|
|
| (6 mellanliggande versioner av samma användare visas inte) |
| Rad 1: |
Rad 1: |
| − | [[Bild:Mini_Organisation.jpg|left]]'''[[Organisation of the organisationless]]''' – Nunes menar med ”de organisationslösas organisation” just det här ”naturliga”. Vad som är karaktäristiskt för dagens (2011s) rörelser är inte någon frånvaro av organisering utan ett sätt att organisera ”som kan beskrivas i egen rätt.” Det finns en konstruerad bipolaritet i diskussionen mellan traditionalisters formella organisationer och ett ideal om horisontalitet, ledarlöshet, öppenhet, transparens, direktdemokrati, osv… Och ju hårdare polemiken är mellan sidorna, desto svårare blir det att inta den egentliga gränszonen, enligt Nunes. Delvis är bipolariteten ett falskt val, eftersom alla organisatoriska och strategiska problem idag kommer att nödvändigtvis komma inifrån nätverk. Nätverk är en vardagsrealitet. Även om man motsätter sig nätverkets principer så gör man det inifrån. ”To put it somewhat more dramatically: even if a return to the party-form were found to be the solution, the party would no doubt have to emerge from existing networks.” (11) Det är finns inte heller några (”spontana”) nätverk som är fria från normer, värderingar, önsketänkande eller moralism. Det finns inte ”platta” nätverk. ”Horisontalitet” har blivit ett ”epistemologiskt hinder”. (12) | + | [[Bild:Mini_lastnight.jpg|left]]'''[[The last night]]''' – Det börjar egentligen med olydnad. Med nejet. Vägran. Det kan vara ren ilska, hat, som antingen har en väldigt tydlig mottagare (chefer, kontrollanter, auktoriteter av alla former) eller en miljö (fabriken, lagret, kontoret). Början är beslutet att vägra lyda. För all tid förnedrad, all tid undertryckt, all tid förlorad. Allt det som inte tilläts, kunde eller orkades prövas eller förverkligas. Allt det liv som förnekats. Ilska och hat som vänts inåt, “Ilska mot mig själv, för min oförlåtliga lydnad.” |
| | | | |
| | | | |
| − | [[Bild:Mini_revolution.jpg|left]]'''[[Traité de savoir-vivre à l'usage des jeunes générations]]''' – Det är i vardagen, ”på gatan” och ”på golvet” som det verkliga tar plats. Hos den isolerade, omgärdad av ismer och gäng. Det är här som utmaningen, ibland kallad ”klasskampen,” utspelar sig. Och det är här som subversion måste tillämpas. Det är härifrån vi läser och försöker förstå och tillämpa Raoul Vaneigems råd om gott uppförande för de yngre generationerna. | + | [[Bild:Mini_hope.jpg|left]]'''[[Hope against hope]]''' – Det delvis anonyma Out of the Woods-kollektivet har funnits sedan 2014 och verkar bestå av humanvetare och samhällsvetare. Flera av texterna är tidigare publicerade i olika sammanhang medan andra är nyskrivna till antologin. Texterna har inte bearbetats för att bli helt koherenta utan spretar aningen gällande såväl, begrepp och utgångpunkter som slutsatser. I sina teoretiska utgångspunkter är kollektivet framför allt inspirerade av vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborgteori. Strategiskt är de inspirerade av de praktiska erfarenheter som har ackumulerats från de senaste decenniernas katastrofer och det samarbete och sammanhållning de har skapat (”disaster communities”), samt från kamper mot kolonialism, gränser och rasism. |
| | | | |
| − | Vi är tyvärr inte unga längre, men har inte kunnat komma vidare i den förväntade livs- och karriärstegen eftersom vi är överflödiga, misslyckade och överhuvudtaget ointresserade. Vaneigem talar till oss, också. Femtio år senare talar han till oss, eftersom utmaningen som boken var ett svar på ännu inte har fått sin lösning.
| |
| | | | |
| − | | + | [[Bild:Mini clilevi.jpg|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras. |
| − | [[Bild:Mini_MGW.jpg|left]]'''[[Filling the void]]''' – I ''Filling the void: Emotion, capitalism & social media'' undersöker Marcus Gilray-Ware (MGW) sociala medier – till skillnad från många andra, särskilt i det "offentliga samtalet" – utifrån ett helhetsperspektiv där fenomenets olika tekniker och plattformar relateras till vår samtida kapitalism och psykosociala tillstånd. Det är MGWs grundtes att sociala medier inte kan förstås enbart eller ens främst som kultur eller teknologi, etc, utan just måste relateras till samhället som helhet. Med det kommer också en kritik av diverse "deterministiska" analyser som säger att till exempel teknologins utveckling bestämmer hur vi använder och relaterar till dessa fenomen. | + | |
Nuvarande version från 21 augusti 2024 kl. 21.31
The last night – Det börjar egentligen med olydnad. Med nejet. Vägran. Det kan vara ren ilska, hat, som antingen har en väldigt tydlig mottagare (chefer, kontrollanter, auktoriteter av alla former) eller en miljö (fabriken, lagret, kontoret). Början är beslutet att vägra lyda. För all tid förnedrad, all tid undertryckt, all tid förlorad. Allt det som inte tilläts, kunde eller orkades prövas eller förverkligas. Allt det liv som förnekats. Ilska och hat som vänts inåt, “Ilska mot mig själv, för min oförlåtliga lydnad.”
Hope against hope – Det delvis anonyma Out of the Woods-kollektivet har funnits sedan 2014 och verkar bestå av humanvetare och samhällsvetare. Flera av texterna är tidigare publicerade i olika sammanhang medan andra är nyskrivna till antologin. Texterna har inte bearbetats för att bli helt koherenta utan spretar aningen gällande såväl, begrepp och utgångpunkter som slutsatser. I sina teoretiska utgångspunkter är kollektivet framför allt inspirerade av vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborgteori. Strategiskt är de inspirerade av de praktiska erfarenheter som har ackumulerats från de senaste decenniernas katastrofer och det samarbete och sammanhållning de har skapat (”disaster communities”), samt från kamper mot kolonialism, gränser och rasism.
Climate Leviathan – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.
