Gemenskap

Från Krigsmaskinen
Version från den 30 december 2008 kl. 23.45 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Från den nostalgiska gemenskapen till den avskapande gemenskapen)

Hoppa till: navigering, sök

Gemenskap kan ha många, ofta motstridiga, betydelser. I vardagligt tal talar man oftast om en gemenskap som en samling individer som delar ett intresse, språk, etc och bildar sig en identitet utifrån dessa gemensamma nämnare. Ordet kommer ifrån det latinska communitas (som betyder samma), som i sin tur kommer från communis, som betyder allmän, gemensam, delad av alla eller många. Communis kommer av kombinationen av det latinska prefixet con- (som betyder tillsammans) och munis (som har att göra med utförandet av tjänster).

De större mänskliga gemenskaperna genom historien - som de religösa, nationella, etniska, politiska, etc - har formats kring en gemensam myt som fungerar som en sammanbindande länk mellan gemenskapens medlemmar. Myternas gemenskaper har emellertid haft en stark tendens att utesluta den Andre och subsumera den enskilde i en gemenskapens fusion till något högre (där den enskilde inte längre är en jämbördig och jämlik deltagare utan underordnad). Därför har vissa tänkare talat om en annan sorts möjlig gemenskap bortom myternas gemenskaper; exempelvis Georges Bataille, Maurice Blanchot, Jean-Luc Nancy, Giorgio Agamben och Roberto Esposito för att bara nämna några få.


Kommunismen som den materiella mänskliga gemenskapen

Från den nostalgiska gemenskapen till den avskapande gemenskapen

Inom samtida kontinental filosofi har marxismens och kommunismens ”öde” ingående behandlats av filosofer som Jean-Luc Nancy, Maurice Blanchot, Jean Mascolo, Jacques Derrida, Giorgio Agamben, och Roberto Esposito bland flera andra. ”Gemenskapsproblematiken” har av dessa tänkare tagits upp både utifrån en politisk kritik av samtida kapitalism och en filosofisk förståelse av gemenskapens vara och dess subjektiviteter. Centralt har varit att gå bortom vad Jean-Luc Nancy kallar ”immanentismen”, med vilket han menar (den moderna) subjektivitetens omslutande av verkligheten i en totalitet. Detta utan att överge det ”kommunistiska imperativet”; en gemenskap bortom kapitalets herravälde.

Gemenskap förstås utifrån immanentismen som ett projekt att återupprätta en föreställd förlorad gemenskap. Detta är en specifikt modern uppfattning av gemenskap som enligt Nancy först representerades av Rousseau, som samtidigt ansåg att det var just moderniteten som bröt upp gemenskapen. Denna nostalgiska föreställning om gemenskap - som man också kan kritisera Marx för, åtminstone hans tidigare skrifter - artikulerar gemenskapen som en organisk kommunion/fusion med sitt eget väsen. Samhällets människor anses ha blivit alienerade från sitt väsen av det moderna samhället och genom ett kollektivt projekt ska både den enskilde uppnå självidentitet och gemenskapen realiseras.

I kontrast till den nostalgiska moderna gemenskapen utvecklar Nancy i boken La Communauté désœuvrée tanken om en ”avskapad” (désoeuvrement) och ”inoperativ” (désoevrée) gemenskap.

Den andres död och dödens arbete