Skillnad mellan versioner av "Gud är död"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
m
Rad 1: Rad 1:
"'''Gud är död'''" (''Gott ist tot'') är ett välkänt och ofta citerat uttryck av [[Friedrich Nietzsche]]. Det dök för första gången upp i ''[[Den glada vetenskapen]]'' (''Die fröhliche Wissenschaft''), sektion 108 (Fortsatt strid), i sektion 125 (Den vansinnige), och en tredje gång i sektion 343 (denna finns inte med i Bokförlaget Korpens utgåva). Det dyker senare också upp i klassikern ''[[Så talade Zarathustra]]''. Passagen om Den vansinnige lyder:
+
"'''Gud är död'''" (''Gott ist tot'') är ett välkänt och ofta citerat uttryck av [[Friedrich Nietzsche]]. "Gud är död" menas inte bokstavligt utan Nietzsche åsyftade snarare att Gud inte längre är närvarande som meningsbärare i Europas och modernitetens [[nihilism|nihilistiska]] tillstånd. Nietzsche trodde att majoriteten inte insåg (eller vägrade att erkänna) Guds död i rädsla för den tomhet och ångest det skulle innebära. Att fullt ut erkänna Guds död skulle leda till en nödvändig [[omvärdering av alla värden]] som i sin tur kunde ge upphov till [[övermänniskan]]. Guds död skulle komma att motivera Nietzsches fortsatta verksamhet som tänkare.
 +
 
 +
Uttrycket dök för första gången upp i ''[[Den glada vetenskapen]]'' (''Die fröhliche Wissenschaft''), sektion 108 (Fortsatt strid), i sektion 125 (Den vansinnige), och en tredje gång i sektion 343 (denna finns inte med i Bokförlaget Korpens utgåva). Det dyker senare också upp i klassikern ''[[Så talade Zarathustra]]''. Passagen om Den vansinnige lyder:
  
 
:Har ni inte hört talas om den där token som i ett anfall av vansinne tände en lykta mitt på blanka förmiddagen, rusade ut på torget och skrek utan uppehåll: "Jag söker Gud! Jag söker Gud!" - Eftersom många av de där som inte tror på Gud råkade befinna sig där just då, så väckte han stor munterhet. Har han kanske kommit bort? sa den ene. Har han sprungit vilse som en barnunge? sa den andre. Eller håller han sig gömd? Är han rädd för oss? Har han gått till sjöss? emigrerat? - så skrek och skrattade de om vartannat. Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. "Vart Gud har tagit vägen?" ropade han, "det ska jag säga er! ''Vi har dödat honom'' - ni och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossnade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? - även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills sått att finna i världen, för våra knivar har det förblött - vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia!" - Här teg den vansinnige och betraktade åter sina åhörare: inte heller de sade någonting, tittade bara förundrat på honom. Men så kastade han sin lykta på marken, så att den gick i bitar och slocknade. "Jag kommer för tidigt", sade han så, "min tid är ännu inte inne. Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring - den har ännu inte nått fram till människornas öron. Blixt och åska behöver tid för att nå fram, ljuset från stjärnorna behöver tid, gärningarna behöver tid på sig, även sedan de fullbordats, för att bli sedda och hörda. Denna gärning är dem alltjämt mera fjärran än de mest avlägsna stjärnor - ''och ändå har de själva begått den!''" - Det berättas vidare att  den vansinnige under loppet av samma dag tog sig in i ett flertal kyrkor och där uppstämde sitt Requiem aeternam deo. När han avlägsnades därifrån och ställdes till ansvar ska han ständigt ha lämnat samma svar: "Vad är nu dessa kyrkor annat än gravplatser för Gud och minnesvårdar över honom?" (s. 134-135, ''Den glada vetenskapen'', Bokförlaget Korpen, 2002)
 
:Har ni inte hört talas om den där token som i ett anfall av vansinne tände en lykta mitt på blanka förmiddagen, rusade ut på torget och skrek utan uppehåll: "Jag söker Gud! Jag söker Gud!" - Eftersom många av de där som inte tror på Gud råkade befinna sig där just då, så väckte han stor munterhet. Har han kanske kommit bort? sa den ene. Har han sprungit vilse som en barnunge? sa den andre. Eller håller han sig gömd? Är han rädd för oss? Har han gått till sjöss? emigrerat? - så skrek och skrattade de om vartannat. Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. "Vart Gud har tagit vägen?" ropade han, "det ska jag säga er! ''Vi har dödat honom'' - ni och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossnade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? - även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills sått att finna i världen, för våra knivar har det förblött - vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia!" - Här teg den vansinnige och betraktade åter sina åhörare: inte heller de sade någonting, tittade bara förundrat på honom. Men så kastade han sin lykta på marken, så att den gick i bitar och slocknade. "Jag kommer för tidigt", sade han så, "min tid är ännu inte inne. Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring - den har ännu inte nått fram till människornas öron. Blixt och åska behöver tid för att nå fram, ljuset från stjärnorna behöver tid, gärningarna behöver tid på sig, även sedan de fullbordats, för att bli sedda och hörda. Denna gärning är dem alltjämt mera fjärran än de mest avlägsna stjärnor - ''och ändå har de själva begått den!''" - Det berättas vidare att  den vansinnige under loppet av samma dag tog sig in i ett flertal kyrkor och där uppstämde sitt Requiem aeternam deo. När han avlägsnades därifrån och ställdes till ansvar ska han ständigt ha lämnat samma svar: "Vad är nu dessa kyrkor annat än gravplatser för Gud och minnesvårdar över honom?" (s. 134-135, ''Den glada vetenskapen'', Bokförlaget Korpen, 2002)
  
  
== Förklaring ==
+
== "Gud är död" som historisk händelse ==
"Gud är död" menas inte bokstavligt utan Nietzsche åsyftar snarare att Gud inte längre är närvarande som meningsbärare i Europas och modernitetens [[nihilism|nihilistiska]] tillstånd. Nietzsche trodde att majoriteten inte insåg (eller vägrade att erkänna) Guds död i rädsla för den tomhet och ångest det skulle innebära. Att fullt ut erkänna Guds död skulle leda till en nödvändig [[omvärdering av alla värden]] som i sin tur skulle ge upphov till [[övermänniskan]]. Guds död skulle komma att motivera Nietzsches fortsatta verksamhet som tänkare.
+
”Gud är död” vantolkas ofta som ett vulgärt ateistiskt påstående men så som Nietzsche själv använde det har det flera och tvetydiga nivåer. Uttrycket måste för det första förstås i ljuset av Nietzsches nära, och ambivalenta, relation med den kristna traditionen. Han föddes in i en kristen familj; fadern, den äldre halvbrodern, farfadern samt morfadern var samtliga lutherska präster. Under skolåldern studerade han bland annat teologi. Hans teoretiska kännedom om kristendomen var hög. Det var framför allt en kritik mot en perversion av vad han ansåg vara en mer autentisk kristen tro som Nietzsche formulerade. Centralt för både Nietzsche och mycket av den dåvarande inomteologiska kritiken var relationen mellan Jesus och [[Paulus]]. Paulus betraktades som en korrumptör (?) av Jesus glada budskap. Enligt Nietzsche förvränger Paulus Jesus evangeliska praktik till en [[ressentiment]]smoral. ”Gud är död” betecknar (i en första tolkning) ''denna'' kristendoms Gud, Paulus och kyrkans Gud, inte den inkarnerade Gud hos Jesus.
 +
 
 +
I berättelsen om galningen (citerat ovan) framställs Guds död inte som en glädjefylld händelse utan tvärtom som en katastrofal. Det beskrivs också som en unik och omvälvande historisk händelse. I ''[[Så talade Zarathustra]]'' skriver Nietzsche också om den ”fulaste människan” som Guds mördare. Ändå förstår Nietzsche detta radikala brott i historien som ett transitoriskt fenomen, en övergång till en högre historia som fortfarande väntar på fullbordan. Nietzsche skriver om ”nyheterna att den gamle Guden är död” som en befrielse för de [[fria andar]] som är förmögna att bära tyngden av denna händelse. Nietzsche tycks alltså vända sig mot både den ”fulaste människan” och den ”gamle Guden”. Detta blir tydligt när Nietzsche också kritiserar alla moderna vetenskaper och ideologier som tar den gamle gudens plats.
 +
 
 +
Nietzsche antyder även om en mer autentisk Gud efter Guds död. I en passage i sina efterlämnade anteckningar, ''Nachlass'', skriver han:
 +
 
 +
:''Ni kallar det för Guds självupplösande: det är emelletid blott hans skinnömsning - han drar av sig sitt moraliska skinn! Och ni ska snart återse honom, bortom gott och ont.'' (''Nachgelassen Fragmente 1882-1884'', KSA, Bd 10, s 105.)
 +
 
 +
Att ”Gud är död” leder alltså inte Nietzsche till kategoriskt avfärdande av Gud utan till ett frågande om det gudomliga ”bortom gott och ont”. Det ska emellertid påpekas att även om Nietzsche i sitt tänkande rörde sig i riktning mot en föreställning om ”Gud bortom Gud”, och gjorde så genom att kontrastera en modern slavmoralisk kristendom mot en föreställd autentisk kristendom, så är det inte säkert att Nietzsche ämnade att formulera ett nytt gudsbegrepp.
  
 
=== Heidegger och metafysiken ===
 
=== Heidegger och metafysiken ===

Versionen från 26 november 2008 kl. 20.09

"Gud är död" (Gott ist tot) är ett välkänt och ofta citerat uttryck av Friedrich Nietzsche. "Gud är död" menas inte bokstavligt utan Nietzsche åsyftade snarare att Gud inte längre är närvarande som meningsbärare i Europas och modernitetens nihilistiska tillstånd. Nietzsche trodde att majoriteten inte insåg (eller vägrade att erkänna) Guds död i rädsla för den tomhet och ångest det skulle innebära. Att fullt ut erkänna Guds död skulle leda till en nödvändig omvärdering av alla värden som i sin tur kunde ge upphov till övermänniskan. Guds död skulle komma att motivera Nietzsches fortsatta verksamhet som tänkare.

Uttrycket dök för första gången upp i Den glada vetenskapen (Die fröhliche Wissenschaft), sektion 108 (Fortsatt strid), i sektion 125 (Den vansinnige), och en tredje gång i sektion 343 (denna finns inte med i Bokförlaget Korpens utgåva). Det dyker senare också upp i klassikern Så talade Zarathustra. Passagen om Den vansinnige lyder:

Har ni inte hört talas om den där token som i ett anfall av vansinne tände en lykta mitt på blanka förmiddagen, rusade ut på torget och skrek utan uppehåll: "Jag söker Gud! Jag söker Gud!" - Eftersom många av de där som inte tror på Gud råkade befinna sig där just då, så väckte han stor munterhet. Har han kanske kommit bort? sa den ene. Har han sprungit vilse som en barnunge? sa den andre. Eller håller han sig gömd? Är han rädd för oss? Har han gått till sjöss? emigrerat? - så skrek och skrattade de om vartannat. Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. "Vart Gud har tagit vägen?" ropade han, "det ska jag säga er! Vi har dödat honom - ni och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossnade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? - även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills sått att finna i världen, för våra knivar har det förblött - vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia!" - Här teg den vansinnige och betraktade åter sina åhörare: inte heller de sade någonting, tittade bara förundrat på honom. Men så kastade han sin lykta på marken, så att den gick i bitar och slocknade. "Jag kommer för tidigt", sade han så, "min tid är ännu inte inne. Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring - den har ännu inte nått fram till människornas öron. Blixt och åska behöver tid för att nå fram, ljuset från stjärnorna behöver tid, gärningarna behöver tid på sig, även sedan de fullbordats, för att bli sedda och hörda. Denna gärning är dem alltjämt mera fjärran än de mest avlägsna stjärnor - och ändå har de själva begått den!" - Det berättas vidare att den vansinnige under loppet av samma dag tog sig in i ett flertal kyrkor och där uppstämde sitt Requiem aeternam deo. När han avlägsnades därifrån och ställdes till ansvar ska han ständigt ha lämnat samma svar: "Vad är nu dessa kyrkor annat än gravplatser för Gud och minnesvårdar över honom?" (s. 134-135, Den glada vetenskapen, Bokförlaget Korpen, 2002)


"Gud är död" som historisk händelse

”Gud är död” vantolkas ofta som ett vulgärt ateistiskt påstående men så som Nietzsche själv använde det har det flera och tvetydiga nivåer. Uttrycket måste för det första förstås i ljuset av Nietzsches nära, och ambivalenta, relation med den kristna traditionen. Han föddes in i en kristen familj; fadern, den äldre halvbrodern, farfadern samt morfadern var samtliga lutherska präster. Under skolåldern studerade han bland annat teologi. Hans teoretiska kännedom om kristendomen var hög. Det var framför allt en kritik mot en perversion av vad han ansåg vara en mer autentisk kristen tro som Nietzsche formulerade. Centralt för både Nietzsche och mycket av den dåvarande inomteologiska kritiken var relationen mellan Jesus och Paulus. Paulus betraktades som en korrumptör (?) av Jesus glada budskap. Enligt Nietzsche förvränger Paulus Jesus evangeliska praktik till en ressentimentsmoral. ”Gud är död” betecknar (i en första tolkning) denna kristendoms Gud, Paulus och kyrkans Gud, inte den inkarnerade Gud hos Jesus.

I berättelsen om galningen (citerat ovan) framställs Guds död inte som en glädjefylld händelse utan tvärtom som en katastrofal. Det beskrivs också som en unik och omvälvande historisk händelse. I Så talade Zarathustra skriver Nietzsche också om den ”fulaste människan” som Guds mördare. Ändå förstår Nietzsche detta radikala brott i historien som ett transitoriskt fenomen, en övergång till en högre historia som fortfarande väntar på fullbordan. Nietzsche skriver om ”nyheterna att den gamle Guden är död” som en befrielse för de fria andar som är förmögna att bära tyngden av denna händelse. Nietzsche tycks alltså vända sig mot både den ”fulaste människan” och den ”gamle Guden”. Detta blir tydligt när Nietzsche också kritiserar alla moderna vetenskaper och ideologier som tar den gamle gudens plats.

Nietzsche antyder även om en mer autentisk Gud efter Guds död. I en passage i sina efterlämnade anteckningar, Nachlass, skriver han:

Ni kallar det för Guds självupplösande: det är emelletid blott hans skinnömsning - han drar av sig sitt moraliska skinn! Och ni ska snart återse honom, bortom gott och ont. (Nachgelassen Fragmente 1882-1884, KSA, Bd 10, s 105.)

Att ”Gud är död” leder alltså inte Nietzsche till kategoriskt avfärdande av Gud utan till ett frågande om det gudomliga ”bortom gott och ont”. Det ska emellertid påpekas att även om Nietzsche i sitt tänkande rörde sig i riktning mot en föreställning om ”Gud bortom Gud”, och gjorde så genom att kontrastera en modern slavmoralisk kristendom mot en föreställd autentisk kristendom, så är det inte säkert att Nietzsche ämnade att formulera ett nytt gudsbegrepp.

Heidegger och metafysiken

För Martin Heidegger stod Guds död i Nietzsches tänkande för metafysikens död. I detta perspektiv hänvisar inte uttrycket "Gud är död" till någon specifik teologisk eller antropologisk syn utan till slutet för det filosofiska tänkandet.