Johnson-Forest-tendensen

Från Krigsmaskinen
(Omdirigerad från Johnson-Forest-fraktionen)
Hoppa till: navigering, sök

Johnson-Forest-fraktionen – ibland kallade för The Johnsonites – skapades inom det amerikanska trotkistiska partiet Workers Party (WP) 1941 av tre personer – Grace Lee, C.L.R. James och Raya Dunayevskaya (som tidigare varit Trotskijs sekreterare). Orsaken till att de kallades Johnson-Forest-fraktionen var för deras pseudonymers skull. (C.L.R. James pseudonym var J.R Johnson och Raya Dunayevskaya kallade sig F. Forest.) De studerade intensivt Marx, Hegel och Lenin.

Synen på Sovjetunionen

Trotskisterna i Fjärde Internationalen menade att Sovjetunionen var en ”degenererad arbetarstat”, en socialistisk stat som hade övertagits av en byråkratisk nomenklatura. Johnson-Forest-fraktionen bröt detta kritiska stöd till Sovjetunionen och öststaterna. Enligt dem var Sovjetunionen ingen arbetarstat utan ett statskapitalistiskt imperium som exploaterade och utnyttjade arbetarna precis som man gjorde i USA. Den enda egentliga skillnaden mellan dessa två jättar var att det var staten som stal mervärdet från arbetarna i Sovjetunionen och de privata kapitalisterna som gjorde det i USA. Det var samma kapitalistiska relationer som härskade. Sovjetunionen analyserades av dem på samma sätt som Marx analyserat privatkapitalismen.

Fraktionen betonade att det fanns en klass med exploaterade lönearbetare som livnärde en annan klass genom varuproduktionen. De undersökte Sovjetunionen och visade att de två fienderna USA och Sovjetunionen liknade varandra på många sätt. Löneskillnader fanns i båda länderna, taylorismen och Fords löpande band tvingade arbetarna till elände både i öst och väst. De påstod att statskapitalismen var en allmän trend. Marx hade talat om att egendomen skulle koncentreras i allt färre händer. Kapitalismens tidigare privata karaktär blev i allt högre utsträckning statlig. De menade alltså att statskapitalismen var ett system som inte bara fanns i Sovjetunionen, utan även i de fascistiska staterna och i de kapitalistiska välfärdsförsöken. Denna trend fanns överallt och det fick dem att dra slutsatsen att socialism måste innebära att produktionen sätts i arbetarnas händer – inte i statens.

Taylorismen och fordismen hade utvecklat kapitalismen till en slags statskapitalism. De menade att taylorismen inte bara var ett experiment i fabriken, utan var något som hade genomförts i hela samhället. Fordismen, som innebar att det löpande bandet infördes i fabrikerna, segrade mot den gamla produktionsformen runt 1924-1928. Detta gjorde att arbetet blev mer specialiserat, monotont och despotiskt. Arbetarna stod nu vid det löpande bandet och byggde del för del. Det behövdes inte längre några speciella arbetsfärdigheter för att bygga exempelvis bilar. Men denna rationalisering av arbetet, som alltså var internationell, förde också med sig nya former av motstånd. Fackföreningarna förvandlades i och med denna förvandling av produktionen till instrument för kapitalismen. Om fackföreningarna kämpade för mer lön krävde arbetsköparna att produktionen skulle öka. Därför växte det upp motstånd utanför de institutionaliserade fackföreningarna.

Fraktionen intresserade sig även för varför vänstern antog den kontrarevolutionära inställningen med ett kritiskt stöd till Sovjetunionen. De menade att man borde använda samma metod som Lenin gjorde när han analyserade varför Andra Internationalen hade stött Första världskriget. Lenin menade att det var de objektiva förutsättningarna som ledde till detta. Imperialismen hade skapat ett skikt inom den europeiska arbetarklassen som var privilegierad och tjänade på det imperialistiska systemet. Det var arbetararistokratin som gav kriget en bas med stöd åt nationalism och reformism. Vänstern hade helt enkelt inte hunnit med i kapitalismens utveckling menade Johnson-Forest-fraktionen; kapitalismens utveckling hade sprungit före vänsterns utveckling.

Arbetarautonomi

Än så länge var gruppen en tendens inom den trotskistiska rörelsen, men deras analys av statskapitalismen fick dem även att börja kritisera trotskisternas syn på arbetarkampen och 1951 bröt de helt med rörelsen och bildade gruppen Correspondence Publishing Committee.

Deras analyser och egna erfarenheter av arbetarkampen fick dem att lämna Lenins teser i Vad bör göras?, som argumenterade för att arbetarklassen behövde ett parti som skulle införa ett socialistiskt medvetande utifrån. De menade att precis som kapitalismen utvecklats, så hade även arbetarklassen utvecklats. Den hade mognat och därför behövdes det inga partimilitanter som skulle väcka proletariatet. C.L.R. James, som föddes på Trinidad, hävdade att arbetarklassen skapade sitt eget avantgarde och pekade på de svarta fabriksarbetarnas kamper som ofta fördes självständigt från de vita arbetarna. Men de gick längre i sin analys av arbetarklassens autonomi. De flesta kamper som arbetarna förde skedde nämligen utanför både fackföreningar och partier.

Redan 1946 hade gruppen givit ut en pamflett med namnet The American Worker. I den skrev en bilarbetare om sitt liv i och utanför General Motors-fabriken, och om motståndet mot den kapitalistiska organiseringen av arbetet och hans liv. De var nu inte bara intresserade av det statskapitalistiska skicket, utan även för det spontana motstånd som förs mot det. Ett motstånd som kanske skulle kunna växa till en radikal resning.

Dialektik

James menade att arbetarklassens organisationer utvecklas dialektiskt och att de framtida organisationerna skulle bryta radikalt med de kommunistiska partierna – vilka blivit kontrarevolutionära institutioner som försvarade kapitalet. Vänstern förstod sig inte på den dialektiska metoden som både Marx och Lenin fått från Hegel. Arbetarklassens organisationer skapas ur det spontana motstånd som arbetarna för som ett svar på den alienation de upplever och utsätts för i produktionen. I State Capitalism and World Revolution var han med och skrev:

Massornas forna arbetarorganisationer och folkrörelser skapades inte av en teoretisk elit eller någon förtrupp. De skapades ur miljoners människor erfarenheter och behov för att överkomma den ohållbara situation som samhället har påtvingat dem i flera generationer... de nya organisationerna kommer resa sig som Lillburnes Levellers parti, som folkets grupper och sektioner i Paris 1793, som kommunen 1871 och sovjeterna 1905. Inte en enda själ hade någon som helst aning om att dessa organisationer skulle dyka upp förrän de visade sig i all sin prakt.

Arbetarklassens resningar i Östtyskland 1953 och i Ungern 1956 visade att James och hans kamrater hade rätt. I Ungern täcktes landet av arbetarråd som tog över de flesta fabriker och arbetsplatser i hela samhället. Efter två veckor av dubbelmakt så invaderade Röda armén Ungern och krossade upproret. Sedan början av det kalla kriget hade Radio Free Europe och Voice of America uppmanat till resning i öststaterna, men efter de här revolutionsförsöken så tystnade de snabbt. Västmakterna ville hellre att de despotiska kommunistpartierna skulle fortsätta härska än att verklig arbetarmakt skulle införas.

Synsättet att arbetarklassens revolutionära organisationer uppstår ur det spontana motståndet mot kapitalismens organisering av arbetet fick Johnson-Forest-fraktionen att börja undersöka vanliga arbetares vardag. De började ge ut skrifter och publikationer som skrevs av arbetare som analyserade sin egen situation. Gruppens fokus på arbetarnas självaktivitet fick dem även att kritisera vänsterns syn på medvetande. Ett talande exempel på detta är när bilarbetarnas fackförening hade en omröstning vid slutet av Andra världskriget om de skulle förlänga ett avtal där de gick med på att inte strejka. De flesta arbetarna röstade för förslaget, men samtidigt gick nästan alla av dem ut i vild strejk. Det är arbetarklassens praxis och agerande som visar om de har ett socialistiskt medvetande – inte om de går på fackföreningsmöten eller är medlemmar i något socialistiskt parti.

Correspondence Publishing Committee splittrades i olika riktningar, bland annat News and Letters Committee (Dunayevskaya 1955) och Facing Reality (C.L.R. James med flera 1962). Deras teorier som växte fram i den faktiska arbetarkampen lever dock vidare och gruppen är erkänd i USA som några av marxismens främsta nytänkare.

Texter

  • C.L.R. James: Notes on Dialectics, 1948
  • C.L.R. James: Dialectical Materialism & the Fate of Humanity, 1947
  • C.L.R. James: World Revolution 1917-1938, 1937
  • C.L.R. James (i samarbete med Raya Dunayevskaya och Grace Lee): State Capitalism and World Revolution, 1949
  • Paul Romano & Ria Stone (Raya Dunayevskaya): The American Worker, 1946