Iammany: Skapade sidan med 'Den nya rörelsen Henri Simon, 1974 1. Kampen mot det kapitalistiska herradömet, som, i sina olika moderna former förekommer i alla världens länder, visar på nya...'

2021-08-06T18:09:25Z

Skapade sidan med 'Den nya rörelsen Henri Simon, 1974 1. Kampen mot det kapitalistiska herradömet, som, i sina olika moderna former förekommer i alla världens länder, visar på nya...'

Ny sida

Den nya rörelsen

Henri Simon, 1974

1. Kampen mot det kapitalistiska herradömet, som, i sina olika moderna
former förekommer i alla världens länder, visar på nya
tendenser som står i total motsättning till de som förekom före
början av 1900-talet.

2. Det gemensamma och väsentliga kännetecknet för dessa tendenser
är det sätt på vilket de kämpande själva styr totaliteten
av sina angelägenheter i alla sina levnadsförhållanden, på
aktionens område liksom tankens.

3. Tecknet på vad som kunde vara en radikal omvälvning av de sociala
förhållandena kan ses i kapitalismens eget uppror i krisen och i
sitt försök att anpassa sig till den. Detta tecken kan bryta ut som
isolerade explosioner som snabbt krossas av de dominerande intressena eller
så kan de ses i sitt långsamma framåtskridande, mer eller
mindre hejdade av reformer.

4. Resultatet av det som fastslagits ovan kan ses i mer eller mindre alla delarna
av den mänskliga verksamheten, i alla länder, på individuell
nivå och i alla organisationer i vilka de är involverade. Kampen
på platsen för kapitalets utsugning av människan - industri-
eller handelsföretaget - förblir väsentlig; men uttrycket för
den nya tendensen kan ses i alla delar av livet och antar samma former. Samhällskonflikter
sprider sig till alla de sociala livets områden och visar att autonomin
inte kommer att begränsas utan att den kommer att övervinna alla områden.

5. Avskaffandet av alienerat arbete och därmed avskaffandet av människans
dominans över människan kommer att omvandla alla sociala förhållanden.
Om det är sant, är det lika sant att kampen inom livets alla områden
kommer att omvandla alla sociala förhållanden vid just det tillfälle
då kampen pågår.

6. Dessa tendenser mot autonomi och de originella former de antar, öppet
eller diffust, ställs inför alla den kapitalistiska världens
strukturer: staten, de politiska partierna, fackföreningarna, de traditionella
vänstergrupperna, och emot hela utsugarsamhällets idé- och
värdesystem. Nettoresultatet är en permanent konflikt lika mycket
för individen som för den samhällsgrupp hon tillhör. Från
dessa konflikter kan vi dra slutsatsen att de olika uttrycken för den nya
rörelsen står i motsättning till alla former av elitism och
avantgardism. De reflekterar en tendens till att krossa alla hierarkier och
till att etablera nya former för sociala förhållanden mellan
individer och kamporganisationer, och mellan dessa organisationer.

7. Den nya kampen och de nya tendenserna är kopplade till specifik kamp
och specifika tendenser från förr. Till exempel har vi sett förekomsten
av arbetarråd eller motsvarande institutioner under alla perioder i vilka
samhällskonflikterna har tenderat till att hota systemets grundvalar. Kunskap,
studier och reflektioner över dessa händelser präglar vår
kännedom om nutiden. Men vi måste vara vaksamma mot att tänka
att insamlandet av information om tidigare kamp och att den teoretiska analysen
av denna information går att kopiera till framtida aktiviteter. Vad som
växer fram ur en kamp hör samman med just den kampens nödvändigheter
och av den anledningen kan den inte vara målet för annan kamp eller
ett kriterium för bedömningen av vad som kommer att bli resultatet
av annan kamp.

8. Grunderna för en ny värld tenderar att ständigt visa sig i
själva det kaptialistiska systemets verksamhet. Dessa grunder är resultatet
av systemets funktion och samtidigt nödvändiga för dess funktion;
till exempel behöver det moderna kapitalistiska företaget både
individuella och kollektiva initiativ från golvet för att kunna fungera.
Men de former genom vilka den nya rörelsen visar sig kan bara vara övergående,
kortlivade och präglade av det samhälle i vilket de utvecklades. Exempel
på sådana former är blockeringen av större produktionsenheter
genom spontana rörelser i en industrisektor, icke-passiva strejker, motstånd
mot själva arbetet, kvinnorörelsen, lokala stadsdelsaktioner, etc.
Det är viktigt att betona förekomsten av dessa element för att
analysera deras utveckling och former, men det är idiotiskt att glorifiera
varje exempel av autonom aktivitet som den immanenta ankomsten av revolutionen.
Det är lika idiotiskt att systematiskt kritisera sådana exempel under
förevändningen att deras isolering till slut leder dem till att bidra
till återställandet av systemet. Den traditionella vänstern
som i varje strejk antingen ser revolutionen eller förkastar den som reformistisk
har ersatts av mer subtila grupper som föreslår taktiska kampformer
som de anser radikalare.

9. Oavsett om de har glorifierats eller försök har gjorts att integrera
dem under diktat från kapitalets intressen har politiskt smutskastade
autonoma aktioner endast undantagsvis setts som de första symptomen på
en ny rörelse, vars organisering endast kan uppstå i och utvecklas
ur kampen själv. I praktiken har ansatserna att analysera de autonoma aktionerna
försökt förklara dess nederlag antingen i brist på organisation
eller i icke-förekomsten av ett revolutionärt parti, brist på
medvetande, ideologisk efterblivenhet, etc. Men all kritik ovan refererar till
den traditionella vänsterns gamla schema som dömer det som händer
enligt kriterier som definierats av en revolutionär elit. Denna elit förutsätter
att när tiden kommer, kommer de att med olika medel behöva spela en
central roll i revolutionen. I arbetarrevolutionen måste denna elit tillkännage
krisen och staka ut vägen till befrielse precis som bourgeoisien gjorde
på sin tid. Revolutionen förstås därmed som en unik händelse
i vilken revolutionären ser sig själv i besittning av en magisk kraft
som gör det möjligt för henne att påverka en total och
brutal omvandling av alla sociala förhållanden; från den stund
en tillräckligt våldsam kraft kommer att kunna bryta en isolerad
länk i det världskapitalistiska herraväldets kedja kommer allt,
enligt denna elit, att falla över i ett kommunistiskt samhälle.

10. Den nya rörelsen motsätter sig vad vi kallar den gamla rörelsen.
Den gamla rörelsen refererar till den historiska periods planer och situationer
som började omkring 1800-talets början och fortsatte till utbrottet
av 1914-års krig. Innan det första världskriget må vi
tycka att periodens värden och idéer hade viss giltighet. Vad som
kunde anses vara revolutionärt vid den tiden, i de socialdemokratiska och
bolsjevikiska partierna eller i de fackliga organisationerna, var bara revolutionära
i kapitalistisk form (dvs. planerad byråkratisk kapitalism istället
för liberal kapitalism). Detta lämnade kapitalismens herravälde
och utsugningen av arbetet helt intakt.

11. Sedan första världskriget har den gamla rörelsen blivit alltmer
otillräcklig för den situation som är ett resultat av den förnyelse
av kapitalismen som uppkommit. Ända sedan de första tecknen på
den nya rörelsen har den ställts emot inte bara det kapitalistiska
herraväldets gamla former utan även emot den gamla rörelsens
olika former, även om dessa former samtidigt fortfarande kan innesluta
revolutionära illusioner; till exempel kan konflikten mellan bosljevikerna
och fabrikskommittéerna 1917, i Ryssland, och dess epilog i Kronstadt
ses som en sammandrabbning mellan den gamla och den nya rörelsen. Den nya
rörelsen ifrågasätter inte bara förekomsten av vad vi kan
omfatta i termen avantgarde (partier, grupper, etc.) utan själva revolutionskonceptet.
I den utsträckning den gamla rörelsen innehar, eller potentiellt innehar,
den kapitalistiska makten måste den kämpa intill döden med alla
den nya rörelsens manifestationer, antingen genom ett våldsamt krossande
eller total absorbering.

12. En väsentlig karaktäristik för den nya rörelsen är
idag attityden hos de kämpande och de som inte längre endast kräver
något från andra personer, grupper och institutioner omkring dem,
t ex. från sina föräldrar i familjen, från sin man i äktenskapet,
från lärarna i skolan och på universitetet, från chefen
på fabriken, från facket i en konflikt, från partier eller
organisationer för organiseringen av aktioner eller för anskaffandet
av teorier, etc. Kampformer tenderar ofta att vara själva skapandet och
tagandet av det som krävts. Den nya tendensen går mot att folk gör
vad de vill själva och för sig själva, mot att ta och göra
istället för att fråga och vänta.

13. Den tydligaste demonstrationen av denna tendens framträder i klasskampens
nya former, och utvidgningen av klasskonflikterna till sammandrabbningar, mellan
de härskande och de behärskade i alla samhällets strukturer.
Dessa konfrontationer illustrerar skillnaden mellan de som påstår
sig agera för arbetarna oavsett motiv och de utsugnas egna aktioner. Försöken
att förkasta facket, de undergjordiska organisationerna, försöken
att skapa horisontella kopplingar mellan de kämpande, studenternas, kvinnornas,
de homosexuellas osv. nya attityder, arbetarnas attityd gentemot arbetet, allt
detta reflekterar en strävan hos de inblandade att leda sin kamp själv
och för sig själv.

14. Ett av de ständiga kännetecknen på den gamla rörelsen
var att dess utövare ansåg sig själva vara arbetarrörelsen,
och att de av sina organisationers historia hade gjort arbetarrörelsens
historia. Men den nya rörelsen utvecklar sin egen historia som inte är
något annat än arbetarnas egna aktioner, som framtill nu har dolts
av dem som skrev och gjorde "historia" av sin egen "revolutionära"
aktivitet.

15. Den gamla rörelsen kommer endast att bekänna den nya rörelsens
olika manifestationer i syfte att inordna dem under sina egna politiska mål.
I allmänhet dömer de sådana manifestationer utan nåd till
olika namn såsom "reformister", "bristande medvetenhet",
"hippie", etc. Men den nya rörelsen är så stark att
den tvingar dem som håller fast vid den gamla rörelsen att utföra
en serie akrobatikkonster för att kunna vidmakthålla sig själva,
så bra som möjligt, i sin självbestämda roll eller i den
roll de givit sig själva. På grund av detta kan förändringar
eller konflikter inom partier eller fackföreningar, och splittringarna
idag mellan olika partier och grupper förklaras som försök till
att anpassa sina grundläggande ståndpunkter till kamprörelsens
nya karaktär, som omformar dessa rörelser för att tjäna
sina syften.

16. Det finns de som oförtröttligen repeterar samma gamla idéer
och paroller som om den kapitalistiska världen inte genomgripande hade
förändrats under de senaste hundrafemtio åren. Men andra har
försökt att anpassa sig. Vi kan med detta iaktta två idéströmningar:

a. Det finns de som ger viss specifik kamp ett absolut värde. Detta ger
upphov till en hel hög teorier som privilegierar ungdomsrevolten, kvinnans
frigörelse, studentmakten, drop-out-rörelsen, etc. Vissa anser att
arbetsvägran och den fysiska förstörelsen av arbetsplatsen är
det enda tecknet som förebådar kapitalismens krossande; andra vill
begränsa uppfattningen om arbetarklassen till att endast gälla fabriksproletariatet.
Slutligen finns det de som förnekar att klasskampen fortfarnade existerar
och som endast ser individuella offer för den universiella alienationen.

b. Å andra sidan finns det de som förnekar all detaljbeskrivning
(particularism) och som håller fast vid att försöka ge en helhetsförklaring.
För att kunna göra det moderniserar de språket och ideologin,
integrerar mer eller mindre kapitalismens evolution och klasskampen, men förkastar
samtidigt den nya rörelsens väsentliga karaktäristik, nämligen
autonomin, utan undantag, inom alla aktivitets- och kampområden.

17. Sådana försök är inte alltid meningslösa utan
hjälper ofta till att klarlägga en uppfattning om autonomins nya manifestationer
och understryker att tvetydigheterna och begränsningarna i gruppaktiviteterna
som hänvisades till tidigare ofta överdrivs bortom det mätbara
genom passionerade debatter som begränsas till det revolutionära avantgardeghettot.
Dessutom återvinns själva debatten och de idéer som är
resultatet av den, liksom alla dito som utvecklas i ett kapitalistiskt samhälle,
av den härskande klassen, oavsett vad initiativtagarna till sådana
debatter än må tänka. Avantgardefolket själva hamnar till
slut i den smältdegel vari en ideologi utarbetas och slutligen anpassas
till den gamla rörelsens etablerade strukturer.

18. I en konflikt leder ingripandet från detta moderniserade avantgarde
till situationen ovan. Avantgardefolket påstår sig bidra med en
hel del till kampen inom alla områden. Men vad som egentligen inträffar
är helt annat än vad de tror. Ibland vänder de som de skulle
vilja ge ett instrument för sina politiska mål situationen emot dem,
och omvandlar deras "goodwill" till sina egna kampinstrument. Ibland,
allt oftare, lyckas å andra sidan ett sådant ingripande endast hålla
tillbaka kampens autonoma utveckling. Även här anväder de politiska
partierna och fackföreningarna, som de påstår sig ha överstigit,
deras ingripande för att kanalisera och pressa tillbaka själva den
autonomi som ingriparna från början verkade ha bidragit till.

19. På aktions- och teorinivå har alla avantgardegrupper, oavsett
åsiktsskiljaktigheterna dem emellan, och även när de står
på fientlig fot till varandra, en väsentlig sak gemensamt: de förvägrar
dem som kämpar möjligheten att själva och för sig själva
styra hela den situation i vilken de är inblandade. (Med sådan verksamhet
menas agerande, organisering, mål, taktik, reflektion och perspektiv).
När de pressas erkänner grupperna att de som är i konflikt själva
kan bestämma sitt agerande och sin organisering; men de förnekar dem
"medvetenheten" om sin kamp, och, a fortiori, kampens teori och perspektiv.
Genom att göra detta prioriterar de vissa tankeformer vad det gäller
själva aktionen. På så sätt blir dessa specialister i
politiskt teoretiserande återigen överordnade dem för vilka
kamp och tanke är oskiljbara. Denna oskiljbarhet är naturlig för
var och en i kampprocessen mot socialt herravälde i själva hjärtat
för den samhälleliga kollektivitet i vilken hon är involverad.
För flertalet grupper är aktionsautonomin endast accepterad om det
leder till ett händelsemönster som i förväg definierats
av experterna som "socialistiskt" eller "revolutionärt".

20. Den nya rörelsen är inte vad vissa, oberoende av sitt relativa
antal, organisering, struktur eller sammanhängande, kan tänka ut eller
skapa för att befria andra. Den nya rörelsen är vad var och en
skapar själva i sin kamp, för sin kamp, i eget intresse. Övervinnandet
av alla olikheter, förenandet av krav och övergången till mer
allmänna och grundläggande problem, kampens perspektiv, allt detta
kan endast vara, vid ett givet tillfälle, en produkt av kampen själv.
Fackföreningar talar ofta om enhet, den traditionella vänstern om
folkfronter, om kommittéer, etc.; men i varje strejk, till exempel, där
aktionens autonomi uttrycker sig själv talar ingen längre om sådana
ting, då kampen är uttrycket för alla arbetarna i aktionen.

21. Förekomsten av den autonoma rörelsen har lett till en utveckling
av partikonceptet. Tidigare såg sig partiet som "ledare", som
det revolutionära avantgardet, och identifierade sig själv med proletariatet.
Det såg sig som en "medveten fraktion" i proletariatet, som
måste spela en avgörande roll i höjandet av "klassmedvetandet",
vars höga nivå skulle vara ett avgörande tecken på formerandet
av proletariatet som klass. Partiets moderna arvtagare är alla väl
medvetna om svårigheten i att hålla fast denna ställning; så
de anförtror partiet eller gruppen uppdraget att göra allt de anser
vara bristfälligt i arbetarklassens agerande. Detta ger upphov till grupper
som är specialiserade på ingripande, förbindelse, exemplets
makt, teoretiskt klargörande, etc. Men inte ens dessa "grupper"
kan längre utöva en hierarksisk funktion som specialister i kampens
allmänna rörelse. Den nya rörelsen, arbetarnas och de andras
kamp, anser alla dessa element, de gamla grupperna liksom de nya, vara av exakt
samma betydlese som sina egna aktioner. De tar vad de kan från de som
kommer till dem och förkastar vad som inte passar. Teori och praktik framstår
nu som inget annat än samma element i den revolutionära processen
- inget av dem kan föregå eller dominera det andra. Ingen grupp spelar
därmed någon avgörande roll.
22. Revolutionen är en process. Vad vi har kunnat visa tecken på
är de första manifestationerna av denna process i alla områden
för den samhälleliga verksamheten. Ingen kan säga hur lång
denna process kommer att vara, dess rytm eller de former den kommer att verka
inom. Dess manifestationer kommer oundvikligen att vara våldsamma då
varje härskande klass med all kraft inte kommer att tillåta att den
störtas. Men det kommer inte att vara ett fältslag som slutar i kapitalismens
kollaps och i upprättandet av "revolutionära strukturer".
En hel serie händelser av vilka vi varken kan förutse plats, område
eller form, kommer att påverka alla samhällsstrukturer överallt
på jorden. Utan tvekan överraskar de alla som slås av dess
plötslighet liksom av dess karaktär. Ingen händelse kommer att
utgöra det förväntade brutala och allmänna brottet. Ingen
kan idag påstå att den ryska revolutionen, den spanska revolutionen,
upproren i östblocket (Ungern, Polen, etc.) eller maj ´68 i Frankrike
var Revolutionen. Icke desto mindre har dessa händelser påverkat
kapitalismens utveckling och den revolutionära processen på djupet.
Om man ser på världen idag kan man se att revolutionen, i jakobinsk
mening, blir alltmer föråldrad, men att själva den revolutionära
processen blir allt starkare.

23. Tanken om revolutionen som ett enskilt tillfälle fortsätter att
jaga inte bara de gamla marxistiska och anarkistiska teorierna om krossandet
eller erövrandet av staten genom en direkt konfrontation. Den jagar även
de mer eller mindre moderniserade ersättningsteorierna. Den gamla rörelsen
visar upp oändliga skatter av påhittighet och antstränger sig
till det yttersta i sina försök att återskapa en ändamålsenlig
organisation, antingen med hjälp av gamla formula (olika leninistiska eller
ny-anarkistiska), eller med nya ("drop out"-grupper, olika kommittéer,
kollektiv, etc.) eller genom att saluföra nya former av elitism i egenskap
av teoretiska eller praktiska "nödvändigheter".24. Samtidigt
utvecklas de organisationer som pålagt sig speciella uppgifter som ett
resultat kampen eller omständigheterna. Organisationerna upplöses
då och återformas någon annanstans. Ofta uppvisar de en tvetydig
karaktär då de ofta bärs upp av medlemmar i grupper som inte
har lämnat all sin avantgardism och som har en tendens att ersätta
sig själva med de kämpande. Men förekomsten av dessa organisationer
kopplas allt tätare till en specifik konflikt och de måste uttrycka
de kämpandes intressen, och förblir under de kämpandes kontroll.
Alla försök att antingen hålla dessa organisationer vid liv
efter en konflikt eller att ge dem en annan inriktning, eller att sammanföra
dem med en politisk organisation slutar i ett misslyckande och leder ofta till
att den ursprungliga organisationen dör.
25. Allt oftare tenderar individer som kämpar för sina egna intressen
att åta sig själva alla de uppgifter som uppstår under kampens
gång (såsom samordning av information, förbindelser, etc.).
I den mån de inte känner sig tillräckligt starka att åta
sig dessa uppgifter själva tillgriper de sig de organisationer som erbjuder
sina tjänster, så som fackklubbar, vänster- och ett otal andra
grupper. Ingripandet från och förbindelserna med de traditionella
organisationerna utvecklar autonomin men innebär samtidigt ett brott. De
utvecklar autonomin i den mening att de ökar alla sorters öppningar
och kontakter, och anförtror sig åt dem som använder dem i sin
kamp mot de etablerade legala strukturerna. Men de är ett brott med autonomin
i den mening att de leder tillbaka kampen till strukturer eller ideologiska
strömningar (såsom fack, partier, etc.) och i den mening som de blockerar
en aktion, med ideologiska medel som hänvisar till historien, och den föreställning
som hör samman med aktionen, vars avseende är mot framtiden.

26. Det verkar därmed som om det existerar en dubbel konfrontation. Gräsrötterna
ställs emot å ena sidan kapitalismen och dess strukturer och å
andra sidan de som skenbart är i konflikt med den etablerade ordningen,
men som drömmer om att bygga nya strukturer som kunde påföra
dem som arbetar ett koncept om en "revolutionär elit". Och så
byggs ett enormt nätverk av horisontella länkar som tar olika vägar,
som är extremt rörliga, har många former, kortlivade eller permanenta,
som är kraftfulla i ackumuleringen av goodwill, och som med oanad energi
förnyar de materiella målen som är tillgängliga för
dem. En enorm smältdegel av idéer och teorier skapas som kompromisslöst
blottlägger vars och ens styrka och svagheter: en hel process av själv-utbildning
och själv-organisering av och i kampen verkar ha börjat, och vi kan
varken förutse formen eller slutmålet för denna process.

27. Det finns de som tror att de, i översvällandet av nya krafter
och idéer, har upptäckt en ny rörelse av revolutionärer,
ett nytt parti. Med hjälp av den nya situationen försöker de
vitalisera de gamla organisations- och partiteorierna, eller de teorier som
befattar sig med olika minorieters direkta aktioner.

28. Den nya rörelsen är likväl själva negationen av dessa
gamla teorier. Bevis för detta kan ses i det totala misslyckandet, i termer
av praktik, för alla försök att monopolisera till en enda organisation
alla inslag av den vitaliseriade gamla rörelsen och i misslyckandet i att
i en enda ideologi omfatta de oräkneliga aktions- och tankeformer som kastas
upp i de inblandades egen kamp. Frestelsen att försöka koppla ihop
detta disparata och icke-återhämtningsbara avantgarde med gatudemonstrationer,
kommer själv från tänkandet hos alla dem som anser att de är
inbegripna i dem. Sådana demonstrationer visar samtidigt styrkan och svagheten
i den "revolutionära eliten". De är starka eftersom de,
i termer av traditionella partier, försöker framstå som numerärt
många och att de kan spela en inte alls negligerbar roll i specifika konflikter.
De är svaga på grund av sin elitism, och på grund av sin tilltro
på sin egen styrka, vilket tillåter all möjlig manipulering
från dessa vänsterister i de fackliga organisationerna.

29. Vi har redan betonat att de nya kampformerna som vittnar om förekomsten
av den nya rörelsen är övergående former, som skapas av
själva kampens omständigheter vid ett givet tillfälle, och att
i försöket att avväpna de som kämpar och för att ta
sig ur krisen som orsakade kampen söker kapitalismen i eget syfte att använda
och profitera på det som kampens praxis har kastat upp. Vi ser detta oundvikligen
inträffa i de mest "dynamiska" sektorerna av härskarstrukturerna,
de strukturer som disciplinerar de utsugna: "progressiva" företag,
fack, partier, etc. Självstyre som organiserats genom ett statsdekret (oavsett
stat) är bara ett försök bland många att anpassa det kapitalistiska
herreväldets strukturer. Men likt all anpassning lyckas de bara skapa nya
kampformer och utvecklar en ny kamp för frigörelse. Alla de som sammanblandar
sann autonom kamp med dess återhämtning (aldrig fullständig)
kommer att förneka kampens dialektiska process. De försöker påföra
sin "teoretiska vetenskap" på arbetarklassen under förevändningen
att de varnar dem för att ramla i fällan; av självstyre, etc.
I verkligheten vet de kämpande bättre än de flesta av de nya
gruppernas ideologer hur de, i sin praktik, ska skilja mellan den autonomi som
dikterats av deras egna intressen och försöken att integrera dem,
vilket dikteras av kapitalets intressen.

30. Vad som händer vid en konflikt ger hård rättvisa åt
alla vänstergruppers påståenden: en av den nya rörelsens
karaktäristik, de utsugnas egna rörelse, är att den tillrättavisar
"minoriteternas" eller den "revolutionära elitens"
påståenden om att de är den nya rörelsen och reducerar
dem till den roll som de kämpande ger dem. Förekomsten av och uppgiften
för en revolutionär grupp har därmed radikalt förändrats.
Denna organisations anspråk på universalitet reduceras till ett
erfarenhetselement bland andra. Allt teoretiserande är blott en del av
en helhet, och förstås som så. Vidare så är förändringen
av attityden gentemot kapitalismens traditionella värden och de institutioner
som hänger samman med dem åtminstone lika viktig som kampen själv,
och är intimt kopplad till dess utveckling. Denna förändring
är en viktig del av den revolutionära processen.

31. En kritik som baseras på fakta behandlar alla aspekter av teorin,
inklusive alla organisationskoncept. Det ingripande vi gör själva
motiveras främst av våra personliga erfarenheter av de sociala förhållandena
i en kapitalistisk värld. Denna erfarenhet, reflektionerna över dess
konsekvenser och de slutsatser vi drar från detta är aldrig något
mer än en delaspekt av livet, i en värld som är så omfattande
och som innehåller ett så stort och okänt djup av inbördes
förhållanden och som är i ständig förändring;
ingen kan göra anspråk på att se sanningen annat än sin
egen, som hon placerar på samma nivå som alla andras sanningar.

32. Även när folk går samman med andra för att tänka
ut saker eller har någon gemensam aktivitet, så agerar var och en
först och främst för sig själv. En grupps reflektioner och
aktioner har inte någon större vikt än andra liknande gruppers.
Vilken "uppgift" en grupp än ställer sig, oavsett vilken
generaliseringsnivå dess ingripande har, kan den inte på något
sätt dra slutsatsen från sin egen förekomst att den har en överordnad
position i förhållande till alla andra liknande grupper, eller över
kamprörelsens egna organisation, som den visar sig i den nya rörelsen.

33. Grupper och organisationer har alltid förekommit i olika former, och
har haft olika anspråk. Deras numerära ökning idag är positiv
och visar just att alla grupper utvecklas enligt de speciella omståndigheter
som formar dem. Hela denna text har syftat till att definiera vad som kan vara
en allmän inriktning för en sådan grupp, som kan göras
mer exakt i förhållande till den nya rörelsen som det har skissats
ovan. Själva konceptet av en ny rörelse, som vi har framställt
i denna text, kommer att omvandlas alltefter som den revolutionära processens
utveckling fortgår. Den nya rörelsen är inte något tidlöst
absolut utan en praktik i ständig förändring som vi inte kan
förutse i framtiden.

Övers. P. Henriksson 2002

[[Kategori:Utdrag]]

Den nya rörelsen - Versionshistorik

Iammany den 6 augusti 2021 kl. 18.40

Iammany: Skapade sidan med 'Den nya rörelsen Henri Simon, 1974 1. Kampen mot det kapitalistiska herradömet, som, i sina olika moderna former förekommer i alla världens länder, visar på nya...'