Trotskij om disciplin och centralisering

(Från http://www.marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1904/vara_politiska_uppgifter.pdf)

Om Lenin tror på det ryska proletariatets disciplin som ett verkligt begrepp, så blandar han, för att använda hans egen formulering, faktiskt ihop en ”filosofisk” fråga med en politisk. ”En tekniskt högt utvecklad produktion” skapar naturligtvis de materiella betingelserna för proletariatets politiska utveckling och känsla för disciplin, precis som kapitalismen allmänt sett skapar förutsättningarna för socialismen. Men fabriksdisciplin är lika lite detsamma som proletariatets politiska, revolutionära disciplin som kapitalismen är detsamma som socialism.

Socialdemokratins uppgift är just att väcka proletariatet mot denna disciplin, som ersätter det mänskliga tänkandets arbete med fysiska rörelsers likformiga gång. Uppgiften består av att ena proletariatet i en enda armé mot denna förråande, dödliga disciplin, en armé som från hand till hand och axel till axel är förenad av ett gemensamt politiskt medvetande och revolutionär entusiasm. Denna disciplin existerar ännu inte i det ryska proletariatet. Fabriker och maskiner förlänar det denna egenskap mycket mindre spontant än fackliga konflikter och strider.

Regimen i vårt parti kan aldrig vara kasernmässig, lika lite som fabriken kan stå som modell för partiet. Stackars kamrat ”Praktiker”, som erkände att han tyckte detta, och inte har någon ”aning om att det skräckinjagande ord han lanserat (fabriken) genast röjer mentaliteten hos den borgerlige intellektuelle”. (”Ett steg framåt...”, op cit, s 495.) Stackars kamrat Lenin! Ödet har bestämt sig för att försätta honom i en särskilt absurd situation: han misstänker inte ens att kamraten ”Praktiker” inte är en ”borgerlig intellektuell” utan en proletär som har gått igenom den frälsande fabrikens skola... Efter kamrat Lenins åthutning måste det ryska proletariatet, för vilket kamrat Lenins anhängare så ofta döljer problemen med partiets interna kris, imorgon ge den ”anarkistiska individualismen” en skarp lektion...

Vilken indignation man känner när man läser dessa vedervärdiga, hämningslöst demagogiska rader! Proletariatet, samma proletariat som man igår fick höra ”spontant strävar mot tradeunionism”, uppmanas idag ge lektioner i politisk disciplin! Och till vilka? Till samma intelligentsia som i gårdagens plan tilldelades rollen att tillföra proletariatet ett proletärt politiskt medvetande utifrån! Igår krälade proletariatet i stoftet, idag höjs det till oanade höjder! Igår var det intelligentsian som var bärare av det socialistiska medvetandet, idag måste det gå igenom en procedur av fabriksdisciplin! Och detta antas vara marxism och socialdemokratiskt tänkande! Det går faktiskt inte att visa en större cynism mot proletariatets rika ideologiska arv än den som kamrat Lenin uppvisar! För honom är marxismen inte en metod för vetenskapliga analyser, en metod som innebär enormt teoretiskt ansvar, utan en trasa som man kan trampa på om man vill, en blank filmduk på vilken man kan projicera saker som är större än livet och en böjlig regel för när man behöver ta hänsyn till tillståndet hos partiets medvetande.

Är ”minoriteten” mot centralism? Över hela världen reser sig socialdemokratins ”opportunister” mot centralismen, så ”minoriteten” är opportunistisk! Om man tar bort det virrvarr av anklagande utläggningar som grundar sig på indirekta bevis från Lenins senaste bok, så utgörs den grundläggande provocerande tanken i den av en sådan slutledning – som till och med är formellt felaktig. Lenin tar upp denna slutledning på alla sätt och försöker hypnotisera läsaren med hjälp av centralistiska ”övergångar”. Axelrod i Zürich är mot centralism. Heine i Berlin är mot centralism. Heine och Jaurès är opportunister. Så Axelrod står tillsammans med ”opportunisterna”. Uppenbarligen är även han ”opportunist”, och det är mer än uppenbart att ”minoriteten” också är opportunistisk. Å andra sidan är Kautsky i Berlin för centralism. En medlem i centralkommittén, Vassiljev, ville upplösa Förbundet i centralismens namn. Kamrat Lenin var den store inspiratören till kampanjen mot centralismen, så...

(...)

Nuförtiden får vi ofta höra att ”grunden (!) för vårt arbete måste vara tanken (!) på centralism”, (jämför Batumkommitténs resolution). Överallt talas det om centralism: i Mingreliankommitén och Petersburgkommittén, Rigakommittén och Tjitakommittén. Och folk tror att centralism är centralkommittén. Om det finns en centralkommitté så betyder det att det är centralism. Men det faktum att en organisation som kommittén i N, antingen på grund bristande information eller bristande intresse, inte känner till vad partiets centrala organ är ute efter, vad ”Förbundet” vill och vad de fem eller sex kommittéer som stöder centralorganet vill, så får det inte kamraterna i N att anse att det saknas centralism bland oss. Ty ”centralism”, och det är det minsta man måste inse, betyder inte centralkommittén, centralorganet eller rådet, utan något mycket större: det kräver framförallt att alla medlemmar deltar aktivt i partiets hela liv.

(...)

Jag minns den ”primitiva” cirkelpropagandans dagar. På den tiden hade propagandisterna som mål att ge arbetarna på Pahlfabriken eller Maxwellfabriken en klar bild av deras plats i universum. Vi började med kosmologi. Vi följde glatt människans utveckling från apan och framåt. Så gott vi kunde täckte vi civilisationens historia, och (ibland!) kom vi så långt som till kapitalismen och sedan socialismen. På grundval av detta arbete var tanken att den genomsnittlige proletären skulle omvandlas till en socialdemokrat med en materialistisk syn på världen. Idag är dessa aktningsvärda lärosatser omoderna och till och med bortglömda – bara för att, som vi ser idag, uppträda på nytt i form av den mest bedrövliga parodi.

De delar av vårt parti som skolades under den period då ”dilettanteriet” föll samman, har kommit till den anmärkningsvärt torftiga slutsatsen att teorin om centralismen måste ligga till grund för vårt arbete. Tanken på en materialistisk förklaring av världen har ersatts av tanken på en centralt konstruerad ”plan”. Den enorma men lärorika uppgiften att förklara vilken plats en medlem i cirkeln har i det underbara makrokosmos förvandlas till den bryskt byråkratiska idén att för organisationens medlemmar förklara deras plats i det leninistiska mikrokosmos.

(...)

När du säger: vi måste förbereda oss för revolutionen, så kommer hela partiet att hålla med dig, men tre fjärdedelar kommer att tro att du talar om tekniska, organisatoriska förberedelser. Rigakommittén kommer att säga: ”Det är absolut nödvändigt att bygga en strikt centraliserad organisation av yrkesrevolutionärer.” Och ett dussin andra kommittéer kommer att säga samma sak. För dem innebär förberedelser för revolutionen, om inte att faktiskt sprida lösenord och paroller och slå fast tid och datum för den så kallade ”uppmaningen” till det så kallade ”upproret”, så åtminstone att utföra internt organisatoriskt arbete (som hursomhelst rättare borde kallas ”desorganiserande” arbete, eftersom det inleds med att förstöra redan befintliga organisationsformer). Men den uppgift som vi måste fullgöra i det nuvarande avgörande ögonblicket, och som inte kommer att vänta och inte kommer att upprepa sig, består av att ta alla befintliga organisatoriska delar och förena dem i ett systematiskt centraliserat arbete, utan att skingras eller avvika. Målet med detta arbete är att med hjälp av lämpliga taktiska metoder hålla massornas politiska spänning uppe, och höja den ännu mer tills den slutligen laddar ur sig i en revolutionär period eller annars i en period av tillfällig reaktion – vilket är mindre sannolikt.