Kommunisering

Från Krigsmaskinen
Version från den 27 oktober 2007 kl. 09.21 av Zerkalo (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök

Kommunisering betecknar det processartade överskridandet och omkullkastandet av det kapitalistiska produktionssättet, eller med andra ord: upprättandet av kommunism. Kommuniseringen är det skeende som bryter ner de kapitalistiska relationerna och samtidigt skapar nya, icke-mätbara förhållanden mellan människor. Processen i fråga innefattar således två sidor, en destruktiv och en konstruktiv, och kan sägas utgöra en dynamisk, samtidig händelse. Marcel kallar kommuniseringens båda aspekter angrepp och undandragande:

“Vi har dels kommuniseringen som intern rörelse i klasskampen och dels kommuniseringens externa dimension. Dessa två moment är sammanvävda och ofta samtidiga, de implicerar således inte en temporal differens. Det behöver inte vara så att rörelsen sker innan konstitueringen, i själva verket är de ofta samtidiga processer. Det som är av vikt att påpeka är att de inte härleder från varandra. Detta eftersom rörelsen och dimensionen produceras av skilda former av praktiker. Dock måste den interna rörelsen utvecklas och avanceras om kommuniseringens externa uttryck ska kunna ges, precis som den formella underordningen sker innan den reella. Kommuniseringens externa dimension är således avhängig klasskampen, det vill säga kommuniseringen som intern rörelse. Den interna rörelsen är negationen, följaktligen proletariatets rörelse inom men mot kapitalet (avobjektivering och avsubjektivering), medan den externa dimensionen är resultatet av en rent konstituerande praktik.” (Ur Angreppets och undandragandets kommunism)

Förståelsen av kommunism som en genomgripande process och inte ett väntande idealtillstånd bryter med den klassiska föreställningen om revolutionen som ett maktövertagande i det kapitalistiska samhället. Kommuniseringen är inte resultatet av politik; överskridandet av de kapitalistiska relationerna kräver ett överskridande också av kapitalets metoder för administration och av de inomkapitalitiska rörelser som strävar efter en jämlikare, rättvisare eller mer "human" kapitalism.

Kommuniseringen tar plats i alla sociala strata, eftersom det är dessa som tillsammans upprätthåller den kapitalistiska totaliteten. Kommunism kan alltså inte vara en fråga enbart för självutnämnda revolutionärer eller teoretiskt medvetna aktivister; upprättandet av nya mellanmänskliga relationer måste vara generellt om överskridandet ska vara möjligt. Kommuniserande rörelser kan pågå utan att nödvändigtvis kalla sig kommunistiska eller begagna en kommunistisk terminologi. Gilles Dauvé skriver i Kapitalism och kommunism:

“Kommunismen är inte ett program som man omsätter i praktiken eller får andra att omsätta i praktiken, utan en social rörelse. De som utvecklar och försvarar den teoretiska kommunismen har inga fördelar framför andra, de har endast en klarare förståelse och ett mer precist sätt att uttrycka sig; precis som alla de som inte är särskilt intresserade av teori, känner de det praktiska behovet av kommunismen. De har inga som helst privilegier, de bär inte på den kunskap som kommer sätta revolutionen i rörelse; men å andra sidan fruktar de inte heller att de ska bli »ledare» bara för att de förklarar sina åsikter. Den kommunistiska revolutionen är precis som alla andra revolutioner produkten av verkliga behov och levnadsförhållanden. Problemet består i hur man skall lyckas synliggöra en existerande historisk rörelse. Kommunismen är inte ett ideal som skall förverkligas. Den existerar redan, inte som ett samhälle men som en strävan, en uppgift att förbereda sig för. Kommunismen är rörelsen som försöker avskaffa de levnadsförhållanden som bestäms av lönearbetet och den kommer att avskaffa dem genom revolution. Diskussionen om kommunismen är inte akademisk. Det är inte en debatt om vad som ska komma att göras i morgon. Det är en integrerad del av en hel serie omedelbara och avlägsna uppgifter, där diskussion blott är en aspekt, ett försök att uppnå teoretisk förståelse. Omvänt kan uppgifterna genomföras enklare och effektivare om man kan besvara frågan: vart är vi på väg?”