Skillnad mellan versioner av "Allmänna intellektet"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
m (Vidare läsning)
m (Sammanfattning av Fragmentet)
 
Rad 16: Rad 16:
 
Produktivkraften framstår alltså som en egenskap hos det fasta kapitalet, och “det levande arbetet har över huvud taget upphört att framstå som produktivt” utom som kugge i maskineriet. Det enskilda arbetet reduceras till “hjälplöshet i förhållande till den i kapitalet representerade, koncentrerade gemenskapen.” (47) Maskineriet består, som sagt, i teknologisk tillämpning av vetenskaperna,
 
Produktivkraften framstår alltså som en egenskap hos det fasta kapitalet, och “det levande arbetet har över huvud taget upphört att framstå som produktivt” utom som kugge i maskineriet. Det enskilda arbetet reduceras till “hjälplöshet i förhållande till den i kapitalet representerade, koncentrerade gemenskapen.” (47) Maskineriet består, som sagt, i teknologisk tillämpning av vetenskaperna,
  
“Men utvecklingen av maskineriet i denna riktning inträder först när storindustrin redan har nått ett högt utvecklingsstadium och när samtliga vetenskaper har tagits till fånga i kapitalets tjänst.” (50)
+
:“Men utvecklingen av maskineriet i denna riktning inträder först när storindustrin redan har nått ett högt utvecklingsstadium och när samtliga vetenskaper har tagits till fånga i kapitalets tjänst.” (50)
  
 
“Uppfinningar blir då ett geschäft” och ingår i växelverkan med konkurrensen. Problemet med detta ligger inte i uppfinningarna som sådana, som kan gå i många olika riktningar. Problemet är snarare arbetsdelningen som gör arbetsmomenten “alltmer mekaniska”, och då möjliga att mekanisera. Med storindustrins och maskineriets utveckling blir “verklig rikedom mindre avhängigt av arbetstiden” och mer “vetenskapens allmänna utvecklingsstadium och teknologins framsteg”. (51) Med denna utveckling blir “naturprocessen … en industriell process”. (52)
 
“Uppfinningar blir då ett geschäft” och ingår i växelverkan med konkurrensen. Problemet med detta ligger inte i uppfinningarna som sådana, som kan gå i många olika riktningar. Problemet är snarare arbetsdelningen som gör arbetsmomenten “alltmer mekaniska”, och då möjliga att mekanisera. Med storindustrins och maskineriets utveckling blir “verklig rikedom mindre avhängigt av arbetstiden” och mer “vetenskapens allmänna utvecklingsstadium och teknologins framsteg”. (51) Med denna utveckling blir “naturprocessen … en industriell process”. (52)

Nuvarande version från 4 juni 2019 kl. 19.55

Intellekt.jpg
Det allmänna intellektet kallade Karl Marx i det så kallade "Fragmentet om maskiner" (avsnitt 33 och 34 i Grundrisse) den kombination av samhällelig kunskap, vetande och teknologisk tillämpning av vetenskapen som blivit en betydande produktivkraft i egen rätt.
"Naturen bygger inga maskiner, inga lokomotiv, järnvägar, telegrafer, automatiska spinnmaskiner etcetera. De är produkter av den mänskliga industrin; de är naturligt material som omvandlats till verktyg för den mänskliga viljan över naturen eller för dess förverkligande i naturen. De är verktyg för den mänskliga hjärnan, skapade av den mänskliga handen; vetandets objektiverade kraft. Utvecklingen av det fasta kapitalet visar i vilken hög grad det allmänna, samhälleliga vetandet, kunskapen, har blivit omedelbar produktivkraft och den samhälleliga livsprocessen därmed själv kommit under den allmänna intellektets kontroll och omformats i överensstämmelse därmed. Den visar i vilken stor utsträckning de samhälleliga produktivkrafterna har producerat, inte blott i form av vetande utan också som omedelbara verktyg för den samhälleliga praxis, för den reella livsprocessen."

Sammanfattning av Fragmentet

Sidhänvisningarna till Fronesis nr 9-10, som återpublicerade Liedmans översättning med några mindre ändringar.

Arbetsprocessen kan abstrakt/begreppsligt delas upp i arbetsmaterial, arbetsmedel och levande arbete. Det är den “materiella aspekten”, som strider mot “kapitalets formella bestämning”. (43) De tre elementen framstår som kvantitativa, men i arbetsprocessen skiljer de sig kvalitativt i det att de två första är konstanta värden medan (levande) arbete är värdeskapande. Detta förhållandet bestämmer kapitalets totalrörelse. Arbetsmedlen genomgår

“olika metamorfoser, där den sista är maskinen eller närmare bestämt maskineriets automatiska system (system av maskiner; det automatiska är den mest fulländade, mest adekvata formen av detta, och det förvandlar maskineriet till system) vilket sätts i rörelse av en automat som är en rörande kraft, [d.v.s.] som sätter sig själv i rörelse; denna automat består av talrika mekaniska och intellektuella organ på så sätt att arbetarna bara framstår som dess medvetna lemmar.”

Arbetsprocessen motsvarar då kapitalets form. “[A]rbetarens aktivitet, som inskränker sig till blott och bart en abstraktion av aktivitet”. (44) Vetenskapen verkar genom maskinen som en främmande makt, som maskinens makt. Arbetet framstår som maskineriets totalprocess, där “enheten” inte ligger i det levande arbetet utan i (ett föreställt) “levande” maskineri. (45) Den "samhälleliga hjärnans allmänna produktivkrafter" absorberas av kapitalet som därmed framstår som ägare/källan till krafterna. Produktivkrafterna mäts och existerar i objektiv/fast form. Produktionsprocessen blir en “teknologisk användning av vetenskapen.” (46) De allmänna produktivkrafterna framstår som “det samhälleliga arbetets naturgåva”. (47) Men maskineriet som bruksvärde är inte identiskt med dess kapitalistiska form.

“Som den form som behärskar produktionen arbetar kapitalet således för sin egen upplösning.” (47)

Produktivkraften framstår alltså som en egenskap hos det fasta kapitalet, och “det levande arbetet har över huvud taget upphört att framstå som produktivt” utom som kugge i maskineriet. Det enskilda arbetet reduceras till “hjälplöshet i förhållande till den i kapitalet representerade, koncentrerade gemenskapen.” (47) Maskineriet består, som sagt, i teknologisk tillämpning av vetenskaperna,

“Men utvecklingen av maskineriet i denna riktning inträder först när storindustrin redan har nått ett högt utvecklingsstadium och när samtliga vetenskaper har tagits till fånga i kapitalets tjänst.” (50)

“Uppfinningar blir då ett geschäft” och ingår i växelverkan med konkurrensen. Problemet med detta ligger inte i uppfinningarna som sådana, som kan gå i många olika riktningar. Problemet är snarare arbetsdelningen som gör arbetsmomenten “alltmer mekaniska”, och då möjliga att mekanisera. Med storindustrins och maskineriets utveckling blir “verklig rikedom mindre avhängigt av arbetstiden” och mer “vetenskapens allmänna utvecklingsstadium och teknologins framsteg”. (51) Med denna utveckling blir “naturprocessen … en industriell process”. (52)

“Den stöld av främmande arbetstid på vilken den nuvarande rikedomen baseras framstår som en usel grundval i jämförelse med denna nya grundval, som storindustrin själv har skapat.” (52)
“Därmed bryter den på bytesvärdet baserade produktionen samman, och den omedelbara, materiella produktionsprocessen erhåller en form som inte är nödtorftig och motsägelsefull. Det innebär den fria utvecklingen av individualiteterna, och därför inte reduceringen av den nödvändiga arbetstiden för att ge plats för merarbete utan överhuvudtaget reduceringen av samhällets nödvändiga arbete till ett minimum som möjliggör individernas konstnärliga, vetenskapliga etc., utbildning under den nu för dem alla disponibla tiden och genom de nu för dem alla skapade medlen.” (52)

Utvecklingen har visat att den allmänna kunskapen och vetandet har blivit “omedelbar produktivkraft” (53) inte bara som vetande “utan också som omedelbara verktyg för den samhälleliga praxis, för den reella livsprocessen.” (53)

Virno om Fragmentet och massintellektualiteten

Enligt Paolo Virno kan vi idag se "det fullständiga och konkreta förverkligandet av de tendenser som beskrivs i Grundrisse, dock utan några frigörande – eller ens konfliktutlösande – omkastningar." Det allmänna intellektets utveckling "har inte gett upphov till krishärdar, utan snarare till nya, stabila former för dominans." Vi måste därför fråga oss vad som är de "framträdande dragen" i den samtida kapitalismen som lyckats övervinna det allmänna intellektets påstådda frigörande potential, och formulera ett nytt konfliktperspektiv med "massintellektualitet" i centrum.

Vad som varit utmärkande de senaste årtiondena, enligt Virno, är arbetskraftssamhällets försvinnande: reduktionen av (nödvändig) arbetstid till en "näst intill försumbar del av livet" samt produktionens behov primärt av "[v]etenskap, information, språklig kommunikation, och kunskap i allmänhet" inte fysiskt arbete. Detta är helt i enlighet med Fragmentet. Arbetstid fortsätter dock vara den måttenhet som gäller, varför "arbetskraftssamhällets försvinnande självt [blir] ett stadium av våldsamma inkonsekvenser och förvirrande paradoxer." Hela arbetskraften - "även en arbetskraft i den med 'skyddade' form" - blir en överbefolkning.

Realabstraktionerna måste tänkas om eftersom förståelsen tidigare varit "inspirerad av ekvivalensprincipen." Det är inte bara "utbytet av ekvivalenter som stödjer och leder samhälleliga relationer" utan abstrakt kunskap, som "varken mäter eller representerar någonting överhuvudtaget: tekniskt-vetenskapliga koder och paradigm manifesterar sig själva som skapande principer", "heterogena operativa möjligheter".

För Marx objektiverades det allmänna intellektet framför allt i maskineriet det vill säga i "fast kapital", men idag är det "bestämmande uttrycket" för det allmänna intellektet enligt Virno massintellektualitet; "artificiella språk, system- och informationsteorier, kommunikationens nödvändiga kvalifikationer, lokala kunskaper, informellt 'språkligt spel', såväl som vissa etiska angelägenheter." Detta är inget som helt simpelt kan "deponeras i maskiner" och "aldrig kan skiljas från konfrontationer och friktioner med språk, levnadsformer, etiska modeller."


Vidare läsning