Skillnad mellan versioner av "Formell och reell underordning"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
m
m
Rad 29: Rad 29:
  
 
[[Kategori:Kapital- och ideologikritik]]
 
[[Kategori:Kapital- och ideologikritik]]
[[Kategori:Operaismo & beyond]]
+
[[Kategori:Operaismo and beyond]]

Versionen från 2 juli 2012 kl. 09.03

Formell underordning (eller subsumtion) är ett begrepp myntat av Karl Marx i Kapitalets så kallade opublicerade sjätte kapitel ("Den omedelbara produktionsprocessens resultat"), och betecknar den inledande fasen av kapitalets disciplinering av arbetskraften.

Formell underordning innebär att kapitalet fångar in existerande, förkapitalistiska former av produktion och får dem att fungera kapitalistiskt. Till exempel börjar äldre former av arbetsdelning och organisation, som skråhantverk eller traditionellt självförsörjande jordbruk, att lyda under kapitallogiken (hantverksmästaren blir chef och gesällerna blir anställda, bonden blir ägare av mark och försäljare av spannmålsprodukter, etc).

Den formella underordningen bygger på produktionen av absolut mervärde genom kontinuerlig förlängning av arbetsdagen, dvs den tidsmängd varje arbetare investerar i produktionen. Detta sker genom upprättandet av speciella platser där mervärde utvinns, platser som är utvecklingar av tidigare produktionsformer: fabriken blir en jättelik verkstad, det moderna jordbruket blir en industrialiserad version av det småskaliga lantbruket, etc. På så vis existerar fortfarande en arbetets autonomi från det övriga samhället - det är något som sker på tydligt avgränsade arbetsplatser och bygger på individers fysiska produktion av materiella produkter.

Det är ur dessa förhållanden ett väl definierat industriproletariat uppstår och formulerar sig. Arbetarklassen blir en aktiv subjektivitet i det kapitalistiska samhället, vilket möjliggör ökad militans i klasskampen och en utvecklad organisering - arbetarrörelsen är en produkt av den formella underordningen.

Reell underordning (eller subsumtion) är ett begrepp myntat av Karl Marx i Kapitalets så kallade opublicerade kapitel ("Den omedelbara produktionsprocessens resultat"), och betecknar en fortsättning på och utvidgning av det han kallar formell underordning. Det är dock viktigt att påpeka att den reella underordningen inte ersätter den formella, bara utvecklar den och löser vissa av dess problem. Den formella underordningen finns alltid kvar som grund.

Medan den formella underordningen övertar äldre former av produktion och arbetsorganisering, innebär den reella underordningen att helt nya, specifikt kapitalistiska, former av arbete och produktion växer fram. Det kapitalistiska arbetet begränsas inte längre till arbetsplatserna, utan lägger under sig hela samhället. Den reella underordningen är skapandet av samhällsfabriken. Detta är ett resultat av en ökad sammansättning av konstant kapital (maskiner och teknologi) och utvecklingen av det Marx kallar det allmänna intellektet - produktionen av relativt mervärde och kunskapens ökande betydelse i produktionen, parallellt med den individuella arbetsinsatsens allt mindre relevans, leder till en förändring av arbetets karaktär. Medan arbetaren under den formella underordningen producerade materiella bruksvärden genom att förbruka sin fysiska arbetskraft (dvs den vara han sålde till kapitalisten), är den reella underordningens arbetare en representant för den sociala individen och den enorma mängd ackumulerat vetande som finns i samhället. Mervärdeproduktion handlar således alltmer om information, service och annat immateriellt arbete.

Eftersom kapitalet fortfarande behöver arbetstid som värdemätare, trots att den individuella, mätbara arbetsinsatsen blir allt mindre relevant, skapas en motsättning i organiseringen av arbetet som i förlängningen leder till kriser. Dessa kan ta sig olika uttryck (och har givetvis även andra orsaker), men leder inte sällan till skarpa motsättningar mellan arbete och kapital, motsättningar som historiskt har lett till att kapitalet revolutionerat sig självt, dvs utvecklat och förfinat sina metoder för värdeförmering och den åtföljande disciplineringen av arbetskraften. Produktionsmodeller som toyotism är resultat av denna fortgående inomkapitalistiska revolution.

Eftersom förhållandet mellan arbete och kapital är betydligt mer komplext under den reella underordningen, fungerar disciplineringen och kontrollen av arbetskraften på en mångfald olika sätt och genomsyrar de flesta samhälleliga sfärer (till skillnad från under den formella underordningen då disciplinen mestadels inskränkte sig till fabriken). Genom företeelser som biopolitik och kontrollsamhället är det möjligt att upprätthålla kapitallogiken i hela samhällskroppen.


Se även

Externa länkar