Business as usual

Från Krigsmaskinen
Version från den 7 juli 2012 kl. 12.19 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Relaterat)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Det har skrivits många böcker om och kring den pågående krisen. Vi lyssnar fortfarande till ekonomerna trots att den konventionella ekonomiska teorin nu har ett minst sagt sargat rykte. Business as usual: The economic crisis and the failure of capitalism av Paul Mattick Jr. är annorlunda. Mattick förstår krisen utifrån Karl Marx tänkande, en tidig kritiker av ekonomisk teori. Marx skrev för länge sedan och världen vi lever i har förändrats mycket sedan dess. Men eftersom Marx skrev på en abstraktionsnivå som var så pass hög men samtidigt beaktade historiens rörelser är hans tänkande enligt Mattick relevant även för oss idag.

"My confidence in this mode of analysis has been strenghtened by the fact that since the start of the crisis in 2007 I have correctly anticipated the ways in which it has continued to unfold, in contrast to most professional commentators. This is not because I am smarter than other people, and it has been true despite my having less access to data than most professional economists; it is a matter of knowing how to think about what is going on." (s. 9)


Vad hände?

När man talar om "krisen" betyder det för många den finansiella krisen 2008. Men fler och flera ser nu också den efterföljande europeiska skuldkrisen som del av en och samma kris. Krisen orsakade en global recession som politikerna nu kämpar med att ta oss ur (med skiftande framgång). Enligt Mattick måste vi gå tillbaka till Andra världskriget om vi ska förstå krisen.

Ekonomiska kriser har förklarats på flera olika sätt. De klassiska politiska ekonomerna pekade på gränserna i naturen, t ex brist på brukbar jord, befolkningsökning, etc, inte själva ekonomin som enligt dem i grunden var balanserad. De nyklassiska ekonomerna höll med men lade skulden mer på statens inblanding. Om bara marknaden lämnades i fred så tenderar den snart mot jämvikt och stabilitet, menade de. Det synsättet fick en rejäl törn i och med depressionen som började 1929. Då började istället John Maynard Keynes teori få stort inflytande. Keynes menade att tidigare ekonomer inte observerat att den självreglerande marknaden kunde reglera sig själv till ett tillstånd med mindre än full sysselsättning. I de lägena kan staten låna pengar för att "stimulera" marknaden som leder till ökad sysselsättning och ökad konsumtion som sedan kan beskattas för att betala av lånen. På så sätt skulle man hantera och undvika kriser och depressioner. Orsaken, enligt Keynes, till kriser var dock fortfarande utomekonomiska faktorer.

När Keynes publicerade sin bok The General Theory of Employment, Interest and Money 1936 hade redan flera stater tillämpat liknande ekonomisk politik, t ex Tyskland (under Hitler) och USA. Keynesiansk ekonomisk teori dominerade fram till 1970-talet då en ny kris drabbade stora delar av världen. En ny form av nyklassiska ekonomer tog över som tongivande ekonomer. De menade att aktiemarknaden var bäst på att korrekt värdera inte bara aktier utan också t ex fastigheter (och i princip vad som helst). Den senaste krisen har lett till att många ifrågasätter dessa ekonomiska teorier. Nu ser vi istället en ny vurm för keynesiansk teori, osv... Vad som förenar alla dessa ekonomer är dogmen om en väsentligen problemfri kapitalism som råkar hamna i obalans på grund av utomekonomiska faktorer. Den nuvarande krisen beror, får vi höra, på finanskapitalets excesser och har inte mycket med den "verkliga ekonomin" att göra. Bara lagar och regleringar kommer till och staten stimulerar ekonomin på rätt sätt kommer vi ur den här depressionen.

Men, frågar Mattick, hur kommer det sig att finanssektorn har varit den mest dynamiska och drivande sktorn i världsekonomin? Varför har den amerikanska ekonomin, den största i världen, minskat sin produktion så mycket? Varför har så många länder, inte bara USA, den senaste tiden drabbats av bostadsbubblor? Varför saktar världsekonomin fortfarande ner trots massiva bailouts och stimulanspaket? Varför fortsätter arbetslösheten att stiga?

"To understand what happened and what is still happening in the world economy, we need to take a longer view than that which seem to support the enthusiasm of recent economic theory. We need to look back at history - the history of capitalism as a system, and the history of this system since the Second World War in particular." (s. 25)


Upp- och nedgångar

Allvarliga nedgångar i ekonomin, depressioner, är inte ovanliga. Sedan 1820-talet inträffade de varje decennie fram till den stora 1929. I själva verket var mellan en tredjedel och hälften (beroende på hur man räknar) av perioden tidigt 1800-tal till sent 1930-tal i depression. Kris och depression är kapitalismens normaltillstånd. Det var först mot slutet av 1800-talet som man började se sambanden mellan dem istället för som en rad orelaterade händelser. Man förstod det som cykler; varje gång ledde krisen till recession och nedgång i industrin, vilket ledde till ökad arbetslöshet och fallande löner (och andra priser), vilket i sin tur ledde till panik på finansmaknaden och likviditetskriser ("credit crunches"). Men varje nedgång följdes också av en återgång till högre produktionsnivåer (och minskad arbetslöshet) än tidigare.

Skillnaden mellan dessa cykler och andra kriser, typ krig, epidemier, dåliga skördar etc, var att orsakerna inte var naturliga eller politiska utan ekonomiska: brist på pengar, för låga profiter för att en verksamhet ska vara lönsam. De kom i och med de framväxande ekonomer där penningen var mer central och spred sig i och med att länder utvecklades i kapitalistisk riktning. Dels de industrialiserade länderna men också de som i ökande grad blev involverade i internationell handel. Även om inte alla länder påverkades på samma sätt började mönstret dyka upp: cykler av kris, recession, återhämtning och välstånd ("prosperity"). Orsakerna till kriserna var nya, men också konsekvenserna: hunger jämte goda skördar och berg av mat, tomma fabriker och arbetslöshet trots behov för vad de producerade. Hela samhällen kunde drabbas av kriser, på grund av rent ekonomiska faktorer.

Konventionella ekonomer lämnade som bekant inget utrymme i sina teorier för systemiska kriser. För att hitta teorier om det fick man vända sig till heterodoxa tänkare som Sismondi och Marx. (Marx var det emellertid inte många som brydde sig om.) Sismondi pekade på den inre snedfördelningen, t ex att konsumenternas inkomst är lägre än värdet på alla varor som produceras, att hur mycket som investeras är ofta mer än vad som "is justified by the extent of the market", och att marknaden är oplanerad. Förekomsten av profit skapar i sig en inre obaland, menade Sismondi. Sismondi åtnjöt viss uppskattning i vissa kretser, särskilt bland mer progressiva – och blev därmed en måltavla för Marx kritik. Sismondi pekade på flera viktiga aspekter, men då det rör sig om konstanta förhållanden förklarar det inte storskaliga cykler, enligt Marx (och Mattick).

Anledningen till att pengar är så centralt i moderna ekonomier är att de flesta varor och tjänster produceras av företag, och företag är främst ute efter att tjäna pengar. Genom att omsätta pengar vill de få tillbaka mer pengar, alltså: företag strävar efter profit. Denna jakt på profit och det ständiga pengaflödet är vad som kännetecknar den moderna ekonomin. Och det är när flödet stannar upp eller saktar ner som vi får kriser och depressioner. Det är jakten på profit som avgör vad som ska produceras, och om och när investeringar görs. Men det inte bara förväntningar och förhoppningar som avgör utan också såklart den faktiska möjligheten. Pengar till investeringar tas antingen från existerande profit eller lånas mot framtida profit som måste realiseras för att lånen ska kunna betalas tillbaka och processen fortsätta.


Pengar, profit och cykler

Pengar har såklart funnits länge men det är först med kapitalismen som det får en så central roll. I en varuproducerande ekonomi blir pengar centralt eftersom de som producerar varorna inte har en direkt relation till de som köper varorna. Det arbete som anses behövas i ett samhälle avgörs av vad som kan säljas (snarare än genom någon social process). Pengar är därför centralt i vårt samhälle eftersom större delen av den produktiva aktiviteten utförs i form av lönearbete.

"When goods are sold, the prices paid for them signal the extent to which social demand makes it worthwhile for businesses to expend resources in producing them. If these prices yield a profit, they will continue to be produced; otherwise, they will not be." (s. 44)

Profiten är anledningen till varför företag drivs överhuvudtaget, ägarna vill skaffa mer pengar. Dels behövs pengarna för att verksamheten ska gå runt, men också för att kunna investera i expansion. De allra flesta företag måste nämligen konkurrera på en marknad, och företag som inte expanderar riskerar att inte existera så länge.

Det har under kapitalismens historia funnits en stark tendens att minska arbetskraften i förhållande till vad som produceras (genom intensifiering, innovationer, osv), samtidigt som antalet arbetare ökar i absoluta tal i takt med att systemet växer. Men:

"By the end of the twentieth century, most production had become mechanized mass production, requiring less and less labour relative to a growing quantity of machinery. […] And, of course, as increasing mechanization raises labour productivity, growing amounts of raw materials must be used (and paid for) per person, because more materials are required for growing amounts of product." (s. 48)

"If those businesses increasingly invest more of their money in machines and materials than in labour, then the amount invested in the doing of work, and so able to generate profit in addition to reproducing the labour force, will decline relative to total investment. There will therefore be a tendency (offset by the lowering of labour costs and the cheapening of machinery and raw materials) for profitability to fall: a tendency Marx called 'the most important law of modern political economy'. His explanation of the tendency to declining profits, hypothesized well before him by nineteenth-century economists, is a controversial one, to say the least. But it led Marx to an analysis of the cycle of depressions and prosperities that explains the intimate relationship […] between the business cycle, changes in profitability and the centrality of money to the modern economy." (s. 49)

Allt eftersom systemet växer behövs allt större summor pengar för att kunna fortsätta expandera. Om profitnivåerna faller kommer summan till slut bli för liten för expandering av systemet som helhet (menar Mattick), även om enskilda firmor kan fortsätta växa. När expansionen upphör ökar arbetslösheten och marknader minskar, vilket då inleder en nedåtgående trend. Men vad som är dåligt för vissa kan vara bra för andra. De företag som klarar sig kan köpa upp material och annat till lågt pris, alltså kostnaden för investeringar minskar och en ny cykel kan ta vid.

"This is, of course, a highly abstract, schematic picture of developments that in each particular case present unique aspects and are complicated by historically specific phenomena. A depression may be initiated by a stock market crash, as in 1929, or by a banking crisis, as in 2007; the American depression of 1837 began with a collapse in inflated real-estate values. The last Great Depression led into a world war, which affected its history in unprecedented ways. But in all such cases, declining profitability, resulting from the decline in labour employed relative to capital investment as a whole, led to a slowdown or cessation of economic growth, which in turn produced the conditions for increased profitability and a new prosperity. Despite its abstraction, the picture sketched above provides a way to understand the pattern of boom and bust, and in particular its relation to the flow and ebb of business profits, which has marked the history of capitalism." (s. 49-50)


Efter guldåldern

Strax efter andra världskrigets slut inleddes en kapitalismens guldålder. "Tillväxt" och levnadsstandard ökade stadigt i närmare trettio år och drabbades endast av förhållandevis milda recessioner. Detta berodde mycket på samarbetsvilliga fack som höll löner nere och radikaler i schack, keynesiansk ekonomisk politik, stora satsningar på tung industri, osv. Det var alltså inte tack vare privata företag utan i stigande grad staten. I OECD-länderna ökade statens utgifter i förhållande till BNP substantiellt. I de flesta länder berodde det på välfärden. I enlighet med keynesiansk politik var tanken att beskatta det växande kapitalet så att man sedan kunde betala tillbaka statens skuld. Det gjordes emellerid inte på grund av rädslan att negativt påverka tillväxten. Istället bara växte statsskulderna. Guldåldern började ta slut i början på 1970-talet. Tillväxten saktade ner dramatiskt, likaså investeringar och produktiviteten, och arbetslösheten steg. Den vanligaste förklaringen var oljekrisen, men Mattick pekar på "the fact that growth on the earlier scale did not resume when the world economy adjusted to this change, and even when oil prices declined again, indicates that some more fundamental alteration in the global economy was underway." (s. 56) Profitnivåerna hade börjat minska redan innan oljekrisen, både i USA och större delen av västeuropa. Men med (ännu mer) statliga utgifter (”spending”) blev recessionen kortvarig (om än allvarlig). "But, confirming the idea that depressions are the cure for the insufficient profitability that produces them, the use of government funds to limit the extent of the downturn meant that the following prosperous period was also limited." (s. 58) Istället för "downward revaluation of assets and the lowering of costs" skedde något annat: avindustrialisering. Arbetskraftskostnader sänktes genom att flytta produktionen eller bara hota med flytt. (Se också postfordism.) Då fallet på profitnivåerna motverkades snarare än övervanns blev det vettigare för kapitalet att använda sina pengar till annat än investeringar. Förutom ökad spekulation ledde de låga profitnivåerna till ökad skuldsättning. Den här perioden (1970-talet) såg också framväxten av de globala storbankerna, och snart ersatte dessa banker staterna som de främsta långivarna (då framför allt till lainamerika). "To a large extent, especially since the 1980s, the 'globalization' of capital is part of this pattern of growth in speculation and debt." (s. 62) Skuld ersatte de pengar som ekonomin misslyckades att generera. Mattick sammanfattar de senaste trettio åren:

"Throughout the 1990s, the deeper reality at the bottom of the wild swings of speculative fortune - the insufficient profits earned by money invested in production, relative to the level of economic growth required to incorporate the world's population into a prosperous capitalism - showed itself in such phenomena as the depression, born of the fizzling of a real-estate bubble, that has afflicted Japan since 1990; the continuing high unemployment in relatively prosperous Europe; the stagnation of the American economy, with falling wages, rising povery levels and dependence on constantly increasing debt - personal, corporate and national - to maintain even a simulacrum of the fabled 'American standard of living'; the continual slipping back into economic difficulties of the nations of Latin America, despite periodic (though uneven) successes in mastering them; the relegation of most of Africa, despite its vast natural resources, to unrelenting misery except for the handful of rulers salting away the proceeds from oil and mineral sales in Swiss banks; the analogous limitation of Russian capitalism to the machinations of former party apparatchiks-turned-millionaires; and the historically unprecedented accumulation of hundreds of millions of un- or under-employed people in gigantic slums around the world. This is the reality that has persisted beneath the alternating contractions and expansions, the debt crises and their temporary resolutions, the currency collapses and financial panics that have shuttled from one part of the world to another over the last 30 years." (s. 65)


Lämpliga åtgärder

Kring mitten av 1970-talet började många stater som bedrivit en keynesiansk politik (dvs de flesta i väst) få problem med budgetunderskott. Dessutom uppkom det nya fenomenet stagflation, en kombination av ekonomisk stagnation och inflation. Ekonomer och politiker blir mer högljudda i sin kritik av den förda politiken. Det är nödvändigt att anpassa ekonomin efter nya omständigheter och öka flexibiliteten, sa kritikerna. I klartext: sänk löner och försämra arbetsvillkoren så profitnivåerna kan öka. Retoriken innehöll också mycket om valfrihet och individuell frihet. Det fanns dock en klyfta mellan retorik och verklighet. En stor del av de växande underskotten berodde på ökande räntekostnader. Mattick noterar att för de ledande industrinationerna ökade "central government expenditure on interest" från 1.4% till 4.5% av BNP mellan 1970 och 1995. Situationen är annorlunda idag, samma strategier som fungerat tidigare gör inte det längre.

"It is the looming possibility of that risk [default/konkurs], no matter how distant it remains at the present, that keeps even those in favour of stimulus spending, like the current US and Japanese governments, modest in their Keynesian ambitions, simply hoping - bolstered by economists' psychic predictions - that it will all be over in a year or two. In their hesitation between the rock of ongoing depression, with its dangers of social upheaval, and the hard place of stimulus spending, with its limited effectiveness and disastrously mounting deficits, governments seek a point of balance between their function of preserving 'social cohesion' and their fundamental orientation to the needs and wishes of business." (s. 77-78)

"Ekonomin" ses fortfarande som något i grunden neutralt och ahistoriskt som det gäller att organisera på bästa sätt för att få bästa resultat, som allokering av resurser för behov. Vad som skiljer olika ståndpunkter åt är hur blandningen mellan stat och marknad ska se ut. Profitmotivet anses av mer eller mindre alla vara ett verktyg som får människor med pengar att investera i produktion "som står till tjänst för" konsumption. Men kapitalism är som system i grunden inriktat på att föröka kapital, inte att producera vad som är nyttigt. De som driver företag bryr sig inte i första hand om (andras) konsumtion utan om profit. Därför kan inte statlig inblandning i ekonomin rädda kapitalet ur depressionen. Statligt finansierad produktion genererar nämligen ingen profit. Det kan tyckas konstigt men i själva verket handlar det bara om en omfördelning av profit. I längden kan inte "government spending" lösa krisen eftersom problemet inte är brist på efterfrågan utan för låga profitnivåer för företagsexpansion. Lösningen på krisen/depressionen är depressionen själv. Bara genom att pressa ner kostnaden på arbetskraft och kapital kan profitnivåerna bli tillräckligt stora och så inleda en ny cykel.


Kapitalismens framtid

Det dröjde inte länge innan blickarna riktades mot den europeiska skuldkrisen. Och trots den pågående åtstramningsregimen och försök till stimulanspaket är det svårt, enligt Mattick, att se någon lösning. Om skulderna (statliga, bankers, företagens och individers) någonsin ska kunna hanteras måste det till gigantiska ökningar i profitnivåerna. Det är den springande punkten. Vad ska det investeras i? "If debt expansion for purposes of speculation could bring prosperity, we'd already be living in a new golden age." (s. 84)

Ett sätt att försöka hantera problematiken har varit den massiva privatiseringsvåg som dragit över stora delar av världen. Även det har misslyckats. Mattick tar upp exemplet Chile. Knappt ett decennium efter massiva nedskärningar och privatiseringar fick Pinochetregeringen hantera hyperinflation, enorm statsskuld, och 30%-ig arbetslöshet. Det har egentligen inte fungerat någonstans. Det som hållit oss flytande är skuld. Mattick upprepar: det enda som tar oss ur krisen/depressionen är depressionen själv. Det vill säga: om vi inte lämnar kapitalismen som sådan och skapar något annat.

För ett sådant projekt tvivlar Mattick på vänsterns relevans. Dels för att vänsterns organisationer krympt till obetydlighet men också för att dess politik överlag är olika varianter av keynesianism. Med stor sannolikhet, menar Mattick, kommer krisen fortgå en lång tid framöver, kanske flera decennier. Arbetslösheten och fattigdomen kommer att stiga, fler kommer exkluderas från samhället. Men bara för att verksamheter läggs ner, går i konkurs, osv, innebär inte nödvändigtvis att byggnader, verktyg, material, mark, etc, försvinner.

"The simple taking and use of housing, food and other goods, however, by breaking the rules of an economic system based on the exchange of goods for money, in itself implies a radically new mode of social existence." (s. 106)

Relaterat