Skillnad mellan versioner av "Krigsmaskin"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
(Allmän definition)
Rad 1: Rad 1:
 
'''Krigsmaskin''' som filosofiskt begrepp används av [[Gilles Deleuze]] och [[Félix Guattari]] i boken [[Mille Plateaux|''Mille Plateaux'' (''Tusen platåer'', 1980)]], och betecknar en speciell typ av rörelse, organisering och aktivitet. Krigsmaskinen är emellertid inte en ren form, utan en ''tendens'', en närvaro av praktiker och förhållningssätt. [[Bild:Krigsmaskin.jpg|right]]
 
'''Krigsmaskin''' som filosofiskt begrepp används av [[Gilles Deleuze]] och [[Félix Guattari]] i boken [[Mille Plateaux|''Mille Plateaux'' (''Tusen platåer'', 1980)]], och betecknar en speciell typ av rörelse, organisering och aktivitet. Krigsmaskinen är emellertid inte en ren form, utan en ''tendens'', en närvaro av praktiker och förhållningssätt. [[Bild:Krigsmaskin.jpg|right]]
  
 +
Denna tendens kan fungera i många olika former - som barbariska horder under medeltiden; som urbana gängbildningar under den moderna; som ambulerande hantverkare och utstötta etniska grupper i alla tider; som allsköns militära, intellektuella och konstnärliga formationer vars enda gemensamma nämnare är ''utanförskapet'' och förmågan att etablera förhållningssätt som negerar de försök til hegemoni som sökt dominera och inordna dem.
  
== Allmän definition ==
+
I ''[[Nomadologin]]'' (kapitel 12 i ''Mille Plateaux'') definieras krigsmaskinen som "extern i förhållande till statsapparaten". Detta kan sägas sammanfatta en hel del av dess essens; genom sin [[nomad|nomadiska]] karaktär skiljer sig från den typ av praktiker Deleuze och Guattari kallar ''statliga'' (se [[stat]]). Nomadiskt och statligt är i en mening polära motsatser, men enbart på en begreppslig nivå. De fungerar genom ett växelspel, där de samtidigt kan vara närvarande i samma kontext - I ''Nomadologin'' används många historiska exempel för att påvisa hur krigsmaskinen och staten definierat varandra och verkat parallellt genom skiftande sociala, kunskapsmässiga och konstnärliga sammansättningar. Staten och krigsmaskinen är helt enkelt hela tiden närvarande i varandra; vilken form som accentueras beror på en mängd skiftande faktorer. Förenklat handlar samspelet mellan stat och krigsmaskin om definitionen av gränsen mellan insida och [[utsida]], samt om skillnaden mellan [[släta och räfflade rum]] - krigsmaskinens primära drivkraft är att producera och hålla släta rum, medan staten opererar genom reproduktionen av räfflade rum.
 
+
I ''[[Nomadologin]]'' (kapitel 12 i ''Mille Plateaux'') definieras krigsmaskinen som "extern i förhållande till statsapparaten". Detta kan sägas sammanfatta en hel del av krigsmaskinens essens; genom sin [[nomad|nomadiska]] karaktär skiljer sig från den typ av praktiker Deleuze och Guattari kallar ''statliga'' (se [[stat]]). Nomadiskt och statligt är i en mening polära motsatser, men enbart på en begreppslig nivå. De fungerar genom ett växelspel, där de samtidigt kan vara närvarande i samma kontext - I ''Nomadologin'' används många historiska exempel för att påvisa hur krigsmaskinen och staten definierat varandra och verkat parallellt genom skiftande sociala, kunskapsmässiga och konstnärliga sammansättningar. Staten och krigsmaskinen är helt enkelt hela tiden närvarande i varandra; vilken form som accentueras beror på en mängd skiftande faktorer. Förenklat handlar samspelet mellan stat och krigsmaskin om definitionen av gränsen mellan insida och [[utsida]].
+
  
 
De statliga praktikerna, eller statsapparaten, är en mångförgrenad men väl avgränsad kontrollpraktik, en sorts [[suverän]] som kännetecknas av upprättandet av en ''interioritet''. Krigsmaskinen är extern i förhållande till denna kontrollfunktion. Krigsmaskinen, eller krigaren, är alltid ett annat, ett utifrån kommande, som statsapparaten gör sitt bästa för att antingen förinta eller sluka upp och inkorporera i sina egna funktioner. När statsapparaten har en militär apparat till sitt förfogande, är detta exempelvis ett resultat av att krigsmaskinen underordnats statens juridiska funktion, av att den blivit "infångad" och börjat fungera i enlighet med insidans logik.
 
De statliga praktikerna, eller statsapparaten, är en mångförgrenad men väl avgränsad kontrollpraktik, en sorts [[suverän]] som kännetecknas av upprättandet av en ''interioritet''. Krigsmaskinen är extern i förhållande till denna kontrollfunktion. Krigsmaskinen, eller krigaren, är alltid ett annat, ett utifrån kommande, som statsapparaten gör sitt bästa för att antingen förinta eller sluka upp och inkorporera i sina egna funktioner. När statsapparaten har en militär apparat till sitt förfogande, är detta exempelvis ett resultat av att krigsmaskinen underordnats statens juridiska funktion, av att den blivit "infångad" och börjat fungera i enlighet med insidans logik.
Rad 11: Rad 10:
  
 
Det är viktigt att påpeka att krigsmaskinen inte nödvändigtvis fungerar revolutionerande eller [[kommunisering|kommuniserande]]. Det globala [[kapital|kapitalet]] har till exempel historiskt sett agerat som en eller flera krigsmaskiner, och kan idag sägas bestå av både av statliga och nomadiska praktiker.
 
Det är viktigt att påpeka att krigsmaskinen inte nödvändigtvis fungerar revolutionerande eller [[kommunisering|kommuniserande]]. Det globala [[kapital|kapitalet]] har till exempel historiskt sett agerat som en eller flera krigsmaskiner, och kan idag sägas bestå av både av statliga och nomadiska praktiker.
 
== Kriget och den Statliga krigsmaskinen ==
 
 
Krigsmaskinens främsta mål är alltid att konstituera ett [[släta och räfflade rum|slätt rum]], att ockupera det och förflytta sig i det. Kriget är således inte ett självändamål utan en ibland nödvändig oundviklighet. Att "vinna" eller "förlora" i bemärkelsen tillintetgöra motståndaren, är ur detta perspektiv oväsentligt - det handlar om att skapa rummet och hålla det. Krigsmaskinen utgör alltså en positiv, producerande kraft, som när det oundvikligen stöter på motstånd i form av Stater eller [[släta och räfflade rum|räfflade rum]] begåvas med en fiende och därmed antar en destruktiv/negativ karaktär som ett komplementärt syfte. Kriget är alltså en följd och på ett sätt en fullbordan (därför att det är oundvikligt) av krigsmaskinen.
 
 
När Staten övertar krigsmaskinen blir emellertid kriget - det vill säga kriget i Statens tjänst - dess primära syfte. På så vis slår krigsmaskinen tillbaka mot [[nomad|nomaderna]] i förändrad form, i ett krig som de i slutänden är dömda att "förlora". Med detta emellertid inte sagt att släta rum inte längre kan produceras och hållas; tvärtom fortgår dynamiken mellan de båda tendenserna. Övertagandet sker primärt genom en integrering av det [[nomad|nomadiska]] i Staten: de släta rummen bibehålls men underkastas Statens regim; de fungerar som kommunikationsleder, nomaderna upptas som en krigarklass, de rhizomatiska strukturerna inordas i räfflade rum, etc. Denna process är givetvis riskabel för Staten, eftersom en total integration är omöjlig.
 
 
Även om den Statliga krigsmaskinen har kriget som sitt syfte, är detta inte fallet för Staten som helhet. Snarare är kriget en del av statsapparatens hegemoniska ambitioner, strävan efter att inordna allt i den egna logikreproduktionen, att upprätthålla ekonomin. Detta sker genom det '''totala kriget''', den fullkomliga fusionen mellan Stat och kapital (mellan Statligt och nomadiskt):
 
 
:''"Frågan handlar alltså mindre om att förverkliga kriget än om att överta krigsmaskinen.'' [...] ''[D]e faktorer som gör Statens krig till ett totalt krig är nära förbundna med kapitalismen: det handlar om en investering av konstant kapital i krigsmateriel, krigsindustri och krigsekonomi och en investering av rörligt kapital i population såsom fysisk och moralisk (påen gång krigets aktörer och de som lider av det). Det totala kriget är inte bara ett förintelsekrig, utan uppträder då förintelsen som sitt 'centrala mål' tar inte bara fiendearmén eller fiendestaten utan hela befolkningen och dess ekonomi."'' ([[Nomadologin]])
 
 
 
== Den globala krigsmaskinen ==
 
 
Övertagandet får en succesiv rekyleffekt ju mer globalt det blir; Staterna återskapar en gigantisk, världsomspännande krigsmaskin som de själva blir underordnade delar av (utbytbara, motverkande, samarbetande, löstagbara). Detta tar sig inledningsvis uttryck i [[fascim|fascismen]] (som är att betrakta som ett inledande "utkast"), och i våra dagar i den post-fascistiska strävan efter total fred - det vill säga fred uppnådd genom ständig krigföring och intern och extern terror; [[kontrollsamhället]].
 
 
:''"Krigsmaskinen återskapar ett slätt rum som gör anspråk på att kontrollera och omge hela jorden. Det totala kriget har övergivits till förmån för en ännu mer skrämmande form av fred."'' ([[Nomadologin]])
 
 
Denna återskapade mega-krigsmaskin, denna globala klon, utgör den ena av krigsmaskinens (som tendens betraktad) två poler, eller möjliga manifestationer; krigets potentiellt oändliga förstörelselinje, totalt krig i samspel med begränsat (lokalt) krig, global organisation, etc. Den andra polen däremot är en kreativ flyktlinje, produktion och ockupation av släta rum och människors förflyttning i dessa rum, mindre kvantiteter, lokala händelser, [[haecceitet|haecceiteter]] i samspel, framkastande av [[problem]], uppfinnande av vapen (i ordets bredaste bemärkelse). Kriget är för denna andra, potentiellt [[projektualitet|projektuella]] pol enbart supplementärt, en konsekvens av konfrontationen med Staten.
 
 
Denna "lilla" eller "mindre" krigsmaskin kan uppfinnas och återupptäckas på alla möjliga plan, och är en naturlig och ofrånkomlig motattack på den globala krigsmaskinen. Det handlar om icke-kvantitativt motstånd, produktion av Annan-het och [[utsida|utsidor]], utvidgade sammansättningar och flyktlinjer som rör sig utanför de räfflade rummen och infångningsapparaterna. Detta återuppfinnande, produktiva motstånd, är resultat av de omständigheter den globala krigsmaskinen ställer upp:
 
 
:''"Likväl återskapar Stats- eller Världskrigsmaskinens själva betingelser, det vill säga det fasta kapitalet (resurser och materiel) och det rörliga mänskliga kapitalet, ständigt nya möjligheter till oväntade motattacker, oförutsedda initiativ som bestämmer muterade maskiner, folkliga och revolutionära minoriteter... 'Mångformad, ständigt manövrerande och allerstädes närvarande'' [...] ''ekonomisk, subversiv, politisk, moralisk, etc.', den ogripbare materielle Sabotören eller den mänsklige Desertören i de mest skiftande gestalter."'' ([[Nomadologin]])
 
  
  
  
 
== Se även ==
 
== Se även ==
* [[Gilles Deleuze]]
+
* [[Projektualitet]]
* [[Félix Guattari]]
+
 
* [[Nomadtänkande]]
 
* [[Nomadtänkande]]
 
* [[Stat]]
 
* [[Stat]]
 
* [[Utsida]]
 
* [[Utsida]]
 
* [[Exodus]]
 
* [[Exodus]]
 +
* [[Släta och räfflade rum]]
  
 
== Externa källor ==
 
== Externa källor ==

Versionen från 5 januari 2009 kl. 19.57

Krigsmaskin som filosofiskt begrepp används av Gilles Deleuze och Félix Guattari i boken Mille Plateaux (Tusen platåer, 1980), och betecknar en speciell typ av rörelse, organisering och aktivitet. Krigsmaskinen är emellertid inte en ren form, utan en tendens, en närvaro av praktiker och förhållningssätt.

Denna tendens kan fungera i många olika former - som barbariska horder under medeltiden; som urbana gängbildningar under den moderna; som ambulerande hantverkare och utstötta etniska grupper i alla tider; som allsköns militära, intellektuella och konstnärliga formationer vars enda gemensamma nämnare är utanförskapet och förmågan att etablera förhållningssätt som negerar de försök til hegemoni som sökt dominera och inordna dem.

I Nomadologin (kapitel 12 i Mille Plateaux) definieras krigsmaskinen som "extern i förhållande till statsapparaten". Detta kan sägas sammanfatta en hel del av dess essens; genom sin nomadiska karaktär skiljer sig från den typ av praktiker Deleuze och Guattari kallar statliga (se stat). Nomadiskt och statligt är i en mening polära motsatser, men enbart på en begreppslig nivå. De fungerar genom ett växelspel, där de samtidigt kan vara närvarande i samma kontext - I Nomadologin används många historiska exempel för att påvisa hur krigsmaskinen och staten definierat varandra och verkat parallellt genom skiftande sociala, kunskapsmässiga och konstnärliga sammansättningar. Staten och krigsmaskinen är helt enkelt hela tiden närvarande i varandra; vilken form som accentueras beror på en mängd skiftande faktorer. Förenklat handlar samspelet mellan stat och krigsmaskin om definitionen av gränsen mellan insida och utsida, samt om skillnaden mellan släta och räfflade rum - krigsmaskinens primära drivkraft är att producera och hålla släta rum, medan staten opererar genom reproduktionen av räfflade rum.

De statliga praktikerna, eller statsapparaten, är en mångförgrenad men väl avgränsad kontrollpraktik, en sorts suverän som kännetecknas av upprättandet av en interioritet. Krigsmaskinen är extern i förhållande till denna kontrollfunktion. Krigsmaskinen, eller krigaren, är alltid ett annat, ett utifrån kommande, som statsapparaten gör sitt bästa för att antingen förinta eller sluka upp och inkorporera i sina egna funktioner. När statsapparaten har en militär apparat till sitt förfogande, är detta exempelvis ett resultat av att krigsmaskinen underordnats statens juridiska funktion, av att den blivit "infångad" och börjat fungera i enlighet med insidans logik.

Den grundläggande skillnaden mellan statsapparaten och krigsmaskinen, förutom deras positioner internt respektive externt, är deras former. Staten reproducerar hela tiden sin igenkännbara form, även genom sina variationer, eftersom den definieras genom sina gränser. Den är öppen i sin existensform, alltid demonstrerande sin makt och sin position i förhållande till samhället. Den försöker alltid bevara sina apparater och sysslar således främst med reproduktion. Krigsmaskinen, däremot, finns bara till i sina förändringar. Den består av flöden och rörelser som staten bara kan överta i en sekundär form, efter att de underkastats statlig disciplin och kontroll. Krigsmaskinen har alltid ett element av hemlighet (eller osynlighet), av affekt och hastighet, av produktion. Den opererar rhizomatiskt och kan sägas innehålla en potentiell projektualitet.

Det är viktigt att påpeka att krigsmaskinen inte nödvändigtvis fungerar revolutionerande eller kommuniserande. Det globala kapitalet har till exempel historiskt sett agerat som en eller flera krigsmaskiner, och kan idag sägas bestå av både av statliga och nomadiska praktiker.


Se även

Externa källor

1227 – Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen