Kontrarevolutionen måste tömmas på sina möjligheter - Versionshistorik

Iammany den 13 juli 2016 kl. 19.08

2016-07-13T19:08:20Z

Ottorino: /* Destituerande eller konstituerande makt? Eller inget av det? */

2016-02-15T21:32:50Z

‎Destituerande eller konstituerande makt? Eller inget av det?

Ottorino: /* Destituerande eller konstituerande makt? Eller inget av det? */

2016-02-15T21:27:48Z

‎Destituerande eller konstituerande makt? Eller inget av det?

Iammany: /* Livsformer eller institutioner? */

2016-02-13T13:28:05Z

‎Livsformer eller institutioner?

Iammany: /* Livsformer eller institutioner? */

2016-02-12T15:54:39Z

‎Livsformer eller institutioner?

Ottorino: /* Vem är kamrat vem som helst? */

2016-02-11T08:49:45Z

‎Vem är kamrat vem som helst?

Ottorino: /* Destituerande eller konstituerande makt? Eller inget av det? */

2016-02-11T08:45:13Z

‎Destituerande eller konstituerande makt? Eller inget av det?

Ottorino: /* Destituerande eller konstituerande makt? Eller inget av det? */

2016-02-11T08:44:34Z

‎Destituerande eller konstituerande makt? Eller inget av det?

Ottorino: /* Livsformer eller institutioner? */

2016-02-11T07:36:07Z

‎Livsformer eller institutioner?

Ottorino: /* Vem är kamrat vem som helst? */

2016-02-11T07:28:45Z

‎Vem är kamrat vem som helst?

← Äldre version		Versionen från 13 juli 2016 kl. 19.08
Rad 68:		Rad 68:

	Antagligen vittnar vår tvekan och ambivalens inför de osynligas och andras försök att utveckla konkreta livsformer att valet ännu inte har ställs på allvar i vår del av världen. För proletariatet är skiktat och har inga gemensamma intressen utanför en krissitutation som påtvingar det homogenitet och därmed enighet. Det visar sig inte minst i att få av oss har det mod, eller är tillräckligt vansinniga, för att överge och kritisera den gamla världen med den intensitet som genomsyrar våra franska vänner. När Guldfiske därför menar att ''Till våra vänner'' är mest intressant om man läser den genom Negri snarare än Agamben måste man ställa motfrågan om detta beror på att vi fortfarande sitter fast i den låsning som varken kan gynna vänstern eller den proletära autonomin, men som väl kan stärka högern och reaktionen. För i ett läge då arbetarklassens kamper allt mer sällan fungerar konstituerande är det som sagt logiskt att de delar av arbetarklassen och medelklassen som fortfarande hoppas att välfärdsåren inte är förbi försöker kämpa för sina rättigheter genom att chauvinistiskt avgränsa dem från de mindre bemedlade. Teorin om konstituerande makt visar sig därför alltmer reaktionär. Dess främsta representanter är inte längre Negri och Hardt utan Åkesson och Le Pen. Men detta beror inte på högerns styrka utan på kapitalets stagnation och arbetets minskande nödvändighet för produktionen. Så länge det finns förhoppningar om att Negris och därmed Gramscis perspektiv är användbara för politisk förändring kommer högern att vinna. Det är först när kontrarevolutionen tömts på sin potential och hoppet om konstituerande makt en gång för alla är grusat som en annan politisk praktik är möjlig. Detta innebär inte determinism, men det innebär att revolutionära rörelser måste utnyttja och övervinna de reella begränsningar som i dag visar sig i den konstituerande maktens omöjlighet. Om vi inte kan utarbeta en strategi för ett proletariat som är alltmer meningslöst för produktionen – det vill säga utifrån det kapitalistiska produktionssättets historiska tendens – kommer vi att låta reaktionen vinna. Innan en sådan teori, taktik och strategi baserad på det levande arbetets bristande makt som nödvändigt arbete är generaliserad kommer vi att få arbeta i motvind, men som det är sagt: vem som helst kan göra revolution. Konsten är att uthärda kontrarevolutionen. Och det är de lärdomarna som kan möjliggöra nödvändiga perspektiv för en kommande seger. Valet mellan Agamben och Negri kanske därför ytterst handlar om valet mellan kommunism och reaktion.		Antagligen vittnar vår tvekan och ambivalens inför de osynligas och andras försök att utveckla konkreta livsformer att valet ännu inte har ställs på allvar i vår del av världen. För proletariatet är skiktat och har inga gemensamma intressen utanför en krissitutation som påtvingar det homogenitet och därmed enighet. Det visar sig inte minst i att få av oss har det mod, eller är tillräckligt vansinniga, för att överge och kritisera den gamla världen med den intensitet som genomsyrar våra franska vänner. När Guldfiske därför menar att ''Till våra vänner'' är mest intressant om man läser den genom Negri snarare än Agamben måste man ställa motfrågan om detta beror på att vi fortfarande sitter fast i den låsning som varken kan gynna vänstern eller den proletära autonomin, men som väl kan stärka högern och reaktionen. För i ett läge då arbetarklassens kamper allt mer sällan fungerar konstituerande är det som sagt logiskt att de delar av arbetarklassen och medelklassen som fortfarande hoppas att välfärdsåren inte är förbi försöker kämpa för sina rättigheter genom att chauvinistiskt avgränsa dem från de mindre bemedlade. Teorin om konstituerande makt visar sig därför alltmer reaktionär. Dess främsta representanter är inte längre Negri och Hardt utan Åkesson och Le Pen. Men detta beror inte på högerns styrka utan på kapitalets stagnation och arbetets minskande nödvändighet för produktionen. Så länge det finns förhoppningar om att Negris och därmed Gramscis perspektiv är användbara för politisk förändring kommer högern att vinna. Det är först när kontrarevolutionen tömts på sin potential och hoppet om konstituerande makt en gång för alla är grusat som en annan politisk praktik är möjlig. Detta innebär inte determinism, men det innebär att revolutionära rörelser måste utnyttja och övervinna de reella begränsningar som i dag visar sig i den konstituerande maktens omöjlighet. Om vi inte kan utarbeta en strategi för ett proletariat som är alltmer meningslöst för produktionen – det vill säga utifrån det kapitalistiska produktionssättets historiska tendens – kommer vi att låta reaktionen vinna. Innan en sådan teori, taktik och strategi baserad på det levande arbetets bristande makt som nödvändigt arbete är generaliserad kommer vi att få arbeta i motvind, men som det är sagt: vem som helst kan göra revolution. Konsten är att uthärda kontrarevolutionen. Och det är de lärdomarna som kan möjliggöra nödvändiga perspektiv för en kommande seger. Valet mellan Agamben och Negri kanske därför ytterst handlar om valet mellan kommunism och reaktion.
		+	[[Kategori:De osynliga]]

@@ Rad 9: / Rad 9: @@
 Detta är alltså Guldfiskes definition av konstituerande makt och begreppet rättighet är nog inte en lapsus från Guldfiskes sida. Ordvalet visar att Negris teori om självvalorisering lett över till en teori om konstituerande makt just som ''rörelsernas makt att destituera den suveräna makten för att realisera rättigheter.'' Här visar sig trots allt den väsentliga skillnaden mellan de osynliga och Negri; för även om bägge menar att rörelserna måste undersöka hur den suveräna makten kan avsättas/destitueras, argumenterar de osynliga för att kamperna inte handlar om att realisera rättigheter utan om att förverkliga [[Livs-form|livsformer]] som löser konkreta och vardagliga problem. Den destituerande makten öppnar därmed utrymmen för andra livsformer, snarare än att vara musklerna som kan tvinga fram rättigheter. Jag ska återkomma till detta, eftersom argumentet om livformer bör problematiseras eller åtminstone analyseras historiskt, nu vill jag främst understryka att skillnaden mellan Negri och de osynliga just handlar om frågan om rättigheter.
-[[Giorgio Agamben|Agamben]] noterade en gång att problemet med begreppet ''sans papiers'', utan papper, är att det lätt går ifrån att vara ett taktiskt begrepp som visar behovet av papper, dvs. rättigheter, för de papperslösa, till att bli ett strategiskt perspektiv där kampen handlar om att utöka medborgarskapet, att med andra ord omvandla [[multituden]] till demos, till ett folk av medborgare i stadens gemenskap. På det sättet tar sig den konstituerande makten aldrig bortom gränserna för de rättigheter som man kämpar för. Multituden mutas in i [[demokrati]]n, med andra ord nationalstaterna, och blir därmed ett folk, om än ett heterogent folk. Negris teori om konstituerande makt lämnar därför paradoxalt nog multituden för att närma sig en teori om folket, demos. En multitud är för Hardt och Negri inget annat än ett heterogent folk. Det är därför Thomas Jeffersson och den amerikanska konstitutionen är så viktiga för Negri och Hardt, minst lika viktiga som Lenin och teorin om proletariatets diktatur en gång var för Lenin. Och det är därför Augustinus var så framträdande i ''[[Imperiet]]''. Det behövs, menar Negri och Hardt, en ny teori om folkets gemenskap i staden och den finner vi i Spinozas och andras teorier om multituden, men på detta sätt muteras begreppet multitud till att bli identisk med demos. Massan blir ett heterogent folk som kämpar för sina rättigheter genom att bli en del av den politiska gemenskapen.
+[[Giorgio Agamben|Agamben]] noterade en gång att problemet med begreppet ''sans papiers'', utan papper, är att det lätt går ifrån att vara ett taktiskt begrepp som visar behovet av papper, dvs. rättigheter, för de papperslösa, till att bli ett strategiskt perspektiv där kampen handlar om att utöka medborgarskapet, att med andra ord omvandla [[multituden]] till demos, till ett folk av medborgare i stadens gemenskap. På det sättet tar sig den konstituerande makten aldrig bortom gränserna för de rättigheter som man kämpar för. Multituden mutas in i [[demokrati]]n, med andra ord nationalstaterna, och blir därmed ett folk, om än ett heterogent folk. Negris teori om konstituerande makt lämnar därför paradoxalt nog multituden för att närma sig en teori om folket, demos. En multitud är för Hardt och Negri inget annat än ett heterogent folk. Det är därför Thomas Jeffersson och den amerikanska konstitutionen är så viktiga för Negri och Hardt, minst lika viktiga som Lenin och teorin om proletariatets diktatur en gång var för Negri. Och det är därför Augustinus var så framträdande i ''[[Imperiet]]''. Det behövs, menar Negri och Hardt, en ny teori om folkets gemenskap i staden och den finner vi i Spinozas och andras teorier om multituden, men på detta sätt muteras begreppet multitud till att bli identisk med demos. Massan blir ett heterogent folk som kämpar för sina rättigheter genom att bli en del av den politiska gemenskapen.
 Men då kan man fråga sig om teorin om multituden bara är en upphottad variant av folket? För vad är en massa med rättigheter om inte ett folk, ett demos, som måste stå i en relation till en [[Suveränitet|suverän]] för att kunna erkännas som politiskt subjekt? I sin läsning av Machiavelli ontologiserar Negri en historisk epok, nämligen det tillstånd av permanent revolution som utmärkte den döende feodalismen och renässansstaternas gryende borgerlighet, och gör det applicerbart på kapitalismen, ett helt annat produktionssätt. Men det permanenta krig mellan arbete och kapital som utmärker fabriksgolvet utmärks av en annan logik än den Machiavelli beskriver i ''Fursten'' eftersom arbetaren inte är ett politiskt subjekt som kämpar för sina rättigheter, med andra ord inte en borgare eller en medborgare, utan, som [[Karl Marx|Marx]] säger, en klass med radikala kedjor. Låt oss citera Marx:

@@ Rad 5: / Rad 5: @@
 [[Bild:Mask.jpg|right]]Ett grundläggande problem med Guldfiskes recension är att den inte framhäver att Den osynliga kommittén kritiserar vänstern och 2011-rörelserna av samma anledning, nämligen att målsättningen inte var en destituerande makt utan en [[Konstituerande och destituerande makt|konstituerande makt]]. Det kan tyckas förvånande med tanke på att Guldfiske argumenterar för att de osynliga missförstår [[Antonio Negri|Negris]] teori om konstituerande makt, men jag tycker att deras kritik av vänstern och 2011-rörelserna enbart kan förklaras på ett rättvist sätt om man beaktar skillnaden mellan destituerande och konstituerande makt. Jag bör tillägga att jag är alltmer skeptisk till att destituerande makt är en användbar term, men det medför inte att teorierna om konstituerande makt är en framkomlig väg för radikal förändring.
-Hursomhelst, när Guldfiske med hjälp av ett citat av [[Michel Foucault|Foucault]] i slutet av sin text vill visa att de osynliga skuggboxas i sin kamp med Negri kan man hålla med honom i den bemärkelsen att de osynliga på många sätt är ett slags [[Spinoza|spinozister]]/radikala foucaldianer eller [[Gilles Deleuze|deleuzianer]]. Men samtidigt måste man erkänna att trots denna filosofiska närhet mellan Negri och de osynliga finns det en avgörande skillnaden i hur Negri och de osynliga menar att man bör förstå och förhålla sig till den politiska och ekonomiska makten. De osynligas spinozism leder dem knappast till att förstå makt som den process, och nu citerar jag Guldfiske, som försöker konstituera ”rättigheter […] immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra”.
+Hursomhelst, när Guldfiske med hjälp av ett citat av [[Michel Foucault|Foucault]] i slutet av sin text vill visa att de osynliga skuggboxas i sin kamp med Negri kan man hålla med honom i den bemärkelsen att de osynliga på många sätt är ett slags [[Spinoza|spinozister]]/radikala foucaldianer eller [[Gilles Deleuze|deleuzianer]]. Men samtidigt måste man erkänna att trots denna filosofiska närhet mellan Negri och de osynliga finns det en avgörande skillnad i hur Negri och de osynliga menar att man bör förstå och förhålla sig till den politiska och ekonomiska makten. De osynligas spinozism leder dem knappast till att förstå makt som den process, och nu citerar jag Guldfiske, som försöker konstituera ”rättigheter […] immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra”.
 Detta är alltså Guldfiskes definition av konstituerande makt och begreppet rättighet är nog inte en lapsus från Guldfiskes sida. Ordvalet visar att Negris teori om självvalorisering lett över till en teori om konstituerande makt just som ''rörelsernas makt att destituera den suveräna makten för att realisera rättigheter.'' Här visar sig trots allt den väsentliga skillnaden mellan de osynliga och Negri; för även om bägge menar att rörelserna måste undersöka hur den suveräna makten kan avsättas/destitueras, argumenterar de osynliga för att kamperna inte handlar om att realisera rättigheter utan om att förverkliga [[Livs-form|livsformer]] som löser konkreta och vardagliga problem. Den destituerande makten öppnar därmed utrymmen för andra livsformer, snarare än att vara musklerna som kan tvinga fram rättigheter. Jag ska återkomma till detta, eftersom argumentet om livformer bör problematiseras eller åtminstone analyseras historiskt, nu vill jag främst understryka att skillnaden mellan Negri och de osynliga just handlar om frågan om rättigheter.

@@ Rad 59: / Rad 59: @@
 === Livsformer eller institutioner? ===
-Även om man håller med de osynliga om att konstituerande makt inte är en framgångsrik strategi och att vänstern måste överges just för att den utgörs av de rörelser som arbetar för konstituerande makt, måste man erkänna att de osynligas alternativ om livsformer inte är särskilt trovärdigt. Det är förstås en nödvändig uppgift att som politiskt radikal försöka leva ett annat liv; [[Amadeo Bordiga|Bordiga]] uttryckte det kanske mest extremt (här i engelsk översättning): "a comrade, communist and revolutionary militant is one who has been able to forget, to renege on, to tear away from his mind and from his heart the classification in which he has been enrolled by the Register of this putrescent society; one who sees and mingles himself in the whole of the millenary space that binds the ancestral, tribal man, fighter against wild beasts, with the member of the future community, fraternal in the joyous harmony of social man." Men till skillnad från de osynliga insåg Bordiga att denna livsform var ett resultat av hela det kapitalistiska produktionssättets utveckling, snarare än enkel livsform som man kan föverkliga av egen vilja. Även om det finns ett moment av val i Bordigas förståelse av vad det innebär att vara en politisk militant så bygger detta val på en utveckling som vi inte kan välja, utan som vi tvingas förhålla oss till.
+Även om man håller med de osynliga om att konstituerande makt inte är en framgångsrik strategi och att vänstern måste överges just för att den utgörs av de rörelser som arbetar för konstituerande makt, måste man erkänna att de osynligas alternativ om livsformer inte är särskilt trovärdigt. Det är förstås en nödvändig uppgift att som politiskt radikal försöka leva ett annat liv; [[Amadeo Bordiga|Bordiga]] uttryckte det kanske mest extremt (här i engelsk översättning): "a comrade, communist and revolutionary militant is one who has been able to forget, to renege on, to tear away from his mind and from his heart the classification in which he has been enrolled by the Register of this putrescent society; one who sees and mingles himself in the whole of the millenary space that binds the ancestral, tribal man, fighter against wild beasts, with the member of the future community, fraternal in the joyous harmony of social man." Men till skillnad från de osynliga insåg Bordiga att denna livsform var ett resultat av hela det kapitalistiska produktionssättets utveckling, snarare än enkel livsform som man kan förverkliga av egen vilja. Även om det finns ett moment av val i Bordigas förståelse av vad det innebär att vara en politisk militant så bygger detta val på en utveckling som vi inte kan välja, utan som vi tvingas förhålla oss till.
-De osynliga menar att valet som tvingar sig på är valet att experimentera med konkreta livsformer eller att fortsätta leva i enlighet med den gamla världen. Det stämmer på många sätt, men tyvärr lyckas de osynliga sällan visa hur detta val och dess medföljande livsformer reser sig ur själva den tekniska utveckling som undergräver värdeproduktionen och kastar in hela nationer i oundvikliga krisförlopp. De osynliga är med andra ord inte tillräckligt självmedvetna om att det är kapitalets stagnation som gör deras teorier intressanta. I USA beräknas en tredjedel av ekonomin i dag vara baserad på delande och liknande allmänningar, men dessa allmänningar ges inte av några rörelsers institutionaliserande av rättigheter inom staten utan genom den historiska process som Marx och Engels beskrev som ett förbilligande av produktionen. Det är med andra ord det döda arbetets tillväxt på bekostnad av det levande arbetet som möjliggör experimenterandet med andra livsformer. Detta missförstår både Negri och de osynliga; Negri emedan han vägrar inse hur teorin om konstituerande makt undergrävs av denna tekniska process. De osynliga emedan de inte vill erkänna att deras kommun i själva verket är möjlig på grund av det kapitalistiska produktionsättets immanenta utveckling bort ifrån kapitalismens produktionsförhållanden. För de osynliga är detta ett apokalyptiskt förhållningsätt, för dem är kapitalet bara en strategi för att kontrollera ekonomiska flöden, men kapitalet saknar kontroll. Det är en automatisk process som konfronterar sin egen gräns i den egna, immanenta, utvecklingen mot en produktion bortom fabriken, proletariatet och därmed det levande arbetet. Kapitalet är trots allt sin egen motsättning.
+De osynliga menar att valet som tvingar sig på är valet att experimentera med konkreta livsformer eller att fortsätta leva i enlighet med den gamla världen. Det stämmer på många sätt, men tyvärr lyckas de osynliga sällan visa hur detta val och dess medföljande livsformer reser sig ur själva den tekniska utveckling som undergräver värdeproduktionen och kastar in hela nationer i oundvikliga krisförlopp. De osynliga är med andra ord inte tillräckligt självmedvetna om att det är kapitalets stagnation som gör deras teorier intressanta. I USA beräknas en tredjedel av ekonomin i dag vara baserad på delande och liknande allmänningar, men dessa allmänningar ges inte av några rörelsers institutionaliserande av rättigheter inom staten utan genom den historiska process som Marx och Engels beskrev som ett förbilligande av produktionen. Det är med andra ord det döda arbetets tillväxt på bekostnad av det levande arbetet som möjliggör experimenterandet med andra livsformer. Detta missförstår både Negri och de osynliga; Negri emedan han vägrar inse hur teorin om konstituerande makt undergrävs av denna tekniska process. De osynliga emedan de inte vill erkänna att deras kommun i själva verket är möjlig på grund av det kapitalistiska produktionssättets immanenta utveckling bort ifrån kapitalismens produktionsförhållanden. För de osynliga är detta ett apokalyptiskt förhållningssätt, för dem är kapitalet bara en strategi för att kontrollera ekonomiska flöden, men kapitalet saknar kontroll. Det är en automatisk process som konfronterar sin egen gräns i den egna, immanenta, utvecklingen mot en produktion bortom fabriken, proletariatet och därmed det levande arbetet. Kapitalet är trots allt sin egen motsättning.
 När Guldfiske skriver att de osynliga på många sätt anknyter till den så kallade [[ultravänstern]] i Frankrike noterar han tyvärr inte den väsentliga skillnaden mellan de osynliga och andra grupper inom den franska miljön, nämligen att för den så kallade ultravänstern är det kapitalismens motsättningar mellan arbete och kapital som tvingar fram den kommunistiska rörelsen. För denna tradition är exempelvis förbilligandet av varor en långt större kommunistisk potential än ockuperade hus och sociala center. Vad är Tarnac och alla italienska sociala center i förhållande till att produktionen av mjölk blivit så billig att franska och spanska bönder häller ut mjölk på gatorna i protest och att EU måste bära upp jordbrukssektorn med ekonomiska stöd. Utifrån ett vänsterkommunistiskt perspektiv är det denna objektiva utveckling som visar varför kommunism är möjlig och nödvändig. På sätt och vis har kapitalet redan börjat genomföra kommunism. De osynliga är därmed först och främst intressanta som ett uttryck för hur en del av den franska aktivistvänstern proletariserats och tvingats formulera en strategi för de utan jobb. I takt med att levnadskostnaderna förbilligats till den grad att alltmer ungdomar och vuxna kan överge städerna och arbetslösheten för ett annat liv blir de livsformer som de osynliga argumenterar för inte bara rimliga utan också alltmer nödvändiga. Kapitalets egen utveckling visar därför att experimenterandet med livsformer kommer att bli en nödvändig strategi i takt med att statens institutioner försvagas då de är knutna till det arbets- och fabrikssamhälle som håller på att avskaffa sig självt.

@@ Rad 65: / Rad 65: @@
 När Guldfiske skriver att de osynliga på många sätt anknyter till den så kallade [[ultravänstern]] i Frankrike noterar han tyvärr inte den väsentliga skillnaden mellan de osynliga och andra grupper inom den franska miljön, nämligen att för den så kallade ultravänstern är det kapitalismens motsättningar mellan arbete och kapital som tvingar fram den kommunistiska rörelsen. För denna tradition är exempelvis förbilligandet av varor en långt större kommunistisk potential än ockuperade hus och sociala center. Vad är Tarnac och alla italienska sociala center i förhållande till att produktionen av mjölk blivit så billig att franska och spanska bönder häller ut mjölk på gatorna i protest och att EU måste bära upp jordbrukssektorn med ekonomiska stöd. Utifrån ett vänsterkommunistiskt perspektiv är det denna objektiva utveckling som visar varför kommunism är möjlig och nödvändig. På sätt och vis har kapitalet redan börjat genomföra kommunism. De osynliga är därmed först och främst intressanta som ett uttryck för hur en del av den franska aktivistvänstern proletariserats och tvingats formulera en strategi för de utan jobb. I takt med att levnadskostnaderna förbilligats till den grad att alltmer ungdomar och vuxna kan överge städerna och arbetslösheten för ett annat liv blir de livsformer som de osynliga argumenterar för inte bara rimliga utan också alltmer nödvändiga. Kapitalets egen utveckling visar därför att experimenterandet med livsformer kommer att bli en nödvändig strategi i takt med att statens institutioner försvagas då de är knutna till det arbets- och fabrikssamhälle som håller på att avskaffa sig självt.
-Det är också därför den mesta kritiken av ''Till våra vänner'' och ''Det stundande upproret'' är så ideologisk och ointressant. De förkastas som revolutionär existentialism eller voluntarism. Men böckerna är intressanta då de uttrycker en politisk vision för ett slags proletariserad bohemia. Böckernas popularitet ligger i att de osynligas försök att överleva vittnar om  den våldsamma proletarisering av medelklasserna som vi bevittnar världen över. Guldfiskes recension är därför mycket förtjänstfull eftersom detta erkänns, men tyvärr sitter Guldfiske likt de flesta av oss andra fast i det förgångna. För hoppet om konstituerande makt är bara reellt för den som vägrat erkänna den mycket brutala sanningen att välfärdens år är förbi. Den enda vägen genom staten som i dag är möjlig är reaktionens väg. Sverigedemokraterna vet detta och även de delar av arbetarklassen som med all rätt är livrädda för att dras längre ned i klasshierarkin. Konstituerande makt i en tid då arbetet blivit alltmer meningslöst innebär nästan oundvikligen reaktion.
+Det är också därför den mesta kritiken av ''Till våra vänner'' och ''Det stundande upproret'' är så ideologisk och ointressant. De förkastas som revolutionär existentialism eller voluntarism. Men böckerna är intressanta då de uttrycker en politisk vision för ett slags proletariserad bohemia. Böckernas popularitet ligger i att de osynligas försök att överleva vittnar om den våldsamma proletarisering av medelklasserna som vi bevittnar världen över. Guldfiskes recension är därför mycket förtjänstfull eftersom detta erkänns, men tyvärr sitter Guldfiske likt de flesta av oss andra fast i det förgångna. För hoppet om konstituerande makt är bara reellt för den som vägrat erkänna den mycket brutala sanningen att välfärdens år är förbi. Den enda vägen genom staten som i dag är möjlig är reaktionens väg. Sverigedemokraterna vet detta och även de delar av arbetarklassen som med all rätt är livrädda för att dras längre ned i klasshierarkin. Konstituerande makt i en tid då arbetet blivit alltmer meningslöst innebär nästan oundvikligen reaktion.
 Antagligen vittnar vår tvekan och ambivalens inför de osynligas och andras försök att utveckla konkreta livsformer att valet ännu inte har ställs på allvar i vår del av världen. För proletariatet är skiktat och har inga gemensamma intressen utanför en krissitutation som påtvingar det homogenitet och därmed enighet. Det visar sig inte minst i att få av oss har det mod, eller är tillräckligt vansinniga, för att överge och kritisera den gamla världen med den intensitet som genomsyrar våra franska vänner. När Guldfiske därför menar att ''Till våra vänner'' är mest intressant om man läser den genom Negri snarare än Agamben måste man ställa motfrågan om detta beror på att vi fortfarande sitter fast i den låsning som varken kan gynna vänstern eller den proletära autonomin, men som väl kan stärka högern och reaktionen. För i ett läge då arbetarklassens kamper allt mer sällan fungerar konstituerande är det som sagt logiskt att de delar av arbetarklassen och medelklassen som fortfarande hoppas att välfärdsåren inte är förbi försöker kämpa för sina rättigheter genom att chauvinistiskt avgränsa dem från de mindre bemedlade. Teorin om konstituerande makt visar sig därför alltmer reaktionär. Dess främsta representanter är inte längre Negri och Hardt utan Åkesson och Le Pen. Men detta beror inte på högerns styrka utan på kapitalets stagnation och arbetets minskande nödvändighet för produktionen. Så länge det finns förhoppningar om att Negris och därmed Gramscis perspektiv är användbara för politisk förändring kommer högern att vinna. Det är först när kontrarevolutionen tömts på sin potential och hoppet om konstituerande makt en gång för alla är grusat som en annan politisk praktik är möjlig. Detta innebär inte determinism, men det innebär att revolutionära rörelser måste utnyttja och övervinna de reella begränsningar som i dag visar sig i den konstituerande maktens omöjlighet. Om vi inte kan utarbeta en strategi för ett proletariat som är alltmer meningslöst för produktionen – det vill säga utifrån det kapitalistiska produktionssättets historiska tendens – kommer vi att låta reaktionen vinna. Innan en sådan teori, taktik och strategi baserad på det levande arbetets bristande makt som nödvändigt arbete är generaliserad kommer vi att få arbeta i motvind, men som det är sagt: vem som helst kan göra revolution. Konsten är att uthärda kontrarevolutionen. Och det är de lärdomarna som kan möjliggöra nödvändiga perspektiv för en kommande seger. Valet mellan Agamben och Negri kanske därför ytterst handlar om valet mellan kommunism och reaktion.

@@ Rad 56: / Rad 56: @@
 De krav på medborgarlön och ett kontrollerat bankväsende som Negri dryftat de senare åren tycks därför enbart vara rimliga som ett slags trotskistiska övergångskrav. Men problemet är att dessa krav mystifierar det alltmer konkreta behovet för rörelserna att inte knytas till staten och penningen. Rörelserna i dag har misslyckats för att de inte direkt försökt ta över produktionsmedel och skapa en ekonomi som inte är baserad på bytesvärde och penningformen, utan i stället försökt kämpa för att staten – dessutom en stat med allt mindre möjligheter att genomdriva en progressiv politik – ska förverkliga och skydda arbetarklassens rättigheter. Även om Negri och Hardt argumenterar för att [[allmänning]]ar är något annat än statlig egendom så har de gång på gång visat att de i praktiken menar att det är nödvändigt att konstituera allmänningarna genom staten. Och detta är förstås korrekt i viss mening. Det svenska välfärdssystemet är ett långt mer effektivt system för social reproduktion av arbetarklassen än den inbördes hjälp som proletärer kan få på sociala center i Italien och Spanien, men det förra försvinner i takt med att det svenska proletariatets makt försvagas just eftersom den svenska ekonomin försvagas i den meningen att den utsätts för en allt hårdare global konkurrens. Teorin om allmänningar och dess nödvändiga institutionalisering tenderar därför att lätt bli en fars. En utopisk förhoppning om att vi kan försvara välfärdssamhället genom arbetarklassens levande makt i en tid då väldfärdssamhället monteras ned just eftersom proletariatets levande makt undergrävs av kapitalets döda makt. Det vill säga av den förändrade organiska sammansättningen av kapitalet. Men det är just denna utveckling som möjliggör kommunism. Det är nämligen inte det levande arbetets utveckling utan det döda arbetets tillväxt som lägger grunderna för att kamperna ska kunna träda utanför den dialektik mellan konstituerande och destituerande makt vi fortfarande sitter fast i.
-Vi ser dessutom i själva den globala proletariseringen och den alltmer generella produktionen av överflödiga arbetare, samt faktumet att strejker på företag och fabriker är direkt relaterade till prekariseringen av arbetsmarknaden, tendenser till att arbetare försöker överskrida dialektiken ''inom men mot''. För Agamben var det främsta uttrycket för teorin om den kommande gemenskapen kampen på Himmelska fridens torg. Det vill säga den sammansättning av arbetare och studenter som tvingades lämna skolor och fabriker för att hitta en ny arena för kamp. Det är detta utträde ur fabriken, skolan och staten, det vill säga ur sfärerna för produktion och reproduktion, som kan möjliggöra något nytt.
+Vi ser dessutom i själva den globala proletariseringen och den alltmer generella produktionen av överflödiga arbetare, samt i faktumet att strejker på företag och fabriker är direkt relaterade till prekariseringen av arbetsmarknaden, tendenser till att arbetare försöker överskrida dialektiken ''inom men mot''. För Agamben var det främsta uttrycket för teorin om den kommande gemenskapen kampen på Himmelska fridens torg. Det vill säga den sammansättning av arbetare och studenter som tvingades lämna skolor och fabriker för att hitta en ny arena för kamp. Det är detta utträde ur fabriken, skolan och staten, det vill säga ur sfärerna för produktion och reproduktion, som kan möjliggöra något nytt.
 === Livsformer eller institutioner? ===

@@ Rad 3: / Rad 3: @@
 === Destituerande eller konstituerande makt? Eller inget av det? ===
-[[Bild:Mask.jpg|right]]Ett grundläggande problem med Guldfiskes recension är att den inte framhäver att Den osynliga kommittén kritiserar vänstern och 2011-rörelserna av samma anledning, nämligen att målsättningen inte var en destituerande makt utan en[[Konstituerande och destituerande makt|konstituerande makt]]. Det kan tyckas förvånande med tanke på att Guldfiske argumenterar för att de osynliga missförstår [[Antonio Negri|Negris]] teori om konstituerande makt, men jag tycker att deras kritik av vänstern och 2011-rörelserna enbart kan förstås om man tydliggör skillnaden mellan destituerande och konstituerande makt. Jag bör tillägga att jag är alltmer skeptisk till att destituerande makt är en användbar term, men det medför inte att teorierna om konstituerande makt är en framkomlig väg för radikal förändring.
+[[Bild:Mask.jpg|right]]Ett grundläggande problem med Guldfiskes recension är att den inte framhäver att Den osynliga kommittén kritiserar vänstern och 2011-rörelserna av samma anledning, nämligen att målsättningen inte var en destituerande makt utan en [[Konstituerande och destituerande makt|konstituerande makt]]. Det kan tyckas förvånande med tanke på att Guldfiske argumenterar för att de osynliga missförstår [[Antonio Negri|Negris]] teori om konstituerande makt, men jag tycker att deras kritik av vänstern och 2011-rörelserna enbart kan förklaras på ett rättvist sätt om man beaktar skillnaden mellan destituerande och konstituerande makt. Jag bör tillägga att jag är alltmer skeptisk till att destituerande makt är en användbar term, men det medför inte att teorierna om konstituerande makt är en framkomlig väg för radikal förändring.
-Hursomhelst, när Guldfiske med hjälp av ett citat av [[Michel Foucault|Foucault]] i slutet av sin text vill visa att de osynliga skuggboxas i sin kamp med Negri kan man hålla med honom i den bemärkelsen att de osynliga på många sätt är ett slags [[Spinoza|spinozister]]/radikala foucaldianer eller [[Gilles Deleuze|deleuzianer]]. Men samtidigt måste man erkänna att trots denna filosofiska närhet mellan Negri och de osynliga finns det en avgörande skillnaden i hur Negri och de osynliga menar att man bör förstå och förhålla sig till den politiska och ekonomiska makten. De osynliga är på inget sätt antispinozister, men deras spinozism leder dem knappast till att förstå makt som den process, och nu citerar jag Guldfiske, som försöker konstituera ”rättigheter […] immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra”.
+Hursomhelst, när Guldfiske med hjälp av ett citat av [[Michel Foucault|Foucault]] i slutet av sin text vill visa att de osynliga skuggboxas i sin kamp med Negri kan man hålla med honom i den bemärkelsen att de osynliga på många sätt är ett slags [[Spinoza|spinozister]]/radikala foucaldianer eller [[Gilles Deleuze|deleuzianer]]. Men samtidigt måste man erkänna att trots denna filosofiska närhet mellan Negri och de osynliga finns det en avgörande skillnaden i hur Negri och de osynliga menar att man bör förstå och förhålla sig till den politiska och ekonomiska makten. De osynligas spinozism leder dem knappast till att förstå makt som den process, och nu citerar jag Guldfiske, som försöker konstituera ”rättigheter […] immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra”.
-Detta är alltså Guldfiskes definition av konstituerande makt och begreppet rättighet är nog inte en lapsus från Guldfiskes sida. Ordvalet visar att Negris teori om självvalorisering lett över till en teori om konstituerande makt just som ''rörelsernas makt att destituera den suveräna makten för att realisera rättigheter.'' Här visar sig trots allt den väsentliga skillnaden mellan de osynliga och Negri; för även om bägge menar att rörelserna måste undersöka hur den suveräna makten kan avsättas/destitueras, argumenterar de osynliga för att kamperna inte handlar om att realisera rättigheter utan om att förverkliga [[Livs-form|livsformer]] som löser konkreta och vardagliga problem. Den destituerande makten öppnar därmed utrymmen för andra livsformer, snarare än att förverkliga för rättigheter. Jag ska återkomma till detta, eftersom argumentet om livformer bör problematiseras, nu vill jag främst understryka att skillnaden mellan Negri och de osynliga just handlar om frågan om rättigheter.
+Detta är alltså Guldfiskes definition av konstituerande makt och begreppet rättighet är nog inte en lapsus från Guldfiskes sida. Ordvalet visar att Negris teori om självvalorisering lett över till en teori om konstituerande makt just som ''rörelsernas makt att destituera den suveräna makten för att realisera rättigheter.'' Här visar sig trots allt den väsentliga skillnaden mellan de osynliga och Negri; för även om bägge menar att rörelserna måste undersöka hur den suveräna makten kan avsättas/destitueras, argumenterar de osynliga för att kamperna inte handlar om att realisera rättigheter utan om att förverkliga [[Livs-form|livsformer]] som löser konkreta och vardagliga problem. Den destituerande makten öppnar därmed utrymmen för andra livsformer, snarare än att vara musklerna som kan tvinga fram rättigheter. Jag ska återkomma till detta, eftersom argumentet om livformer bör problematiseras eller åtminstone analyseras historiskt, nu vill jag främst understryka att skillnaden mellan Negri och de osynliga just handlar om frågan om rättigheter.
-[[Giorgio Agamben|Agamben]] noterade en gång att problemet med begreppet ''sans papiers'', utan papper, är att det lätt går ifrån att vara ett taktiskt begrepp som visar behovet av papper, dvs. rättigheter, för de papperslösa, till att bli ett strategiskt perspektiv där kampen handlar om att utöka medborgarskapet, att med andra ord omvandla [[multituden]] till demos, till ett folk. På det sättet tar sig den konstituerande makten aldrig bortom gränserna för de rättigheter som man kämpar för. Multituden mutas in i [[demokrati]]n, med andra ord nationalstaterna, och blir därmed ett folk, om än ett heterogent folk. Negris teori om konstituerande makt lämnar därför paradoxalt nog multituden för att närma sig en teori om folket, demos. En multitud är för Hardt och Negri inget annat än ett heterogent folk. Det är därför Thomas Jeffersson och den amerikanska konstitutionen är så viktig för Negri och Hardt, minst lika viktigt som Lenin och teorin om proletariatets diktatur. Och det är därför Augustinus var så framträdande i ''[[Imperiet]]''. Det behövs, menar Negri och Hardt, en ny teori om folket och den finner vi i multituden, men på detta sätt muteras begreppet multitud till att bli identisk med demos. Massan blir ett hetreogent folk som kämpar för sina rättigheter.
+[[Giorgio Agamben|Agamben]] noterade en gång att problemet med begreppet ''sans papiers'', utan papper, är att det lätt går ifrån att vara ett taktiskt begrepp som visar behovet av papper, dvs. rättigheter, för de papperslösa, till att bli ett strategiskt perspektiv där kampen handlar om att utöka medborgarskapet, att med andra ord omvandla [[multituden]] till demos, till ett folk av medborgare i stadens gemenskap. På det sättet tar sig den konstituerande makten aldrig bortom gränserna för de rättigheter som man kämpar för. Multituden mutas in i [[demokrati]]n, med andra ord nationalstaterna, och blir därmed ett folk, om än ett heterogent folk. Negris teori om konstituerande makt lämnar därför paradoxalt nog multituden för att närma sig en teori om folket, demos. En multitud är för Hardt och Negri inget annat än ett heterogent folk. Det är därför Thomas Jeffersson och den amerikanska konstitutionen är så viktiga för Negri och Hardt, minst lika viktiga som Lenin och teorin om proletariatets diktatur en gång var för Lenin. Och det är därför Augustinus var så framträdande i ''[[Imperiet]]''. Det behövs, menar Negri och Hardt, en ny teori om folkets gemenskap i staden och den finner vi i Spinozas och andras teorier om multituden, men på detta sätt muteras begreppet multitud till att bli identisk med demos. Massan blir ett hetreogent folk som kämpar för sina rättigheter genom att bli en del av den politiska gemenskapen.
 Men då kan man fråga sig om teorin om multituden bara är en upphottad variant av folket? För vad är en massa med rättigheter om inte ett folk, ett demos, som måste stå i en relation till en [[Suveränitet|suverän]] för att kunna erkännas som politiskt subjekt? I sin läsning av Machiavelli ontologiserar Negri en historisk epok, nämligen det tillstånd av permanent revolution som utmärkte den döende feodalismen och renässansstaternas gryende borgerlighet, och gör det applicerbart på kapitalismen, ett helt annat produktionssätt. Men det permanenta krig mellan arbete och kapital som utmärker fabriksgolvet utmärks av en annan logik än den Machiavelli beskriver i ''Fursten'' eftersom arbetaren inte är ett politiskt subjekt som kämpar för sina rättigheter, med andra ord inte en borgare eller en medborgare, utan, som [[Karl Marx|Marx]] säger, en klass med radikala kedjor. Låt oss citera Marx:

@@ Rad 48: / Rad 48: @@
 === Vem är kamrat vem som helst? ===
-När Guldfiske antyder att teorin om konstituerande makt blir än mer potent om man tar i beaktande Negris ontologiska läsning av Marx teori om levande arbete bör man följaktligen förhålla sig mycket skeptiskt. För det levande arbetet har som jag visat trots allt endast makt om det är nödvändigt för kapitalet. Guldfiske påpekar själv att arbetets makt är ''inom men mot'' kapitalet, men därmed blottlägger han att Negris teori inte har mycket att ge de som inte befinner sig inom lönerelationen.
+När Guldfiske antyder att teorin om konstituerande makt blir än mer potent om man tar i beaktande Negris ontologiska läsning av Marx teori om levande arbete bör man följaktligen förhålla sig mycket skeptiskt till detta påstående. För det levande arbetet har som jag visat trots allt endast makt om det är nödvändigt för kapitalet. Guldfiske påpekar själv att arbetets makt är ''inom men mot'' kapitalet, men därmed blottlägger han att Negris teori inte har mycket att ge de som inte befinner sig inom lönerelationen.
-Kamrat vem som helst är därför den abstrakta arbetaren, det vill säga den växande massa av arbetare som inte längre bara kan förhålla sig till kapitalet som något man är ''inom men mot''. Kamperna på företagen och bakom fabriksporterna måste alltmer verka efter logiken ''inom men ut ur'' och de arbetslösas kamper måste snarare verka utifrån en strategi om ''utanför men in i''. Det är därför det är en mycket positiv utveckling att de osynliga ställer frågan om ''know how'' och kunskap om produktionen. De inser att även de utanför fabriksportarna måste försöka ta över produktionsmedel och ta kontroll över de ekonomiska flöden som kapitalet styrs av. Detta är också alltmer realistiskt eftersom dagens kapital inte bara gör människor arbetslösa – de överger också produktionen och låter byggnader, mark och fabriker stå oanvända. De osynliga anknyter genom att fokusera på behovet av kamper utanför produktionen till den gamla bordigistiska kritiken av Gramscis rådssocialism. Det räcker inte med att ta över fabriken, varje ockuperad fabrik befinner sig i fiendeland, man måste försöka ta över terräng i samhället och detta kan man endast göra genom territoriell organisering och genom att skapa allianser mellan arbetare och arbetslösa utanför fabrikerna. De osynligas fokus på cirkulationen handlar därför om att hitta punkter som kan förena olika typer av subjekt – arbetslösa, arbetare och studenter – i kamper som överskrider de begränsningar som arbetsplatsernas och fabrikernas begränsade geografi medför.
+Kamrat vem som helst är därför den abstrakta arbetaren, det vill säga den växande massa av arbetare som inte längre bara kan förhålla sig till kapitalet som något man är ''inom men mot''. Kamperna på företagen och bakom fabriksporterna måste alltmer verka efter logiken ''inom men ut ur'' och de arbetslösas kamper måste snarare verka utifrån en strategi om ''utanför men in i''. Det är därför det är en mycket positiv utveckling att de osynliga ställer frågan om ''know how'' och kunskap om produktionen. De inser att även de utanför fabriksportarna måste försöka ta över produktionsmedel och ta kontroll över de ekonomiska flöden som kapitalet styrs av. Detta är också alltmer realistiskt eftersom dagens kapital inte bara gör människor arbetslösa – de överger också produktionen och låter byggnader, mark och fabriker stå oanvända. De osynliga anknyter genom att fokusera på behovet av kamper utanför produktionen till den gamla bordigistiska kritiken av Gramscis rådssocialism. Det räcker inte med att ta över fabriken, varje ockuperad fabrik befinner sig i fiendeland, man måste försöka ta över terräng i samhället och detta kan man endast göra genom territoriell organisering och genom att skapa allianser mellan arbetare inom produktionen och arbetslösa utanför fabrikerna. De osynligas fokus på cirkulationen handlar därför om att hitta punkter som kan förena olika typer av subjekt – arbetslösa, arbetare och studenter – i kamper som överskrider de begränsningar som arbetsplatsernas och fabrikernas begränsade geografi medför.
-När allt fler proletärer är meningslösa för produktionen försvagas även makten för de som befinner sig inom produktionen. Det betyder inte att de produktiva arbetarnas kamper är dömda att misslyckas, men det medför att deras kamper – precis som de arbetslösas organisering – utmärks av en långt mer komplicerad dialektik än ''inom men mot''. Det visar också att Negris och operaismens fokus på lönen och kostnaden för det reproduktiva arbetet är bunden till en tid då arbetaren var en nödvändig del av produktionen. Trots Negris viktiga teori om det planerade avskaffandet av arbetet tycks han sitta fasta i den klassiska vänsterns idé om att proletären är en nödvändig, produktiv och nyttig varelse värdig att belöna, snarare än en varelse som kapitalet försöker omvandla till en onödig, improduktiv företeelse. Och för Marx är det denna process som är den kapitalistiska ackumulationens historiska tendens – det vill säga den tendens som kan drivas mot revolution.
+När allt fler proletärer är meningslösa för produktionen försvagas även makten för de som befinner sig inom produktionen. Det betyder inte att de produktiva arbetarnas kamper är dömda att misslyckas, men det medför att deras kamper – precis som de arbetslösas organisering – utmärks av en långt mer komplicerad dialektik än ''inom men mot''. Det visar också att Negris och operaismens fokus på lönen och kostnaden för det reproduktiva arbetet är bunden till en tid då arbetaren var en nödvändig del av produktionen. Trots Negris viktiga teori om det planerade avskaffandet av arbetet tycks han sitta fasta i den klassiska vänsterns idé om att proletären är en nödvändig, produktiv och nyttig varelse värdig att belöna, snarare än en varelse som kapitalet försöker omvandla till en onödig, improduktiv företeelse. Och för Marx är det denna process som är den kapitalistiska ackumulationens historiska tendens – det vill säga den tendens som kan drivas mot revolution då kapitalet självt undergräver såväl produktionen av proletärer som möjligheten att generera kapital.
-De krav på medborgarlön och ett kontrollerat bankväsende som Negri dryftat de senare åren tycks därför enbart vara rimliga som ett slags trotskistiska övergångskrav. Men problemet är att dessa krav mystifierar det alltmer konkreta behovet för rörelserna att inte knytas till staten. Rörelserna i dag har misslyckats för att de inte direkt försökt ta över produktionsmedel och skapa en ekonomi som inte är baserad på bytesvärde och penningformen, utan i stället försökt kämpa för att staten – dessutom en stat med allt mindre möjligheter att genomdriva en progressiv politik – ska förverkliga och skydda arbetarklassens rättigheter. Även om Negri och Hardt argumenterar för att [[allmänning]]ar är något annat än staten så har de gång på gång visat att de i praktiken menar att det är nödvändigt att konstituera allmänningarna genom staten. Och detta är förstås korrekt i viss mening. Det svenska välfärdssystemet är ett långt mer effektivt system för social reproduktion för arbetarklassen än den inbördes hjälp som proletärer kan få på sociala center i Italien och Spanien, men det förra försvinner i takt med att det svenska proletariatets makt försvagas just eftersom den svenska ekonomin försvagas. Teorin om allmänningar och dess nödvändiga institutionalisering är en fars. En utopisk förhoppning om att vi kan försvara välfärdssamhället genom arbetarklassens levande makt i en tid då väldfärdssamhället monteras ned just eftersom proletariatets levande makt förintats av kapitalets döda makt. Det vill säga av den förändrade organiska sammansättningen av kapitalet. Men det är just denna utveckling som möjliggör kommunism. Det är nämligen inte det levande arbetets utveckling utan det döda arbetets tillväxt som lägger grunderna för att kamperna ska kunna träda utanför den dialektik mellan konstituerande och destituerande makt vi fortfarande sitter fast i.
+De krav på medborgarlön och ett kontrollerat bankväsende som Negri dryftat de senare åren tycks därför enbart vara rimliga som ett slags trotskistiska övergångskrav. Men problemet är att dessa krav mystifierar det alltmer konkreta behovet för rörelserna att inte knytas till staten och penningen. Rörelserna i dag har misslyckats för att de inte direkt försökt ta över produktionsmedel och skapa en ekonomi som inte är baserad på bytesvärde och penningformen, utan i stället försökt kämpa för att staten – dessutom en stat med allt mindre möjligheter att genomdriva en progressiv politik – ska förverkliga och skydda arbetarklassens rättigheter. Även om Negri och Hardt argumenterar för att [[allmänning]]ar är något annat än statlig egendom så har de gång på gång visat att de i praktiken menar att det är nödvändigt att konstituera allmänningarna genom staten. Och detta är förstås korrekt i viss mening. Det svenska välfärdssystemet är ett långt mer effektivt system för social reproduktion av arbetarklassen än den inbördes hjälp som proletärer kan få på sociala center i Italien och Spanien, men det förra försvinner i takt med att det svenska proletariatets makt försvagas just eftersom den svenska ekonomin försvagas i den meningen att den utsätts för en allt hårdare global konkurrens. Teorin om allmänningar och dess nödvändiga institutionalisering tenderar därför att lätt bli en fars. En utopisk förhoppning om att vi kan försvara välfärdssamhället genom arbetarklassens levande makt i en tid då väldfärdssamhället monteras ned just eftersom proletariatets levande makt undergrävs av kapitalets döda makt. Det vill säga av den förändrade organiska sammansättningen av kapitalet. Men det är just denna utveckling som möjliggör kommunism. Det är nämligen inte det levande arbetets utveckling utan det döda arbetets tillväxt som lägger grunderna för att kamperna ska kunna träda utanför den dialektik mellan konstituerande och destituerande makt vi fortfarande sitter fast i.
-Vi ser dock i själva den globala proletariseringen och den allt mer generella produktionen av överflödiga arbetare, samt faktumet att strejker på företag och fabriker är direkt relaterade till prekariseringen av arbetsmarknaden, att arbetare försöker överskrida dialektiken ''inom men mot''. För Agamben var det främsta uttrycket för teorin om den kommande gemenskapen kampen på Himmelska fridens torg. Det vill säga den sammansättning av arbetare och studenter som tvingades lämna skolor och fabriker för att hitta en ny arena för kamp. Det är detta utträde ur fabriken, skolan och staten, det vill säga ur sfärerna för produktion och reproduktion, som kan möjliggöra något nytt.
+Vi ser dessutom i själva den globala proletariseringen och den alltmer generella produktionen av överflödiga arbetare, samt faktumet att strejker på företag och fabriker är direkt relaterade till prekariseringen av arbetsmarknaden, tendenser till att arbetare försöker överskrida dialektiken ''inom men mot''. För Agamben var det främsta uttrycket för teorin om den kommande gemenskapen kampen på Himmelska fridens torg. Det vill säga den sammansättning av arbetare och studenter som tvingades lämna skolor och fabriker för att hitta en ny arena för kamp. Det är detta utträde ur fabriken, skolan och staten, det vill säga ur sfärerna för produktion och reproduktion, som kan möjliggöra något nytt.
 === Livsformer eller institutioner? ===