Visa källa för Sju tankar om världen

[[Bild:Subcomandante-marcos-in-2014.jpg|right]]Medan maktens dagordning håller på att rasa samman och medan de stora mediekoncernerna vacklar mellan de absurditeter och tragedier som uppförs och främjas av världens politiska klass, så har rörelserna i den enorma och vidspännande källaren till det svajande Babels torn inte försvunnit. Och även om rörelserna fortfarande stapplar, börjar de få tillbaka orden och sin förmåga att agera spegel och lins. Medan disonansens politik bestäms däruppe, hittar de ”andra” i världens källare både varandra och andra som är annorlunda och som finns ännu längre ner på botten.

Som en del av detta återskapande av orden som spegel och lins, har Zapatistarmén för nationell befrielse på nytt inlett samtal med sociala eller politiska rörelser och organisationer i världen. Till en början har syftet varit att – med bröder och systrar från Mexico, Italien, Frankrike, Tyskland, Schweiz, staten Spanien, Argentina och USA – skapa en dagordning för en gemensam diskussion.


'''1. Teori'''<br>
Teorins position (och den teoretiska analysens) i politiska och sociala rörelser är ofta självklar. Allt som är självklart döljer hur som helst ofta ett problem, i detta fall vilken teorins effekt är på praktiken och hur den teorin ”återknyter” till den senare. Jag jämställer inte rollerna ”teoretiker” eller ”teoretisk analytiker” med en ”intellektuell”. Den senare är en bredare kategori. Teoretikern är en intellektuell, men den intellektuelle är inte alltid en teoretiker.

Den intellektuelle (och därför även teoretikern) anser att han har rätten att utrycka sin åsikt om rörelserna. Det är inte bara hans rätt, det är hans skyldighet. Några intellektuella går ännu längre och blir tankens och handlingens nya politiska kommissarier och delar ut epitet som ”goda” eller ”onda”. Deras ”domar” har att göra med den positionen de har och de positioner de aspirerar på. Vi anser att en rörelse får inte återgälda deras ”domar” och inte igengälld börja dela in intellektuella i ”goda” och ”onda”, utifrån hur dessa intellektuella karaktäriserar rörelsen. Anti-intellektualism är inte något annat än en missförstådd självursäkt och som en sådan kännetecknar den en omogen rörelse.

Vi anser att ord lämnar spår, spår visar på riktningar, riktningar innehåller definitioner och förpliktelser. De som ställer sitt ord för eller mot rörelsen har en skyldighet att inte bara tala om det, utan också ”slipa” det, hålla dess mål i minnet. ”För vad?” och ”Mot vad?” är frågor som borde komma med ordet. Inte för att tysta det eller att få det att sänka rösten, utan för att fullborda det och göra det mer effektivt. Med andra ord, så att det vi säger kan höras av dem som borde höra det. Att producera teori inifrån rörelsen är inte samma sak som att producera det inifrån akademin. Och jag talar inte om det i bemärkelsen av sterilitet eller en (ickeexisterande) vetenskaplig ”objektivitet”, utan bara för att kunna lägga märke till platsen för reflektion och intellektuell produktion som varandes ”utanför” rörelsen. Och ”utanför” betyder inte att det inte finns ”sympatier” eller ”antipatier”, utan att den intellektuella produktionen inte äger rum inom rörelsen, snarare ovanför den. Och så bedömer och dömer de akademiska teoretikerna de bra och dåliga punkterna, smarta dragen och misstagen hos gårdagens och dagens rörelser, och försöker sig på att sia om riktningar och öden.

Ibland händer det att vissa akademiska teoretiker strävar efter att leda en rörelse, det vill säga att rörelsen borde följa hans direktiv. Och därför är akademikerns vanligaste förebråelse, att rörelsen inte ”lyder” honom. Att rörelsens alla misstag i grunden kommer ur faktumet att de inte klart kan se det som är självklart för akademikern. Bristen på minne och oärlighet är ofta genomgripande (inte alltid, men det stämmer ofta) bland dessa skrivbordsteoretiker. Ena dagen säger de en sak och förutser någonting, nästa dag händer det motsatta, men teoretikern har då tappat minnet och går tillbaka till att teoretisera medan han ignorerar vad han nyligen sagt. Därför är han också oärlig, eftersom han inte bryr sig om att respektera sina läsare eller lyssnar. Han kommer aldrig att säga ”igår sade jag detta, det hände inte eller motsatsen hände. Jag hade fel”. Fast i medias ständiga ”dagsläge”, tar skrivbordsteoretikern tillfället att ”glömma”. Denna sorts akademiker producerar för intellektet den teoretiska motsvarigheten till skräpmat. Med ”när” med andra ord inte, utan bara distraherar.

Andra gånger låter rörelsen akademikernas teoretiska förmyndarskap ersätta sin spontanitet. Den lösningen är vanligen skadligare än bristfälligheten. Om akademin har fel, ”glömmer” den. Om rörelsen har fel, misslyckas den. I vissa situationer söker rörelsens ledarskap efter ett ”teoretiskt alibi”, det vill säga något som backar upp den och ger sammanhållning åt deras praktiker. Då vänder den sig till akademin för att kunna ackumulera den. I dessa fall är teorin inget mer än en okritisk och något retorisk ursäkt.

Vi anser att en rörelse borde producera sina egna teoretiska reflektioner (märk väl, inte sina ursäkter). Där kan den införliva det som är omöjligt i skrivbords-teorierna, det vill säga rörelsens samhällsförändrande praktiker. Vi hade föredragit att lyssna och diskutera med dem som analyserar och reflekterar teoretiskt inom och med rörelserna och organisationerna, och inte utanför dem eller, ännu värre, på deras bekostnad. Vi har trots det gjort en ansträngning att höra på alla röster, och inte ta hänsyn till vem som talar utan varifrån de talar.

I vår teoretiska analys talar vi om vad vi ser som tendenser, inte fullbordade eller oundvikliga handlingar. Tendenser som inte blivit homogena och hegemoniska (ännu), men som kan (och borde) vändas.

Vår teoretiska reflektion som zapatister är allmänt inte om oss själva, utan om den verklighet som vi rör oss i. Och dess natur är ungefärlig och begränsad i tiden och rummet, i koncepten och i dessa koncepts strukturer. Det är därför vi förkastar varje försök till universalitet och evighet i det vi säger och gör.

Svaren på frågor om zapatismen finns inte i våra teoretiska reflektioner och analyser, utan i våra praktiker. Och praktik, i vårt fall, bär på en tung moralisk etisk börda. Det vill säga att vi försöker handla (inte alltid med framgång) enligt inte bara en teoretisk analys, utan framför allt även enligt vad vi anser vara vår skyldighet att göra. Vi försöker alltid att vara konsekventa. Kanske är det därför som vi inte är pragmatiska (vilket bara är ett annat sätt att säga ”handling utan teori och utan principer”).

Avantgarden känner en skyldighet att leda någon eller någonting (och i denna bemärkelse visar de på många likheter med de akademiska teoretikerna). Avantgarden försöker och arbetar för att ta ledningen. Några av dem är till och med villiga att betala priset för misstag och felsteg i sitt politiska arbete. Det gör inte akademikerna.

Vi anser att det är vår plikt att inleda, följa upp, följa med, hitta och öppna rum för något och någon, däribland även oss själva.

En karavan, även om det bara är en skildring av de olika formerna av motstånd i ett land eller på jorden, är inte bara en undersökning. Där kan man förgylla framtiden, ännu mer än nutiden. De som deltar i denna turné och de som gör undersökningen, kan upptäcka saker som de drar ifrån och lägger till i från sitt skrivbord av samhällsvetenskaper inte kan klara av att se. Att förstå att resenären och hans väg räknas, ja visst, men vad som räknas är framför allt denna väg, riktningen och tendensen. Att notera och analysera, igenom diskussioner och gräl, gör vi inte bara för att kunna veta vad som händer och förstå det, utan också framför allt för att försöka att förändra det.


'''II. Nationalstaten och Staden'''<br>
På nationalstaternas bortdöende dagordning var den politiska klassen den som hade den beslutsfattande makten. En makt som faktiskt tog med ekonomisk, ideologisk och social makt i beräkningarna, men som behöll en relativ autonomi i förhållande till dem. Denna relativa autonomin gav makten möjligheten att ”se bortom” och leda nationalstaterna till den framtiden. I den framtiden fortsatte inte bara den ekonomiska makten att vara makt, utan var även den starkaste.

I konsten att bedriva politik var Stadens (Polis) ”konstnär” den styrande: en specialiserad ledare, väl insatt i vetenskapen och de mänskliga konsterna, inklusive de militära. Visdomen att regera består i att rätt styra och förvalta de olika statsresurserna. De olika regeringsformerna kännetecknades av en större eller mindre fördelning av dessa resurser. En balanserad administration, politik och repression var en utvecklad demokrati. Mycket politik, lite administration och dold repression var en folklig regim. Mycket repression och ingen politik eller administration var en militär diktatur.

I den internationella arbetsdelningen på den tiden tillhörde statsmännen (och statskvinnorna) den utvecklade kapitalismen. Länderna med en vanställd kapitalism hade skurkregeringar. Militärdiktaturer representerade modernitetens sanna ansikte: ett blodtörstigt djuransikte. Demokratierna var inte bara en mask som dolde denna brutala inre natur. De förberedde också nationerna för ett nytt stadium, där marknaden skulle hitta bättre villkor för tillväxt. Globaliseringen, som detta är och som gör världen verkligen världsomfattande, är inte bara färgad av den digitala teknologiska revolutionen. Pengarnas all-närvarande internationalistiska utformning fann medlen och förutsättningarna för förstörandet av de hinder som stoppade dem, gränserna och nationalstaterna, vilket kan beskrivas som ett världskrig (det fjärde). Nationalstaterna står inför denna situation utan ekonomiska, politiska, militära och ideologiska resurser och utan lagligt skydd, som det nyligen visat sig kring och frihandelsavtal.

Historien slutade inte med Berlinmurens fall och besegrandet av det socialistiska blocket. Denna nya världsordning är fortfarande målet för pengarnas stridsformation, men nu ligger nationalstaten i dödsryckningar på stridsfältet och väntar på att hjälp ska komma. Vi kallar det kollektiva styre som ersatt den politiska klassen i det grundläggande beslutsfattandet för ”Maktkretsen” (society of Power). Dessa är en grupp som har mer än den ekonomiska makten och inte i mer än en nation. Mer än att ha blivit organiskt sammansatt (enligt modellen av ett ” hemligt sällskap”), försöker den nya ”maktkretsen” att fylla vakuumet som nationalstaterna och de politiska klasserna lämnat efter sig. ”Maktkretsen” kontrollerar finansorganen (och därför hela länder), media, industriella och kommersiella bolag, utbildningscentra, arméer och samt offentliga och privata poliskårer. ”Maktkretsen” eftersträvar en världsstat med en övernationell regering, men den engagerar sig inte i att skapa denna.

Globaliseringen har verkligen varit en traumatisk erfarenhet för mänskligheten, särskilt för ”maktkretsen”. Nedtyngda av ansträngningen att utan medling passera från kvarteren eller lokalsamhällena till Hyper-Polis, från lokalt till globalt, och medan den övernationella regeringen håller på att konstrueras, har maktkretsen än en gång flytt till den borttynande nationalstaten. Maktkretsens nationalstat ger bara intrycket av att vara kraftfull, vilket är rätt schizofrent. Ett hologram, det är vad nationalstaten är idag i metropolerna.

Efter att i decennier upprätthållits som referenspunkten för stabilitet, håller nationalstaten på att upphöra att existera. Men dess hologram finns kvar, gödd av de dogma som kämpar för att fylla det tomrum som globaliseringen inte bara skapat, utan även upprätthåller. Att göra världen världsomfattande i både tid och rum är för makten en process som fortfarande måste styras. ”De andra” finns inte längre någon annanstans, utan överallt och hela tiden. Och för makten är ”de andra” ett hot. Hur kan detta hot bemötas? Genom att upprätta hologrammet ”nationen” och utmåla ”de andra” som angripare. Var inte ett av senõr Bushs argument för kriget i Afghanistan och Irak, att båda hotade den nordamerikanska ”nationen”? Men förutom i den ”verklighet” som CNN skapade, så är de flaggor som vajar över Kabul och Bagdad inte ”the stars and stripes” utan de multinationella bolagens.

I nationalstats-hologrammet har modernitetens vanföreställningen par exellence, c’est a dire, den ”individuell friheten”, tagits gisslan och satts i ett fängelse som inte är mindre repressivt bara för att det är globalt. Individen är så otydlig att inte ens bilderna av gårdagens hjältar kan erbjuda det minsta hopp om att sticka ut. ”The self made man” existerar inte längre, och eftersom det är omöjligt att tala om ett ”self made” företag, är samhällsförväntningarna på glid. Vad är då hoppet? Att gå tillbaka och kämpa för sin gata, sitt kvarter? Inget av dem. Fragmentiseringen har varit så hänsynslös och vårdslös att inte ens de minsta identitetsbitarna har fortsatt vara stabila. Familjehemmet? Var då och hur då? Om teven gled in som en drottning genom ytterdörren, hackade Internet sin väg in genom en spricka i cyberrymden. Nästan varje hus på planeten har invaderats av de brittiska och nordamerikanska trupperna som ockuperade Irak. Nationalstaten som nu tagit över titeln som ”Herrens gudomliga hand”, USA, existerar bara på teve, på radio och i några tidningar, magasin och på bio. I de stora mediakonsortiernas drömfabriker är presidenter intelligenta och sympatiska, och rättvisan segrar alltid. Samhället besegrar tyrannen, uppror mot de egenmäktiga bemöts snabbt och effektivt. ”Och sedan levde alla lyckliga” är fortfarande slutet som nationerna lovar. Men i verkligheten är det tvärtom.

Var finns hjältarna från invasionen av Afghanistan? Var är de från ockupationen av Irak? Vad jag menar är, att den 11 september 2001 hade sina hjältar: brandmännen och stadsinvånarna i New York, som kämpade för att rädda offren från den messianska galenskapen. Men dessa verkliga hjältar var inte till någon användning för Makten, det är därför som de så snabbt glömdes bort. För Makten är en ”hjälte” någon som erövrar (det vill säga, förstör), inte någon som räddar (det vill säga, skapar). Bilden av brandmannen täckt av aska, arbetandes mitt i Twin towers ruiner i New York, ersattes av pansarvagnar som rev ner Husseins staty i Bagdad.

Den enda saken som det moderna Staden (jag använder beteckningen ”Polis” [''här översatt som Staden med stort s''] istället för ”staden” för att betona att det jag syftar på är ett urbant rum med ekonomiska, ideologiska, kulturella, religiösa och politiska relationer) delar med Platons klassiska definition är den ytliga och lättsinniga bilden av fåren (folket) och herden (han som styr). Moderniteten upplöste helt den platonska bilden. Nu är Staden ett industrikomplex: några får klipps för ull, andra offras för att få mat. Några får, de ”sjuka”, isoleras, elimineras och ”bränns” så att de inte smittar resten.

Nyliberalismen presenterade sig själv som den kompetenta administrationen för denna blandning av slakthus/fålla som är Staden är, men visade på att den kompetensen skulle bara vara möjlig genom att riva ner metropolens gränser och istället sprida ut dem över (det vill säga, invadera) hela planeten: skapandet av Hyperpolis – hyperstaden.

Men så händer det att ”administratören” (den som regerar/vallar) har blivit galen, och han har bestämt sig för att offra alla lammen, även om ägaren inte kan äta allihop, och även om det inte kommer finnas några får kvar att klippa eller att offra imorgon. Den gamla politikern, den från förr (jag menar inte från ”före Kristus”, utan fram till 1900-talets slut), var specialiserad i att upprätthålla förutsättningarna för flockens tillväxt och att det skulle finnas får för olika saker och i gengälld skulle fåren inte revoltera.

Nypolitikern är inte längre en ”kultiverad” herde. Han är en korkad och ignorant varg (som inte ens gömmer sig i fårakläder), som är nöjd med att få äta den delen av flocken som de ger honom, men som har övergivit sina grundläggande uppgifter. Skulle man inte kunna tänka att det som behövs inte är ett ”humaniserande” av den moderna Stadens fålla/fabrik/slakthus utan snarare med ett raserande av den logiken? Att dra av fårakläderna och fårlös upptäcka att ”herden/slaktaren/klipparen” inte bara är onödig, utan rentav ett hinder?

Nationalstatens logik var (i stora drag) att en stad håller till i ett territorium (och inte tvärtom), en provins samlar en serie av städer, en nation finns i en uppsättning av provinser. Och därför var Staden nationalstatens grundbyggsten, och Huvudstaden påtvingade sin logik på resten av alla andra städer.

Då fanns det en sorts gemensam sak, en eller flera faktorer som höll städerna samman i sig själva, precis som där fanns faktorer som höll samman nationalstaten (territorium, språk, valuta, ett juridiskt-politiskt system, kultur och så vidare). Dessa faktorer har urholkats och sprängts sönder (ofta inte i den bildliga bemärkelsen) av globaliseringen.

Men hur är det med Staden under nationalstatens nuvarande nedgång (som nästan nått till punkten dess av försvinnande)? Och vilket kom först? Staden eller nationalstaten? Den ene eller den andres sönderfall? Det spelar ingen roll, åtminstone inte i de termer som jag nu talar om. Om fragmentiseringen (och därför nationalstatens tendensiella borttynande) beror på fragementiseringen av Staden eller vice versa, är inte den fråga som jag syftar på.

Staden, precis som nationalstaten, har förlorat det som höll den samman. Varje Stad är ingenting annat än en oordnad och kaotisk fragmentering, Staden påförd från ovan. Dessa är inte bara olika sinsemellan, utan ibland även i konflikt. Pengarnas makt kräver en speciell plats, som inte bara speglar dess storhet och välmående, men som kommer ytterligare skydda den mot ”andra” städer (som är ”de andras” städer) som omger den och hotar den. Dessa ”andra” städer är inte samma sak som gårdagens barbariska samhällen. Pengarnas Stad försöker införliva dem i sin logik och den behöver dem, men fruktar dem samtidigt.

Där det tidigare fanns en nationalstat (eller det utrymme som de fortfarande kämpar med dem om), finns idag Stadens kaotiska ackumulation. Pengarnas Stad i världen är maktkretsens ”boningar”. Där det tidigare fanns ett juridiskt och institutionellt system som reglerade nationalstatens inre liv och relationen mellan staterna (den internationella juridiska strukturen), finns det idag ingenting. Det internationella juridiska systemet är förlegat och dess plats har ockuperats av kapitalets spontana ”rättsliga” system: den brutala och hänsynslösa konkurrensen med alla tillbuds stående medel, inklusive krig.

Vad är städernas offentliga säkerhetsprogram om inte ett skyddande av dem som har allting mitt upp i ansiktet på dem som inte har någonting? ”Mutatis mutandis”, nationella säkerhetsprogram är inte längre nationella, riktade mot andra nationer, utan de riktas mot allting, överallt. Bilden av staden omringad (och hotad) av kretsar av misär och bilden av nationen som trakasserad av andra länder, har börjat förändras. Fattigdom och missnöje (från ”de andra” som inte har haft vettet att försvinna) finns inte längre i periferin, utan kan ses i nästan alla delar av metropolerna och i länderna.

Det jag vill peka på är att ”omorganiseringen”, som genomförs av städernas regeringar, ur dess spillror, som en övning eller ”träning” för en nationell reorganisering, är verkningslös. Eftersom den uppgift de står inför, mer än att skapa en ny ordning, är att isolera de ”skadliga” delarna och mildra effekten som dessas krav, kamper och motstånd skulle kunna ha på pengarnas Städer. De som styr Staden administrerar bara dess fragmentiseringsprocess, med förhoppningen att kunna avancera till att administrera den nationella fragmentariseringsprocessen.

Privatiserandet av stadsrummet är ingenting annat än rädslan som våldför sig på och bryter sina egna regulationer. Staden har omvandlats till ett anarkistiskt utrymme av öar. ”Samexistensen” bland de få är möjlig på grund av den allmänna rädslan för ”de andra”.

Vad kärnvapenkriget inte gjorde, kan företagen göra. Förstöra allt, även det som ger dem välstånd. En värld där inga världar ryms, inte ens deras egen. Detta är projektet hyperpolis som håller på att resas ur nationalstatens spillror.


'''III. Politik'''<br>
Finns det några nationella frågor längre som håller städerna, nationerna och samhällena samman? Eller finns det inte längre politiker kapabla att ta sig an dessa frågor? Tvivlet på politiken är något annat än detta: den är något av hat och bitterhet. Den genomsnittlige medborgaren rör sig tendentiellt, från likgiltighet över de politiska klassernas utbrott, till ett förkastande som tar allt mer ”uttrycksfulla” former. ”Flocken” motsätter sig den nya logiken.

Gårdagens politiker fastställde de gemensamma samhällsuppgifterna. Den moderna försöker men misslyckas. Varför? Eftersom de själva har orsakat sin egen prestigeförlust, eller rättare sagt de har prostituerat saken, de har prostituerat ett yrke. I brist på en verklighet som referenspunkt, skapar den moderna politiska klassen ett hologram som inte baseras på storleken på deras aspirationer, utan på storleken på deras nuvarande dagordning: de som styr ett folk har inte gett upp tanken på styrandet av en stad, en provins, en nation och hela världen. Det är bara det att deras ”idag” skapar befolkningen, och de måste vänta på nästa val för att ta nästa steg.

Om nationalstaten tidigare hade förmågan att ”se längre” och planera de nödvändiga förutsättningarna för kapitalet att fortsätta reproducera sig och växa, att hjälpa kapitalet att hantera sina periodiska kriser, hindrar idag förstörelsen av dess grundläggande maktbaser den från att fullfölja den uppgiften.

”Samhällsskeppet” är på drift, och problemet är inte att det saknas en duglig kapten. Det är snarare så att de har stulit rodret och kan inte hitta det någonstans. Om pengarna var dynamiten, var politikerna de som genomdrev förstörelsen. Genom att förstöra nationalstatens maktbaser, har den politiska klassen också förstört sitt alibi: den allsmäktige politiska atleten får nu, förvånat och klentroget, se upp på en sketen butiksägare, som inte har någon idé alls om statskonsten. Han har inte besegrat dem, utan bara ersatt dem. Den traditionella politiska klassen är oförmögen att återskapa nationalstatens grund. Som en rovfågel, nöjer den sig med att livnära sig på landets rester, och den lever på blodet i leran från vad pengarnas imperium har byggt. Och medan den äter, väntar pengarnas herre vid sitt bord.

Den fria marknaden har genomlidit en fruktansvärd förvandling: du är nu fri att välja att gå till vilket shoppingcenter du vill, men det är bara samma butiker och samma varumärke. Den falska friheten i marknadens tyranni, ”fri tillgång och fri efterfrågan” har fallit sönder.

Grunden för den ”västerländska demokratin” har sprängts. Kampanjer och val bedrivs fortfarande i dess ruiner. Valens fyrverkerier lyser högt uppe på himlen, så högt upp att de inte klarar av att kasta det minsta ljus över det politiska arbetets ruiner därnere. På samma sätt är inte regeringsarbetets bärande pelare, Statsintressena (the Reasons of State), längre användbara. Nu är det marknadsintresset som styr politiken. Varför anlita politiker om marknadsanalytikerna förstår den nya maktlogiken mycket bättre? Politikern, statsmannen, har ersatts av (företags)ledaren. Och därför liknar statsvisionen en marknadsvision (ledaren är ingenting annat än gårdagens företagschef, som bestämt ”tror” att framgången för hans företag är det samma som hans egna framgång) och horisonten krymper, inte bara i bemärkelse av avstånd utan även i omfattning.

Ombud och riksdagsmän stiftar inte längre lagar, det arbetet görs av en ”lobbyistkår” av rådgivare och konsulter. De traditionella politikerna och deras intellektuella är nu föräldralösa och änkor, och sliter sitt hår (de som fortfarande har något) och övar om och om igen på nya alibin som de ska kunna erbjuda på åsiktsmarknaden. Men detta är värdelöst. Där finns det ett överskott av säljare, men inga köpare.

Att vända sig till den traditionella politiska klassen som en allierad i motståndskampen är en fin uppvisning i nostalgi. Att vända sig till nypolitikerna är ett symptom på schizofreni. Det finns inget att göra däruppe, annat än att vadslå om att det skulle finnas något som går att göra. Det finns dem som ägnar sig åt att fantisera att rodret fortfarande existerar och kämpar för att ta över det. De finns dem som söker i vrakresterna, övertygade om att det någonstans måste finnas något kvar. Och det finns de som skapar en ö, inte som en självnöjd tillflyktsort, men som ett skepp för att söka efter ännu en ö, och ännu en och ännu en.


'''IV. Kriget'''<br>
I maktkretsens postmoderna stress fungerar kriget som en psykologsoffa. Dödens och förstörelsens katarsis lindrar, men den botar inte. Den nuvarande krisen är värre än de tidigare och därför är den radikala lösning som makten har för dem också värre än under tidigare perioder.

Globaliseringen, den största blåsningen genom tiderna, har nu inte ens anständigheten att försöka att rättfärdiga sig. Tusentals år efter ordens uppkomst, och med dem de resonerande argumenten, är det återigen styrkan som ockuperar den avgörande beslutspositionen. I historien om hur makten konsolideras har människans förmåga att leva i harmoni förändrats till samexistens. Och är samtidigt i krig. Dikotomin med dominerande-dominerad som idag kännetecknar världsamhället, försöker nu bli det nya kriteriet för ”mänskligheten”, till och med för det globala samhällets mest avskiljda delar.

Tomrummet som statsmännen lämnade efter sig fylls upp av nationalstatens hologram, av ledare och nykomlingar. I kapitalets skenbara ordning inkorporerar företagssoldaten (en ny generation som inte bara läser och tillämpar Sun Tzu, utan också har de materiella resurserna att genomdriva hans manövrar och rörelser) det militära kriget (för att kunna skilja det från ekonomiska, ideologiska, psykologiska och diplomatiska krig) som ännu en faktor i deras marknadsstrategi. Marknadens logik (mer profit jämt och till vilket pris som helst) påförs över den gamla krigslogiken (förstöra motpartens stridskapacitet). Internationell lagstiftning hamnar då i vägen, den måste ignoreras eller förstöras. Tiden för rimligt rättfärdigande är över. Där är inte ens någon stor tyngd lagd på ett ”moraliskt” eller ens ”politiskt” rättfärdigande av kriget längre. Internationella organ är nu oanvändbara och betungande monument.

För maktkretsen kan människor antingen vara kunder eller brottslingar. För att säkra de förstas medgivenhet och eliminera de andra, lånar politikern ut ett sken av legalitet åt maktens illegitima våld. Krig behöver inte längre lagar som ”rättfärdigar” eller ”backar upp” dem. Det räcker att ha politiker som förklarar krig och undertecknar orderna.

Om Förenta staternas regering har tagit på sig rollen som ”polisman” för Hyperpolis, måste man fråga vilken ordning det är de vill upprätthålla, vilken egendom de ska försvara, vilka brottslingar de ska spärra in och vilka lagar som ger dess handlingar sammanhang och ordning. Med andra ord, vilka är de ”de andra” som maktkretsen måste skyddas ifrån?

Det finns ingen sämre general för att bedriva krig än en militär, och det är just därför de tidigare stora generalerna, krigssegrarna (inte de som utkämpade kriget) var politiker, statsmän. Men om dessa inte längre finns, vem är det då som bedriver den nuvarande kampen om herravälde? Jag tvivlar på att det finns någon med klartänkt som skulle hävda att det är Bush eller Rumsfeld som leder kriget i Irak.

Så de som leder kriget är antingen militären, eller så är de inte dem. Om det är dem kommer vi snart att få se resultaten. Militären är inte nöjd förrän den har totalt förstört sin motpart. Helt och hållet med andra ord, inte bara har besegrat dem, utan tagit bort dem, gjort sig av med dem, förintat dem. Och då är krisens lösning bara upptakten på en större kris, på en mardröm som är omöjlig att beskriva med ord.

Om det inte är militären, vem är det då som styr? Företagen, skulle man kunna svara. Men de har också logiker som de måste påföra över individernas egna, och dessa styr över dem. Som en levande och intelligent varelse, lär företagen sina medlemmar att gå än hit och än dit. Men i vilken riktning? Dit profiten finns. Enligt denna logik styr pengarna sig själva i riktning dit de kan säkra de bästa villkoren för en snabb, växande och kontinuerlig profit. Kommer den att dirigera sig själv dit där det finns mindre eller där det finns mer? Ja, företagen kommer tendentiellt att gå mot andra företag.

Kommer resultaten av kriget i Irak att lösa krisen som de stora företagen står inför? Nej, åtminstone inte direkt. Konfliktens avledande effekt på förväntningarna på nationalstaten-med-aspirationer-på-att-bli-övernationell har livslängden av ett tevereklaminslag. ”Vi har redan vunnit kriget i Irak”, kommer Förenta staternas medborgare att säga. ”Och nu då? Ett nytt krig? Var då? Är detta den nya världsordningen? Ett krig jämt och överallt, som endast avbryts för tevereklampauser?”


'''V. Kultur'''<br>
Utvilandes på krigets soffa, betraktar maktkretsen sina komplex och spöken. Dessa har många namn och många ansikten, men en gemensam nämnare: ”de andra”. Detta ”de andra” som före globaliseringen fanns långt bort i tid och rum, men som det oordnade skapandet av Hyperpolis har fört rakt in till maktkretsens bakgård. ”De andras” kultur har blivit den föraktade spegeln. Inte på grund av att den speglar makten i dess inhumana grymhet, utan eftersom den berättar historien om ”de andra”. De annorlunda som inte bara inte är beroende av maktens ”jag” utan också har en egen historia och storhet, utan att ens ha lagt märke till att ”jaget” existerar eller tänkt på dess framtida form.

Hos maktkretsen döljs misslyckandet hos människan att leva i harmoni, hennes varande i det kollektiva varandet bakom den individuella framgången. Men den senare döljer i sin tur att framgången gjordes möjlig genom förstörandet av ”de andra”, av det kollektiva varandet. Det är nödvändigt att än en gång fördriva från paradiset den rebelliska Lucifer, som Maktens nya ”bibel” beskrivit (en bibel som inte predikar ånger, utan underkastelse). Och de ”smarta bomberna” spelar det flammande svärdets roll.

”De andras” ansikte är deras kultur. Det är där deras skillnad ligger. Språk, trosföreställningar, värderingar, traditioner, historier, görs till en kollektiv kropp i nationen och gör det möjligt för den att särskilja sig från andra, och baserat på dessa skillnader att relatera till andra. En nation utan kultur är en varelse utan ansikte, med andra ord, utan ögon, utan öron, utan näsa, utan mun och utan hjärna.

Att förstöra ”de andras” kultur är det mest brutala sättet att eliminera dem. Plundringarna av Iraks kulturskatter var inte bara en produkt av oaktsamhet eller ointresse från ockupationstrupperna. Det var en militär aktion i krigsplanen. De stora krigen, de stora tyrannerna och massmorden har ägnat en stor möda åt kulturell förstörelse. Att det finns en likhet i Hitler och Bushs kulturella fobier, är inte för att de visar samma symptom på galenskap. Likheten finns i projektet att skapa en världsomfattande värld, som var drivkraften för den ene och styrde den andra.

Kultur är en av de få saker som fortfarande håller nationalstaten vid liv. Eliminerandet av kulturen kommer att vara en coup d’grace. Ingen kommer att komma till begravningen, inte på grund av brist på kunskap, utan på grund av dess låga tittarsiffror.


'''VI: Manifestationer och demonstrationer'''<br>
Den handling som grundlade det nya århundradets krig var inte Twin towers fall och inte heller Saddam Hussein-statyns klumpiga ospektakulära fall. 2000-talet började med ett globalt ”Nej till kriget” som gav tillbaka mänskligheten sin essens och sammanförde dem i en gemensam fråga. Planeten skakades som aldrig tidigare i mänsklighetens historia av detta ”nej”. Från alla möjliga sorters intellektuella till de ej skrivkunniga invånarna i världens mest bortglömda hörn, blev ”nejet” en bro som enade samhällen, städer, byar, provinser, länder och kontinenter. I manifestationer och demonstrationer, försökte ”nejet” försvara förnuftet mot styrkan.

Även om detta ”nej” har dämpats, delvis med ockupationen av Bagdad, finns det mer hopp än impotens i dess eko. Men en del har flyttat sig till den teoretiska terrängen. De har bytt ut frågan ”vad ska vi göra för att stoppa kriget?” till ”vad kommer nästa invasion att bli?”.

Det finns dem som naivt hävdar att uttalandet från USAs regering om att de inte ska göra något mot Kuba visar att det inte finns någon anledning att frukta en nordamerikansk militär aktion mot de karibiska öarna. De nordamerikanska regeringarnas önskan att invadera och ockupera Kuba är verklig, den är något mer än en önskan. Det finns redan planer med ruter, tider, katastrofplaner, steg och delmål. Kuba är inte bara ett territorium att erövra, de är framför allt en förolämpning. En oacceptabel buckla i den nyliberala modernitetens lyxbil. Och marinsoldaterna är kroppsmännen. Om dessa planer förverkligas kommer det att visa sig, som nu i Irak, att målet inte var att störta senor Castro Ruz och inte heller att genomdriva en förändring av den politiska regimen.

Invasionen och ockupationen av Kuba (eller av någon annan geografisk plats i världen) behöver inte intellektuella som är ”förvånade” över de Förenta staternas aktioner för inre kontroll (de är nog de sista som fortfarande är förvånade över sånt i Latinamerika). I och med att den nordamerikanska regeringen inte brydde sig det minsta av FN och den första världens regeringars ljumna fördömande, och inte heller om det tydliga fördömandet från miljontals människor över hela planeten, kommer de intellektuellas fördömande eller påhejande ord inte att kunna uppmuntra eller stoppa detta krig. (När vi talar om Kuba, måste jag ta upp de israeliska soldaternas ”heroiska” aktion som nyligen blev känd. Dessa avrättade en palestinier med nackskott. Palestiniern var 17 månader gammal. Kom det då något uttalande, sammanställdes det något manifest med upprörda signaturer? Är det en selektiv rädsla? Eller ingår inte de doser av terror som de däruppe alltid kör ner i halsen på dem härnere i det ”Vi fördömer dem överallt och vilka de än är”? Räcker det att säga ”nej” en gång?).

Demonstrationer kommer heller inte att räcka, hur stora och ofta de än är, inte ens om de är inom USA. Jag menar: Inte enbart.

En avgörande faktor är de angripnas motståndskapacitet, förmågan att kombinera motståndsformer och något som kan låta ”subjektivt”, de angripna människornas beslutsfattningsförmåga. Territoriet som ska besegras (kalla det Syrien, Kuba, Iran, Sydöstra Mexikos berg) måste då förvandla sig självt till ett motståndsterritorium. Och jag syftar då inte på antalet skyttegravar, vapen, fällor och säkerhetssystem (som även de är nödvändiga), utan på viljan (någon skulle kanske säga ”moralen och kampandan”) hos de människor som ska göra motstånd.


'''VII. Motstånd'''<br>
Kriser föregår medvetandet om deras existens, men reflektioner över dessa krisers resultat eller lösningar kommer att vändas till politiska handlingar. Förkastandet av den politiska klassen är inte ett förkastande av att bedriva politik, utan bara av ett visst sätt att göra det på. Bara för det faktumet att det inom den snäva horisonten för maktens agenda inte dykt upp något nytt sätt att bedriva motstånd, innebär inte att det inte sker i några få eller i många andra samhällsdelar över hela världen.

Allt motstånd i människans historia har framstått som ineffektivt, inte bara i tiden omedelbart före, utan även under natten för attacken. Ser man på detta sätt är tiden paradoxalt nog på deras sida.

Många statyer kan falla, men om flera generationers beslutsamhet upprätthålls och uppmuntras, är det möjligt att motståndet kan triumfera. Detta kommer inte att ske på ett precist datum, det kommer inte heller hållas tröttsamma parader, utan i slutändan vara en apparats förutsägbara sammanbrott, när den vänt sitt eget maskineri mot sitt egna projekt för en ny ordning.

Jag predikar inte ett tomt hopp, men minns lite av världshistorien och en bit varje lands nationella historia. Vi kommer att vinna, inte på grund av att det är vårt öde eller att det står skrivet så i våra revolutionära böcker, utan eftersom vi arbetar och kämpar för det.

Det är därför det behövs lite respekt för ”de andra” som också kämpar någon annanstans, såväl som en massa ödmjukhet för att komma ihåg att mycket kan läras från dessa andra, en vishet att inte kopiera, men att skapa en teori och en praktik som inte har en arrogans i sina principer, utan som inser sina gränser och vilka redskap som fyller en funktion.

Det handlar inte om att stärka dagens statyer, utan arbeta för en värld där många former av motstånd ryms. En international av motstånd, med en mångfärgad flagga och en melodi med många stämmor. Om det låter lite falskt och skär lite i dagsläget, är det eftersom dagordningen underifrån fortfarande håller på att stämma sig, där alla kommer att hitta sin plats, sin resonans och framför allt, sin samklang med andra toner.

Historien är långt ifrån över. I framtiden kommer en harmonisk samexistens att vara möjlig, inte på grund av de krig som försöker dominera andra, utan på grund av att ”nejet” som gav mänskligheten en gemensam kamp – som det gjort tidigare i historien – och med denna ett hopp: hoppet om mänsklighetens överlevnad, mot nyliberalismen.

''Från sydöstra Mexikos berg''

/ Subkommendant Marcos

[Från https://guldfiske.se/2004/12/04/subcomandante-marcos-sju-tankar-om-varlden/]

[[Kategori:Utdrag]]