Friedrich Nietzsche

Från Krigsmaskinen
Version från den 10 november 2007 kl. 20.27 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Inflytande och påverkan)

Hoppa till: navigering, sök

Friedrich Wilhelm Nietzsche (Oktober 15, 1844 – Augusti 25, 1900) var en tysk filosof, levde emellertid statslös största delen av sitt vuxna liv. Hans filosofi kommer i stor utsträckning till uttryck i form av en kritik av en viss form av moderniteten och kristen moral. Framförallt i hans tidiga verk sker samtidskritiken till stor del genom ett återvändande till antik grekisk filosofi (t.ex. Herakleitos och Epikuros) och de ideal som han tyckte sig finna där. Det är också där, i den grekiska filosofin, som Nietzsche finner den konceptuella dualitet som i form av de polära gestalterna Apollon och Dionysos skall komma att beledsaga och strukturera hans filosofi ända till slutet (om än under olika skepnader). Berömt eller kanske snarare ökänt är också hans ofullbordade sista projekt - postumt publicerat under arbetsnamnet "Viljan till makt" (der Wille zur Macht) med undertiteln "omvärdering av alla värden" - som skulle ge den dogmatiska kristna moralen en sista förödande dolkstöt och därmed bereda väg för den övermänniska Nietzsche föreställde sig skulle överskrida de rådande mänskliga betingelserna. Han är också känd för sin distinkta och nonkonforma stil, och kallas ofta för "diktarfilosof".

Nietzsche började sin karriär som filolog för att sedan vända sig till filosofin. Vid 24 år ålder blev han, utan att ha publicerat någon avhandling, professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel. Han avgick dock 1879, dels på grund av de hälsoproblem som skulle komma att plåga honom för resten av hans liv. 1889 visade han symptom på allvarlig mental ohälsa och levde och vårdades av sin mor och syster tills han avled 1900.

Biografi

Ungdom (1844–1869)

De första åren levde Nietzsche i den lilla staden Röcken nära Leipzig i den preussiska provinsen Sachsen. Senare flyttade familjen till Naumburg där dom levde med farmodern och faderns två ogifta systrar.

Nietzsche gick först i en pojkskola och sedan i en privatskola där han visade talang för musik och poesi. Efter examen 1864 läste han teologi och klassisk filologi vid universitetet i Bonn. Efter en termin avslutade han sin studier i teologi och förlorade sin tro. Detta hände troligen på grund av att han läst David Strauss bok om Jesu liv. Han koncentrerade sig istället på filologin och undervisades av professorn Friedrich Wilhelm Ritschl på universitetet i Leipzig. Kort därefter skrev han sina första filologiska publikationer.

1865 kom Nietzsche i kontakt med Arthur Schopenhauers verk, och 1866 läste han Friedrich Albert Lange's Geschichte des Materialismus. Han fann det särskilt stimulerande och det motiverade honom att se bortom filologin och att fortsätta sina studier. 1867 avslutar han sina studier och möter samma år Richard Wagner för första gången.

Professor i Basel (1869–1879)

Med hjälp av Ritschl fick Nietzsche en professorspost i klassisk filologi på universitetet i Basel. Efter att ha flyttat till Basel avsade han sitt preussiska medborgarskap, och för resten av sitt liv förblev han officiellt sett statslös. Ändå tjästegjorde han på den preussiska sidan i det fransk-preussiska kriget 1870 till 1871 som medicinare. Under denna period ådrog han sig difteri (bakterisjukdom) och dysentri (tarminflammation).

Tillbaka på universitetet träffade han Franz Overbeck som var professor i teologi, och som blev en vän för livet. Han började besöka Wagner allt oftare och blev välkomnad in i dennes närmaste krets. Wagner försvarade senare Nietzsches första bok Tragedins födelse då denna blev kritiserad för att vara allt för filosofisk spekulerande och inte strikt följde den filologiska metoden.

Mellan 1873 och 1876 publicerade Nietzsche fyra längre essäer som senare samlades i volymen Otidsenliga betraktelser. Dessa fyra essäer delade en kulturkritik, i Schopenhauer och Wagners anda, av den framväxande tyska kulturen. Nietzsche började under denna period också, under influens av Paul Rée, att överge pessimismen i sina tidigare verk. Han skulle också efter Wagners framträdande under festivalen i Bayreuth 1876 att distansiera och kritisera sin tidigare vän.

Med publiceringen av Mänskligt, alltförmänskligt markerade Nietzsche sitt definitiva avsteg från Schopenhauers och Wagners tänkande och det var också det första verket där Nietzsche använde sig av aforismer för att behandla ämnen som metafysik, moral och religion. Han försökte vid denna tid också utan framgång skaffa sig en fru. Hans hälsotillstånd blev sämre och sämre. 1879 blev han sjukpensionär.

Självständig filosof (1879–1888)

Pågrund av hans hälsotillstånd reste han mycket och sökte han sig till mer lämpade klimat. Han levde som självständig författare på sin pension från Basel och med stöd av vänner. Somrarna spenderade han i Sils Maria, nära St. Moritz i Schweiz och många vintrar i de italienska städerna Genua, Rapallo, och Turin, och i franska Nice.

En av hans tidigare studenter, Peter Gast (född Heinrich Köselitz), blev en sorts privat sekreterare. Tillsammans med Overbeck var Gast Nietzsches närmaste och mest trofasta vän under resten av hans liv.

Denna tid kom att bli Nietzsches mer produktiva. Efter Mänskligt, alltförmänskligt 1878 kom han att publicera en bok varje år tills 1888 då han publicerade hela fem stycken.

1882 publicerade han första delen av Den glada vetenskapen. Det året träffade han också Lou Salomé, som han kom att älska och friade till. Efter att ha blivit avvisad av Salomé och den alltmer tilltagande isolationen, med återkommande självmordstankar, flydde han till Rapollo och skrev första delen av Så talade Zarathustra på tio dagar.

1886 bröt han med sin förläggare Ernst Schmeitzner pågrund av Schmeitzners antisemitism. Han betalde och publicerade Bortom gott och ont själv. Samma år gifte sig systern Elisabeth med antisemiten Bernhard Förster och de flyttade till Paraguay för att där grunda Nueva Germania, en "Germansk" koloni, något som Nietzsche svarade på med skratt. Genom korrespondens uttryckte Nietzsche sin avsky för Förster och relationen mellan brodern och systern var konfliktfylld. De skulle inte träffas igen förens efter Nietzsche kollaps.

Nietzsches hälsotillstånd blev värre och under längre perioder var han praktiskt taget oförmögen att göra någonting. Under en kort period av tillfrisknade skrev han Till moralens genealogi. 1888, hans sista verksamma år, skrev han på sin 44:e födelsedag den självbiografiska Ecce Homo.

Mental kollaps och död (1889–1900)

3 januari, 1889 kollapsade Nietzsche på gatan i Turin, enligt sägen pågrund av att han försökte skydda en häst från att bli piskad. Han placerades efter denna incident på ett mentalsjukhus. Under några dagar skrev han vad som har kommit att kallas Wahnbriefe ("Vansinnesbreven") till en skara vänner. Detta fick Overbeck att förflytta Nietzsche till en psykiatriklinik i Basel. Från november 1889 till februari 1890 försökte Julius Langbehn (en tysk konsthistoriker!) behandla Nietzsche utan framgång. Nietzsche flyttades till familjens hem i Naumburg där modern Franziska vårdade honom.

Gast och Overbeck började 1889 publicera och sprida Nietzsches verk som snart började få större uppmärksamhet. 1893 kom systern Elisabeth tillbaka till Tyskland för att vårda brodern. Hon läste hans verk och började ta över kontrollen över utgivningen. Overbeck avvisades av systern men Gast började efter ett tag att samarbeta. Efter moderns död 1897 flyttades Nietzsche till Weimar där Elishabeth vårade honom till hans död 1900. Under dessa år tillät systern folk besöka och beskåda filosofen, som nu börjat få viss berömmelse.

Friedrich Nietzsche dog 25 augusti 1900 av lunginflammation.


Filosofi

Nietzsches tänkande har haft -- och fortsätter att ha -- stort inflytande. Hans filosofi hör emellertid till de där det råder minst konsensus. Nyckelkoncept och teman är lätta att identifiera, men deras innebörd och konsekvenser diskuteras livligt. Även om försök att systematisera Nietzsches tänkande har gjorts råder det en bred acceptans om att Nietzsches tänkande i grunden är anti-systematiskt. Den säregna stil och metod Nietzsche utvecklade har fått vissa kommentatorer att påstår att Nietzsches tänkande aldrig sammanfaller med vad han skrivit. Gilles Deleuze skriver: "om du vill veta vad [Nietzsche] menar, finn då den kraft som ger ny innebörd åt vad [han] säger, och förbind texten med denna kraft. På så sätt föreligger inga interpretationsproblem vad gäller Nietzsche, utan enbart tekniska: försöken att bestämma vilken yttre kraft som möjliggör för texten att överföra, exempelvis, ett energiflöde."

Nietzsche är kanske mest känd för uttalandet "Gud är död", idéerna om viljan till makt, övermänniskan och den eviga återkomsten. Han förknippas ofta med fatalism och nihilism och har tidigare betraktats som en föregångare till fascism och nationalsocialism. Nietzsche själv såg emellertid sitt projekt som ett försök att överkomma pessimismen som exempelvis karaktäriserade Schopenhauers tänkande, och han försök till omvärdering av alla värden sågs som övervinnandet av nihilismen. Han avsade sig sitt preussiska medborgarskap och förlöjligade ofta den tyska kulturen. Han var motståndare till all nationalism och avskydde antisemitism.

Moral och kristendom

Nietzsche kallade sig immoralist och angrep de moralsystem som var prominenta på den tiden: kristendom, kantianism och utilitarism. Han ämnade emellertid inte att förgöra all moral utan också att återskapa en ny moral som sätter livet självt och dess vitalitet i centrum. I kritiken tar den genealogiska analysen av slavmoralernas historiska utveckling en central plats. Nietzsche framhåller herremoral som ett ursprungligt och eftersträvansvärt ideal -- med de homeriska grekerna som främsta exempel -- och menar att slavmoralerna är en reaktion mot herremoralen. Slavmoral associerar han framför allt med de judiska och kristna traditionerna. I herremoralerna reser sig värderingar ur kontrasten mellan bra och dåligt, medans det i slavmoralerna kommer ur det som ses som gott och ont.

Nietzsche menar att slavmoral var en sjukdom som har tagit över Europa. I hans ögon var kristendomen hycklande då den predikade kärlek och förlåtelse men i själva verket fördömde många av livets manifestationer. Han angrep kristendomen som han ansåg hade blivit en ideologi av kyrkan och misrepresenterade Jesus liv. Det blir således viktigt för Nietzsche att tydliggöra skillnaderna mellan kyrkans kristendom och Jesus och hans förkunnelse. Kristendomen, menade han, hade omvärderat hälsosamma instinktiva värderingar medans Jesus i Nietzsches ögon representerade ett steg närmare övermänniskan. I slutändan misslyckades, enligt Nietzsche, emellertid Jesus då han istället för att bejaka livet vände sig till "Guds rike".

Nihilism och Guds död

Nihilismen fanns enligt Nietzsche latent i kärnan den europeiska kulturen (och moderniteten). Han betraktade också nihilismen som nödvändig och den stora prövning genom vilken övermänniskan var den möjliga utgången. Detta tillstånd som skulle bli den europeiska kulturens (eller modernitetens) avgörande utmaning och som var oåterkallelig konceptualiserades med uttrycket "Gud är död".

Viljan till makt

Viljan till makt framhålls ofta som den centrala tesen i Nietzsches tänkande. Vad Nietzsche menade med uttrycket förändrades dock med tiden. En del förstår "viljan till makt" som ett svar på Schopenhauers "viljan till liv". Schopenhauer menade att universum och allting drevs av en vilja till liv, vilket visade sig i alla varelsers önskan att undvika död och vilja att fortplanta sig. Nietzsche utmanade denna idé och menade att den mest grundläggande drivkraften snarare var en vilja till makt. Till försvar av denna tes pekar Nietzsche på alla de exempel på när människor och andra varelser är villiga att offra sina egna liv för att förstärka sin makt, som i exempelvis krigsföring. Viljan till makt är enligt Nietzsche det som i grunden driver all mänskligt beteende.

Övermänniskan

Övermänniskan (Übermensch) kontrasterar Nietzsche mot "den sista människan" (der letzte Mensch) som han betraktar som "målet" med människan i moderniteten. Den sista människan är antitesen till övermänniskan; en apatisk individ som är trött på livet, inte tar några risker och bara söker bekvämlighet och säkerhet. Övermänniskan är den som i motsats till den sista människan har dragit konsekvenserna av nihilismen och "Guds död" och genomgått omvärderingen av alla värden, och kommit ut på "andra sidan" i en affirmation av livet.

Det är en vanlig feltolkning att övermänniskan skulle vara en slags biologiskt eller kulturell förädlad form av människan så som den existerade under moderniteten; så som i fascismen och nazismen. En sådan politisk tolkning liksom en biologisk/|socialdarwinistisk tolkning varnade Nietzsche själv för i sin bok Ecce homo. Övermänniskan handlar mer om överkommandet av sig själv, nihilismen och slavmoralernas ressentiment.

jmf jüngers waldganger

Amor fati och den eviga återkomsten

Inflytande och påverkan

Nietzsches inflytande och påverkan har varit mycket hetrogent och skiftat över tid. Till en början relativ okänd och enbart läst av en liten skara, för att sedan mycket pågrund av systern Elisabeth Förster-Nietzsche sammankopplas med nazismen, och senare rentvådd och återupptäckt av en rad franska tänkare kring 1960-talet.

Inflytande bland samtida

Nietzsche hade ett visst inflytande på en mindre skara vänsteranhängare i Tyskland kring 1890. 1894-95 ville tyska konservativa förbjuda Nietzsches böcker för att de var subversiva. Under Dreyfusaffären kallade den franska anti-semitiska högern de judiska och vänsterintellektuella för "nietzscheaner".

Nietzsche och nazisterna

Adolf Hitler besökte flera gånger Nietzschemuseumet i Weimar och naziströrelsen tog upp flera teman hos Nietzsche, som kritiken av demokratin, kristendom, hans prisande av kriget och den kommande övermänniskan. Nietzsche feltolkades och läsningen var i hög grad selektiv. Under nazisternas styre (1933-1945) studerades Nietzsche mycket på universiteten och begrepp som viljan till makt blev vanligt i nazistkretsar. Nietzsches popularitet bland nazisterna berodde i hög grad på systern Elisabeth Förster-Nietzsche som redigerade Nietzsches arbeten efter hans mentala kollaps 1889. Elisabeth, som blev nazistsympatisör och tidigare hade varit gift med antisemiten Bernhard Förster, redigerade Nietszsches sista anteckningar med att utelämna vissa delar, ändra ordningen, lägga till egna rubriker, och inkludera passager av andra författare (som Nietzsche citerade men som nu framställdes som att Nietzsche skrivit själv). Detta publicerades sedan som Der Wille zur Macht.

Georges Bataille var den första att avfärda de medvetna feltolkningar som nazisterna hade gjort av Nietzsches tänkande. Han dedikerade i Januari 1937 ett helt nummer av tidskriften Acéphale till temat "Nietzsche och fascisterna." Där kallade han Elisabeth Förster-Nietzsche för "Elisabeth Judas-Förster" och påminde om Nietzsches deklaration: "To never frequent anyone whom is involved in this bare-faced fraud concerning races."

Nietzsches efterlämnade anteckningar har sammanställts av Mazzino Montinari and Giorgio Colli, vilka har bekräftat att Elisabeth och Peter Gast (som hjälpte Elisabeth att sammanställa Der Wille zur Macht) förfalskade Nietzsche anteckningar, kallade Der Wille zur Macht för en "historisk förfalskning".

Nietzsche själv kritiserade kraftigt antisemitism, pan-germanism och nationalism. Både brytningen med hans tidiga förläggare Ernst Schmeitzner och brytningen av vänskapen med Richard Wagner berodde på deras antisemitism. Nietzsche lär också i ett brev ha skrivit att man bör "arkebusera alla antisemiter".

Efter andra världskriget

Nietzsche kom att få mycket stort inflytande på kontinental filosofi efter andra världskriget, mycket tack vare Georges Bataille och Pierre Klossowski. Michel Foucault använde sig av den genealogiska metoden i sina undersökningar av makten. Andra tänkare som influerats är exempelvis Gilles Deleuze, Jacques Derrida och Jean-Luc Nancy.