Skillnad mellan versioner av "Georges Batailles liv: en översikt"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
(Ny sida: Följande är ett work-in-progress av iammany om Georges Batailles liv och verk. Då Batailles liv svårligen kan särskiljas från hans verk, och vice versa, bla...)
(Ingen skillnad)

Versionen från 22 november 2008 kl. 19.16

Följande är ett work-in-progress av iammany om Georges Batailles liv och verk. Då Batailles liv svårligen kan särskiljas från hans verk, och vice versa, blandas biografiska fakta med textanalys och fylls ut med mina egna spekulationer. Texten skrivs allteftersom Batailles böcker och texter läses. Källor till biografiska fakta är Michel Suryas biografi i Res publica nr 18 och Stuart Kendalls Georges Bataille (Reaktion books, 2007).


Ögats historia och den nya myten

Sensommaren eller hösten 1922 läste Georges Bataille Nietzsches Bortom gott och ont och förlorade tron. Han hade tidigare läst delar ur Sålunda talade Zarathustra utan att det gjort något nämnbart intryck. Året efter upptäcker han Sigmund Freuds skrifter. 1925 fick Batailles vän Camille Dausse läsa utkast till en tidig version av Ögats historia och blev så oroad över innehållet att hon övertalade honom att träffa psykoanalytikern Adrien Borel. Bataille och Borel kommer överens om att påbörja en analys. Året därpå påbörjas eller fortsätter de analysen. Det skulle komma att få en avgörande betydelse för Batailles liv. Den avslutas dock i förtid, efter bara ett år. Men den var inget misslyckande; äntligen kunde han skriva. Han skriver sin första bok, W.C., som han dock förstör.

Samtidigt som han går i analys hos Borel skriver han alltså på Ögats historia. Den blir en integral del av behandlingen. För varje session skriver han en vinjett som Borel kommenterar. Boken publiceras året efter under pseudonymen Lord Auch. Den trycks endast i 134 exemplar och säljs i hemlighet. Parallellt med kortromanen skriver han på tre fragment som ska komma att bli centrala för teorin han senare kallar heterologi. En av dem var L’anus solaire som publiceras först fyra år senare: ”Om man fruktar bländningen så till den grad att man aldrig sett (…) att solen var vämjelig och rosa som ett ollon, öppen och urinerande som en kroppsöppning, är det kanske onödigt att mitt i naturen öppna ännu fler ögon tyngda av frågor”. De två andra, som förblev opublicerade under hans livstid, var Jesuve och [The pineal eye].

Vad är Ögats historia för en sorts berättelse? Är det simpel pornografi? Är det självbiografiskt baserat? Utan tvekan är det en mycket ”heterologisk” berättelse. Som Bataille skriver i sitt efterord till Himlens blå

1929 blir Bataille redaktionssekreterare för tidskriften Documents. I en rad artiklar utvecklar han vad han kallar ”basmaterialism” (helt i linje med sin heterologi) som tydligt var riktad som en attack mot Breton och surrealismen. ”Le langage des fleurs” ”Matérialisme”. Diskussionen (om man kan kalla det så) rasade mellan de båda lägren och skällsorden haglade. Breton kallar Bataille sinnessjuk, ”oärlig och patologisk”. Bataille å sin sida kallar Breton ”en gammal religiös urinblåsa” och ”en böld av klerikal fraseologi”, etc. Det i särklass kanske viktigaste bidraget från Batailles håll är ”La valeur d’usage de D.A.F. de Sade”.

1931 upphör Documents. Han träffar Boris Souvarine, då gift med Colette som Bataille dock träffar först tre år senare. Han går med i ”Cercle Communiste Démocratique”.

1933 – Artikelserie i La Critique Sociale. I januari ”La notion de depense” [”Begreppet utgift”] ”som måste ses som en av seklets viktigaste texter” (A. Thirion). I två delar (november samt mars 1934) publicerar han en viktig artikel, ”La structure psychologique du fascisme”.

Deltar i en demonstration den 12 februari på Cours de Vincennes och övertygas om fascismens kommande seger. ”Överallt, i en värld där det snabbt blir allt svårare att andas, dras fascismens snara till.” Bataille känner sig själv också allt mer kvävd. Han mår dåligt och genomgår en allvarlig kris. Han lämnar sin fru, Sylvia Bataille (som träffar Jacques Lacan). Han träffar Colette Peignot.


Acéphale, hemligheten och den inre erfarenheten

Eros tårar och det onda