Visa källa för Utan plikt är begäret

[[Bild:Plikt.jpg|left]]
:''Att vara radikal är att gå till roten med saken. Men roten till människan är människan själv.''
:—Marx, ''Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie''.


Tiden stelnar till när arbetet börjar mätas kvalitativt i bilfabrikerna med hjälp av TMC2-system, när prestation mäts i den kvantitativa mängden besvarade samtal på Callcenters. Tiden styckas upp i mätbara enheter, värderas, jämförs, utvärderas - detta abstrakta arbete sätts sedan i rörelse av oss, proletariatet. Denna tid kalkyleras, mäts ut och intensifieras genom nya specialbyggda system som har till uppgift att effektivisera morgondagen, denna reella underordning syftar till att omskapa arbetets tekniska processer. Utan teori är vi blinda för den vardag som omger oss, om vi inte lyckas sätta ord på det vi upplever är vi utan röst, utan det språk som möjliggör ett motstånd.

Marx beskriver det kapitalistiska samhället som helhet, dess grundläggande karaktär är ett samhälleligt objekt som opererar efter vissa givna regler. Kapitalet har en inneboende drift och en ständig tendens att öka produktivitet, att förbilliga varan och med varan också själva arbetaren. Den kapitalistiska relationen betingar det samhälleliga objektet (kalkylerar, intensiferar, räknar ut nya möjligheter för absolut och relativt mervärde) och anropar oss genom varuformen till att införliva konsumerbara identiteter och upprätta en arbetsför logik, att bli kapitalistiska subjekt. Det finns kapitalistiska lösningar på varje kris, det kräver endast att man intensifierar den samhälleliga relation man redan har - anpassar proletariatets subjektivitet i relation med de nya kraven. Vår identitet, vår subjektivitetsform, den människa kapitalet kräver att vi blir finns insprängd i varuförhållandets struktur. Att sälja sig själv, vara flexibel, lätt för anpassning, arbeta i grupp och individuellt, prioritera rätt i stressiga situationer innebär självobjektivering – att strukturera sitt psyke till de funktioner och vanor det här samhället är bärare av. Den sociala makten har ingen ägare, vi förkroppsligar kapitalismen på och utanför arbetet och vi tvingas göra det för att kunna överleva. Vår gemensamma nämnare är vad vi med pengar konsumerar, vi möts i varurelationens konsumtionsmönter, vi är nära varandra för vi kan dra referenser till samma TV-serier. Vi är avsaknaden av beroenderelationer till varandra, vi är beroende av kapitalet. Inget annat än viljelösheten, rädslan och isolationen utvecklas under kapitalismen som ständigt är en mer eller mindre kris. Vi är bundna till kapitalismens intellektuella och emotionella form, kapitalet är en serie upprepade och åter upprepade vanor som relaterar till marknadsmässiga begär. Scrubs och annan konsumtion tvingar människor till en kapitalistisk attityd, kapitalismen innebär reifikation: förtingligande, att relatera till varandra som varor i relation till andra varor som kapitalistiska subjekt.

Kapitalismens automatisering tar udden av vår antipolitiska rörelse och döljer den verkliga relationen när vi blir splittrade som enskilda subjekt, när vi inte lyckas förbinda teori och praktik till en aktiv filosofi. Den verkliga enheten mellan teori och praktik är den praktiska relationen till det här samhällets helhet – det som innebär att vi är revolutionära: Att vi är negationen av kapitalismen som samhälleligt objekt och därmed även dess subjektivitet. Den antipolitiska rörelsen, anarkins parti, står och faller med sin förmåga att konkretisera sina revolutionära ställningstagande. Vi anropas av något annat och detta annat kan endast triumfera då vi inte längre vill se fler repriser. Vi läser för att kunna konkretisera vår vardag på en abstrakt nivå. Vi vänder oss till skäggiga män och utstötta kvinnor för att få svar, svar som ligger utanför kapitalets logik, begär som kapitalismen inte kan tillfredställa.

Motvals/Dissident

[[Kategori:Teori och praktik]]