Skillnad mellan versioner av "Die Frage nach der Technik"

Versionen från 12 februari 2008 kl. 11.17

Die Frage nach der Technik ("Frågan om tekniken") är en essä, ursprungligen en föreläsning, av Martin Heidegger, utkommen 1954. Det är en av de mest inflytelserika filosofiska texter om teknik som publicerats, och ett av den "sene" Heideggers mer kända verk. I den korta essän diskuterar Heidegger "frågan" om teknik, det vill säga inte så mycket vad teknik är som hur vi bör närma oss en korrekt förståelse av den.

Epistemologisk-filosofiska utgångspunkter

Frågandet som förståelsemässig startpunkt öppnar enligt Heidegger en väg genom språket som skiljer sig från spridda meningar och ämnen; den mänskliga erfarenheten måste öppna sig mot teknikens essens, vilken inte är detsamma som tekniken, inte något teknologiskt. Det enkla beskrivandet av tekniska omständigheter är snarast att betrakta som en symptombeskrivning, en ytlig redogörelse för empiriska betraktelser som inte förmår tränga bortom de banala förhållningssätten:

"We shall never experience our relationship to the essence of technology so long as we merely represent and pursue the technological, put up with it, or evade it." (ur den engelska översättningen, The question concerning technology)

Den värsta missuppfattningen ligger dock enligt Heidegger i betraktandet av tekniken som varande neutral, en uppfattning som icke desto mindre dominerar samtiden - tekniken betraktas som instrumentell och antropologisk, som ett av människor konstruerat redskap som tjänar mänskliga syften. Denna uppfattning beskriver Heidegger som varande förvisso korrekt, men därför är den inte sann. Den korrekta uppfattningen avslöjar inte essensen, sanningen; den fixerar bara vissa drag hos det betraktade. Likväl kan man genom det korrekta gå vidare mot en förståelse av det sanna. Följaktligen tar essän avstamp i en klassisk förståelse av tekniken som instrumentell/antropologisk, i en analys av mål och medel.

Kausalitet och avslöjande

Klassisk filosofi erkänner fyra orsaker eller kausala principer:

• Causa materialis (material)
• Causa formalis (form)
• Causa finalis (resultat/mål)
• Causa efficiens (den verkande kraften)

Denna uppdelning måste emellertid problematiseras, och Heidegger använder sig av etymologi för att blottlägga de olika principernas relationer till varandra. Latinets causa kommer ur cadere, som betyder "att falla" - något som händer på ett givet sätt, som "är fallet." På grekiska motsvaras cadere av aition, "det till vilket något annat står i skuld". De fyra orsakerna kan alltså sägas stå i skuld till varandra, eller vara ömsesidigt ansvariga inför varandra.

Deras ansvar handlar om att dra fram något i vardande, att låta någonting framträda; det främsta kännetecknet för ansvaret är detta igångsättande, fram-förandet. Det samlande principen för de fyra kausaliteten är poiesis, som närmast kan översättas med att "låta-vara", en sorts "tillåtande", som gör det möjligt för det dolda att framträda, att avslöjas. Teknik betraktad som instrumentalitet är alltså ett avslöjande.

Utmaning och bestånd

Heidegger ser det specifikt nya i den moderna teknologin just därför att han betraktar den i som ett avslöjande i samma utsträckning som "äldre" former av teknologi, samtidigt som metoderna för avslöjandet har förändrats. Skillnaden ligger i att modern teknologi (som grundar sig på fysiken som exakt vetenskap) inte frambringar (poiesis) utan utmanar - den tvingar naturen att försörja den med energi, som utvinns och lagras. Teknologin "sätter sig" på naturen och gör om den till ett syfte som tjänar teknologin själv.

Energin som finns i naturen öppnas upp, men enkom med syftet att lagras och användas på ett på förhand planerat sätt. Alla sociala och tekniska sammansättningar konstrueras så att utvinnandet, lagrandet och distributionen av energi kan ske så effektivt som möjligt:

"Such challenging happens in that the energy concealed in nature is unlocked, what is unlocked is transformed, what is transformed stored up, what is stored up is in turn distributed, and what is distributed is in turn switched about ever anew. Unlocking, transforming, storing, distributing, and switching about are ways of revealing."

Det utmanande, moderna avslöjandet avslöjar för sig själv sina olika sammankopplingar och hållpunkter, genom säkerhet och förstärkning, det vill säga reglering av sina flöden. Detta reglerande sätter allting i beredskap, gör allt och alla till ett bestånd redo att utnyttjas - inte som objekt utan som den närvaro som det utmanande avslöjandet frambringar. De enskilda objekten (och subjekten) kan inte betraktas som autonoma, eftersom de bara fungerar i ett samband som använder dem som stående energireserv.

"Människan" är en igångsättande men föga kontrollerande instans i detta samband. Hon är en komponent i apparaten lika mycket som del av energibeståndet; hon är satt i apparatens avbild med uppgift att ordna det varande som bestånd och kan således sägas vara underkastad en totalitet lika mycket som en aktiv komponent i densamma.

Gestell

Skickelse och fara