Övervakning och straff

Från Krigsmaskinen
Version från den 25 maj 2017 kl. 20.07 av Iammany (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Surveiller.jpg
Makten är överallt. Den tränger in i varje samhällspor, underkastar allt sin verkan. Den går inte att lokalisera till en plats, ett plan eller en grupp. Makten är i själva verket ett vidsträckt nätverk, en komplex väv av relationer med "otaliga punkter där kraftmätningar kan äga rum." Michel Foucault beskriver denna maktens mikrofysik i Övervakning och straff. Objektet för analysen är fängelsesystemet men belyser en ny disciplinering i det moderna samhället som sträcker sig långt utanför fängelsemurarna. Vi ser murarna överallt, inte minst vid fabrikerna. "Det är då inte heller förvånande att fängelserna liknar fabriker, skolor, kaserner, sjukhus, de liknar ju alla fängelser." En hel serie av inspärrningsmiljöer täcker snart landskapet, rum upprättade för att avgränsa, kategorisera och disciplinera befolkningen. De kommer inte från ingenstans, Foucault ser spridda exempel genom medeltiden, främst från klostren och militären, men något händer kring slutet av 1700-talet och 1800-talets början. Förvisning och exkludering eller hämnd och utrotning är inte längre nog för den nya tiden. Man vill åt själen. Man vill förändra den och göra kropparna nyttiga. Det handlar inte bara om att Upplysningstidens humanism har vunnit mark, det handlar främst om den nya tidens verkliga härskarklass behov: arbetskraft.

Foucault skriver med sin bok en del, ett kapitel, i kroppens historia. Disciplinens alla metoder "möjliggör en minutiös kontroll av kroppens verksamheter, som vidmakthåller en ständig behärskning av dess krafter och påtvingar dem en förening av foglighet och nytta." Det rör sig om en politisk teknologi för att fostra och drilla kropparna till ett mycket specifikt syfte: att göra nytta i den inspärrningsmiljö kropparna befinner sig. Det är skapandet av en ny människa, homo economicus. Det sker med våld, brutalt våld, först och främst fysiskt men sedan mer och mer inriktat mot själen. De första fängelserna, skriver Foucault, konstruerades med klostren som modell — individuella celler, tidsscheman, uppfostrande läsning och övningar, etc. — och man kan se liknande (nära nog identiska) strategier tillämpas inte bara på några platser utan över hela den sociala terrängen. I förhållandet till just tidsschemat kan man notera förändringen den nya disciplinen inrättar. I klostren var tidsschemats syfte att förhindra att den tid som utmätts av Gud förspilldes. Utformningen var alltså negativ och gick ut på att bekämpa sysslolösheten. Men: "Disciplinen inrättar en positiv ekonomi; den uppställer principen om ett teoretiskt ständigt ökat utnyttjande av tiden: ett uttömmande av tiden snarare än en användning av den; det gäller att av tiden utvinna ständigt flera användbara stunder och att ur varje stund utvinna en ständigt större mängd användbar kraft. Detta innebär att man bör sträva efter att intensifiera utnyttjandet av varje ögonblick, som om själva uppdelningen av tiden i allt mindre partiklar gjorde den outtömlig eller åtminstone som om man genom en inre, allt mera detaljerad disposition av tiden kunde närma sig en tänkbar punkt där största möjliga snabbhet skulle sammanfalla med största möjliga effektivitet." Disciplinär makt är direkt knutet till det ekonomiska utnyttjandet, det går inte att dra någon tydlig skiljelinje mellan de olika kategorierna. "Det är till stor del i sin egenskap av produktionskraft som kroppen är utrustad med maktförbindelser och härskarmöjligheter." Foucault talar om hur ett särskilt "vetande" om kroppen uppstår som inte handlar om hur den fungerar, istället rör det sig om en uppsättning strategier om hur kroppen kan organiseras i rumtiden, hur den kan konstrueras. Detta är ett blint fält i övrig politisk teori, studiet av maktens mikrofysik. "Människokroppen ingår i ett maktmaskineri, som undersöker, bryter sönder den och sätter ihop den på nytt." Maktens strategier liknar alltså varandra och de har ett gemensamt syfte. Denna maktens högre dimension ger han namnet "diagram". Diagrammet är en "funktion abstraherad från varje hinder och friktion … som bör avskiljas från varje specifik användning." Foucault talade också om dem som maskiner; skol-maskinen, fabriks-maskinen, fängelse-maskinen, och så vidare. Diagrammet som en abstrakt maskin.

Man måste tänka sig makten som ett landskap där diagrammen utövar sina strategier på kropparna och där kropparna i sin tur utövar sina strategier i trots, i flykt, som mutation eller allt på en gång. Makten är produktiv, menar Foucault. "Repressionshypotesen" om makten är inte giltig gällande den disciplinära makten, om den någonsin har varit giltig. Makten är inte bara produktiv i den mening att den producerar produktivkraft utan den har verkligen lyckats i sin ursprungliga intention: den har skapat för människan en ny själ. "Det är därför inte nödvändigt att tillgripa våld för att få den dömde brottslingen att iaktta ett gott uppförande, dåren att hålla sig lugn, arbetaren att arbeta, skolbarnet att vara flitigt, den sjuke att följa läkarens föreskrifter. … Maktens effektivitet, dess tvingande kraft utgår så att säga från andra parten — den som de tillämpas på. Den som ingår i ett synlighetsfält och som vet om det, axlar maktens tvång och låter det spontant gå ut över sig själv; han upptar i sig en maktrelation, inom vilken han åtar sig båda rollerna; han blir principen för sitt eget underkuvande." Det är alltså ett dystert landskap vi befinner oss i. Väldiga murar och maskiner överallt. Motstånd tycks meningslöst. Olika inspärrningsmiljöer kan övertas, de kan saboteras och till och med förstöras, det är enkelt, vi har sett det göras flera gånger. Vid enstaka tillfällen sprider sig motståndet som en löpeld. Problemet är inte bara det att undantagstillstånd utlyses när elden börjar sprida sig okontrollerat och den gamla blodiga repressionen slår till igen. Nej, det största problemet förblir själen.

"Själen är kroppens fängelse" skrev Foucault. Han tänkte sig kanske, i hemlighet, att kroppen, denna begärsmaskin, denna outtömliga källa på motstånd, till slut skulle rasera alla murar. Till slut skulle köttet göra sig av med själen. Kan det vara så att det finns en djupstruktur bakom diagrammen och att kropparnas motstrategier i slutändan inte är tillräckligt? Foucault ger i alla fall inga svar på det problemet men det tycks onekligen som att han stöter på en tröskel här.


Vidare läsning