Kronologisk biografi över Georges Bataille

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Kronologisk biografi över Georges Bataille, av Michel Surya, från Res publica nr 18, ”Såret”: Georges Bataille, s. 71-80. Översättning av Mats Rosengren.


1897 – Georges Bataille föds den 10 september i Billom, Puy de Dôme. Hans far, Joseph-Aristide Bataille, är syfiliker och blind. Georges Bataille bor inte länge i Billom, säkert inte längre än till tre eller fyraårsåldern. Han återvände troligen aldrig dit.

1901-1912 – Joseph-Aristide, hans fru Marie-Antoinette och deras båda söner, Martial och Georges, flyttar till Reims. Georges påbörjar sin skolgång, skrivs in vid Reims pojkläroverk och går kvar där fram till januari 1913.

Blir på egen begäran internatskoleelev för att undkomma en alltmer förnedrande familjesituation: en helt invalidiserad far, plågad ”så man vill skrika”, ”galen” som han skulle ha sagt, och en mor som genomlever ett martyrium. Vad gäller denna situation stämmer de båda brödernas vittnesmål väl överens, även om de motsäger varandra på vissa punkter.

1913 – Lämnar läroverket i januari, mitt under läsåret: ”Han blev praktiskt taget utslängd”. Skrivs in vid Collège d’Epernay i motsvarande 1:a ring i oktober.

1914 – Detta år blir en vändpunkt i Georges liv. Han bryter med sin familjs irreligiositet (”en far utan tro, en likgiltig mor”) och i augusti konverterar han till katolicismen. Upptäcker att ”hans uppgift här i världen är att skriva och i synnerhet utveckla en paradoxal filosofi”.

Lämnar Reims i augusti tillsammans med sin mor (hans bror är vid fronten) och överlåter åt en hushållerska att ta hand om fadern. Han upplever denna flykt som ett övergivande: ”Min mor och jag övergav honom vid tiden för tyskarnas framryckning, i augusti 1914”. Ger sig i kast med att ta sin andra studentexamen i filosofi, per korrespondens.

1915 – Drömmer om att läsa till präst eller att bli munk. Modern är deprimerad och försöker begå självmord. Hon förbjuder honom att resa till fadern i Reims och vägrar också att följa med dit.

Den 6 november, klockan 8 på morgonen, dör fadern ensam i Reims. Hans hustru och son återser honom inte förrän han ligger i kistan: ”ingen, varken på jorden eller i himlem, drog försorg om min döende faders ångest”.

1916 – Inkallas i januari, men kommer aldrig till fronten på grund av en lungsjukdom och frikallas ett år senare, i januari 1917. Han för anteckningar, senare förstörda, som han med ”sorgset högmod” kallar Ave Caesar.

1917 – Hemförlovad återvänder han till Riom-ès-Montagne. Fortfarande lika hängiven och from. Det ”går knappast en vecka utan att han biktar (sina) fel”. Han ålägger sig en sträng arbets- och meditationsdisciplin och skriver in sig vid prästseminariet i biskopssätet Saint-Flour (Cantal), där han tillbringar skolåret 1917-1918.

1918 – Publicerar sin första bok i eget namn, ett litet häfte om 6 sidor kallat Notre-Dame de Reims. Han lämnar seminariet, utan att fördenskull helt ge upp tanken på prästerskapet eller munkväsendet. Blir antagen till första året vid École de Chartres i Paris och flyttar till huvudstaden.

1920 – Bataille tycks fortfarande tveka mellan det världsliga och det religiösa livet. Hans mest påtagliga önskan tycks dock vara att resa, och då främst till orienten.

I september tillbringar han en tid i London för att forska vid British Museum. Första kontakten, av en ren slump, med filosofin: en middag med Henri Bergson. Inför denna händelse läser han snabbt igenom Le rire [Skrattet], som han blir besviken på. Trots besvikelsen upptäcker han hur väsentligt skrattet är: det är den grund världarna vilar på, dess nyckel.

Efter att ha avslutat sin forskning i London bor han några dagar i klostret Quarr Abbey på Isle of Wight. Denna tid, som tycks göra slut på hans kallelse till munklivet, gör inte – tvärt emot vad han skulle komma att påstå – slut på hans tro.

1922 – Mellan 30 januari och 1 februari lägger han fram sin slutavhandling vid École de Chartres.

Utnämns till paleograf.

Under februari reser han till Madrid och Écoles des Hautes Etudes hispanique, som senare kommer att kallas Casa Velasquez. På Madrids tjurfäktningsarena den 22 maj bevittnar han den unge toreadoren Manuel Graneros död, hornet tränger in genom ögat och in i kraniet.

Drömmer mer än någonsin om att resa: ”Det enda verkligt sanna i vår fina lilla existens är att flänga omkring”. Han påbörjar en roman ”ungefär i Prousts stil”: ”Jag fattar inte längre hur man kan skriva på något annat sätt”.

Den 10 juni utnämns han till tillförordnad bibliotekarie vid Bibliothèque Nationale, återvänder till Paris och börjar vid Trycksaksavdelningen i juli.

Han läser Nietzsche (Bortom gott och ont). En viktig läsning: ”… varför föreställa sig att skriva, när mitt tänkande – hela mitt tänkande – har uttryckts så fullständigt och beundransvärt?” Man måste utan tvivel hänföra den definitiva förlusten av tron till denna period.

1923 – Upptäcker Freud.

Hälsar ofta på hos Léo Tjestov som får honom att läsa Dostojevskij men också Kierkegaard, Pascal och Platon. Tjestov vägleder också Batailles nietzscheläsning.

I ett brev till Tjestov från den 10 juli nämner Bataille sina planer att påbörja en studie över dennes verk. Tjestov erbjuder sin hjälp.

Den föreslagna studien blir aldrig av men Bataille medarbetar vid översättningen av en av hans böcker, L’idée de Bien chez Tolstoï et Nietzsche.

Vid slutet av året lär han känna Michel Leiris som presenterar honom för sina vänner vid rue Blomet, alltså dem som målaren André Masson samlar i sin atelje.

Avser att grunda en litterär rörelse, Oui, ”som implicerar ett ständigt samtycke till allting…”

1925 – Upplever sina nya vänners (Leiris, Masson) anslutning till surrealismen som en uteslutning: ”Jag ville skydda dem jag tyckte om eller som betydde något för mig från detta inflytande”.

Bataille träffar psykoanalytikern Adrien Borel och kommer överens med honom om att påbörja en analys. Borel berättar om ”det hundrafaldiga lidandets” klichéer som upptog Carpeaux 1905. Dessa klichéer spelar en ansenlig, ”avgörande”, roll i Batailles liv.

Bataille lever om natten, ”dricker”, ”spelar i mindre kretsar och förlorar fruktansvärt mycket pengar” (Leiris), besöker ofta bordeller och klubbar där man finner nakna kvinnor…

Den 16 juli transkriberar han, för Breton, ”till modern franska en eller två av de mer betydelsefulla fatrasierna” (medeltida nonsensepoem). Man avser att publicera dessa i oktobernumret av La révolution Surréaliste.

Han läser surrealisterna, Lautréamont … Börjar läsa Hegel. Alfred Métraux som följer Marcel Mauss kurser introducerar Bataille i dennes tänkande.

1926 – Påbörjar eller fortsätter sin analys med Adrien Borel hela detta år. Han avslutar den i förtid … efter ett år. Han får i vilket fall ut mycket av den. Äntligen kan jag skriva, påstår han.

I mars kommer ”Fatrasierna” ut i nummer 6 av La révolution Surréaliste. De publiceras anonymt: varken hans namn eller hans initialer finns med. Detta var enda gången han medarbetade i La révolution Surréaliste.

Vid detta tillfälle lär han känna Breton. Det är mindre Bataille än Breton som är fientligt inställd. Enligt Leiris kallade den senare Bataille för ”besatt”.

Bataille skriver sin ”första” bok (den första han nämner): W.C. ”nog av dårlitteratur”… ”Ett skrik av skräck (skräck för mig, inte för mina utsvängningar)”, ”I våldsam opposition mot all värdighet”. Han förstör manuskriptet.

I juli börjar han som medarbetare i Aréthuse, en kvartalstidskrift för konst och arkeologi, och fortsätter med detta fram till första kvartalet 1929.

1927 – I januari utvecklar han ”bilden” av tallkottsögat, ett embryo till öga längst upp i kraniet som, den dag då det tränger igenom skallbenet, gör det möjligt att se solen vertikalt.

I januari skriver han L’anus solaire: ”Om man fruktar bländningen så till den grad att man aldrig sett (…) att solen var vämjelig och rosa som ett ollon, öppen och urinerande som en kroppsöppning, är det kanske onödigt att mitt i naturen öppna ännu fler ögon tyngda av frågor”.

I juli bor han en tid i London. Åsynen av ett utskjutande apanus o Zoological Garden upprör honom och kastar in honom i ”ett slags extatisk slöhet”.

Börjar skriva Histoire de l’oeil [Ögats historia].

Han hälsar ofta på dem som bor på rue de Château: ”Där var man mycket öppen för inflytandet från en stor personlighet, en sann ensling, vars verk formats av en koherent filosofi”, André Thirion.

1928 – Den 20 mars gifter han sig med Sylvia Maklès, i Courbevoie. Fullbordar och publicerar Historie de l’oeil under pseudonymen Lord Auch (Lord: Gud i bibelengelskan; Auch: förkortning av ”au chiottes” [dvs ”på dass”]). 134 exemplar såldes i smyg.

Publicerar en viktig artikel om prekolumbiansk konst, ”L’amérique disparue”, i Cahiers de la République des Lettres et Sciences et des Arts, nr XI.

1929 – Georges Wildenstein finansierar en ny tidning som ersätter Aréthuse. Carl Einstein blir direktör med Bataille som redaktionssekreterare. Dess namn: Documents. I april kommer första numret ut, och medarbetarna återfinns bland Institutets medlemmar, konservatorer från museer och bibliotek och bland surrealistiska dissidenter som förenat sig med Bataille: Limbour, Boiffard, Desnos, Vitrac och Leiris. Till namnet är det Einstein som styr men Bataille har, med stöd från Rivière, makten. I nr 1 publicerar han artikeln ”Le cheval académique”.

I nr 3 i juni publicerar han en tydligt anti-idealistisk artikel, ”Le langage des fleurs”. Den tilldrar sig Bretons irriterade uppmärksamhet. Han publicerar också ”Matérialisme”. Det är tydligt att han gör Documents till en krigsmaskin riktad mot surrealismen.

I nr 6 av Documents kommer en ny anti-idealistisk offensiv i och med publikationen av ”Le gros orteil”. Breton är den förste att anklaga Bataille för att vara tillmötesgående i en värld som är ”smutsig, senil, härsken, vidrig, slipprig, gaggig.”

Han anklagas länge och våldsamt av Breton i Le Deuxième Manifeste du surréalisme [Surrealismens Andra Manifest]. Lite osorterat plock: ”… resonerar som en som har en fluga på näsan vilket får honom att framstå som mer död än levande”; ”Ett tillstånd av medvetandebrist i en form som sprider sig”; ”oärlig och patologisk”; ”typiska tecken på psykasteni” etc. Slutligen misstänker han Bataille för att vilja samla en grupp surrealistiska dissidenter kring sig.

1930 – Tillsammans med Robert Desnos tar han initiativet till att utforma ett svar på Le Deuxième Manifeste du surréalisme. De bildar en grupp som kallar sig Un Cadavre bestående av alla dem Breton angripit: Ribemont-Dessaignes, Jacques Prévert, Queneau, Vitrac, Leiris, Limbour, Boiffard, Morise, Baron och Alejo Carpentier.

Desnos kallar Breton för ”en snigelsjäl”; Prévert kallar honom ”En Fregoli med dolt kristushuvud” och ”drömspole”; Vitrac ”svindlare”; Leiris ”nekrofil” och Ribemont-Dessaignes ”en angivare”.

Bataille själv kallar honom ”en gammal religiös urinblåsa”, ”en böld av klerikal fraseologi”, ”kastrerat lejon”, ”spottloska” etc.

Fortsätter genom öppna brev sin polemik med André Breton. Det viktigaste bland dessa är ”La valeur d’usage de D.A.F. de Sade”.

1931Documents dras in efter totalt femton nummer. Träffar Boris Souvarine och går med i ”Cercle Communiste Démocratique”.

L’anus solarie, som skrevs 1927, kommer ut i november illustrerad (torrnålsgravyrer) av André Masson.

1932 – I mars publicerar han tillsammans med Raymond Queneau en lång artikel i La Critique Sociale, ”La critique des fondaments de la dialectique hégélienne”.

1933 – Artikelserie i La Critique Sociale. I januari ”La notion de depense” [”Begreppet utgift”] ”som måste ses som en av seklets viktigaste texter” (A. Thirion). I september ”Le problème de l’Etat”: framtiden ”beror helt på den allmänna desorienteringen”. I två delar (november samt mars 1934) publicerar han en viktig artikel, ”La structure psychologique du fascisme”.

Från oktober 1933 till januari 1934 är han medlem i gruppen ”Masses”.

1934 – Deltar från och med januari i Alexandre Kojèves seminarier – läsning och översättning av – samt improviserade kommentarer till – Hegels Andens fenomenologi. En omskakande upptäckt för Bataille (hans Hegel förblir kojèvesk) som känner sig ”dödstrött, krossad, dödad tio gånger om: kvävd och fastnaglad.”

Tänker skriva en bok, Le fascisme en France.

Deltar i en demonstration den 12 februari på Cours de Vincennes och övertygas om fascismens kommande seger. Den misslyckade socialistiska resningen i Wien samma dag ger honom rätt: ”Överallt, i en värld där det snabbt blir allt svårare att andas, dras fascismens snara till.”

I mars kommer det 11:e och sista numret av La Critique sociale.

Bataille mår dåligt, talar om en allvarlig kris. Han lämnar sin fru och ökar mängden flyktiga relationer, besöker flitigt bordeller och sexklubbar (men det har han å andra sidan ständigt gjort under de senaste tio åren) och dricker mycket mer än vad hans hälsa tål. Det som han senare kommer att säga om Tropmann (Le bleu du ciel [Himlens blå]) kan man utan risk för att missta sig alltför mycket säga även om honom: ”han förspiller sig till dödens gräns på spritfester, sömnlösa nätter och knull.”

Kommer tillbaka till Paris i maj. Träffar Colette Peignot som han inte blir vän med på allvar förrän den 3 juli, dagen innan hon skall fara till Österrike med Souvarine som hon levt med sedan 1930.

1935 – Åker till André Masson i Tossa del Mar, Spanien. Han stannar där mellan den 8 och 30 maj.

Avslutar Le bleu du ciel (29/5). Rädda denna värld från den ”den oförmågans och blodbadets mardröm den håller på att försjunka i” – det är vad ”Contre-Attaque” innebär. Försonas med Breton och förenas med surrealisterna: ”Analyserna i ’Contre-Attaque’ var Batailles” (H. Dubiel).

Hans mål är att återfinna ”det revolutionära våldet”. Hans huvudlinjer är våldsam antinationalism, antikapitalism, och antiparlamentarism, dvs antidemokrati. Hans syfte är att ersätta fascismens framgångsrika myter med andra, nya myter. Revolutionen skall vara moralisk (barnen skall befrias) och sexuell (passionernas fria spel)… Han stöder sig på Sade, Fourier och Nietzsche.

Den 7 oktober kommer invigningsmanifestet: Kampföreningen för revolutionära intellektuella.

1936 – ”Contre-Attaque” deltar i protestdemonstrationen mot misshandeln av Léon Blum. Sprider traktatet ”Kamrater, fascisterna lynchar Léon Blum”. I slutet av februari kommer ett traktat som Bataille ensam redigerat, ”Appel à l’action”: ”Vi hävdar att tiden är inne, inte bara för en enda, men för ALLA att handla som HERRAR”.

I mars redigerar Jean Dautry, en av Batailles närmaste, traktatet ”Under de franska kanonernas eld”. På detta grundar sig de anklagelser om ”surfascism” som surrealisterna riktade mot bataillegruppen.

Bryter med surrealisterna och ”Contre-Attaque” upplöses.

Bor under mars månad i Tossa del Mar.

Den 24 juni utkommer första numret av Acéphale – Religion, Sociologi, Filosofi – kallat ”La Conjuration sacrée”.

I december publicerar Bataille Sacrifices, en bildtext till fem av André Massons etsningar.