Krigsmaskin

Från Krigsmaskinen
Version från den 5 januari 2009 kl. 19.57 av Zerkalo (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök
Krigsmaskin som filosofiskt begrepp används av Gilles Deleuze och Félix Guattari i boken Mille Plateaux (Tusen platåer, 1980), och betecknar en speciell typ av rörelse, organisering och aktivitet. Krigsmaskinen är emellertid inte en ren form, utan en tendens, en närvaro av praktiker och förhållningssätt.

Denna tendens kan fungera i många olika former - som barbariska horder under medeltiden; som urbana gängbildningar under den moderna; som ambulerande hantverkare och utstötta etniska grupper i alla tider; som allsköns militära, intellektuella och konstnärliga formationer vars enda gemensamma nämnare är utanförskapet och förmågan att etablera förhållningssätt som negerar de försök til hegemoni som sökt dominera och inordna dem.

I Nomadologin (kapitel 12 i Mille Plateaux) definieras krigsmaskinen som "extern i förhållande till statsapparaten". Detta kan sägas sammanfatta en hel del av dess essens; genom sin nomadiska karaktär skiljer sig från den typ av praktiker Deleuze och Guattari kallar statliga (se stat). Nomadiskt och statligt är i en mening polära motsatser, men enbart på en begreppslig nivå. De fungerar genom ett växelspel, där de samtidigt kan vara närvarande i samma kontext - I Nomadologin används många historiska exempel för att påvisa hur krigsmaskinen och staten definierat varandra och verkat parallellt genom skiftande sociala, kunskapsmässiga och konstnärliga sammansättningar. Staten och krigsmaskinen är helt enkelt hela tiden närvarande i varandra; vilken form som accentueras beror på en mängd skiftande faktorer. Förenklat handlar samspelet mellan stat och krigsmaskin om definitionen av gränsen mellan insida och utsida, samt om skillnaden mellan släta och räfflade rum - krigsmaskinens primära drivkraft är att producera och hålla släta rum, medan staten opererar genom reproduktionen av räfflade rum.

De statliga praktikerna, eller statsapparaten, är en mångförgrenad men väl avgränsad kontrollpraktik, en sorts suverän som kännetecknas av upprättandet av en interioritet. Krigsmaskinen är extern i förhållande till denna kontrollfunktion. Krigsmaskinen, eller krigaren, är alltid ett annat, ett utifrån kommande, som statsapparaten gör sitt bästa för att antingen förinta eller sluka upp och inkorporera i sina egna funktioner. När statsapparaten har en militär apparat till sitt förfogande, är detta exempelvis ett resultat av att krigsmaskinen underordnats statens juridiska funktion, av att den blivit "infångad" och börjat fungera i enlighet med insidans logik.

Den grundläggande skillnaden mellan statsapparaten och krigsmaskinen, förutom deras positioner internt respektive externt, är deras former. Staten reproducerar hela tiden sin igenkännbara form, även genom sina variationer, eftersom den definieras genom sina gränser. Den är öppen i sin existensform, alltid demonstrerande sin makt och sin position i förhållande till samhället. Den försöker alltid bevara sina apparater och sysslar således främst med reproduktion. Krigsmaskinen, däremot, finns bara till i sina förändringar. Den består av flöden och rörelser som staten bara kan överta i en sekundär form, efter att de underkastats statlig disciplin och kontroll. Krigsmaskinen har alltid ett element av hemlighet (eller osynlighet), av affekt och hastighet, av produktion. Den opererar rhizomatiskt och kan sägas innehålla en potentiell projektualitet.

Det är viktigt att påpeka att krigsmaskinen inte nödvändigtvis fungerar revolutionerande eller kommuniserande. Det globala kapitalet har till exempel historiskt sett agerat som en eller flera krigsmaskiner, och kan idag sägas bestå av både av statliga och nomadiska praktiker.


Se även

Externa källor

1227 – Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen