Skillnad mellan versioner av "Alienation"
Iammany (Diskussion | bidrag) m |
Iammany (Diskussion | bidrag) (→Vidare läsning) |
||
| Rad 15: | Rad 15: | ||
* Karl Marx: [[De ekonomisk-filosofiska manuskripten]] (1844) | * Karl Marx: [[De ekonomisk-filosofiska manuskripten]] (1844) | ||
* [[Louis Althusser]]: ''[https://www.marxists.org/svenska/althusser/1965/for_marx.html För Marx]'' (1968) | * [[Louis Althusser]]: ''[https://www.marxists.org/svenska/althusser/1965/for_marx.html För Marx]'' (1968) | ||
| + | * [[Fredy Perlman]]: [https://krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/reproduktionvardag.html Reproduktionen av vardagslivet] (1969) | ||
* István Mészáros: ''[https://www.marxists.org/archive/meszaros/works/alien/ Marx's Theory of Alienation]'' (1970) | * István Mészáros: ''[https://www.marxists.org/archive/meszaros/works/alien/ Marx's Theory of Alienation]'' (1970) | ||
* Kostas Axelos: Alienation and Techne in the Thought of Karl Marx (1976) | * Kostas Axelos: Alienation and Techne in the Thought of Karl Marx (1976) | ||
| Rad 20: | Rad 21: | ||
* Rahel Jaeggi: ''Alienation'' (2014) | * Rahel Jaeggi: ''Alienation'' (2014) | ||
* Johan Alfonsson: ''Alienation och arbete'' (2020) | * Johan Alfonsson: ''Alienation och arbete'' (2020) | ||
| − | |||
== Om alienationsbegreppet och dess historia == | == Om alienationsbegreppet och dess historia == | ||
Nuvarande version från 13 januari 2023 kl. 19.09
Lönearbetet är inte tillfredsställelsen av ett behov, utan bara ett medel att tillfredsställa ett behov utanför arbetet. Arbetet är inte arbetarens eget, utan någons annans. Därför är arbetaren sin egen när hon inte arbetar, och när hon arbetar är hon inte sin egen. Lönearbetet innebär med andra ord ett förnekande av det som gör arbetaren till människa, hennes fria skapande verksamhet. Detta alienerar henne från produktionsakten.
Det som kännetecknar människan är hennes förmåga att producera och reflektera över sin livsaktivitet. Men lönearbetet förvränger även detta. Livsaktiviteten, det specifika för den mänskliga arten, framstår bara som ett medel för att kunna upprätthålla den fysiska existensen. Lönearbetaren är med andra ord skild från det som gör henne till människa, sin livsaktivitet, så är hon också alienerad från den mänskliga arten.
Även människans grundläggande socialitet, människan som samhällsvarelse, hotas enligt Marx av lönearbetet. I det borgerliga samhället ses individen både som utgångspunkt och som målet ("förverkliga dig själv"). Detta innebär att individen alieneras från samhället. I själva verket utgör individen och samhället två sidor av samma mynt. Slutligen så skiljer och alienerar lönearbetet även människan från andra människor. Genom bl.a. konkurrensen i det borgerliga samhället ses individen som ett hot mot en annan individ, istället som att ses som en bekräftelse på människans grundläggande sociala väsen.
- Kommunismen innebär upphävandet av det privata ägandet, lönearbetet och den mänskliga alienationen – det är förverkligandet av människans väsen.
Vidare läsning
- Ludwig Feuerbach: Kristendomens väsen (1841)
- Karl Marx: De ekonomisk-filosofiska manuskripten (1844)
- Louis Althusser: För Marx (1968)
- Fredy Perlman: Reproduktionen av vardagslivet (1969)
- István Mészáros: Marx's Theory of Alienation (1970)
- Kostas Axelos: Alienation and Techne in the Thought of Karl Marx (1976)
- Chris Arthur: Objectification and alienation in Marx and Hegel (1982)
- Rahel Jaeggi: Alienation (2014)
- Johan Alfonsson: Alienation och arbete (2020)
Om alienationsbegreppet och dess historia
|
Innebörden av alienation är inte entydig. Även om begreppets betydelse historiskt har skiftat är den gemensamma nämnaren att alienation är ett begrepp som berör någon form av mänsklig separation och främlingblivande.
Begreppet har en lång historia. Även om det i dag ofta kommit att förknippas med Karl Marx är det inte ett begrepp som uppstod i Marx kritik av kapitalismen. Det svenska ordet “alienation”, som också finns i en rad andra språk, kommer från latinets alienatio vilket betyder att göra till någon annans, att ta ifrån, att ta bort. Det kopplas även till alienus som betyder “att tillhöra någon annan”. När alienatio eller alienare användes på latin i Romarriket var det relaterat till egendomsförhållanden, där man syftade på ett juridiskt överförande av ägande från en person till en annan. Något blir på så vis någons annans, det alieneras den ursprungliga ägaren. Men det är inte bara att vara någon annans utan det är själva processen “att bli någon annans” som åsyftas.
I den medeltida engelskan syftade alienation på människans separation från Gud. Denna separation uppstod i syndafallet. Människan bröt mot sitt löfte gentemot Gud då hon åt av kunskapens träd. Hon fick en egen vilja och medvetande, blev en egen och därmed inte ett med Gud. Hon förvisades från lustgården och separerades från, det vill säga alienerades, Gud. Istället för att leva ett liv i harmoni och i enhet med Gud gick hon, med den kunskap och självmedvetenhet hon förvärvat genom sin syndahandling, sörja för det egna livet. Alienationen i den kristna historien överkoms genom syndernas förlåtelse och inträdet genom pärleporten. Först då kan människan återförenas med Gud. Separationen och främlingblivandet kom först senare att beröra mellanmänskliga relationer. Vägen dit gick dock via den religiösa föreställningen.
Ludwig Feuerbach (1841) menade att det inte är Gud som människan är alienerad. Gud är inget annat än människans självprojicering av sina egna, föreställt bästa, egenskaper, en idealbild. Människans egenskaper och den egna skapelsen framträder som något externt som människan sedan underkastar sig och blir dominerad av. Det är således inte Gud människan är alienerad utan sig själv. Häri finns en rörelse bort från att relationen som bryts skulle vara gentemot något externt mänskligt, så som ett icke-mänskligt ting eller en extern gud, istället behandlar alienation här mänskliga relationer.
Varken Marx, Feuerbach eller Hegel använde själva ordet alienation, istället är det primärt Entfremdung, Veräusserung och Enttäusserung som används. Den tyska termen Entfremdung, vilken är en av de termer som Marx använde för att beskriva alienation, är snarlik det latinska alienu. Entfremdung, främliggöra, har dock inte samma koppling till egendomsförhållanden som det latiska alienatio. För denna relation användes termen Veräussering, som Hegel primärt använde för att beskriva egendomsrelationer eller Entäusserung som Marx använde. Dessa begrepp har att göra med avyttring och objektivering. Människan avyttrar sig i något och objektiverar på så vis en del av sig själv i något annat. Detta andra blir henne sedan främmande. En viktig del i Marx användning av begreppet är att det avyttrade inte enbart blir främmande utan att det även vänds mot människan själv. Både främlingskap och avyttring är centrala delar i Marx användning av alienationsbegreppet. Termerna verkar dock, som Sven-Eric Liedman har påpekat, vara utbytbara hos honom.
En definition av alienationsbegreppet
I redogörelsen ovan för begreppets etymologiska och filosofiska ursprung har vi kommit en bit på vägen i att definiera alienation. Som vi såg har begreppet i den bredaste bemärkelsen använts för att peka på någon typ av separation som är ett förfrämligande. Ordet förfrämlingande vittnar om att det är något som inte har varit främmande men som blivit det. Det som har hört eller borde höra samman har separerats, vilket vittnar om att alienation skiljer sig från att vara främmande inför något eller någon.
Främlingskap kan existera utan att det föregås av en separation. Om en person åker till en främmande stad i ett främmande land, sätter sig på en uteservering och observerar alla människor som hastar förbi så är dessa personen främmande, men de är inte alienerade. Enbart om det finns en föreställning om att personen borde ha en relation till de främmande människorna som nu av någon anledning gått förlorad kan de vara alienerade. Om vi istället föreställer oss följande: En person som åker till samma främmande stad, i samma främmande land, sätter sig på samma uteservering och ser samma främlingar skynda upp och ned för gatan. Bland alla främmande ansikten dyker det plötsligt upp ett mycket bekant ansikte. Det är den fikande personens nära vän som hon träffade senast för några dagar sedan i deras gemensamma hemstad. Då berättade den fikande personen för vännen att hon skulle åka till just denna stad över helgen. Visst hade vännen ett något besvärad ut, men inte nämnt att även hon skulle åka dit. När nu deras ögon möts i denna främmande stad bland alla främmande ansikten som rusar förbi på trottoaren, fryser vännen till is. Den fikande personen förstår att vännen undanhållit sin resa, och att de trots allt inte är så nära som hon trodde. En kil har slagits in mellan dem och den fikande personen upplever sig inte längre veta vem vännen är. Den nära relationen har förbytt till, ja till vad? De har ju en fortsatt relation, men den är inte som förut. De var vänner, har inte blivit ovänner, men en distans har öppnats mellan dem. Den fikande personen kan inte längre förstå eller begripa sig på sin vän. I detta senare fall handlar det om en separation, två vänner separeras och ställs främmande inför varandra. Det kan förstås som ett främlingsblivande, något som har hört ihop har glidit isär, men det är inte ett rent främlingskap, de känner ju fortfarande varandra. I det första fallet finns det ingen föreställning om att personen borde ha en relation till de främmande människorna, personen har ingen relation till dem över huvud taget. I det andra fallet ser relationen annorlunda ut. Det finns i grunden en föreställd relation som brutits och enbart på det sättet kan man förstå separationen. Något som har hört samman eller borde höra samman har separerats. Detta är centralt även i alienationsbegreppet, alienationen är inte en icke-relation, snarare är det en förvrängd relation.
Filosofen Rahel Jaeggi (2014) resonerar på ett liknande sätt. Hon definierar alienation som en relationslös relation. På detta vis understryks att det fortfarande finns en relation till det som är alienerat, men att denna relation blivit förvrängd. Det är ett tillstånd av ofullständiga relationer. Relationen borde vara något som den inte är. Delarna som inte står i relation till varandra antas egentligen tillhöra samma helhet. Eftersom de egentligen anses höra samma är det inte frågan om en icke-relation, det är istället en relationslös relation. Delar som inte borde stå i relation till varandra kan således inte vara alienerade, de är bara främmande. Att definiera alienation som relationslösa relationer förtydligar vad som ryms i begreppet förfrämlingande: att en enhet bryts upp och separeras. Det tål att understrykas att det inte finns någon motsättning mellan att benämna alienation som förfrämlingande och en relationslös relation, det senare understryker dock att alienationen berör relationer.
