Läsning av The unavowable community

Från Krigsmaskinen
Version från den 28 december 2007 kl. 21.23 av Iammany (Diskussion | bidrag) (iammanys avslutande anteckning (ss. 19-26))

Hoppa till: navigering, sök
På den här sidan samlar vi anteckningar, funderingar och diskussion kring vår läsning av La Communauté Inavouable.

Tanken är att vi gemensamt skriver en "neutral" sammanfattning av boken i huvudartikeln och låter denna sidan vara fri för diskussion, anteckningar, etc. Notera att bokens sida heter La Communauté Inavouable, men det funkar också med The Unavowable Community (som bara är en omdirigeringssida).


Vad betyder inavouable/unavowable?

Inavouable/unavowable är inte precis lättöversatt. Är det nån som kan ge en bra översättning eller åtminstone förklara ordet? En sökning på Dictionary.com på "avow" ger: "to declare frankly or openly; own; acknowledge; confess; admit; To acknowledge openly, boldly, and unashamedly; confess; To state positively; accept; to declare or affirm solemnly and formally as true; admit openly and bluntly". Jag har tidigare vårdslöst översatt "the unavowable community" som "den outsägliga gemenskapen", som väl inte är helt fel ute men ändå inte riktigt head on..--Iammany 25 december 2007 kl. 21.40 (CET)

Finns ingen svensk synonym, men som jag förstår det efter att ha läst boken handlar det om en icke-definierbar gemenskap, en gemenskap som så att säga inte erkänner sig själv. Det är en upplevelse som inte går att fånga i termer av tecken så länge den existerar, utan bara i efterhand (dvs ungefär som vissa former av inre erfarenhet), och då existerar den ju inte längre. Definierandet (bekännandet, edsvärandet) finns vid sidan av själva den konkreta upplevelsen och de faktiska relationerna, upprättar en egen sfär skild från det som faktiskt skedde. Detta tangerar ju också omöjligheten, dödens närvaro, etc, dvs de kriterier för gemenskap som Bataille var ute efter i bl a Acéphale. En verklighet som inte kan kvantifieras; utsidans intrång.--Zerkalo 26 december 2007 kl. 11.15 (CET)

iammanys anteckningar till sidorna 1-8

Det är i respons på Jean-Luc Nancys essä som Blanchot ger sig in i diskussionen om den kommunistiska problematiken, förhållandet mellan denna problematik och möjligheten eller omöjligheten av gemenskap. Dessutom ämnar han att ta upp den brist i språket som begrepp som kommunism och gemenskap blottar om vi med dessa begrepp åsyftar något annat än vad en gemenskap har gemensamt.

Blanchot skriver att vi är kopplade till de här begreppen (kommunism, gemenskap) pågrund av deras avhopp (defection). Vad menas med detta?

B citerar Edgar Morins till synes naiva men samtidigt rättframma önskan om en möjlighet (till gemenskap) som paradoxalt nog är fångad av sin egen omöjlighet.

Kommunismen förutsätter en ”transparent” mänsklighet, eller ”immanent” som Nancy kallar det. Vad betyder det här? En slags jämlikhet där människorna gör sig till skapare, och därmed allt till arbete. Detta är ”den till synes sunda kärnan i den sjukaste totalitarismen.”

Denna absoluta immanens upplöser allt som hindrar människan från att utgå ifrån sig själv som ”ren individuell verklighet”. Individer affirmerar sig självar, vägrar ha något annat ursprung än sig själva. Eftersom denna immanens är öppen för alla blir var och en mer och mer åtskild.

Det här reciprokra (ömsesidiga, växelspel) förhållande mellan gemenskap och individualitet leder oss enligt B till att ifrågasätta idéen om reciprokricitet. Om mellanmänskliga relationer inte längre är mellan individer, utan att vi istället introducerar den Andre (Blanchot använder ibland stort a och ibland inte), då gör sig ett helt annat förhållande gällande. Detta förhållande kan man enligt B knappast kalla en gemenskap. Men om man ändå gör det – som Bataille – då måste man fråga sig om inte ”gemenskap” implicerar en frånvaro av gemenskap.

Här hänger jag inte riktigt med i B:s resonemang. Jag tolkar det som att med introducerandet av den Andre finns en slags distans, eller ”frånvaro” och att det då i förhållandet mellan jaget och den andre alltid finns nästan ett tomrum mellan oss, en ”frånvaro av gemenskap” som gör sig gällande.

B skriver att Bataille i sina försök till gemenskap blev exponerad för en gemenskap av frånvaro som alltid är redo att bli en frånvaro av gemenskap. Gemenskapen med den andre är alltså på ett sätt en gemenskap av frånvaro, och denna är hela tiden s a s ”på sin vakt” och alltid kan fly undan i en frånvaro av gemenskap.

Varför gemenskap? Pågrund av ”otillräcklighetsprincipen”. B ber oss notera att det är en princip och inte ett behov som vill tillfredsställas. Medvetenheten av otillräckligheten uppstår när den ifrågasätter sig själv, en fråga som kräver den andre för att ställas. För sig själv uppstår inte detta. En människa är bara ensam eller vet av sig att vara ensam när hon i själva verket inte är ensam. B skriver att en ”being” (hur översätta det?) inte vill bli erkänd utan utmanad. För att existera möter jaget den andre, så den börjar vara när den blir medveten om omöjligheten att vara för sig själv, som en enskild individ.

Att existera framkallar en gemenskap; en gemenskap som är ändlig eftersom den har som princip ändligheten i varje människa (otillräcklighetsprincipen) som utgör den.

Gemenskapen har en tendens att gå mot en kommunion (communion) eller en fusion som ger upphov till en enhet, en supraindivid som i sin tur drivs av samma otillräcklighetsprincip. B påpekar därför att Bataille exkluderar en ”fusional fulfillment in some collective hypostasis” (Nancy). Gemenskap kan inte vara att ha något gemensamt då detta (fusionen) utesluter möjligheten att vara.

När Bataille talar om otillräcklighetsprincipen ska vi därför inte vara för snabba på att tolka vad han menar med det. Principen pekar inte åt vad som kan tillfredsställa otillräckligheten, utan den pekar åt en ”excess of a lack”.--Iammany 26 december 2007 kl. 17.49 (CET)

Zerkalos anteckningar, ss. 1-8

"Communism, Community": Jag tror att vi måste skilja på vad Blanchot menar med kommunism och vad vi är ute efter med begreppet. Han kopplar det till den socialistiska jämlikhetsidén omsatt i politik, vars resultat blev de statskapitalistiska misslyckandena - härav raderna där kommunism beskrivs som begriplig bara i relation till de historiska katastrofer som kännetecknar begreppets "övergivenhet" - ideal som verkligheten har flytt.

På samma sätt beskriver han jämlikhetstankens nivellering av individer till en sorts gemenskap där alla är den samme, dvs en "immanent mänsklighet" som är sig själv nog, vars arbete och aktivitet är allt, vars själva vara som fullkomlig totalitet skapar verkligheten i dess helhet. I slutänden blir det en gemenskap där individen upprättar en ömsesidig relation till sig själv (dvs relationen mellan subjekten "individ" och "kollektiv"), där singularitet blir en fråga om likhet. Detta är, som jag förstår det, Blanchots syn på det jag kanske skulle kalla den ideologiska eller utopiska kommunismen, som alltså fortfarande bygger på relationen mellan jämförbara subjekt.

"The Exigency of Community: Georges Bataille": I kontrast till denna "kommunism" sätter Blanchot den form av gemenskap (community) som Bataille strävade efter, dvs den ofullkomliga, omöjliga gemenskap där den Andre är nödvändig genom sitt upprättande av skillnad. Blanchot skriver:

"[...] then completely different relationship imposes itself and imposes another form of society which one would hardly dare call a 'community'. Or else one accepts the idea of naming it thus, while asking oneself what is at stake in the concept of a community and wether the community, no matter if it has existed or not, does not in the end always posit the absence of community." (s. 3)

Denna "avsaknadens gemenskap", som också ständigt blir till en avsaknad av gemenskap, karaktäriserar, enligt Blanchot, Batailles olika projekt under 1930- och 40-talen.

"Why 'Community'?": Behovet av att teoretisera gemenskapen grundar sig givetvis i de historiska misslyckandena likaväl som i en önskan att förstå den möjlighet till verklig gemenskap som, just genom sin omöjlighet, är desto mer frestande att sätta i verket. Eftersom en teori om gemenskap saknar en egentlig begreppsapparat, blir förståelsen antingen ett reducerande till generella (och banala) beståndsdelar eller ett framlyftande av singulära och viktiga exempel.

"The Principle of Incompleteness": Ofullkomligheten hos varje vara (being) innebär hos Bataille inte ett begär efter fullkomlighet utan ett fortgående ifrågasättande av självet, av det egna varat. Detta ifrågasättande behöver en Annan för att kunna utspela sig; total ensamhet är inte själv-medveten. Däremot har all mänsklig interaktion ifrågasättandet som grund:

"A being does not want to be recognized, it wants to be contested: in order to exist it goes towards the other, which contests and at times negates it, so as to start being only in that privation that makes it conscious [...] of the impossibility of being itself." (s. 6)

Varat i gemenskap är således en erfarenhet av att finnas till enbart i förskringringen och splittringen i en utsida. Varje varelse åkallar flera andra varelser, i en sorts kedjereaktion som begränsar sig genom oändlig delning i mindre och mindre beståndsdelar. Gemenskapen mellan den samme och den Andre blir en mindre gemenskap, som befinner sig i ständig rörelse. Detta kan emellertid leda till en kommunion (communion) av det fixerade slag som historiskt sett karaktäriserat t ex sekter, ordnar, terroristceller, etc; mångfalden och bruset i den ständiga förkjutningen mellan individuationer skapar paradoxalt nog enheter, "superindividuationer" (metasubjekt) av det slag som kännetecknar den nivellerande ("kommunistiska") gemenskapen.

"Communion?" Denna gemenskapens fusion till kommunion innebär en återgång till subjektiviteten. Det är en flykt som avstannar, som kanske till och med återvänder under annat namn. Uppgåendet i en metasubjektivitet (religiös extas, fascistisk mytologi, subkulturell tillhörighet, politisk övertygelse, etc, etc) ger självet intrycket av frihet men skapar i själva verket en ny form av själv, som har upphört att ifrågasätta sin egen existens och alltså är sig själv nog.

Bataille avvisade enligt Blanchot denna form av enkel transcendens och tillfälliga avsubjektivering; för honom var extasen varken en fråga om att "glömma sig själv" eller om immanensens bevarande i en gruppsykos. Avsubjektivering är inte så mycket en absolut flykt - en sådan är dessutom inte görbar - som ett fortgående ifrågasättande i samspel med den Andre.--Zerkalo 27 december 2007 kl. 11.21 (CET)

Tack för de här fina anteckningarna, de hjälpte mig att reda ut några av de frågetecken som restes när jag läste. Du har rätt om det Blanchot skriver om begreppens "övergivenhet", men jag undrar fortfarande hur vi egentligen ska förstå det här med att vi är kopplade till den pågrund av deras övergivande. Är det för att begreppen (i sin kärna) säger något som inte låter sig sammanfalla med den historiska användningen av begreppen och om vi då säger oss vilja behandla denna kärna ofrånkomligen är knutna till begreppen? Det får mig att tänka på något Blanchot skriver annorstädes:
"one does not belong to communism, and communism does not let itself be designated by what it names." (Friendship, s. 295)
Stycket om den absoluta immanensen uttrycker inte explicit men jag tycker mig kunna läsa mellan raderna att denna immanens s a s inte har gått tillräckligt långt. Den "upplöser allt" som hindrar människan från att göra sig själv till skapare, bara att också detta skapande (arbetet) också måste upplösas. Det är kanske något som går utanför den här läsningen... (Tror Nancy behandlar det djupare i sin essä.)
(Vilken tabbe föresten att översätta "principle of incompleteness" med otillräcklighet! ;-))--Iammany 27 december 2007 kl. 13.39 (CET)

iammanys anteckningar, ss. 9-19

Det som ifrågasätter mig mest är enligt B inte relationen till min egen död utan i min närvaro av en annan som dör; att ta på sig en annans död som den enda död som är betydelsefull för mig. I detta delar jag något med den andre som går bortom både mig själv och den döende. Det här är fortfarande oklart för mig vad det egentligen innebär. Jag tolkar det som att det är den andres död som ifrågasätter mig mest eftersom det visar på omöjligheten i våran kommunion/fusion.

B citerar någon (jag tror det är Nancy), ett citat som i mina ögon sammanfattar och tydliggör mycket bra:

"If the community is revealed by the death of the other person, it is because death is itself the true community of mortal beings: their impossible communion. The community therefore occupies the following singular space: it takes upon itself the impossibility of its own immanence, the impossibility of a communitarian being as subject. In a way the community takes upon itself and inscribes in itself the impossibility of the community . . . . A community is the presentation to its members of their mortal truth (one may say as well that there can be no community of immortal beings...). It is the presentation of finitude and of excess without possibility of return that founds the finite-being . . . ."

En gemenskap är/blir möjlig i den mån den kan exponera för sina "medlemmar" ändligheten och excessen.

Utifrån detta kan vi nu skissa upp två väsentliga drag för gemenskapen:

1) gemenskapen är inte en begränsad form av samhället, liksom den inte tenderar mot en fusion

2) den tillåter sig inte skapa ett arbete och har inget syfte, annat än att vara närvarande vid den andres död. "Mortal substitution replaces communion." Det här innebär, som jag tolkar det, en "frånvaro" eller passivitet, eller rent av "svaghet" (för att tala med den kristna mystikerna). Alltså, att gemenskapen existerar i den mån som den bibehåller sig vid "the height of death" innebär att den aldrig är en gemenskap av gudar, hjältar, suveräner ("styrka").

B skriver i två stycken om språk och skrivande som jag har svårt att uttolka, men det verkar som att han talar om talet och skrivandet som rent förslösande, excess, i denna gemenskap.

B går sedan vidare med att, utifrån den förståelse av gemenskap som tecknats, att se på Batailles försök till gemenskap. Han identifierar tre steg: första är surrealistgrupperna, andra är med Contre-Attaque, och den tredje är Acéphale, som han fokuserar på. (Sidospår: det finns en viss likhet med Batailles försök till gemenskap och den vi och andra gjort genom vänstern: från extremvänstern (surrealisterna) till en insurrektionell (contre-attaque), och vidare till en undandragandets och passivitetens (Acéphale).)

Acéåhale utgjordes av en slags parodi av offrandet; ett omöjligt offrande där det frivilliga offret skulle dödas samtidigt som bödeln tar livet av sig själv. Ingen ville eller kunde ta på sig rollen som bödel eftersom det är ett arbete, och som sådant utestänger den andre, alltså själva gemenskapens grund. Acéphale var därför en omöjlig gemenskap. Denna omöjlighet visar på en slags passivitet som på ett sätt vänder på idén om offer, som här blir: "not to kill, but to abandon and to give." B skriver: "To link oneself with Acéphale is to abandon and to give oneself: to give oneself wholly to limitless abandonment." Acéphale innebar därför för sina medlemmar en särskild sorts solitud och passivitet.

Övergången till Inner experience är oklar för mig (boken blir bara mer oklar ju mer man läser, vilket kanske är naturligt med tanke på ämnet). Men det måste ha att göra med den solitud och passivitet som Acéphale utmynnade i. B skriver att den inre erfarenheten säger motsatsen till vad den tycks säga. Subjektets undandragande, vilket ödelägger subjektet som subjekt, kräver den andres ifrågasättande av mig - något som försöks uppnås i extasen, transgressionen. Det här är mötet med den andre, en kommunikation. Den inre erfarenheten blir inte möjlig utan den andre. En gemenskap förblir alltså nödvändig. Den solitud som Acéphalegemenskapen tycks implicera bibehåller gemenskapen iom den inre erfarenheten, kommunicerandet.

Zerkalos anteckningar, ss. 9-19

"Someone else's death", "The dying person's fellow creature": Det mest radikala ifrågasättandet av självet tar enligt Blanchot plats i förhållande till någon annans död. Att ta på sig en annans död (ta ansvar för den t o m), att vara närvarande i den Andres absoluta frånvaro, är det enda som möjliggör ett verkligt åsidosättande av självet och öppnandet av en gemenskap - i frånvaron av en gemenskap, i ensamheten. Bortdöendet från världen, brottet med alla band mellan subjekt liksom mellan dessas relationer till högre ordningar (medlemskap, ledare, ideologier, rationella tankemodeller, och så vidare) är grunden i gemenskapen - delandet av detta bortdöende är i sin omöjlighet gemenskapens förutsättning.

Detta är egentligen mindre komplicerat än det låter, tror jag.. Blanchots unika bruk av språket får lätt som resultat att man står som bäst extatisk, som värst handfallen, inför de bisarra formuleringarna och känslan av att den förståelse man precis börjat bygga upp är på väg någon helt annanstans. Men som jag förstår det handlar de här passagerna inte primärt om att gemenskap alltid kräver en faktiskt död, utan om en sorts ethos grundad i en förståelse av döden som begrepp. Bara i vetskapen om gemenskapens ändlighet (som blir begriplig först när man erkänner och bejakar den egna subjektivitetens ändlighet) är gemenskap möjlig; den är flyktig, den bygger inte upp något utan bryter ned (det Blanchot kallar desoevrement - avskapelse), den finns genom utsidans närvaro:

"Why does the relation of transcendence that is introduced with it [dvs med relationen mellan den döende och den som bevittnar döden] displace authority, unity, interiority by confronting them with the exigency of the outside which is its non-directive region?" (s. 10)

"Community and the Unworking": Gemenskap handlar alltså inte om kreation eller påverkan. Inget värde är dess mål, och det är bl a detta som skiljer den från en social, fusionerad cell. Den tjänar inget syfte. Gemenskapen kan bara existera i förhållande till faran, i "dödens intensitet". Hotet om undergång, tvånget till undergång, skapar den intensitet som gör gemenskapen reell.

"Community and writing": Gemenskapen tillhör en utsida som avvisar den, en sfär utanför språket som den kan tillägna sig språkligt enbart i den mån den hela tiden tappar greppet. Vi bevittnar här en gränsvandring, en fortgående förkjutning; språket är en relation mellan den samme och den Andre men innebär samtidigt en förlorad möjlighet dem emellan. Gemenskapens misslyckande/möjlighet hör alltså samman med språket, eller med skrivandet, sökandet efter de sista orden, kommunicerandet av det icke-kommunicerbara. Det här tangerar det Blanchot skrivit på andra håll om skrivandet som en omöjlig process, om "författaren som skriver trots att han inte har något att säga". En liten exkurs om detta:

För Blanchot är det mötet mellan närvaron av textens makt och frånvaron av ett syfte som konstituerar mellan-hetens omöjlighet; det faktum att författaren är herre över språket är det som eleverar henne, gör henne till innehavare av texten i dess egenskap av gräns – detta eftersom författarens herravälde får språket att sluta fungera ändamålsenligt, och i stället bli ett medel utan mål. Det är inte längre ett redskap för funktionell kommunikation; det är inte längre bara språk; genom sin ändamålsvidriga sammansättning av herravälde och tomhet blir det litteratur.

Språkets tvångströja tvingar till tal, insisterar på produktion av mening och internt sammanhang. Litteraturens – författarens – funktion är att förflytta texten ur detta tvång, samtidigt som texten ofrånkomligen kvarstår i det språkliga. Skrivande är alltså en flykt – författaren avsubjektiverar sig genom den skrivande aktens paradoxala aktivitet-passivitet. Hon lämnar det språkliga ”jag” som utgör hennes identitet bakom sig och går in i litteraturens neutrum, i den berättande röst som inte tillhör någon identifierbar individ utan enbart existerar som ett utanförskap, som en ensamhet utan subjekt – en ensamhet som genom texten blir gemensam.

"The Acéphale Community", "Sacrifice and Abandonment": Har ju redan skrivit lite om Acéphale, så jag håller mig kort här. Hemligheten gör relationen mellan medlemmarna till ett intande av en relation; offret som inte tjänar något högre syfte, som inte binder samman en högre ordning eller river ned ett förtryck utan som snarare tar förstörelsen till en högre förtryckande ordning. Offrets omöjlighet (samma knivs oförmåga att döda både bödel och offer) skjuter upp gemenskapens passivitet - i evighet. Alltså blir även döden i gemenskap fortgående postponerad ("Don't die now").

Detta innebär att gemenskapen offras åt tiden, att den kontinuerliga upplösningen berövar de gemenskapande någonting att ge. Det absoluta manifesterar sig som avsaknad.

"The absence of community is not the failure of community. Absence belongs to community as its extreme moment ors as the ordeal that exposes it to its necessary disappearance." (s. 15)

Detta i kontrast till exempelvis munkens eller kollektivmedlemmens själv-uppgivande, som ju får "allt" i gengäld (paradiset, det klasslösa samhället, etc). Acéphales gemenskap är inte ett byte utan ett undandragande och en ständigt förestående död. Undandragandet är dock inte en medveten eller suverän akt, utan föregår sig självt - det förutsätter att det inte finns något att undandra (därav avsaknaden av huvud, a-cephalus).

"The Inner Experience": Den inre erfarenheten, som egentligen är en extern händelse, kommer ur subjektet men innebär samtidigt dess död, beredandet av plats genom relationen till den Andre:

"Even if the community excludes the immediacy that would affirm the loss of everyone in the vanishing of communion, it proposes or imposes the knowledge (the experience, erfahrung) of what cannot be known, that 'beside-ourself' (the outside) which is abyss and ecstasy without ceasing to be a singular relationship." (s. 17)

Det här knyter ju an till det som poängterats tidigare, nämligen att transcendensen och flykten inte kan vara en enkel flykt, inte ett tanklöst uppgående i en gruppsykos - detta vore ju en simpel religiös eller mytologisk flyktväg som är dömd att fusionera till metasubjektivitet. Trots att subjektet dör, är det medvetet om sin död - härav behovet att försöka säga det outsägliga, härav den ständiga förkjutningen mellan liv och död, mellan insida och utsida. Gränsvandringen, återigen, som på ett sätt är ett temporalt brott: extasen, annan-heten, kan aldrig finnas i nuet, inte ens i ett förflutet nu; den som upplevde det finns aldrig kvar där erfarenheten tog plats.--Zerkalo 28 december 2007 kl. 11.58 (CET)

iammanys avslutande anteckning (ss. 19-26)

Inte mycket att anteckna som inte redan tagits upp. Kommunikationen mellan gemenskapen (som en icke-plats) och den inre erfarenheten (som ett övergivande) är (för en gångs skull blir B lite konkret) den lilla cirkeln av vänner, utan tvång, öppna för varandra, förenade i måttlöst förslösande.

-- inget mer att skriva.--Iammany 28 december 2007 kl. 20.23 (CET)