Kritik av Situationistiska internationalen - Versionshistorik

Iammany: /* Radikal subjektivitet */

2019-03-22T20:36:56Z

‎Radikal subjektivitet

Iammany: /* En stilövning */

2019-03-22T19:47:33Z

‎En stilövning

Iammany: /* SI:s materialism och idealism */

2019-03-22T19:27:49Z

‎SI:s materialism och idealism

Iammany: /* Situationistiska internationalen och Socialisme ou Barbarie */

2019-03-07T21:44:27Z

‎Situationistiska internationalen och Socialisme ou Barbarie

Iammany: /* "Skådespelskonceptets" teoretiska återvändsgränd */

2019-03-07T21:21:41Z

‎"Skådespelskonceptets" teoretiska återvändsgränd

Iammany: /* Sant och falskt */

2019-03-07T21:11:49Z

‎Sant och falskt

Iammany: Skapade sidan med 'NOTOC:''Situationistiska internationalen var ett av de mer avancerade revolutionära uttrycken för klasskampen och kapitalismen under 60-talet och hade, åtminstone i...'

2019-02-27T17:14:31Z

Skapade sidan med '__NOTOC__:''Situationistiska internationalen var ett av de mer avancerade revolutionära uttrycken för klasskampen och kapitalismen under 60-talet och hade, åtminstone i...'

Visa ändringar

@@ Rad 209: / Rad 209: @@
 === Radikal subjektivitet ===
-SI hade i förhållande till den klassiska revolutionära marxismen (för vilken Castoriadis var ett bra exempel) samma funktion, och begränsningar, som Feuerbach hade i förhållande till hegelianismen. I syfte att undslippa den förtryckande dialektiken alienation/objektivering konstruerade Feuerbach en antropologisk syn som placerade människan, och i synnerhet kärleken och sinnena, i världens centrum. I syfte att undslippa ultravänsterns ekonomism och fabriksfetischism [''usinisme''], laborerade SI med en syn i vilken de mänskliga förhållandena stod i centrum och som överensstämde med "verkligheten", som är materialistisk, om dessa förhållanden ges sin fulla betydelse så att de inbegriper produktion, arbete. Feuerbachsk antropologi banade väg för en teoretisk kommunism, som Marx kunde syntetisera under sin tid, med [https://www.marxists.org/svenska/marx/1844/40-d005.htm 1844 års manuskript] som övergång. På samma sätt har teorin om "situationerna" integrerats i en syn på kommunismen på ett sätt som SI var oförmögna, så som det idag visas i ''[[En värld utan pengar: kommunism|Un monde sans argent]]'' (16).
+SI hade i förhållande till den klassiska revolutionära marxismen (för vilken Castoriadis var ett bra exempel) samma funktion, och begränsningar, som Feuerbach hade i förhållande till hegelianismen. I syfte att undslippa den förtryckande dialektiken alienation/objektivering konstruerade Feuerbach en antropologisk syn som placerade människan, och i synnerhet kärleken och sinnena, i världens centrum. I syfte att undslippa [[ultravänster]]ns ekonomism och fabriksfetischism [''usinisme''], laborerade SI med en syn i vilken de mänskliga förhållandena stod i centrum och som överensstämde med "verkligheten", som är materialistisk, om dessa förhållanden ges sin fulla betydelse så att de inbegriper produktion, arbete. Feuerbachsk antropologi banade väg för en teoretisk kommunism, som Marx kunde syntetisera under sin tid, med [https://www.marxists.org/svenska/marx/1844/40-d005.htm 1844 års manuskript] som övergång. På samma sätt har teorin om "[[situation]]erna" integrerats i en syn på kommunismen på ett sätt som SI var oförmögna, så som det idag visas i ''[[En värld utan pengar: kommunism|Un monde sans argent]]'' (16).
-Av samma anledning läser Debord Marx genom Castoriadis och anser den "mogne" Marx ha dukat under för den politiska ekonomin, vilket är felaktigt. Debords syn på kommunismen är snäv i jämförelse med problemet som helhet. SI såg inte människosläktet och dess försoning med naturen. De var begränsade till ett mycket västligt, industriellt urbant universum. De lokaliserade automationen felaktigt. De talade om den "dominerande naturen" vilket även vittnar om S ou B. Då de behandlade materiella förhållanden i relation till organiserandet av rummet så handlade det fortfarande om "förhållanden mellan människor". S ou B var begränsade till företaget, SI till subjektiviteten. De gick så långt de kunde, men på sin egen originella väg. Den teoretiska kommunismen är mer än en revolutionär antropologi. ''1844 års manuskript'' upptar Feuerbachs syn genom att åter ställa människan på totaliteten av hennes förhållanden.
+Av samma anledning läser Debord Marx genom Castoriadis och anser den "mogne" Marx ha dukat under för den politiska ekonomin, vilket är felaktigt. Debords syn på kommunismen är snäv i jämförelse med problemet som helhet. SI såg inte människosläktet och dess försoning med naturen. De var begränsade till ett mycket västligt, industriellt urbant universum. De lokaliserade automationen felaktigt. De talade om den "dominerande naturen" vilket även vittnar om [[Socialisme ou Barbarie|S ou B]]. Då de behandlade materiella förhållanden i relation till organiserandet av rummet så handlade det fortfarande om "förhållanden mellan människor". S ou B var begränsade till företaget, SI till [[subjektivit]]eten. De gick så långt de kunde, men på sin egen originella väg. Den teoretiska kommunismen är mer än en revolutionär antropologi. ''1844 års manuskript'' upptar Feuerbachs syn genom att åter ställa människan på totaliteten av hennes förhållanden.
-SI stod i stor utsträckning i skuld till den unge Marx texter, men misslyckades att se en av deras viktiga dimensioner. Uppfattningen om proletariatet förutsätter en kritik av den politiska ekonomin. SI hade mycket mer gemensamt med Moses Hess och Wilhelm Weitling, med Feuerbach och [[Max Stirner|Stirner]], som uttrycket för ett ''moment'' i proletariatets framväxt. Den period som skapade dem (1830-48) liknar mycket den tid vi lever i. Genom att framföra en radikal subjektivitet emot en värld av varuobjekt och reifierade förhållanden uttryckte SI ett "nödläge" [''exigency''] som var fundamentalt, men som än dock behövde ersättas. Becker, en av Weitlings vänner, skrev 1844:
+SI stod i stor utsträckning i skuld till den unge Marx texter, men misslyckades att se en av deras viktiga dimensioner. Uppfattningen om proletariatet förutsätter en kritik av den politiska ekonomin. SI hade mycket mer gemensamt med Moses Hess och [[Wilhelm Weitling]], med Feuerbach och [[Max Stirner|Stirner]], som uttrycket för ett ''moment'' i proletariatets framväxt. Den period som skapade dem (1830-48) liknar mycket den tid vi lever i. Genom att framföra en radikal subjektivitet emot en värld av varuobjekt och reifierade förhållanden uttryckte SI ett "nödläge" [''exigency''] som var fundamentalt, men som än dock behövde ersättas. Becker, en av Weitlings vänner, skrev 1844:
 :Vi vill leva, njuta, förstå allt ... kommunismen befattar sig med materian endast för att bemästra den och underordna den anden och sinnet...

@@ Rad 154: / Rad 154: @@
 Det problem som de flesta kommentatorer misslyckas att behandla (och med god anledning) är huruvida han framhåller ett revolutionärt perspektiv. Om inte, så har han endast lyckats släppa iväg en smällare i den borgerliga politiken och i partiernas spel. ''The proof of the pudding is in the eating.'' Hans analys av tidigare tilldragelser är ''felaktig'' vilket även det revolutionära perspektiv han föreslår är.
-För det första fanns det inte något "socialt krig" i Italien 1969, eller i Portugal 1976. Maj 1968 i Frankrike var ett uppblossande av omfattande spontan arbetarorganisering: i en skala av ett helt land och i hundratals stora företag deltog proletärer samtidigt i samma "proletära erfarenheter", i konfronterandet av staten och fackföreningarna och förstod i handling att arbetarklassreformism endast tjänar kapitalet. Denna erfarenhet kommer att leva kvar. Det var ett oundgängligt brott och ett bestående dito även om såret nu kan tyckas läkt igen.
+För det första fanns det inte något [[Anledningar till krig|"socialt krig"]] i Italien 1969, eller i Portugal 1976. [[Maj 1968 i Frankrike]] var ett uppblossande av omfattande spontan arbetarorganisering: i en skala av ett helt land och i hundratals stora företag deltog proletärer samtidigt i samma "proletära erfarenheter", i konfronterandet av staten och fackföreningarna och förstod i handling att arbetarklassreformism endast tjänar kapitalet. Denna erfarenhet kommer att leva kvar. Det var ett oundgängligt brott och ett bestående dito även om såret nu kan tyckas läkt igen.
-Men SI tog detta brott för revolutionen själv. 1968 realiserade för dem vad 1956 realiserade för S ou B: det praktiska verifierandet av dess teori, men i själva verket bekräftandet av dess begränsningar och början på dess tilltrassling. ''La Veritable Scission...'' hävdar att ockupationsrörelsen hade situationistiska idéer: då man vet att de flesta av de strejkande överlämnade kontrollen i fackets händer, såvida man inte mytologiserar ockupationsrörelsen, visar detta endast på begränsningen för de situationistiska idéerna. Okunskapen om staten vad gäller den delen av rörelsen var inte ett övergivande av jakobinismen, utan dess naturliga följd, precis som i kommunen: ''icke''-krossandet av staten, blotta demokratiseringen av den, gick sida vid sida 1871 med vissa personers försök att skapa en diktatur efter 1789 års modell. Det är sant att när man ser på 1871 eller 1968 så bör man visa på styrkan och inte svagheten för den kommunistiska rörelsen, förekomsten snarare än frånvaron av den. Annars utvecklar revolutionärerna endast en överlägsen pessimism och en abstrakt negation av allt som inte är "revolutionen". Men den revolutionära rörelsen är endast revolutionär om den kritiserar sig själv, om den insisterar på ett globalt perspektiv, på vad som fattats i tidigare revolutionära rörelser. Den valoriserar inte dåtiden. Det är staten och kontrarevolutionen som tar upp ''begränsningarna'' för tidigare rörelser och försöker göra ett program av dem. Den teoretiska kommunismen kritiserar tidigare erfarenheter, men skiljer även på proletära angrepp så som i Tyskland 1918-21 och attacker som omedelbar drunknar under kapitalet som 1871 och i Spanien 1936. Den ägnar sig inte åt att beskriva positiva ''rörelser'' utan visar även på det ''brott'' de orsakade för att kunna göra revolution. SI gjorde det motsatta. Vidare teoretiserade de, med början 1968, en framväxande revolution. Men först och främst förnekade de frågan om staten.
+Men SI tog detta brott för revolutionen själv. 1968 realiserade för dem vad 1956 realiserade för S ou B: det praktiska verifierandet av dess teori, men i själva verket bekräftandet av dess begränsningar och början på dess tilltrassling. ''La Veritable Scission...'' hävdar att ockupationsrörelsen hade situationistiska idéer: då man vet att de flesta av de strejkande överlämnade kontrollen i fackets händer, såvida man inte mytologiserar ockupationsrörelsen, visar detta endast på begränsningen för de situationistiska idéerna. Okunskapen om staten vad gäller den delen av rörelsen var inte ett övergivande av jakobinismen, utan dess naturliga följd, precis som i kommunen: ''icke''-krossandet av staten, blotta demokratiseringen av den, gick sida vid sida 1871 med vissa personers försök att skapa en diktatur efter 1789 års modell. Det är sant att när man ser på 1871 eller 1968 så bör man visa på styrkan och inte svagheten för den kommunistiska rörelsen, förekomsten snarare än frånvaron av den. Annars utvecklar revolutionärerna endast en överlägsen pessimism och en abstrakt negation av allt som inte är "revolutionen". Men den revolutionära rörelsen är endast revolutionär om den kritiserar sig själv, om den insisterar på ett globalt perspektiv, på vad som fattats i tidigare revolutionära rörelser. Den valoriserar inte dåtiden. Det är staten och kontrarevolutionen som tar upp ''begränsningarna'' för tidigare rörelser och försöker göra ett program av dem. Den teoretiska kommunismen kritiserar tidigare erfarenheter, men skiljer även på proletära angrepp så som i Tyskland 1918-21 och attacker som omedelbar drunknar under kapitalet som 1871 och i [[Spanska revolutionen|Spanien 1936]]. Den ägnar sig inte åt att beskriva positiva ''rörelser'' utan visar även på det ''brott'' de orsakade för att kunna göra revolution. SI gjorde det motsatta. Vidare teoretiserade de, med början 1968, en framväxande revolution. Men först och främst förnekade de frågan om staten.
 :När arbetarna kan samlas fritt utan förmedlingar och diskutera sina verkliga problem så börjar staten att upplösas. (''La Veritable Scission'', s. 33)
-Allt hos anarkismen finns här. Långt ifrån, som man kunde förvänta sig, att vilja krossa staten är anarkismen just karaktäriserad av dess likgiltighet inför staten. Tvärtemot den "marxism" som sätter främst och över allt annat nödvändigheten av att "gripa makten" består anarkismen i själva verket av ett negligerande av frågan om statsmakten. Revolutionen börjar sprida sig, kommittéer och stormöten bildas parallellt med staten, som, berövad sin makt, ''kollapsar av sig själv''. Grundad på en materialistisk historieuppfattning hävdar den revolutionära marxismen att kapitalet inte är endast en soda som sprids ut tunt överallt, utan att det även är koncentrerat i institutioner (och först och främst de väpnade styrkorna) som begåvats med en viss autonomi och som aldrig dör av sig själva. Revolutionen segrar först när den frambringar mot dessa en aktion som på samma gång är generaliserad och koncentrerad. Den militära kampen är baserad på den samhälleliga omvälvningen, men har sin egna specifika roll. SI, för sin del, gav efter för anarkismen och överdrev betydelsen av arbetarnas stormöten (1968 var även ''Pouvoir Ouvrier'' och ''Groupe de Liaison pour l'Action des Travailleurs'' i huvudsak upptagna med att kräva demokratiska stormöten för arbetarna).
+Allt hos [[anarkism]]en finns här. Långt ifrån, som man kunde förvänta sig, att vilja krossa staten är anarkismen just karaktäriserad av dess likgiltighet inför staten. Tvärtemot den "[[marxism]]" som sätter främst och över allt annat nödvändigheten av att "gripa makten" består anarkismen i själva verket av ett negligerande av frågan om [[stat]]smakten. Revolutionen börjar sprida sig, kommittéer och stormöten bildas parallellt med staten, som, berövad sin makt, ''kollapsar av sig själv''. Grundad på en [[Materialism|materialistisk historieuppfattning]] hävdar den revolutionära marxismen att kapitalet inte är endast en soda som sprids ut tunt överallt, utan att det även är koncentrerat i institutioner (och först och främst de väpnade styrkorna) som begåvats med en viss autonomi och som aldrig dör av sig själva. Revolutionen segrar först när den frambringar mot dessa en aktion som på samma gång är generaliserad och koncentrerad. Den militära kampen är baserad på den samhälleliga omvälvningen, men har sin egna specifika roll. SI, för sin del, gav efter för anarkismen och överdrev betydelsen av arbetarnas stormöten (1968 var även ''[[Pouvoir Ouvrier]]'' och ''Groupe de Liaison pour l'Action des Travailleurs'' i huvudsak upptagna med att kräva demokratiska stormöten för arbetarna).
 Att på samma sätt säga att arbetarnas tryck i Portugal hindrade byggandet av en modern kapitalistisk stat är att endast ha statens, kapitalets, perspektiv. Är kapitalismens problem utvecklandet av Portugal, att konstituera en ny och mäktig ackumulationspol där? Var inte målet för "Nejlikerevolutionen" att kanalisera förvirrad folklig och proletär aspiration till illusoriska reformer, så att proletariatet skulle förbli passivt? Uppdraget utfört. Det handlar inte om en halv seger för proletariatet utan om ett nästan totalt nederlag, i vilket de "proletära erfarenheterna" i stort sett var icke-närvarande, ty det var aldrig någon, så att säga, direkt ''konfrontation'', någon orientering bland proletärerna mot en position emot kapitalismen. De upphörde aldrig att stödja den ''demokratiska staten'', om än då och då emot partierna som de anklagade för "förräderi".

@@ Rad 112: / Rad 112: @@
 === SI:s materialism och idealism ===
-Emot en militant moralism höjde SI en annan moralism till skyarna: den om individens autonomi i den sociala och i den revolutionära gruppen. Men endast en verksamhet som är integrerad i en social rörelse tillåter nu en gång autonomi genom effektiv praktik. I annat fall slutar autonomins villkor i skapandet av en elit av dem som vet ''hur man gör sig själv'' autonom. Den som talar om elitism, talar även om lärjungar. SI visade på en organisatorisk idealism, precis som Bordiga (revolutionären som "avgiftad"), även om SI löste den på ett annorlunda sätt. SI tog tillflykt till en omedelbar praktisk moralitet som illustrerar deras motsägelse. Varje moralitet ställer på de givna samhälleliga förhållandena tvånget att bete sig på ett sätt som går stick i stäv med dessa förhållanden. I det här fallet kräver SI:s moralitet att man har respekt för spontanismen.
+Emot en [[Aktivismkritiken|militant moralism]] höjde SI en annan moralism till skyarna: den om individens autonomi i den sociala och i den revolutionära gruppen. Men endast en verksamhet som är integrerad i en social rörelse tillåter nu en gång autonomi genom effektiv praktik. I annat fall slutar autonomins villkor i skapandet av en elit av dem som vet ''hur man gör sig själv'' autonom. Den som talar om elitism, talar även om lärjungar. SI visade på en organisatorisk idealism, precis som [[Amadeo Bordiga|Bordiga]] (revolutionären som "avgiftad"), även om SI löste den på ett annorlunda sätt. SI tog tillflykt till en omedelbar praktisk moralitet som illustrerar deras motsägelse. Varje moralitet ställer på de givna samhälleliga förhållandena tvånget att bete sig på ett sätt som går stick i stäv med dessa förhållanden. I det här fallet kräver SI:s moralitet att man har respekt för spontanismen.
-SI:s [[materialism]] är begränsad till medvetenheten om samhället som ''intersubjektivitet'', som de mänskliga förhållandenas interaktion på ett omedelbart plan, vilket negligerar totaliteten: men samhället är även produktionen av sina egna materiella villkor och de omedelbara förhållandena kristalliseras i institutioner, med staten i främsta led. "Skapandet av konkreta situationer" är endast en av den revolutionära rörelsens sidor. Då SI teoretiserar över detta så börjar de verkligen med de reella existensvillkoren, men reducerar dem till intersubjektiva förhållanden. Denna utgångspunkt tillhör det subjekt som försöker återupptäcka sig själv, inte ett perspektiv som omfattar både subjekt och objekt. Det är "subjektet" som klätts av sin "representation". Systematiserandet av denna motsättning i ''Skådespelsamhället'' tar åter upp den idealistiska motsättning som karaktäriseras av ett bortglömmande av människans ''objektiveringar'' (arbete, människans beslagtagande av världen, fusionen mellan människa och natur). Subjekt-objekt-motsättningen är den vägledande principen i västfilosofin och har formats i en värld vars innebörd människan ser undkomma henne bit för bit. Redan Descartes ställde matematikens framsteg och metafysikens stagnation jämte varandra. Den merkantila människan söker efter sin roll.
+SI:s [[materialism]] är begränsad till medvetenheten om samhället som ''intersubjektivitet'', som de mänskliga förhållandenas interaktion på ett omedelbart plan, vilket negligerar totaliteten: men samhället är även produktionen av sina egna materiella villkor och de omedelbara förhållandena kristalliseras i institutioner, med staten i främsta led. "Skapandet av konkreta situationer" är endast en av den revolutionära rörelsens sidor. Då SI teoretiserar över detta så börjar de verkligen med de reella existensvillkoren, men reducerar dem till intersubjektiva förhållanden. Denna utgångspunkt tillhör det subjekt som försöker återupptäcka sig själv, inte ett perspektiv som omfattar både subjekt och objekt. Det är "subjektet" som klätts av sin "representation". Systematiserandet av denna motsättning i ''[[Skådespelsamhället]]'' tar åter upp den idealistiska motsättning som karaktäriseras av ett bortglömmande av människans ''objektiveringar'' (arbete, människans beslagtagande av världen, fusionen mellan människa och natur). Subjekt-objekt-motsättningen är den vägledande principen i västfilosofin och har formats i en värld vars innebörd människan ser undkomma henne bit för bit. Redan Descartes ställde matematikens framsteg och metafysikens stagnation jämte varandra. Den merkantila människan söker efter sin roll.
 SI var inte intresserade av ''produktionen''. De förebrådde Marx för att vara allt för ekonomistisk, men utarbetade själva aldrig någon kritik av den politiska ekonomin. Samhället är en ''ensemble'' (10) av förhållanden som genomdriver sig genom att objektivera sig och skapar materiella och samhälleliga objekt (institutioner); revolutionen krossar kapitalismen genom en mänsklig aktion på de samhälleliga objektiveringarnas nivå (produktionssystem, klasser, stat) som utförs just av dem som står i centrum av dessa förhållanden.
@@ Rad 122: / Rad 122: @@
 SI insisterade på organisationsformen som medicin mot det innehåll som undflydde den. Genom att praktisera "genitivets invertering", som Marx i hans tidiga arbeten, så ställde de åter sakerna på fötter: de inverterade ideologins termer för att kunna förstå världen som den verkligen var. Men en verklig förståelse av världen måste vara mer än en invertering: Marx nöjde sig inte med att vända Hegel och unghegelianerna uppochner.
-SI såg endast kapitalet i varuformen och ignorerade cykeln som helhet. Från ''Kapitalet'' bibehåller Debord endast den första meningen, utan att förstå den: kapitalet ''presenterar sig'' som varuanhopning, men är mer än så. SI såg revolutionen som ett ifrågasättande mer av distributionsförhållandena (jfr. Wattskravallerna) än produktionsförhållandena. De var förtrogna med varan men inte med mervärdet.
+SI såg endast kapitalet i varuformen och ignorerade cykeln som helhet. Från ''[[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]'' bibehåller Debord endast den första meningen, utan att förstå den: kapitalet ''presenterar sig'' som varuanhopning, men är mer än så. SI såg revolutionen som ett ifrågasättande mer av distributionsförhållandena (jfr. Wattskravallerna) än produktionsförhållandena. De var förtrogna med varan men inte med mervärdet.
 SI visade att den kommunistiska revolutionen inte endast kunde vara en attack på varan. Detta bidrag är avgörande. Även om den italienska vänstern hade beskrivit kommunismen som krossandet av marknaden och redan hade brutit med produktivkrafternas ideologi, så hade de inte förstått de konkreta kommunistiska åtgärdernas oerhört subversiva kraft. Faktum är att Bordiga ställde den samhälleliga kommuniseringen bakom gripandet av den "politiska makten". SI såg den revolutionära processen på de mänskliga förhållandenas nivå. Inte ens staten kan krossas uteslutande på det militära planet. Som samhällets förmedling kan även staten (men inte endast staten) krossas med krossandet av de kapitalistiska samhälleliga förhållanden som bär upp den.
@@ Rad 132: / Rad 132: @@
 :Vad som måste hända ... i centrum för de ojämnt fördelade men vitala erfarenheterna är ett avmystifierande. (#7, s. 48)
-Det fanns ett "skådespelsamhälle", ett samhälle av "falskt medvetande" i motsats till 1800-talets föregivet klassiska kapitalism: det handlade om att ge tiden ett självmedvetande. SI skiljde sig aldrig från den [[Historia och klassmedvetande|lukácsska]] idealismen, vilket visas av den enda kritik av SI som framkommit till idag: ''Supplement au no. 301 de la Nouvelle Gazette Rhenane'' (11). Lukács visste (med Hegels och Marx hjälp) att kapitalismen är förlusten av enhet, medvetandets skingrande. Men istället för att dra slutsatsen från detta att proletariatet skulle återförena en enhetlig världssyn med hjälp av sin egen subversiva praktik (med sin avslutning i revolutionen) så menade han att medvetandet måste återförenas och återupptäckas ''först'' för att denna subversion skall kunna ske. Då detta är omöjligt tog även han tillflykt till magin och teoretiserade över behovet av en konkretisering av medvetandet som måste inkarneras i en ''organisation'' innan revolutionen är möjlig. Detta organiserade medvetande är "partiet". Man ser omedelbart att för Lukács kommer rättfärdigandet av partiet i andra hand: vad som kommer i första hand är medvetandets idealism, ett medvetandets tillskrivna företräde enligt vilket partiet är den enda manifestationen. Vad som är kärnan i hans teori är att medvetandet måste inkarneras i en organisation. SI tar på ett okritiskt sätt upp Lukács medvetandeteori men ersätter partiet med SI å ena sidan och råden å den andra. För SI, liksom för Lukács, är skillnaden mellan "klass i sig" och "klass för sig" att den senare besitter ett klassmedvetande. Att detta medvetande inte skall bibringas av partiet, utan springer fram spontant från arbetarnas organisering i råd är helt sekundärt. SI såg på sig själva som en organisation som var destinerad att få sanningen att tränga fram: de gjorde begrundandet [''revelation''] till principen för deras agerande. Detta förklarar den överdrivna betydelsen som SI såg i tendensen till "total demokrati" 1968. Demokratin är det perfekta stället för medvetandena att klargöra sig själva. Allting sammanfattas i SI:s definition av proletären som en som "inte har kontroll över nyttan med sitt liv ''och som vet om det''".
+Det fanns ett "skådespelsamhälle", ett samhälle av "falskt medvetande" i motsats till 1800-talets föregivet klassiska kapitalism: det handlade om att ge tiden ett självmedvetande. SI skiljde sig aldrig från den [[Historia och klassmedvetande|lukácsska]] idealismen, vilket visas av den enda kritik av SI som framkommit till idag: ''Supplement au no. 301 de la Nouvelle Gazette Rhenane'' (11). Lukács visste (med Hegels och Marx hjälp) att kapitalismen är förlusten av enhet, medvetandets skingrande. Men istället för att dra slutsatsen från detta att proletariatet skulle återförena en enhetlig världssyn med hjälp av sin egen subversiva praktik (med sin avslutning i revolutionen) så menade han att medvetandet måste återförenas och återupptäckas ''först'' för att denna subversion skall kunna ske. Då detta är omöjligt tog även han tillflykt till magin och teoretiserade över behovet av en konkretisering av medvetandet som måste inkarneras i en ''organisation'' innan revolutionen är möjlig. Detta organiserade medvetande är "partiet". Man ser omedelbart att för Lukács kommer rättfärdigandet av partiet i andra hand: vad som kommer i första hand är medvetandets idealism, ett medvetandets tillskrivna företräde enligt vilket partiet är den enda manifestationen. Vad som är kärnan i hans teori är att medvetandet måste inkarneras i en organisation. SI tar på ett okritiskt sätt upp Lukács medvetandeteori men ersätter partiet med SI å ena sidan och råden å den andra. För SI, liksom för Lukács, är skillnaden mellan "klass i sig" och "klass för sig" att den senare besitter ett klassmedvetande. Att detta medvetande inte skall bibringas av partiet, utan springer fram spontant från arbetarnas organisering i råd är helt sekundärt. SI såg på sig själva som en organisation som var destinerad att få sanningen att tränga fram: de gjorde begrundandet [''revelation''] till principen för deras agerande. Detta förklarar den överdrivna betydelsen som SI såg i tendensen till "total demokrati" [[1968]]. [[Demokrati]]n är det perfekta stället för medvetandena att klargöra sig själva. Allting sammanfattas i SI:s definition av proletären som en som "inte har kontroll över nyttan med sitt liv ''och som vet om det''".
-Konsten är idag en självvald alienering: i den gör det systematiska praktiserandet av konstgrepp livets ''fakticitet'' tydligare. Genom att stänga in sig själva i idén om "skådespelet" förblev SI fångar i sitt eget ursprung. ''Skådespelsamhället'' är redan ett ''avslutat'' verk. Teorin om framträdandet slår tillbaka mot sig självt. Vi kan här redan se början på den idag fashionabla idén om kapitalet som ''representation''. Kapitalet blir en bild... det koncentrerade resultatet av samhälleligt arbete... uppenbaras och underkastar hela verkligheten under framträdandet.
+Konsten är idag en självvald [[Alienation|alienering]]: i den gör det systematiska praktiserandet av konstgrepp livets ''fakticitet'' tydligare. Genom att stänga in sig själva i idén om "skådespelet" förblev SI fångar i sitt eget ursprung. ''[[Skådespelsamhället]]'' är redan ett ''avslutat'' verk. Teorin om framträdandet slår tillbaka mot sig självt. Vi kan här redan se början på den idag fashionabla idén om kapitalet som ''representation''. Kapitalet blir en bild... det koncentrerade resultatet av samhälleligt arbete... uppenbaras och underkastar hela verkligheten under framträdandet.
-SI föddes samtidigt som alla teserna om "kommunikationen" och språket och som en reaktion mot dem, med de tenderade oftast att uppställa ''samma'' problem med andra termer. SI bildades som en kritik av kommunikationen och skiljde sig aldrig från sitt ursprung: råden realiserar en "sann" kommunikation. Trots detta, till skillnad från Barthes och hans sort, vägrade SI att låta tecknet slå tillbaka mot sig självt. De ville inte studera verkligheten så som den framträder (studerandet av "mytologierna" eller "överbyggnaderna" så kära för Gramsci) utan snarare ''framträdandets verklighet''. Marx skrev 1847:
+SI föddes samtidigt som alla teserna om "kommunikationen" och språket och som en reaktion mot dem, med de tenderade oftast att uppställa ''samma'' problem med andra termer. SI bildades som en kritik av kommunikationen och skiljde sig aldrig från sitt ursprung: råden realiserar en "sann" kommunikation. Trots detta, till skillnad från [[Roland Barthes|Barthes]] och hans sort, vägrade SI att låta tecknet slå tillbaka mot sig självt. De ville inte studera verkligheten så som den framträder (studerandet av "[[myt]]ologierna" eller "överbyggnaderna" så kära för [[Gramsci]]) utan snarare ''framträdandets verklighet''. Marx skrev 1847:
 :Mänsklig verksamhet = varan. Manifesteringen av livet, ett aktivt liv, framstår som ett medel: framträdandet, skilt från denna verksamhet, greppas som ett mål i sig självt.

@@ Rad 60: / Rad 60: @@
 === Situationistiska internationalen och Socialisme ou Barbarie ===
-För att kunna uppnå "de intersubjektiva förhållandenas transparens" slöt SI upp kring den rådism som stöddes av S ou B. Rådet var medlet för att återfinna enheten. Debord mötte S ou B genom Canjuers och anslöt sig till dem under flera månader. Hans medlemskap nämndes inte i SI-tidskriften. Tvärtom: ''La Veritable Scission'' utesluter, när den talar om Khayati, principiellt "ett dubbelt medlemskap (både i SI och någon annan grupp) som omedelbart skulle gränsa till manipulation" (s. 85). Oavsett hur det var med den saken så deltog Debord i S ou B:s aktiviteter, under hela den tid som han var medlem - värt att nämna är att han deltog i den grupp som skickades till Belgien under storstrejken 1960. I slutet av ett internationellt möte som organiserades av S ou B, som på samma gång var svekfullt och avslöjade bristen på perspektiv, och som avslutades med ett pretentiöst tal av Castoriadis om S ou B:s uppgifter, annonserade Debord sin avgång. Inte utan ironi deklarerade han att han var överens med huvuddelen av de perspektiv som skissats av Castoriadis, men att han inte kände sig tillräcklig en så enorm uppgift.
+För att kunna uppnå "de intersubjektiva förhållandenas transparens" slöt SI upp kring den [[Ultravänstern|rådism]] som stöddes av S ou B. Rådet var medlet för att återfinna enheten. Debord mötte S ou B genom Canjuers och anslöt sig till dem under flera månader. Hans medlemskap nämndes inte i SI-tidskriften. Tvärtom: ''La Veritable Scission'' utesluter, när den talar om Khayati, principiellt "ett dubbelt medlemskap (både i SI och någon annan grupp) som omedelbart skulle gränsa till manipulation" (s. 85). Oavsett hur det var med den saken så deltog Debord i S ou B:s aktiviteter, under hela den tid som han var medlem - värt att nämna är att han deltog i den grupp som skickades till Belgien under storstrejken 1960. I slutet av ett internationellt möte som organiserades av S ou B, som på samma gång var svekfullt och avslöjade bristen på perspektiv, och som avslutades med ett pretentiöst tal av Castoriadis om S ou B:s uppgifter, annonserade Debord sin avgång. Inte utan ironi deklarerade han att han var överens med huvuddelen av de perspektiv som skissats av Castoriadis, men att han inte kände sig tillräcklig en så enorm uppgift.
 IS #6 (1961) anammade rådstanken, för att inte säga rådismen; i vilket fall så anammade de tesen om uppdelningen mellan "ordergivare" och "ordertagare". Det projekt som SI ställde upp för sig i ISM, som bland annat bestod av "ett illusionslöst studium av den klassiska arbetarrörelsen" och av Marx, skulle aldrig komma att bli av. SI förblev okunniga om förekomsten av den [[Ultravänstern|kommunistiska vänstern]], i synnerhet [[Amadeo Bordiga|Bordiga]]. Det mest radikala i den revolutionära rörelsen skulle alltid vara ett förbättrat S ou B. De såg teorin genom det filtret.
@@ Rad 70: / Rad 70: @@
 ''La Veritable Scission...'' skulle även tala om ett tecken som var outhärdligt. Vaneigem är emot vulgärmarxismen, men han integrerar inte marxismen till en kritik. Han upptar inte vad som var revolutionärt med Marx och som den etablerade marxismen har utplånat. I IS #9 (1963) tillkännagav de att Castoriadis "låg före" här.
-Precis som ''Skådespelsamhället'' situerar ''Banalities de base'' sig på ideologins nivå och dess motsägelser. Vaneigem visar hur religionen har blivit ett skådespel, vilket ålägger den revolutionära teorin att kritisera skådespelet på samma sätt som den en gång var tvungen att starta från en kritik av religionen och filosofin. Men på detta sätt upptar man endast förutsättningen/villkoret för den revolutionära teorin: arbetet återstår att utföras. SI hoppades till en början mycket på [[Henri Lefebvre|Lefebvre]] (6) och Castoriadis, men förkastade dem sedan våldsamt. Men de behöll det gemensamma med dem i en brist både på en teori om kapitalismen och en teori om samhället. Mot 1960 öppnade de upp en ny horisont, men tog aldrig steget fullt ut. SI konfronterade värdet (jfr. Jorns text om den politiska ekonomin och bruksvärdet), men de erkände det inte för vad det var. Deras teori hade varken centralitet eller globalitet. Detta ledde dem till att övervärdera väldigt skilda samhälleliga rörelser, utan att se problemets kärna.
+Precis som ''Skådespelsamhället'' situerar ''Banalities de base'' sig på [[ideologi]]ns nivå och dess motsägelser. Vaneigem visar hur religionen har blivit ett skådespel, vilket ålägger den revolutionära teorin att kritisera skådespelet på samma sätt som den en gång var tvungen att starta från en kritik av religionen och filosofin. Men på detta sätt upptar man endast förutsättningen/villkoret för den revolutionära teorin: arbetet återstår att utföras. SI hoppades till en början mycket på [[Henri Lefebvre|Lefebvre]] (6) och Castoriadis, men förkastade dem sedan våldsamt. Men de behöll det gemensamma med dem i en brist både på en teori om kapitalismen och en teori om samhället. Mot 1960 öppnade de upp en ny horisont, men tog aldrig steget fullt ut. SI konfronterade värdet (jfr. Jorns text om den politiska ekonomin och bruksvärdet), men de erkände det inte för vad det var. Deras teori hade varken centralitet eller globalitet. Detta ledde dem till att övervärdera väldigt skilda samhälleliga rörelser, utan att se problemets kärna.
 Det är till exempel obestridligt att [https://www.marxists.org/svenska/tidskrifter/si/66-10-nedgang.htm artikeln om Watts]7 (#9, 1964) är ett briljant teoretiskt genombrott. På sitt sätt tar SI upp vad som skulle ha kunnat sägas i diskussionen mellan Mauss och [[Georges Bataille|Bataille]], när de ställde frågan om varufieringen av det kapitalistiska samhällets själva substans. Artikelns slutsats tar till och med än en gång upp Marx formulering om kopplingen mellan människan och hennes generiska natur, som samtidigt togs upp av [[Jacques Camatte|Camatte]] i PCI (8) (se ''Invariance'' #1). Men genom att stanna på varans nivå så var SI oförmögna att skilja mellan samhällets nivåer och att definiera vad som utgör en revolution. När de skriver att

@@ Rad 42: / Rad 42: @@
 De traditionella revolutionära grupperna hade endast sett nya villkorande medel. Men för SI motsvarar "medias" uttryckssätt ett sätt att leva som inte existerade för hundra år sedan. Televisionen indoktrinerar inte, utan skriver in sig själv som ett sätt att vara. SI visade på förhållandet mellan form och fundament, där den traditionella marxismen inte såg något annat än nya instrument som tjänade samma sak.
-Samtidigt faller skådespelskonceptet, som utvecklades av SI, till föga för vad Marx och Engels förstod med termen "ideologi". [[Guy Debord|Debords]] bok ''[[Skådespelsamhället]]'' presenterar sig som ett försök att förklara det kapitalistiska samhället och revolutionen, samtidigt som den i själva verket endast tar i beaktande formerna för dessa, viktiga men inte determinanta fenomen. Den klär beskrivningen av dem i ett teoretiserande som ger intrycket av att vara en grundläggande analys, samtidigt som ''metoden'', och det ''subjekt'' som studeras, i själva verket hela tiden förblir på en nivå av samhälleliga framträdelseformer. På den nivån är boken enastående. Problemet är att den är skriven (och läst) som om man skulle kunna finna något i den som inte finns där. Där S ou B analyserade revolutionsproblemet med hjälp av industrisociologi analyserar SI det utifrån en reflektion på samhällets yta. Detta är inte att säga att ''Skådespelsamhället'' är ytlig. Dess motsägelse och, i slutändan, dess teoretiska och praktiska återvändsgränd är att den studerat något genomgripande, genom och med hjälp av ytliga framträdelseformer. SI hade ingen analys av kapitalet: de förstod det, men genom dess effekter. De kritiserade varan, inte kapitalet - eller snarare, de kritiserade kapitalet som vara och inte som ett värdeförmeringssystem som inkluderar produktion liksom utbyte.
+Samtidigt faller skådespelskonceptet, som utvecklades av SI, till föga för vad Marx och Engels förstod med termen "[[ideologi]]". [[Guy Debord|Debords]] bok ''[[Skådespelsamhället]]'' presenterar sig som ett försök att förklara det kapitalistiska samhället och revolutionen, samtidigt som den i själva verket endast tar i beaktande formerna för dessa, viktiga men inte determinanta fenomen. Den klär beskrivningen av dem i ett teoretiserande som ger intrycket av att vara en grundläggande analys, samtidigt som ''metoden'', och det ''subjekt'' som studeras, i själva verket hela tiden förblir på en nivå av samhälleliga framträdelseformer. På den nivån är boken enastående. Problemet är att den är skriven (och läst) som om man skulle kunna finna något i den som inte finns där. Där [[Militanta undersökningar|S ou B analyserade revolutionsproblemet med hjälp av industrisociologi]] analyserar SI det utifrån en reflektion på samhällets yta. Detta är inte att säga att ''Skådespelsamhället'' är ytlig. Dess motsägelse och, i slutändan, dess teoretiska och praktiska återvändsgränd är att den studerat något genomgripande, genom och med hjälp av ytliga framträdelseformer. SI hade ingen analys av kapitalet: de förstod det, men genom dess effekter. De kritiserade varan, inte kapitalet - eller snarare, de kritiserade kapitalet som vara och inte som ett värdeförmeringssystem som inkluderar produktion liksom utbyte.
-Genom hela boken förblir Debord kvar i cirkulationssteget, och saknar det nödvändiga produktionsmomentet, produktivt arbete. Vad som ger kapitalet näring är inte konsumtionen, som man förleds att tro, utan skapandet av värde genom arbete. Debord har rätt när han ser mer i förhållandet mellan framträdelseform och verklighet än mellan illusion och verklighet, som om framträdelseformen inte existerade. Men man kan aldrig förstå det verkliga ''på basis av'' framträdandet. Således fulländar inte Debord sitt projekt. Han visar inte hur kapitalismen gör vad som endast är ett ''resultat'' till ''orsak'', inte ens till ''rörelse''. Kritiken av den politiska ekonomin (som Debord inte ägnar sig åt, då han ignorerar den precis som utopisterna före honom) visar hur proletären ser över och emot sig inte bara sin produkt, utan sin ''verksamhet''. Med varufetischismen framträder varan som sin egen rörelse. Genom kapitalets fetisch, ger sig kapitalet på en autonomi som det inte innehar, och presenterar sig som en levande varelse (''Invariance'' är ett offer för denna illusion): man vet inte varifrån det kommer, vem som producerar det, genom vilka processer som proletären ger upphov till det, av vilken motsägelse det lever och kan dö. Debord gör skådespelet till kapitalismens subjekt, istället för att visa hur det produceras av kapitalismen. Han reducerar kapitalismen till endast dess "spektakulära" dimension. Kapitalets rörelse blir skådespelets rörelse. På samma sätt gör ''Banalites de base'' en ''skådespelets historia'' genom religion, myter, politik, filosofi etc. Den teorin förblir begränsad till en del av de verkliga förhållandena, och går så långt som till att få dem att vila helt och fullt på denna del.
+Genom hela boken förblir Debord kvar i cirkulationssteget, och saknar det nödvändiga produktionsmomentet, produktivt arbete. Vad som ger kapitalet näring är inte konsumtionen, som man förleds att tro, utan skapandet av värde genom arbete. Debord har rätt när han ser mer i förhållandet mellan framträdelseform och verklighet än mellan illusion och verklighet, som om framträdelseformen inte existerade. Men man kan aldrig förstå det verkliga ''på basis av'' framträdandet. Således fulländar inte Debord sitt projekt. Han visar inte hur kapitalismen gör vad som endast är ett ''resultat'' till ''orsak'', inte ens till ''rörelse''. [[Guide till Kapitalet|Kritiken av den politiska ekonomin]] (som Debord inte ägnar sig åt, då han ignorerar den precis som utopisterna före honom) visar hur proletären ser över och emot sig inte bara sin produkt, utan sin ''verksamhet''. Med varufetischismen framträder varan som sin egen rörelse. Genom kapitalets fetisch, ger sig kapitalet på en autonomi som det inte innehar, och presenterar sig som en levande varelse (''[[Invariance]]'' är ett offer för denna illusion): man vet inte varifrån det kommer, vem som producerar det, genom vilka processer som proletären ger upphov till det, av vilken motsägelse det lever och kan dö. Debord gör skådespelet till kapitalismens subjekt, istället för att visa hur det produceras av kapitalismen. Han reducerar kapitalismen till endast dess "spektakulära" dimension. Kapitalets rörelse blir skådespelets rörelse. På samma sätt gör ''[https://www.marxists.org/svenska/tidskrifter/si/62-7-grund1.htm Banalites de base]'' en ''skådespelets historia'' genom religion, [[myt]]er, politik, filosofi etc. Den teorin förblir begränsad till en del av de verkliga förhållandena, och går så långt som till att få dem att vila helt och fullt på denna del.
 Skådespelet är aktivitet som blivit passiv. SI återupptäckte vad Marx sa i ''[[Grundrisse]]'' om framväxten av människans vara (hennes själv-transformaton, hennes arbete) till en främmande kraft som krossar henne: inför den lever hon inte längre, hon ser endast. SI bringade ny kraft till detta tema. Men kapitalet är mer än pacificering. Det behöver proletärens ingripande, som S ou B sa (3). SI:s överskattande av skådespelet är det tecken som de teoretiserar kring på basis av en samhällelig vision som fötts i samhällets periferi men som de trodde var central.

@@ Rad 27: / Rad 27: @@
 === Sant och falskt ===
-Vilka är konsekvenserna för den revolutionära rörelsen av de "''samhälleliga framträdelseformernas'' funktion i den moderna kapitalismen" (I.S., #10, s. 79)? Som Marx och Dejacque (2) lade fram det - kommunismen har alltid varit denna världens dröm. Idag tjänar denna dröm även till att inte förändra verkligheten. Man kan inte ägna sig uteslutande åt att "tala" sanning: den kan endast existera som ''praxis'', som ett förhållande mellan subjekt och objekt, att snacka och göra, uttryck och transformation, och manifestera sig som spänning. Det "falska" är inte en skärm som hindrar sikten. Det "sanna" existerar i det falska, i ''Le Monde'' eller på teve, och det falska i det sanna, i texter som är revolutionära eller som påstår sig vara det. Det falska gör sig gällande genom sin praxis, genom den nytta det drar från sanningen: det sanna är endast sant genom transformering. Revolutionär verksamhet som lokaliserar sig i vad som sägs på andra sidan av vad som sägs på radion är en semi-fåfänglighet. Låt oss uppskatta gapet mellan ord och verklighet. SI krävde att revolutionärer inte skulle förblinda folk med ord. Revolutionär teori blir inte revolutionär av sig själv, utan på grund av kapaciteten hos dem som besitter den att omvandla den till subversiv nytta, inte som en ögonblicksbild utan som en presentationsform och diffusion som lämnar spår, om än knappt synbara. Avfärdandet av vänsteristerna, till exempel, är sekundärt. Genom att göra det till den axel kring vilken ens verksamhet snurrar leder en till att inte ta itu med de fundamentala frågorna på grund av polemiska ändamål gentemot den ena eller andra gruppen. Genom att agera på detta sätt så förändrar man idéernas och handlingarnas innehåll. Man riktar sig endast mot det väsentliga genom avfärdandet och avfärdandet blir snabbt det väsentliga.
+Vilka är konsekvenserna för den revolutionära rörelsen av de "''samhälleliga framträdelseformernas'' funktion i den moderna kapitalismen" ([[Internationale Situationniste|I.S.]], #10, s. 79)? Som [[Karl Marx|Marx]] och Dejacque (2) lade fram det - kommunismen har alltid varit denna världens dröm. Idag tjänar denna dröm även till att inte förändra verkligheten. Man kan inte ägna sig uteslutande åt att "tala" sanning: den kan endast existera som ''praxis'', som ett förhållande mellan subjekt och objekt, att snacka och göra, uttryck och transformation, och manifestera sig som spänning. Det "falska" är inte en skärm som hindrar sikten. Det "sanna" existerar i det falska, i ''Le Monde'' eller på teve, och det falska i det sanna, i texter som är revolutionära eller som påstår sig vara det. Det falska gör sig gällande genom sin praxis, genom den nytta det drar från sanningen: det sanna är endast sant genom transformering. Revolutionär verksamhet som lokaliserar sig i vad som sägs på andra sidan av vad som sägs på radion är en semi-fåfänglighet. Låt oss uppskatta gapet mellan ord och verklighet. SI krävde att revolutionärer inte skulle förblinda folk med ord. Revolutionär teori blir inte revolutionär av sig själv, utan på grund av kapaciteten hos dem som besitter den att omvandla den till subversiv nytta, inte som en ögonblicksbild utan som en presentationsform och diffusion som lämnar spår, om än knappt synbara. [[Aktivismkritiken|Avfärdandet av vänsteristerna]], till exempel, är sekundärt. Genom att göra det till den axel kring vilken ens verksamhet snurrar leder en till att inte ta itu med de fundamentala frågorna på grund av polemiska ändamål gentemot den ena eller andra gruppen. Genom att agera på detta sätt så förändrar man idéernas och handlingarnas innehåll. Man riktar sig endast mot det väsentliga genom avfärdandet och avfärdandet blir snabbt det väsentliga.
 Ställda inför summan av individer och texter med radikala pretentioner förpliktigar oss SI att ställa frågan: är denna teori produkten av en subversiv samhällelig relation som söker ett uttryck, eller en produkt av idéer som sprids utan att bidra till ett praktiskt förenande? Alla lyssnar på radio, men radioapparater förenar proletärer i kapitalets tjänst - fram till den dag då dessa tekniska medel intas av revolutionära proletärer, då en timme i sändning kommer att vara värd åratal av "propaganda".