Teknikens värld

1. Tekniken och samhällsvetenskapen

2. Marx, teknik och historia

3. Kapitalism och teknisk förändring

4. Kapitalismens motsättningar

Berner har inte mycket gott att säga om de dominerande teoritraditionernas behandling av teknik. De har "en i regel helt opreciserad bild av teknikens innehåll och funktioner", en vaghet som gör "teknikens konkreta innehåll osynligt" och därmed kan tillskrivas "vilka egenskaper som helst." (21) Hur tekniken påverkar och påverkas av "ekonomin" blir följaktligen också vag eller ensidig. Bakom många teorier ligger, menar Berner, en problematisk deterministisk syn. Berner vänder sig istället till Karl Marx. Hon påpekar dock att det finns "oklarheter och svårigheter i deras framställning". (29) Den berömda passagen från förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin citeras. De två viktigaste begreppen läggs fram där: produktivkrafter och produktionsförhållanden. Historieuppfattningen som formuleras har, menar Berner, karaktären av ett "forskningsprogram". "De utgör ingen vetenskaplig teori. Men de anger den riktning som Marx anser att vetenskapliga analyser av till exempel den kapitalistiska samhällsformen bör ta." (31)

Produktivkrafterna behöver förstås som en dubbel relation: "dels som människans materiella tillägnelse av naturens, dels som en viss organisatorisk kombination av arbetskraft och produktionsmedel." De kan inte reduceras till något objektivt utan har en subjektiv aspekt: "det vill säga arbetskraftens kunskap, vilja och erfarenhet." (47) Berner väljer av någon anledning (oklart vilken) att inte använda begreppet produktionskraft utan istället arbetsprocess, som hon också ibland kallar produktionsmedel. Teknik definieras som "ett tidsmässigt, rumsligt eller fysiskt integrerat system av maskiner, redskap och verktyg kombinerat med mänskliga arbetsinsatser" (citerat från ...), som blir nära nog synonymt med arbetsprocess. Teknologi i sin tur definieras som "the social pool of knowledge of the industrial arts" (citerat från ...).

Figur: Översikt över sambanden mellan teknisk och teknologisk förändring på enkelkapitalets och totalkapitalets nivå. Tjocka pilar anger processernas dominerande riktning, och de streckade återkopplingar och modifieringar.

Den kapitalistiska ackumulationen för med sig typiska och integrerade aspekter av den tekniska utvecklingen. Kapitalets "centralisation" (se ...) bidrar till anhopning av teknik och arbetskraft som måste styras och organiseras. Och inte minst konkurrensen manar till ständig teknisk förändring. Nya bruksvärden måste ständigt uppfinnas, både för att kunna erbjuda nya varor att sälja och för att förnya, förbilliga eller förbättra arbetsprocessen. Både Marx och Berner koncentrerar sig på arbetsprocessens förändringar. I detta sammanhang är en innovation en "förändring i produktionsteknik och/eller organisation som höjer det enskilda kapitalets profitkvot över genomsnittet för branschen, genom att det sänker det individuella kostnadspriset under branschens genomsnitt." (54) Men

"Alla kostnadssänkande innovationer är inte primärt ingrepp i den omedelbara produktionsprocessen. Vissa innovationer är inriktade på att förkorta kapitalets omslagstid, det vill säga minska den tid det tar från det att kapitalet först utges till dess att det producerade mervärdet realiseras som nytt kapital. Kapital frigörs snabbare och en given kapitalmängd kan under en given tidsrymd producera fler generationer varor, och därmed utpressa mer mervärde, än tidigare." (55)

Ytterligare en aspekt är kontrollen, både den direkta styrningen och "en mer allmän möjlighet att förutsäga skeenden och resurstillgångar." (56) Arbetskraften, i meningen människor, är den klart svåraste faktorn att kontrollera varför kapitalet riktat in sig mycket på kontroll av arbetskraftens "tillflöde och agerande".

Berner delar upp innovationer i först basinnovationer, som rör nya produktionsmedel (ångmaskinen, stålverk, mikroprocessor, etc) och nya konsumtionsvaror (bilen, TV:n, etc), sedan följd- och förbättringsinnovationer, som förbättrar och effektiviserar basinnovationerna. De sker både i produkterna själva och i produktionsprocessen. Basinnovationerna är de som kan sätta igång en ny cykel av ekonomiskt uppsving. Följd- och förbättringsinnovationerna bidrar sedan till utbredningen genom utveckling av infrastrukturen. Berner menar att utvecklingen och samspelet gör det befogat att tala om en slags "systemkaraktär" för teknisk utveckling.

"Denna systemkaraktär hos dagens teknologi och teknik, som innebär en viss grad av självgenererande och självförstärkande utveckling, frestar många till att se tekniken som drivkraften i den sociala förändringen. Man glömmer då, menar jag, att de yttersta drivkrafterna bakom dagens tekniska utveckling ligger i en ekonomi baserad på profitproduktion och de politiska och ideologiska intressekonstellationer som grundar sig i denna.

Omvänt innebär systemkaraktären och sammanvävningen av ekonomiska och tekniska intressen att idéer och uppfinningar som inte passar in i ett befintligt system inte materialiseras." (62) (Berner hänvisar här till bland andra David Noble.)

För arbetsprocessen innebär den tekniska utvecklingen en rationalisering. Produktionens utformning standardiseras. Men de har inte i alla produktionsgrenar och branscher samma inriktning. Vissa riktar in sig på att sänka arbetskostnaderna, vilket betyder att sänka arbetets pris, förlänga arbetstiden, höja arbetsintensiteten eller höja arbetsproduktiviteten. Det görs antingen genom organisatoriska eller tekniska medel (automatisering, mekanisering) eller kombination av båda. Annars kan inriktningen vara att förbilliga det fasta, konstanta kapitalet, vilket innebär att använda maskiner och byggnader mer effektivt, inrätta så långa produktionsserier som möjligt och att använda maskinerna under så lång tid som möjligt. Också denna inriktning kan följas genom både organisatoriska och tekniska medel.

Berner diskuterar i denna del av boken slutligen fyra traditioner inom marxismen om deras förhållande till den tekniska och historiska utvecklingen. En tradition är den som betonar kapitalismens ökande organiska sammansättning och med det profitkvotens tendentiella fall. Tendensen beror i grunden på att det bara är mänskligt arbete som producerar värde, och "basen för denna mervärdesproduktion har minskat genom rationaliseringarna." (79) Stagnation och kriser blir den långsiktiga effekten. Berner sammanfattar kritiken som rests: 1) det är tveksamt om teknikutvecklingen långsiktigt har varit arbetsbesparande snarare än kapitalbesparande, 2) därmed också tveksamt om ökad teknisk sammansättning inneburit ökad organisk sammansättning, 3) antaganden om höjd exploateringsgrad håller inte, 4) tillgänglig empiri understödjer inte påståendet om ökad organisk sammansättning. Berner själv går bara in på första punkten. Antal arbetare per maskin har minskat, konstaterar hon. Men det är "inte lika uppenbart att värdet av det konstanta kapitalet per arbetare har stigit, eller har en tendens att stiga, eller har stigit mer i senare stadier av kapitalismen än tidigare." (81) Det var ett rimligt antagande på Marx tid, menar Berner, men han antog då att de viktigaste produktivitetshöjningarna skedde i konsumtionsvarusektorn. Det ger en tendens till arbetskraftsbesparande. Men det är inte självklart att den är större än tendensen att den kapitalvaruproducerande sektorns produktivitetshöjningar stiger. För Marx var det visserligen en "motverkande" tendens, men alltså inte dominerande. Berner stödjer sig på E Olin Wright i sin kritik. Arbetskraftbesparande produktivitetshöjning kan ha dominerat under "guldåldern", men inte nödvändigtvis över kapitalismens hela historiska utveckling, särskilt inte i ett globalt perspektiv. Också föreställningen om helautomatisering har visat sig vara en illusion.

Det finns enligt Berner fyra argument för att kapitalbesparande innovationer numera är dominerande:

1. "När en industri är helt mekaniserad tenderar innovationerna att ha formen av maskiner som ersätter andra maskiner." Inget talar för att produktivitetsökningen är högre för existensmedel än kapitalvaror. Datoriseringen "torde" innebära en stor kapitalbesparing.
2. Bland annat höjda råvarupriser och skärpt lagstiftning (gällande miljöåtgärder, energibesparing, etc) tvingar kapitalet till att vara mer inställt på att spara på konstant kapital.
3. "Tillväxten i icke-mekaniserade och icke-automatiserade sektorer av ekonomin skulle kunna vara större än i den mekaniserade. Arbetsintensiva industrier växer rimligtvis upp samtidigt med att andra branscher blir mer kapitalintensiva." (83)
4. Många organisatoriska förändringar medför inte mer konstant kapital.

Berner går i avsnittet "Det 'allmänna, samhälleliga vetandet' i centrum" in på Marx teori om det allmänna intellektet, men tyvärr enbart så som den tolkades av några obskyra östmarxister ingen bryr sig om. Sist behandlas den tradition som koncentrerat sig på hur arbetsprocessen förändrats. "Arbetets mer handfasta betingelser -- typ av teknik, arbetsdelning, hierarki och kvalifikation -- står i förgrunden. [...] Vetenskapens roll i produktionen betonas även här, men i motsats till Richta och i linje med Marx' diskussion i Kapitalet understryks att vetenskap och kunskap är något som tagits ifrån den omedelbare producenten och används för kapitalets syfte att pressa mer mervärde ur arbetaren." (90) Tekniken har nu istället blivit ett maktmedel som används mot arbetaren.