Kommunisering

Kommunisering betecknar det processartade överskridandet och omkullkastandet av det kapitalistiska produktionssättet. Kommuniseringen är den process som bryter ner det kapitalistiska produktionssättets relationer och samtidigt skapar nya social relationer, vilka varken kan mätas eller värderas: dvs. upprättar kommunism. Kommunisering innefattar således två sidor, en destruktiv och en konstruktiv. Marcel kallar dessa för angrepp och undandragande.

“Vi har dels kommuniseringen som intern rörelse i klasskampen och dels kommuniseringens externa dimension. Dessa två moment är sammanvävda och ofta samtidiga, de implicerar således inte en temporal differens. Det behöver inte vara så att rörelsen sker innan konstitueringen, i själva verket är de ofta samtidiga processer. Det som är av vikt att påpeka är att de inte härleder från varandra. Detta eftersom rörelsen och dimensionen produceras av skilda former av praktiker. Dock måste den interna rörelsen utvecklas och avanceras om kommuniseringens externa uttryck ska kunna ges, precis som den formella underordningen sker innan den reella. Kommuniseringens externa dimension är således avhängig klasskampen, det vill säga kommuniseringen som intern rörelse. Den interna rörelsen är negationen, följaktligen proletariatets rörelse inom men mot kapitalet (avobjektivering och avsubjektivering), medan den externa dimensionen är resultatet av en rent konstituerande praktik.”