Skillnad mellan versioner av "Georges Batailles liv: en översikt"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
(Ögats historia och den nya myten)
(Ögats historia och den nya myten)
Rad 15: Rad 15:
 
Inte långt efter det att ''Documents'' upphört började Bataille bidra med recensioner och artiklar till ''[[La Critique Sociale]]'', en tidskrift som var knuten till [[Demokratiska kommunistiska cirkeln]], med Boris Souvarine som redaktör. Cirkeln träffades torsdagskvällar för att diskutera marxistisk teori och politik. Bataille anslöt sig tillsammans med Michel Leiris och några andra vänner. I cirkeln kunde man också träffa till exempel [[Simone Weil]], [[Georges Ambrosino]], och [[Colette Laure Peignot]]. Cirkeln var, liksom Bataille, intresserade av att befrukta marxismen med andra teorier som [[psykoanalys]], alternativa filosofier etc. Detta engagerade Bataille som hade försökt korsbefrukta Marx med [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche]] exempelvis. Han bidrog med en serie artiklar mellan 1932 och 1934: ”Kritik av grunderna i den hegelianska dialektiken”, ”[[Begreppet utgift]]”, ”Problemet med staten” och ”Fascismens psykologiska struktur”.
 
Inte långt efter det att ''Documents'' upphört började Bataille bidra med recensioner och artiklar till ''[[La Critique Sociale]]'', en tidskrift som var knuten till [[Demokratiska kommunistiska cirkeln]], med Boris Souvarine som redaktör. Cirkeln träffades torsdagskvällar för att diskutera marxistisk teori och politik. Bataille anslöt sig tillsammans med Michel Leiris och några andra vänner. I cirkeln kunde man också träffa till exempel [[Simone Weil]], [[Georges Ambrosino]], och [[Colette Laure Peignot]]. Cirkeln var, liksom Bataille, intresserade av att befrukta marxismen med andra teorier som [[psykoanalys]], alternativa filosofier etc. Detta engagerade Bataille som hade försökt korsbefrukta Marx med [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche]] exempelvis. Han bidrog med en serie artiklar mellan 1932 och 1934: ”Kritik av grunderna i den hegelianska dialektiken”, ”[[Begreppet utgift]]”, ”Problemet med staten” och ”Fascismens psykologiska struktur”.
  
Deltar i en demonstration den 12 februari på Cours de Vincennes och övertygas om fascismens kommande seger. ”Överallt, i en värld där det snabbt blir allt svårare att andas, dras fascismens snara till.” Bataille känner sig själv också allt mer kvävd. Han mår dåligt och genomgår en allvarlig kris. Han lämnar sin fru, Sylvia Bataille (som träffar [[Jacques Lacan]]). Han träffar [[Colette Peignot]].
+
Artiklarna var tydligt politiska, ibland på bekostnad av teoretisk stringens. Men särskilt ''[[Begreppet utgift]]'' fick en betydande roll, både i cirkelns diskussioner och för Bataille själv. Under resten av sitt liv skulle kan komma att utveckla tankarna som formulerades här. Tesen som drivs är att det är konsumptionen snarare än produktionen som bestämmer den samhälleliga kulturens karaktär. Han vänder således uppochner på den klassiska ekonomin (och den traditionella marxismen). Detta inverterade perspektiv bryter med nyttotänkandet då vi måste beakta allt det slöseri vi som kultur gör oss av med. På så sätt får vi en fullare förståelse av samhället. Inte bara det som är produktivt, positivt, rationellt och nyttigt, utan också det värdelösa, onödiga, det irrationella, och negativa ses som en del av vårt samhälle och vår civilisation. Allt detta organiseras på särskilda vis för att upprätthålla ordningen. Det finns två olika typer av konsumption, dels de grundläggande behov som tillfredsställs genom att konsumera exempelvis mat, alltså den typ av konsumption som egentligen är en del av eller mellanled i produktionen. Den andra typen är de improduktiva utgifter som är rent slöseri, så som lyx och konst. Bataille hade sedan tiden med ''Documents'' intresserat sig för hur äldre kulturer, särskilt nordamerikanska, låtit konsumptionen tjäna ett samhälleligt intresse. Konsumptionen cirkulerar rikedomar i samhället och etablerar maktrelationer genom slöseriets roll som upprättare av maktsymboler. De som hade råd att slösa rikedomar på exempelvis slott och liknande demonstrerade sin makt, och de som inte kunde göra detsamma blottade sin obetydlighet. Från Marcel Mauss bok ''Gåvan'' tog Bataille upp begreppet ''potlatch'', ett slags rituella fester där gåvor skänktes med förväntning på att återbördas med större gåvor. Den som gav mest fick störst status. I potlatchen, menade Mauss, förbinds konsumtionens slöserier med offret, en religiös praktik som under dessa extatiska ritualer förbinder det profana och vardagliga med det heliga och tidlösa.
 +
 
 +
Bataille menade att offret, eller offrandets logik, fanns kvar även i vår borgerliga kultur men på en mer individuell nivå. De tydliga offentliga ritualerna har försvunnit och med dem de identiteter som restes ur dem. Identiteter blir mer flytande och fragmentariska. För de fattiga är detta särskilt förödande som, enligt Bataille, leder till självförnekelse och skam. Han såg tre vägar ut ur denna [[nihilism]]: kristendom, fascism och kommunistisk revolution. De två första såg han som ett slags mentala spektakel som gav de fattiga förtröstan och hopp. Han var våldsamt emot dem båda, som i hans ögon var farliga fantasier som ledde till homogenitet och förtryck. Batailles hopp stod till den kommunistiska revolutionen som han föreställde sig som en våldsam och gränslös förstörelse av borgarklassen, en slags potlatch där borgarklassen är offren. Det var en förståelse av revolutionen som var katastrofal och apokalyptisk fest som förslösar hela det kapitalistiska samhällets rikedomar i våld, sexualitet, förströelser, lyx och gåvor. Batailles hopp var emellertid svagt och den 12 februari 1934 deltog han i en demonstration på Cours de Vincennes och övertygades om fascismens kommande seger. ”Överallt, i en värld där det snabbt blir allt svårare att andas, dras fascismens snara till.” Batailles dystra prognos misstogs av vissa som ett stöd för fascismen.
 +
 
 +
Även bland hans vänner i cirkeln ökade motståndet mot hans teorier. Souvarine skrev en kort inledande notering till ''Begreppet utgift'' när den publicerades i ''La Critique Sociale'' där han markerade att han inte delade Batailles ståndpunkter, åtminstone inte helt och fullt, men han antyder att om de utvecklas mer (vilket Bataille åtog sig att göra i ''[[Den fördömda delen]]'', som han dessvärre aldrig blev klar med) kanske de kunde godtas. Även [[Simone Weil]] tog avstånd från Bataille. I ett brev skrev hon:
 +
 
 +
:''”Revolutionen är för [Bataille] det irrationellas triumf, för mig det rationellas; för honom en katastrof, för mig en metodisk handling i vilken man strävar efter att begränsa skadan; för honom frisläppandet av instinkter, särskilt de som allmänt betraktas som patologiska, för mig en högre moralitet. Vad har vi gemensamt? ... Hur är det möjligt att vara i samma revolutionära organisation när den ena och andra sidan förstår revolutionen som två motsatta saker?”''
 +
 
 +
 
 +
Bataille känner sig själv också allt mer kvävd. Han mår dåligt och genomgår en allvarlig kris. Han lämnar sin fru, Sylvia Bataille (som träffar [[Jacques Lacan]]). Han träffar [[Colette Peignot]].
  
 
== Acéphale, hemligheten och den inre erfarenheten ==
 
== Acéphale, hemligheten och den inre erfarenheten ==

Versionen från 28 mars 2009 kl. 16.45

Följande är ett work-in-progress av iammany om Georges Batailles liv och verk. Då Batailles liv svårligen kan särskiljas från hans verk, och vice versa, blandas biografiska fakta med textanalys och fylls ut med mina egna spekulationer. Texten skrivs allteftersom Batailles böcker och texter läses. Källor till biografiska fakta är Michel Suryas biografi i Res publica nr 18 och Stuart Kendalls Georges Bataille (Reaktion books, 2007).


Ögats historia och den nya myten

Sensommaren eller hösten 1922 läste Georges Bataille Nietzsches Bortom gott och ont och förlorade tron. Han hade tidigare läst delar ur Sålunda talade Zarathustra utan att det gjort något nämnbart intryck. Året efter upptäcker han Sigmund Freuds skrifter. 1925 fick Batailles vän Camille Dausse läsa utkast till en tidig version av Ögats historia och blev så oroad över innehållet att hon övertalade honom att träffa psykoanalytikern Adrien Borel. Bataille och Borel kommer överens om att påbörja en analys. Året därpå påbörjas eller fortsätter de analysen. Det skulle komma att få en avgörande betydelse för Batailles liv. Den avslutas dock i förtid, efter bara ett år. Men den var inget misslyckande; äntligen kunde han skriva. Han skriver sin första bok, W.C., som han dock förstör.

Samtidigt som han går i analys hos Borel skriver han på Ögats historia. Den blir en integral del av behandlingen. För varje session skriver han en vinjett som Borel kommenterar. Boken publiceras året efter under pseudonymen Lord Auch. Den trycks endast i 134 exemplar och säljs i hemlighet. Parallellt med kortromanen skriver han på tre fragment som ska komma att bli centrala för teorin han senare kallar heterologi. En av dem var L’anus solaire som publiceras först fyra år senare: ”Om man fruktar bländningen så till den grad att man aldrig sett (…) att solen var vämjelig och rosa som ett ollon, öppen och urinerande som en kroppsöppning, är det kanske onödigt att mitt i naturen öppna ännu fler ögon tyngda av frågor”. De två andra, som förblev opublicerade under hans livstid, var Jesuve och [The pineal eye]. I de här tre texterna utvecklar Bataille vad kan kallade ”mytologisk antropologi”. De är parodiska och beaktar både rationella och irrationella krafter som han såg som inneboende i allt. Batailles mytologiska antropologi utvecklades mångt och mycket i kontrast till den vetenskapliga antropologin som hos exempelvis Marcel Mauss. Med det parodiska tillvägagångssättet hoppades Bataille på att kunna uppvisa myter. Med det parodiska, menade Bataille i Solaranuset, reflekterar man över hur saker och ting speglar varandra, exempelvis hur solljuset ”rinner” ner mot jorden och blommorna reser sig upp mot solen. Då blommorna är begränsade kämpar de ständigt mot denna begränsning och rör sig ständigt över gränsen. Bataille försöker med detta artikulera en myt om en allmänn ekonomi karaktäriserat av transgression. Han menar också, utifrån detta begrepp om utgift, att mänskligt begär tydligast uttrycker sig i självförlust, självglömska (?) och självuppoffring.

Vad är Ögats historia för en sorts berättelse? Är det simpel pornografi? Är det självbiografiskt baserat? Utan tvekan är det en mycket ”heterologisk” berättelse. Som Bataille skriver i sitt efterord till Himlens blåÖgats historia är i hög utsträckning en fortsättning på den parodiska agenda som Solaranuset inledde. Men Ögats historia är framför allt en parodi på språket och det litterära berättandet som sådant. Det är i själva verket inte mycket till en berättelse överhuvudtaget. När den läses på det sättet ser man inte de lingvistiska lekar Bataille utför. Centralt genom hela berättelsen är en serie objekt av likartade former: ögon, ägg, testiklar, etc. En annan serie som löper parallellt är vätskor och andra flödande substanser: mjölk, saliv, sperma, urin och solljus. [Barthes om ögats metaforer.]

1929 startas ett nytt tidskriftsprojekt, Documents. Trots att Bataille formellt sett utsågs till redaktionssekreterare var han i själva verket de facto redaktör. Documents var en i många avseenden utmärkande tidskrift. Den blandade flera olika discipliner, allt från konsthistoria, till etnografi och jazz, och allt där emellan. Skribenterna var av de mest skilda slag; radikaler och reaktionärer, respekterade intellektuella och unga aspirerande studenter, ofta oeniga och ibland fientliga. (I skaran kan man bland andra notera en ung Claude Lévi-Strauss.) Många som kom att bidra till Documents var surrealister som antingen blivit uteslutna eller lämnat Brétons krets. Bataille utvecklade också i en serie artiklar vad han kallade ”basmaterialism” (helt i linje med sin heterologi), som var en tydlig attack mot Bréton. Materialism enligt Bataille är står radikalt utanför ”ideal human aspirations”. Det basmateriella ”refuses to allow itself to be reduced to the great ontological machines resulting from these aspirations”, det kan bara definieras som ”the nonlogical difference that represents in relation to the economy of the universe what crime represents to the law.” Diskussionen (om man kan kalla det så) rasade mellan de båda lägren och skällsorden haglade. Breton kallar Bataille sinnessjuk, ”oärlig och patologisk”. Bataille å sin sida kallar Breton ”en gammal religiös urinblåsa” och ”en böld av klerikal fraseologi”, etc. Det i särklass kanske viktigaste bidraget från Batailles håll var ”La valeur d’usage de D.A.F. de Sade”, men förblev dessvärre opublicerad. Batailles idéer om basmaterialism, hetrologi och erotism är i hög grad influerade av de Sade. [utveckla]

Efter knappt två år och femton nummer upphör Documents. Inte kort därefter publicerar Bataille till slut Solanuset, i 112 exemplar. Under 1930 inträffar en rad händelser som försätter Bataille i en djup kris. Förutom att Documents lades ner, avled Georges mor och Sylvia föder deras första dotter, Laurence. Han förflyttades också från sin tidigare arbetsplats på Bibliothèque Nationale.

Inte långt efter det att Documents upphört började Bataille bidra med recensioner och artiklar till La Critique Sociale, en tidskrift som var knuten till Demokratiska kommunistiska cirkeln, med Boris Souvarine som redaktör. Cirkeln träffades torsdagskvällar för att diskutera marxistisk teori och politik. Bataille anslöt sig tillsammans med Michel Leiris och några andra vänner. I cirkeln kunde man också träffa till exempel Simone Weil, Georges Ambrosino, och Colette Laure Peignot. Cirkeln var, liksom Bataille, intresserade av att befrukta marxismen med andra teorier som psykoanalys, alternativa filosofier etc. Detta engagerade Bataille som hade försökt korsbefrukta Marx med Nietzsche exempelvis. Han bidrog med en serie artiklar mellan 1932 och 1934: ”Kritik av grunderna i den hegelianska dialektiken”, ”Begreppet utgift”, ”Problemet med staten” och ”Fascismens psykologiska struktur”.

Artiklarna var tydligt politiska, ibland på bekostnad av teoretisk stringens. Men särskilt Begreppet utgift fick en betydande roll, både i cirkelns diskussioner och för Bataille själv. Under resten av sitt liv skulle kan komma att utveckla tankarna som formulerades här. Tesen som drivs är att det är konsumptionen snarare än produktionen som bestämmer den samhälleliga kulturens karaktär. Han vänder således uppochner på den klassiska ekonomin (och den traditionella marxismen). Detta inverterade perspektiv bryter med nyttotänkandet då vi måste beakta allt det slöseri vi som kultur gör oss av med. På så sätt får vi en fullare förståelse av samhället. Inte bara det som är produktivt, positivt, rationellt och nyttigt, utan också det värdelösa, onödiga, det irrationella, och negativa ses som en del av vårt samhälle och vår civilisation. Allt detta organiseras på särskilda vis för att upprätthålla ordningen. Det finns två olika typer av konsumption, dels de grundläggande behov som tillfredsställs genom att konsumera exempelvis mat, alltså den typ av konsumption som egentligen är en del av eller mellanled i produktionen. Den andra typen är de improduktiva utgifter som är rent slöseri, så som lyx och konst. Bataille hade sedan tiden med Documents intresserat sig för hur äldre kulturer, särskilt nordamerikanska, låtit konsumptionen tjäna ett samhälleligt intresse. Konsumptionen cirkulerar rikedomar i samhället och etablerar maktrelationer genom slöseriets roll som upprättare av maktsymboler. De som hade råd att slösa rikedomar på exempelvis slott och liknande demonstrerade sin makt, och de som inte kunde göra detsamma blottade sin obetydlighet. Från Marcel Mauss bok Gåvan tog Bataille upp begreppet potlatch, ett slags rituella fester där gåvor skänktes med förväntning på att återbördas med större gåvor. Den som gav mest fick störst status. I potlatchen, menade Mauss, förbinds konsumtionens slöserier med offret, en religiös praktik som under dessa extatiska ritualer förbinder det profana och vardagliga med det heliga och tidlösa.

Bataille menade att offret, eller offrandets logik, fanns kvar även i vår borgerliga kultur men på en mer individuell nivå. De tydliga offentliga ritualerna har försvunnit och med dem de identiteter som restes ur dem. Identiteter blir mer flytande och fragmentariska. För de fattiga är detta särskilt förödande som, enligt Bataille, leder till självförnekelse och skam. Han såg tre vägar ut ur denna nihilism: kristendom, fascism och kommunistisk revolution. De två första såg han som ett slags mentala spektakel som gav de fattiga förtröstan och hopp. Han var våldsamt emot dem båda, som i hans ögon var farliga fantasier som ledde till homogenitet och förtryck. Batailles hopp stod till den kommunistiska revolutionen som han föreställde sig som en våldsam och gränslös förstörelse av borgarklassen, en slags potlatch där borgarklassen är offren. Det var en förståelse av revolutionen som var katastrofal och apokalyptisk fest som förslösar hela det kapitalistiska samhällets rikedomar i våld, sexualitet, förströelser, lyx och gåvor. Batailles hopp var emellertid svagt och den 12 februari 1934 deltog han i en demonstration på Cours de Vincennes och övertygades om fascismens kommande seger. ”Överallt, i en värld där det snabbt blir allt svårare att andas, dras fascismens snara till.” Batailles dystra prognos misstogs av vissa som ett stöd för fascismen.

Även bland hans vänner i cirkeln ökade motståndet mot hans teorier. Souvarine skrev en kort inledande notering till Begreppet utgift när den publicerades i La Critique Sociale där han markerade att han inte delade Batailles ståndpunkter, åtminstone inte helt och fullt, men han antyder att om de utvecklas mer (vilket Bataille åtog sig att göra i Den fördömda delen, som han dessvärre aldrig blev klar med) kanske de kunde godtas. Även Simone Weil tog avstånd från Bataille. I ett brev skrev hon:

”Revolutionen är för [Bataille] det irrationellas triumf, för mig det rationellas; för honom en katastrof, för mig en metodisk handling i vilken man strävar efter att begränsa skadan; för honom frisläppandet av instinkter, särskilt de som allmänt betraktas som patologiska, för mig en högre moralitet. Vad har vi gemensamt? ... Hur är det möjligt att vara i samma revolutionära organisation när den ena och andra sidan förstår revolutionen som två motsatta saker?”


Bataille känner sig själv också allt mer kvävd. Han mår dåligt och genomgår en allvarlig kris. Han lämnar sin fru, Sylvia Bataille (som träffar Jacques Lacan). Han träffar Colette Peignot.

Acéphale, hemligheten och den inre erfarenheten

Eros tårar och det onda