Mall:Senaste - Versionshistorik

Iammany den 21 augusti 2024 kl. 19.31

2024-08-21T19:31:01Z

Iammany den 27 februari 2021 kl. 10.26

2021-02-27T10:26:46Z

Iammany den 13 februari 2021 kl. 16.44

2021-02-13T16:44:56Z

Iammany den 13 februari 2021 kl. 16.24

2021-02-13T16:24:40Z

Iammany den 13 februari 2021 kl. 16.24

2021-02-13T16:24:06Z

Iammany den 10 september 2019 kl. 18.49

2019-09-10T18:49:59Z

Iammany den 26 mars 2019 kl. 17.50

2019-03-26T17:50:30Z

Iammany den 21 februari 2019 kl. 17.32

2019-02-21T17:32:41Z

Iammany den 24 november 2018 kl. 16.13

2018-11-24T16:13:55Z

Iammany den 17 juli 2018 kl. 17.59

2018-07-17T17:59:26Z

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
-[[Bild:Mini_hope.jpg|left]]'''[[Hope against hope]]''' – Det delvis anonyma Out of the Woods-kollektivet har funnits sedan 2014 och verkar bestå av humanvetare och samhällsvetare. Flera av texterna är tidigare publicerade i olika sammanhang medan andra är nyskrivna till antologin. Texterna har inte bearbetats för att bli helt koherenta utan spretar aningen gällande såväl, begrepp och utgångpunkter som slutsatser. I sina teoretiska utgångspunkter är kollektivet framför allt inspirerade av vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborgteori. Strategiskt är de inspirerade av de praktiska erfarenheter som har ackumulerats från de senaste decenniernas katastrofer och det samarbete och sammanhållning de har skapat (”disaster communities”), samt från kamper mot kolonialism, gränser och rasism.
+[[Bild:Mini_lastnight.jpg|left]]'''[[The last night]]''' – Det börjar egentligen med olydnad. Med nejet. Vägran. Det kan vara ren ilska, hat, som antingen har en väldigt tydlig mottagare (chefer, kontrollanter, auktoriteter av alla former) eller en miljö (fabriken, lagret, kontoret). Början är beslutet att vägra lyda. För all tid förnedrad, all tid undertryckt, all tid förlorad. Allt det som inte tilläts, kunde eller orkades prövas eller förverkligas. Allt det liv som förnekats. Ilska och hat som vänts inåt, “Ilska mot mig själv, för min oförlåtliga lydnad.”
-[[Bild:Mini clilevi.jpg|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.
+[[Bild:Mini_hope.jpg|left]]'''[[Hope against hope]]''' – Det delvis anonyma Out of the Woods-kollektivet har funnits sedan 2014 och verkar bestå av humanvetare och samhällsvetare. Flera av texterna är tidigare publicerade i olika sammanhang medan andra är nyskrivna till antologin. Texterna har inte bearbetats för att bli helt koherenta utan spretar aningen gällande såväl, begrepp och utgångpunkter som slutsatser. I sina teoretiska utgångspunkter är kollektivet framför allt inspirerade av vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborgteori. Strategiskt är de inspirerade av de praktiska erfarenheter som har ackumulerats från de senaste decenniernas katastrofer och det samarbete och sammanhållning de har skapat (”disaster communities”), samt från kamper mot kolonialism, gränser och rasism.
-[[Bild:Mini_fullylux.jpg|left]]'''[[Helautomatisk lyxkommunism]]''' – Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.
+[[Bild:Mini clilevi.jpg|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
-[[Bild:Mini clilevi.jpg|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.
+[[Bild:Mini_hope.jpg|left]]'''[[Hope against hope]]''' – Det delvis anonyma Out of the Woods-kollektivet har funnits sedan 2014 och verkar bestå av humanvetare och samhällsvetare. Flera av texterna är tidigare publicerade i olika sammanhang medan andra är nyskrivna till antologin. Texterna har inte bearbetats för att bli helt koherenta utan spretar aningen gällande såväl, begrepp och utgångpunkter som slutsatser. I sina teoretiska utgångspunkter är kollektivet framför allt inspirerade av vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborgteori. Strategiskt är de inspirerade av de praktiska erfarenheter som har ackumulerats från de senaste decenniernas katastrofer och det samarbete och sammanhållning de har skapat (”disaster communities”), samt från kamper mot kolonialism, gränser och rasism.
-[[Bild:Mini_fullylux.jpg|left]]'''[[Helautomatisk lyxkommunism]]''' – Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.
+[[Bild:Mini clilevi.jpg|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.
-[[Bild:Mini_reynolds.jpg|left]]'''[[The coming revolution]]''' – Även om Reynolds analys är helt i linje med en marxistisk tradition är han påfallande ointresserad av att referera till och argumentera med och mot marxistiska teoribildningar. Marx förekommer emellanåt men annars är det främst olika rapporter, empirisk forskning och nyhetsartiklar som Reynolds refererar till. Resultatet är en rättfram och funktionell analys som mer syftar till att ge en övergripande förklaring till sakernas tillstånd än att bidra till en marxologisk debatt. Reynolds har heller inga ambitioner att vara någon originell eller nydanande teoretiker. Vad han gör är att på ett lättillgängligt sätt summera några av de centrala slutsatserna i samtida kritik av kapitalismen för att därefter framhäva en av de mest realistiska strategierna som finns tillhands för att bygga ett annat samhälle. ''The Coming Revolution'' är därför en utmärkt bok att sätta i handen på någon som är nyfiken på vad en kritisk analys av samtida kapitalism, med fokus på grundläggande motsättningar och konflikter, har att säga.
+[[Bild:Mini_fullylux.jpg|left]]'''[[Helautomatisk lyxkommunism]]''' – Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.

← Äldre version		Versionen från 13 februari 2021 kl. 16.44
Rad 1:		Rad 1:
−	[Bild:Mini clilevi.jpg\|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.	+	[[Bild:Mini clilevi.jpg\|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.

← Äldre version		Versionen från 13 februari 2021 kl. 16.24
Rad 1:		Rad 1:
−	[Bild:~~Mini_clilevi~~.jpg\|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.	+	[Bild:Mini clilevi.jpg\|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
-[[Bild:Mini_fullylux.jpg|left]]'''[[Helautomatisk lyxkommunism]]''' – Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.
+[Bild:Mini_clilevi.jpg|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.
-[[Bild:Mini_reynolds.jpg|left]]'''[[The coming revolution]]''' – Även om Reynolds analys är helt i linje med en marxistisk tradition är han påfallande ointresserad av att referera till och argumentera med och mot marxistiska teoribildningar. Marx förekommer emellanåt men annars är det främst olika rapporter, empirisk forskning och nyhetsartiklar som Reynolds refererar till. Resultatet är en rättfram och funktionell analys som mer syftar till att ge en övergripande förklaring till sakernas tillstånd än att bidra till en marxologisk debatt. Reynolds har heller inga ambitioner att vara någon originell eller nydanande teoretiker. Vad han gör är att på ett lättillgängligt sätt summera några av de centrala slutsatserna i samtida kritik av kapitalismen för att därefter framhäva en av de mest realistiska strategierna som finns tillhands för att bygga ett annat samhälle. ''The Coming Revolution'' är därför en utmärkt bok att sätta i handen på någon som är nyfiken på vad en kritisk analys av samtida kapitalism, med fokus på grundläggande motsättningar och konflikter, har att säga.
+[[Bild:Mini_fullylux.jpg|left]]'''[[Helautomatisk lyxkommunism]]''' – Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.
-[[Bild:Mini_Organisation.jpg|left]]'''[[Organisation of the organisationless]]''' – Nunes menar med ”de organisationslösas organisation” just det här ”naturliga”. Vad som är karaktäristiskt för dagens (2011s) rörelser är inte någon frånvaro av organisering utan ett sätt att organisera ”som kan beskrivas i egen rätt.” Det finns en konstruerad bipolaritet i diskussionen mellan traditionalisters formella organisationer och ett ideal om horisontalitet, ledarlöshet, öppenhet, transparens, direktdemokrati, osv… Och ju hårdare polemiken är mellan sidorna, desto svårare blir det att inta den egentliga gränszonen, enligt Nunes. Delvis är bipolariteten ett falskt val, eftersom alla organisatoriska och strategiska problem idag kommer att nödvändigtvis komma inifrån nätverk. Nätverk är en vardagsrealitet. Även om man motsätter sig nätverkets principer så gör man det inifrån. ”To put it somewhat more dramatically: even if a return to the party-form were found to be the solution, the party would no doubt have to emerge from existing networks.” (11) Det är finns inte heller några (”spontana”) nätverk som är fria från normer, värderingar, önsketänkande eller moralism. Det finns inte ”platta” nätverk. ”Horisontalitet” har blivit ett ”epistemologiskt hinder”. (12)
+[[Bild:Mini_reynolds.jpg|left]]'''[[The coming revolution]]''' – Även om Reynolds analys är helt i linje med en marxistisk tradition är han påfallande ointresserad av att referera till och argumentera med och mot marxistiska teoribildningar. Marx förekommer emellanåt men annars är det främst olika rapporter, empirisk forskning och nyhetsartiklar som Reynolds refererar till. Resultatet är en rättfram och funktionell analys som mer syftar till att ge en övergripande förklaring till sakernas tillstånd än att bidra till en marxologisk debatt. Reynolds har heller inga ambitioner att vara någon originell eller nydanande teoretiker. Vad han gör är att på ett lättillgängligt sätt summera några av de centrala slutsatserna i samtida kritik av kapitalismen för att därefter framhäva en av de mest realistiska strategierna som finns tillhands för att bygga ett annat samhälle. ''The Coming Revolution'' är därför en utmärkt bok att sätta i handen på någon som är nyfiken på vad en kritisk analys av samtida kapitalism, med fokus på grundläggande motsättningar och konflikter, har att säga.

← Äldre version		Versionen från 10 september 2019 kl. 18.49
Rad 1:		Rad 1:
		+	[[Bild:Mini_fullylux.jpg\|left]]'''[[Helautomatisk lyxkommunism]]''' – Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.
		+
		+
	[[Bild:Mini_reynolds.jpg\|left]]'''[[The coming revolution]]''' – Även om Reynolds analys är helt i linje med en marxistisk tradition är han påfallande ointresserad av att referera till och argumentera med och mot marxistiska teoribildningar. Marx förekommer emellanåt men annars är det främst olika rapporter, empirisk forskning och nyhetsartiklar som Reynolds refererar till. Resultatet är en rättfram och funktionell analys som mer syftar till att ge en övergripande förklaring till sakernas tillstånd än att bidra till en marxologisk debatt. Reynolds har heller inga ambitioner att vara någon originell eller nydanande teoretiker. Vad han gör är att på ett lättillgängligt sätt summera några av de centrala slutsatserna i samtida kritik av kapitalismen för att därefter framhäva en av de mest realistiska strategierna som finns tillhands för att bygga ett annat samhälle. ''The Coming Revolution'' är därför en utmärkt bok att sätta i handen på någon som är nyfiken på vad en kritisk analys av samtida kapitalism, med fokus på grundläggande motsättningar och konflikter, har att säga.		[[Bild:Mini_reynolds.jpg\|left]]'''[[The coming revolution]]''' – Även om Reynolds analys är helt i linje med en marxistisk tradition är han påfallande ointresserad av att referera till och argumentera med och mot marxistiska teoribildningar. Marx förekommer emellanåt men annars är det främst olika rapporter, empirisk forskning och nyhetsartiklar som Reynolds refererar till. Resultatet är en rättfram och funktionell analys som mer syftar till att ge en övergripande förklaring till sakernas tillstånd än att bidra till en marxologisk debatt. Reynolds har heller inga ambitioner att vara någon originell eller nydanande teoretiker. Vad han gör är att på ett lättillgängligt sätt summera några av de centrala slutsatserna i samtida kritik av kapitalismen för att därefter framhäva en av de mest realistiska strategierna som finns tillhands för att bygga ett annat samhälle. ''The Coming Revolution'' är därför en utmärkt bok att sätta i handen på någon som är nyfiken på vad en kritisk analys av samtida kapitalism, med fokus på grundläggande motsättningar och konflikter, har att säga.


	[[Bild:Mini_Organisation.jpg\|left]]'''[[Organisation of the organisationless]]''' – Nunes menar med ”de organisationslösas organisation” just det här ”naturliga”. Vad som är karaktäristiskt för dagens (2011s) rörelser är inte någon frånvaro av organisering utan ett sätt att organisera ”som kan beskrivas i egen rätt.” Det finns en konstruerad bipolaritet i diskussionen mellan traditionalisters formella organisationer och ett ideal om horisontalitet, ledarlöshet, öppenhet, transparens, direktdemokrati, osv… Och ju hårdare polemiken är mellan sidorna, desto svårare blir det att inta den egentliga gränszonen, enligt Nunes. Delvis är bipolariteten ett falskt val, eftersom alla organisatoriska och strategiska problem idag kommer att nödvändigtvis komma inifrån nätverk. Nätverk är en vardagsrealitet. Även om man motsätter sig nätverkets principer så gör man det inifrån. ”To put it somewhat more dramatically: even if a return to the party-form were found to be the solution, the party would no doubt have to emerge from existing networks.” (11) Det är finns inte heller några (”spontana”) nätverk som är fria från normer, värderingar, önsketänkande eller moralism. Det finns inte ”platta” nätverk. ”Horisontalitet” har blivit ett ”epistemologiskt hinder”. (12)		[[Bild:Mini_Organisation.jpg\|left]]'''[[Organisation of the organisationless]]''' – Nunes menar med ”de organisationslösas organisation” just det här ”naturliga”. Vad som är karaktäristiskt för dagens (2011s) rörelser är inte någon frånvaro av organisering utan ett sätt att organisera ”som kan beskrivas i egen rätt.” Det finns en konstruerad bipolaritet i diskussionen mellan traditionalisters formella organisationer och ett ideal om horisontalitet, ledarlöshet, öppenhet, transparens, direktdemokrati, osv… Och ju hårdare polemiken är mellan sidorna, desto svårare blir det att inta den egentliga gränszonen, enligt Nunes. Delvis är bipolariteten ett falskt val, eftersom alla organisatoriska och strategiska problem idag kommer att nödvändigtvis komma inifrån nätverk. Nätverk är en vardagsrealitet. Även om man motsätter sig nätverkets principer så gör man det inifrån. ”To put it somewhat more dramatically: even if a return to the party-form were found to be the solution, the party would no doubt have to emerge from existing networks.” (11) Det är finns inte heller några (”spontana”) nätverk som är fria från normer, värderingar, önsketänkande eller moralism. Det finns inte ”platta” nätverk. ”Horisontalitet” har blivit ett ”epistemologiskt hinder”. (12)
−
−
−	[[Bild:Mini_revolution.jpg\|left]]'''[[Traité de savoir-vivre à l'usage des jeunes générations]]''' – Det är i vardagen, ”på gatan” och ”på golvet” som det verkliga tar plats. Hos den isolerade, omgärdad av ismer och gäng. Det är här som utmaningen, ibland kallad ”klasskampen,” utspelar sig. Och det är här som subversion måste tillämpas. Det är härifrån vi läser och försöker förstå och tillämpa Raoul Vaneigems råd om gott uppförande för de yngre generationerna.
−
−	Vi är tyvärr inte unga längre, men har inte kunnat komma vidare i den förväntade livs- och karriärstegen eftersom vi är överflödiga, misslyckade och överhuvudtaget ointresserade. Vaneigem talar till oss, också. Femtio år senare talar han till oss, eftersom utmaningen som boken var ett svar på ännu inte har fått sin lösning.

← Äldre version		Versionen från 26 mars 2019 kl. 17.50
Rad 1:		Rad 1:
		+	[[Bild:Mini_reynolds.jpg\|left]]'''[[The coming revolution]]''' – Även om Reynolds analys är helt i linje med en marxistisk tradition är han påfallande ointresserad av att referera till och argumentera med och mot marxistiska teoribildningar. Marx förekommer emellanåt men annars är det främst olika rapporter, empirisk forskning och nyhetsartiklar som Reynolds refererar till. Resultatet är en rättfram och funktionell analys som mer syftar till att ge en övergripande förklaring till sakernas tillstånd än att bidra till en marxologisk debatt. Reynolds har heller inga ambitioner att vara någon originell eller nydanande teoretiker. Vad han gör är att på ett lättillgängligt sätt summera några av de centrala slutsatserna i samtida kritik av kapitalismen för att därefter framhäva en av de mest realistiska strategierna som finns tillhands för att bygga ett annat samhälle. ''The Coming Revolution'' är därför en utmärkt bok att sätta i handen på någon som är nyfiken på vad en kritisk analys av samtida kapitalism, med fokus på grundläggande motsättningar och konflikter, har att säga.
		+
		+
	[[Bild:Mini_Organisation.jpg\|left]]'''[[Organisation of the organisationless]]''' – Nunes menar med ”de organisationslösas organisation” just det här ”naturliga”. Vad som är karaktäristiskt för dagens (2011s) rörelser är inte någon frånvaro av organisering utan ett sätt att organisera ”som kan beskrivas i egen rätt.” Det finns en konstruerad bipolaritet i diskussionen mellan traditionalisters formella organisationer och ett ideal om horisontalitet, ledarlöshet, öppenhet, transparens, direktdemokrati, osv… Och ju hårdare polemiken är mellan sidorna, desto svårare blir det att inta den egentliga gränszonen, enligt Nunes. Delvis är bipolariteten ett falskt val, eftersom alla organisatoriska och strategiska problem idag kommer att nödvändigtvis komma inifrån nätverk. Nätverk är en vardagsrealitet. Även om man motsätter sig nätverkets principer så gör man det inifrån. ”To put it somewhat more dramatically: even if a return to the party-form were found to be the solution, the party would no doubt have to emerge from existing networks.” (11) Det är finns inte heller några (”spontana”) nätverk som är fria från normer, värderingar, önsketänkande eller moralism. Det finns inte ”platta” nätverk. ”Horisontalitet” har blivit ett ”epistemologiskt hinder”. (12)		[[Bild:Mini_Organisation.jpg\|left]]'''[[Organisation of the organisationless]]''' – Nunes menar med ”de organisationslösas organisation” just det här ”naturliga”. Vad som är karaktäristiskt för dagens (2011s) rörelser är inte någon frånvaro av organisering utan ett sätt att organisera ”som kan beskrivas i egen rätt.” Det finns en konstruerad bipolaritet i diskussionen mellan traditionalisters formella organisationer och ett ideal om horisontalitet, ledarlöshet, öppenhet, transparens, direktdemokrati, osv… Och ju hårdare polemiken är mellan sidorna, desto svårare blir det att inta den egentliga gränszonen, enligt Nunes. Delvis är bipolariteten ett falskt val, eftersom alla organisatoriska och strategiska problem idag kommer att nödvändigtvis komma inifrån nätverk. Nätverk är en vardagsrealitet. Även om man motsätter sig nätverkets principer så gör man det inifrån. ”To put it somewhat more dramatically: even if a return to the party-form were found to be the solution, the party would no doubt have to emerge from existing networks.” (11) Det är finns inte heller några (”spontana”) nätverk som är fria från normer, värderingar, önsketänkande eller moralism. Det finns inte ”platta” nätverk. ”Horisontalitet” har blivit ett ”epistemologiskt hinder”. (12)

Rad 5:		Rad 8:

	Vi är tyvärr inte unga längre, men har inte kunnat komma vidare i den förväntade livs- och karriärstegen eftersom vi är överflödiga, misslyckade och överhuvudtaget ointresserade. Vaneigem talar till oss, också. Femtio år senare talar han till oss, eftersom utmaningen som boken var ett svar på ännu inte har fått sin lösning.		Vi är tyvärr inte unga längre, men har inte kunnat komma vidare i den förväntade livs- och karriärstegen eftersom vi är överflödiga, misslyckade och överhuvudtaget ointresserade. Vaneigem talar till oss, också. Femtio år senare talar han till oss, eftersom utmaningen som boken var ett svar på ännu inte har fått sin lösning.
−
−
−	[[Bild:Mini_MGW.jpg\|left]]'''[[Filling the void]]''' – I ''Filling the void: Emotion, capitalism & social media'' undersöker Marcus Gilray-Ware (MGW) sociala medier – till skillnad från många andra, särskilt i det "offentliga samtalet" – utifrån ett helhetsperspektiv där fenomenets olika tekniker och plattformar relateras till vår samtida kapitalism och psykosociala tillstånd. Det är MGWs grundtes att sociala medier inte kan förstås enbart eller ens främst som kultur eller teknologi, etc, utan just måste relateras till samhället som helhet. Med det kommer också en kritik av diverse "deterministiska" analyser som säger att till exempel teknologins utveckling bestämmer hur vi använder och relaterar till dessa fenomen.

← Äldre version		Versionen från 21 februari 2019 kl. 17.32
Rad 1:		Rad 1:
		+	[[Bild:Mini_Organisation.jpg\|left]]'''[[Organisation of the organisationless]]''' – Nunes menar med ”de organisationslösas organisation” just det här ”naturliga”. Vad som är karaktäristiskt för dagens (2011s) rörelser är inte någon frånvaro av organisering utan ett sätt att organisera ”som kan beskrivas i egen rätt.” Det finns en konstruerad bipolaritet i diskussionen mellan traditionalisters formella organisationer och ett ideal om horisontalitet, ledarlöshet, öppenhet, transparens, direktdemokrati, osv… Och ju hårdare polemiken är mellan sidorna, desto svårare blir det att inta den egentliga gränszonen, enligt Nunes. Delvis är bipolariteten ett falskt val, eftersom alla organisatoriska och strategiska problem idag kommer att nödvändigtvis komma inifrån nätverk. Nätverk är en vardagsrealitet. Även om man motsätter sig nätverkets principer så gör man det inifrån. ”To put it somewhat more dramatically: even if a return to the party-form were found to be the solution, the party would no doubt have to emerge from existing networks.” (11) Det är finns inte heller några (”spontana”) nätverk som är fria från normer, värderingar, önsketänkande eller moralism. Det finns inte ”platta” nätverk. ”Horisontalitet” har blivit ett ”epistemologiskt hinder”. (12)
		+
		+
	[[Bild:Mini_revolution.jpg\|left]]'''[[Traité de savoir-vivre à l'usage des jeunes générations]]''' – Det är i vardagen, ”på gatan” och ”på golvet” som det verkliga tar plats. Hos den isolerade, omgärdad av ismer och gäng. Det är här som utmaningen, ibland kallad ”klasskampen,” utspelar sig. Och det är här som subversion måste tillämpas. Det är härifrån vi läser och försöker förstå och tillämpa Raoul Vaneigems råd om gott uppförande för de yngre generationerna.		[[Bild:Mini_revolution.jpg\|left]]'''[[Traité de savoir-vivre à l'usage des jeunes générations]]''' – Det är i vardagen, ”på gatan” och ”på golvet” som det verkliga tar plats. Hos den isolerade, omgärdad av ismer och gäng. Det är här som utmaningen, ibland kallad ”klasskampen,” utspelar sig. Och det är här som subversion måste tillämpas. Det är härifrån vi läser och försöker förstå och tillämpa Raoul Vaneigems råd om gott uppförande för de yngre generationerna.

Rad 5:		Rad 8:

	[[Bild:Mini_MGW.jpg\|left]]'''[[Filling the void]]''' – I ''Filling the void: Emotion, capitalism & social media'' undersöker Marcus Gilray-Ware (MGW) sociala medier – till skillnad från många andra, särskilt i det "offentliga samtalet" – utifrån ett helhetsperspektiv där fenomenets olika tekniker och plattformar relateras till vår samtida kapitalism och psykosociala tillstånd. Det är MGWs grundtes att sociala medier inte kan förstås enbart eller ens främst som kultur eller teknologi, etc, utan just måste relateras till samhället som helhet. Med det kommer också en kritik av diverse "deterministiska" analyser som säger att till exempel teknologins utveckling bestämmer hur vi använder och relaterar till dessa fenomen.		[[Bild:Mini_MGW.jpg\|left]]'''[[Filling the void]]''' – I ''Filling the void: Emotion, capitalism & social media'' undersöker Marcus Gilray-Ware (MGW) sociala medier – till skillnad från många andra, särskilt i det "offentliga samtalet" – utifrån ett helhetsperspektiv där fenomenets olika tekniker och plattformar relateras till vår samtida kapitalism och psykosociala tillstånd. Det är MGWs grundtes att sociala medier inte kan förstås enbart eller ens främst som kultur eller teknologi, etc, utan just måste relateras till samhället som helhet. Med det kommer också en kritik av diverse "deterministiska" analyser som säger att till exempel teknologins utveckling bestämmer hur vi använder och relaterar till dessa fenomen.
−
−
−	[[Bild:Mini_inbordeskrig.jpg\|left]]'''[[Introduction à la guerre civile\|Introduktion till inbördeskriget]]''' – Kriget är vår bakgrund och vår vardag. Kriget omger oss fast att vi förnekar det, fast att vi låtsas som att det fortfarande är någon annanstans. Kriget är där borta, säger vi, inte här mellan mig och dig eller mellan mig och staten, eller mellan någon alls. Kriget kommer utifrån, tänker vi. Men det är här, överallt och hela tiden. Kriget är utgångspunkten och det verkliga läget; utgångspunkten ontologiskt och historiskt. Men vi önskar stabilitet. Som människor och som samhällen. Stabilitet i vardagen och i våra förväntningar och inte minst i vår förståelse; vi känner oss trygga när vi kan säga "så är det bara," "det är bara att acceptera," eller i värsta fall åtminstone "det är". "Människor är sådana, det ligger i vår natur." Men sådan stabilitet har ingen plats i tänkandet. Det har ingen plats i livet heller. Och i synnerhet inte i tänkandet om livet. Vad som behövs är istället en fundamentalt negativ antropologi. Det är i alla fall vad '''[[Tiqqun]]''' säger oss i sin introduktion till det globala inbördeskriget. De vill inte bara förstå det som en episod eller sekvens i ett historiskt skeende utan just som en fundamental aspekt av den mänskliga tillvaron.

← Äldre version		Versionen från 24 november 2018 kl. 16.13
Rad 1:		Rad 1:
−	[[Bild:~~Mini_MGW~~.jpg\|left]]'''[[~~Filling the void~~]]''' ~~-- I ''Filling the void: Emotion, capitalism & social media'' undersöker Marcus Gilray-Ware (MGW) sociala medier~~ – ~~till skillnad från många andra, särskilt~~ i det ~~"offentliga samtalet" – utifrån ett helhetsperspektiv där fenomenets olika tekniker och plattformar relateras till vår samtida kapitalism~~ och ~~psykosociala tillstånd~~. Det är ~~MGWs grundtes att sociala medier inte kan förstås enbart eller ens främst~~ som ~~kultur eller teknologi~~, ~~etc~~, ~~utan just måste relateras till samhället som helhet~~. ~~Med~~ det ~~kommer också en kritik av diverse "deterministiska" analyser~~ som ~~säger att till exempel teknologins utveckling bestämmer hur~~ vi ~~använder~~ och ~~relaterar till dessa fenomen~~.	+	[[Bild:Mini_revolution.jpg\|left]]'''[[Traité de savoir-vivre à l'usage des jeunes générations]]''' – Det är i vardagen, ”på gatan” och ”på golvet” som det verkliga tar plats. Hos den isolerade, omgärdad av ismer och gäng. Det är här som utmaningen, ibland kallad ”klasskampen,” utspelar sig. Och det är här som subversion måste tillämpas. Det är härifrån vi läser och försöker förstå och tillämpa Raoul Vaneigems råd om gott uppförande för de yngre generationerna.

		+	Vi är tyvärr inte unga längre, men har inte kunnat komma vidare i den förväntade livs- och karriärstegen eftersom vi är överflödiga, misslyckade och överhuvudtaget ointresserade. Vaneigem talar till oss, också. Femtio år senare talar han till oss, eftersom utmaningen som boken var ett svar på ännu inte har fått sin lösning.

−	[[Bild:Mini_inbordeskrig.jpg\|left]]'''[[Introduction à la guerre civile\|Introduktion till inbördeskriget]]''' -- Kriget är vår bakgrund och vår vardag. Kriget omger oss fast att vi förnekar det, fast att vi låtsas som att det fortfarande är någon annanstans. Kriget är där borta, säger vi, inte här mellan mig och dig eller mellan mig och staten, eller mellan någon alls. Kriget kommer utifrån, tänker vi. Men det är här, överallt och hela tiden. Kriget är utgångspunkten och det verkliga läget; utgångspunkten ontologiskt och historiskt. Men vi önskar stabilitet. Som människor och som samhällen. Stabilitet i vardagen och i våra förväntningar och inte minst i vår förståelse; vi känner oss trygga när vi kan säga "så är det bara," "det är bara att acceptera," eller i värsta fall åtminstone "det är". "Människor är sådana, det ligger i vår natur." Men sådan stabilitet har ingen plats i tänkandet. Det har ingen plats i livet heller. Och i synnerhet inte i tänkandet om livet. Vad som behövs är istället en fundamentalt negativ antropologi. Det är i alla fall vad '''[[Tiqqun]]''' säger oss i sin introduktion till det globala inbördeskriget. De vill inte bara förstå det som en episod eller sekvens i ett historiskt skeende utan just som en fundamental aspekt av den mänskliga tillvaron.

		+	[[Bild:Mini_MGW.jpg\|left]]'''[[Filling the void]]''' – I ''Filling the void: Emotion, capitalism & social media'' undersöker Marcus Gilray-Ware (MGW) sociala medier – till skillnad från många andra, särskilt i det "offentliga samtalet" – utifrån ett helhetsperspektiv där fenomenets olika tekniker och plattformar relateras till vår samtida kapitalism och psykosociala tillstånd. Det är MGWs grundtes att sociala medier inte kan förstås enbart eller ens främst som kultur eller teknologi, etc, utan just måste relateras till samhället som helhet. Med det kommer också en kritik av diverse "deterministiska" analyser som säger att till exempel teknologins utveckling bestämmer hur vi använder och relaterar till dessa fenomen.

−	[[Bild:~~Mini_roberts~~.jpg\|left]]'''[[~~The long depression~~]]''' ~~-- Michael Roberts~~ är ~~nog mest känd~~ som ~~slagkraftig marxistisk ekonom med bloggen [https://thenextrecession~~.~~wordpress~~.~~com/ The Next Recession]~~. ~~Han har tidigare publicerat boken ''The Great Recession~~. ~~A Marxist View'' (2009)~~. ~~I hans senaste bok, '''''The Long Depression~~. ~~How it Happened~~, ~~Why It Happened~~, ~~and What Happens Next~~'''~~'' (2016), argumenterar han för att [[Karl Marx]] teori om lagen om~~ [[~~profitkvotens fallande tendens~~]] ~~fortfarande är relevant~~. ~~Roberts hävdar att den~~ inte bara ~~är huvudförklaringen till kapitalets [[Finanskrisen 2007-2008\|senaste kris 2007-2008]], och [[Krisen\|den efterföljande recessionen~~ som ~~vi fortfarande lever~~ i~~]], utan att den också förklarar [[kapitalism]]ens historiska depressioner och recessioner under 1800- och 1900-talet. Eftersom Marx teori ger~~ ett ~~bra svar på varför kapitalet krisar, går det följaktligen också att få~~ en ~~antydan om ungefär hur och när nästa kris kan tänkas inträffa~~.	+
		+	[[Bild:Mini_inbordeskrig.jpg\|left]]'''[[Introduction à la guerre civile\|Introduktion till inbördeskriget]]''' – Kriget är vår bakgrund och vår vardag. Kriget omger oss fast att vi förnekar det, fast att vi låtsas som att det fortfarande är någon annanstans. Kriget är där borta, säger vi, inte här mellan mig och dig eller mellan mig och staten, eller mellan någon alls. Kriget kommer utifrån, tänker vi. Men det är här, överallt och hela tiden. Kriget är utgångspunkten och det verkliga läget; utgångspunkten ontologiskt och historiskt. Men vi önskar stabilitet. Som människor och som samhällen. Stabilitet i vardagen och i våra förväntningar och inte minst i vår förståelse; vi känner oss trygga när vi kan säga "så är det bara," "det är bara att acceptera," eller i värsta fall åtminstone "det är". "Människor är sådana, det ligger i vår natur." Men sådan stabilitet har ingen plats i tänkandet. Det har ingen plats i livet heller. Och i synnerhet inte i tänkandet om livet. Vad som behövs är istället en fundamentalt negativ antropologi. Det är i alla fall vad '''[[Tiqqun]]''' säger oss i sin introduktion till det globala inbördeskriget. De vill inte bara förstå det som en episod eller sekvens i ett historiskt skeende utan just som en fundamental aspekt av den mänskliga tillvaron.

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
-[[Bild:Mini_inbordeskrig.jpg|left]]'''[[Introduction à la guerre civile|Introduktion till inbördeskriget]]''' -- Kriget är vår bakgrund och vår vardag. Kriget omger oss fast att vi förnekar det, fast att vi låtsas som att det fortfarande är någon annanstans. Kriget är där borta, säger vi, inte här mellan mig och dig eller mellan mig och staten, eller mellan någon alls. Kriget kommer utifrån, tänker vi. Men det är här, överallt och hela tiden. Kriget är utgångspunkten och det verkliga läget; utgångspunkten ontologiskt och historiskt. Men vi önskar stabilitet. Som människor och som samhällen. Stabilitet i vardagen och i våra förväntningar och inte minst i vår förståelse; vi känner oss trygga när vi kan säga "så är det bara," "det är bara att acceptera," eller i värsta fall åtminstone "det är". "Människor är sådana, det ligger i vår natur." Men sådan stabilitet har ingen plats i tänkandet. Det har ingen plats i livet heller. Och i synnerhet inte i tänkandet om livet. Vad som behövs är istället en fundamentalt negativ antropologi. Det är i alla fall vad '''[[Tiqqun]]''' säger oss i sin introduktion till det globala inbördeskriget. De vill inte bara förstå det som en episod eller sekvens i ett historiskt skeende utan just som en fundamental aspekt av den mänskliga tillvaron.
+[[Bild:Mini_MGW.jpg|left]]'''[[Filling the void]]''' -- I ''Filling the void: Emotion, capitalism & social media'' undersöker Marcus Gilray-Ware (MGW) sociala medier – till skillnad från många andra, särskilt i det "offentliga samtalet" – utifrån ett helhetsperspektiv där fenomenets olika tekniker och plattformar relateras till vår samtida kapitalism och psykosociala tillstånd. Det är MGWs grundtes att sociala medier inte kan förstås enbart eller ens främst som kultur eller teknologi, etc, utan just måste relateras till samhället som helhet. Med det kommer också en kritik av diverse "deterministiska" analyser som säger att till exempel teknologins utveckling bestämmer hur vi använder och relaterar till dessa fenomen.
-[[Bild:Mini_roberts.jpg|left]]'''[[The long depression]]''' -- Michael Roberts är nog mest känd som slagkraftig marxistisk ekonom med bloggen [https://thenextrecession.wordpress.com/ The Next Recession]. Han har tidigare publicerat boken ''The Great Recession. A Marxist View'' (2009). I hans senaste bok, '''''The Long Depression. How it Happened, Why It Happened, and What Happens Next''''' (2016), argumenterar han för att [[Karl Marx]] teori om lagen om [[profitkvotens fallande tendens]] fortfarande är relevant. Roberts hävdar att den inte bara är huvudförklaringen till kapitalets [[Finanskrisen 2007-2008|senaste kris 2007-2008]], och [[Krisen|den efterföljande recessionen som vi fortfarande lever i]], utan att den också förklarar [[kapitalism]]ens historiska depressioner och recessioner under 1800- och 1900-talet. Eftersom Marx teori ger ett bra svar på varför kapitalet krisar, går det följaktligen också att få en antydan om ungefär hur och när nästa kris kan tänkas inträffa.
+[[Bild:Mini_inbordeskrig.jpg|left]]'''[[Introduction à la guerre civile|Introduktion till inbördeskriget]]''' -- Kriget är vår bakgrund och vår vardag. Kriget omger oss fast att vi förnekar det, fast att vi låtsas som att det fortfarande är någon annanstans. Kriget är där borta, säger vi, inte här mellan mig och dig eller mellan mig och staten, eller mellan någon alls. Kriget kommer utifrån, tänker vi. Men det är här, överallt och hela tiden. Kriget är utgångspunkten och det verkliga läget; utgångspunkten ontologiskt och historiskt. Men vi önskar stabilitet. Som människor och som samhällen. Stabilitet i vardagen och i våra förväntningar och inte minst i vår förståelse; vi känner oss trygga när vi kan säga "så är det bara," "det är bara att acceptera," eller i värsta fall åtminstone "det är". "Människor är sådana, det ligger i vår natur." Men sådan stabilitet har ingen plats i tänkandet. Det har ingen plats i livet heller. Och i synnerhet inte i tänkandet om livet. Vad som behövs är istället en fundamentalt negativ antropologi. Det är i alla fall vad '''[[Tiqqun]]''' säger oss i sin introduktion till det globala inbördeskriget. De vill inte bara förstå det som en episod eller sekvens i ett historiskt skeende utan just som en fundamental aspekt av den mänskliga tillvaron.
-[[Bild:Mini_envarld.jpg|left]]'''[[En värld utan pengar: kommunism]]''' ger en kortfattad men slagkraftig genomgång av det kommunistiska perspektivet så som det förstods i den miljö kring La Vieille Taupe som författaren var en del av och som senare har kommit att utgöra en av de viktigaste utgångspunkterna för kommuniseringsperspektivet. De hörde till de teoretiskt mest utvecklade kommunisterna under denna period men fick endast ett begränsat inflytande. Perspektivet som läggs fram är influerat av såväl samtida situationister som bordigister och tidigare rådskommunister.
+[[Bild:Mini_roberts.jpg|left]]'''[[The long depression]]''' -- Michael Roberts är nog mest känd som slagkraftig marxistisk ekonom med bloggen [https://thenextrecession.wordpress.com/ The Next Recession]. Han har tidigare publicerat boken ''The Great Recession. A Marxist View'' (2009). I hans senaste bok, '''''The Long Depression. How it Happened, Why It Happened, and What Happens Next''''' (2016), argumenterar han för att [[Karl Marx]] teori om lagen om [[profitkvotens fallande tendens]] fortfarande är relevant. Roberts hävdar att den inte bara är huvudförklaringen till kapitalets [[Finanskrisen 2007-2008|senaste kris 2007-2008]], och [[Krisen|den efterföljande recessionen som vi fortfarande lever i]], utan att den också förklarar [[kapitalism]]ens historiska depressioner och recessioner under 1800- och 1900-talet. Eftersom Marx teori ger ett bra svar på varför kapitalet krisar, går det följaktligen också att få en antydan om ungefär hur och när nästa kris kan tänkas inträffa.