Skillnad mellan versioner av "Insurrektionell anarkism"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
m (Kritik)
(Historiska rötter och utveckling)
 
(9 mellanliggande versioner av 2 användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
Den insurrektionella anarkismen är en strömning som betonar [[direkt aktion]] och flexibel organisering för att uppnå enhet mellan direkt aktion och organisationsform. Insurrektionella anarkister kritiserar starkt all form av mass/[[syntesorganisering]] som de menar bygger på en kvantitativ syn på klasskampen och som resulterar i [[rekuperation]].
+
Den insurrektionella anarkismen är en strömning som betonar '''direkt aktion''' och flexibel organisering för att uppnå enhet mellan direkt aktion och organisationsform. Insurrektionella anarkister kritiserar starkt all form av mass/syntesorganisering som de menar bygger på en kvantitativ syn på klasskampen och som resulterar i rekuperation.
 +
 
 +
Även om den insurrektionella anarkismen har sin egna idéhistoriska bakgrund kan man också tala om en ''insurrektionell tendens'' som inte är specifik för en viss strömning utan snarare är en ''tendens i klasskampen''. Idéhistoriska släktskap finns framför allt med delar av [[ultravänstern]]. Denna uppblandning av influenser märks tydligast i grupperna kring [[Killing King Abacus]] och [[Batkogruppen]]. Mer renodlade och uttalade insurrektionella anarkister finns främst i Grekland och Italien. De förstnämnda är kritiska mot de senare som de anser följer ett [[aktivismkritiken|aktivistiskt]] mönster.  
  
 
==Historiska rötter och utveckling==
 
==Historiska rötter och utveckling==
Den insurrektionella anarkismen är en modern anarkistisk strömning som tydligast formerades i Italien på 1970-talet med [[Alfredo Bonanno]] och kretsen kring tidskriften ''[[Anarchismo Editions]]'' i spetsen. Det insurrektionella perspektivet kan dock spåras tillbaka till [[Errico Malatesta]], Galleani, Bakunin och även [[Max Stirner]]. Stirners framhävande av den personliga revolten i motsats till den framtida stora Revolutionen så som den formulerats i arbetarrörelsens propaganda kan också sägas vara insurrektionell i det att den etiska aspekten av upproret som ständigt närvarande kamp betonas. Stirner har emellertid haft litet inflytande på faktiska rörelser, och när så har varit fallet har det mer eller mindre varit av filosofisk karaktär. Inspiratören och praktikern framför alla är Michael Bakunin som organiserade underjordiska grupper av revolutionärer över hela Europa och som kämpade mot stat och kapital utanför de konventionella ramarna, ofta med illegala och våldsamma metoder.
+
Den insurrektionella anarkismen är en modern anarkistisk strömning som tydligast formerades i Italien på 1970-talet med [[Alfredo Bonanno]] och kretsen kring tidskriften ''Anarchismo Editions'' i spetsen. Det insurrektionella perspektivet kan dock spåras tillbaka till Errico Malatesta, Luigi Galleani, Giuseppe Ciancabilla, Michael Bakunin och även [[Max Stirner]]. Stirners framhävande av den personliga revolten i motsats till den framtida stora Revolutionen så som den formulerats i arbetarrörelsens propaganda kan också sägas vara insurrektionell i det att den etiska aspekten av upproret som ständigt närvarande kamp betonas. Stirner har emellertid haft litet inflytande på faktiska rörelser, och när så har varit fallet har det mer eller mindre varit av filosofisk karaktär. Inspiratören och praktikern framför alla är Michael Bakunin som organiserade underjordiska grupper av revolutionärer över hela Europa och som kämpade mot stat och kapital utanför de konventionella ramarna, ofta med illegala och våldsamma metoder.
  
 
Det är främst Malatesta och Galleani som lagt grunden för den strömning som idag kallas insurrektionell anarkism i och med deras kritik av statliknande organisationer, formell organisering överhuvudtaget (Galleani), kritiken av syndikalismen, och deras försvar av en anarkistisk kommunism baserad på direkt aktion och inbördes hjälp. All denna kritik fanns redan inom den bredare anarkistiska diskussionen men fördes nu samman på ett särskilt sätt. Tidigare uttrycktes exempelvis kritiken av statliknande organisering av de uttalade individualanarkisterna. Malatesta och Galleani formulerade ett insurrektionell perspektiv på stadiga ''kommunistiskt anarkistiska'' grunder.
 
Det är främst Malatesta och Galleani som lagt grunden för den strömning som idag kallas insurrektionell anarkism i och med deras kritik av statliknande organisationer, formell organisering överhuvudtaget (Galleani), kritiken av syndikalismen, och deras försvar av en anarkistisk kommunism baserad på direkt aktion och inbördes hjälp. All denna kritik fanns redan inom den bredare anarkistiska diskussionen men fördes nu samman på ett särskilt sätt. Tidigare uttrycktes exempelvis kritiken av statliknande organisering av de uttalade individualanarkisterna. Malatesta och Galleani formulerade ett insurrektionell perspektiv på stadiga ''kommunistiskt anarkistiska'' grunder.
Rad 13: Rad 15:
  
 
==Grundläggande teser==
 
==Grundläggande teser==
De flesta involverade i det insurrektionella perspektivet är överens om att det är omöjligt och inte önskvärt att hävda en ''enhetlig'' teori. Perspektivet är snarare att betrakta som en ''tendens'' i klasskampen. Det går emellertid att identifiera några grundläggande teser. Framför allt framhålls att anarkismens '''betoning på autonomi och självorganisering av kampen''' måste hållas konsekvent för att statens eller kapitalets organisering inte ska reproduceras. Detta har lett många att förkasta all form av formell organisering rakt av till förmån för informell organisering medans mer pragmatiskt lagda framhåller klasskonflikten som primär och organisationsformerna denna tar som underordnade upprätthålla en '''permanent konfliktualitet''', det vill säga förmågan att '''hålla initiativet'''.
+
De flesta involverade i det insurrektionella perspektivet är överens om att det är omöjligt och inte önskvärt att hävda en ''enhetlig'' teori. Perspektivet är snarare att betrakta som en ''tendens'' i klasskampen. Det går emellertid att identifiera några grundläggande teser. Framför allt framhålls att anarkismens '''betoning på autonomi och självorganisering av kampen''' måste hållas konsekvent för att statens eller kapitalets organisering inte ska reproduceras. Detta har lett många att förkasta all form av formell organisering rakt av till förmån för informell organisering medans mer pragmatiskt lagda framhåller klasskonflikten som primär och organisationsformerna denna tar som underordnade förmågan att upprätthålla '''permanent konfliktualitet''', det vill säga förmågan att '''hålla initiativet'''.
  
 
En gemensam utgångspunkt är också den '''aktiva minoriteten''' snarare än ''massan'' som i arbetarrörelsen. Revolutionärer och andra radikala befinner sig alltid till en början i minoriteter eller isolerad ensamhet. Det insurrektionella perspektivet tar därför fasta på att dessa minoriteter måste odla former som är anpassade för deras situation istället för att anpassa sig efter en fix form. Den ofta mer eller mindre informella form denna basorganisering tar sig är [[affinitetsgrupp]]en, som på nästa nivå när flera affinitetsgrupper börjar kommunicera med varandra och samordna sig, bildar nätverk och kluster.
 
En gemensam utgångspunkt är också den '''aktiva minoriteten''' snarare än ''massan'' som i arbetarrörelsen. Revolutionärer och andra radikala befinner sig alltid till en början i minoriteter eller isolerad ensamhet. Det insurrektionella perspektivet tar därför fasta på att dessa minoriteter måste odla former som är anpassade för deras situation istället för att anpassa sig efter en fix form. Den ofta mer eller mindre informella form denna basorganisering tar sig är [[affinitetsgrupp]]en, som på nästa nivå när flera affinitetsgrupper börjar kommunicera med varandra och samordna sig, bildar nätverk och kluster.
Rad 20: Rad 22:
  
 
== Kritik ==
 
== Kritik ==
Det har riktats kritik mot det insurrektionella perspektivet från många håll. I Sverige har syndikalistisk kritik varit den mest framträdande. Denna hävdar i huvudsak att insurrektionella inte formulerar några modeller för organisering och förvaltning på storskalig nivå. Oftast erkänns det insurrektionella perspektivet som åtminstonde delvis giltigt på basnivå ("på golvet") men att "kopplingen mellan uppror och revolution inte är helt klar." ((Ref: Lukas G, Upprorsteori eller uppror i teorin?, Arbetaren nr 37, 2006)) Syndikalisterna menar att exempelvis fackföreningar behövs för att säkra segrar och, i längden, för att förvalta samhället. Förespråkare av det insurrektionella perspektivet menar å sin sida att det är en felaktig syn på revolutionen som historiskt sett har visat sig återupprätta stat- och klassherravälde. [[Batkogruppen]] skriver i sin efterskrift till Dissident 2:
+
Det har riktats kritik mot det insurrektionella perspektivet från många håll. I Sverige har syndikalistisk kritik varit den mest framträdande. Denna hävdar i huvudsak att insurrektionella inte formulerar några modeller för organisering och förvaltning på storskalig nivå. Oftast erkänns det insurrektionella perspektivet som åtminstonde delvis giltigt på basnivå ("på golvet") men att "kopplingen mellan uppror och revolution inte är helt klar." ([http://www.batko.se/sv_rec_arbetaren.php Upprorsteori eller uppror i teorin?]) Syndikalisterna menar att exempelvis fackföreningar behövs för att säkra segrar och, i längden, för att förvalta samhället. Förespråkare av det insurrektionella perspektivet menar å sin sida att det är en felaktig syn på revolutionen som historiskt sett har visat sig återupprätta stat- och klassherravälde. [[Batkogruppen]] skriver i sin efterskrift till ''Dissident'' 2:
  
:Frågan om hur vi går från uppror till revolution handlar inte, utifrån detta perspektiv, om hur vi skaffar oss fler anhängare, organiserar större demonstrationer, tillkämpar oss mer rättigheter och högre lön, förvaltar mer av den samhälleliga produktionen, tar fler platser i riksdagen, utökar demokratin etc. Ett förverkligande av kommunismen genom en oåterkallelig kommuniseringsprocess har mycket att göra med möjligheten till ''samtidighet''. Att uppnå samtidighet innebär att olika kamper ligger i fas, och därmed förstärker, varandra.
+
:''Frågan om hur vi går från uppror till revolution handlar inte, utifrån detta perspektiv, om hur vi skaffar oss fler anhängare, organiserar större demonstrationer, tillkämpar oss mer rättigheter och högre lön, förvaltar mer av den samhälleliga produktionen, tar fler platser i riksdagen, utökar demokratin etc. Ett förverkligande av kommunismen genom en oåterkallelig kommuniseringsprocess har mycket att göra med möjligheten till ''samtidighet''. Att uppnå samtidighet innebär att olika kamper ligger i fas, och därmed förstärker, varandra.''
  
En annan kritik har utvecklats från [[ultravänster]]n och har självkritiskt anammats av Batkogruppen. Denna utgår från en teoretisk förståelse av arbetarklassen som en inomkapitalistisk subjektivitet och hävdar därför att klasskampen, oavsett hur "ren" och insurrektionell den är, inte i sig kan omkullkasta det kapitalistiska produktionssättet. Man menar att man i grunden utgår från en essentialistisk förståelse av arbetarklassen som revolutionärt subjekt och bedömmer klasskampens renhet ifrån en normativ måttstock. Denna kritik utvecklades initialt av franska [[Theorie communiste]] och introducerades i Sverige av [[riff-raff]].
+
En annan kritik har utvecklats utifrån ett [[ultravänster]]istiskt perspektiv och har självkritiskt anammats av [[Killing King Abacus|KKA]] och [[Batkogruppen]]. Denna utgår från en teoretisk förståelse av arbetarklassen som en inomkapitalistisk subjektivitet och hävdar därför att klasskampen, oavsett hur "ren" och insurrektionell den är, inte i sig kan omkullkasta det kapitalistiska produktionssättet. Man menar att man i grunden utgår från en essentialistisk förståelse av arbetarklassen som revolutionärt subjekt och bedömer klasskampens renhet efter en normativ måttstock. Denna kritik utvecklades initialt av franska [[Theorie communiste]] och introducerades i Sverige av [http://www.riff-raff.se Riff-raff].
 
+
Utifrån denna förståelse hävdar en del personer -- exempelvis [[Marcel]] som formulerade denna kommuniseringstypologi, och personer i Batkogruppen --  vidare att [[kommunisering]]sprocessen har två dimensioner, en inre och en yttre, där den första (angrepp på arbete och kapital) måste förbindas med en '''[[utsida]]''' till den kapitalistiska totaliteten.
+
  
 
== Vidare läsning ==
 
== Vidare läsning ==
Rad 45: Rad 45:
 
* [http://www.yelah.net/articles/tidskrift20060131 Upprorsanarkism med språkförhinder], recension i Yelah av Robert Halvarsson
 
* [http://www.yelah.net/articles/tidskrift20060131 Upprorsanarkism med språkförhinder], recension i Yelah av Robert Halvarsson
 
* [http://www.batko.se/sv_rec_arbetaren.php Upprorsteori eller uppror i teorin?], recension i Arbetaren av Lukas G
 
* [http://www.batko.se/sv_rec_arbetaren.php Upprorsteori eller uppror i teorin?], recension i Arbetaren av Lukas G
 +
 +
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]

Nuvarande version från 5 december 2011 kl. 00.15

Den insurrektionella anarkismen är en strömning som betonar direkt aktion och flexibel organisering för att uppnå enhet mellan direkt aktion och organisationsform. Insurrektionella anarkister kritiserar starkt all form av mass/syntesorganisering som de menar bygger på en kvantitativ syn på klasskampen och som resulterar i rekuperation.

Även om den insurrektionella anarkismen har sin egna idéhistoriska bakgrund kan man också tala om en insurrektionell tendens som inte är specifik för en viss strömning utan snarare är en tendens i klasskampen. Idéhistoriska släktskap finns framför allt med delar av ultravänstern. Denna uppblandning av influenser märks tydligast i grupperna kring Killing King Abacus och Batkogruppen. Mer renodlade och uttalade insurrektionella anarkister finns främst i Grekland och Italien. De förstnämnda är kritiska mot de senare som de anser följer ett aktivistiskt mönster.

Historiska rötter och utveckling

Den insurrektionella anarkismen är en modern anarkistisk strömning som tydligast formerades i Italien på 1970-talet med Alfredo Bonanno och kretsen kring tidskriften Anarchismo Editions i spetsen. Det insurrektionella perspektivet kan dock spåras tillbaka till Errico Malatesta, Luigi Galleani, Giuseppe Ciancabilla, Michael Bakunin och även Max Stirner. Stirners framhävande av den personliga revolten i motsats till den framtida stora Revolutionen så som den formulerats i arbetarrörelsens propaganda kan också sägas vara insurrektionell i det att den etiska aspekten av upproret som ständigt närvarande kamp betonas. Stirner har emellertid haft litet inflytande på faktiska rörelser, och när så har varit fallet har det mer eller mindre varit av filosofisk karaktär. Inspiratören och praktikern framför alla är Michael Bakunin som organiserade underjordiska grupper av revolutionärer över hela Europa och som kämpade mot stat och kapital utanför de konventionella ramarna, ofta med illegala och våldsamma metoder.

Det är främst Malatesta och Galleani som lagt grunden för den strömning som idag kallas insurrektionell anarkism i och med deras kritik av statliknande organisationer, formell organisering överhuvudtaget (Galleani), kritiken av syndikalismen, och deras försvar av en anarkistisk kommunism baserad på direkt aktion och inbördes hjälp. All denna kritik fanns redan inom den bredare anarkistiska diskussionen men fördes nu samman på ett särskilt sätt. Tidigare uttrycktes exempelvis kritiken av statliknande organisering av de uttalade individualanarkisterna. Malatesta och Galleani formulerade ett insurrektionell perspektiv på stadiga kommunistiskt anarkistiska grunder.

Den insurrektionella anarkismen återupplivas igen i Italien av Alfredo Bonanno. Bonannos skrifter är koncentrerade kring 70- och 80-talet, och är starkt influerade av de autonoma kamper som spreds i Italien, men också på andra platser, exempelvis Storbritannien. I Storbritannien knöts banden med bland andra Jean Weir och tidsskriften Insurrection. Bokförlaget Elephant Editions gav ut flera engelska översättningar av Bonannos texter, och flera andra texter som blivit betydelsefulla för det insurrektionella perspektivet.

2001 gavs tidskriften Killing King Abacus (KKA) ut och förnyade den insurrektionella anarkismen med nya perspektiv och med ett tydligt avstamp i den sk anti-globaliseringsrörelsen på 2000-talet. KKA var influerade av bland annat aktivismkritiken, Gilles Dauvé och situationisterna, något som också känns igen i svenska Batkogruppens utgivning av andra numret av Dissident som introducerade den insurrektionella anarkismen i Sverige.

Denna senaste förnyelse av den insurrektionella anarkismen hämtar mycket från ultravänstern, särskilt Gilles Dauvé och Jacques Camatte. Med den ingångspunkten är det lätt att finna många insurrektionella personer och rörelser utanför den anarkistiska traditionen, något som Batkogruppen tog upp i sitt förord till Dissident 2: "Det finns alltså knytpunkter mellan flera olika teoretiska strömningar som överstiger ideologiska gränser och kompletterar varandra." Återigen betonas det insurrektionella perspektivet som en tendens i klasskampen snarare än en ideologi.

Grundläggande teser

De flesta involverade i det insurrektionella perspektivet är överens om att det är omöjligt och inte önskvärt att hävda en enhetlig teori. Perspektivet är snarare att betrakta som en tendens i klasskampen. Det går emellertid att identifiera några grundläggande teser. Framför allt framhålls att anarkismens betoning på autonomi och självorganisering av kampen måste hållas konsekvent för att statens eller kapitalets organisering inte ska reproduceras. Detta har lett många att förkasta all form av formell organisering rakt av till förmån för informell organisering medans mer pragmatiskt lagda framhåller klasskonflikten som primär och organisationsformerna denna tar som underordnade förmågan att upprätthålla permanent konfliktualitet, det vill säga förmågan att hålla initiativet.

En gemensam utgångspunkt är också den aktiva minoriteten snarare än massan som i arbetarrörelsen. Revolutionärer och andra radikala befinner sig alltid till en början i minoriteter eller isolerad ensamhet. Det insurrektionella perspektivet tar därför fasta på att dessa minoriteter måste odla former som är anpassade för deras situation istället för att anpassa sig efter en fix form. Den ofta mer eller mindre informella form denna basorganisering tar sig är affinitetsgruppen, som på nästa nivå när flera affinitetsgrupper börjar kommunicera med varandra och samordna sig, bildar nätverk och kluster.

Kombinationen av dessa två grundläggande teser (betoningen på autonomi och självorganisering samt den aktiva minoriteten som utgångspunkt) leder vidare till synen på upproret som väsentligen mångfasetterat och okontrollerbart. Styrkan i ett uppror bedöms inte utifrån det insurrektionella perspektivet av "muskelstyrkan" de enskilda rörelserna, organisationerna eller angreppen på stat och kapital, utan i dess okontrollerbarhet och förmåga att som mångfald uppnå samtidighet utan att reduceras under en ny makt (i form av parti eller liknande).

Kritik

Det har riktats kritik mot det insurrektionella perspektivet från många håll. I Sverige har syndikalistisk kritik varit den mest framträdande. Denna hävdar i huvudsak att insurrektionella inte formulerar några modeller för organisering och förvaltning på storskalig nivå. Oftast erkänns det insurrektionella perspektivet som åtminstonde delvis giltigt på basnivå ("på golvet") men att "kopplingen mellan uppror och revolution inte är helt klar." (Upprorsteori eller uppror i teorin?) Syndikalisterna menar att exempelvis fackföreningar behövs för att säkra segrar och, i längden, för att förvalta samhället. Förespråkare av det insurrektionella perspektivet menar å sin sida att det är en felaktig syn på revolutionen som historiskt sett har visat sig återupprätta stat- och klassherravälde. Batkogruppen skriver i sin efterskrift till Dissident 2:

Frågan om hur vi går från uppror till revolution handlar inte, utifrån detta perspektiv, om hur vi skaffar oss fler anhängare, organiserar större demonstrationer, tillkämpar oss mer rättigheter och högre lön, förvaltar mer av den samhälleliga produktionen, tar fler platser i riksdagen, utökar demokratin etc. Ett förverkligande av kommunismen genom en oåterkallelig kommuniseringsprocess har mycket att göra med möjligheten till samtidighet. Att uppnå samtidighet innebär att olika kamper ligger i fas, och därmed förstärker, varandra.

En annan kritik har utvecklats utifrån ett ultravänsteristiskt perspektiv och har självkritiskt anammats av KKA och Batkogruppen. Denna utgår från en teoretisk förståelse av arbetarklassen som en inomkapitalistisk subjektivitet och hävdar därför att klasskampen, oavsett hur "ren" och insurrektionell den är, inte i sig kan omkullkasta det kapitalistiska produktionssättet. Man menar att man i grunden utgår från en essentialistisk förståelse av arbetarklassen som revolutionärt subjekt och bedömer klasskampens renhet efter en normativ måttstock. Denna kritik utvecklades initialt av franska Theorie communiste och introducerades i Sverige av Riff-raff.

Vidare läsning

Introduktioner till den insurrektionella anarkismen

Övrigt

Kritik