Skillnad mellan versioner av "Ernst Jünger"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
(Den moderna nihilismen enligt Jünger)
Rad 1: Rad 1:
'''Ernst Jünger''' (29 mars 1895, Heidelberg - 17 februari 1998, Riedlingen) var en tysk författare. Han var en centralfigur i den intellektuella kretsen av [[Konservativ revolution|konservativa revolutionärer]] och är känd för att vara en av Tysklands främsta moderna författare. Mest känd är han för boken ''Stålstormen'' som beskriver hans erfarenheter från första världskriget. Han har kallats "konservativ anarkist", var kritisk [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche]]lärljunge och i slutskedet av sitt liv katolik.
+
[[Bild:Jünger.jpg|right]]'''Ernst Jünger''' (29 mars 1895, Heidelberg - 17 februari 1998, Riedlingen) var en tysk författare. Han var en centralfigur i den intellektuella kretsen av [[Konservativ revolution|konservativa revolutionärer]] och är känd för att vara en av Tysklands främsta moderna författare. Mest känd är han för boken ''Stålstormen'' som beskriver hans erfarenheter från första världskriget. Han har kallats "konservativ anarkist", var kritisk [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche]]lärljunge och i slutskedet av sitt liv katolik.
  
 
== Biografi ==
 
== Biografi ==
Rad 24: Rad 24:
 
Nihilismen är, enligt Jünger, en på många sätt destruktiv tendens; den river ner, bryter sönder, upplöser. Nihilismen (av grekiska ''nihil'', ingenting) innebär '''avsaknaden av absoluta värden''', av en högre ordning, upplösandet av alla stora historier ("Metanarrativ"), alla absoluta sanningar, osv. Med andra ord den accelererande föränderligheten (kapitalets konstanta revolutionerande av sig själv i allt högre takt, det som Jünger kallar "verkstadskaraktären" och som analyseras noggrannare i ''Der Arbeiter'') har gett upphov till upplevelsen av att befinna sig i en '''ständig övergångsfas''' där både historien och framtiden hela tiden måste uppfinnas.
 
Nihilismen är, enligt Jünger, en på många sätt destruktiv tendens; den river ner, bryter sönder, upplöser. Nihilismen (av grekiska ''nihil'', ingenting) innebär '''avsaknaden av absoluta värden''', av en högre ordning, upplösandet av alla stora historier ("Metanarrativ"), alla absoluta sanningar, osv. Med andra ord den accelererande föränderligheten (kapitalets konstanta revolutionerande av sig själv i allt högre takt, det som Jünger kallar "verkstadskaraktären" och som analyseras noggrannare i ''Der Arbeiter'') har gett upphov till upplevelsen av att befinna sig i en '''ständig övergångsfas''' där både historien och framtiden hela tiden måste uppfinnas.
  
Det är enligt Jünger felaktigt att karaktärisera nihilismen som sjuk, ond eller kaotisk. Inget hindrar den från att vara frisk, god och ordnad. Den nihilistisk kraften är inte bara en våldsam och destruktiv kraft på det materiella planet (ekonomiskt, ekologiskt, etc) utan även mentalt och själsligt. "Människan känner sig exploaterad i ett flertal olika avseenden, inte bara ekonomiskt. Reduktionen kan vara rumslig, andlig och själslig; den kan beröra det sköna, det goda, det sanna, näringslivet, hälsan och politiken - men som resultat lägger man alltid märke till den som förtvining. Det utesluter inte att den under långa perioder står i förbindelse med en växande maktutveckling och slagkraft."
+
Det är enligt Jünger felaktigt att karaktärisera nihilismen som sjuk, ond eller kaotisk. Inget hindrar den från att vara frisk, god och ordnad. Den nihilistisk kraften är inte bara en våldsam och destruktiv kraft på det materiella planet (ekonomiskt, ekologiskt, etc) utan även mentalt och själsligt.  
 +
 
 +
:''"Människan känner sig exploaterad i ett flertal olika avseenden, inte bara ekonomiskt. Reduktionen kan vara rumslig, andlig och själslig; den kan beröra det sköna, det goda, det sanna, näringslivet, hälsan och politiken - men som resultat lägger man alltid märke till den som förtvining. Det utesluter inte att den under långa perioder står i förbindelse med en växande maktutveckling och slagkraft."'' (''Över Linjen'')
  
 
Det moderna samhället är ett väloljat maskineri som är fullkomligt värdeneutralt; masspartierna, staten, armén, de kapitalistiska förvaltningsformerna, fackföreningarna, etc. är enbart former vars innehåll kan anta olika värdemässiga och idémässiga riktningar allt efter behov; de är inte a prioriskt drivna av moral eller värderingar. Hygien, kontroll, nykterhet och effektivitet präglar denna ordningens nihilistiska former, som skyr både kaos och anarki.
 
Det moderna samhället är ett väloljat maskineri som är fullkomligt värdeneutralt; masspartierna, staten, armén, de kapitalistiska förvaltningsformerna, fackföreningarna, etc. är enbart former vars innehåll kan anta olika värdemässiga och idémässiga riktningar allt efter behov; de är inte a prioriskt drivna av moral eller värderingar. Hygien, kontroll, nykterhet och effektivitet präglar denna ordningens nihilistiska former, som skyr både kaos och anarki.
Rad 33: Rad 35:
  
 
Tendenser av det här slaget har alltid funnits, men idag har de blivit ''globala''. Denna nihilismens så att säga sista fas leder enligt Jünger mot det han kallar "världsstaten" (jmf [[Imperiet]]). Huvudet (dvs mänsklighetens huvud) har passerat linjen - nollpunkten, och kroppen är på väg mot den, medan det tidigare var så att huvudet närmade sig och kroppen befann sig på säkert avstånd. Nihilismen är alltså en normalitet - tillvaron som helhet rör sig över den kritiska linjen. Det finns i detta ett dubbelt problem för den som söker en produktiv lösning på det rådande tillståndet (som enligt Jünger är ohållbart i längden): dels är all tro på en universell väg, ett säkert recept på framgång (dvs en ren kamp) fullkomligt passé och meningslös, och dels resulterar en traditionellt konservativ hållning - som vill "rädda det som räddas kan" av gamla värden och förlorad äkthet - i en museal samlariver; när allt som är fast förflyktigas, är det meningslöst att söka spara glimtar av det förflutna som reliker.
 
Tendenser av det här slaget har alltid funnits, men idag har de blivit ''globala''. Denna nihilismens så att säga sista fas leder enligt Jünger mot det han kallar "världsstaten" (jmf [[Imperiet]]). Huvudet (dvs mänsklighetens huvud) har passerat linjen - nollpunkten, och kroppen är på väg mot den, medan det tidigare var så att huvudet närmade sig och kroppen befann sig på säkert avstånd. Nihilismen är alltså en normalitet - tillvaron som helhet rör sig över den kritiska linjen. Det finns i detta ett dubbelt problem för den som söker en produktiv lösning på det rådande tillståndet (som enligt Jünger är ohållbart i längden): dels är all tro på en universell väg, ett säkert recept på framgång (dvs en ren kamp) fullkomligt passé och meningslös, och dels resulterar en traditionellt konservativ hållning - som vill "rädda det som räddas kan" av gamla värden och förlorad äkthet - i en museal samlariver; när allt som är fast förflyktigas, är det meningslöst att söka spara glimtar av det förflutna som reliker.
 +
  
 
== Bibliografi på svenska ==
 
== Bibliografi på svenska ==

Versionen från 10 februari 2008 kl. 18.00

Ernst Jünger (29 mars 1895, Heidelberg - 17 februari 1998, Riedlingen) var en tysk författare. Han var en centralfigur i den intellektuella kretsen av konservativa revolutionärer och är känd för att vara en av Tysklands främsta moderna författare. Mest känd är han för boken Stålstormen som beskriver hans erfarenheter från första världskriget. Han har kallats "konservativ anarkist", var kritisk Nietzschelärljunge och i slutskedet av sitt liv katolik.

Biografi

Jünger föddes i Heidelberg och växte upp i Hannover. Han gick i skolan från 1901 till 1913 och var medlem i Wandervogelrörelsen. Som artonåring rymde han hemifrån för att gå med i franska främlingslegionen och tjänstegjorde i Nordafrika. Hans far övertalade honom att komma tillbaka till Tyskland där han rycker in som frivillig i Första världskriget och stred på västfronten. 1917 fick han järnkorset av första graden och året därpå den högsta militära ordern Pour le mérite. Han skildrade sina erfarenheter från kriget i böckerna Stålstormen (In Stahlgewittern, 1920) och Der Kampf als inneres Erlebnis (1922). Stålstormen ansågs av många glorifiera kriget, medans andra hyllade Jüngers ärliga och trovärdiga beskrivningar. André Gide skrev 1942 om Jüngers bok att det var "otvivelaktigt den vackraste bok om kriget jag känner; fullständigt trovärdig, verklig, ärlig."

Han tjänstegjorde som Löjtnant i Weimarrepubliken till 1923. Han studerade marinbiologi, zoologi, botani och filosofi och blev känd entomologist. 1925 gifte han sig med Gretha von Jeinsen (1906-1960) och fick två söner, Ernst (1926-1944) och Alexander (1934-1993).

1927 flyttade han till Berlin, som han senare lämnade 1933. Under Andra världskriget tjänstegjorde han som kapten i det av Tyskland ockuperade Paris. Där socialiserade han med prominenta konstnärer som Picasso och Jean Cocteau. Och skyddade Picasso och andra vänsterintellektuella från den tyska milisen (som jagade den franska motståndsrörelsen) och Sicherheitsdienst (Tysklands underrättelsetjänst).

Jünger var en inspiration för konservativa anti-nazister. Han var nära vän med de äldre preussiska officerer som genomförde (det misslyckade) 20 juli-attentatet mot Hitler. Innan kriget var över dog hans äldsta son Ernst jr. i ett av armens fångläger i Italien där han satt inspärrad för att ha deltagit i "subversiva diskussioner".

Efter kriget blev Jünger belagd med publiceringsförbud av den brittiska ockupationsmakten för att inte ha gjort tillräckligt mycket motstånd mot naziregimen. Med boken Der Friede (skriven 1943 och publicerad utomlands 1947) markerade Jünger slutet för hans politiska engagemang.

Hans första fru Gretha dog 1960 och 1962 gifte han sig med Liselotte Lohrer.

26 september 1996 konverterade Jünger till romersk-katolska kyrkan. Han dog 17 februari 1998 i Riedlingen, Schwaben.

Jüngers relation till nationalismen och nazisterna

Under 1920-talet publicerade Jünger artiklar i flera nationalistiska tidskrifter. Han talade om kriget som en inre händelse, som kan ge soldaten en mystik erfarenhet. Han kritiserade den bräckliga och instabila demokratin i Weimarrepubliken, och hävdade att han "hatade demokratin som pesten". Han var aldrig medlem i den nationalsocialistiska rörelsen. Han kritiserade emellertid heller aldrig regimen öppet innan kriget, men han avböjde en plats i riksdagen som han erbjöds efter nazistpartiets maktövertagande 1933. Han avböjde senare också en plats i den nyinrättade Tyska diktarakademin. I Über Nationalismus und Judenfrage (Om nationalism och judefrågan) beskrev han judarna som ett hot för Tysklands enande. 1932 publicerade han Der Arbeiter där han uppmanade till total mobilisering av samhället. 1933 söktes hans hus av Gestapo och från och med 1938 förbjöd nazisterna honom att publicera. I På marmorklipporna (Auf den Marmorklippen, 1939) använde Jünger metaforer för att beskriva sina negativa uppfattningar av situationen i Hitlers Tyskland. Boken var också ett försvar av tyrranmordet. Boken förbjöds förvånansvärt inte, troligen pågrund av den höga aktningen Jünger hade bland nationalistiska kretsar. I boken formuleras en stark kritik av den våldsamma massan och den föregriper också förintelselägren, vilket noterades och hjälpte Jüngers anseende efter krigsslutet.

Den moderna nihilismen enligt Jünger

"Förfallet" och den moderna nihilismen är ett centralt tema hos Jünger och de andra konservativa revolutionärerna, som de i stor utsträckning ärvt från Friedrich Nietzsche (som själv kallade sig "radikal aristokrat"). Nihilismen behandlas som tendens och tillstånd både hos den enskilda människan och i samhället som med framväxten av det moderna samhället har blivit en normalitet. I essän Över Linjen (tillägnad Martin Heidegger på dennes 60-årsdag 1949) diskuterar Jünger närmare nihilismens funktion i den moderna tiden.

Nihilismen är, enligt Jünger, en på många sätt destruktiv tendens; den river ner, bryter sönder, upplöser. Nihilismen (av grekiska nihil, ingenting) innebär avsaknaden av absoluta värden, av en högre ordning, upplösandet av alla stora historier ("Metanarrativ"), alla absoluta sanningar, osv. Med andra ord den accelererande föränderligheten (kapitalets konstanta revolutionerande av sig själv i allt högre takt, det som Jünger kallar "verkstadskaraktären" och som analyseras noggrannare i Der Arbeiter) har gett upphov till upplevelsen av att befinna sig i en ständig övergångsfas där både historien och framtiden hela tiden måste uppfinnas.

Det är enligt Jünger felaktigt att karaktärisera nihilismen som sjuk, ond eller kaotisk. Inget hindrar den från att vara frisk, god och ordnad. Den nihilistisk kraften är inte bara en våldsam och destruktiv kraft på det materiella planet (ekonomiskt, ekologiskt, etc) utan även mentalt och själsligt.

"Människan känner sig exploaterad i ett flertal olika avseenden, inte bara ekonomiskt. Reduktionen kan vara rumslig, andlig och själslig; den kan beröra det sköna, det goda, det sanna, näringslivet, hälsan och politiken - men som resultat lägger man alltid märke till den som förtvining. Det utesluter inte att den under långa perioder står i förbindelse med en växande maktutveckling och slagkraft." (Över Linjen)

Det moderna samhället är ett väloljat maskineri som är fullkomligt värdeneutralt; masspartierna, staten, armén, de kapitalistiska förvaltningsformerna, fackföreningarna, etc. är enbart former vars innehåll kan anta olika värdemässiga och idémässiga riktningar allt efter behov; de är inte a prioriskt drivna av moral eller värderingar. Hygien, kontroll, nykterhet och effektivitet präglar denna ordningens nihilistiska former, som skyr både kaos och anarki.

Likaså kan nihilismen vara "god", i bemärkelsen filantropisk; dess apparater tjänar helt enkelt till att upprätthålla ordningen genom välfärd och välgörenhet, så länge detta är effektivt (vi bevittnar nu en utveckling bort från denna "godhet"). Mestadels är emellertid nihilismen varken "god" eller "ond"; den är ingetdera, eller bådadera, dvs i grunden likgiltig. Förbrytelser och oförrätter blir alltså meningslösa begrepp, då de förutsätter en fungerande moralisk ordning - dvs just det nihilismen löser upp. Häri ligger enligt Jünger problemet med alla försök att värja sig eller bromsa utvecklingen, att “rädda det som räddas kan”. Nihilismen omöjliggör alla steg tillbaka.

Både hos Nietzsche och Dostojevskij (som båda används som referenser av Jünger) består nihilismen av ett antal faser: Tvivel - pessimism - handling i "ett rum utan värden och gudar" - uppnåendet av ett högre stadium med nya värden, som enbart kan uppnås genom den tidigare värdeförlusten.

Tendenser av det här slaget har alltid funnits, men idag har de blivit globala. Denna nihilismens så att säga sista fas leder enligt Jünger mot det han kallar "världsstaten" (jmf Imperiet). Huvudet (dvs mänsklighetens huvud) har passerat linjen - nollpunkten, och kroppen är på väg mot den, medan det tidigare var så att huvudet närmade sig och kroppen befann sig på säkert avstånd. Nihilismen är alltså en normalitet - tillvaron som helhet rör sig över den kritiska linjen. Det finns i detta ett dubbelt problem för den som söker en produktiv lösning på det rådande tillståndet (som enligt Jünger är ohållbart i längden): dels är all tro på en universell väg, ett säkert recept på framgång (dvs en ren kamp) fullkomligt passé och meningslös, och dels resulterar en traditionellt konservativ hållning - som vill "rädda det som räddas kan" av gamla värden och förlorad äkthet - i en museal samlariver; när allt som är fast förflyktigas, är det meningslöst att söka spara glimtar av det förflutna som reliker.


Bibliografi på svenska

Böcker om Jünger på svenska