Skillnad mellan versioner av "Ernst Jünger"

Versionen från 9 februari 2008 kl. 15.18

Ernst Jünger (29 mars 1895, Heidelberg - 17 februari 1998, Riedlingen) var en tysk författare. Han var en centralfigur i den intellektuella kretsen av konservativa revolutionärer och är känd för att vara en av Tysklands främsta moderna författare. Mest känd är han för boken Stålstormen som beskriver hans erfarenheter från första världskriget. Han har kallats "konservativ anarkist", var kritisk Nietzschelärljunge och i slutskedet av sitt liv katolik.

Biografi

Jünger föddes i Heidelberg och växte upp i Hannover. Han gick i skolan från 1901 till 1913 och var medlem i Wandervogelrörelsen. Som artonåring rymde han hemifrån för att gå med i franska främlingslegionen och tjänstegjorde i Nordafrika. Hans far övertalade honom att komma tillbaka till Tyskland där han rycker in som frivillig i Första världskriget och stred på västfronten. 1917 fick han järnkorset av första graden och året därpå den högsta militära ordern Pour le mérite. Han skildrade sina erfarenheter från kriget i böckerna Stålstormen (In Stahlgewittern, 1920) och Der Kampf als inneres Erlebnis (1922). Stålstormen ansågs av många glorifiera kriget, medans andra hyllade Jüngers ärliga och trovärdiga beskrivningar. André Gide skrev 1942 om Jüngers bok att det var "otvivelaktigt den vackraste bok om kriget jag känner; fullständigt trovärdig, verklig, ärlig."

Han tjänstegjorde som Löjtnant i Weimarrepubliken till 1923. Han studerade marinbiologi, zoologi, botani och filosofi och blev känd entomologist. 1925 gifte han sig med Gretha von Jeinsen (1906-1960) och fick två söner, Ernst (1926-1944) och Alexander (1934-1993).

1927 flyttade han till Berlin, som han senare lämnade 1933. Under Andra världskriget tjänstegjorde han som kapten i det av Tyskland ockuperade Paris. Där socialiserade han med prominenta konstnärer som Picasso och Jean Cocteau. Och skyddade Picasso och andra vänsterintellektuella från den tyska milisen (som jagade den franska motståndsrörelsen) och Sicherheitsdienst (Tysklands underrättelsetjänst).

Jünger var en inspiration för konservativa anti-nazister. Han var nära vän med de äldre preussiska officerer som genomförde (det misslyckade) 20 juli-attentatet mot Hitler. Innan kriget var över dog hans äldsta son Ernst jr. i ett av armens fångläger i Italien där han satt inspärrad för att ha deltagit i "subversiva diskussioner".

Efter kriget blev Jünger belagd med publiceringsförbud av den brittiska ockupationsmakten för att inte ha gjort tillräckligt mycket motstånd mot naziregimen. Med boken Der Friede (skriven 1943 och publicerad utomlands 1947) markerade Jünger slutet för hans politiska engagemang.

Hans första fru Gretha dog 1960 och 1962 gifte han sig med Liselotte Lohrer.

26 september 1996 konverterade Jünger till romersk-katolska kyrkan. Han dog 17 februari 1998 i Riedlingen, Schwaben.

Jüngers relation till nationalismen och nazisterna

Under 1920-talet publicerade Jünger artiklar i flera nationalistiska tidskrifter. Han talade om kriget som en inre händelse, som kan ge soldaten en mystik erfarenhet. Han kritiserade den bräckliga och instabila demokratin i Weimarrepubliken, och hävdade att han "hatade demokratin som pesten". Han var aldrig medlem i den nationalsocialistiska rörelsen. Han kritiserade emellertid heller aldrig regimen öppet innan kriget, men han avböjde en plats i riksdagen som han erbjöds efter nazistpartiets maktövertagande 1933. Han avböjde senare också en plats i den nyinrättade Tyska diktarakademin. I Über Nationalismus und Judenfrage (Om nationalism och judefrågan) beskrev han judarna som ett hot för Tysklands enande. 1932 publicerade han Der Arbeiter där han uppmanade till total mobilisering av samhället. 1933 söktes hans hus av Gestapo och från och med 1938 förbjöd nazisterna honom att publicera. I På marmorklipporna (Auf den Marmorklippen, 1939) använde Jünger metaforer för att beskriva sina negativa uppfattningar av situationen i Hitlers Tyskland. Boken var också ett försvar av tyrranmordet. Boken förbjöds förvånansvärt inte, troligen pågrund av den höga aktningen Jünger hade bland nationalistiska kretsar. I boken formuleras en stark kritik av den våldsamma massan och den föregriper också förintelselägren, vilket noterades och hjälpte Jüngers anseende efter krigsslutet.

Bibliografi på svenska

• Heliopolis – roman, 1954 (Natur och kultur)
• Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation, 1975, ISBN 91-504-0281-1 (Cavefors bokförlag)
• På marmorklipporna, 1976, ISBN 91-504-0479-2. Ny utgåva. Övers. revid. med hänsyn till förf:s ändringar i 1960 års tyska upplaga. (Cavefors bokförlag)
• Psykonauterna – rus och droger, 1978, ISBN 91-504-0533-0 (Cavefors bokförlag; ny utgåva 2007, h:ström - Text & Kultur)
• Eumeswil, 1981, ISBN 91-7692-005-4 (Cavefors bokförlag)
• Farligt möte – roman, 1987, ISBN 91-86608-23-1 (inb.) (Interculture)
• Linjen, 1993, ISBN 91-87952-09-2. Innehåller Över linjen av Jünger och Om varafrågan av Martin Heidegger. (Propexus)
• Sturm, 2006, ISBN 91-85301-11-6 (Bokförlaget Augusti) - som dessutom innehåller komplett svensk bibliografi

Böcker om Jünger på svenska

• Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår, 1997, ISBN 91-7139-373-0, Carl-Göran Heidegren (Brutus Östlings Bokförlag Symposion).

• Människoskymning: Främlingskap, frihet, och Hegels problem hos Karl Marx och Ernst Jünger, 2002, ISBN 91-7139-561-X Johan Tralau (Brutus Östlings Bokförlag Symposion).