Frankfurtskolan

Frankfurtskolan var en grupp filosofer och forskare, under ledning av filosofen Max Horkheimer, som under 1930-talet var verksamma vid Institut für Sozialforschung (IfS), först i Frankfurt och sedan i Genève, New York och Los Angeles efter Hitlers maktövertagande. Andra framstående medlemmar, även om de själv aldrig använde begreppet Frankfurtskolan, var sociologen och filosofen Theodor W Adorno, litteraturkritikern och filosofen Walter Benjamin, filosofen Herbert Marcuse och psykologen Erich Fromm. Deras teoretiska arbete hade sin utgångspunkt i Marx och marxismen, med inslag av psykoanalys, och var tvärvetenskapligt över ett antal olika discipliner. Syftet var att skapa en koherent teori om kapitalismens ekonomi, kultur och psykologi. Ansatsen kom att få namnet kritisk teori. Eftersom Frankfurtskolan medvetet distanserade sig från den samtida arbetarrörelsen fick deras kritiska teori inte politiskt genomslag förrän i 1960-talets vänstervåg. Idag utgör Frankfurtskolans arbete främst en inspirationskälla för olika former av kulturkritik.

Historia

IfS’ arbete tog sin början med en av Felix Weil finansierad sammankomst, som under namnet ”Den första marxistiska arbetsveckan” hölls under åtta dagar i maj 1923. I detta seminarium deltog ett tjugotal personer, förutom Weil själv bland andra Friedrich Pollock och historikern Karl August Wittfogel (1896-1988).[*]

Under seminariet diskuterades problem i den marxistiska teorin utifrån två nyutkomna verk: Georg Lukács Historia och klassmedvetande och Karl Korschs Marxism och filosofi[*]. Författarna deltog båda själva i seminariet och höll referat över sina respektive böcker. Gemensamt för dessa båda arbeten är att de – till skillnad från andra internationalens ortodoxa marxism, som lägger vikten vid den objektiva historiska processens betydelse för den socialistiska revolutionen – betonar marxismens subjektiva moment och förespråkar att socialismen skall genomföras av ett självmedvetet, aktivt proletariat. Denna föreställning kom också att spela en central roll för Frankfurtskolans teori, så till vida som proletariatets självmedvetande och den socialistiska revolutionens möjlighet kom att problematiseras och göras till föremål för IfS’ forskning.

IfS’ förste föreståndare blev den österrikiske historikern och ekonomen Carl Grünberg (1861-1940), en framstående företrädare för austromarxismen. IfS’ forskning under Grünbergs tid som föreståndare var huvudsakligen historiskt orienterad och centrerad kring arbetarrörelsen, socialismen och ekonomiska förhållanden. Man hade ett gemensamt projekt med Marx-Engels-institutet i Moskva – som från början varit Weils förebild – kring utgivningen av Marx och Engels samlade verk. Pollock skrev en avhandling om planekonomins problem utifrån det sovjetiska experimentet. Medarbetare och doktorander vid IfS under Grünbergs period var övervägande kommunister och tillhörde antingen kommunistpartiet (KPD) eller olika oppositions- och utbrytargrupper.

Horkheimers tillträde

Grünberg ledde IfS fram till 1928, då han drabbades av slaganfall. Horkheimer utsågs att överta ledarposten, efter en interimsfas då Pollock ledde institutet, eftersom han ansågs mindre politiskt belastad än Grünbergs gamla assistenter. I januari 1931 höll Horkheimer samtidigt sitt installationstal som föreståndare för IfS och för en professur i socialfilosofi. I IfS’ byggnad rymdes sedan 1929 också Frankfurts psykoanalytiska institut, vars tillkomst Horkheimer hade en aktiv del i. Här verkade som docent sedan öppningen Erich Fromm, som skulle bli en av IfS viktigaste medarbetare under dess första två år under Horkheimers ledning. Horkheimer fick emellertid knappt två år som föreståndare för IfS i Frankfurt före det nazistiska maktövertagandet. Genom att man var förutseende nog att upprätta en filial i Genève och flytta sina tillgångar utomlands, kunde IfS och dess medlemmar i januari 1933 gå i exil i Schweiz. År 1934 inrättade sig IfS vid Columbia University i New York, där det formellt hörde hemma fram till 1950.

De mest berömda namnen som, förutom Horkheimer och Adorno, gett Frankfurtskolan dess rykte är litteraturkritikern och filosofen Walter Benjamin (1892-1940), filosofen Herbert Marcuse (1898-1979) och psykologen Erich Fromm (1900-1980). Som Horkheimers högra hand i institutets administration fungerade Pollock, en funktion han haft redan under Grünberg och som han fortsatte att ha under åren i exil. Litteratursociologen Leo Löwenthal (1900-1993), en vän till Adorno sedan ungdomsåren, var ansvarig redaktör för IfS’ vetenskapliga tidskrift Zeitschrift für Sozialforschung som utgavs 1932-41 (från och med sista numret för 1940 utkom tidskriften som Studies in Philosophy and Social Science). Tidskriften var under sin utgivningstid centrum för IfS’ verksamhet. I den publicerades nästan alla viktiga arbeten av IfS’ medarbetare. Felix Weil hade aldrig själv någon framträdande position som forskare, men i egenskap av initiatör och mecenat fortsatte han att ta aktiv del i IfS’ arbete.

Alla dessa personer har emellertid inte arbetat tillsammans vid IfS samtidigt och det finns markanta skillnader mellan deras individuella teoretiska positioner. Varken Benjamin eller Marcuse arbetade med IfS i Frankfurt före 1933. Benjamin levde efter Hitlers maktövertagande i Paris och deltog aldrig direkt i arbetet. Adorno blev officiell medlem av IfS först i USA 1938, ungefär samtidigt med att Fromm lämnade det. Under 1920- och 1930-talen företrädde Adorno och Benjamin en helt egen position som först senare påverkade IfS’ arbete. Marcuse kom till institutet samtidigt som det lämnade Tyskland. Han var till en början påverkad av sin lärare Martin Heideggers existensfilosofi, vilken däremot emfatiskt avvisades av Adorno. Senare blev Marcuse påverkad av Karl Marx’ ungdomsskrifter, de så kallade ekonomisk-filosofiska manuskripten, som publicerades i början av 1930-talet.

Samtidigt som de alla tillhörde en skola, var de alltså även individuella, originella tänkare som var och en företräder en egen variant av den kritiska teorin. Andra medarbetare vid IfS, som de båda juristerna och statsvetarna Franz Neumann (1900-1954) och Otto Kirchheimer (1905-1965), eller ekonomen Henryk Grossmann (1881-1950), ligger i sin orientering ytterligare ett stycke från Horkheimers kritiska teori. Samtidigt uppvisar gruppen vid IfS under sitt första årtionde alla kännetecken på en vetenskaplig skola: en gemensam institutionell bas, ett gemensamt publikationsorgan och i Horkheimers person en typisk vetenskapsmanager som formulerade det vetenskapliga paradigmet och hade den administrativa ledningen i sin hand.

Horkheimer och hans medarbetare var verksamma under en dramatisk och omvälvande period av nittonhundratalets europeiska historia med nazism, stalinism och världskrig. De var nästan samtliga judar och alla politiskt vänsterorienterade, men på ett par undantag när inte politiskt aktiva i någon nämnvärd omfattning. I första hand var de samhällsforskare och filosofer och de flesta av dem intog en distanserad och efter hand allt mer kritisk hållning till både den socialdemokratiska och den kommunistiska grenen av arbetarrörelsen. Exilen undan den tyska nationalsocialismen och en viss politisk desillusionering kom därför att sätta sin prägel på deras arbete.

Det materialistiska forskningsprogrammet

I sitt installationstal från 1931, ”Die gegenwärtige Lage der sozialphilosophie und die Aufgaben eines Instituts für Sozialforschung”, formulerar Horkheimer sitt program för en tvärvetenskaplig materialistisk socialforskning, vilket signalerar en ny inriktning för IfS. Han utgår från att den klassiska socialfilosofins uppgift – studiet av människorna inte enbart som individer utan i deras samhälleliga gemenskap – i dag inte kan lösas av filosofin ensam, utan endast av forskare från olika discipliner förenade av en gemensam teoretisk grundsyn. Filosofin skall däremot inte – så som i positivismen, den naturvetenskapligt inspirerade vetenskapsteorin – reduceras till en formell forskningslogik, utan fortleva som teori. Alla forskare skall vara teoretiker, samtidigt som de är specialister inom något område. Socialforskningen, som axlar socialfilosofins mantel, skall befordra en teori om det samtida samhället, men den är lika avvisande till empirifrämmande teoretiska konstruktioner som till den rena beskrivningen av fakta. Teori och empiri skall ömsesidigt befrukta och genomtränga varandra, vilket de kritiska teoretikerna kallar dialektik. Socialforskning är inte detsamma som sociologi, men sysslar i mångt och mycket med samma problemställningar.

Horkheimer menar att det inte går att återupprätta den suveräna position filosofin tidigare haft som metafysik, av att vara den instans som oberoende av vetenskapen ger de slutgiltiga svaren. Han lägger i stället vikt vid att kunskapen alltid är oavslutad och företräder snarast en antimetafysisk materialism. Det har ofta framställts som om han bara vidareför ansatsen från Lukács Historia och klassmedvetande, som var 1920-talets marxistiska modebok och onekligen en viktig inspiration för den kritiska teorin. Men Horkheimer uppfattar Lukács hegelianska idé om att verkligheten har en struktur som omedelbart kan gripas av kunskapssubjektet som metafysisk. Hos Hegel når subjektet på en rad omvägar slutligen fullständig kunskap om objektet. Mellan subjekt och objekt råder då fullständig identitet och tillsammans utgör de verklighetens totalitet. Hos Lukács är kunskapssubjektet det revolutionära proletariatet. När proletariatet når insikt om sin situation i den kapitalistiska produktionen och går till revolutionär handling, har det nått insikt om den samhälleliga totaliteten. Proletariatet skulle på det sättet vara historiens identiska subjekt-objekt, och revolutionär kunskap och revolutionär handling skulle sammanfalla.

Mot denna föreställning ställer Horkheimer sin uppfattning att kunskapen alltid är oavslutad. Teorin och verkligheten står i ett spänningsförhållande till varandra och kunskapen har karaktär av vad vi i dag skulle kalla ”trial and error”. Horkheimers position kan delvis härledas till hans lärare Hans Cornelius betoning av interdisciplinär forskning. Medan Frankfurtskolan har blivit känd för sin kritik av positivismen – i betydelsen av att all forskning skall bedrivas med naturvetenskapen som förebild – så kan man faktiskt i Horkheimers tidiga uppsatser tala om ett positivistisk eller empiristiskt drag. Det betyder för Horkheimer aldrig att verkligheten reduceras till fysiskt mätbara storheter, utan endast att alla resultat skall prövas mot erfarenheten. Rötterna till denna position kan också sökas i en annan viktig inspiration för Horkheimer, Hegels främste samtida kritiker Arthur Schopenhauer, som fäste hans blick på det enskilda och konkreta. Lidande och orättvisor vederfars alltid av enskilda individer och kan aldrig försonas genom att – som hos Hegel och Lukács – inskrivas i en överordnad historisk mening.

Men det fanns också en mer omedelbar historisk-politisk orsak till Horkheimers skepsis. Så länge de hade färska minnen av revolutionsförsöken 1918-19 och hade sett möjligheten av att ett politiskt aktivt proletariat grep makten, kunde Weil och hans vänner 1923 lättare fascineras av Lukács tankar om proletariatet som historiens identiska subjekt-objekt. 1930 såg läget annorlunda ut, med erfarenheten av Weimarrepublikens politiska kaos, med den framväxande nazismen och arbetarrörelsens politiska oförmåga. Det framstod som alltmer tvivelaktigt att det historiska förloppet skulle utfalla så som filosofin förutsagt.

Horkheimer tar nu psykologin och sociologin till hjälp. I sitt installationsanförande aviserar han ett forskningsprojekt som skall ställa socialfilosofins frågor på nytt:

Vilket sammanhang låter sig påvisas hos en bestämd samhällelig grupp, i en bestämd tidsrymd, i bestämda länder mellan den roll denna grupp innehar i den ekonomiska processen, förändringar i de enskilda medlemmarnas psykiska struktur och de tankar och institutioner som inverkar på dem i samhället som helhet?

Kapitalism och psykologiska förändringar

Vad Horkheimer avsåg var ett brett upplagt projekt, som med hjälp av moderna sociologiska undersökningsmetoder och psykoanalytisk teori skulle undersöka förhållandet mellan samhällelig utveckling och psykisk struktur hos tyska arbetare och tjänstemän. Därmed var ett tema anslaget: föreställningen om fundamentala psykologiska eller antropologiska förändringar vid övergången från konkurrens- till monopolkapitalism. Detta blev framöver ett centralt tema för forskningen vid IfS.

Det av Horkheimer omtalade projektet var i själva verket redan i gång sedan 1929, under ledning av Erich Fromm. Undersökningen färdigställdes aldrig, bland annat därför att ungefär hälften av materialet försvann vid flykten 1933. Men en stor del av frågeformulärundersökningen kom till användning. Inom IfS’ nästa stora projekt, Studien über Autorität und Familie, där man i stället för att undersöka en bestämd social grupp försköt frågeställningarna till förändringar i familjestrukturen under en svår ekonomisk kris. I Fromms ursprungliga undersökning av arbetare och tjänstemän prövade man för första gången att finna en relation mellan personlighetsdrag och politisk inställning. Eftersom man inte kunde företa direkta intervjuer enligt psykoanalytisk förebild, lade man i stället in skenbart harmlösa frågor som skulle avslöja personlighetsdrag och hållningar som inte visade sig i andra mer direkta frågor om politik, barnuppfostran, kvinnans ställning etc. Resultatet var politiskt alarmerande. Endast 15% av de svarande som sympatiserade med arbetarpartierna (SPD (socialdemokraterna), KPD eller andra vänstersocialister) visade sig vara entydigt radikala, medan 25% var tendentiellt radikala. 25% av arbetarna med samma partisympatier var däremot entydigt eller tendentiellt auktoritära. Övriga var ambivalenta. Svarande med borgerliga och nazistiska sympatier var entydigt auktoritära, som när som på en liten andel (2%) av de borgerliga. Den auktoritära karaktären eller personligheten, som här för första gången införs av Fromm, blev senare föremål för IfS’ fortsatta studier i USA.

Relationen mellan samhällsutveckling och psykologisk-antropologiska förändringar bedömdes i mitten av 1930-talet av Frankfurtskolan, på basis av forskningsresultaten i Studien über Autorität und Familie, som att kapitalismen hade lämnat den liberala eran med dess fria marknadskonkurrens bakom sig och gått in i en monopolistisk fas, där ägandet av produktionsmedlen koncentreras på allt färre händer. Mot dessa faser svarar olika psykologiska karaktärer, vilka betecknas med en begreppsapparat som övertagits från psykoanalysen. Den liberala erans självständiga ekonomiska subjekt är en anal karaktär med lust till samlande och sparande. I monopolkapitalismen utvecklas allt större truster och organisationer som den enskilde blir avhängig av för sin överlevnad. Var och en hamnar i ett hierarkiskt system av beroende uppåt och nedåt. Detta gynnar en annan karaktärstyp, den sado-masochistiska, som reagerar underdånigt mot de starkare och med förakt för de svagare. Ett dystert perspektiv öppnar sig: i den ekonomiska krisen försvagas den faderliga auktoriteten i klassamhällets patriarkaliska kärnfamilj. Därmed öppnar sig inte vägen för en friare individ eller en mer matriarkalisk struktur, utan ett allt mer auktoritärt samhälle får i stället direkt inflytande över individerna.

Fascismen och stalinismen

Men den liberala kapitalismens övergång till monopolkapitalism öppnas vägen för auktoritära regimer som den tyska nationalsocialismen. Därför konkluderar Horkheimer i artikeln ”Judarna och Europa” – en totalt pessimistisk text som avslutades precis vid krigsutbrottet i september 1939 – att ”den som inte vill tala om kapitalismen bör också tiga om fascismen”. Horkheimer kritiserar här skoningslöst alla fraktioner bland flyktingarna från nazityskland. Han vänder sig mot de flyktingar som i exilen prisar det gamla Tysklands kapitalistiska ordning samtidigt som de förkastar den marxistiska kritiken av kapitalismen, vilken för Horkheimer är den enda teori som förutsagt fascismen.

Den totalitära ordningen är emellertid inget annat än sin föregångare befriad från alla hämningar. Liksom gamla människor understundom blir precis så elaka som de i grunden alltid varit, antar klassherraväldet vid epokens slut folkgemenskapens form. […] Fascismen är det moderna samhällets sanning som teorin träffade från första början. Fascismen fixerar de extrema skillnader som värdelagen till slut producerade.

Sedan den kommunistiska arbetarrörelsen genom Stalin-Hitler pakten förråtts av sina egna ledare kan Horkheimer inte heller dela de kommunistiska flyktingarnas hopp om att fascismen skall bryta samman och följas av socialismen. För första gången kommer här antisemitismen på tal. Även de judar kritiseras av Horkheimer som idealiserar den liberala ordning där det gick bättre för dem. De förföljs nu, menar Horkheimer, därför att de påminner om den ekonomiska cirkulationssfären, vilken har förlorat sin betydelse i monopolens tidsålder. De behövs inte längre som cirkulationssfärens agenter och blir därför de första offren. Antisemitismens konsekvens är den totalitära ordningen och kampen mot denna ordning måste därför rikta sig mot antisemitismen och dess samhälleliga grundvalar. Eller som han tvärsäkert uttrycker det: ”Liberalismen kan inte återupprättas.”

Den fascistiska staten är för Horkheimer en variant på det han kallar den auktoritära staten. Denna stat innebär delvis en återgång till den borgerliga epokens början, där man kan hitta dess förhistoria i absolutismen. Den liberala staten framstår därmed som en parentes. I sin egen samtid urskiljer Horkheimer tre varianter av den auktoritära staten: integral etatism eller statsocialism, fascism och reformism. De båda senare betecknar han, med en term som infördes av Pollock, som statskapitalistiska. I statskapitalismen, i fascismen såväl som reformismen (som är det namn han ger de demokratiska staterna), har byråkratin den ekonomiska mekanismen i sin hand och fördelar mervärdet. Marknaden och privategendomen finns fortfarande kvar, men dess konkurrensmekanismer är satta ur spel. Den integrala etatismen eller statssocialismen – Horkheimer avsåg förstås Sovjetunionen under Stalin – är däremot den mest konsekventa formen av den auktoritära staten, eftersom staten här har gjort sig fullkomligt oavhängig av privat kapital. I jämförelse med denna är fascismen bara en blandform.