Skillnad mellan versioner av "Friedrich Nietzsche"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
m (Mental kollaps och död (1889–1900))
(Viljan till makt)
Rad 57: Rad 57:
  
 
=== Viljan till makt ===  
 
=== Viljan till makt ===  
Viljan till makt framhålls ofta som den centrala tesen i Nietzsches tänkande. Vad Nietzsche menade med uttrycket förändrades dock med tiden. En del förstår "viljan till makt" som ett svar på Schopenhauers "viljan till liv". Schopenhauer menade att universum och allting drevs av en vilja till liv, vilket visade sig i alla varelsers önskan att undvika död och vilja att fortplanta sig. Nietzsche utmanade denna idé och menade att den mest grundläggande drivkraften snarare var en vilja till makt. Till försvar av denna tes pekar Nietzsche på alla de exempel när människor och andra varelser är villiga att offra sina egna liv för att förstärka sin makt, som i exempelvis krigsföring. Viljan till makt är enligt Nietzsche det som i grunden driver all mänskligt beteende.
+
"Viljan till makt" har efter Nietzsches död ofta kommit att presenteras som den centrala tesen i Nietzsches tänkande. Detta beror på en mängd saker varibland de mest uppenbara måste sägas vara systerns inflytande över redigeringen av de postumt publicerade anteckningsböcker som också kom att få titeln ''Der Wille zur Macht'' (1901). Systern önskade här upprätta en bild av Nietzsche som en tänkare med ett mer eller mindre koherent system vars centrala begrepp tänktes utgöras av denna "vilja till makt". Ett annat skäl till begreppets framträdande roll efter Nietzsches död är den förståelse av hans verk som etablerades dels i Tyskland av Martin Heidegger men kanske framförallt i Frankrike under 1960-talet av tänkare som Gilles Deleuze, Michel Foucault, Jacques Derrida m.fl vilka förstår begreppet som någonting mycket centralt hos Nietzsche. Gemensamt för dessa tänkare är att även om de inte söker förstå Nietzsche som konstruerandes något slags regelrätt filosofiskt system, så läser de honom som en filosof i mer traditionell bemärkelse. Det vill säga, de läser honom inte som blott och bart en hätsk kulturkritiker med vissa reaktionära böjelser och en försmak för antiken, utan som en filosof i bemärkelsen tänkare vars tankar struktureras utifrån vissa genomgående temata och begrepp och som därför i viss mening också uppvisar ett slags systematik i och med formulerandet av en koherent ontologi, epistemologi etc.
 +
 
 +
Emellertid är viljan till makt ett av de mest omstridda vad gäller Nietzsche och någon konsensus står knappast att finna. Grovt sett finns det dock två tolkningar av begreppet, vilka i viss mening är diametralt motsatta:
 +
 
 +
Den första tolkningen gör gällande att det handlar om en "vilja" i traditionell mening. Det vill säga, vi står här inför ett intentionalt subjekt som "vill" någonting och det som viljes är makt. Begreppet förstås här som pekandes mot en grundläggande och väsensenlig tendens - vilken dessutom verkar vara begränsad till människan eller möjligtvis andra levande varelser - i enlighet med vilken livet kommer till uttryck. Alla livsuttryck är således betingade av viljan till makt. Tämligen flagranta uttryck som t.ex. krigsföring söker man alltså förstå mot bakgrund av viljan till makt; vilken då tänks distribuera objekten för våra medvetna eller omedvetna intentioner. Det är alltså en väldigt konkret och vardaglig förståelse av såväl vilje- som maktbegreppet som här gör sig gällande. En del förstår därför, och i enlighet med det som nyss nämnts, "viljan till makt" som ett svar på Schopenhauers "viljan till liv". Schopenhauer menade att universum och allting drevs av en vilja till liv, vilket visade sig i alla varelsers önskan att undvika död och vilja att fortplanta sig - med andra ord, såsom självbevarelsedrift.  
 +
 
 +
I Deleuzes magistrala och mycket inflytelserika läsning av Nietzsche i ''Nietzsche et la philosophie'' från 1962 framträder begreppet "viljan till makt" som någonting mycket centralt i Nietzsches tänkande och då på ett sätt som på flera väsentliga punkter avviker från den tidigare nämnda uppfattningen. Deleuze förstår viljan till makt som ett begrepp som framförallt opererar på en ontologisk nivå. Viljan till makt fungerar här som en dynamisk princip vilken distribuerar skillnad och determinerar relationer.
 +
 
 +
Varje kropp (i begreppets bredaste bemärkelse: kemisk, biologisk, social, politisk) är ett multipelt fenomen konstituerat av en mångfald krafter och deras (inter)relationer. Två differenta krafter-vilka-som-helst konstituerar en kropp från och med det ögonblick då de träder in i en relation till varandra. Detta gör enligt Deleuze varje kropp till en arbiträr produkt av en tillfällighet (''hasard''). Förhållandet mellan de olika krafter som står i relation till varandra beskrivs och determineras i termer av de olika krafternas ursprungliga kvaliteter - huruvida de sägs vara ''aktiva'' eller ''reaktiva''. Denna bestämning tänks då beskriva relationen mellan två differenta krafter där dessa kvaliteter korresponderar med och determineras av respektive krafts kvantitet, det vill säga, huruvida en kraft kan sägas vara ''dominerande'' eller ''dominerad''. Det är således den kvantitativa och inte den kvalitativa differensen som primärt är determinerande i en relation-vilken-som-helst och kvalitet är således ingenting annat än den icke-reducerbara kvantitativa differensens uttryck i en relation.
 +
 
 +
Bägge kvaliteter har sin unika karaktär och tillskrivs utifrån denna vissa funktioner. Att de underlägsna krafter bestämts som reaktiva innebär inte att de förlorar något av sin kraft eller kvantitet. Detta belyser snarare de sätt på vilka de reaktiva krafterna ger uttryck för sig själva i termer av mekanism, ändamål (finalités), funktion och livsvillkor (t.ex. nutrition, reproduktion, konserveration, adaption och nytta).
 +
 
 +
Enligt Deluzes Nietzsche är medvetandet eller det cerebrala väsensenligt reaktivt och uttrycker endast ett förhållande mellan vissa reaktiva krafter och de aktiva krafter som dominerar dem. Medvetandet blir här till en effekt, en produkt, en självets specifika reaktion på de aktiva krafter som är dess villkor. De aktiva krafterna måste här förstås som agerande ett annat plan än medvetandet, nämligen det korporala eller somatiska planet som därmed också bestäms som omedvetet. På grund av medvetandets eller det cerebralas väsensenligt reaktiva karaktär etableras ett reaktivt perspektiv för varje utblick eller analys som i förlängningen innebär att det korporala eller de aktiva krafterna förstås i termer av de reaktiva begrepp som angivits ovan (t.ex. mekanism och funktion). Kroppen som kropp är därmed inte längre synonym med sig själv utan reduceras nu till att blott utgöra det cerebralas instrument, en andens vehikel. Varje cerebral aktivitet implicerar såsom reaktion således en reduktion av det korporala och dess närvaro till ett slags automatism; och innebär också en konsolidering av medvetandets reaktiva utblick eller konception av världen-livet.
 +
 
 +
De aktiva krafterna är av en rad olika anledningar, men då framförallt på grund av det cerebralas eller medvetandets reaktiva tendens, mycket svårare att beskriva och förstå. Sammanfattningsvis kan man enligt Deleuze dock tala om tre aspekter av respektive kvalitet. De reaktiva krafterna: 1. Nytta, funktion, adaption och begränsning; 2. Förnekar de aktiva krafterna, det vill säga det korporala, och skiljer det från sina möjligheter (i termer av virtualitet); 3. Förnekar sig själva och sin potential såsom differentierade krafter för att istället vända sig mot sig själva. Dessa aspekter kontrasteras mot tre parallella aspekter hos de aktiva krafterna: I. Plastiska, dominerande och underkastande; II. Söker alltid gränserna för det de förmår (force qui va jusq’au bout de ce qu’elle peut); III. Affirmerar sin differens.
 +
 
 +
Viljan till makt förstås här som kraftens “genealogiska element” och genealogisk skall enligt Deleuze förstås som ''genetisk'' och ''differentiell''. Å ena sidan är viljan till makt kraftens differentiella element, det vill säga det element som producerar och distribuerar den kvantitativa differensen mellan två eller fler krafter som står i relation till varandra. Å andra sidan är viljan till makt kraftens genetiska element, det vill säga det element som producerar och distribuerar de kvaliteter som tillkommer varje kraft i en relation-vilken-som-helst. Tillfälligheten är här ingenting annat än två eller fler krafters inträde i en reciprok relation vilken viljan till makt determinerar och konstituerar. Emellertid är det inte endast krafterna som tillskrivs olika kvaliteter utan också viljan till makt. Viljan till makt är antingen ''affirmativ'' eller ''negativ''. Affirmativ skall här förstås som ett blivande-aktiv och är därmed inte nödvändigtvis bundet till någon aktion; på samma sätt skall negativ här förstås som ett blivande-reaktiv, inte heller detta är bundet till reaktionen. De existerar således ett komplext samspel mellan de fyra kvaliteter som här redogjorts för, aktiv-reaktiv och affirmativ-negativ.
 +
 
 +
Viljan till makt måste såsom princip förstås som en plastisk sådan då den aldrig går utanför det vars betingelse den utgör. Viljan till makts metamorfos är istället konform med det betingade och determinerar sig själv tillsammans med det determinerade. Av detta följer att även om viljan till makt är distinkt i förhållande till de krafter som den determinerar så kan den aldrig skiljas från de determinerade krafterna, från deras kvantiteter, kvaliteter och riktningar. Detta betyder dock inte att den är identisk med dessa utan bara att de inte går att separera utan att hamna i ett abstrakt metafysiskt resonemang. Dock bör de inte blandas samman eftersom detta skulle innebära en avgörande reduktion av krafterna såsom krafter och viljan till makt såsom vilja till makt.
 +
 
 +
Viljan till makt består således i en simultan och dubbel rörelse: den determinerar och konstituerar varje relation mellan två eller fler krafter samtidigt som den, vad sin egen manifestation beträffar, i samma ögonblick och av samma krafter som den determinerar, själv determineras. Viljan till makt kan här alltså förstås som en konstitutiv passivitet, som en möjlighet till determination, som bestämbarhet, som affektivitet.
 +
 
 +
Denna konception av viljan till makt öppnar, sin abstraktionsgrad till trots, upp för en mängd mycket intressanta möjligheter. Bland annat visar sig här en möjlighet till en ny eller åtminstone annan förståelse av det som traditionellt förståtts som det mänskliga subjektet. Man kan här, istället för att tala om ett på förhand givet upplevande och agerande subjekt, tala om en kontinuerlig och heterogen produktion av singulariteter, av mer eller mindre momentan subjektivitet.
  
 
=== Övermänniskan ===
 
=== Övermänniskan ===

Versionen från 11 december 2007 kl. 12.28

Friedrich Wilhelm Nietzsche (Oktober 15, 1844 – Augusti 25, 1900) var en tysk filosof, levde emellertid statslös största delen av sitt vuxna liv. Hans filosofi kommer i stor utsträckning till uttryck i form av en kritik av en viss form av moderniteten och kristen moral. Framförallt i hans tidiga verk sker samtidskritiken till stor del genom ett återvändande till antik grekisk filosofi (t.ex. Herakleitos och Epikuros) och de ideal som han tyckte sig finna där. Det är också där, i den grekiska filosofin, som Nietzsche finner den konceptuella dualitet som i form av de polära gestalterna Apollon och Dionysos skall komma att beledsaga och strukturera hans filosofi ända till slutet (om än under olika skepnader). Berömt eller kanske snarare ökänt är också hans ofullbordade sista projekt - postumt publicerat under arbetsnamnet "Viljan till makt" (der Wille zur Macht) med undertiteln "omvärdering av alla värden" - som skulle ge den dogmatiska kristna moralen en sista förödande dolkstöt och därmed bereda väg för den övermänniska Nietzsche föreställde sig skulle överskrida de rådande mänskliga betingelserna. Han är också känd för sin distinkta och nonkonforma stil, och kallas ofta för "diktarfilosof".

Nietzsche började sin karriär som filolog för att sedan vända sig till filosofin. Vid 24 år ålder blev han, utan att ha publicerat någon avhandling, professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel. Han avgick dock 1879, dels på grund av de hälsoproblem som skulle komma att plåga honom för resten av hans liv. 1889 visade han symptom på allvarlig mental ohälsa och levde och vårdades av sin mor och syster tills han avled 1900.

Biografi

Ungdom (1844–1869)

De första åren levde Nietzsche i den lilla staden Röcken nära Leipzig i den preussiska provinsen Sachsen. Senare flyttade familjen till Naumburg där dom levde med farmodern och faderns två ogifta systrar.

Nietzsche gick först i en pojkskola och sedan i en privatskola där han visade talang för musik och poesi. Efter examen 1864 läste han teologi och klassisk filologi vid universitetet i Bonn. Efter en termin avslutade han sin studier i teologi och förlorade sin tro. Detta hände troligen på grund av att han läst David Strauss bok om Jesu liv. Han koncentrerade sig istället på filologin och undervisades av professorn Friedrich Wilhelm Ritschl på universitetet i Leipzig. Kort därefter skrev han sina första filologiska publikationer.

1865 kom Nietzsche i kontakt med Arthur Schopenhauers verk, och 1866 läste han Friedrich Albert Lange's Geschichte des Materialismus. Han fann det särskilt stimulerande och det motiverade honom att se bortom filologin och att fortsätta sina studier. 1867 avslutar han sina studier och möter samma år Richard Wagner för första gången.

Professor i Basel (1869–1879)

Med hjälp av Ritschl fick Nietzsche en professorspost i klassisk filologi på universitetet i Basel. Efter att ha flyttat till Basel avsade han sitt preussiska medborgarskap, och för resten av sitt liv förblev han officiellt sett statslös. Ändå tjästegjorde han på den preussiska sidan i det fransk-preussiska kriget 1870 till 1871 som medicinare. Under denna period ådrog han sig difteri (bakterisjukdom) och dysentri (tarminflammation).

Tillbaka på universitetet träffade han Franz Overbeck som var professor i teologi, och som blev en vän för livet. Han började besöka Wagner allt oftare och blev välkomnad in i dennes närmaste krets. Wagner försvarade senare Nietzsches första bok Tragedins födelse då denna blev kritiserad för att vara allt för filosofisk spekulerande och inte strikt följde den filologiska metoden.

Mellan 1873 och 1876 publicerade Nietzsche fyra längre essäer som senare samlades i volymen Otidsenliga betraktelser. Dessa fyra essäer delade en kulturkritik, i Schopenhauer och Wagners anda, av den framväxande tyska kulturen. Nietzsche började under denna period också, under influens av Paul Rée, att överge pessimismen i sina tidigare verk. Han skulle också efter Wagners framträdande under festivalen i Bayreuth 1876 att distansiera och kritisera sin tidigare vän.

Med publiceringen av Mänskligt, alltförmänskligt markerade Nietzsche sitt definitiva avsteg från Schopenhauers och Wagners tänkande och det var också det första verket där Nietzsche använde sig av aforismer för att behandla ämnen som metafysik, moral och religion. Han försökte vid denna tid också utan framgång skaffa sig en fru. Hans hälsotillstånd blev sämre och sämre. 1879 blev han sjukpensionär.

Självständig filosof (1879–1888)

Pågrund av hans hälsotillstånd reste han mycket och sökte han sig till mer lämpade klimat. Han levde som självständig författare på sin pension från Basel och med stöd av vänner. Somrarna spenderade han i Sils Maria, nära St. Moritz i Schweiz och många vintrar i de italienska städerna Genua, Rapallo, och Turin, och i franska Nice.

En av hans tidigare studenter, Peter Gast (född Heinrich Köselitz), blev en sorts privat sekreterare. Tillsammans med Overbeck var Gast Nietzsches närmaste och mest trofasta vän under resten av hans liv.

Denna tid kom att bli Nietzsches mer produktiva. Efter Mänskligt, alltförmänskligt 1878 kom han att publicera en bok varje år tills 1888 då han publicerade hela fem stycken.

1882 publicerade han första delen av Den glada vetenskapen. Det året träffade han också Lou Salomé, som han kom att älska och friade till. Efter att ha blivit avvisad av Salomé och den alltmer tilltagande isolationen, med återkommande självmordstankar, flydde han till Rapollo och skrev första delen av Så talade Zarathustra på tio dagar.

1886 bröt han med sin förläggare Ernst Schmeitzner pågrund av Schmeitzners antisemitism. Han betalde och publicerade Bortom gott och ont själv. Samma år gifte sig systern Elisabeth med antisemiten Bernhard Förster och de flyttade till Paraguay för att där grunda Nueva Germania, en "Germansk" koloni, något som Nietzsche svarade på med skratt. Genom korrespondens uttryckte Nietzsche sin avsky för Förster och relationen mellan brodern och systern var konfliktfylld. De skulle inte träffas igen förens efter Nietzsche kollaps.

Nietzsches hälsotillstånd blev värre och under längre perioder var han praktiskt taget oförmögen att göra någonting. Under en kort period av tillfrisknade skrev han Till moralens genealogi. 1888, hans sista verksamma år, skrev han på sin 44:e födelsedag den självbiografiska Ecce Homo.

Mental kollaps och död (1889–1900)

3 januari, 1889 kollapsade Nietzsche på gatan i Turin, enligt sägen pågrund av att han försökte skydda en häst från att bli piskad. Han placerades efter denna incident på ett mentalsjukhus. Under några dagar skrev han vad som har kommit att kallas Wahnbriefe ("Vansinnesbreven") till en skara vänner. Detta fick Overbeck att förflytta Nietzsche till en psykiatriklinik i Basel. Från november 1889 till februari 1890 försökte Julius Langbehn (en tysk konsthistoriker!) behandla Nietzsche utan framgång. Nietzsche flyttades till familjens hem i Naumburg där modern Franziska vårdade honom.

Gast och Overbeck började 1889 publicera och sprida Nietzsches verk som snart började få större uppmärksamhet. 1893 kom systern Elisabeth tillbaka till Tyskland för att vårda brodern. Hon läste hans verk och började ta över kontrollen över utgivningen. Overbeck avvisades av systern men Gast började efter ett tag att samarbeta. Efter moderns död 1897 flyttades Nietzsche till Weimar där Elishabeth vårade honom till hans död 1900. Under dessa år tillät systern folk besöka och beskåda filosofen, som nu börjat få viss berömmelse.

En vanlig föreställning, som på senare tid har motbevisats, har varit att Nietzsche mentala kollaps orsakades av syfilis. Medans de flesta inte anser att det finns någon koppling mellan Nietzsches kollaps och hans filosofi menar några, exempelvis Georges Bataille och René Girard, att kollapsen berodde på en psykologisk störning orsakad av hans filosofi.

Friedrich Nietzsche dog 25 augusti 1900 av lunginflammation. Elisabeth begravde honom jämte fadern i Röcken. Vännen Peter Gast höll begravningstal där han sade: "Må ditt namn vara heligt för alla framtida generationer!" Nietzsche hade skrivit i Ecce Homo (då opublicerad) om sin rädsla för att han namn en dag skulle betraktas som "heligt".

Filosofi

Nietzsches tänkande har haft -- och fortsätter att ha -- stort inflytande. Hans filosofi hör emellertid till de där det råder minst konsensus. Nyckelkoncept och teman är lätta att identifiera, men deras innebörd och konsekvenser diskuteras livligt. Även om försök att systematisera Nietzsches tänkande har gjorts råder det en bred acceptans om att Nietzsches tänkande i grunden är anti-systematiskt. Den säregna stil och metod Nietzsche utvecklade har fått vissa kommentatorer att påstår att Nietzsches tänkande aldrig sammanfaller med vad han skrivit. Gilles Deleuze skriver: "om du vill veta vad [Nietzsche] menar, finn då den kraft som ger ny innebörd åt vad [han] säger, och förbind texten med denna kraft. På så sätt föreligger inga interpretationsproblem vad gäller Nietzsche, utan enbart tekniska: försöken att bestämma vilken yttre kraft som möjliggör för texten att överföra, exempelvis, ett energiflöde."

Nietzsche är kanske mest känd för uttalandet "Gud är död", idéerna om viljan till makt, övermänniskan och den eviga återkomsten. Han förknippas ofta med fatalism och nihilism och har tidigare betraktats som en föregångare till fascism och nationalsocialism. Nietzsche själv såg emellertid sitt projekt som ett försök att överkomma pessimismen som exempelvis karaktäriserade Schopenhauers tänkande, och han försök till omvärdering av alla värden sågs som övervinnandet av nihilismen. Han avsade sig sitt preussiska medborgarskap och förlöjligade ofta den tyska kulturen. Han var motståndare till all nationalism och avskydde antisemitism.

Moral och kristendom

Nietzsche kallade sig immoralist och angrep de moralsystem som var prominenta på den tiden: kristendom, kantianism och utilitarism. Han ämnade emellertid inte att förgöra all moral utan också att återskapa en ny moral som sätter livet självt och dess vitalitet i centrum. I kritiken tar den genealogiska analysen av slavmoralernas historiska utveckling en central plats. Nietzsche framhåller herremoral som ett ursprungligt och eftersträvansvärt ideal -- med de homeriska grekerna som främsta exempel -- och menar att slavmoralerna är en reaktion mot herremoralen. Slavmoral associerar han framför allt med de judiska och kristna traditionerna. I herremoralerna reser sig värderingar ur kontrasten mellan bra och dåligt, medans det i slavmoralerna kommer ur det som ses som gott och ont.

Nietzsche menar att slavmoral var en sjukdom som har tagit över Europa. I hans ögon var kristendomen hycklande då den predikade kärlek och förlåtelse men i själva verket fördömde många av livets manifestationer. Han angrep kristendomen som han ansåg hade blivit en ideologi av kyrkan och misrepresenterade Jesus liv. Det blir således viktigt för Nietzsche att tydliggöra skillnaderna mellan kyrkans kristendom och Jesus och hans förkunnelse. Kristendomen, menade han, hade omvärderat hälsosamma instinktiva värderingar medans Jesus i Nietzsches ögon representerade ett steg närmare övermänniskan. I slutändan misslyckades, enligt Nietzsche, emellertid Jesus då han istället för att bejaka livet vände sig till "Guds rike".

Nihilism och Guds död

Nihilismen fanns enligt Nietzsche latent i kärnan den europeiska kulturen (och moderniteten). Han betraktade också nihilismen som nödvändig och den stora prövning genom vilken övermänniskan var den möjliga utgången. Detta tillstånd som skulle bli den europeiska kulturens (eller modernitetens) avgörande utmaning och som var oåterkallelig konceptualiserades med uttrycket "Gud är död".

Viljan till makt

"Viljan till makt" har efter Nietzsches död ofta kommit att presenteras som den centrala tesen i Nietzsches tänkande. Detta beror på en mängd saker varibland de mest uppenbara måste sägas vara systerns inflytande över redigeringen av de postumt publicerade anteckningsböcker som också kom att få titeln Der Wille zur Macht (1901). Systern önskade här upprätta en bild av Nietzsche som en tänkare med ett mer eller mindre koherent system vars centrala begrepp tänktes utgöras av denna "vilja till makt". Ett annat skäl till begreppets framträdande roll efter Nietzsches död är den förståelse av hans verk som etablerades dels i Tyskland av Martin Heidegger men kanske framförallt i Frankrike under 1960-talet av tänkare som Gilles Deleuze, Michel Foucault, Jacques Derrida m.fl vilka förstår begreppet som någonting mycket centralt hos Nietzsche. Gemensamt för dessa tänkare är att även om de inte söker förstå Nietzsche som konstruerandes något slags regelrätt filosofiskt system, så läser de honom som en filosof i mer traditionell bemärkelse. Det vill säga, de läser honom inte som blott och bart en hätsk kulturkritiker med vissa reaktionära böjelser och en försmak för antiken, utan som en filosof i bemärkelsen tänkare vars tankar struktureras utifrån vissa genomgående temata och begrepp och som därför i viss mening också uppvisar ett slags systematik i och med formulerandet av en koherent ontologi, epistemologi etc.

Emellertid är viljan till makt ett av de mest omstridda vad gäller Nietzsche och någon konsensus står knappast att finna. Grovt sett finns det dock två tolkningar av begreppet, vilka i viss mening är diametralt motsatta:

Den första tolkningen gör gällande att det handlar om en "vilja" i traditionell mening. Det vill säga, vi står här inför ett intentionalt subjekt som "vill" någonting och det som viljes är makt. Begreppet förstås här som pekandes mot en grundläggande och väsensenlig tendens - vilken dessutom verkar vara begränsad till människan eller möjligtvis andra levande varelser - i enlighet med vilken livet kommer till uttryck. Alla livsuttryck är således betingade av viljan till makt. Tämligen flagranta uttryck som t.ex. krigsföring söker man alltså förstå mot bakgrund av viljan till makt; vilken då tänks distribuera objekten för våra medvetna eller omedvetna intentioner. Det är alltså en väldigt konkret och vardaglig förståelse av såväl vilje- som maktbegreppet som här gör sig gällande. En del förstår därför, och i enlighet med det som nyss nämnts, "viljan till makt" som ett svar på Schopenhauers "viljan till liv". Schopenhauer menade att universum och allting drevs av en vilja till liv, vilket visade sig i alla varelsers önskan att undvika död och vilja att fortplanta sig - med andra ord, såsom självbevarelsedrift.

I Deleuzes magistrala och mycket inflytelserika läsning av Nietzsche i Nietzsche et la philosophie från 1962 framträder begreppet "viljan till makt" som någonting mycket centralt i Nietzsches tänkande och då på ett sätt som på flera väsentliga punkter avviker från den tidigare nämnda uppfattningen. Deleuze förstår viljan till makt som ett begrepp som framförallt opererar på en ontologisk nivå. Viljan till makt fungerar här som en dynamisk princip vilken distribuerar skillnad och determinerar relationer.

Varje kropp (i begreppets bredaste bemärkelse: kemisk, biologisk, social, politisk) är ett multipelt fenomen konstituerat av en mångfald krafter och deras (inter)relationer. Två differenta krafter-vilka-som-helst konstituerar en kropp från och med det ögonblick då de träder in i en relation till varandra. Detta gör enligt Deleuze varje kropp till en arbiträr produkt av en tillfällighet (hasard). Förhållandet mellan de olika krafter som står i relation till varandra beskrivs och determineras i termer av de olika krafternas ursprungliga kvaliteter - huruvida de sägs vara aktiva eller reaktiva. Denna bestämning tänks då beskriva relationen mellan två differenta krafter där dessa kvaliteter korresponderar med och determineras av respektive krafts kvantitet, det vill säga, huruvida en kraft kan sägas vara dominerande eller dominerad. Det är således den kvantitativa och inte den kvalitativa differensen som primärt är determinerande i en relation-vilken-som-helst och kvalitet är således ingenting annat än den icke-reducerbara kvantitativa differensens uttryck i en relation.

Bägge kvaliteter har sin unika karaktär och tillskrivs utifrån denna vissa funktioner. Att de underlägsna krafter bestämts som reaktiva innebär inte att de förlorar något av sin kraft eller kvantitet. Detta belyser snarare de sätt på vilka de reaktiva krafterna ger uttryck för sig själva i termer av mekanism, ändamål (finalités), funktion och livsvillkor (t.ex. nutrition, reproduktion, konserveration, adaption och nytta).

Enligt Deluzes Nietzsche är medvetandet eller det cerebrala väsensenligt reaktivt och uttrycker endast ett förhållande mellan vissa reaktiva krafter och de aktiva krafter som dominerar dem. Medvetandet blir här till en effekt, en produkt, en självets specifika reaktion på de aktiva krafter som är dess villkor. De aktiva krafterna måste här förstås som agerande på ett annat plan än medvetandet, nämligen det korporala eller somatiska planet som därmed också bestäms som omedvetet. På grund av medvetandets eller det cerebralas väsensenligt reaktiva karaktär etableras ett reaktivt perspektiv för varje utblick eller analys som i förlängningen innebär att det korporala eller de aktiva krafterna förstås i termer av de reaktiva begrepp som angivits ovan (t.ex. mekanism och funktion). Kroppen som kropp är därmed inte längre synonym med sig själv utan reduceras nu till att blott utgöra det cerebralas instrument, en andens vehikel. Varje cerebral aktivitet implicerar såsom reaktion således en reduktion av det korporala och dess närvaro till ett slags automatism; och innebär också en konsolidering av medvetandets reaktiva utblick eller konception av världen-livet.

De aktiva krafterna är av en rad olika anledningar, men då framförallt på grund av det cerebralas eller medvetandets reaktiva tendens, mycket svårare att beskriva och förstå. Sammanfattningsvis kan man enligt Deleuze dock tala om tre aspekter av respektive kvalitet. De reaktiva krafterna: 1. Nytta, funktion, adaption och begränsning; 2. Förnekar de aktiva krafterna, det vill säga det korporala, och skiljer det från sina möjligheter (i termer av virtualitet); 3. Förnekar sig själva och sin potential såsom differentierade krafter för att istället vända sig mot sig själva. Dessa aspekter kontrasteras mot tre parallella aspekter hos de aktiva krafterna: I. Plastiska, dominerande och underkastande; II. Söker alltid gränserna för det de förmår (force qui va jusq’au bout de ce qu’elle peut); III. Affirmerar sin differens.

Viljan till makt förstås här som kraftens “genealogiska element” och genealogisk skall enligt Deleuze förstås som genetisk och differentiell. Å ena sidan är viljan till makt kraftens differentiella element, det vill säga det element som producerar och distribuerar den kvantitativa differensen mellan två eller fler krafter som står i relation till varandra. Å andra sidan är viljan till makt kraftens genetiska element, det vill säga det element som producerar och distribuerar de kvaliteter som tillkommer varje kraft i en relation-vilken-som-helst. Tillfälligheten är här ingenting annat än två eller fler krafters inträde i en reciprok relation vilken viljan till makt determinerar och konstituerar. Emellertid är det inte endast krafterna som tillskrivs olika kvaliteter utan också viljan till makt. Viljan till makt är antingen affirmativ eller negativ. Affirmativ skall här förstås som ett blivande-aktiv och är därmed inte nödvändigtvis bundet till någon aktion; på samma sätt skall negativ här förstås som ett blivande-reaktiv, inte heller detta är bundet till reaktionen. De existerar således ett komplext samspel mellan de fyra kvaliteter som här redogjorts för, aktiv-reaktiv och affirmativ-negativ.

Viljan till makt måste såsom princip förstås som en plastisk sådan då den aldrig går utanför det vars betingelse den utgör. Viljan till makts metamorfos är istället konform med det betingade och determinerar sig själv tillsammans med det determinerade. Av detta följer att även om viljan till makt är distinkt i förhållande till de krafter som den determinerar så kan den aldrig skiljas från de determinerade krafterna, från deras kvantiteter, kvaliteter och riktningar. Detta betyder dock inte att den är identisk med dessa utan bara att de inte går att separera utan att hamna i ett abstrakt metafysiskt resonemang. Dock bör de inte blandas samman eftersom detta skulle innebära en avgörande reduktion av krafterna såsom krafter och viljan till makt såsom vilja till makt.

Viljan till makt består således i en simultan och dubbel rörelse: den determinerar och konstituerar varje relation mellan två eller fler krafter samtidigt som den, vad sin egen manifestation beträffar, i samma ögonblick och av samma krafter som den determinerar, själv determineras. Viljan till makt kan här alltså förstås som en konstitutiv passivitet, som en möjlighet till determination, som bestämbarhet, som affektivitet.

Denna konception av viljan till makt öppnar, sin abstraktionsgrad till trots, upp för en mängd mycket intressanta möjligheter. Bland annat visar sig här en möjlighet till en ny eller åtminstone annan förståelse av det som traditionellt förståtts som det mänskliga subjektet. Man kan här, istället för att tala om ett på förhand givet upplevande och agerande subjekt, tala om en kontinuerlig och heterogen produktion av singulariteter, av mer eller mindre momentan subjektivitet.

Övermänniskan

Övermänniskan (Übermensch) kontrasterar Nietzsche mot "den sista människan" (der letzte Mensch) som han betraktar som "målet" med människan i moderniteten. Den sista människan är antitesen till övermänniskan; en apatisk individ som är trött på livet, inte tar några risker och bara söker bekvämlighet och säkerhet. Övermänniskan är den som i motsats till den sista människan har dragit konsekvenserna av nihilismen och "Guds död" och genomgått omvärderingen av alla värden, och kommit ut på "andra sidan" i en affirmation av livet.

Det är en vanlig feltolkning att övermänniskan skulle vara en slags biologiskt eller kulturell förädlad form av människan så som den existerade under moderniteten; så som i fascismen och nazismen. En sådan politisk tolkning liksom en biologisk/socialdarwinistisk tolkning varnade Nietzsche själv för i sin bok Ecce homo. Övermänniskan handlar mer om överkommandet av sig själv, nihilismen och slavmoralernas ressentiment.

jmf jüngers waldganger

Amor fati och den eviga återkomsten

Den eviga återkomsten är också mycket omdiskuterat. Nietzsche hämtade uttrycket från Heinrich Heine, och Arthur Schopenhauer är en direkt influens. Schopenhauer postulerade att en person som affirmerar livet skulle göra så även om allt som hänt skulle återupprepas i evighet. Nietzsche nämner det först i Den glada vetenskapen och utvecklar det i Så talade Zarathustra. Den vanligaste tolkningen är att Nietzsche använde sig av idéen om den eviga återkomsten som ett tankeexpriment för att hjälpa ett fullständigt affirmerande av livet. I sina anteckningsböcker spekulerar han också om den eviga återkomsten som en kosmologisk sanning.

För att acceptera den eviga återkomsten förutsätts, enligt Nietzsche, en djup Amor fati (kärlek för ödet) för att inte bara uthärda utan också önska evig upprepning av livets alla aspekter som sorg, glädje, ensamhet och gemenskap, osv. Denna önskan och fulla bejakande av den eviga återkomsten skulle innebära den omvärdering av alla värden som ger upphov till övermänniskan.

Inflytande och påverkan

Nietzsches inflytande och påverkan har varit mycket hetrogent och skiftat över tid. Till en början relativ okänd och enbart läst av en liten skara, för att sedan mycket pågrund av systern Elisabeth Förster-Nietzsche sammankopplas med nazismen, och senare rentvådd och återupptäckt av en rad franska tänkare kring 1960-talet.

Inflytande bland samtida

Nietzsche hade ett visst inflytande på en mindre skara vänsteranhängare i Tyskland kring 1890. 1894-95 ville tyska konservativa förbjuda Nietzsches böcker för att de var subversiva. Under Dreyfusaffären kallade den franska anti-semitiska högern de judiska och vänsterintellektuella för "nietzscheaner".

Nietzsche och nazisterna

Adolf Hitler besökte flera gånger Nietzschemuseumet i Weimar och naziströrelsen tog upp flera teman hos Nietzsche, som kritiken av demokratin, kristendom, hans prisande av kriget och den kommande övermänniskan. Nietzsche feltolkades och läsningen var i hög grad selektiv. Under nazisternas styre (1933-1945) studerades Nietzsche mycket på universiteten och begrepp som viljan till makt blev vanligt i nazistkretsar. Nietzsches popularitet bland nazisterna berodde i hög grad på systern Elisabeth Förster-Nietzsche som redigerade Nietzsches arbeten efter hans mentala kollaps 1889. Elisabeth, som blev nazistsympatisör och tidigare hade varit gift med antisemiten Bernhard Förster, redigerade Nietszsches sista anteckningar med att utelämna vissa delar, ändra ordningen, lägga till egna rubriker, och inkludera passager av andra författare (som Nietzsche citerade men som nu framställdes som att Nietzsche skrivit själv). Detta publicerades sedan som Der Wille zur Macht.

Georges Bataille var den första att avfärda de medvetna feltolkningar som nazisterna hade gjort av Nietzsches tänkande. Han dedikerade i Januari 1937 ett helt nummer av tidskriften Acéphale till temat "Nietzsche och fascisterna." Där kallade han Elisabeth Förster-Nietzsche för "Elisabeth Judas-Förster" och påminde om Nietzsches deklaration: "To never frequent anyone whom is involved in this bare-faced fraud concerning races."

Nietzsches efterlämnade anteckningar har sammanställts av Mazzino Montinari and Giorgio Colli, vilka har bekräftat att Elisabeth och Peter Gast (som hjälpte Elisabeth att sammanställa Der Wille zur Macht) förfalskade Nietzsche anteckningar, kallade Der Wille zur Macht för en "historisk förfalskning".

Nietzsche själv kritiserade kraftigt antisemitism, pan-germanism och nationalism. Både brytningen med hans tidiga förläggare Ernst Schmeitzner och brytningen av vänskapen med Richard Wagner berodde på deras antisemitism. Nietzsche lär också i ett brev ha skrivit att man bör "arkebusera alla antisemiter".

Efter andra världskriget

Nietzsche kom att få mycket stort inflytande på kontinental filosofi efter andra världskriget, mycket tack vare Georges Bataille och Pierre Klossowski. Michel Foucault använde sig av den genealogiska metoden i sina undersökningar av makten. Andra tänkare som influerats är exempelvis Gilles Deleuze, Jacques Derrida och Jean-Luc Nancy.