Visa källa för Alfredo Bonanno: From Riot to Insurrection

=== Presentation ===

[[Alfredo Bonanno|Alfredo M. Bonannos]] ''From Riot to Insurrection'', utgiven av [[Elephant Editions]] 1988 går att ladda ner [http://www.geocities.com/insurrection_raven/en_texts/from_riot_to_insurrection.html härifrån]. En av de två texterna som finns i skriften, finns översatt till svenska: ''[http://www.batko.se/sv_bonanno_insurr_project.php Anarkism och det insurrektionella projektet]''.

=== From riot to insurrection: en sammanfattning ===

(Taget från [http://www.socialism.nu/index.php?page=forum&section=thread&id=4825&view=3 socialism.nu].)

Den finns inte på nätet, men här kommer en (ganska subjektiv) sammanfattning. Hoppas någon är intresserad.

Häftet består av två texter. Första texten <i>’For an analysis of a period of change : from post-industrial illusions to post-revolutionary ones’</i> skrevs som ett diskussionsunderlag till en anarkistisk konferens i Milano 1985. Den andra texten är ett föredrag som Bonanno höll på samma konferens, på temat <i>’Anarchism and the insurrectional project’</i>. Jag tycker helt klart att den är läsvärd. Även om vissa saker verkar lite överdrivna i historiens ljus så är dom vettiga poängerna många fler.

Den första texten beskriver kapitalismens utvecklingen mot det ”postindustriella” med allt vad det innebär, och drar utifrån detta slutsatser om klasskampens utveckling och det framtida motståndets förutsättningar. Den andra delen går i princip igenom samma saker som den första, men utvecklar och förtydligar vissa bitar. Främst biten om kapitalets kriser och förändring, och anarkisternas roll i den ny situationen.

Kortfattat kan man säga att han kommer fram till att oavsett om reformismens väg, partiernas och fackets väg, någon gång har varit möjlig, så är den vägen definitivt helt borta från kartan nu. Kapitalet (och staten) är inte längre intresserade av samförstånd och dialog och har släppt den biten. Istället kommer samhället allt mer delas upp i ”inkluderade” och ”exkluderade”, inte främst mellan i-värld och u-värld, inte geografiskt, utan socialt.

Det tidigare samförståndet byggde på att vi hade en gemensam kommunikation i hela samhället för att hantera och kanalisera klasskonflikten, fria media, allmänna val, fackliga förhandlingar, domstolar, lagar, demonstrationsrätt, proteströrelser, folkrörelser osv. Alltså en kommunikation eller dialog mellan klasserna. Men efter att staten och kapitalet bröt kommunikationen ovanifrån har allt detta blivit meningslöst, eller snarare en sak enbart för dom inkluderade. Det är därför valdeltagande, medlemskap i partier och prenumerationer på morgontidningar osv rasar, dom har inte längre något att erbjuda – reformismen är död.

Detta brott i kommunikationen leder i sin tur till att klassklyftan vidgas ytterligare och att de exkluderade delarna av arbetarklassen tappar all kunskap om, och förståelse för, samhällets ”spelregler”. De kan inte längre ställa reformistiska krav, för man vet inte vilka krav man kan ställa och till vem man ska ställa dom. Ett exempel på detta från Sverige är när folk (ofta invandrare) som får avslag på sin socialbidragsansökan spontant väljer att spöa på sina handläggare istället för att överklaga besluten. När kommunikationen bryts, och stora delar av arbetarklassen förfrämligas från samhället och s a s tappar språket, då återstår bara det tillsynes irrationellt och omotiverade våldet.

Kravaller, som tidigare främst varit en kampform för dom allra mest marginaliserade grupperna (i sverige kanske främst invandrarungdomar i förorten och internerna på kåken) kommer att bli vanligare och allt mer ta över som motståndsform eller missnöjesyttring bland arbetarklassen i stort. Detta är enligt Bonanno inget vi kan göra någonting åt, utan något som revolutionärer måste förhålla sig till.

Vi måste alltså välkomna kravallerna, delta i dom, och försöka förvandla kravallerna till regelrätta uppror som i förlängningen kan leda till revolution. Men, häftet tar trots titeln inte upp exakt hur detta ska gå till, det slår bara fast att det är den vägen vi måste gå.

Texten är också en uttalad brytning med både den klassiska marxismens och anarkismens analyser och organisationer. Kanske främst fokuseringen på industriproletariatet. Han hävdar bl a att datorernas och informationssamhällets utveckling leder till att det klassiska fabriksarbetet minskar och att tjänstesektorn och arbetslösheten ökar, och att utvecklingen leder till att basen, och alltså makten, i industrin därför flyttas från industriarbetaren till datateknikern.

Han säger också att samförståndets och reformismens död innebär döden både för det marxistiska partiet och den anarkistiska partiliknande organisationen. I dess ställe sätter han den autonoma organiseringen. Små informella grupper som genom handlingens propaganda och direkt aktion deltar direkt i kamperna, i motsatts till formella organisationer som försöker påverka och definiera kamperna utifrån.

Han säger däremot ingenting om att arbetarklassen skulle ha spelat ut sin roll, än mindre att värdeläran skull ha gjort det. När han kritiserar marxismen så är det just i dess överdrivna fokus på industriproletariatet, och den ideologiska marxismens klassiska organisationsformer, parti och fackförening. Men den har säkert andra brister, främst som sagt vissa överdrifter.

Och begreppet ”postindustruell” används hela tiden med förbehåll, t ex skriver han: <i>We are in a situation where industrial producton is in transformation, a situation usually described by a phrase, which for convenience we can also use, a ”post-industrial” situation</i>. På andra ställen skriver han ”det så kallade…” innan osv.  Och han betonar hela tiden att den ”postindustriella” utvecklingen bara är en tendens, och att vissa gamla organisations- och kampformer fortfarande går att använda, men att det ändå är klart åt vilket håll utvecklingen går, och att dom revolutionärer som vill ha något att säga till om måste se till att anpassa sig till verkligheten.

Vad är då definitionen på inkluderade och exkluderade? Han skriver någonstans att de inkluderade är en mycket bredare grupp än den klassiska överklassen, men att den är försvinnande liten jämfört med dom exkluderade. Någon annan stans skriver han ungefär ”proletariatet eller exkluderade eller vad ni nu vill kalla dom”. Det är lite diffust men jag tror absolut inte att det ska tolkas som något alternativ till klasser, snarare ett sätt att beskriva relationen mellan klasserna i en viss situation.

[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]