Gilbert Simondon

Från Krigsmaskinen
Version från den 25 januari 2010 kl. 01.50 av Die Kehre (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök

Gilbert Simondon (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof. Simondon utbildades huvudsakligen vid École Normale Supérieure (1944-1948) och vid Sorbonne, där han var elev till bland annat Georges Canguilhem, Jean Hyppolite, Martial Gueroult och Maurice Merleau-Ponty. Simondon undervisade efter sin agrégation bland annat vid Université de Poitiers (1955-1963), Sorbonne och Université de Paris V (1963-1983). Utöver examina i filosofi avlade Simondon också examina i det för tiden nya ämnet psykologi, vilket han också undervisade i vid bland annat Collègue littéraire de Tours under tiden i Poitiers. Simondons marginella berömmelse kommer sig idag kanske främst av att han utövade en avgörande inverkan på vissa aspekter av Gilles Deleuzes tänkande; hos vilken han introduceras i Différence et répétition (1968), för att senare reaktualiseras i t.ex. Mille Plateaux (1980). Utöver det utrymme som Deleuze tillägnat honom, vilket på ett ovedersägligt sätt möjliggjort hans fortlevnad och återkomst, är han också förhållandevis berömd för sina insatser på teknikfilosofins område, och då främst genom det viktiga och för tiden nydanande verket Du mode d'existence des objets techniques från 1958 (se t.ex. Bernard Stieglers verk om teknik i tre band, Le technique et le temps (Paris: Galilée, 1994, 1996, 2001)).

Intresset för Simondon har gradvis ökat sedan 1990-talet då han blev föremål för vad som beskrivs som en "återupptäckt", en återupptäct vilken sedan sekelskiftet accelererat avsevärt. Idag, då intresset tycks större än någonsin tidigare, synes fokus främst riktas mot två saker utöver förhållandet till Deleuze och det teknikfilosofiska:

I första hand kan ett växande intresse för doktorsavhandlingen från 1958, L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information skönjas (första delen publicerades 1964 under namnet L'Individu et sa genèse physico-biologique, medan den andra delen förblev opublicerad fram till 1989 då den utgavs som L'Individuation psychique et collective). Här lägger Simondon grunden till en i viss mening ny filosofisk ontologi, genom att genomföra en innovativ omarbetning av individuationsbegreppet i kraft av en mycket rigorös kritik av såväl den hylemorfiska som den substantialistiska konceptionen av det individuerade varat. Simondon verkar här också för möjligheten till en axiomatisering av alla humanvetenskaper i funktion av vad han förstår som "transduktion" (transduction), vilket samtidigt är ett slags metod och ett nytt begrepp. Den "transduktiva metoden" består, förenklat, i att försöka att inte "sätta samman" eller "komponera" essensen hos en realitet i kraft av en begreppslig relation mellan två extrema termer, samt i att tillskriva varje verklig relation ontologisk status; det vill säga genom att inte betrakta relationen som ett enkelt förhållande mellan två reellt åtskilda termer vilka vi kan ha kunskap om med hjälp av begrepp, utan som ett modus hos varat (modalité de l'être) vilket är simultant i förhållande till de termer vars existens det garanterar.

Genom begreppet transduktion söker Simondon istället att affirmera en preindividuell realitet i form av ett metastabilt tillstånd, rikt på potentialiteter eller singulariteter, som primärt i förhållande till själva den individuationsoperation genom vilket det individuerade varat framträder som individuerat och såsom individ därmed separerad från sin miljö. I kraft av att affirmera denna preindividuella realitet som en både grundläggande och nödvändig sådan, står den transduktiva metoden i opposition till all form av dialektik där negationen framträder som mer eller mindre substantiell och både identitetsprincipen och lagen om det uteslutna tredje sanktioneras (denna princip och denna lag är endast möjlig att tillämpa "efter" individuationsoperationen, och här bör tilläggas att levande varelsers individuation, till skillnad från fysiska individer som t.ex. fotoner eller elektroner, enligt Simondon inte upphör efter den initiala individuationen). Transduktionsbegreppet blir därför också ett sätt att förstå förhållandet mellan vara och blivande i termer av en simultant kontinuerlig och diskontinuerlig rörelse eller "avfasning" (déphasement): ”Med transduktion förstår vi en operation – fysisk, biologisk, mental, social – där en aktivitet undan för undan breder ut sig inom en domän genom en strukturering från plats till plats: varje konstituerad strukturregion tjänar som konstitutionsprincip för nästa region, så att en modifikation på så sätt progressivt sträcker ut sig samtidigt med denna strukturerande operation.” (L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information, s. 32.)

I andra hand syns idag ett växande intresse för möjligheterna att utveckla en politisk filosofi utifrån den ontologi som Simondon utvecklar, där individen individueras och utvecklas i funktion och kraft av ett preindividuellt fält av singulariteter, vilket enligt t.ex. Paolo Virno bör betraktas i termer av en för alla individer "allmän" eller "gemensam" (comune) reserv av potentiell singularitet. För Virno tycks denna reserv framförallt tänkas som ett slags lingvistisk sådan, det vill säga som ett slags möjlighetsreserv vilken skulle producera singulära utsagor som alltså skulle kunna tänkas i termer av möjligheter till motstånd mot det rådande tillståndet och den allmänna meningen såsom bestämd av det "generella intellektet" (se Paolo Virno, "Gli angeli e il general intellect. L’individuazione in Duns Scoto e Gilbert Simondon" i multitudes, n° 18, 2004). Detta är dock långt ifrån någon självklar läsning av problemet där t.ex. en mer deleuziansk läsning med all säkerhet skulle gå emot föreställningen om det preindividuella som något slags gemensam eller allmän "reserv av möjligheter" – det vill säga en konception av en mer eller mindre förefintlig mängd möjligheter som i viss mening är bestämda på förhand, och därför skulle kunna bli föremål för spekulation, och som bara väntar på att förverkligas av en lämplig individ – vilken potentiellt delas av alla individer.

De texter som Simondon författat är dock, det stora intresse som de tycks röna till trots, i allt väsentligt inte politiska i den meningen att han själv aldrig utvecklar någon explicit politisk filosofi, utan stannar vid en ontologisk teori rörande förhållandet mellan individen och det transindividuella (det kollektiva) vilken tycks mycket inbjudande för politisk-filosofiska resonemang med utgångspunkt i ontologiska villkor.


Bibliografi

  • Du mode d'existence des objets techniques, Aubier, Paris, 1958.
  • L'Individu et sa genèse physico-biologique, PUF, Paris, 1964 (andra utgåva: Millon 1995).
  • L'Individuation psychique et collective, Aubier, 1989.
  • Deux leçons sur l'animal et l'homme, Ellipses, Paris, 2004.
  • L'Invention dans les techniques: cours et conférences, Seuil, Paris, 2005.
  • L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information, Millon, Paris, 2005.
  • Cours sur la Perception (1964-1965), Editions de la Transparence, Paris, 2006.
  • Imagination et invention, Editions de la Transparence, Paris, 2008.
  • Communication et information: cours et conférences, Editions de la Transparence, Paris, 2010.

Externa länkar