Läsning av The unavowable community

Från Krigsmaskinen
Version från den 27 december 2007 kl. 11.21 av Zerkalo (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök
På den här sidan samlar vi anteckningar, funderingar och diskussion kring vår läsning av La Communauté Inavouable.

Tanken är att vi gemensamt skriver en "neutral" sammanfattning av boken i huvudartikeln och låter denna sidan vara fri för diskussion, anteckningar, etc. Notera att bokens sida heter La Communauté Inavouable, men det funkar också med The Unavowable Community (som bara är en omdirigeringssida).


Vad betyder inavouable/unavowable?

Inavouable/unavowable är inte precis lättöversatt. Är det nån som kan ge en bra översättning eller åtminstone förklara ordet? En sökning på Dictionary.com på "avow" ger: "to declare frankly or openly; own; acknowledge; confess; admit; To acknowledge openly, boldly, and unashamedly; confess; To state positively; accept; to declare or affirm solemnly and formally as true; admit openly and bluntly". Jag har tidigare vårdslöst översatt "the unavowable community" som "den outsägliga gemenskapen", som väl inte är helt fel ute men ändå inte riktigt head on..--Iammany 25 december 2007 kl. 21.40 (CET)

Finns ingen svensk synonym, men som jag förstår det efter att ha läst boken handlar det om en icke-definierbar gemenskap, en gemenskap som så att säga inte erkänner sig själv. Det är en upplevelse som inte går att fånga i termer av tecken så länge den existerar, utan bara i efterhand (dvs ungefär som vissa former av inre erfarenhet), och då existerar den ju inte längre. Definierandet (bekännandet, edsvärandet) finns vid sidan av själva den konkreta upplevelsen och de faktiska relationerna, upprättar en egen sfär skild från det som faktiskt skedde. Detta tangerar ju också omöjligheten, dödens närvaro, etc, dvs de kriterier för gemenskap som Bataille var ute efter i bl a Acéphale. En verklighet som inte kan kvantifieras; utsidans intrång.--Zerkalo 26 december 2007 kl. 11.15 (CET)

iammanys anteckningar till sidorna 1-8

Det är i respons på Jean-Luc Nancys essä som Blanchot ger sig in i diskussionen om den kommunistiska problematiken, förhållandet mellan denna problematik och möjligheten eller omöjligheten av gemenskap. Dessutom ämnar han att ta upp den brist i språket som begrepp som kommunism och gemenskap blottar om vi med dessa begrepp åsyftar något annat än vad en gemenskap har gemensamt.

Blanchot skriver att vi är kopplade till de här begreppen (kommunism, gemenskap) pågrund av deras avhopp (defection). Vad menas med detta?

B citerar Edgar Morins till synes naiva men samtidigt rättframma önskan om en möjlighet (till gemenskap) som paradoxalt nog är fångad av sin egen omöjlighet.

Kommunismen förutsätter en ”transparent” mänsklighet, eller ”immanent” som Nancy kallar det. Vad betyder det här? En slags jämlikhet där människorna gör sig till skapare, och därmed allt till arbete. Detta är ”den till synes sunda kärnan i den sjukaste totalitarismen.”

Denna absoluta immanens upplöser allt som hindrar människan från att utgå ifrån sig själv som ”ren individuell verklighet”. Individer affirmerar sig självar, vägrar ha något annat ursprung än sig själva. Eftersom denna immanens är öppen för alla blir var och en mer och mer åtskild.

Det här reciprokra (ömsesidiga, växelspel) förhållande mellan gemenskap och individualitet leder oss enligt B till att ifrågasätta idéen om reciprokricitet. Om mellanmänskliga relationer inte längre är mellan individer, utan att vi istället introducerar den Andre (Blanchot använder ibland stort a och ibland inte), då gör sig ett helt annat förhållande gällande. Detta förhållande kan man enligt B knappast kalla en gemenskap. Men om man ändå gör det – som Bataille – då måste man fråga sig om inte ”gemenskap” implicerar en frånvaro av gemenskap.

Här hänger jag inte riktigt med i B:s resonemang. Jag tolkar det som att med introducerandet av den Andre finns en slags distans, eller ”frånvaro” och att det då i förhållandet mellan jaget och den andre alltid finns nästan ett tomrum mellan oss, en ”frånvaro av gemenskap” som gör sig gällande.

B skriver att Bataille i sina försök till gemenskap blev exponerad för en gemenskap av frånvaro som alltid är redo att bli en frånvaro av gemenskap. Gemenskapen med den andre är alltså på ett sätt en gemenskap av frånvaro, och denna är hela tiden s a s ”på sin vakt” och alltid kan fly undan i en frånvaro av gemenskap.

Varför gemenskap? Pågrund av ”otillräcklighetsprincipen”. B ber oss notera att det är en princip och inte ett behov som vill tillfredsställas. Medvetenheten av otillräckligheten uppstår när den ifrågasätter sig själv, en fråga som kräver den andre för att ställas. För sig själv uppstår inte detta. En människa är bara ensam eller vet av sig att vara ensam när hon i själva verket inte är ensam. B skriver att en ”being” (hur översätta det?) inte vill bli erkänd utan utmanad. För att existera möter jaget den andre, så den börjar vara när den blir medveten om omöjligheten att vara för sig själv, som en enskild individ.

Att existera framkallar en gemenskap; en gemenskap som är ändlig eftersom den har som princip ändligheten i varje människa (otillräcklighetsprincipen) som utgör den.

Gemenskapen har en tendens att gå mot en kommunion (communion) eller en fusion som ger upphov till en enhet, en supraindivid som i sin tur drivs av samma otillräcklighetsprincip. B påpekar därför att Bataille exkluderar en ”fusional fulfillment in some collective hypostasis” (Nancy). Gemenskap kan inte vara att ha något gemensamt då detta (fusionen) utesluter möjligheten att vara.

När Bataille talar om otillräcklighetsprincipen ska vi därför inte vara för snabba på att tolka vad han menar med det. Principen pekar inte åt vad som kan tillfredsställa otillräckligheten, utan den pekar åt en ”excess of a lack”.--Iammany 26 december 2007 kl. 17.49 (CET)

Zerkalos anteckningar, ss. 1-8

"Communism, Community": Jag tror att vi måste skilja på vad Blanchot menar med kommunism och vad vi är ute efter med begreppet. Han kopplar det till den socialistiska jämlikhetsidén omsatt i politik, vars resultat blev de statskapitalistiska misslyckandena - härav raderna där kommunism beskrivs som begriplig bara i relation till de historiska katastrofer som kännetecknar begreppets "övergivenhet" - ideal som verkligheten har flytt.

På samma sätt beskriver han jämlikhetstankens nivellering av individer till en sorts gemenskap där alla är den samme, dvs en "immanent mänsklighet" som är sig själv nog, vars arbete och aktivitet är allt, vars själva vara som fullkomlig totalitet skapar verkligheten i dess helhet. I slutänden blir det en gemenskap där individen upprättar en ömsesidig relation till sig själv (dvs relationen mellan subjekten "individ" och "kollektiv"), där singularitet blir en fråga om likhet. Detta är, som jag förstår det, Blanchots syn på det jag kanske skulle kalla den ideologiska eller utopiska kommunismen, som alltså fortfarande bygger på relationen mellan jämförbara subjekt.

"The Exigency of Community: Georges Bataille": I kontrast till denna "kommunism" sätter Blanchot den form av gemenskap (community) som Bataille strävade efter, dvs den ofullkomliga, omöjliga gemenskap där den Andre är nödvändig genom sitt upprättande av skillnad. Blanchot skriver:

"[...] then completely different relationship imposes itself and imposes another form of society which one would hardly dare call a 'community'. Or else one accepts the idea of naming it thus, while asking oneself what is at stake in the concept of a community and wether the community, no matter if it has existed or not, does not in the end always posit the absence of community." (s. 3)

Denna "avsaknadens gemenskap", som också ständigt blir till en avsaknad av gemenskap, karaktäriserar, enligt Blanchot, Batailles olika projekt under 1930- och 40-talen.

"Why 'Community'?": Behovet av att teoretisera gemenskapen grundar sig givetvis i de historiska misslyckandena likaväl som i en önskan att förstå den möjlighet till verklig gemenskap som, just genom sin omöjlighet, är desto mer frestande att sätta i verket. Eftersom en teori om gemenskap saknar en egentlig begreppsapparat, blir förståelsen antingen ett reducerande till generella (och banala) beståndsdelar eller ett framlyftande av singulära och viktiga exempel.

"The Principle of Incompleteness": Ofullkomligheten hos varje vara (being) innebär hos Bataille inte ett begär efter fullkomlighet utan ett fortgående ifrågasättande av självet, av det egna varat. Detta ifrågasättande behöver en Annan för att kunna utspela sig; total ensamhet är inte själv-medveten. Däremot har all mänsklig interaktion ifrågasättandet som grund:

"A being does not want to be recognized, it wants to be contested: in order to exist it goes towards the other, which contests and at times negates it, so as to start being only in that privation that makes it conscious [...] of the impossibility of being itself." (s. 6)

Varat i gemenskap är således en erfarenhet av att finnas till enbart i förskringringen och splittringen i en utsida. Varje varelse åkallar flera andra varelser, i en sorts kedjereaktion som begränsar sig genom oändlig delning i mindre och mindre beståndsdelar. Gemenskapen mellan den samme och den Andre blir en mindre gemenskap, som befinner sig i ständig rörelse. Detta kan emellertid leda till en kommunion (communion) av det fixerade slag som historiskt sett karaktäriserat t ex sekter, ordnar, terroristceller, etc; mångfalden och bruset i den ständiga förkjutningen mellan individuationer skapar paradoxalt nog enheter, "superindividuationer" (metasubjekt) av det slag som kännetecknar den nivellerande ("kommunistiska") gemenskapen.

"Communion?" Denna gemenskapens fusion till kommunion innebär en återgång till subjektiviteten. Det är en flykt som avstannar, som kanske till och med återvänder under annat namn. Uppgåendet i en metasubjektivitet (religiös extas, fascistisk mytologi, subkulturell tillhörighet, politisk övertygelse, etc, etc) ger självet intrycket av frihet men skapar i själva verket en ny form av själv, som har upphört att ifrågasätta sin egen existens och alltså är sig själv nog.

Bataille avvisade enligt Blanchot denna form av enkel transcendens och tillfälliga avsubjektivering; för honom var extasen varken en fråga om att "glömma sig själv" eller om immanensens bevarande i en gruppsykos. Avsubjektivering är inte så mycket en absolut flykt - en sådan är dessutom inte görbar - som ett fortgående ifrågasättande i samspel med den Andre.--Zerkalo 27 december 2007 kl. 11.21 (CET)