Skillnad mellan versioner av "Mall:Senaste"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
(15 mellanliggande versioner av samma användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
[[Bild:Mini_therborn.jpg|left]]'''[[Frankfurtskolan - Till kritiken av den kritiska teorin|Till kritiken av den kritiska teorin]]''' - Den marxism som präglade de tyska revolutionärerna omkring 1920 var djupt genomsyrad av en tydligt hegelsk läsning av Marx. Två viktiga konsekvenser av hegelianismen, enligt Therborn, är kritiken av vetenskap (efter Lukács förstådd som en kontemplativ ståndpunkt) och “historicism”. I kontrast till denna marxism hävdar Therborn att “Lenins syn arbetarklassen var konkret och sammansatt.” (12) Där tar vetenskapen en central plats i ledningen av partiet, som förmedlar den till arbetarklassen. Den västerländska marxismen, från och med Rosa Luxemburg, präglades däremot av en “mytisk omedelbarhet” i förhållande till “revolutionens aktualitet”. Inte bara de tyska kommunister som av Lenin kritiserats för “radikalism” utan också Lukács, Korsch och med det Frankfurtskolan kan därför, enligt Therborn, placeras i samma fack.
+
[[Bild:Mini_fullylux.jpg|left]]'''[[Helautomatisk lyxkommunism]]''' – Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.
  
  
[[Bild:Mattick_mini.jpg|left]]'''[[Marx och Keynes]]''' - Paul Matticks klassiska ''Marx och Keynes. Blandekonomins gränser'' från 1969 visade hur [[Karl Marx]] kristeori inte motsades av efterkrigstidens högkonjunktur, och utvecklade en kritik av Keynes ekonomiska teori (inte bara av de politiska dimensionerna av keynesianismen, vilket annars var vanligt bland marxister). Till skillnad från de som anammade keynesianska argument för ekonomisk styrning (socialism som planering) hävdade Mattick att kapitalismens kriser i det långa loppet inte kan lösas genom statligt styrd efterfrågan. Mattick påpekade att förutsättningarna för det ekonomiska uppsvinget under efterkrigstiden inte alls var statligt styrd efterfrågan utan förstörelsen av överskottskapital. Det var inte övermättade marknader utan överackumulation av kapital som var källan till krisen, och därmed var det snarare avskrivning av betydande mängder kapital som förklarade det efterföljande uppsvinget. Den här förklaringen implicerade att ”lösningarna” på krisen endast var tillfälliga. Mattick menade att offentliga utgifter förr eller senare skulle stöta objektiva gränser, bestämda av kapitalackumulationen, eftersom de nödvändigtvis sänker ackumulationsgraden.
+
[[Bild:Mini_reynolds.jpg|left]]'''[[The coming revolution]]''' – Även om Reynolds analys är helt i linje med en marxistisk tradition är han påfallande ointresserad av att referera till och argumentera med och mot marxistiska teoribildningar. Marx förekommer emellanåt men annars är det främst olika rapporter, empirisk forskning och nyhetsartiklar som Reynolds refererar till. Resultatet är en rättfram och funktionell analys som mer syftar till att ge en övergripande förklaring till sakernas tillstånd än att bidra till en marxologisk debatt. Reynolds har heller inga ambitioner att vara någon originell eller nydanande teoretiker. Vad han gör är att på ett lättillgängligt sätt summera några av de centrala slutsatserna i samtida kritik av kapitalismen för att därefter framhäva en av de mest realistiska strategierna som finns tillhands för att bygga ett annat samhälle. ''The Coming Revolution'' är därför en utmärkt bok att sätta i handen någon som är nyfiken på vad en kritisk analys av samtida kapitalism, med fokus på grundläggande motsättningar och konflikter, har att säga.
  
  
[[Bild:Mini_vogel.jpg|left]]'''[[Against nature]]''' - Mot Engels förståelse av marxismen som vetenskap utvecklades med start hos Lukács en mer kritisk filosofisk reflektion som involverade en rad epistemologiska invändningar mot den traditionella uppfattningen om den "vetenskapliga metoden". Men samtidigt antogs en utomsocial sfär, "naturen", som giltigt objekt för vetenskaplig undersökning. Denna metodologiska dualism ledde, enligt Vogel, Lukács till självmotsägelser. Till skillnad från Lukács försökte Frankfurtskolan, framför allt Horkheimer och Adorno, gå längre och inkludera naturvetenskapen i sitt kritiska projekt. Genom att göra så anspelar de på en "natur" som vetenskapen antas förstöra; de målar in sig i ett självmotsägande hörn där dualismen upprätthålls. Vogel menar att den västliga marxismen och den kritiska teorin, fram till och med Habermas, har vidhållit en sådan problematisk dualism. Problematiken bottnar i en spänning mellan å ena sidan den klassiska tyska filosofin som betonar kunskapens aktiva och sociala karaktär, och å andra sidan materialismens betoning på underliggande sociala rörelsemönster som konstituerande av den aktiva och sociala kunskapen. Marxismen har gjort anspråk på att överskrida denna problematik, men Vogel menar att dualismen som ständigt dyker upp i relation till "naturen" visar på att problematiken fortfarande är aktuell.
+
[[Bild:Mini_Organisation.jpg|left]]'''[[Organisation of the organisationless]]''' – Nunes menar med ”de organisationslösas organisation” just det här ”naturliga”. Vad som är karaktäristiskt för dagens (2011s) rörelser är inte någon frånvaro av organisering utan ett sätt att organisera ”som kan beskrivas i egen rätt.” Det finns en konstruerad bipolaritet i diskussionen mellan traditionalisters formella organisationer och ett ideal om horisontalitet, ledarlöshet, öppenhet, transparens, direktdemokrati, osv… Och ju hårdare polemiken är mellan sidorna, desto svårare blir det att inta den egentliga gränszonen, enligt Nunes. Delvis är bipolariteten ett falskt val, eftersom alla organisatoriska och strategiska problem idag kommer att nödvändigtvis komma inifrån nätverk. Nätverk är en vardagsrealitet. Även om man motsätter sig nätverkets principer så gör man det inifrån. ”To put it somewhat more dramatically: even if a return to the party-form were found to be the solution, the party would no doubt have to emerge from existing networks.” (11) Det är finns inte heller några (”spontana”) nätverk som är fria från normer, värderingar, önsketänkande eller moralism. Det finns inte ”platta” nätverk. ”Horisontalitet” har blivit ett ”epistemologiskt hinder”. (12)

Versionen från 10 september 2019 kl. 19.49

Mini fullylux.jpg
Helautomatisk lyxkommunism – Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.


Mini reynolds.jpg
The coming revolution – Även om Reynolds analys är helt i linje med en marxistisk tradition är han påfallande ointresserad av att referera till och argumentera med och mot marxistiska teoribildningar. Marx förekommer emellanåt men annars är det främst olika rapporter, empirisk forskning och nyhetsartiklar som Reynolds refererar till. Resultatet är en rättfram och funktionell analys som mer syftar till att ge en övergripande förklaring till sakernas tillstånd än att bidra till en marxologisk debatt. Reynolds har heller inga ambitioner att vara någon originell eller nydanande teoretiker. Vad han gör är att på ett lättillgängligt sätt summera några av de centrala slutsatserna i samtida kritik av kapitalismen för att därefter framhäva en av de mest realistiska strategierna som finns tillhands för att bygga ett annat samhälle. The Coming Revolution är därför en utmärkt bok att sätta i handen på någon som är nyfiken på vad en kritisk analys av samtida kapitalism, med fokus på grundläggande motsättningar och konflikter, har att säga.


Mini Organisation.jpg
Organisation of the organisationless – Nunes menar med ”de organisationslösas organisation” just det här ”naturliga”. Vad som är karaktäristiskt för dagens (2011s) rörelser är inte någon frånvaro av organisering utan ett sätt att organisera ”som kan beskrivas i egen rätt.” Det finns en konstruerad bipolaritet i diskussionen mellan traditionalisters formella organisationer och ett ideal om horisontalitet, ledarlöshet, öppenhet, transparens, direktdemokrati, osv… Och ju hårdare polemiken är mellan sidorna, desto svårare blir det att inta den egentliga gränszonen, enligt Nunes. Delvis är bipolariteten ett falskt val, eftersom alla organisatoriska och strategiska problem idag kommer att nödvändigtvis komma inifrån nätverk. Nätverk är en vardagsrealitet. Även om man motsätter sig nätverkets principer så gör man det inifrån. ”To put it somewhat more dramatically: even if a return to the party-form were found to be the solution, the party would no doubt have to emerge from existing networks.” (11) Det är finns inte heller några (”spontana”) nätverk som är fria från normer, värderingar, önsketänkande eller moralism. Det finns inte ”platta” nätverk. ”Horisontalitet” har blivit ett ”epistemologiskt hinder”. (12)