Mezioud Ouldamer - Versionshistorik

Iammany den 27 september 2025 kl. 14.02

2025-09-27T14:02:38Z

Iammany: Skapade sidan med 'rightrightMezioud Ouldamer är en orättvist försummad figur inom den så kallade "postsituationistiska" rörelsen. Lite är känt...'

2025-09-27T14:00:26Z

Skapade sidan med 'right rightMezioud Ouldamer är en orättvist försummad figur inom den så kallade "postsituationistiska" rörelsen. Lite är känt...'

Ny sida

[[Bild:Mesong.jpg|right]][[Bild:Cauchemar.jpg|right]]Mezioud Ouldamer är en orättvist försummad figur inom den så kallade "postsituationistiska" rörelsen. Lite är känt om Ouldamer – liksom [[ Guy Debord|Debord]] höll han sig undan rampljuset, och det finns inget känt fotografi av honom. Statsvetaren Nedjib Sidi Moussa gjorde ett tappert försök att pussla ihop bitarna av det ofullständiga pussel som är Ouldamers liv i en dödsruna. En del av det som följer är en förkortad och översatt version av Sidi Moussas vetenskapliga arbete, och en del är resultatet av vår egen forskning.

Ouldamer föddes i Ait Saada, Algeriet, 1957. 1980 skriver han ''l'Algerie Brûle!'' (Algeriet brinner!) under pseudonym. Denna korta pamflett ger en radikal tolkning av det algeriska upproret och pekar på den algeriska statens långt gångna nedbrytning. Ouldamer, som då var byggnadsarbetare, arresteras i december 1980 och döms till två års fängelse.

Fyra år senare, i ''Offense à President'' (Klagomål till presidenten), fördjupar Ouldamer sin tolkning och ger en seriös redogörelse för Algeriets auktoritära regim och dess politiska fängelser. I ett brev till Floriana Lebovici daterat 30 augusti 1984 hade Debord rekommenderat att hon skulle publicera detta verk (se ''Correspondance'' vol 6, s. 274). De två männen skulle först träffas i september eller oktober 1984 och sedan omedelbart inleda en vänskap (se ''Correspondance'' vol 6, s. 278). Det verkar som att Debord, genom Floriana Lebovici, hade försökt minska en del av Ouldamers immigrationsproblem så att den algeriska dissidenten kunde stanna kvar i Frankrike (se ''Correspondance'' vol 6, s. 288 och s. 355-356). Debord rekommenderade Ouldamers ''Offense à President'' varmt till sina vänner, inklusive [[Jaime Semprun]] (se ''Correspondance'' vol 6, s. 309).

Under 1986, mitt under en livlig debatt om invandring, skrev Ouldamer ''Le Cauchemar immigré dans la Décomposition de la France'' (Invandrarmardrömmen i Frankrikes nedbrytning). I den angriper den algerisktfödde författaren myterna bakom både rasistiska och antirasistiska argument. Debord hade gett Ouldamer omfattande [[Allt är falskt i invandringsfrågan|synpunkter på ämnet]] i ett långt brev daterat 22 november 1985 (se ''Correspondance'' vol. 6, s. 362–369). Några månader senare, i ett brev daterat den 30 augusti 1986, gratulerar Debord Ouldamer i ett ovanligt lovordsbrev: ”Kära Mezioud, jag läste manuskriptet till Immigrantmardrömmen med stor beundran. Allt är rätt; och det är väl sagt. Om detta ämne, så centralt i Frankrikes nedbrytning, är det just den skandalösa sanningen som det var nödvändigt att skriva. Man kan inte, i god tro, göra några reservationer. Mina hjärtliga gratulationer” (se ''Correspondance'' vol 6, s. 436)

''Le Mensonge cru. De la Décomposition de la Presse dans l'Achèvement de l'Aliénation médiatique'' (En lögn trodd: Om pressens nedbrytning i den prestationsbaserade mediealienationen) är Ouldamers fjärde verk och en våldsam attack mot journalister och journalistik, vilka ses som rena lakejer för den rådande socioekonomiska ordningen. Boken publicerades 1988 och fick mycket begränsad pressbevakning. Under tiden hade Debord och Mezioud blivit omsams (se ''Correspondance'' vol 6, s. 488), det är oklart varför. Som ett resultat publicerades inte verket av Champ Libre / G. Lebovici, som Ouldamers tre första böcker.

''La Naissance de la guerre sociale en Algérie'' (Födelsen av sociala kamper i Algeriet) från 1991 är en uppdaterad kritik av den algeriska politiska situationen och är särskilt förutseende, och förkunnar att "ett inbördeskrig kan bryta ut när som helst". Historien skulle visa att Mezioud hade rätt.

Mezioud publicerade ytterligare två samhällskritiska verk, 1995 och 2007. Han tog sitt liv den 12 juli 2017 i Saint-Jean-de-Luz. Föga förvånande rapporterades inte hans bortgång i någon tidning.

=== Bibliografi ===
* L’Algérie brûle ! (Paris: Champ Libre, 1981)
* Offense à President (Paris: Gerard Lebovici, 1985)
* Le Cauchemar immigré dans la décomposition de la France (Paris: Gerard Lebovici, 1986)
* Le Mensonge cru : de la décomposition de la presse dans l’achèvement de l’aliénation médiatique (Paris: Siham, 1988)
* La Naissance de la guerre sociale en Algérie (Paris: Hors Commerce, 1991)
* L’Économie et son trouble (Paris: Siham, 1995)
* La Cruauté maintenant (Arles: Sulliver, 2007)

Översatt från [https://situationnisteblog.com/2020/09/07/le-mensonge-cru-de-la-decomposition-de-la-presse-dans-lachevement-de-lalienation-mediatique-1988-and-on-on-mezioud-ouldamer-in-general/ Situationniste Blog - A situationst book collector's blog]

[[Kategori:Situationistiska internationalen]]

@@ Rad 5: / Rad 5: @@
 Fyra år senare, i ''Offense à President'' (Klagomål till presidenten), fördjupar Ouldamer sin tolkning och ger en seriös redogörelse för Algeriets auktoritära regim och dess politiska fängelser. I ett brev till Floriana Lebovici daterat 30 augusti 1984 hade Debord rekommenderat att hon skulle publicera detta verk (se ''Correspondance'' vol 6, s. 274). De två männen skulle först träffas i september eller oktober 1984 och sedan omedelbart inleda en vänskap (se ''Correspondance'' vol 6, s. 278). Det verkar som att Debord, genom Floriana Lebovici, hade försökt minska en del av Ouldamers immigrationsproblem så att den algeriska dissidenten kunde stanna kvar i Frankrike (se ''Correspondance'' vol 6, s. 288 och s. 355-356). Debord rekommenderade  Ouldamers ''Offense à President'' varmt till sina vänner, inklusive [[Jaime Semprun]] (se ''Correspondance'' vol 6, s. 309).
-Under 1986, mitt under en livlig debatt om invandring, skrev Ouldamer ''Le Cauchemar immigré dans la Décomposition de la France'' (Invandrarmardrömmen i Frankrikes nedbrytning). I den angriper den algerisktfödde författaren myterna bakom både rasistiska och antirasistiska argument. Debord hade gett Ouldamer omfattande [[Allt är falskt i invandringsfrågan|synpunkter på ämnet]] i ett långt brev daterat 22 november 1985 (se ''Correspondance'' vol. 6, s. 362–369). Några månader senare, i ett brev daterat den 30 augusti 1986, gratulerar Debord Ouldamer i ett ovanligt lovordsbrev: ”Kära Mezioud, jag läste manuskriptet till  Immigrantmardrömmen  med stor beundran. Allt är rätt; och det är väl sagt. Om detta ämne, så centralt i Frankrikes nedbrytning, är det just den skandalösa sanningen som det var nödvändigt att skriva. Man kan inte, i god tro, göra några reservationer. Mina hjärtliga gratulationer” (se ''Correspondance'' vol 6, s. 436)
+Under 1986, mitt under en livlig debatt om invandring, skrev Ouldamer ''Le Cauchemar immigré dans la Décomposition de la France'' (Invandrarmardrömmen i Frankrikes nedbrytning). I den angriper den algerisktfödde författaren myterna bakom både rasistiska och antirasistiska argument. Debord hade gett Ouldamer omfattande [[Allt är falskt i "invandrarfrågan"|synpunkter på ämnet]] i ett långt brev daterat 22 november 1985 (se ''Correspondance'' vol. 6, s. 362–369). Några månader senare, i ett brev daterat den 30 augusti 1986, gratulerar Debord Ouldamer i ett ovanligt lovordsbrev: ”Kära Mezioud, jag läste manuskriptet till  Immigrantmardrömmen  med stor beundran. Allt är rätt; och det är väl sagt. Om detta ämne, så centralt i Frankrikes nedbrytning, är det just den skandalösa sanningen som det var nödvändigt att skriva. Man kan inte, i god tro, göra några reservationer. Mina hjärtliga gratulationer” (se ''Correspondance'' vol 6, s. 436)
 ''Le Mensonge cru. De la Décomposition de la Presse dans l'Achèvement de l'Aliénation médiatique'' (En lögn trodd: Om pressens nedbrytning i den prestationsbaserade mediealienationen) är Ouldamers fjärde verk och en våldsam attack mot journalister och journalistik, vilka  ses som rena lakejer för den rådande socioekonomiska ordningen. Boken publicerades 1988 och fick mycket begränsad pressbevakning. Under tiden hade Debord och Mezioud blivit omsams (se ''Correspondance'' vol 6, s. 488), det är oklart varför. Som ett resultat publicerades inte verket av Champ Libre / G. Lebovici, som Ouldamers tre första böcker.