Dissensus

Politik, som Jacques Rancière förstår det, är inte maktutövning. Inte i vanlig mening i alla fall. Innan politiken och makten har det skett en uppdelning mellan människor som fundamentalt strukturerat politikens och maktens funktionalitet. Därför, menar Rancière, är ett så att säga ”förpolitiskt” ställningstagande för jämlikhet vad som skiljer ”verklig” politik från ordningens ”politik”, som Rancière kallar ”polisen”. Denna radikala uppspaltning mellan politiken och polisen är tilltalande och väsentligen riktig. Men orden Ranciére väljer att använda är just bara ett val. Det är inget som tvingar oss att använda ordet politik för det Rancière kallar politik. Den ”politik” som på ett radikalt och antagonistiskt sätt utmanar den uppdelning (av människor, verksamheter, levandet i sig) som ordningen officiellt betecknar som politik, skulle vi också kunna kalla en politik-emot-politiken, eller kort och gott antipolitik. Det är rör sig bara om ett val av ord. Terminologin kan vi därför lämna åt sidan för nu. Det Rancière har att bidra med är en förståelse av just den process av radikalt och antagonistiskt ”emot” som han kallar dissensus.

Polisen (i Rancieres mening) håller allting på sin plats. Inte bara genom repressiva åtgärder (det vi kanske vanligen associerar med ”polisen”) utan genom ideologiska och andra processer (beroende på vad vi menar med begreppet ideologi). Att ”hålla sig till sin plats” och inte ifrågasätta och allra minst motsätta sig den plats man blivit tilldelad är vad politiker och andra ordningsvakter kallar för en god demokratisk ordning. Eventuella brister och orätter måste behandlas genom de rätta kanalerna och beslutas av folkflertalet. Det ordningen kallar politik och Rancière kallar polisen är ett ”regulativt ramverk” som antar att samhället som helhet är känt – alla är ”räknade och namngivna” – och att den politiska processen därmed handlar om att arrangera delarna på det mest harmoniska och produktiva sättet. Vi brukar kalla det demokrati när ”alla” är med och beslutar på ”lika villkor.” Det gör inte Rancière. Demokrati och politik är för Rancière synonymer. Verklig demokrati har därför inget med ”polisens” politik att göra. Vi ser demokrati in action när de som inte har räknats, när de som osynliggjorts och förnekats namn, bryter med ordningens fördelning och kräver erkännande. Och med det omförhandlar eller tvingar polisen till eftergifter. Det är demokrati, allt det andra är blott administration. Rancière kallar det som sagt dissensus (i kontrast till polisens konsensus). Detta bekräftar också, menar Rancière, att politikens/demokratins ”grundläggande axiom” är radikal jämlikhet. Ingen påstådd naturlig hierarki anses legitim längre. Inget kan sättas emot eller över jämlikheten. Polisen kan endast motarbeta och osynliggöra vad som räknas. Dissensus är dock inte, insisterar Rancière, blott en utmaning av polisen. De är i slutändan oförenliga. Dissensus innebär en ”avidentifiering” och ”subjektifiering” som vägrar identiteter påtvingade av andra/överordnade, och samtidigt innebär ett omöjliggörande av varje hävdande av någon positiv identitet. Rancière insisterar på denna ”heterologiska avidentifiering” inte bara för att undvika identitetspolitik utan också för att betona oförenligheten mellan dissensus (jämlikhet/demokrati in action) och polisen.

Polisens funktion är, som sagt, inte först och främst repression eller kontroll utan att stänga rum och undanröja hinder i den dagliga cirkulationen. Dissensus kan då förstås som skapandet av rum eller en ny “uppdelning av det förnimbara”, på ett sätt att synliggöra och benämna.

"Det är inte en sammandrabbning mellan intressen eller åsikter, utan uttrycket för det förnimbaras avvikelse i förhållande till sig självt. Det politiska uttrycket synliggör det som inte hade skäl att bli sett, det rymmer en värld i en annan, till exempel en värld där fabriken är en allmän plats där arbetarna talar och talar om den gemenskap där de skriker för att uttrycka sin enda smärta."

Dissensus skapar en terräng av tid och rum som iscensätter en konfrontation mellan demokratin och polisen. Iscensättandet ska inte förstås i en begränsad teatral mening, som spektakelpolitik. Rancière beskriver det som att skapa en scen där en kan uppträda som jämlik med sin motståndare. Dissensus berör därmed vad som kan kallas det samhälleligas estetik. Dissensus postulerar en annan värld, och genom akten att postulera eller deklarera då ifrågasätter samhällets uppdelningar och relationer.

Dissensus är en rekonfiguration av det som fördelats till det förnimbara. Dissensus är alltså alltid en estetisk verksamhet eftersom all samhällelig formation inbegriper ord och bilder i konstant cirkulation och vars syfte och betydelse inte alltid korresponderar med polisens ordning. De estetiska objekten kan genom missförstånd, ”felaktigt” bruk eller bara genom ”hamna i fel händer”, ge upphov till vad Rancière kallar ”osäkra gemenskaper” som bidrar till formerandet av kollektiva subjekt som ifrågasätter tilldelade roller och tankesätt, etc. ”Kort sagt, de bidrar till formandet av politiska subjekt som utmanar den givna uppdelningen av det förnimbara.” Ojämlikheten i den rådande uppdelningen av det förnimbara etablerar en hierarki mellan de som vet och de som inte vet, mellan de vars betraktande ger tolkningar och de som passivt betraktar.