Albert Camus

Från Krigsmaskinen
Version från den 9 maj 2018 kl. 19.18 av Iammany (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Camus.jpg
Albert Camus (1913-1960) var en fransk-algerisk författare, journalist och moralist. Han förknippas ofta med existentialismen men förkastade dock själv det epitetet. Ett genomgående tema är det Absurda med vilket Camus menade vår existens i grunden tragiska disharmoni, en effekt av kollisionen mellan våra mänskliga begär för ordning och mening ("enhet" som han kallade det) och världens likgiltiga tystnad. Utifrån denna nihilistiska utgångspunkt ser Camus tre möjliga vägar: den första är suicidet, som han förkastar som en feg och falsk revolt; den andra är den religiösa lösningen som ställer upp ett transcendent bortom, vilket Camus kallar "filosofiskt suicid" därför att det förgör förnuftet vilket för Camus i slutändan är lika fatalt och självdestruktivt som det första alternativet. Det tredje, som är det enda Camus godtar, är att acceptera det absurda och fortsätta leva. Att fortsätta leva i trots till det Absurda leder till Revolten, det andra viktiga temat i Camus tänkande. Revolten visar, enligt Camus, att det finns mänskliga värden — frihet och rättvisa — som definierar en mänsklig natur och en naturlig gemenskap.

Revolten visar också på att det finns gränser som måste erkännas, gränser som bestämmer en individs essentiella jaghet som inte får inskränkas. Camus hävdar samtidigt att denna jaghet inte kan vara ren egoism eller individualism utan tvärtom att den sanna revoltören håller för sant att det finns rättigheter som är viktigare är jaget och är gemensamma för alla människor. Revolten lyfter den enskildes lidande och får en gemensam innebörd: "Jag revolterar, alltså finns vi till". Detta är en grundprincip i Camus etik som skiljer honom från existentialismen. Det innebär också att revolten har en gräns. Därför skiljde han mellan revolten och revolutionen. I ett av hans viktigaste verk, essäboken Människans revolt (L'Homme révolté) från 1951, undersöker han revolten och revolutionen i den västerländska historien och identifierar två typer: den metafysiska revolten och den historiska revolten. Båda misslyckas i och med att de överskrider gränsen och blir brottsliga, det vill säga nihilistiska.

”Människan som vill göra sig till Gud tillväller sig rätten över andras liv och död. Hon framställer kadaver och undermänniskor, hon är själv inte Gud utan undermänniska och en dödens föraktliga tjänare. Den rationella revolutionens mål är å andra sidan att förverkliga den totala människan enligt Marx. Historiens logik, om den fullständigt accepteras, leder fram till att revolutionen i strid med sin högsta strävan stympar människan mer och mer och till slut förvandlar sig själv till objektivt brott.”

Som politisk ståndpunkt närmast Camus egna uppfattning hamnar den syndikalistiska fackföreningsrörelsen, som han själv uttalade stöd för. Han hade tidigare (1935) anslutit sig till franska kommunistpartiet men uteslöts (beskylld för att vara trotskist) redan 1937. Under andra världskriget skrev han för motståndstidningen Combat, för vilken han blev redaktör 1943. Senare, och fram till sin tidiga och tragiska död 1960 i en bilolycka, sympatiserade han med anarkisterna.