Skillnad mellan versioner av "Teser mot ockultismen"
Iammany (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med '<center> {| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;" | Från Theodor W. Adornos ''Minima Moralia'', sidorna 297-305. |} </center>...') |
(Ingen skillnad)
|
Nuvarande version från 16 mars 2024 kl. 13.50
|
Från Theodor W. Adornos Minima Moralia, sidorna 297-305. |
II. Den andra mytologin är osannare än den första. Denna var ett uttryck för kunskapsnivån under respektive epoker, av vilka var och en framstår som något friare från den blinda underkastelsen under naturen än den närmast föregående. Den andra mytologin kastar i skräck och förvirring ifrån sig den en gång vunna kunskapen mitt i ett samhälle som i skydd av det allomfattande bytesförhållandet vant sig att blunda för just detta elementära som ockultisterna utger sig för att behärska. Den antike sjöförarens sidoblick åt dioskurerna, tendensen att besjäla källor och träd, var i sin vidskepliga bävan inför det oförklarade historiskt adekvata till subjektets erfarenheter av sina aktionsobjekt. Men som rationellt exploaterad reaktion inför ett rationaliserat samhälle, uppammad och gödslad i bakkammare och konsultationsrum hos andeskådare i alla prisklasser, ljuder den pånyttfödda animismen bort den alienation den själv omvittnar och lever på, och ersätter den med en erfarenhet utan täckning. Ockultisten drar oupphörligt den yttersta konsekvensen av varans fetischkaraktär: det materialiserade arbetet lösgör sig hotfullt ur föremålen omkring honom och kastar sig över honom skrudar i skräckinjagande demonmasker. Något som fallit i glömska i den värld som förvandlats till produkt, nämligen att den är producerad av människor, läggs nu — frikopplat och förvrängt ihågkommet — som något i sig existerande till objektens “i sig” och jämställs med detta. Eftersom tingen har kallnat under förnuftets domptörblick, förlorat skenet av att vara besjälade, framträder det som trots allt besjälar dem, deras samhälleliga ingrediens, som något på en gång naturtillhörigt och övernaturligt, ett ting i sig.
III. Det senkapitalistiska återfallet i magiskt tänkande kommer detta att anta senkapitalistiska former. De asociala skumraskfenomenen i systemets utkanter, de patetiska försöken att kika ut genom springorna i dess mur, avslöjar visserligen ingenting av det som till äventyrs kunde ha hamnat utanför men desto mer av de krafter som driver på det inre sönderfallet. De mindre teckentydare som terroriserar sina klienter över kristallkulan är ett slags leksaksmodeller av de stora, som håller mänsklighetens öde i sina händer. Lika insyltat i fejder och konspirationer som mörkmännen inom Psychic Research är också samhället i stort. Den hypotes det ockulta utövar liknar den totalitära terrorn: i de tidsenliga procedurerna går det ena över i det andra. Augurleendet har utvecklats till ett samhällets hånskratt åt sig självt, ett belåtet skrockande över den omedelbara materiella exploateringen av själarna. Horoskopen motsvarar myndigheternas direktiv till befolkningen, och talmystiken bereder marken för kartellpriser och förvaltningsstatistik. Själva integrationen avslöjar sig sist och slutligen som det ideologiska höljet för en desintegration i maktgrupper, som arbetar på ett utrota varandra. Den som råkar i klorna på dem är förlorad.
IV. Ockultismen är en reflex av den fortskridande subjektiveringen av all mening, ett komplement till förtingligandet. Eftersom den objektiva realiteten för människorna idag ter sig outgrundligare än någonsin, försöker de avlocka den ett slags mening med hjälp av meningslöst abrakadabra. Utan ett ögonblicks eftertanke inlägger man en mening i det första sämsta och ersätter det verkligas förnuftighet, som inte längre verkar så övertygande, med dansande bord och strålar från jordhögar. Fenomenvärldens avskräde förvandlas för det angripna medvetandet till en mundus intelligibilis. Det hela hade nästan kunnat utvecklas till ett slags spekulativ sanning, på samma sätt som Kafkas Odradek nästan kunde ha varit en ängel, men inom ramen för en positivitet som avhänt sig tankens medium representerar det bara en barbarisk förvillelse, en subjektivitet utan subjekt, som därför inte känner igen sig själv i objekten. Ju torftigare det som här prånglas ut som “ande” i själva verket är — och i allt mer besjälat skulle ett upplyst subjekt ju omedelbart känna igen sig självt — desto tydligare framstår den därur utlästa meningen, vilken i sig är helt obefintlig, som en omedveten, tvångsmässig projektion av det om inte kliniskt så dock historiskt sett sönderfallande subjektet. Detta vill göra omvärlden delaktig av sitt eget sönderfall: det är därför det sysslar med trolltyg och onda önskningar. “Det tredje läser i min hand / att se min olycksstjärna!” I ockultismen stönar och vrider sig anden under sin förbannelse som en människa med mardrömmar, som plågas ännu mer av medvetandet om att hon drömmer, utan att för den skull lyckas vakna.
V. Ockultismens makt över sinnena är lika lite som fascismens — med vilken den har beröringspunkter i tankemönster liknande det antisemitiska — helt och uteslutande patologiskt. Den ligger snarare i att det sanningstörstande medvetandet under de enklare universalmedlens täckbilder tror sig kunna komma i kontakt med en kunskap som det officiella framåtskridandet i alla dess framtoningar avsiktligt håller förborgad. Det är insikten om att samhället, genom att det i princip utesluter varje möjlighet till spontan helomvändning, graviterar mot en total katastrof. Den faktiska absurditeten finner sin avbild i den astronomiska, som presenterar dunkla samband mellan outgrundliga element — för ingenting är ju mera främmande än stjärnorna — som en vetskap om subjektet. Det hot som kan utläsas ur deras konstellationer liknar det historiska hot som växer och rullar vidare just i och genom subjektlös omedvetenhet. Att vi alla är förutsägbara offer för en helhet som blott består av oss själva, den insikten förmår ockultisterna uthärda bara genom att omvandla denna sammanhängande helhet till en yttre som liknar den men inte innefattar dem själva. I det eländiga hokuspokus de ägnar sig åt, i sina tomma skräckfantasier, kan de på en gång ge utlopp åt sin dunkla klagan, sin oförblommerade dödsångest, och fortsätta att tränga bort dem, som de ju måste om de vill leva vidare. Den lurande cancer som trollas fram ur en avbruten livslinje är bara svindel och bluff där den påstås uppenbara sig, i individens hand; men för den organism som aldrig bestås någon diagnos, kollektivet, skulle den kanske ha varit korrekt. Ockultisterna känner sig med skäl attraherade av monstruösa naturvetenskapliga fantasier. Den saliga härva de spinner ihop av uranisotoper och egna emanationer blir i deras ögon den yttersta uppenbarelsen. Deras mystiska strålar är likafullt bara harmlösa förelöpare till teknikens. Övertron innehåller en insikt såtillvida att den ställer samman de varnande tecken som på samhällets ytplan uppträder var för sig; den är en galenskap såtillvida att den med all sin dödsdrift fortfarande klamrar sig fast vid illusioner — och att den av den skuggbild av samhället den målar upp på himlavalvet förväntar sig det svar som blott kunnat avges öga mot öga med det samhälle vi lever i.
VI. Ockultismen är dumbommarnas metafysik. Mediernas inskränkthet är ingen tillfällighet, inte heller det triviala och apokryfa i deras uppenbarelser. Ända från spiritismens begynnelse har det hinsides inte haft intressantare ting att förmedla än hälsningar från en avliden mormor eller förutsägelser om en förestående resa. Bortförklaringen att andevärlden inte kan meddela mer än det fattiga människoförnuftet kan ta emot är lika erbarmlig, en stödhypotes som i efterhand har byggts in i det paranoiska systemet: mer än en resa till mormor har lumen naturale trots allt åstadkommit, och om andarna inte gitter ta reda på det så är de obildbara calibaner som man bör avbryta allt umgänge med. Det banalt naturliga innehållet i de övernaturliga budskapen är ett tillräckligt bevis för deras osanning. När ockultisterna går på jakt efter det förlorade på den andra sidan hittar de där inget annat än sitt eget intet. För att inte slungas ut ur den gråa vardaglighet där de som oförbätterliga realister känner sig hemma, gör de den mening som de slickar i sig precis likadan som den meningslöshet de flyr från. Den fadda trollglansen är inte annorlunda än den fadda tillvaro den är avsedd att lysa upp. Därför känns den så hemtrevlig för personer av nykter läggning. Enkla fakta, som bara skiljer sig från verklighetens däri att de inte är det, förlänas digniteten av en fjärde dimension. Deras reella obefintlighet är deras enda qualitas occulta. De förser andefattigheten med en världsåskådning. Prompt och lättfattligt serverar astrologerna och spiritisterna ett svar på varje fråga, som visserligen mindre löser den än genom sina braskande deklarationer undandrar den var tänkbar lösning. Deras sublima andevärld, som framställs som ett slags motsvarighet till rymden, erfordrar lika lite tankeverksamhet som blomvaser och stolar. På så vis underblåser de den konformism som redan finns. Ingenting passar det bestående så bra som att beståendet blir själva meningen.
VII. De stora religionerna har antingen, som den judiska, i bildförbudets anda svept in frågan om de dödas frälsning i tystnad eller förkunnat en köttslig återuppståndelse. De tar den oupplösliga enheten mellan andligt och kroppsligt på allvar. För dem finns det inget “andligt” som inte grundar sig på någon form av levande iakttagelse och i sin tur pockar på kroppslig uppfyllelse. För de ockulta rörelserna, som anser sig stå över uppståndelsetanken och egentligen inte vill veta av någon frälsning, är detta för plumpt. Deras metafysik, som inte ens Huxley längre kan skilja från den genuina, bygger på axiomet: “Själen lyfter mot de högre planen, / kroppen ligger kvar på ottomanen.” Ju muntrare andevärldarna är, desto mer mekanistiska blir de: inte ens Descartes drog skiljelinjen så knivskarpt. Arbetsfördelning och reifikation drivs till sin yttersta spets: kropp och själ klipps isär i ett slags permanent vivisektion. Snygg och ren skall själen höja sig ur stoftet, blott för att i de ljusare regionerna återuppta sin ivriga verksamhet på samma stället där den blivit avbruten. Genom den sortens självständighetsförklaring blir själen bara en billig imitation av vad den påstås ha frigjort sig från. I stället för den växelverkan mellan kropp och själ som även de mest kompromisslösa filosofier talat om uppfinner man en astralkropp, den hypostaserade andens nesliga eftergift åt sin egen motpart. Det är bara genom en kroppslig liknelse som den rena anden överhuvud kan bli ett fattbart begrepp, och därmed upphäver detta samtidigt sig självt. När man förtingligar andarna har man redan förnekat deras existens.
VIII. Det hojtas om materialism. Men astralkroppen tänker man väga. Objekten för det ockulta intresset ska på en gång vara bortom all möjlighet till erfarelse och bli föremål för erfarelse. Det skall gås strikt vetenskapligt tillväga: ju större humbug, desto noggrannare försöksanordningar. Den pretentiösa vetenskapliga kontrollen drivs in absurdum där det inte finns något att kontrollera. Samma rationalistiska och empiristiska apparat som har gjort rent hus med andarna kopplas nu in för att åter pracka dem på folk som inte längre litar på det egna förnuftet. Som om inte varje tänkbar elementarande skulle ta till flykten inför de fällor naturens herrar gillrar för dess eteriska väsen. Men även detta förhållande vet ockultismen att vända till sin fördel. Eftersom andarna blir generade av kontroller måste mitt bland de rigorösa säkerhetsåtgärderna ett litet kryphål lämnas, så att de ostörda kan ta sig in. Ockultisterna är nämligen praktiska människor. De drivs inte av simpel vetgirighet, de är ute efter vinkar och råd. Från stjärnorna bär det av raka vägen till fondmäklaren. För det mesta går deras besked också ut på att vissa fattigare bekanta, som hoppas på en hjälpande hand, kommer att dra olycka över huset.
IX. Ockultismens kardinalsynd är en sammansmältning av medvetande och existens som gör den senare till ett attribut till det förra. Medvetandet har vuxit fram ur existensen, som ett organ för livsuppehället. Men i och med att existensen reflekteras i medvetandet blir detta på samma gång något annat. Det existerande negerar sig såsom medvetande om sig självt. Denna negation är medvetandets, andens element. Men att i sin tur tillskriva denna ande en positiv existens, om också av högre ordning, vore att utlämna den åt just det som den definierar sig mot. Den senare borgerliga ideologin omvandlade den ånyo till vad den varit för preanimismen, till något i sig existerande, fast nu efter mönster av den samhälleliga arbetsdelningen, åtskillnaden mellan fysiskt och andligt arbete och det senares organisatoriska herravälde över det förra. Med detta begrepp om en i sig själv existerande ande legitimerade medvetandet ontologiskt andens överhöghet och befäste den genom att etablera anden som självständig i förhållande till den sociala princip som konstituerar den. En liknande ideologi exploderar inom ockultismen, som kan beskrivas som den förverkligade idealismen. Just i kraft av den oeftergivliga åtskillnaden mellan ande och vara blir anden något som tillhör varat. Medan idealismen blott för det helas, dvs idéns vidkommande hävdat att varat var ande och att denna ande var verklig, så drar ockultismen av det den absurda slutsatsen att existens är lika med bestämt vara: “Existens är i enlighet med sin tillblivelse alltid och överallt ett varande med något icke-varande, där detta icke-varande har upptagits i varandet, så att den konkreta helheten uppträder i ett omedelbart varandes form, utgör dess bestämning som sådan.” (Hegel, Wissenschaft der Logik I, utg Glockner, s 123.) Ockultisterna uppfattar icke-varandet i “omedelbar förening med varandet” bokstavligt, och deras konkretisering blir en halsbrytande förkortning av vägen från det hela till det bestämda, en kortslutning som ju kan stödja sig på att en helhet som en gång blivit bestämd inte längre är någon helhet. De ställer metafysiken mot väggen med ett Hic Rhodus, hic salta: efter ett slutgiltigt besked om att anden tillerkänts existens på det filosofiska planet borde det, anar de, vara fritt fram för att legitimera vilken som helst form av kringsvävande existens som en särskild ande. Läran om andens faktiska existens, denna yttersta apoteos av det borgerliga medvetandet, skulle i så fall från början ha telelogiskt innefattat sin egen djupaste förnedring, andetron. Steget över till medveten existens, som alltid är “positivt” och fungerar som legitimering av världen, drar alltid på samma gång med sig tesen om andens positivitet och diverse försök att materialisera den, att transportera det absoluta till fenomenvärlden. Huruvida hela den materiella världen i egenskap av “produkt” ska betraktas som ande eller vart enskilt ting som någon sorts ande blir då hugget som stucket: världsanden blir the Supreme Spirit, det andelösa beståendes skyddsängel. Det lever ockultisterna högt på. Deras mysticism är den hegelianska mystikens enfant terrible. De driver den filosofiska spekulationen till en svindlande bankrutt. Genom att prångla ut ett bestämt vara som ande utsätter de den förtingligade anden för ett existensprov som bara kan utfalla negativt. Det finns ingen ande i den.
Noter:
mundus intelligibilis, den tänkbara världen, ställdes av Augustinus mot mundus sensibilis, sinnevärlden.
Kafkas Odradek: ett föremål som får en demonisk makt i kortberättelsen “Husfaberns bekymmer”.
“Den tredje läser ur min hand . . .” (”Die dritte liest mir aus den Hand / Sie will mein Unglück lesen”): ej lokaliserat citat, möjligen ur Wagners “Ringen”.
lumen naturale: det naturliga ljuset, sunda förnuftet; qualitas occulta: förborgad egenskap.
Huxley, jfr not 30 och s. 184.
“Själen lyfter mot de högre planen”: troligen ett citat från den produktive Wilhelm Busch, jfr. n. 31. 31
Hic Rhodus, hic salta: ur Aesopos’ fabel om “Skrävlaren”, som påstod sig ha hoppat så och så långt på ön Rhodos och avbröts av en åhörare med uppmaningen “Här är Rhodos, hoppa här!”
Det finns ingen ande i den: citat ur profeten Habackuks varning för “skurna beläten” (2, 19)
