Facing reality

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
Facingreality.jpg
Facing reality är en bok som huvudsakligen skrevs av C.L.R. James med hjälp av Grace Lee. De tillskriver också Cornelius Castoriadis ett "samarbete" (vilket i praktiken mest bara innebar ett godkännande och mindre kommentarer brevledes). Boken är från 1958, vilket märks. Bokens undertitel är "The new society: where to look for it & how to bring it closer". Vad som intresserar mig mest just nu, och som fortfarande har relevans idag, är det där senare: hur vi ska göra det.

James/Lee är när de skriver fortfarande någon form av "leninister"; de hänvisar till och citerar och hyllar och i viss mening repeterar Lenin. Men samtidigt är de överdrivet entusiastiska "rådister". Det var kanske inte så konstigt då Ungernrevolten 1956 fortfarande var färskt i minnet. Tillsammans med egna erfarenheter från de vilda strejker som bröt ut i USA och Frankrike utmejslas en ny revolutionär hållning. (Tillsammans med Negri och kamrater utgör de grundvalen för vad som senare kom att kallas "autonom marxism".)


Det nya samhället

Som sagt är det James/Lees förslag till vad som bör göras och hur som intresserar mig här, vilket betyder att jag fokuserar på de två sista kapitlen: "The marxist organization: 1903-1958" och "What to do and how to do it". Först måste dock något klargöras om "det nya samhället" som nämns i undertiteln. Det är en innovation av James/Lee och deras strömning som på ett avgörande sätt särskiljer dem från leninismen. För Lenin och leninisterna är kommunismen något som uppnås efter en övergångsperiod ("proletariatets diktatur"), men för James/Lee är framtiden redan här, i arbetarklassens självständiga kamp, i det gemensamma arbetet och i de nya mellanmänskliga relationer som redan nu etableras mellan arbetare. Detta nya samhälle "hålls tillbaka" av byråkratin, staten, kapitalet, men det finns där och är inget som behöver uppfinnas eller formas, allra minst av något "vanguard party". Det är inte utan anledning som Facing reality har kallats James "mest anarkistiska verk". Nu till förslagen.

Organisationen

Partiet är dött. Det dog inte 1956 utan långt tidigare. De senaste trettio-förtio åren har partierna, i alla sina konstellationer och miljöer, varit en misslyckad och tragisk historia. 1958 skrev James/Lee detta. De dömer alltså ut i princip allting efter oktoberrevolutionen. Organisationens (de skriver konsekvent "the marxist organization" med vilket de menar "idén" om det revolutionära proletariatet) uppgift idag är att "recognize" arbetarklassens självaktivitet, dess former och metoder, och "to explain the significance of them, and to let itself be guided by them in what it is doing and in what it is saying." De skriver: "The idea that the emancipation of the workers will be the work of the workers themselves is the literal and the total truth."

"The vanguard party" ser sig som de mest framskjutna arbetarna, men är bara framskjutna i en rent politisk mening:

in that they know (generally very badly) the history of the workers' movement and the elements of Marxism reduced to their most simple formulae; they are interested in international politics; they know the names of the chief ministers of such and such a party. But they are in general unconscious of what constitutes the most profound realities of capitalist society, the realities of production. Often even when they come from the working class and remain in the factories, they undergo a curious optical inversion in that they can no longer see what takes place in the factory, being totally occupied in carrying out a political line which they bring from outside. Their usual aim, irrespective of anything else, is to make the workers adopt the line and slogans of the political organization to which they, men of "the vanguard," belong. (92)

Det finns en logik i det här synsättet som lätt leder till att de "framskjutna" ser ner på, eller helt ignorerar, "backward" arbetare. Men framför allt leder det till, eller snarare bottnar i, att klasskampen uppfattas som något politiskt, något man kan se i arbetarnas uttalade ståndpunkter.

Organisationens första uppgift är: att med alla möjliga medel göra det möjligt för arbetarklassen att "expressing itself, its own conditions of life, and its own aims." När detta alls uttrycks är det i regel isolerat. Organisationen ska dokumentera och sprida klassens uttryck. Och i den processen att samla, samordna och publicera kan, enligt James/Lee, arbetarna "developing their talants without fear of being prostituted to bureaucratic ends." (95) Det bör sättas i relation till att "utveckla sina talanger" i allmänhet, som en personlig process i att utveckla nya sätt att leva.

Organisationens andra uppgift är: att kritisera "official society", som falsifierar och förvränger bilden av verkligheten. Det handlar dock inte bara om att rapportera om och avslöja desinformation osv. Organisationen måste utveckla ett självständigt perspektiv på samhället i stort.

Organisationens tredje uppgift är: att bevara och utveckla den marxistiska teorin. Det handlar inte bara om att studera gamla böcker, "only the closest contact with the contemporary experiences of the proletariat and of society as a whole can give a profounder understanding of what was achived, both in practice and theory and, far more important today, what is to be discarded." (98)

Organisationens fjärde uppgift är: att introducera proletärer till de "elements of traditional and contemporary culture which are needed for that full and total expansion of human living", allt från naturvetenskap, historia, litteratur och konst osv.

Hur det ska göras

To record it, to publicize it in every conceivable shape and form, to place it before workers who have not heard of it, to encourage it, this is the concrete task. (113)

De organisationer (inte "marxistiska") som uppstår på arbetsplatserna har ofta ett märkligt kännetecken i det att "they have no official existence" (119). De är ofta informella och outtalade. En praktik som enligt James/Lee korresponderar med detta förhållningssätt är att sätta upp "independent editorial committees". Dessa kan bestå av allt från en handfull till några dussin personer som samarbetar för att publicera material, i form av en tidning. Kommitténs medlemmar är inte nödvändigtvis organisationens, eller ens styrda eller ledda av organisationen. Istället måste det vara tvärtom. Istället för att de "medvetna marxisterna" ska predika för arbetarna, ska arbetarna sätta ord på sin egen vardag, sina egna bekymmer, tankar och erfarenheter.

The paper of the Marxist organization can be a weapon in the daily class struggle but only when the workers of the editorial committees want it to be so. Experience has shown that there are times when workers, anxious for immediate publication and popularization of a particular slogan or directive, will demand of a paper that it do this. There are times when they wish complete, accurate, and strictly businesslike reports of the conditions of their labor or of a strike situation which they cannot get in the official Press of their union publication. At such times they will use any paper, however small, which they know is sympathetic to them. What is ridiculous and stultifying is the long list of demands, the rushing in with slogans and advice as to what they ought to do. This workers do not want and pay no attention to. The particular issue of the periodical which had so striking a success did not contain a single slogan, a single directive of what to do. There was a condition affecting many thousands of workers in a plant, "local grievances." Fifteen workers got together and drafted the statement, it was printed, and that was enough. (129)

Organisationen når inte framgång genom att rekrytera medlemmar, så som de gamla organisationerna: "Its success at the present period and in the present stage of its existence centers around two inseparable processes: 1) the manner in which it multiplies its independent editorial committees; and 2) the way in which the circulation of its paper increases." (130)

Det låter kanske otillräckligt, men James/Lee hävdar bestämt att denna sorts praktik kan få oerhört inflytande. "It is not lack of money, nor lack of contacts, nor lack of ideas, nor lack of knowledge which inhibits and cramps and immobilizes the Marxist organization today. It is a habit of mind and a way of life." (131) Det handlar om att bryta med hela det politiska tankesättet och lita på arbetarklassens egen förmåga. All teori och alla idéer måste prövas direkt med arbetare själva, och det måste prövas på en nivå som respekterar och står i dialog med arbetarna själva. Paroller och program som kommer från det från arbetarna utomstående partiet avvisas och ignoreras. Partimänniskor misstolkar det som att arbetare inte är intresserade av politik eller rent av är "bakåtsträvande" och reaktionära. Men "[t]here is never any difficulty about making contact with these people." Det handlar bara om att lyssna, en förmåga vänstern har förlorat.

James/Lee poängterar samtidigt att det här inte är anledning att överge organisationen och dess arbete (sammanfattat ovan). De har själva kommit fram till den här ståndpunkten på grund av långt teoretiskt och praktiskt arbete. Historiska erfarenheter, och förståelsen av dem utifrån ett sammanhängande helhetsperspektiv ("marxismen"), är något revolutionärerna måste ägna sig åt (också).

To publish such a paper as we outline demands, besides deep theoretical understanding, technical knowledge, journalistic skill, a sense of values, flexibility and firmness, combined to an exceptional degree. Some of these can to some extent be studied in isolation, but today their full application and development can only be achieved in what we have shown are the vast implications contained in the formula: to recognize the existence and record the facts of the new society. (160)


Immediatism och program

När Loren Goldner 45 år senare kritiserar Facing reality är det inte tidningen eller undersökandet/berättandet som är den centrala frågan, utan organisationen.

Det är såklart talande att de uppror, med Ungern 1956 som mest framträdande i boken, dog ut. Det säger att James/Lee övervärderade formen och uttrycket klasskampen tog under denna period (med hänvisning till Théorie Communiste kan vi kalla det "autonomi"). Det ledde inte till revolution och kapitalet lyckades delvis rekupera det och delvis omstrukturera bort det. Också "byråkratin" var ett övergående uttryck och inte någon inre kärna (i "statskapitalismens stadium"). Även om de övervärderade betydelsen av då framträdande aspekter av kapitalismen, ligger det fortfarande mycket i deras kritik av vänstern. Goldner menar att det under 1960-talet skedde en betydelsefyll brytning med den klassiska arbetarrörelsens teori och praktik, och denna brytning kan sammanfattas med termen "självreflexivitet". "The 1960’s revolt against "bureaucracy" (i.e. "applied rationalism", so to speak) was the immediate social backdrop to the recovery of "self-reflexivity" in Marx’s outlook (as for example (!) his definition of capital as "value valorizing itself")." I det här sammanhanget är James/Lee av stor betydelse.

What does "self-reflexivity" mean? (This is my term; James et al. use the term "self-movement"). It is the key to the break with the past; it refers to the specific self-development of human beings and above all of social classes in struggle as arising from subjects "acting on themselves".

Goldner drar ganska stora växlar på den här filosofiska/teoretiska revolutionen och hävdar att den gamla arbetarrörelsen vägleddes av gammalt upplysningstänkande, vilket stärkte deras borgerliga karaktär. Vad James/Lee (och deras strömning) gjorde förändrade deras förhållningssätt till arbetarklassen. Han talar om en "epistemologisk brytning" i och med återfinnande av självreflexiviteten, från Hegel och Marx. Vad det har för betydelse förklarar Goldner så här:

What is ultimately at stake in these shifts is the question of communication. Is it to be unilateral: here is the truth, (which "we" the Marxists "embody"), down on your knees? Or is it to be two-way, between the Marxist organization and the working class, i.e. what James et al. call the task of the former to "recognize and record", as in Lenin’s 1905 recognition of the soviets? If James et al. are right, and there is in fact no longer any difference between theory and practice, it must be the latter, putting the Marxist organization seemingly on a "level playing field" with the working class as a whole.

Men övervärderar inte Goldner här teorins betydelse? Hur vi förhåller oss och kommunicerar med andra (generellt sett, inte bara revolutionärer och arbetare) är såklart i hög grad beroende på vilka möjligheter som existerar. Att bolsjevikerna anammade en viss partiform berodde inte bara på outvecklad teori, eller Rysslands då outvecklade industri, utan på repression, erfarenheter, politiska traditioner, etc. Men hade det räckt för t ex tyskarna, eller amerikanarna, att "uppdatera" sin teori till en mer adekvat, hade det gjort någon väsentlig skillnad? Det är jag mycket tveksam till. Det är kanske inte heller vad Goldner menar, men man får lätt det intrycket av texten.

James/Lee menar att teori är en av organisationens viktiga uppgifter. Om kritiken av den gamla vänstern de formulerat utifrån sina teoretiska och praktiska erfarenheter är om inte fullständigt så i hög grad korrekt, vad leder det till för förslag? I min läsning ovan listar jag organisationens fyra uppgifter, som alla i hög grad är intellektuell verksamhet. Det är egentligen mest den första (att dokumentera och sprida klassens uttryck) som innefattar "praktiskt" arbete med proletärer, annars är de övriga i hög grad riktade inåt så att säga. Organisationen ska inte alls organisera. Organisationens medlemmar ska endast gå vid arbetarnas sida, lyssna till dem, dokumentera, uppmuntra och lära. Det är arbetarnas självaktivitet som premieras. Organisationens medlemmar ska ställa sig till förfogande när arbetarna ber om det, annars är det endast klassens egna initiativ som framhålls. Till varje pris ska förtruppsmentaliteten motarbetas. Självklart är också organisationens medlemmar arbetare, och agerar som sådana för förändring och klasskamp. Men det är som enskilda i ett arbetarkollektiv, inte som revolutionärer från en organisation. Ingenstans skriver James/Lee om att organisationen ska rekrytera och "organisera arbetarna" så som de gamla partierna. Organisationen ska inte organisera. Arbetare (även revolutionära sådana) ska agera som en del av arbetarklassens självständiga rörelser.

Goldner skriver ingenting om detta. Men han skriver om den föreställning som underbygger det här perspektivet på organisering och klasskamp, nämligen den om "det nya samhället" som James/Lee menar existerar i arbetarnas vardagliga kamp. Goldner hänvisar till bordigisternas kritik av "immediatismen", den vardagliga "spontana" kampen, eller mer specifikt kampen i "den omedelbara produktionssfären". James/Lees "nya samhälle" är enligt Goldner fast i "immediatistiska situationer". Det stämmer visserligen att de inte blott förespråkar någon demokratisk självförvaltning av fortfarande kapitalistisk produktion, men, påpekar Goldner, de går inte tillräckligt långt i att (den revolutionära) brytningen måste vara hela samhällets negation, att arbetarklassen måste bli klass-för-sig, och "posing itself as a total alternative power, a class-for-humanity." James/Lees brytning, enligt denna bordigistiska kritik, är endast en brytning med den förvaltande makten. Vad som saknas är ett program. (Och, om man frågar bordigisterna: ett parti.)

Men vad exakt är ett program? Goldner har praktiskt taget ingenting att säga om det, utom att det verkar röra sig om "issues involved in 'getting from here to there'". Det är synd, för jag tror att han har rätt.

Goldner anmärker på vad han uppfattar som en motsägelse i James/Lees projekt, nämligen att å ena sidan lyssna och lära av arbetarna, som organisationen endast ska hjälpa att själva uttrycka sig, och å andra sidan att organisationen ska "slåss för vad den står för". Om organisationen endast ska göra information tillgängligt för arbetarna så får organisationen inte inta någon egen ståndpunkt, verkar Goldner ha fått för sig att James/Lee säger. Men det är för det första inte alls organisationens enda uppgift, och för det andra är det ingen motsättning. Organisationen behöver utveckla ett kritiskt helhetsperspektiv (den tredje uppgiften), och sätta erfarenheterna från upprorens historia i linje med detta. Detta är ett arbete organisationen måste ta på största allvar och försvara. Att erbjuda denna information till arbetarna är inte att anta en ståndpunkt som skulle vara frånskild arbetarna. Dels för att det är något arbetarna ber om i deras egna sökande, och dels för att ett korrekt kritiskt helhetsperspektiv (i James/Lees mening) är vetenskapligt. Det senare kan såklart diskuteras, men utifrån James/Lees eget perspektiv finns det ingen motsägelse här, så som Goldner påstår. Goldner skriver själv: "But this is sniping." Ja, och dessutom missar han målet. Han nämner också att arbetare såklart inte är befriade från chauvinistiska uttryck och fördomar, och menar att organisationen igen skulle vara motsägelsefull om den tog ställning emot sådant samtidigt som den ska fortsätta låta arbetarna uttrycka sig. Goldner själv nämner bara några stycken tidigare den viktiga skillnad James/Lee gör mellan vad arbetare säger och vad de faktiskt gör. Men Goldner har rätt i att det uppstår en motsättning om organisationen inte här faktiskt tar ställning emot liknande uttryck. Det "nya samhället" är inte alltid särskilt nytt.

Att möta verkligheten idag

Mycket i Facing reality är daterat och underutvecklat. Loren Goldner gör ett förtjänstfullt jobb med att belysa och kritisera dessa aspekter. Goldner lyfter också fram behovet av program. Detta är en av de aspekter som idag måste utvecklas. Det kommer jag till sist, först två aspekter Goldner ignorerat: ny livsform och undersökningen.

En ny livsform

Revolutionärers uppgift förutom att med alla medel lyssna till, lära av och hjälpa arbetarklassen att uttrycka sig, är att utveckla kritisk medvetenhet och odla ett nytt sätt att leva. Det handlar inte bara om bildning och att sätta sig in i den kritiska teorin ("marxismen" enligt James/Lee), det handlar också om personlighetsutveckling, att utvidga "that full and total expansion of human living", att ta steg mot den nya människan. Det är ett grovt misstag att negligera betydelsen av detta. Det har betydelse på alla nivåer; individuellt, kollektivt och historiskt. Några år senare kom situationisterna att kritisera "militanten" som dedicerar hela sitt liv för Saken, ett självplågande liv för abstrakta ideal. Men medan situationisterna tenderade till andra extremen (föreställningen om njutning och begär som revolutionärt i sig) bottnar James/Lees i ett helhetsperspektiv där varken individen eller kollektivet underkastas den andre.

Intressant i sammanhanget är likheten med "morgondagens parti" som "nybordigisten" Jacques Camatte tecknar.

Undersökningen

James/Lee var rätt ute med betydelsen av att lyssna på, lära av och uppmuntra arbetarklassens självständiga uttryck. Men detta med uttryck är begränsande. Correspondence är kända för sina berättelser (worker narratives) och den metod av undersökning det sporrade. Men undersökningen som metod utvecklades sedermera av andra, inte minst operaisterna. Undersökningen behöver vara bredare och i fler former än "uttryck". Goldner belyste risken men ett för begränsat förhållningssätt. Dessutom framstår tidningen som något föråldrad idag med alla de möjligheter som den teknologiska utvecklingen erbjuder. James/Lee skulle utan tvekan hålla med om detta. Men det finns en poäng i att dokumenteringen och presentationen ändå håller sig till tre aspekter "tidningen" förkroppsligade: urval, kontinuitet och lokalitet. Idag råder det knappast brist på uttryck, snarare har vi för mycket av det. Ett medvetet urval, redigering och sammansättning är helt avgörande för att de överhuvudtaget ska få någon betydelse. Sammanhanget var för James/Lee mer eller mindre givet: det handlade om arbetarna i fabriken, och livet så som det var organiserat kring fabriken. Efter fabrikssamhällets nedmontering ser sammanhanget annorlunda ut och är inte alls så självklart längre. Tidningen hade också en given kontinuitet som exempelvis flygblad inte har. Ett namn, ett arkiv, en given läsarskara. Uttryck råder det som sagt ingen brist på, men de är spridda, saknar (av oss givna) sammanhang och urval. Slutligen hade i alla fall de arbetartidningar som James/Lee talar om en begränsad lokalitet (ett område, en stad, eller bara en fabrik, etc). Snarare än att vara begränsande gör det "tidningen" relevant för läsarna och till en "organisatör." Vem som helst kan starta en blogg som får spridda läsare här och där, och relevans mest bara för enskilda. Men "tidningen" fungerar som intervention.

Viktigt idag, tror jag, är att "tidningen" är både analog och digital. Analog för att fungera som "organisatör" och som intervention. Och digital för att nå och skapa kontakt med de som är isolerade, och förenkla tillgänglighet samt arkivering.

Vilken organisation?

James/Lee förkastade partiformen men fortsatte hävda vikten av organisation. Organisationen skulle dock inte organisera, i meningen att rekrytera, bli aktivister, osv. Organisationens verksamhet var riktad inåt, för att hjälpa revolutionärerna att utvecklas. Men vad är det för slags organisation egentligen? Är det ens en organisation? Det tycks för mig som överflödigt. Inget av det James/Lee talar om som organisationens uppgifter kräver någon organisation utom kommunikation och själva görandet. Samma gäller i hög grad "tidningen". Organiseringen, om man ens kan tala om det som organisering, är minimal. Vem som helst med en dator och en skrivare kan börja. Resten är bara kontakter, kommunikation. Det handlar om göranden, verksamhet. Det är allt. Särskilt idag. För James/Lee och andra revolutionärer de kommande decennierna behövdes möjligen lite mer, men vad idag behövs för oss? Vi behöver ingen organisering, vi behöver bara börja göra.

Program utan parti?

Vi saknar fortfarande ett program. Vi behöver idéer om hur vi går från A till B. Och från B till C, osv. Undersökningen och "tidningen" är våra verktyg för att dokumentera, uppmuntra och sprida klassens självaktivitet. Vi har tilltro till klassens förmåga att "spontant" göra motstånd. Vi har alltså en idé om hur vi går från A till B, men för att åstadkomma den nödvändiga centralisering och brytning som gör det partikulära motståndet till något mer - det är frågan. Och om vi kan besvara det, hur vi går från B till C, implicerar inte det någon form av organisering, även om den skulle vara informell och "osynlig"?

Revolutionärer är alltid en minoritet, oavsett om de "organiserar" sig i sina små sekter och, som James/Lee noterar, "dresses up like big ones." Den aktiva minoriteten agerar inom och som en del av en rörelse ("klass-för-sig"). Rörelsen skulle man kunna karaktärisera som en slags diffus organisation, eller kanske snarare som en organism. Den aktiva minoriteten agerar inom organismen inte som en separat form (organisation) utan som en partikulär handling i ett myller. Den aktiva minoriteten ska bara, och kan bara, agera som en del av när organisationsform och handling är identisk. (Eller som insurrektionalisterna säger: organisering som attack.) En rörelse blir upprorisk när den tar makten, och det är här programmet kommer in i bilden. Det är medvetna handlingar, det vill säga planerade handlingar med ett syfte bortom det omedelbara. Det är en organisering, men rörelsens och inte den separata organisationens. Det är naturligtvis en svår balansgång, men ofrånkomligen så; uppror är som bekant en konst. En rörelse som slutar röra sig förlorar makten oavsett om rörelsens "medlemmar" formellt sett sitter kvar. Det är därför inte revolutionärers uppgift att skrika sig hesa om organisering. Tvärtom bör revolutionärer vara ständigt misstänksamma och veta när det är nödvändigt att avveckla organisationer, gå vidare och börja om.

Programmet skrivs av och i rörelsen, och bekräftas (eller inte) av rörelsen. Det betyder inte att programmet skrivs på gatorna och torgen med barrikader, eld och slagord. Men det betyder att det inte kan reduceras till ett officiellt dokument som listar en samling åtgärder.


Vidare läsning