Frågor kring gemenskap

Från Krigsmaskinen
Version från den 27 april 2009 kl. 10.28 av Zerkalo (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök

Att formulera gemenskapens förutsättningar är att fråga både med och mot samtiden, eftersom vi, samtidigt som de rådande omständigheterna ger oss en form av gemenskap, samtidigt begär en gemenskap av ett helt annat slag. När vi frågar kring gemenskapen befinner vi oss därför samtidigt i nuet och i ett ständigt bortom.

Den form av gemenskap som samtiden ger oss är de relationer som på samma gång produceras av kapitalet och upprätthåller dess förutsättningar. Vi förs samman av det kapitalistiska produktionssättets totalitetsanspråk, vilket innebär att både de rumsliga och tidsliga aspekterna av vår tillvaro, och vår förståelse av desamma, är kapitalets förverkligande och förståelse av sig självt. Ty även om kapitalets verklighet består av döda ting och därför är en samling objektiva omständigheter, består den också av levande människor och är därför lika mycket en samling subjektiva relationer.

Vår förståelse av varandra, och därmed det som grundar den kapitalistiska gemenskapen, är bilden av en fundamental likhet mellan den samme och den andre. Överallt ser den kapitalistiska människan sin egen spegelbild. Hon anropas av totaliteten, och fås att bekräfta sin egen plats i den, genom ett avancerat samspel mellan objektiva betingelser och subjektiv aktivitet där identifikationen bygger på likhet via bilden av skillnad. Mångfalden av spegelbilder gör gällande att verkligheten är oändligt varierad, när den i själva verket består av upprepningen av samma omständigheter. Bilden av skillnad är därför paradoxalt nog bilden av likhet, något som reflekterar hur kapitalismen i sin helhet fungerar.

Det schizofrena i den kapitalistiska självförståelsen består inte i konflikten mellan sant och falskt, mellan sakernas egentliga tillstånd och den dimridå som söker maskera det. Tvärtom ligger förhållandena i öppen dager, men är genom sin dubbelhet omöjliga att fixera. Det väsentliga för frågandet kring gemenskap är därför inte att försöka kartlägga växelspelet mellan subjektivitet och objektivitet, och inte heller att försöka förstå den brytpunkt där mångfald blir enhet, det vill säga där de många spegelbilderna förenas till ett enda ansikte. Det räcker tills vidare med att konstatera att den kapitalistiska gemenskapen behöver bibehålla likhet genom att framställa skillnad.

Det som utmärker den kapitalistiska skillnaden är att den uteslutande rör sig på framställningens representativa nivå. Detta gör den inte mindre verklig, men det innebär att skillnaden på ett viktigt sätt är separerad från själva fundamentet i produktionssättets förutsättningar. Fundamentet är nämligen likhet, eller mer specifikt: reproduktionen av vissa nödvändiga förutsättningar – helt enkelt värdets logik, vilken gör alla företeelser ekvivalenta och utbytbara med varandra. Denna grundläggande likhet är densamma varhelst det kapitalistiska produktionssättet härskar, oavsett vilken yttre form – samhällsskick, konsumtionsmönster, politisk retorik och så vidare – det för tillfället använder sig av. Produktionen av skillnad utgör därför en egen sfär, förvisso satt i nödvändig relation till likhetens kärna men samtidigt med en autonomi som tillåter den att producera och utvecklas under de mest skiftande omständigheter.

Skillnadens ideologiska karaktär skapar hos den kapitalistiska människan föreställningen att hon är unik, men hon drabbas samtidigt av alienationens kanske mest konkreta konsekvens: separationen från en verklighet i vilken hon är fullständigt utbytbar. Erfarenheten av separation reflekterar det faktum att värdets logik reducerar alla totalitetens komponenter till utbytbara delar; värdet gör helt enkelt den andre till den samme, samtidigt som ideologin intalar oss att vi, just genom att vara det vi är, kan vara någonting annat än det vi är (detta framställs exempelvis så att vi genom att konsumera skulle kunna ersätta det vi förlorat genom att producera, oavsett om det rör sig om tid, identitet, materiell njutning eller andlig mening). Likheten drabbar således den kapitalistiska människan genom skillnadens sfär, vilket producerar en schizofren dubbelhet i den mänskliga erfarenheten.

Den kapitalistiska gemenskapen är en kluven gemenskap, en samvaro där alla olikheter förpassats till skillnadens separata sfär och där den fundamentala likhet som grundlägger alla relationer skapar ett glapp mellan den mänskliga erfarenheten och det som erfars. Det är en gemenskap där den samme ser sig själv i allting men samtidigt är främmande inför allting. Det är en gemenskap där den andre finns enbart som den sammes spegelbild, på andra sidan glappet.

Försöken att ersätta kapitalismens gemenskap med andra relationer skapar händelser där det grundläggande likhetsförhållandet utmanas av en potentiell skillnad. Detta sker genom att värdelogiken sätts ur spel, vilket förändrar förutsättningarna för produktionen av alla sociala relationer.

Värdet består av mätbarhet, det vill säga av tidslighet. För att kunna likställa kvalitativt skilda företeelser, måste kapitalet använda ett system för att mäta tid. Tideräkningen är ett av kapitalismens fundament, den grundande likhetsprincip som gör värdets logik möjlig. Tideräkningen skapar, på det teoretiska planet, det som värdet hela tiden strävar efter genom sina totalitetsanspråk i den konkreta verkligheten: total nivellering, absolut utbytbarhet. Men även om tideräkningens princip innebär likhet, använder sig den kapitalistiska tiden även av skillnad, i successivt högre och högre grad. Den ”semicykliska” tid som karaktäriserar dagens kapitalism bygger på återkomst via konstant upprepning av livets olika skeenden: en accelererande växling mellan arbete och fritid, produktion och konsumtion, kreation och rekreation. Detta gör att den kapitalistiska tiden, trots att den till sin essens är likhet, skapar intrycket av skillnad.

Genom att fly från den grundläggande likhet som tideräkningen postulerar som verklighet, försöker den kapitalistiska människan att dra sig undan från samtidens krav på medproduktion. Hon lever erfarenheter som inte på ett effektivt sätt går att kvantifiera, ”sublima” upplevelser: kreativitet, kärlek, ögonblick av insikt och kommunikation. Men trots att dessa företeelser inte fungerar enligt tideräkningens likhetsprincip, trots att de egentligen inte är tidsliga, integreras de med gång efter gång i den kapitalistiska totaliteten. Eftersom tidslighetens skillnad, liksom den kapitalistiska skillnaden i generell mening, rör sig i en separat sfär som består av framställning och representation, behöver icke-tidsliga erfarenheter inordnas i denna sfär och därmed bidra till det intryck av variation och kvalitet som likheten behöver för att inte stelna i sin reproduktion. Detta sker emellertid utan att det icke-tidsliga förmår förändra likhetens tidsliga princip. ”Sublima” upplevelser blir i framställningens sfär representationer, tecken som effektivt kan ideologiseras och därefter antingen återföras till den kvantifierbara sfären för att förvandlas till varor, eller helt utvisas ur det nämnbara, det vill säga ur det verkliga. De flykter som icke-mätbara erfarenheter erbjuder förblir därmed spridda försök, så länge tidslighetens princip fortsätter att reproducera totalitetens själva förutsättningar.

För att utmana värdets logik krävs något annat än individers separerade försök. Den skillnad som förmår lämna representationens sfär är av en annan kvalitet än de ansatser som redan nu genomsyrar den kapitalistiska totaliteten och som, genom sina ständiga återkomster till likhetens reproduktion, bidrar till dennas självförverkligande.

Den skillnad som förändrar kapitalismens grundläggande likhetsförhållande är per definition revolutionär. Den är en skillnad som härrör ur viljan och begäret efter en gemenskap som inte är den sammes främlingsskap inför sig själv. När denna skillnad inträder i de konkreta omständigheterna via en generell social rörelse, kan man tala om en revolutionär händelse.

Att fråga kring en annan sorts gemenskap än den kapitalistiska kräver en beredvillighet att lämna definitionernas värld av jämförbar terminologi. Vi rör oss i stället mot erfarenheten. Endast genom förståelsen av mänsklig erfarenhet kan frågan vändas mot samtiden. Men detta innebär ingalunda att språket är oanvändbart; förståelse är erfarenhet och språket är förståelsens redskap i nuet, mot nuet.

Den gemenskap som bryter ned kapitalets relationer är måttlös och otidsenlig. Måttlös i flera bemärkelser: ej mätbar, ej i behov av mått, lösgörande från mätandets relationer. Den är otidsenlig i flera bemärkelser: icke-tidslig, bortom samtiden, inte i nuet och inte i historien. Den är en gemenskap helt utan säkerhet, eftersom avsaknaden av säkerhet är det enda som möjliggör mötet mellan den samme och den andre. När den fundamentala likheten i värdets logik inte fungerar, är glappet mellan människor och deras omvärld inte en realitet på det sätt som är fallet under kapitalets gemenskap. Den samme möter då inte längre sig själv i alla ting, och är inte heller separerad från detta möte genom likhetens nivellering av alla företeelser. Detta innebär en konfrontation utan garantier, utan den trygga separation mellan grundande likhet och representerad skillnad som kännetecknar kapitalets gemenskap. För att mötet inte ska innebära en återgång till tillvaron bakom glappet, behövs därför en frånvaro av fruktan som är sällsynt hos den kapitalistiska människan.

Revolutionens gemenskap resulterar ur en generell flykt från värdets logik, men är också detta samtidiga undandragande. När individers spridda ansatser lämnar separationens trygghet och blir till en social rörelse, accentueras de konflikter som är inneboende i den kapitalistiska totaliteten. Detta leder stundtals till fysisk konfrontation, men våldet är en konsekvens, inte en förutsättning. Konflikternas stegring yttrar sig på många sätt, och våldet är lika lite ett självändamål som något som kan väljas bort. På samma sätt innebär revolutionen en intensiv upplevelse av affinitet och sammanhållning, men denna är inte heller en förutsättning utan en konsekvens. Den gemenskap som träder i kraft genom den revolutionära processens konfrontationer betingas varken av våld eller av kärlek, av solidaritet eller klasshat. Den utgör snarare förutsättningen för nya relationer, vilka tar sig många olika uttryck; grunden för en annan gemenskap mellan människor är inte en form väntande på sitt innehåll, och kan därför inte förstås enbart i termer av sina manifestationsformer.

Det enda som med säkerhet kan sägas om de nya relationer som revolutionen släpper fram, är att de gör det möjligt för den samme och den andre att mötas. Huruvida frånvaron av fruktan låter detta möte bära vidare, är en fråga för en annan tid.

Att fråga om gemenskap är att låta frågandet upphöra när det når erfarenhetens gräns.