https://www.krigsmaskinen.se/api.php?action=feedcontributions&user=Iammany&feedformat=atomKrigsmaskinen - Användarbidrag [sv]2024-03-29T09:58:57ZAnvändarbidragMediaWiki 1.26.2https://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Teser_mot_ockultismen&diff=4097Teser mot ockultismen2024-03-16T12:50:33Z<p>Iammany: Skapade sidan med '<center> {| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;" | Från Theodor W. Adornos ''Minima Moralia'', sidorna 297-305. |} </center>...'</p>
<hr />
<div><center><br />
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|<br />
Från [[Theodor W. Adorno]]s ''Minima Moralia'', sidorna 297-305.<br />
|}<br />
</center><br />
<br />
<br />
[[Fil:Lucifer.jpg|right]]I. Dragningen till ockultism är symptom på en tillbakabildning av medvetandet. Detta har då förlorat förmågan att tänka det obetingade och fördra det betingade. I stället för att med begreppens hjälp fixera bådadera i deras inbördes motsatsställning blandar det urskillningslöst ihop de olika kategorierna. Det obetingade utnämns till faktum, och det betingade antar en karaktär av omedelbart väsen. Monoteismen upplöser sig i en andra [[mytologi]]. “Jag tror på astrologin därför att jag inte tror på Gud”, svarade en av de tillfrågade i en amerikansk socialpsykologisk undersökning. Det rättskipande förnuft som höjt sig till uppfattningen om en enda gud tycks ha dragits med i hans fall. Anden sönderfaller i andar och avhänder sig på kuppen förmågan att inse att det inte finns några sådana. Samhällets dunkelt anade katastroftendenser bedrar sina offer med falska uppenbarelser och hallucinerade fenomen. Förgäves hoppas de i dessa glimtar av mening och samband kunna fokusera det allomfattande hotet och besvärja det. Efter årtusenden av upplysning bemäktigar sig paniken på nytt en mänsklighet vars herravälde över naturen i gestalt av ett herravälde över människor ifråga om gruvlighet vida övergår vad människorna någonsin behövt frukta ifrån naturens sida.<br />
<br />
II. Den andra mytologin är osannare än den första. Denna var ett uttryck för kunskapsnivån under respektive epoker, av vilka var och en framstår som något friare från den blinda underkastelsen under naturen än den närmast föregående. Den andra mytologin kastar i skräck och förvirring ifrån sig den en gång vunna kunskapen mitt i ett samhälle som i skydd av det allomfattande bytesförhållandet vant sig att blunda för just detta elementära som ockultisterna utger sig för att behärska. Den antike sjöförarens sidoblick åt dioskurerna, tendensen att besjäla källor och träd, var i sin vidskepliga bävan inför det oförklarade historiskt adekvata till subjektets erfarenheter av sina aktionsobjekt. Men som rationellt exploaterad reaktion inför ett rationaliserat samhälle, uppammad och gödslad i bakkammare och konsultationsrum hos andeskådare i alla prisklasser, ljuder den pånyttfödda animismen bort den [[alienation]] den själv omvittnar och lever på, och ersätter den med en erfarenhet utan täckning. Ockultisten drar oupphörligt den yttersta konsekvensen av [[Guide till Kapitalet#Varufetischismen|varans fetischkaraktär]]: det materialiserade arbetet lösgör sig hotfullt ur föremålen omkring honom och kastar sig över honom skrudar i skräckinjagande demonmasker. Något som fallit i glömska i den värld som förvandlats till produkt, nämligen att den är producerad av människor, läggs nu — frikopplat och förvrängt ihågkommet — som något i sig existerande till objektens “i sig” och jämställs med detta. Eftersom tingen har kallnat under förnuftets domptörblick, förlorat skenet av att vara besjälade, framträder det som trots allt besjälar dem, deras samhälleliga ingrediens, som något på en gång naturtillhörigt och övernaturligt, ett ting i sig.<br />
<br />
III. Det senkapitalistiska återfallet i magiskt tänkande kommer detta att anta senkapitalistiska former. De asociala skumraskfenomenen i systemets utkanter, de patetiska försöken att kika ut genom springorna i dess mur, avslöjar visserligen ingenting av det som till äventyrs kunde ha hamnat utanför men desto mer av de krafter som driver på det inre sönderfallet. De mindre teckentydare som terroriserar sina klienter över kristallkulan är ett slags leksaksmodeller av de stora, som håller mänsklighetens öde i sina händer. Lika insyltat i fejder och konspirationer som mörkmännen inom Psychic Research är också samhället i stort. Den hypotes det ockulta utövar liknar den totalitära terrorn: i de tidsenliga procedurerna går det ena över i det andra. Augurleendet har utvecklats till ett samhällets hånskratt åt sig självt, ett belåtet skrockande över den omedelbara materiella exploateringen av själarna. Horoskopen motsvarar myndigheternas direktiv till befolkningen, och talmystiken bereder marken för kartellpriser och förvaltningsstatistik. Själva integrationen avslöjar sig sist och slutligen som det [[ideologi]]ska höljet för en desintegration i maktgrupper, som arbetar på ett utrota varandra. Den som råkar i klorna på dem är förlorad.<br />
<br />
IV. Ockultismen är en reflex av den fortskridande subjektiveringen av all mening, ett komplement till förtingligandet. Eftersom den objektiva realiteten för människorna idag ter sig outgrundligare än någonsin, försöker de avlocka den ett slags mening med hjälp av meningslöst abrakadabra. Utan ett ögonblicks eftertanke inlägger man en mening i det första sämsta och ersätter det verkligas förnuftighet, som inte längre verkar så övertygande, med dansande bord och strålar från jordhögar. Fenomenvärldens avskräde förvandlas för det angripna medvetandet till en ''mundus intelligibilis''. Det hela hade nästan kunnat utvecklas till ett slags spekulativ sanning, på samma sätt som Kafkas Odradek nästan kunde ha varit en ängel, men inom ramen för en positivitet som avhänt sig tankens medium representerar det bara en barbarisk förvillelse, en [[subjektivitet]] utan subjekt, som därför inte känner igen sig själv i objekten. Ju torftigare det som här prånglas ut som “ande” i själva verket är — och i allt mer besjälat skulle ett upplyst subjekt ju omedelbart känna igen sig självt — desto tydligare framstår den därur utlästa meningen, vilken i sig är helt obefintlig, som en omedveten, tvångsmässig projektion av det om inte kliniskt så dock historiskt sett sönderfallande subjektet. Detta vill göra omvärlden delaktig av sitt eget sönderfall: det är därför det sysslar med trolltyg och onda önskningar. “Det tredje läser i min hand / att se min olycksstjärna!” I ockultismen stönar och vrider sig anden under sin förbannelse som en människa med mardrömmar, som plågas ännu mer av medvetandet om att hon drömmer, utan att för den skull lyckas vakna.<br />
<br />
V. Ockultismens makt över sinnena är lika lite som [[fascism]]ens — med vilken den har beröringspunkter i tankemönster liknande det [[Antisemitism|antisemitiska]] — helt och uteslutande patologiskt. Den ligger snarare i att det sanningstörstande medvetandet under de enklare universalmedlens täckbilder tror sig kunna komma i kontakt med en kunskap som det officiella framåtskridandet i alla dess framtoningar avsiktligt håller förborgad. Det är insikten om att samhället, genom att det i princip utesluter varje möjlighet till spontan helomvändning, graviterar mot en total katastrof. Den faktiska absurditeten finner sin avbild i den astronomiska, som presenterar dunkla samband mellan outgrundliga element — för ingenting är ju mera främmande än stjärnorna — som en vetskap om subjektet. Det hot som kan utläsas ur deras konstellationer liknar det historiska hot som växer och rullar vidare just i och genom subjektlös omedvetenhet. Att vi alla är förutsägbara offer för en helhet som blott består av oss själva, den insikten förmår ockultisterna uthärda bara genom att omvandla denna sammanhängande helhet till en yttre som liknar den men inte innefattar dem själva. I det eländiga hokuspokus de ägnar sig åt, i sina tomma skräckfantasier, kan de på en gång ge utlopp åt sin dunkla klagan, sin oförblommerade dödsångest, och fortsätta att tränga bort dem, som de ju måste om de vill leva vidare. Den lurande cancer som trollas fram ur en avbruten livslinje är bara svindel och bluff där den påstås uppenbara sig, i individens hand; men för den organism som aldrig bestås någon diagnos, kollektivet, skulle den kanske ha varit korrekt. Ockultisterna känner sig med skäl attraherade av monstruösa naturvetenskapliga fantasier. Den saliga härva de spinner ihop av uranisotoper och egna emanationer blir i deras ögon den yttersta uppenbarelsen. Deras mystiska strålar är likafullt bara harmlösa förelöpare till teknikens. Övertron innehåller en insikt såtillvida att den ställer samman de varnande tecken som på samhällets ytplan uppträder var för sig; den är en galenskap såtillvida att den med all sin dödsdrift fortfarande klamrar sig fast vid illusioner — och att den av den skuggbild av samhället den målar upp på himlavalvet förväntar sig det svar som blott kunnat avges öga mot öga med det samhälle vi lever i.<br />
<br />
VI. Ockultismen är dumbommarnas [[metafysik]]. Mediernas inskränkthet är ingen tillfällighet, inte heller det triviala och apokryfa i deras uppenbarelser. Ända från spiritismens begynnelse har det hinsides inte haft intressantare ting att förmedla än hälsningar från en avliden mormor eller förutsägelser om en förestående resa. Bortförklaringen att andevärlden inte kan meddela mer än det fattiga människoförnuftet kan ta emot är lika erbarmlig, en stödhypotes som i efterhand har byggts in i det paranoiska systemet: mer än en resa till mormor har ''lumen naturale'' trots allt åstadkommit, och om andarna inte gitter ta reda på det så är de obildbara calibaner som man bör avbryta allt umgänge med. Det banalt naturliga innehållet i de övernaturliga budskapen är ett tillräckligt bevis för deras osanning. När ockultisterna går på jakt efter det förlorade på den andra sidan hittar de där inget annat än sitt eget intet. För att inte slungas ut ur den [[Vardagen|gråa vardaglighet]] där de som oförbätterliga realister känner sig hemma, gör de den mening som de slickar i sig precis likadan som den meningslöshet de flyr från. Den fadda trollglansen är inte annorlunda än den fadda tillvaro den är avsedd att lysa upp. Därför känns den så hemtrevlig för personer av nykter läggning. Enkla fakta, som bara skiljer sig från verklighetens däri att de inte är det, förlänas digniteten av en fjärde dimension. Deras reella obefintlighet är deras enda ''qualitas occulta''. De förser andefattigheten med en världsåskådning. Prompt och lättfattligt serverar astrologerna och spiritisterna ett svar på varje fråga, som visserligen mindre löser den än genom sina braskande deklarationer undandrar den var tänkbar lösning. Deras sublima andevärld, som framställs som ett slags motsvarighet till rymden, erfordrar lika lite tankeverksamhet som blomvaser och stolar. På så vis underblåser de den konformism som redan finns. Ingenting passar det bestående så bra som att beståendet blir själva meningen.<br />
<br />
VII. De stora religionerna har antingen, som den judiska, i bildförbudets anda svept in frågan om de dödas frälsning i tystnad eller förkunnat en köttslig återuppståndelse. De tar den oupplösliga enheten mellan andligt och kroppsligt på allvar. För dem finns det inget “andligt” som inte grundar sig på någon form av levande iakttagelse och i sin tur pockar på kroppslig uppfyllelse. För de ockulta rörelserna, som anser sig stå över uppståndelsetanken och egentligen inte vill veta av någon frälsning, är detta för plumpt. Deras metafysik, som inte ens Huxley längre kan skilja från den genuina, bygger på axiomet: “Själen lyfter mot de högre planen, / kroppen ligger kvar på ottomanen.” Ju muntrare andevärldarna är, desto mer mekanistiska blir de: inte ens [[Descartes]] drog skiljelinjen så knivskarpt. Arbetsfördelning och reifikation drivs till sin yttersta spets: kropp och själ klipps isär i ett slags permanent vivisektion. Snygg och ren skall själen höja sig ur stoftet, blott för att i de ljusare regionerna återuppta sin ivriga verksamhet på samma stället där den blivit avbruten. Genom den sortens självständighetsförklaring blir själen bara en billig imitation av vad den påstås ha frigjort sig från. I stället för den växelverkan mellan kropp och själ som även de mest kompromisslösa filosofier talat om uppfinner man en astralkropp, den hypostaserade andens nesliga eftergift åt sin egen motpart. Det är bara genom en kroppslig liknelse som den rena anden överhuvud kan bli ett fattbart begrepp, och därmed upphäver detta samtidigt sig självt. När man förtingligar andarna har man redan förnekat deras existens.<br />
<br />
VIII. Det hojtas om [[materialism]]. Men astralkroppen tänker man väga. Objekten för det ockulta intresset ska på en gång vara bortom all möjlighet till erfarelse och bli föremål för erfarelse. Det skall gås strikt [[Vetenskap|vetenskapligt]] tillväga: ju större humbug, desto noggrannare försöksanordningar. Den pretentiösa vetenskapliga kontrollen drivs in absurdum där det inte finns något att kontrollera. Samma [[Rationalism|rationalistiska]] och empiristiska apparat som har gjort rent hus med andarna kopplas nu in för att åter pracka dem på folk som inte längre litar på det egna förnuftet. Som om inte varje tänkbar elementarande skulle ta till flykten inför de fällor naturens herrar gillrar för dess eteriska väsen. Men även detta förhållande vet ockultismen att vända till sin fördel. Eftersom andarna blir generade av kontroller måste mitt bland de rigorösa säkerhetsåtgärderna ett litet kryphål lämnas, så att de ostörda kan ta sig in. Ockultisterna är nämligen praktiska människor. De drivs inte av simpel vetgirighet, de är ute efter vinkar och råd. Från stjärnorna bär det av raka vägen till fondmäklaren. För det mesta går deras besked också ut på att vissa fattigare bekanta, som hoppas på en hjälpande hand, kommer att dra olycka över huset.<br />
<br />
IX. Ockultismens kardinalsynd är en sammansmältning av medvetande och existens som gör den senare till ett attribut till det förra. Medvetandet har vuxit fram ur existensen, som ett organ för livsuppehället. Men i och med att existensen reflekteras i medvetandet blir detta på samma gång något annat. Det existerande negerar sig såsom medvetande om sig självt. Denna negation är medvetandets, andens element. Men att i sin tur tillskriva denna ande en positiv existens, om också av högre ordning, vore att utlämna den åt just det som den definierar sig mot. Den senare borgerliga ideologin omvandlade den ånyo till vad den varit för preanimismen, till något i sig existerande, fast nu efter mönster av den samhälleliga arbetsdelningen, åtskillnaden mellan fysiskt och andligt arbete och det senares organisatoriska herravälde över det förra. Med detta begrepp om en i sig själv existerande ande legitimerade medvetandet ontologiskt andens överhöghet och befäste den genom att etablera anden som självständig i förhållande till den sociala princip som konstituerar den. En liknande ideologi exploderar inom ockultismen, som kan beskrivas som den förverkligade [[idealism]]en. Just i kraft av den oeftergivliga åtskillnaden mellan ande och vara blir anden något som tillhör varat. Medan idealismen blott för det helas, dvs idéns vidkommande hävdat att varat var ande och att denna ande var verklig, så drar ockultismen av det den absurda slutsatsen att existens är lika med bestämt vara: “Existens är i enlighet med sin tillblivelse alltid och överallt ett varande med något icke-varande, där detta icke-varande har upptagits i varandet, så att den konkreta helheten uppträder i ett omedelbart varandes form, utgör dess bestämning som sådan.” ([[Hegel]], ''Wissenschaft der Logik'' I, utg Glockner, s 123.) Ockultisterna uppfattar icke-varandet i “omedelbar förening med varandet” bokstavligt, och deras konkretisering blir en halsbrytande förkortning av vägen från det hela till det bestämda, en kortslutning som ju kan stödja sig på att en helhet som en gång blivit bestämd inte längre är någon helhet. De ställer metafysiken mot väggen med ett ''Hic Rhodus, hic salta'': efter ett slutgiltigt besked om att anden tillerkänts existens på det filosofiska planet borde det, anar de, vara fritt fram för att legitimera vilken som helst form av kringsvävande existens som en särskild ande. Läran om andens faktiska existens, denna yttersta apoteos av det borgerliga medvetandet, skulle i så fall från början ha telelogiskt innefattat sin egen djupaste förnedring, andetron. Steget över till medveten existens, som alltid är “positivt” och fungerar som legitimering av världen, drar alltid på samma gång med sig tesen om andens positivitet och diverse försök att materialisera den, att transportera det absoluta till fenomenvärlden. Huruvida hela den materiella världen i egenskap av “produkt” ska betraktas som ande eller vart enskilt ting som någon sorts ande blir då hugget som stucket: världsanden blir ''the Supreme Spirit'', det andelösa beståendes skyddsängel. Det lever ockultisterna högt på. Deras mysticism är den hegelianska mystikens ''enfant terrible''. De driver den filosofiska spekulationen till en svindlande bankrutt. Genom att prångla ut ett bestämt vara som ande utsätter de den förtingligade anden för ett existensprov som bara kan utfalla negativt. Det finns ingen ande i den.<br />
<br />
<br />
----<br />
<br />
'''Noter:'''<br><br />
''mundus intelligibilis'', den tänkbara världen, ställdes av Augustinus mot ''mundus sensibilis'', sinnevärlden.<br />
<br />
''Kafkas Odradek'': ett föremål som får en demonisk makt i kortberättelsen “Husfaberns bekymmer”.<br />
<br />
''“Den tredje läser ur min hand . . .”'' (”Die dritte liest mir aus den Hand / Sie will mein Unglück lesen”): ej lokaliserat citat, möjligen ur Wagners “Ringen”.<br />
<br />
''lumen naturale'': det naturliga ljuset, sunda förnuftet; ''qualitas occulta'': förborgad egenskap.<br />
<br />
''Huxley'', jfr not 30 och s. 184.<br />
<br />
''“Själen lyfter mot de högre planen”'': troligen ett citat från den produktive Wilhelm Busch, jfr. n. 31. 31<br />
<br />
''Hic Rhodus, hic salta'': ur Aesopos’ fabel om “Skrävlaren”, som påstod sig ha hoppat så och så långt på ön Rhodos och avbröts av en åhörare med uppmaningen “Här är Rhodos, hoppa här!”<br />
<br />
''Det finns ingen ande i den'': citat ur profeten Habackuks varning för “skurna beläten” (2, 19)<br />
<br />
[[Kategori:Utdrag]][[Kategori:Frankfurtskolan]][[Kategori:Kapital- och ideologikritik]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Fil:Lucifer.jpg&diff=4096Fil:Lucifer.jpg2024-03-16T12:07:29Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div></div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Sk%C3%A5despelssamh%C3%A4llet&diff=4095Skådespelssamhället2024-02-25T15:55:19Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div><br><br />
<center><br />
{| style="width:60%; background:#fcfcfc; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|style="width:35%; color:#000"|<br />
[[Bild:Spectaculaire.jpg|center]]<br />
<br><br />
<br />
=== Boklänkar ===<br />
* [http://classiques.uqac.ca/contemporains/debord_guy/societe_du_spectacle/spectacle.html La Société du spectacle]<br />
* [https://www.marxists.org/svenska/debord/1967/skadespelssamhallet/index.htm Skådespelssamhället] översatt av Bengt Ericson, 2002.<br />
* [https://www.marxists.org/reference/archive/debord/society.htm The society of the spectacle] översatt av [[Fredy Perlman]] och Jon Supak, 1970. [https://monoskop.org/images/e/e4/Debord_Guy_Society_of_the_Spectacle_1970.pdf pdf]<br />
* [https://www.cddc.vt.edu/sionline/si/tsots00.html The society of the spectacle] översatt av Donald Nicholson-Smith, 1994.<br />
* [http://www.bopsecrets.org/SI/debord/index.htm The society of the spectacle] översatt av Ken Knabb, 2002. [https://files.libcom.org/files/The%20Society%20of%20the%20Spectacle%20Annotated%20Edition.pdf pdf]<br />
* [https://unredacted-word.pub/spectacle/ The society of the spectacle] översatt av Ron Adams, 2021.<br />
<br />
<br />
=== Rekommenderade artiklar och essäer ===<br />
* Eric-John Russell: [https://cominsitu.wordpress.com/2020/10/30/from-the-commodity-to-the-spectacle-debords-marx-russell-2019/ From the commodity to the spectacle: Debord’s Marx]<br />
* Tom Bunyard: [https://www.radicalphilosophy.com/article/history-and-revolution-in-debords-the-society-of-the-spectacle History and revolution in Debord’s The Society of the Spectacle]<br />
<br />
<br />
=== Utvecklad innehållsförteckning med referenser ===<br />
<br />
Siffror inom parantes hänvisar till paragrafer.<br />
<br />
'''0 - FÖRORD TILL FJÄRDE ITALIENSKA UTGÅVAN [1979]'''<br><br />
<br />
:Akademi och teorikonsumtion — [[Operaismo]] och [[autonomia]] — [[Strategi]] — Clausewitz ''Der Feldzug von 1816 in Frankreich'' — [[Om teori och praktik]] — [[Maj 1968]] — [[Lettristerna]] och överskridandet av konsten — (Kontra-)Terrorism, konspiration — Gianfranco Sanguinettis ''[https://www.notbored.org/censor.html Truthful Report on the Last Chances to Save Capitalism in Italy]''<br />
<br />
'''0 - FÖRORD TILL TREDJE FRANSKA UTGÅVAN [1992]'''<br><br />
<br />
:Det integrerade skådespelet<br />
<br />
'''1 - FULLSTÄNDIG UPPDELNING (1-34)'''<br><br />
'''Begreppet skådespel (1-16) — Åskådandet (17-22) — Skådespelets ursprung (23-29) — Total alienation (30-34)'''<br />
<br />
:[[Alienation]] och [[Guide_till_Kapitalet#Varufetischismen|varufetischism]] — [[Formell och reell underordning|Verklig subsumtion]] — [[Hegel]]s ''[[Andens fenomenologi]]'' — David Riesmans ''The lonely crowd''<br />
<br />
'''2 - VARAN SOM SKÅDESPEL (35-53)'''<br><br />
'''Varan (35-39) — Utveckling och framsteg: Koloniseringen av samhällslivet (40-44) — Automatisering (45) — Bruksvärdets fallande tendens (46-53)'''<br />
<br />
:[[Georg Lukács]] ''[[Historia och klassmedvetande]]'' — Varufetischism och alienation — Kapitalismens uppkomst — Produktivkrafternas utveckling — Industrialisering, specialisering och borgerlig vetenskap — Varans humanism — Behov och berövande genom varan — Bruksvärde och bruk i skådespelet — [[Psykoanalys|Freud]]s ''Jaget och Detet''<br />
<br />
'''3 - ENHET OCH SPLITTRING I FRAMTRÄDELSEN (54-72)'''<br><br />
'''Kapitalismen som globalt system (54-58) — Banaliseringen (59-62) — Skådespelet som koncentrerad eller utbredd (63-65) — Varans förvärldsligande (66-72)'''<br />
<br />
:Kritik av statskapitalism — Konsumism — Livsstil och roller<br />
<br />
'''4 - PROLETARIATET SOM SUBJEKT OCH SOM REPRESENTATION (73-124)'''<br><br />
'''Den verkliga rörelsen (73-74) — Hegel och historiskt tänkande (75-78) — Marx projekt och dess begränsningar (79-90) — Första Internationalen (91) — Kritik av anarkismen (92-94) — Socialdemokrati: reformistisk och revolutionär (95-103) — Byråkrati och ideologi som självändamål (104-111) — Leninism vid makten (112-113) — Det nya proletariatet och rådet (114-124)'''<br />
<br />
:[[Den verkliga rörelsen]] — [[Pariskommunen]] och [[Första internationalen]] — Hegel och [[dialektik]] — [[Karl Korsch]] — Utopisk socialism: Henri de Saint-Simon, Charles Fourier, Etienne Cabet, Robert Owen, Henry George — George Sorel — Georg Lukács ''Historia och klassmedvetande'' — [[Bakunin]] om “osynliga lotsar” — [[Spanska revolutionen]] — Spartakisterna, [[Rosa Luxemburg]] och Karl Liebknecht — [[Lenin]] och bolsjevikerna — Arbetaroppositionen — Ante Ciliga — Östtyska upproret 1953 och Ungerska upproret 1956 — [[Ludditer]]na — Debords [https://www.marxists.org/svenska/tidskrifter/si/66-10-nedgang.htm Varuskådespelets nedgång och fall] — [[Anton Pannekoek]] och [[Ultravänstern|rådskommunism]] — Robert Musils ''Mannen utan egenskaper''<br />
<br />
'''5 - TID OCH HISTORIA (125-146)'''<br><br />
'''Tid och mänsklig historia (125-126) — Cyklisk och historisk tid (127-132) — Gudomlig rätt och myter (133-135) — De monoteistiska religionernas kompromiss (136-138) — Renässans och borgarklassens framväxt (139-143) — Franska revolutionen (144-146)'''<br />
<br />
:Novalis — Messianism och apokalyptik — Bondeuppror — Augustinus ''Guds stad'' — Norman Cohns ''The pursuit of the millenium'' — Machiavelli — Fronden (franska inbördeskriget 1648–1653) — Debords (orealiserade) film ''Les aspects ludiques manifestes et latents dans la Fronde'' (på engelska: “Visible and Hidden Playful Aspects in the Fronde”) — [[Franska revolutionen]]<br />
<br />
'''6 - SKÅDESPELETS TID (147-164)'''<br><br />
'''Pseudocyklisk tid (147-151) — Fritid och konsumtion (152-154) — Historiens förlamning (155-161) — Det revolutionära projektet: förallmänligat historiskt liv (162-164)'''<br />
<br />
:Baltasar Gracians ''Handbok i levnadskonst'' — Debords [https://www.cddc.vt.edu/sionline/si/everyday.html Perspectives for conscious changes in everyday life] — Jubelår — [https://www.marxists.org/svenska/marx/brev/1843_sept.htm Marx brev till Arnold Ruge september 1843]<br />
<br />
'''7 - FYSISK PLANERING (165-179)'''<br><br />
'''Varans rum (165-169) — Urbanisering som uppdelningens teknik (170-174) — Staden, landet och historia (175-177) — Unitär urbanism (178-179)'''<br />
<br />
:Machiavellis ''Fursten'' — [[I staden|Stadsplanering]] — Georges-Eugène Hausmann — Lewis Mumfords ''The city in history'' — [[Om förkapitalistiska produktionssätt|Det “asiatiska” produktionssättet]] — [[Unitär urbanism]] — [[Lek]] — [[Raoul Vaneigem]]s [http://www.bopsecrets.org/SI/12.selfman.htm Notice to the civilized concerning generalized self-management]<br />
<br />
'''8 - NEGATION OCH KONSUMTION I KULTUREN (180-211)'''<br><br />
'''Kulturen och dess självförstörelse (180-188) — Barocken (189) — Avantgarden (190-193) — Skådespelets tänkande som det falska medvetandets allmänna vetenskap (194-202) — Teoretisk rekuperation och dess praktiska kritik (203-211)'''<br />
<br />
:Arnold Ruge, brev till Marx mars 1843 — Marx ''[https://www.marxists.org/svenska/marx/1843/01-d001.htm Kritik av Hegels rättsfilosofi]'' — [[Dada]] — [[Surrealism]] — Marshall McLuhan — Clark Kerrs ''The uses of the university'' — Strukturalism — Daniel Boorstins ''The image: a guide to pseudo-events in America'' — Roland Barthes ''Litteraturens nollpunkt'' — [[Om détournement|Détournement]] — Kierkegaards ''Filosofiska fragment'' — Lautréamont<br />
<br />
'''9 - IDEOLOGIN FÖRKROPPSLIGAD (212-221)'''<br><br />
'''Ideologi (212-217) — Medvetande, närvaro, sanning (218-221)'''<br />
<br />
:K. Mannheims ''Total ideologi'' — Marx [https://www.marxists.org/svenska/marx/1845/03-d006.htm Teser om Feuerbach] — Joseph Gabels ''False consciousness'' — Social patologi<br />
<br />
[[Bild:Samhallet.jpg|center]]<br />
<br><br />
<br />
=== Allt är uppdelat. ===<br />
'''BILD''' Debord inleder första kapitlet av ''Skådespelssamhället'' med ett citat från Feuerbachs ''Kristendomens väsen'', där vi kan läsa “vår tid föredrar bilden framför föremålet, kopian framför originalet, återgivningen framför verkligheten, skenet framför väsendet”. Å ena sidan bild, kopia, återgivning, sken. Å andra sidan föremål, original, verklighet, väsen. Det är i denna kontext “bild” måste förstås. Inte blott ett visuellt medium, utan också som representation och sken. █ I andra tesen: “Från varje aspekt av livet lösgör sig bilder” vilket bidrar till att “livets enhet inte längre går att återupprätta.” Bilden är ett moment i separationen, i [[alienation]]en. I skådespelet får bilden en “separat pseudovärld” och en slags egenrörelse, skenbar självständighet. Vidare kan inte skådespelet förstås som ett uppsättning visuella apparater eller skärmar, även om det har en stor del i samtidens funktionssätt. █ Bilder har naturligtvis alltid spelat en betydande roll i de härskandes inpräntande av sin världsbild i deras undersåtar. Men skillnaden nu när skådespelssamhället slutligen förverkligats så finns det inte längre finns och kan heller inte finnas några motbilder. Bilden som sådan, oavsett vad den visar, är en del av makten. Bilderna blir de tecken genom vilka vi “förstår” Världen. “Skådespelets språk bildas av den rådande produktionens ''tecken'', vilka samtidigt utgör denna produktions yttersta ändamål.” Och: “Skådespelet är inget annat än det gemensamma språket i denna uppdelning.” (§29)<br />
<br />
'''SUBSUMTION''' På sitt särskilt invecklade sätt är skådespelet Debords beskrivning av [[Formell och reell underordning|kapitalets verkliga subsumtion av samhället]], det tillstånd då kapitalet slutligen har blivit Värld. Det är “ett resultat av det existerande produktionssättet och på samma gång dess syfte”, den “föreliggande ''modellen''” där “de val som ''redan träffats'' i produktionen och den konsumtion som följer den” (§6) bekräftas, blir med Marx ord “specifikt kapitalistiska”. Lite senare (§16): “Skådespelet är inget annat än den ekonomi som utvecklas för sin egen skull. Det är en trogen återspegling av produktionen av ting, och ett förvrängt förtingligande av producenterna.”<br />
<br />
'''PENGAR''' Det enda bruket av värde blir med skådespelet värdets universella ekvivalens; nytta räknas i bytesvärden, och bruksvärdet tenderar att falla mot nollpunkten. █ Trots att Marx utläggning om varuformen får en framträdande plats i Debords bok och i de flesta tolkningarna av den, är det mer penningformen som Debord komplementerar. Som ett komplement till pengar lösgör skådespelet pengarnas bruksvärde och etablerar en skenbar självständighet av bruk i allmänhet. Om pengar är realiseringen av bytesvärdes negation av bruket, så är skådespelet brukets återkomst som förfalskad självständighet. "Skådespelet är de pengar man enbart betraktar, ty i det har all användning bytts ut mot den abstrakta återgivningens helhet." (§49)<br />
<br />
'''FRAMSTEG''' Utvecklingen som vi känner den, den officiella historiens framsteg, är “''den verkliga omedvetna historia''” som i skiftande grad gått bredvid, som en del av historian som helhet, och successivt trängt ut all skillnad. Det vill säga, “Ekonomin har alltså i sin helhet blivit just det som varan under detta erövringståg visat sig vara: ett förlopp av kvantitativ utveckling.” (§40) Från att ha haft en marginell del i samhällslivet har varuekonomin nu “uppnått en ''fullständig ockupation''” (§42) där överflödet av varor inte utplånat överlevnaden utan bara utökat den till alla aspekter av livet. Nyttigheter, behov och begär, allt framställs och ses enbart som varor, så att konsumtionen av det för med sig en “svällande överlevnad”, ett berövande återspeglat som bild av varans Värld.<br />
<br />
'''TIDEN''' “Produktionens tid, tiden-som-vara, är ett evigt staplande av likvärdiga intervall.” (§147) Det är tid som är utbytbar, alltså konsumerbar. Som framträder diversifierat men saknar en “kvalitativ dimension”. Det är konsumismens ytlighet och omedelbarhet. Upprepningen dubbleras under vardagens tid utanför arbetet och ger sken av den förindustriella cykliska rytmen (helger och semestrar att invänta, mandatperioder, konjunkturers cykler, etc); en ''pseudocyklisk'' tid som förlamar minnet och historien. Den pseudocykliska tiden tömmer kvällar, helger och annan “ledig tid” på verkligt liv på samma sätt som arbetet tömmer skapande och samverkan, för att bara lämna ett kadaver. Vardagen organiseras efter en rad pseudohändelser, hastigt växlande moden och bilder som utplånar all förbindelse med samhällets tid. █ “Den individuella upplevelsen av ett separat vardagsliv förblir utan språk, utan begrepp, utan kritisk tillgång till sitt eget förflutna som ingenstans finns upptecknat. Den låter sig inte kommuniceras. Upplevelsen förblir oförstådd och glöms bort till förmån för skådespelets falska minne av det icke minnesvärda.” (§157) Arbetarnas “tvångsinlösen av deras egen tid” (§159) har försatt dem i den mardröm de bara behöver bli medvetna om för att vakna ur.<br />
<br />
=== Negation som sanning och som stil. ===<br />
'''BROTTSLIG''' Proletariatet har inte längre några illusioner om politiken men är samtidigt “ännu fjärran från ett praktiskt klassmedvetande” och saknar “en adekvat form i handling.” (§114) Därför ser vi den “nya eran” först och främst i en “oformlig protest” av en “ny spontan kamp som först framstår som ''brottslig''.” (§115) Vandalisering och plundring av “''den tillåtna konsumtionens maskineri''”, festivalyran i kravallens utbredning, men också sabotaget och arbetsvägran — när dessa “enfants perdus” förr eller senare når gränsen av sin vägran återstår bara den totala. Brottsligheten “framstår som objektivt berättigat” i vardagens överlevnad, vilket för med sig nödvändigheten av en total omstörtning.<br />
<br />
:Med stöld och gåvor återfinner de ett användningssätt, som med ens förkastar varornas förslavande regelverk och som får deras inbördes förhållanden och deras tillkomst att framstå som fullständigt godtyckliga och onödiga. Plundringen i Watts utgör det enklaste förverkligandet av den oäkta principen "åt var och en efter falska behov" – behov som bestäms av och skapas av det ekonomiska system som förkastas genom just plundring. Det faktum att överflödet ''tas på orden'' och ''hinns upp i nuet'' i stället för att jagas i det oändliga genom alienerat arbete och genom stegrade, sociala behov – detta faktum betyder att de verkliga begären kommer till uttryck i fest och lek, i förstörelsens [[potlatch]]. En människa som förstör varor visar sin mänskliga överlägsenhet över varorna. Hon förblir inte fånge inom de godtyckliga former som har skymt bilden av hennes behov. Bland lågorna i Watts slutade man konsumera och började förtära. Människor som stjäl kylskåp utan att ha någon ström i sina hem ger den bästa tänkbara bilden av överflödets lögn omvandlad till sanning under lek. När man inte längre betalar för varan ligger den öppen för kritik och modifiering under vilken form den än uppenbarar sig. Bara så länge någon betalar för den med pengar, som en statussymbol i överlevandet, kan den respekteras och beundras som fetisch. ([https://www.marxists.org/svenska/tidskrifter/si/66-10-nedgang.htm Varuskådespelets nedgång och fall])<br />
<br />
'''LEKEN''' Samtidigt och vid sidan om kraftyttringarna måste lek äga rum för att våldets destruktiva utbredning inte ska utplåna livets strävan. Våldet ställer upp sig som en vägg mot Makten. Men för att tränga bort Makten måste leken äga rummet genom [[multituden]]s “federerade oberoende tider” som utbreder sig och lämnar plats för en “modell av den irreversibla tiden”. Det innebär för tidens del ett fullständigt förverkligande av den kommunism som avskaffar "allt som existerar oberoende av individer".<br />
<br />
'''ORGANISATION''' Som intellektuellt avskild från samhället måste sammanslutningen av radikaler sammanföra varje enskilds enhetliga levande till en praktisk kritik av samhällets samtliga aspekter.<br />
<br />
:“Kombattanternas egna ''väsen'' är de enda vapnen i den revolutionära organisationens kamp mot klassamhället: en revolutionär organisation kan inte inom sig återskapa den söndring och hierarki som utmärker det förhärskande samhället. Den måste ständigt bekämpa sin egen vanställning i det rådande skådespelet. Det enda kravet för att delta i den revolutionära organisationens totala demokrati är att ''varje medlem uppfattar och själv faktiskt tillägnar sig det koherenta i dess kritik'', en koherens som måste bevisas i den egentligt kritiska teorin och i förhållandet mellan denna och den praktiska verksamheten.” (§121)<br />
<br />
'''GEOGRAFI''' Människans territorium har separerats i och med varuekonomins utbredning. Det har inneburit platsens kollaps. Där vi är existerar inget helt, inget vi har fullständig tillgång till. Vi bor på en plats, vi arbetar på en annan, vi konsumerar på en tredje, vi gör annat på en fjärde, femte eller sjätte plats; vi är aldrig närvarande på någon. En “platsens autonomi” kan återfinnas i staden genom en unitär urbanism, “detta lekens rörliga rum … med fritt valda varianter av spelregler”, ett upprättande av äventyret, “livet uppfattat som en resa som innefattar hela sin egen mening”. (§178)<br />
<br />
'''SANNING''' “Att frigöra sig från den inverterade sanningens materiella grundval - se där vad självemancipation innebär i vår tid.” (§221) Den "historiska uppgiften att upprätta sanningen i världen" kan fullgöras varken av den isolerade individen eller av den atomiserade manipulerade massan, utan nu som alltid av den klass som förmår upplösa alla klasser genom att återföra all makt till den förverkligade demokratins desalienerande form, till ''rådet'' där den praktiska teorin kontrollerar sig själv och ser sin handling. Endast där som individerna är "direkt förbundna med världshistorien"; endast där som dialogen har beväpnat sig för att segra. █ “I den proletära kritikens nya läge återkommer detta resultat som det enda obesegrade inslaget i en besegrad rörelse.” (§118) Men rådet måste te sig annorlunda idag. För även där rådet har segrat har upproret förlorat. Rådet, om det verkligen vill förverkliga sin potentialitet, måste verkställa beslutet att “fullständigt rekonstruera territoriet efter behovet hos arbetarrådens makt, proletariatets ''antistatliga diktatur'', den verkställande dialogen. (§179) Rådet måste bli [[kommun]].<br />
<br />
'''STIL''' Vi måste tala på ett sätt som är avbrytande gentemot skådespelet och öppet mot våra andra. Vi behöver använda orden och språket på ett sätt som bryter mot gängse mönster men samtidigt öppnar för möten. Istället för en negation av stil och språk, istället för ett slags sökande till en nollpunkt (Barthes) behöver vi en negationens stil. █ Debords och situationisternas stil var en skandal, men är idag fullständigt rekupererad. Vilket inte förtar ansatsen att söka en ny stil som på nya sätt likt situationisterna kan uttrycka, kritiskt blotta och vända, undergräva och framkasta sanningen. Debord skriver: “Den stil som innehåller sin egen kritik måste klart visa att den aktuella kritiken behärska ''hela sitt förflutna''.” (§206) Resonemanget och metoden — [[Om détournement|détournement]] — hör till de mest kryptiska och missförstådda i hela den situationistiska episoden. Debord menar att det finns en intim koppling mellan uttryck och stil med “rörelsens teoretiska medvetande” vilket inkluderar en filtrering och koncentration av den verkliga rörelsens historiska lärdomar. Détournement är inte ett estetiskt attribut, utan mer av en attityd eller kanske rent av etiskt hållning som gör bruk av material enligt en historiskt specifik ''upprorisk stil''. Inte en aggregering av metoder eller regler utan den ständiga subversionen av det rådande materialet. “Détournement är anti-[[ideologi]]ns flytande språk.” (§208)<br />
<br />
|}<br />
</center><br />
<br />
<br />
<br />
<br />
[[Kategori:Situationistiska internationalen]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Sk%C3%A5despelssamh%C3%A4llet&diff=4094Skådespelssamhället2024-02-25T15:37:19Z<p>Iammany: /* Rekommenderade artiklar och essäer */</p>
<hr />
<div><br><br />
<center><br />
{| style="width:60%; background:#fcfcfc; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|style="width:35%; color:#000"|<br />
[[Bild:Spectaculaire.jpg|center]]<br />
<br><br />
<br />
=== Boklänkar ===<br />
* [http://classiques.uqac.ca/contemporains/debord_guy/societe_du_spectacle/spectacle.html La Société du spectacle]<br />
* [https://www.marxists.org/svenska/debord/1967/skadespelssamhallet/index.htm Skådespelssamhället] översatt av Bengt Ericson, 2002.<br />
* [https://www.marxists.org/reference/archive/debord/society.htm The society of the spectacle] översatt av [[Fredy Perlman]] och Jon Supak, 1970. [https://monoskop.org/images/e/e4/Debord_Guy_Society_of_the_Spectacle_1970.pdf pdf]<br />
* [https://www.cddc.vt.edu/sionline/si/tsots00.html The society of the spectacle] översatt av Donald Nicholson-Smith, 1994.<br />
* [http://www.bopsecrets.org/SI/debord/index.htm The society of the spectacle] översatt av Ken Knabb, 2002. [https://files.libcom.org/files/The%20Society%20of%20the%20Spectacle%20Annotated%20Edition.pdf pdf]<br />
* [https://unredacted-word.pub/spectacle/ The society of the spectacle] översatt av Ron Adams, 2021.<br />
<br />
<br />
=== Rekommenderade artiklar och essäer ===<br />
* Eric-John Russell: [https://cominsitu.wordpress.com/2020/10/30/from-the-commodity-to-the-spectacle-debords-marx-russell-2019/ From the commodity to the spectacle: Debord’s Marx]<br />
* Tom Bunyard: [https://www.radicalphilosophy.com/article/history-and-revolution-in-debords-the-society-of-the-spectacle History and revolution in Debord’s The Society of the Spectacle]<br />
<br />
=== Utvecklad innehållsförteckning med referenser ===<br />
<br />
Siffror inom parantes hänvisar till paragrafer.<br />
<br />
'''0 - FÖRORD TILL FJÄRDE ITALIENSKA UTGÅVAN [1979]'''<br><br />
<br />
:Akademi och teorikonsumtion — [[Operaismo]] och [[autonomia]] — [[Strategi]] — Clausewitz ''Der Feldzug von 1816 in Frankreich'' — [[Om teori och praktik]] — [[Maj 1968]] — [[Lettristerna]] och överskridandet av konsten — (Kontra-)Terrorism, konspiration — Gianfranco Sanguinettis ''[https://www.notbored.org/censor.html Truthful Report on the Last Chances to Save Capitalism in Italy]''<br />
<br />
'''0 - FÖRORD TILL TREDJE FRANSKA UTGÅVAN [1992]'''<br><br />
<br />
:Det integrerade skådespelet<br />
<br />
'''1 - FULLSTÄNDIG UPPDELNING (1-34)'''<br><br />
'''Begreppet skådespel (1-16) — Åskådandet (17-22) — Skådespelets ursprung (23-29) — Total alienation (30-34)'''<br />
<br />
:[[Alienation]] och [[Guide_till_Kapitalet#Varufetischismen|varufetischism]] — [[Formell och reell underordning|Verklig subsumtion]] — [[Hegel]]s ''[[Andens fenomenologi]]'' — David Riesmans ''The lonely crowd''<br />
<br />
'''2 - VARAN SOM SKÅDESPEL (35-53)'''<br><br />
'''Varan (35-39) — Utveckling och framsteg: Koloniseringen av samhällslivet (40-44) — Automatisering (45) — Bruksvärdets fallande tendens (46-53)'''<br />
<br />
:[[Georg Lukács]] ''[[Historia och klassmedvetande]]'' — Varufetischism och alienation — Kapitalismens uppkomst — Produktivkrafternas utveckling — Industrialisering, specialisering och borgerlig vetenskap — Varans humanism — Behov och berövande genom varan — Bruksvärde och bruk i skådespelet — [[Psykoanalys|Freud]]s ''Jaget och Detet''<br />
<br />
'''3 - ENHET OCH SPLITTRING I FRAMTRÄDELSEN (54-72)'''<br><br />
'''Kapitalismen som globalt system (54-58) — Banaliseringen (59-62) — Skådespelet som koncentrerad eller utbredd (63-65) — Varans förvärldsligande (66-72)'''<br />
<br />
:Kritik av statskapitalism — Konsumism — Livsstil och roller<br />
<br />
'''4 - PROLETARIATET SOM SUBJEKT OCH SOM REPRESENTATION (73-124)'''<br><br />
'''Den verkliga rörelsen (73-74) — Hegel och historiskt tänkande (75-78) — Marx projekt och dess begränsningar (79-90) — Första Internationalen (91) — Kritik av anarkismen (92-94) — Socialdemokrati: reformistisk och revolutionär (95-103) — Byråkrati och ideologi som självändamål (104-111) — Leninism vid makten (112-113) — Det nya proletariatet och rådet (114-124)'''<br />
<br />
:[[Den verkliga rörelsen]] — [[Pariskommunen]] och [[Första internationalen]] — Hegel och [[dialektik]] — [[Karl Korsch]] — Utopisk socialism: Henri de Saint-Simon, Charles Fourier, Etienne Cabet, Robert Owen, Henry George — George Sorel — Georg Lukács ''Historia och klassmedvetande'' — [[Bakunin]] om “osynliga lotsar” — [[Spanska revolutionen]] — Spartakisterna, [[Rosa Luxemburg]] och Karl Liebknecht — [[Lenin]] och bolsjevikerna — Arbetaroppositionen — Ante Ciliga — Östtyska upproret 1953 och Ungerska upproret 1956 — [[Ludditer]]na — Debords [https://www.marxists.org/svenska/tidskrifter/si/66-10-nedgang.htm Varuskådespelets nedgång och fall] — [[Anton Pannekoek]] och [[Ultravänstern|rådskommunism]] — Robert Musils ''Mannen utan egenskaper''<br />
<br />
'''5 - TID OCH HISTORIA (125-146)'''<br><br />
'''Tid och mänsklig historia (125-126) — Cyklisk och historisk tid (127-132) — Gudomlig rätt och myter (133-135) — De monoteistiska religionernas kompromiss (136-138) — Renässans och borgarklassens framväxt (139-143) — Franska revolutionen (144-146)'''<br />
<br />
:Novalis — Messianism och apokalyptik — Bondeuppror — Augustinus ''Guds stad'' — Norman Cohns ''The pursuit of the millenium'' — Machiavelli — Fronden (franska inbördeskriget 1648–1653) — Debords (orealiserade) film ''Les aspects ludiques manifestes et latents dans la Fronde'' (på engelska: “Visible and Hidden Playful Aspects in the Fronde”) — [[Franska revolutionen]]<br />
<br />
'''6 - SKÅDESPELETS TID (147-164)'''<br><br />
'''Pseudocyklisk tid (147-151) — Fritid och konsumtion (152-154) — Historiens förlamning (155-161) — Det revolutionära projektet: förallmänligat historiskt liv (162-164)'''<br />
<br />
:Baltasar Gracians ''Handbok i levnadskonst'' — Debords [https://www.cddc.vt.edu/sionline/si/everyday.html Perspectives for conscious changes in everyday life] — Jubelår — [https://www.marxists.org/svenska/marx/brev/1843_sept.htm Marx brev till Arnold Ruge september 1843]<br />
<br />
'''7 - FYSISK PLANERING (165-179)'''<br><br />
'''Varans rum (165-169) — Urbanisering som uppdelningens teknik (170-174) — Staden, landet och historia (175-177) — Unitär urbanism (178-179)'''<br />
<br />
:Machiavellis ''Fursten'' — [[I staden|Stadsplanering]] — Georges-Eugène Hausmann — Lewis Mumfords ''The city in history'' — [[Om förkapitalistiska produktionssätt|Det “asiatiska” produktionssättet]] — [[Unitär urbanism]] — [[Lek]] — [[Raoul Vaneigem]]s [http://www.bopsecrets.org/SI/12.selfman.htm Notice to the civilized concerning generalized self-management]<br />
<br />
'''8 - NEGATION OCH KONSUMTION I KULTUREN (180-211)'''<br><br />
'''Kulturen och dess självförstörelse (180-188) — Barocken (189) — Avantgarden (190-193) — Skådespelets tänkande som det falska medvetandets allmänna vetenskap (194-202) — Teoretisk rekuperation och dess praktiska kritik (203-211)'''<br />
<br />
:Arnold Ruge, brev till Marx mars 1843 — Marx ''[https://www.marxists.org/svenska/marx/1843/01-d001.htm Kritik av Hegels rättsfilosofi]'' — [[Dada]] — [[Surrealism]] — Marshall McLuhan — Clark Kerrs ''The uses of the university'' — Strukturalism — Daniel Boorstins ''The image: a guide to pseudo-events in America'' — Roland Barthes ''Litteraturens nollpunkt'' — [[Om détournement|Détournement]] — Kierkegaards ''Filosofiska fragment'' — Lautréamont<br />
<br />
'''9 - IDEOLOGIN FÖRKROPPSLIGAD (212-221)'''<br><br />
'''Ideologi (212-217) — Medvetande, närvaro, sanning (218-221)'''<br />
<br />
:K. Mannheims ''Total ideologi'' — Marx [https://www.marxists.org/svenska/marx/1845/03-d006.htm Teser om Feuerbach] — Joseph Gabels ''False consciousness'' — Social patologi<br />
<br />
[[Bild:Samhallet.jpg|center]]<br />
<br><br />
<br />
|}<br />
</center><br />
<br />
<br />
[[Kategori:Situationistiska internationalen]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Pamflett_mot_den_weimarska_livsuppfattningen&diff=4093Pamflett mot den weimarska livsuppfattningen2024-01-06T15:11:50Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div><center><br />
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|<br />
Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 70-73. Av [[Raul Hausmann]].<br />
|}<br />
</center><br />
<br />
Jag förkunnar den dadaistiska världen!<br />
<br />
Jag hånskrattar åt vetenskap och kultur, dessa eländiga skyddsanordningar för ett dödsdömt samhälle.<br />
<br />
Inte fan intresserar det mig hur Martin Luther såg ut! Jag tänker mig att han var en liten tjockis. Han såg väl ut ungefär som Ebert. Varför skulle vi behöva läsa Buddhas tal — då är det bättre att ha en falsk föreställning om filosofiska avvikelser. Och varför ska vi behöva veta att det under kambriumperioden fanns jätteliljor som tack vare lufttrycket blev större än nutidens? Eller att 227 miljarder atomer utgör en molekyl av en tiondels kubikmillimeters storlek? Men än oviktigare än alla dessa okontrollerbara ting förefaller mig de seriösa poeterna att vara.<br />
<br />
Varför är det bättre att vara köpman än poet? Köpmannens bedrägeri sker öppet och drabbar enbart andra människor — enligt borgerlighetens moralkodex är detta ett hedervärt beteende. Poeten bedrar sig själv när han talar i allas namn — och därmed är han dömd, avskuren från den värld som är mer än verklig. Dessa kaxar vill göra gällande att de representerar det mörka begäret hos en Gud som de inte själva tror på, men det enda de gör är att förneka alla andras existens. Dessa habegärets petarder är sanna apacher av Karl Mays nåde — Shatterhand! oh Winnetou — men inte lika verkliga som denne sachsare från den tyska hjärnans Meritzburg.<br />
<br />
De plågas av sitt trista allvars gallbesvär, dessa litteratörer och versmakare. Redan nu spricker de ut som andliga pestbölder i tjänst hos Ebert-Scheidemann-regeringen, vars fonografiska valser de kakafoniskt understöder på samma sätt som de en gång entusiastiskt skrålade för den preussiska polisen.<br />
<br />
Några av de mest slipade av dessa hjärnans arbetare tog genast parti — konjunkturenligt och till överklassproletärens båtnad. I skuggan av Mammons bud brusar de nu förnämt och trånar efter disciplin, lugn och ordning. Poeterna, dessa idealister med gångbart marknadsvärde, har undergrävt gemene mans visdom. Bildningsbegäret har de förvandlat till en fiktion om de rimmade ordens mervärde för att sedan slå proletärerna i skallen därmed. Nej, istället för att hjälpa rättsstatens idiotiska moral på traven, borde de i människornas medvetande ha slungat in löjets, ironins och det onyttigas vaksamhet — den orfiska galenskapens jubel. Att på så vis hålla det meningslösa i helgd utgör raka motsatsen till borgarens trygga tankar och ärliga begrepp om ära, som bara är en librettoapparat med utbytbar moralskiva.<br />
<br />
Psykoanalysen är vetenskapens reaktion på denna ruttna pest. Alla handlingar och utfall, alla uppstigningar i det blå från de värdiga formernas bergstopp, dras ner till en medelklassnivå, kvalmig och illaluktande som ett träsk, ständigt dallrande som gelatin. Dessa fårskallar med sina slemblåsor och sina äckliga förmåga att förvandla sig till allt och alla (bara inte till ett enda), dessa personlighetens stridbara drevkarlar är t o m alltför miserabla för att falla en girig borgare i smaken.<br />
<br />
Låt oss kväva dem i det damm som deras fasligt allvarsamma verk i sextio band samlar!<br />
<br />
Jag är inte bara emot Potsdamsandan — jag är också emot Weimar. Goethe och Schiller har långt mer än gamle Fritz på sitt samvete: Ebert-Scheidemann-regeringen är en självklar följd av den poetiska klassicismens dumma och näriga hållningslöshet. Denna klassicism är en uniform, en metrisk maskering för ting som skyr allt vad egen upplevelse heter.<br />
<br />
Allvarliga poeter, majoritetssocialister, demokrater — alla står de utanför det verkliga skeendets virvlar — sveper in sina futiliteter i de vördnadsbjudande förordningarnas stela drapering. Militära versfötter blandas med arior om gudar och människor. Och ut det trygga försåt som innehavet av några sedlar och ett kilo smör skänker, dyker alla pundhuvudens ideal upp: Goethes andra Faust. Allt som saknas hos Schillers rövare finns där. Och på samma sätt som dessa högtravande klassikers verk utgjorde de tyska soldaternas enda packning och var deras ständiga bekymmer, så är det omöjligt för dagens regering att sköta affärerna annorledes än i Schillers och Goethes anda. Tysklands idealisering fortskrider alltså i rask takt, de levande egenskapernas statsbankrutt kan inte undvikas — och alla musor trår sin dans därruntikring. Den förr så kristne tysken har blivit Goethe-Ebert-Schiller-Scheidemannian — bara hans gudsomhaverbarnenkärskräck för bolsjevismen kan nu slita honom från byteshandels med egedom och nyttjanderätt. Kommunism är bergspredikan i praktiken, en den ekonomiska rättvisans religion, en skön galenskap. Demokraten, däremot, är allt annat än galen — han skulle helst av allt vilja leva på småmynt och korvören. Hursomhelst är galenskapen skönare än det bleka förnuftet. Vi måste alla vara oss själva! Vi måste själva bekosta våra liv! Vad är demokrati? Livet — så som rädslan för att inte få vårt dagliga fadervårbröd har gestaltat det.<br />
<br />
Vi vill skratta, skratta, och göra vad våra instinkter bjuder. Vi vill inte ha demokrati och liberalism, vi föraktar den andliga konsumtionens koturner. Vi fruktar inte kapitalet. För oss är anden en teknik, ett hjälpmedel — VÅRT hjälpmedel och inte någon förnäm handtvagning i all avskildhet. Vi kommer inte att klyva hår och inte att buga oss inför skenbarheter — här ser vi inget mindre än ett medel att drivna av instinkt spela vårt spel om medvetandets födelse i världens medvetna gång. Den tillbakadragna människan är för oss och våra vänner ett gissel, vi lever i det otrygga. Vi traktar inte efter det som är värdefullt och förnuftigt (sådant smickrar bara borgare) — vi vill ha det värdelösa och oförnuftiga! Vi reser oss mot Potsdam-Weimars förpliktelser — dom gäller inte oss.<br />
<br />
Vi vill själva skapa allt — vi vill själva skapa vår nya värld!<br />
<br />
Dadaismen är den enda av dagens konstformer som har kämpat för en förnyelse av uttryckmedlen och mot den ordningsälskande borgarens klassiska bildningsideal — för att nu inte nämna kampen mot expressionismen, denna dess sista utlöpare.<br />
<br />
Under kriget företrädde Club Dada världen som internationell helhet, den är en internationell, antiborgerlig rörelse!<br />
<br />
Club Dada utgjorde fronden mot “andens arbetare”, mot “de intellektuella”!<br />
<br />
Dadaisten är mot humanismen, mot den historiska bildningen!<br />
<br />
Han är för den egna upplevelsen!!!<br />
<br />
Berlin, april 1919<br />
<br />
[[Kategori:Utdrag]]<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Vad_%C3%A4r_dadaismen_och_vad_vill_den_i_Tyskland&diff=4092Vad är dadaismen och vad vill den i Tyskland2024-01-06T14:56:56Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div><center><br />
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|<br />
Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 98-99.<br />
|}<br />
</center><br />
<br />
DADAISMEN KRÄVER:<br />
<br />
# en internationell revolutionär organisation av alla tänkande och skapande män och kvinnor på den radikala kommunismens grund;<br />
# inrättandet av progressiv arbetslöshet genom en förnuftig mekanisering av varje tänkbar aktivitet. Endast genom arbetslöshet är det möjligt för individen att finna livets sanning och slutligen bli ett med sina upplevelser;<br />
# omedelbar expropriering av all egendom (socialisering), kommunal utspisning för samtliga; dessutom: uppförandet av städer och parker, skinande av ljus, vilka skall tillhöra alla i samhället och egga till frihet.<br />
<br />
CENTRALRÅDET KRÄVER:<br />
<br />
# dagliga måltider betalda med offentliga medel för alla tänkande och skapande män och kvinnor på Potzdamer Platz (Berlin);<br />
# obligatorisk anslutning för alla präster och lärare till dadaismens trosartiklar;<br />
# det mest brutala förintande av varje form för “andens kulturarbetare” (Hiller, Adler), av deras förtäckta borgerlighet, av expressionismen och av postklassisk uppfostran à la Sturm-gruppen;<br />
# omedelbart inrättande av ett statligt konstcentrum, utrotandet av egendomsbegreppet inom den nya konsten (expressionismen); begreppet egendom är absolut oförenligt med dadaismens överindividuella rörelse som skall befria mänskligheten i dess helhet;<br />
# införandet av simultandikten som kommunistisk statsbön;<br />
# samtliga kyrkors indragande — istället skall brutist-, simultan- och dadadikter läsas där;<br />
# grundandet av ett konsultativt arbetarråd för livets omvandling i varje stad med mer än 50 000 innevånare;<br />
# omedelbar organisering i stor skala av en dadaistisk propagandakampanj med 150 cirkusar för proletariatets upplysning;<br />
# underställandet av varje lag och förordning i och för godkännande av det dadaistiska centralrådet;<br />
# inrättandet av ett dadaistiskt sexcentrum så att de sexuella relationerna omedelbart organiseras i överstämmelse med den internationella dadaismen.<br />
<br />
<br />
Det dadaistiska centralrådet.<br />
<br />
Tyska gruppen: Jefim Golyscheff, [[Raoul Hausmann]], [[Richard Hülsenbeck]].<br />
<br />
[[Kategori:Utdrag]]<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=En_avant_dada&diff=4091En avant dada2024-01-06T14:54:20Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div><center><br />
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|<br />
Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 91-97. Av [[Raul Hausmann]].<br />
|}<br />
</center><br />
<br />
[[Bild:Raoul Hausmann1.jpg|right|400px|frame|Raoul Hausmann, Självporträtt, 1931.]][[Bild:Der Kunstkritiker.jpg|right|400px|frame|Raoul Hausmann, Der Kunstkritiker, 1919-1920.]]<br />
Vid tiden för Cabaret Voltaire ville vi “dokumentera” — vi gav ut publikationen “Cabaret Voltaire”, ett sammelsurium av de mest skilda konsttendenser, vilka just då föreföll oss utgöra “dada”. Vad dada verkligen skulle vara — det förstod ingen av oss. Vi hade nämligen inte tillräckliga begrepp om den tid vi levde i för att kunna ställa oss utanför rådande föreställningar och bilda oss en uppfattning om konsten som moraliskt och socialt fenomen. Konsten bara fanns där — det fanns konstnärer och borgare. Man älskade den ena sorten och hatade den andra. Manolescu, den store hotelltjuven, har skrivit memoarer som till stil och espirit är överlägsna allt vad kriget frambragt i tysk memoarväg. Elasticiteten är allt. Marinetti har en hel del av denna framtida litteraturtrollkarl, som spelar golf lika bra som han gaggar om Mallarmé eller — om så behövs — anlägger gammalfilologiska aspekter samtidigt som han är fullständigt klar över vilken av sällskapets damer det kan löna sig att stöta på. Den tyske diktaren är en typisk fårskalle. Han drar omkring med sitt akademiska begrepp om “anden”, diktar vid behov om kommunism, sionism, socialism och är hela tiden fylld av förundran över de färdigheter som musan förlänat honom. Den tyske diktaren har låtit inteckna diktningen. Och enligt hans åsikt är det bra med det. Han begriper inte att världen bedriver en oerhörd humbug med “anden”, och inte heller att det är bra att denna humbug bedrivs.<br />
<br />
I hans huvud härskar en hierarki med den opoetiska, d v s merendels obildade, människan längst ner och den andliga Schillertypen, Hasenclever, som trånar efter det eteriska, högst upp. Så är det och så skall det förbli. Det räcker med att lyssna till vad gamle Schopenhauer säger i sin “Parerga” om tyskens inbilskhet beträffande sin bildning, och man inser — om man är psykolog — utan vidare det komiska och utsiktslösa i den tyske diktarens situation.<br />
<br />
Att göra litteratur med en pistol på fickan, det var min dröm sedan en tid tillbaka. Ungefär som en rovriddare av pennan, en modern Ulrich von Hutten — så såg den bild ut som jag gjorde mig av en dadaist. En dadaist kan bara ha förakt till övers för dem som förvandlar “anden” till ett Tusculum, till en tillflykt för sina egna svagheter. Filosofen i vindskammaren är som företeelse sedan länge i otakt med tiden — men detsamma gäller också yrkeskonstnären, kafélitteratören, den spirituella sällskapsmänniskan; kort och gott den människotyp som faller till föga för intellektuella prestationer och betraktar andligheten som en välkommen begränsning, vilken i hennes egna ögon gör henne värdefullare än andra människor. Där har ni i stora drag motsatsen till en dadaist. I städerna satt de: målade sina tavlor, filade på sina dikter, tröstlösa typer till hela sin natur — med klena muskler, ointresserade av vardagens problem, fiender till reklam, till gatuliv, till de bluffar och transaktioner som dagligen sätter tusentals människors liv på spel. Livet ja! Dadaisten älskar livet, eftersom han kan kasta bort det varje dag. För honom är döden en dadaistisk fråga. Dadaisten ser fram emot sin dag, fullt medveten om att han när som helst kan få en blomkruka i huvudet. Han är naiv, han älskar tunnelbanans oljud, han är hemtam på Cooks resebyrå och förtrogen med änglamakerskornas mottagningar, bakom vars nogsamt fördragna gardiner fostren torkas av med läskpapper som sedan mals och saluförs som surrogatkaffe.<br />
<br />
<br />
<br />
Vem som helst kan vara dadaist. Dada är inte begränsad till någon speciell konstart. Bartendern på Manhattan Bar som häller upp Curacao med ena handen och kliar sin gonorré med den andra är dadaist. Den där karln i regnrock som just påbörjar sin sjunde resa jorden runt är dadaist. Den som fullt och fast begriper att man bara kan ha idéer om man omsätter dem i liv är dadaist — en alltigenom aktiv typ som lever i handling, eftersom det är så han skaffar sig sina erfarenheter.<br />
<br />
Den som hyr en våning på Bristol Hotel utan att veta varifrån han skall få drickspengar till tjänsteflickan är dadaist. Människan som lever på en slump, med ärliga blå ögon och dansk skalle, är dadaist. Hon kan hiva iväg sin individualitet som en lasso, hon dömer från fall till fall, hon accepterar att världen på en och samma gång rymmer muhammedaner, zwinglianer, förstaringare, vederdöpare, pacifister etc, etc. Världens brokighet är henne välkommen men föga förundransvärd.<br />
<br />
Om kvällen spelar ett kapell nere vid stranden och hororna på sina högklackade skor skrattar dig rakt i ansiktet. Världen är rutten och falsk. Man spankulerar omkring och tänker på kvällsmaten. Men innan du hinner slå dig till bords anländer ett bud med telegram, varav framgår att alla dina grisar dött av rabies, att någon har slängt ut din frack från Eiffeltornet och att din hushållerska har fått skelettcancer. Du kastar en blick mot månen — den tycks dig vara en god investering — och så kommer samma bud med ännu ett telegram. Nu vet det berätta att alla dina höns har gått hädan i mul- och klövsjuka, att din far har stått på öronen över en dynggrep och frusit ihjäl och att din mor har spruckit av sorg inför sitt silverbröllop (kanske hängde stekpannan kvar i öronen på henne, vad vet jag?). Sånt är livet, käre vän. Dagarna växlar likt tarmarnas spasmer och du — som så ofta har fruktat att få ett fiskben i halsen — lever alltjämt. Du drar täcket över huvudet och visslar på “Den glade vandraren”. Och vem vet, ta inte ut glädjen i förskott, nästa dag sitter du kanske vid skrivbordet, med pennan i högsta hugg, böjd över din nya roman “Packet”. Vem vet! Ren dadaism, mina damer och herrar.<br />
<br />
<br />
<br />
Under de senaste decennierna har det i Europa inte förekommit något ord eller begrepp, någon filosofi eller politisk slogan, som med sådana genomslagskraft har drabbat ett civiliserat samhälles hela föreställningsvärld. Detta är ett faktum av djup psykologisk betydelse. För alla dessa människor i kaféer och teatrar, på travbanor och bordeller, som till en början betraktade och hånade dadaismen som “ett skrattretande uttryck för modern konstgalenskap”, har den för länge sedan upphört att vara en konstriktning. Man får vara professor i filosofi med kateter vid Berlins universitet för att inte förstå att nittionio av hundra människor bryr sig lika lite om konstens riktningar, teknik och perspektiv som den berömda kon bryr sig om påskdagen. Att detta dada som påverkar dem .. om än på ett aldrig så obestämbart sätt — skulle ha anknytning till eller ursprung i konsten känner de inte längre till och det intresserar dem inte. Ett ord som till den grad påverkar massorna måste vara bärare av en idé, som rör vid just dessa massors ömmaste punkter, som får dem att skämmas, förskräckas eller glädjas i det innersta.<br />
<br />
<br />
<br />
Vad dada till en början var och blev är av underordnad betydelse jämfört med dess senare betydelse för Europa. Dada har verkat inte som en stilla övertalning utan som ett blixtnedslag, inte som ett system hämtat ur en bok vilket först har filtrerats genom skarpa hjärnor för att sedan till slut tuggat om och om igen bli allmän egendom, utan som en heraldisk paroll utslungad från hästryggen. Det oerhörda intryck som dadaismen har gjort på den stora massan av konstnärligt ointresserade människor ligger i det vansinniga och komiska i ordet dada. Vartill strax skall fogas att detta intryck förutsätter en djupare psykologisk orsak, som hör samman med hela “mänsklighetens” situation och sociala organisation i nuet. Genomsnittsmänniskan, herrar Smith, Schulze och Dupin — denna naturens berömda serieproduktion, som slår vapnet ur handen på varje värderande intellekt men ändå är grunden för all psykologisk kunskap, fick höra talas om att dada skulle vara ett barnjoller, att det fanns människor som skrev detta joller “på sitt baner” — att några fullkomliga idioter “ville bilda ett parti” utifrån dibarnets gnäll. Det slog sig på knäna av skratt, mycket har man ju hört talas om men detta — ja, man får då säga (ja, vadå?): nä nä nä. Dada framkallade hös herrar Schulze, Smith och Dupin ett livligt minne av deras egna rättskaffens nappflaskor och söliga blöjor från anno dazumal, av det skrik som hädanefter skulle komma att lyckliggöra världen. Dada Dada Dada. Det är vad jag menar med suggestiviteten hos ordet dada. dess förmåga att hypnotisera och leda vanligt folks tankar till ting och begrepp som ingen av dess upphovsmän har tänkt på.<br />
<br />
Valet av ordet dada i Cabaret Voltaire var självfallet selektivt-metafysiskt, ett utslag av energin hos samtliga de idéer som redan hade börjat verka — men ingen hade tänkt på dada som barnjoller. Det är en sällsynt gudagåva för en människa att förunnas vara med vid en religions födelse, eller vid uppkomsten av en idé vilken som helst som inom kort ska erövra världen. Och ändå är dada gudskelov inte en idé (och detta säger jag för att lugna alla studenter och akademiska mulåsnor) i historieböckernas “kulturprogressiva” bemärkelse utan alltigenom av flyktig karaktär. Dada vill inte vara annat än en spegel som man snabbt går förbi eller ett plakat, som i nuets grällaste färger påminner om det ena eller andra tillfället att göra av med sina pengar eller fylla sin buk. Psykologiskt talat! Om man har haft den sagolika turen att få vara med vid en sådan “sensations” födelse — ja, då är det inte utan att man skulle vilja begripa hur det kan komma sig att ett tomt läte ämnat som artistnamn åt en sångerska under de mest groteska äventyr först blir till varumärken för en smutsig kabaré, sedan till abstrakt konst, och så till barnjoller och dibarnsparti för att slutligen — nåja, jag skall inte gå saker och ting i förväg. Där har ni dadaismens sanna historia. Dada överföll dadaisterna utan deras vetskap. Det var en obefläckad avlelse, vars djupaste betydelse således var mig fördold.<br />
<br />
<br />
<br />
Dadaisten anser det nödvändigt att vända sig mot konsten, eftersom han har genomskådat dess bedrägliga funktion som moralisk säkerhetsventil. Kanske är denna kampvilja en sista akt av itutad ärlighet, kanske är det något dadaisten gör för skojs skull, kanske saknar det hela varje rim och reson. Hursomhelst ges det goda grunder för att betrakta konsten (inklusive kultur, andlighet och gymnastikförbund) som ett enda stort bedrägeri. Och detta i synnerhet — som jag tidigare har antytt — i Tyskland, där man alltifrån barnsben proppas full med den mest skrattretande dyrkan av allsköns gudomligheter, på det att man som vuxen och god skattebetalare omedelbart likt en natt må falla på knä närhelst staten eller något annat smärre rövarband beordrar underkastelse inför en eller annan “högre ande”. Ja, jag säger det igen: hela denna andecirkus är ett stort utilitaristiskt bedrägeri. Under hela detta krig (och i synnerhet då i Sachsen där de mest infama hycklarna håller hus) har tyskarna försökt rättfärdiga sina in- och utrikesaffärer med Goethe och Schiller. Man kan i all högtidlighet (stackars sate!) proklamera kulturen som en form för nationell andlighet, men den kan också betecknas som en kompensationsföreteelse, som underkastelse inför en osynlig domstol, som veronal för samvetet. Tyskarna är mästare i att förställa sig, de är de mest utpräglade illusionisterna (i ordets varitébemärkelse) av alla folk. I varje ögonblick av sitt liv trollar de fram en sköld av kultur, ande, överhet, bakom vilken de kan dölja sina skräckslagna magar. Det är denna skenhelighet som alltid tycks fransmännen så främmande och obegriplig, likt ett tecken på djävulsk ondska. Tysken tycks inte kunna vara barnslig, han har två personligheter och dubbla utgångspunkter för sitt handlande.<br />
<br />
Det är här inte fråga om att gå i bräschen för något nation. Fransmännen, som själva har bragt tidens chauvinism till fulländning, kan minst av alla göra anspråk på att andra folk skall betrakta dem som ''grande nation''. Tysken äger alla en idealists fel och förtjänster. Det är bara att välja. Antingen kan man betrakta denna idealism som förvränger tingen och förvandlar dem till (kadaverlydiga!) funktioner av någonting absolut — det må sedan vara vegetarianism, mänskliga rättigheter eller monarki — som ett sjukligt missfoster, eller också kan man lovsjunga den som “en bro till evigheten”, “livets mening” eller vad för slags plattityder man nu har på lager. Det där har expressionisterna gjort så det räcker. Det är sådant som en dadaist vänder sig emot av ren instinkt. Dadaisten står med fötterna på jorden och tycker om vin, kvinnor och annonser, hans kultur är framförallt en kroppskultur. Instinktivt ser han som sin uppgift att slå tyskarnas kulturideologi sönder och samman. Det är här överhuvudtaget inte fråga om att försvara dadaisten. Han handlar av instinkt, precis som när någon påstår sig vara tjuv av ren lidelse eller frimärkssamlare av rent intresse. “Idealet” växlar: den abstrakte konstnären har förvandlats till en stygg materialist (om du så vill, bäste läsare) med den svårbegripliga egenskapen att betrakta skötseln av sin mage och sina aktieaffärer som en ärligare sysselsättning än filosofi. “Men det är väl inget nytt”, hör jag genast dem skrika som aldrig kommer att kunna frigöra sig från “det gamla”. Jo, så till vida är det något oerhört nytt som att man för första gången dragit konsekvenserna av frågan “Vad är tysk kultur?” (svar: skit) och går till angrepp mot den med satirens, bluffens och ironins alla vapen — ja, i sista hand också med skjutvapen. Och det i en stor gemensam aktion.<br />
<br />
[[Kategori:Utdrag]]<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Fil:Der_Kunstkritiker.jpg&diff=4090Fil:Der Kunstkritiker.jpg2024-01-06T14:52:47Z<p>Iammany: Raoul Hausmann, Der Kunstkritiker, 1919-1920</p>
<hr />
<div>Raoul Hausmann, Der Kunstkritiker, 1919-1920</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Fil:Raoul_Hausmann1.jpg&diff=4089Fil:Raoul Hausmann1.jpg2024-01-06T14:51:57Z<p>Iammany: Raoul Hausmann, Självporträtt, 1931</p>
<hr />
<div>Raoul Hausmann, Självporträtt, 1931</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Sista_uppluckringen&diff=4088Sista uppluckringen2024-01-06T14:44:52Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div><center><br />
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|<br />
Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 56-61. Av Walter Serner. Original i fulltext på https://www.walter-serner.de/letzte-lockerung-manifest-dada<br />
|}<br />
</center><br />
[[Bild:Serner-letzte_lockerung.jpg|right|400px|frame|Serners pamflett Letzte lockerung.]][[Bild:Richter-serner.jpg|right|400px|frame|Hans Richters porträtt av Serner.]]<br />
2º Vad kan den första hjärna som uppträdde här på jorden tänkas ha haft för sig? Förmodligen förvånades den över sin existens och visste inte vad den skulle göra, varken med sig själv eller det smutsiga fortskaffningsmedel den hade under fötterna. Så småningom har man vant sig vid hjärnan och struntar i den till den grad att man inte ens struntar i den. Sig själv förvandlar man till en svindlare (i botten av skalan: polsk neger, i toppen: senatspresident eller nåt i den vägen), och den med all orätt beundrade naturen gör man till en kuliss för en i sanning mycket stark pjäs. Detta är förvisso inte någon särskild heroisk utväg ur ett dilemma som ännu inte nått sin kulmen. Eftersom den är så lätt att finna (existerar det något löjligare än en personvåg?) saknar den för all del charm, men just därför är den också i vissa fall högst användbar.<br />
<br />
3º Även en lokförare slås minst en gång om året av tanken att hans förhållande till loket inte alls är tvunget, och att han inte vet mycket mer om sin äkta hälft än vad han visste efter den där varma natten i skogen. (Och hade jag nu skrivit La Villette eller Theresienwiese så vore båda hänvisningarna helt illusoriska. Fingervisning för vanekärringar: “Om topografisk anatomi, psykisk luftväxling och liknande”.) I Hotel Ronceroy eller på Picadilly är det däremot redan idag förbannat oklart varför man för tillfället stirrar på ena handen och gnolar, hör sig själv klia och älskar sitt spott. Detta skenbart så blygsamma exempel rymmer möjligheten av att den genomträngande känslan av leda förbyts i en tanke på sitt egentliga upphov. Sådana älskvärda ögonblick arrangeras av den desperata typ (å, en sån sötnos!) som bedriver sitt ofog i egenskap av profet, konstnär, anarkist, statsman och så vidare, det vill säga kort och gott som svindlare.<br />
<br />
5º ''Allt'' är nämligen svindlerier, gott folk. Var och en är (mer eller mindre) en alltigenom luftig bild, dieu merci. (En sak i förbigående bara: 10 centime till den som är oförvägen nog att för mig bevisa att det finns någonting som i sista hand ''inte'' sprutar omkring som godtycklig norm!) Annars skulle nämligen en oerhörd kedjeexplosion bryta ut. Diagnos: rabiat leda, eller: panisk resignation, eller transcendentalt ressentiment och så vidare. (Fortsätt bara, och ni har ett register över samtliga obegåvade tillstånd.) Den allmänna situation som för närvarande råder på jorden är därför således bara en naturlig följd av en leda som har blivit outhärdlig. Leda: bara ett harmlöst ord. Envar söke sig den smakfullaste benämningen på sin mindervärdighet! (Tacksamt ämne för en spännande pantlek!)<br />
<br />
12º Silkesstrumpor är ovärderliga. En vicedrottning är en fåtölj. Världsåskådningar är en röra av ord. En hund ''är'' en hängmatta. Konsten är död. Vive Dada!<br />
<br />
16º Kliv bara på mitt herrskap! Kliv bara på! Det som ni ännu aldrig har sett kommer ni visserligen inte att få se här heller, men däremot ett menageri som är rent förträffligt. Ja, det ''är'' rent! Hallå: . . . här har vi en som gjort denna de mest bedrövades skrattretande och positiva tjänstvillighet till en väckelse, han ställer sig upp och profeterar om ett gudomligt system. Den städse suggestivt kopplade hjärnan fångar han i snaran av en fullständigt obevisbar grundsats (axiom, idé, a-priori-sats o s v, ofog) för att på så vis få tyst på denna ledans plågade jämmer. Det är kittlande och roligt och således genant för publiken att man så ofta bär sig ack så åt. . . En annan skapar en tjock bok om de aktuella (bom!) frågorna och serverar lösningar med oefterhärmlig pannvälvning (höfter fäst!) — Lösningar, tja. . . Ännu en irriteras (över situationens ohållbarhet snarare än de uteblivna lösningarna), blir rabiat och förordar handlingens rosenrasande propaganda: trots allt en typ av tankefiasko värd att beundra — att utnyttja verklighetens vansinne på ett verkligt vansinnigt sätt (käre [[Ravachol]]!). . . Och så har vi en som diktar eller musicerar och så vidare ofog och vill i bestörtning proklamera dekokten av sina mest pinsamma tillstånd som del- eller t o m slutlösningar. Undan. . . ! Till sist en som åker skridsko över kontinenten, en som allt efter behov är greve eller tjuv, gulasch eller diplomat, spelare eller solochvårare, kopplare eller regeringsråd. Denna mångsidiga aktivitet är nämligen det enda som kan stilla hans enorma begär av förströelse (Manolescu, Charles de Hoffman, jag älskar er). Om han är riktigt begåvad så blir han statsman och låter spärra in tjuven och hugga huvet av mördaren, eftersom man inte gärna sporadiskt kan erkänna det som hela bedrägeriet bygger på. Väl i besittning av makten upphöjer han den hux flux till axiom och tror strax själv på den, då det ju är så övermåttan omväxlande att organisera våldsdåd under förevändning av att bestraffa dem. Dessa våldsdåd som människorna så gärna konsumerar på sin flykt från ledan. Före detta kollegor som han nu ser frodas i arbetslöshet låter han spåra upp och tilldela diplomattjänster. Konstnären (mod!) låter han tappa upp i ABC-böcker, där denne visserligen hör hemma men varest det ömt blödiga i all fin (koko!) — poesi (den dåliga är bättre) inte kommer till sin rätt — låt vara att hela saken nu åter tar en annan vändning. Han förbereder alla hjärnor för sin positivism, det vill säga fulländad leda och evigt hyckleri, genom att klappa tjtjtjtjyrkan på axeln om den lyckas förvandla Jesus, som ju annars lått kunde bli ärkejesuit, til ren katekism (roddklubb). . . Och se: stanken sänker sig över världen och blir allt tätare. Det naturliga (det ljuvligt onaturliga) slutar upp att vara naturligt. Det onaturliga (det evigt malda onaturliga) blir en plikt. (Detta är summan av de fräcka friheter som denna fuffige spetsbov tar sig!) Men ledan, detta spöke som aldrig kan fördrivas, brusar vit bakom allt och fångar till slut med ett raskt grepp hela bandet: statsmannen ringer i klockan, ridån går upp. . .<br />
<br />
21º Vifta nu bara inte igenkännande med ögonbrynen! Tugga inte på läpparna av begeistring! All entusiasm är prekär: ett pinsamt erkännande av att inte själv räcka till, av att man ingenting vet. Sammanhängande bevisföringar (ja, också osammanhängande som ju även de hänger samman) bör därför inte verka vederkvickande på skarpa öron. . . Nå, av alla de vägar som inte leder någonstans, är de angenämaste alltid de där störtsköna infall släntrar så självklart omkring, att de väcker en alldeles speciell nyfikenhet. Man raglar emot dem, ändrar dem efter sin redan dimmiga hjärnas behag och finner — om inte metafysiskt knallpulver så dock — härliga lår. . . Dynga, torkad dynga i näsborrarna på er, tokfransar där. (Som ni förstår hoppas jag att dessa intellektuella vispar som hyrt in sig hos de mest miserabla underliven hör vad jag säger. Även den bäst underbyggda förbannelse i världen är tråkig utan publik. . . )<br />
<br />
31º It’s a long way to Tipperary. Säkert. Ty allvarligt talat: psykologi är ett handikapp. Varje regel har utan tvivel sitt undantag. Det vill säga regelmässigt. Iakttag därför största försiktighet: varje regel bör betraktas som undantag, ty undantaget är regel (En viktig regel!). . . Det finns bara relativa bestämningar av relativa sammanhang. Och inte ens det finns det. Psykiatriker och undersökningsdomare är ingenting annat än akterseglade biljettförsäljare (cirkusturné), eftersom varje (o la la!) — psykologisk bedömning är ett arbete som beställts av den som skall bedömas och just därför så sällan faller densamme på läppen. På grund av sin dåliga självkännedom har bedömningsobjektet nämligen lämnat otillräckliga arbetsinstruktioner. Det är sämst beställt med de bästa betygen och bäst med de sämsta, vilket redan är bevisat. (De sötaste frukterna äger inga kärnor. O dessa kära jobbalösa uppenbarelser!) Ja, bevisat: de rent av urtråkiga motsägelserna av bedömningarna av (ha!) — dåliga människor. (Bedömningarna av goda är alltid riktiga.) Delbevis: betyg intresserar sketungarna först är de får dem, mönstergossarna däremot långt innan någon har sagt ett knyst (smisk!). . . Varje rekommendation är hädanefter helt enkelt en fråga om liv och död. Men också: att felbedöma sig själv är det garanterat bästa sättet att undvika fördelaktiga bedömningar, som ju också de är falska. Ett sånt hallå för ett — försuttet tillfälle?. . . Många gånger hjälper dock ingenting — varken att grina med eller emot. Ni kan då verkligen göra en bedrövad. Ack, vad för slags gravallvarlig ungdom är publiken? Jag är så trång vorden och taggig. . .<br />
<br />
52º Flogistiskt frosseri: att inte vilja ha något system är ingenting nytt. Sanningen (skrövel) ''kan'' helt enkelt inte vara något problem, eftersom man måste förutsätta att den existerar redan i språket. Alla har alltid haft för höga tankar om sig själva: man skall helt enkelt inte inlåta sig ''på någonting''. Denna illvilja (inget system) innebär ju ändå bara att man kamouflerar oron för sin egen meningslöshet (inte ens hämningslöshet!). . . Jag spränger in på en avvikelse från de populära grimaserna: bara tänkandet som sådant kan vara något problem, i synnerhet när det står mittemellan dessa poler där skillnaden mellan sant och falskt är en fråga om de finaste nyanser. Här invänder emellertid vän av ordning att man inte bestämt kan avgöra utan bara (he he) känna efter vilken av de båda polerna som tänkandet ''tycks'' närma sig. Och genast blir hela detta tänkeri ett problem (sannolikhet är och förblir det enda kriteriet, Merci!). . . Man ''kan'' helt enkelt inte inlåta sig på någonting! När jag säger: “Jag förnekar sanningen”, så står jag med denna sats kvar inom det revir som inhägnas av sant och falskt, eftersom jag påstår att det inte finns någon sanning: jag vill alltså ha denna sats ''sann''. Det fullständiga motsägelsen: satsens innehåll vederläggs av satsen själv. Varje sats är följaktligen falsk, eftersom den sats som förnekar möjligheten att något skulle kunna vara sant inte kan vara sann. Här börjar det flimra så smått. Magsyran gör sig påmind. Och plötsligt blir allting gult. . . Man tar alltid miste. Alltid. Alla. Alltid. Alla. Alltid alla. (Tvångsmässig handling? Eller: skällsvåld? Eller. . . ?)<br />
<br />
58º Världslitteraturens (tala tystare!) mästerverk: ett sådant ''skojeri'' med spännande böcker — man blundar (som ung), låter sig fängslas och (när man så inte längre orkar hugga för sig) inbillar sig till sist att man har skaffat sig en ståndpunkt att utgå ifrån. . . Konst!!! Den mest infantila form av magi. Fördjupar man sig några veckor i ockultismen skall man finna att dess företrädare jämförelsevis är ena riktiga A-barn. Alla dessa konsttidskrifter (Sturm-Pingel, Aktions-Fäkteri, Fackel-Vackel) är ingenting annat än separata bilagor till motsvarande dagstidningar (extern följetong). “Neue Wiener Journal”, “B. Z. am Mittag” och “Matin” kan i alla avseenden rekommenderas som långt verkligare. . . De bästa böckerna i väldslitteraturen skrevs i avsikt att åstadkomma den bästa boken någonsin. Detta var förr i världen den enda acceptabla anledningen till att skriva böcker. Och idag finns det bara denna: att förhindra att en bok någonsin mer skrivs i just denna avsikt. Förutsatt att det skulle lyckas — vem skulle då framhärda i att skriva dålig böcker?. . . Den bästa boken: den som aldrig blev av (Napoleon, Rimbaud, Lautrémont, Sjukov). . . Det skulle glädja mig att höra att dessa sidor är den ''sista'' dynga som någonsin skrivs. Det skulle glädja mig mycket.<br />
<br />
59º Lustan är det enda skojeri som jag önskar skall bestå.<br />
<br />
75º Slutligen är också det idiotiska pladdret en möjlighet. Bakom varje sats måste man antyda ett vilt skratt som inte kan missförstås, bakom varje synbart muskelspel detsamma: annars är man en — seriös människa. . . Surr: om nu inte människo-hjärnan blott är en kronisk arvsböld? Däremot talar den omständigheten att det är tack vare denna böld som jag alls har fått detta infall. ''Allt'' är ett symptom. Språket likaväl som dess verkningar. Att inte ha någon åsikt är ingen åsikten. Jorden rör sig (på något vis) och tänkandet är sannolikt bara ett symptom på denna rörelse. . . Om man inte är vid sina sinnen (tomrum), så är man åtminstone van att vara det eller, bättre upp!, van att inte vara van. Man är alltså obotligt vansinnig. . . Att detta så lustfyllda tillstånd skulle innebära slutet för en tusenårig böld är en nästan lugnande tanke. Tanke? Epokgörande! Vansinne? Sekulärt! Är det inte också en vana? Å timtals, timtals. . . Kukeliku!. . . Förvisso: men här har vi det sköraste, det sista, det ljusa vansinnet. . . Jag kan därför med glatt mod tillåta mig att skrika Kukeliku. (Jag har just skrikit Kukeliku. . . ) K u k e l i k u ! ! ! . . .<br />
<br />
78º En spark åt kosmos! Vive Dada!!!<br />
<br />
[[Kategori:Utdrag]]<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=DaDa&diff=4087DaDa2024-01-06T14:43:36Z<p>Iammany: /* // */</p>
<hr />
<div>::Borgaren betraktade dadaisten som ett tygellöst monster, en revolutionär skurk, en barbarisk tatar som stämplade mot hans medaljer, hans kassaskåp, hans titlar. Dadaisten tänkte ut knep för att beröva borgaren hans sömn . . . Dadaisten ingav borgaren en känsla av förvirring, av ett avlägset men mäktigt muller, så att hans medaljer började skramla, hans kassaskåp rynkade ögonbrynen och hans titelradda fick utslag. ("The Navel Bottle" av Hans Arp)<br />
<br />
:TILL ALLMÄNHETEN<br />
::Innan vi går ner ibland er för att dra ut era murknande tänder, era rinnande öron, era såriga tungor,<br />
::Innan vi knäcker era ruttna ben,<br />
::Innan vi öppnar er kolerainfekterade mage och sliter ut er alltför välfödda lever för att använda den som gödningsämne, er lumpna spleen och era diabetiska njurar,<br />
::Innan vi rycker ut ert fula könsorgan, liderligt och slemmigt,<br />
::Innan vi förkväver er längtan efter skönhet, extas, socker, filosofi, matematisk och poetisk metafysisk peppar och gurka,<br />
::Innan vi desinficerar er med vitriol, rengör er och polerar er med passion,<br />
::Innan allt detta<br />
::Skall vi ta ett ordentligt antiseptiskt bad,<br />
::Och vi varnar er<br />
::Vi är mördare.<br />
(Manifest undertecknat av Ribemont-Dessaignes och uppläst av sju personer vid demonstrationen i Grand Palais des Champs Elysées, Paris den 5 februari 1920.)<br />
<br />
:Ni är alla anklagade; stå upp! Stå upp som ni skulle stå upp under Marseljäsen eller God Save the King . . .<br />
:Bara Dada luktar inte: den är ingenting, ingenting, ingenting.<br />
::Den är som era förhoppningar: ingenting.<br />
::som ert paradis: ingenting.<br />
::som era idoler: ingenting.<br />
::som era politiker: ingenting.<br />
::som era hjältar: ingenting.<br />
::som era konstnärer: ingenting.<br />
::som er religion: ingenting.<br />
:Ni kan väsa, skrika, sparka ut mina tänder om ni vill. Jag skall ändå tala om för er att ni är idioter. Inom tre månader kommer mina vänner och jag att sälja våra tavlor till er för några francs.<br />
(''Manifeste cannibala dada'' av [[Francis Picabia]], uppläst vid Dadas soaré på Théatre de la Maison de l'Oeuvre, Paris den 27 mars 1920.)<br />
<br />
----<br />
<br />
== Zürich (1916-1918) ==<br />
<br />
[[Bild:Janco1916.jpg|right|400px|frame|Jancos porträttering av situationen i Cabaret Voltaire, från 1916.]]<br />
<br />
Dada är besvikelse och vrede.<br />
<br />
Dada är angrepp på konsten, och lek med konsten.<br />
<br />
Vrede mot kriget och den värld som var ansvarig. Utvägen blev det absurda, irrationella. Det neutrala Schweiz blev en tillflyktsort.<br />
<br />
1916, Zürich. Första februari bildas Cabaret Voltaire, en "litterär nattklubb" av [[Hugo Ball]]. Här samlades, förutom Ball; Emmy Hennings, Hans Arp, Hans Richter, [[Tristan Tzara]], Marcel Janco, [[Richard Hülsenbeck]] och Walter Semer, bland andra. <br />
<br />
18 april, 1916: "Tzara är concerned om tidskriften. Mitt förslag att kalla den Dada accepteras. We can take it in turns to edit; en gemensam editorial board which would entrust the task of selection and arrangement to one of its members for each issue." (Ball) I själva verket var det (mest) Tzara som redigerade, instruerade, spridde, designade och administrerade tidskriften Dada.<br />
<br />
Dada är provokation, reaktion, offentliga utbrott, slagsmål, upplopp. I de organiserade Händelserna (framträdanden, utställningar) fick dada sitt egentliga gemenskapande konstskapande, försök till "total konst".<br />
<br />
Dada har två föräldrar: Kandinsky och Klee. (Och de Chirico, Feininger och Macke.)<br />
<br />
Dada är grotesk parodi. "Komposition och formspråk lånas i satiriskt syfte." Kontra-futurism. Polemik, helst våldsam. (Inte undra på att senare beskrivningar av dada ofta är djupt motsägande, paradoxala, schizofrena, förvirrande.) -- För Arp och Ball var dada en ny konst, för andra var det den ultimata antikonsten.<br />
<br />
14 juli, 1916. En Händelse vid Zunfthaus zur Waag; alla är på plats och deltar på ett eller annat sätt. Men för Ball, som reciterar sin abstrakta fonetiska dikt O Gadji Beri Bimba, blir det höjdpunkten och slutpunkten. Publiken exploderade. Ball drog sig sedermera tillbaka; han vände ryggen åt dadas kaos.<br />
<br />
Dada var en reaktion mot upplösningen av Världen. Walter Serner skriver 1918 pamfletten ''Letzte Lockerung'' (Den sista upplösningen).<br />
<br />
:"This dissolution was the ultimate in everything that Dada represented, philosophically and morally; everything must be pulled apart, not a screw left in its customary place, the screw-holes wrenched out of shape, the screw, like man himself, set on its way towards new functions which could only be known ofter the total negation of everything that had existed before. Until then: riot, destruction, defiance, confusion. The role of chance, not as an extension of the scope of art, but as a principle of dissolution and anarchy. In art, anti-art." (Richter)<br />
<br />
Dada är slump. Vilket är detsamma som det omedvetna. Slumpen är frihet, en (ständigt tillgänglig) ny början, det är fri association, "[[cut-up]]" (en senare benämning), och dadas "centrala erfarenhet" (Richter). Ett angrepp mot dualism, "ja eller nej", "rätt eller fel", och så vidare.<br />
<br />
(En svensk interlud: Richter och Viking Eggeling möts, via Tzaras förmedling, någon gång under tidigt 1918, och deras konstnärliga vision sammanklaffar.)<br />
<br />
Dada är skratt. En reaktion mot rigiditet. Dada är ett offentligt hemligt sällskap. "Vi var kända, för både lekmän och experter, mer för våra vrål av skratt än något vi egentligen gjorde." (Richter)<br />
<br />
:"Vi förstörde, vi förolämpade, vi föraktade -- och vi skrattade. Vi skratta åt allting. Vi skrattade åt oss själva precis som vi skrattade åt Kejsare, Konungar och Nation, feta magar och bäbisnappar. Vi tog vårt skratt seriöst; skratt var den enda garantin för seriositeten med vilket vi, under vår färd mot självupptäckt, praktiserade antikonst." (Richter)<br />
<br />
Dada provocerade offentligheten. Dada var ingen privat angelägenhet och ingen för konsten intern angelägenhet. Dada ville nå ut. Dada gjorde det genom att skämta, lura och förlöjliga offentligheten. Dada säger: ni offentliga är idioter.<br />
<br />
Augusti 1918 anländer Francis Picabia till Zürich. Med honom: intet. Också: tidskriften ''391''. Picabia var berest, intelligent och övertygande. Han svepte med sig Tzara, och med det dada. Med Picabia fylldes dada med än mer aggression och negation. Tzara och Serner förfördes (då de redan hade liknande sentiment.)<br />
<br />
:"Varje sida måste explodera, antingen genom seriositet, djupsinnighet, turbulens, äckel, det nya, det eviga, förintande nonsens, entusiasm för principer, eller sättet det trycks. Konst måste vara extremt oestetiskt, värdelöst och omöjligt att rättfärdiga." (Picabia)<br />
<br />
Dada-Zürich slutade i upplopp. Serners uppläsning av utdrag från ''[[Letzte Lockerung]]'' fick publiken att storma scenen, jaga Serner ut ur byggnaden, slå sönder inredningen, och stanna föreställningen. "Folk förstod att inte bara Serners provokationer utan också ilskan hos de som provocerades hade något mänsklig över sig . . . och att det här var anledningen till Servers framträdande." (Richter)<br />
<br />
== New York (1912-1918) ==<br />
[[Bild:Duchamp-Nude.jpg|right|400px|frame|Duchamps berömda verk.]][[Bild:René-clair-champs-elysées.jpg|right|400px|frame|Rene Char och Marcel Duchamp spelar schack i kortfilmen Entreácte av Char från 1924.]]<br />
Alfred Stieglitz samlar en tid innan 1916 en grupp konstnärer i New York: Alfred Maurer, Charles Demuth, Abraham Walkowitz, Max Weber, Morgan, Macdonald-Wright, Patrick Bruce, Arthur Dove, Joseph Stella, Marsden Hartly och John Marin. Och, vilket måste nämnas med emfas; Francis Picabia.<br />
<br />
Vid en utställning (redan 1913?) fick en viss Marcel Duchamp ett särskilt genomslag med sin ''Naken kvinna som går nerför en trappa''.<br />
<br />
Sedan 1912 hade Arthur Cravan helt på egen hand publicerat tidskriften ''Maintenant'' i Paris. 7 mars 1914 skrev han i ''Maintenant'' följande självbiografiska anteckning: "Confidence man - sailor in the Pacific - muleteer - orange-picker in California - snake-charmer - hotel thief - nephew of Oscar Wilde - lumberjack - ex-boxing champion of France - Grandson of the Queen's Chancellor [of England] - chaffeur in Berlin - etc.]" Cravan beundrades eftersom han tycktes leva upp till de anarkiska impulser som han gett uttryck för i sina skrifter. Han hävdade att konst är meningslöst och dött, att det är uttryck för en döende civilisation, och att självständiga, personliga handlingar måste tas dess plats. Han försvann lika fort som han skrev intensivt.<br />
<br />
Duchamp plockade upp "ready-mades" istället för att "skapa" konstverk. Han ställde bland annat ut en urinoar som konst, ett slutgiltigt meddelande till konstvärlden om att konsten är skräp, ett skämt. Konsten är död. Duchamp och Picabia var överens. Senare övergav han (anti)konsten och hängav sig helt till schack.<br />
<br />
== Berlin (1918-1920) ==<br />
[[Bild:Grosz_widmung.jpg|right|400px|frame|George Groszs ''Begravning (Dedikerad till Oskar Panizza)'' från 1918. Grosz sa om sin målning: "In a strange street by night, a hellish procession of dehumanized figures mills, their faces reflecting alcohol, syphilis, plague ... I painted this protest against a humanity that had gone insane."]][[Bild:Dadautstallning1920.jpg|right|400px|frame|Första internationella dadautställningen i Berlin 1920.]]<br />
<br />
:"Dadaism is a stratagem by which the artist can impart to the citizen something of th inner unrest which prevents the artist himself from being lulled to sleep by custom and routine. By means of external stimuli, he can compensate for the citizen's lack of inner urgency and vitality, and shake him into new life." (Udo Rukser)<br />
<br />
[[Richard Hülsenbeck]] tog med sig dada till Berlin i början av 1917. Han tog in dada i en atmosfär av proletära uppror och radikalitet, faktisk revolution. Berlinarna var redan revolutionärer när de tog till sig dada. Dada trädde in bland soldatråd, arbetarråd, och allsköns radikala sammanslutningar.<br />
<br />
Hülsenbeck studerade Henri Bergson och Henri Lichtenberger vid Sorbonne. Han imponerades av anarkisternas protester (mot kriget). I sin dagbok, 16 januari 1913, skrev han: "Jag vill vara en anarkist, inte en socialist. Anarkist eftersom jag vill riva ut min personlighet från kärlekslöshetens och likgiltighetens stora kaos." Han blev senare involverad i tidskriften ''Revolution'' som förespråkade frisläppthet i relation till sexualitet, lagen, Gud och nykterheten. Via ''Revolution'' uppstod kontakter med bland andra Franz Jung, Otto Gross och Emmy Hennings, som senare skulle bli dadaister.<br />
<br />
Anarkisterna kring tidskriften ''Die freie straße'', bland andra Franz Jung, [[Raoul Hausmann]], [[Otto Gross]], och Johannes Baader, var personer i publiken som skulle hörsamma Hülsenbecks "Första dadatalet i Tyskland" i april 1918. Kontakter, och bidrag, hade redan gjorts: George Grosz och Raoul Hausmann fanns med på kvällens program.<br />
<br />
Hausmann, som redan varit involverad i Arbeiterjugend (en ungdomsorganisation knuten till socialdemokratiska SPD), som fragmenterats efter arresteringen av Karl Liebknecht 1916 och resulterade i bland annat USPD, en utbrytargrupp, hyrde en villa i Berlin där han levde och gjorde till det inofficiella högkvarteret för '''Club dada'''. (Om det rörde sig om exakt samma adress har inte kunnat bekräftats.) Under våren 1918 utsattes lokalen för flertalet husrannsakningar. Hausmann själv arresterades i mars samma år för att ha låtit desertörer övernatta i lokalen och för att ha varit inblandad i Lichnowskyaffären. Polisen trodde att hans målningar och publikationer innehöll kodade meddelanden. Manifestet och ''Club Dada'' konfiskerades.<br />
<br />
Hülsenbeck, liksom de övriga dadaisterna han samlade kring sig, och Dada i allmänhet, var en motsägelsefull, eller flersidig, närvaro. De spelade, bytte karaktär och identitet, lät omständigheterna ge upphov till nya individer.<br />
<br />
Hülsenbeck kallades till militärtjänst. Han bekantade sig med Hugo Ball, som då befann sig i Berlin. 1915 skrev de tillsammans ''Ein literarisches Manifest''. Han tog senare möjligheten att resa till Zürich, och där bli en i kretsen kring Cabaret Voltarie.<br />
<br />
Hülsenbeck och de kamrater han i Berlin samlat kring sig; Franz Jung, Raoul Hausmann, Otto Gross, Johannes Baader, var alla anarkister, men inte anslutna till några organisationer.<br />
<br />
Dada var en klubb, en sammanslutning, en liten kärna av hängivna. Helt utan hierarkier. De var alla anti-auktoritära. De stödde Spartakusupproret.<br />
<br />
De betraktade sin sammanslutning som en reklambyrå, en bank, ett råd, en cirkus. De kallade varandra "ordförande," "president" och så vidare. Johan Baader blev "Oberdada," världens president. Samarbeten sågs som en produkt av en "koncern." De anordnade "mässor" och "utställningar."<br />
<br />
George Grosz: "Svaret till frågan om mina verk kan kan kallas konst eller inte beror på om man tror att framtiden tillhör arbetarklassen."<br />
<br />
En samtida Berlinbaserad kritiker skrev: "Dadaism attempts to persuade us to use the guts, which spill out of the time, as brain parts."<br />
<br />
Det konventionella, även tidigare dada, räckte inte till för berlinarna; de uppfann fotomontaget, urklipp från tidningar komponerades, manipulerades, på provokativa vis för att konfrontera en urballad Värld med sina egna bilder. Fotomontagen tog plats i flygblad, dikter, porträtt.<br />
<br />
Dada-Berlin utnyttjade dadas upproriska tekniker för att angripa ordningen. De förkastade konsten, kallade sig "Monteure" (montörer) i motsats till konstnärer.<br />
<br />
White: "Photomontage in the form which Hausmann and Höch evoke had been around for a long time before being picked up by the Dadaists. Their flash of recognition showed its potential to stand for the new kind of collectivised, social subjectivity that Hausmann had derived from reading Gross and Friedlander, and for the constrution of subjectivity from the materials of life experience."<br />
<br />
Ett flertal tidskrifter uppstod den här perioden: ''Der Dada'', ''Pleite'', ''Jedermann sein eigne Fussball'', ''Die rosa Brille'', ''Das Bordell''.<br />
<br />
Tre dagar efter mordet av [[Rosa Luxemburg]] och Karl Liebknecht säger Herzfelde till en journalist att han är kommunist och stödjer Spartakistupproret. (När upproret slagits ner med extrem blodighet.) Strax därefter startas den nya tidskriften: ''Jedermann sein eigne Fussball''.<br />
<br />
1920 håller Dada-Berlin den "Första internationella dadautstälnngen".<br />
<br />
"''[[Vad är dadaismen och vad vill den i Tyskland|Dadaismen kräver]]'': den internationella revolutionära föreningen av alla skapande och intellektuella män och kvinnor på den radikala kommunismens grundval . . . Det centrala rådet kräver införandet av den simultanistiska dikten som kommunistisk statsbön."<br />
<br />
== ./ ==<br />
[[Bild:Schwitters-Weltenkreise.jpg|right|400px|frame|Schwitters Die Weltenkreise från 1919.]]<br />
<br />
Hanover, 1918. [[Kurt Schwitters]] vill ansluta sig till Dada-Berlin. Hausmann var entusiastisk, kallade Schwitters sin "stora tvilling." Huelsenbeck motsatte sig av någon anledning. Då valde Schwitters att påbörja sin egna tidskrift ''MERZ'' (från Commerzbank).<br />
<br />
Istället för anti, negation, destruktion gjorde Schwitters allt, även skräp, till konst.<br />
<br />
:"When he was not writing poetry, he was pasting up collages. When he was not pasting, he was building his column, washing his feet in the same water as his guinea-pigs, warming his paste-pot in the bed, feeding the tortoise in the rarely-used bathtub, declaiming, drawing, printing, cutting up magazines, entertaining his friends, publishing Merz, writing letters, loving, designing all Günther Wagner's printing and publicity material (for a regular fee), teaching academic drawing, painting really terrible portraits, which he loved, and which he then cut up and used piecemeal in abstract collages, assembling bits of broken furniture into MERZ pictures, shouting to Helmchen, his wife, to attend to Lehmann, his son, inviting his friends to very frugal luncheons . . . and in the midst of all this he never forgot, wherever he went, to pick up discarded rubbish and stow it in his pockets. All this he did with an instinctive alertness of spirit, an _intensity_, that never failed." (Richter)<br />
<br />
(Han kallades "Kurtchen" av sina vänner.)<br />
<br />
Schwitters reste frekvent och spridde ordet. Mötte personer som betydde något för rörelsen. Utvecklade ett nätverk, skenbart spontant men med disciplinerad intelligens. Schwitters var en organisatör.<br />
<br />
Han skapade inga ''Gesamtkunstwerk'', som Ball önskade, utan ''var'' ett. Schwitters, ''MERZ''. Dada-Hanover.<br />
<br />
== ./ ==<br />
<br />
Om Schwitters var en praktiker så var Max Ernst syntesen av praktik och teori. Ett enligt moderna mått "geni" som behärskade poesi, fiktion, och framför allt målning.<br />
<br />
Tidskriften ''Der Ventilator'', grundad av Johannes Theodor Baargeld, var först med att uppmärksamma Ernst. Kommunistisk, provokativ och en framgång (med en upplaga på 20 000 ex), men Ernst och Baargeld motsatte sig ändå Dada-Berlins tydliga politiska framtoning.<br />
<br />
Ernst startar sin egna tidskrift: ''Die Schammade''. Han lockar till sig bidrag av Breton, Eluard, Aragon och andra som bidragit till ''Dada'' (Zürichtidskriften av Tzara).<br />
<br />
== Paris (1919-1922) ==<br />
<br />
1919, Paris. Tzara träder fram som "Monsieur Dada" vid slutet av året. Innan dess, sedan 1917, hade han haft flera kontakter aktiva i staden. Nästa år bidrog Breton, Aragon, Soupault, Huidobro och Ribemont-Dessaiges till ''Dada''. Samtidigt publicerade de tidskriften ''Littérature''.<br />
<br />
Paris' avantgarde inlemmade Dada i en redan existerande tradition: Rimbaud, Mallarmé, Cross, Apollinaire, Vaché.<br />
<br />
Paris-Dada var, liksom Berlin-Dada, tydligt antiborgerliga och uttryckte ofta solidaritet med arbetarklassen.<br />
<br />
:"It was necessary to make them understand that we were against Culture, and that we were rebelling not only against the bourgeoise order but against all order, all hierarchy, all sacralization, all idolatry, whatever might be the idol." (Ribemont-Dessaignes)<br />
<br />
''391'' var redan och frekvent spridd innan ''Z'', ''Proverbe'', ''Au Sans Pareil''.<br />
<br />
Paris-Dadas klimax nåddes 26 maj 1920 vid en föreställnind på Salle Gaveau. "Breton with a revolver attached to each temple, Eluard as a ballerina, Frankel in an apron, Soupault in shirt-sleeves, all the Dadaists wearing tubes or funnels on their heas . . ." (Hugnet) Tomater och ägg kastades mot scenen, medan dadaisterna läste sina manifest och dikter. En skandal, alltså en framgång.<br />
<br />
1921. I pamfletten ''Dada soulève tout'' deklarerar dadaisterna att de inte tillhör någon nationalitet. "Dada känner till allting. Dada spottar på allting. Dada är ingen ''idée fixe''".<br />
<br />
Picabia leder en serie informella samtal för att ta itu med upprepningen av förutsägbara provokationer. Barrés-affären. Tre linjer dras: Bretons, Tzaras och Picabias.<br />
<br />
Sommaren 1921: ''Dada au grand air'' (Breton, Tzara, Ernst, Arp). Ett sista kollektivt försök att hålla samman en strömning. Men skillnaderna blev snart publika; mellan Picabia och Tzara, Ribemont-Dessaignes och Picabia, Tzara och Breton, Breton och Picabia, och så vidare.<br />
<br />
Vid "Congrès international pour la détermination des directives et la défense de l'espirit moderne" kom den definitiva slutpunkten. För dadaisterna var kongressen underlig, minst sagt. De avkrävdes rationella argument för sina skapelser och provokationer. Bara Breton ställde upp, och de andra förväntade sig en explosion; skandal av extraordinära proportioner. Men Breton deltog. Han svarade, seriöst. Han accepterade situationen. Inget annat än ett förräderi.<br />
<br />
Tzara skrev (kontra)manifestet ''Le coeur à barbe''. Huidobro, Péret, Satie, Serner, Rrose Sélavy (Duchamp), Soupault och andra skrev under. Men sen attackerade Picabia Tzara och hela Dada, strax senare också med pamfletten ''La pomme de Pin'' där han tog Bretons sida.<br />
<br />
Förolämpningar, protester, besvikelser, personliga vendettor och maktkamper intog scenen för dadas slutstrid innan det kollapsade in på sig självt.<br />
<br />
Schwitters/''MERZ'' publicerar ''Conférence sur la fin de Dada'':<br />
<br />
:"Dada marches on, destrying more and more, not in extension but in itself. From all these feelings of disgust it draws no conclusion, no pride and no profit. It no longer even fights, for it knows that this serves no purpose, that all this has no iportance. What interests a Dadaists is the way he himself lives. Here we come to the great secret.<br />
<br />
:Dada is a state of mind. This is why it transforms itself according to the races and the events it encounters. Dada applies itself to eerything, and yet it is nothing; it is the point at which Yes and No, and all opposites, meet; not solemnly, in the places of human philosophy, but quite simply, at streetcorners, like dogs and grasshoppers.<br />
<br />
:Dada is useless, like everything else in life.<br />
<br />
:Dada has no pretensions, just as life should have none.<br />
<br />
:Perhaps you will understand better when I tell you that Dada is a virgin microbe which penetrates with the insistence of air into all those spaces that reason has failed to fill with words and conventions."<br />
<br />
Breton gick vidare och ignorerade sina tidigare kamrater. Picabia ägnade sista numret av ''391'' till vad de kallade Instantism.<br />
<br />
Dada var definitift över 1922.<br />
<br />
== !!! ==<br />
Idag har dada blivit en [[myt]]. En bild av något som hände. Det finns de som har fastnat i bilden eller helt enkelt bara förtrollats av bilden. De kallar sig ibland "neodada", eller rent av "dadaister". De är uteslutande charlataner och idioter. De är efterapare av en estetik och helt ignoranta till innehållet i händelsen, i den historiska negation som dada utgjorde. De är gravplundrare och agenter för [[förtingligande]]. Kontrarevolutionärer, reaktionärer. Ser du en; slå den på käften.<br />
<br />
== // ==<br />
Beskrivningen ovan är först och främst baserad på Hans Richters ''Dada. Art and anti-art.''<br />
<br />
<br />
https://archives-dada.tumblr.com/<br />
<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=DaDa&diff=4086DaDa2024-01-06T13:50:42Z<p>Iammany: /* Zürich (1916-1918) */</p>
<hr />
<div>::Borgaren betraktade dadaisten som ett tygellöst monster, en revolutionär skurk, en barbarisk tatar som stämplade mot hans medaljer, hans kassaskåp, hans titlar. Dadaisten tänkte ut knep för att beröva borgaren hans sömn . . . Dadaisten ingav borgaren en känsla av förvirring, av ett avlägset men mäktigt muller, så att hans medaljer började skramla, hans kassaskåp rynkade ögonbrynen och hans titelradda fick utslag. ("The Navel Bottle" av Hans Arp)<br />
<br />
:TILL ALLMÄNHETEN<br />
::Innan vi går ner ibland er för att dra ut era murknande tänder, era rinnande öron, era såriga tungor,<br />
::Innan vi knäcker era ruttna ben,<br />
::Innan vi öppnar er kolerainfekterade mage och sliter ut er alltför välfödda lever för att använda den som gödningsämne, er lumpna spleen och era diabetiska njurar,<br />
::Innan vi rycker ut ert fula könsorgan, liderligt och slemmigt,<br />
::Innan vi förkväver er längtan efter skönhet, extas, socker, filosofi, matematisk och poetisk metafysisk peppar och gurka,<br />
::Innan vi desinficerar er med vitriol, rengör er och polerar er med passion,<br />
::Innan allt detta<br />
::Skall vi ta ett ordentligt antiseptiskt bad,<br />
::Och vi varnar er<br />
::Vi är mördare.<br />
(Manifest undertecknat av Ribemont-Dessaignes och uppläst av sju personer vid demonstrationen i Grand Palais des Champs Elysées, Paris den 5 februari 1920.)<br />
<br />
:Ni är alla anklagade; stå upp! Stå upp som ni skulle stå upp under Marseljäsen eller God Save the King . . .<br />
:Bara Dada luktar inte: den är ingenting, ingenting, ingenting.<br />
::Den är som era förhoppningar: ingenting.<br />
::som ert paradis: ingenting.<br />
::som era idoler: ingenting.<br />
::som era politiker: ingenting.<br />
::som era hjältar: ingenting.<br />
::som era konstnärer: ingenting.<br />
::som er religion: ingenting.<br />
:Ni kan väsa, skrika, sparka ut mina tänder om ni vill. Jag skall ändå tala om för er att ni är idioter. Inom tre månader kommer mina vänner och jag att sälja våra tavlor till er för några francs.<br />
(''Manifeste cannibala dada'' av [[Francis Picabia]], uppläst vid Dadas soaré på Théatre de la Maison de l'Oeuvre, Paris den 27 mars 1920.)<br />
<br />
----<br />
<br />
== Zürich (1916-1918) ==<br />
<br />
[[Bild:Janco1916.jpg|right|400px|frame|Jancos porträttering av situationen i Cabaret Voltaire, från 1916.]]<br />
<br />
Dada är besvikelse och vrede.<br />
<br />
Dada är angrepp på konsten, och lek med konsten.<br />
<br />
Vrede mot kriget och den värld som var ansvarig. Utvägen blev det absurda, irrationella. Det neutrala Schweiz blev en tillflyktsort.<br />
<br />
1916, Zürich. Första februari bildas Cabaret Voltaire, en "litterär nattklubb" av [[Hugo Ball]]. Här samlades, förutom Ball; Emmy Hennings, Hans Arp, Hans Richter, [[Tristan Tzara]], Marcel Janco, [[Richard Hülsenbeck]] och Walter Semer, bland andra. <br />
<br />
18 april, 1916: "Tzara är concerned om tidskriften. Mitt förslag att kalla den Dada accepteras. We can take it in turns to edit; en gemensam editorial board which would entrust the task of selection and arrangement to one of its members for each issue." (Ball) I själva verket var det (mest) Tzara som redigerade, instruerade, spridde, designade och administrerade tidskriften Dada.<br />
<br />
Dada är provokation, reaktion, offentliga utbrott, slagsmål, upplopp. I de organiserade Händelserna (framträdanden, utställningar) fick dada sitt egentliga gemenskapande konstskapande, försök till "total konst".<br />
<br />
Dada har två föräldrar: Kandinsky och Klee. (Och de Chirico, Feininger och Macke.)<br />
<br />
Dada är grotesk parodi. "Komposition och formspråk lånas i satiriskt syfte." Kontra-futurism. Polemik, helst våldsam. (Inte undra på att senare beskrivningar av dada ofta är djupt motsägande, paradoxala, schizofrena, förvirrande.) -- För Arp och Ball var dada en ny konst, för andra var det den ultimata antikonsten.<br />
<br />
14 juli, 1916. En Händelse vid Zunfthaus zur Waag; alla är på plats och deltar på ett eller annat sätt. Men för Ball, som reciterar sin abstrakta fonetiska dikt O Gadji Beri Bimba, blir det höjdpunkten och slutpunkten. Publiken exploderade. Ball drog sig sedermera tillbaka; han vände ryggen åt dadas kaos.<br />
<br />
Dada var en reaktion mot upplösningen av Världen. Walter Serner skriver 1918 pamfletten ''Letzte Lockerung'' (Den sista upplösningen).<br />
<br />
:"This dissolution was the ultimate in everything that Dada represented, philosophically and morally; everything must be pulled apart, not a screw left in its customary place, the screw-holes wrenched out of shape, the screw, like man himself, set on its way towards new functions which could only be known ofter the total negation of everything that had existed before. Until then: riot, destruction, defiance, confusion. The role of chance, not as an extension of the scope of art, but as a principle of dissolution and anarchy. In art, anti-art." (Richter)<br />
<br />
Dada är slump. Vilket är detsamma som det omedvetna. Slumpen är frihet, en (ständigt tillgänglig) ny början, det är fri association, "[[cut-up]]" (en senare benämning), och dadas "centrala erfarenhet" (Richter). Ett angrepp mot dualism, "ja eller nej", "rätt eller fel", och så vidare.<br />
<br />
(En svensk interlud: Richter och Viking Eggeling möts, via Tzaras förmedling, någon gång under tidigt 1918, och deras konstnärliga vision sammanklaffar.)<br />
<br />
Dada är skratt. En reaktion mot rigiditet. Dada är ett offentligt hemligt sällskap. "Vi var kända, för både lekmän och experter, mer för våra vrål av skratt än något vi egentligen gjorde." (Richter)<br />
<br />
:"Vi förstörde, vi förolämpade, vi föraktade -- och vi skrattade. Vi skratta åt allting. Vi skrattade åt oss själva precis som vi skrattade åt Kejsare, Konungar och Nation, feta magar och bäbisnappar. Vi tog vårt skratt seriöst; skratt var den enda garantin för seriositeten med vilket vi, under vår färd mot självupptäckt, praktiserade antikonst." (Richter)<br />
<br />
Dada provocerade offentligheten. Dada var ingen privat angelägenhet och ingen för konsten intern angelägenhet. Dada ville nå ut. Dada gjorde det genom att skämta, lura och förlöjliga offentligheten. Dada säger: ni offentliga är idioter.<br />
<br />
Augusti 1918 anländer Francis Picabia till Zürich. Med honom: intet. Också: tidskriften ''391''. Picabia var berest, intelligent och övertygande. Han svepte med sig Tzara, och med det dada. Med Picabia fylldes dada med än mer aggression och negation. Tzara och Serner förfördes (då de redan hade liknande sentiment.)<br />
<br />
:"Varje sida måste explodera, antingen genom seriositet, djupsinnighet, turbulens, äckel, det nya, det eviga, förintande nonsens, entusiasm för principer, eller sättet det trycks. Konst måste vara extremt oestetiskt, värdelöst och omöjligt att rättfärdiga." (Picabia)<br />
<br />
Dada-Zürich slutade i upplopp. Serners uppläsning av utdrag från ''[[Letzte Lockerung]]'' fick publiken att storma scenen, jaga Serner ut ur byggnaden, slå sönder inredningen, och stanna föreställningen. "Folk förstod att inte bara Serners provokationer utan också ilskan hos de som provocerades hade något mänsklig över sig . . . och att det här var anledningen till Servers framträdande." (Richter)<br />
<br />
== New York (1912-1918) ==<br />
[[Bild:Duchamp-Nude.jpg|right|400px|frame|Duchamps berömda verk.]][[Bild:René-clair-champs-elysées.jpg|right|400px|frame|Rene Char och Marcel Duchamp spelar schack i kortfilmen Entreácte av Char från 1924.]]<br />
Alfred Stieglitz samlar en tid innan 1916 en grupp konstnärer i New York: Alfred Maurer, Charles Demuth, Abraham Walkowitz, Max Weber, Morgan, Macdonald-Wright, Patrick Bruce, Arthur Dove, Joseph Stella, Marsden Hartly och John Marin. Och, vilket måste nämnas med emfas; Francis Picabia.<br />
<br />
Vid en utställning (redan 1913?) fick en viss Marcel Duchamp ett särskilt genomslag med sin ''Naken kvinna som går nerför en trappa''.<br />
<br />
Sedan 1912 hade Arthur Cravan helt på egen hand publicerat tidskriften ''Maintenant'' i Paris. 7 mars 1914 skrev han i ''Maintenant'' följande självbiografiska anteckning: "Confidence man - sailor in the Pacific - muleteer - orange-picker in California - snake-charmer - hotel thief - nephew of Oscar Wilde - lumberjack - ex-boxing champion of France - Grandson of the Queen's Chancellor [of England] - chaffeur in Berlin - etc.]" Cravan beundrades eftersom han tycktes leva upp till de anarkiska impulser som han gett uttryck för i sina skrifter. Han hävdade att konst är meningslöst och dött, att det är uttryck för en döende civilisation, och att självständiga, personliga handlingar måste tas dess plats. Han försvann lika fort som han skrev intensivt.<br />
<br />
Duchamp plockade upp "ready-mades" istället för att "skapa" konstverk. Han ställde bland annat ut en urinoar som konst, ett slutgiltigt meddelande till konstvärlden om att konsten är skräp, ett skämt. Konsten är död. Duchamp och Picabia var överens. Senare övergav han (anti)konsten och hängav sig helt till schack.<br />
<br />
== Berlin (1918-1920) ==<br />
[[Bild:Grosz_widmung.jpg|right|400px|frame|George Groszs ''Begravning (Dedikerad till Oskar Panizza)'' från 1918. Grosz sa om sin målning: "In a strange street by night, a hellish procession of dehumanized figures mills, their faces reflecting alcohol, syphilis, plague ... I painted this protest against a humanity that had gone insane."]][[Bild:Dadautstallning1920.jpg|right|400px|frame|Första internationella dadautställningen i Berlin 1920.]]<br />
<br />
:"Dadaism is a stratagem by which the artist can impart to the citizen something of th inner unrest which prevents the artist himself from being lulled to sleep by custom and routine. By means of external stimuli, he can compensate for the citizen's lack of inner urgency and vitality, and shake him into new life." (Udo Rukser)<br />
<br />
[[Richard Hülsenbeck]] tog med sig dada till Berlin i början av 1917. Han tog in dada i en atmosfär av proletära uppror och radikalitet, faktisk revolution. Berlinarna var redan revolutionärer när de tog till sig dada. Dada trädde in bland soldatråd, arbetarråd, och allsköns radikala sammanslutningar.<br />
<br />
Hülsenbeck studerade Henri Bergson och Henri Lichtenberger vid Sorbonne. Han imponerades av anarkisternas protester (mot kriget). I sin dagbok, 16 januari 1913, skrev han: "Jag vill vara en anarkist, inte en socialist. Anarkist eftersom jag vill riva ut min personlighet från kärlekslöshetens och likgiltighetens stora kaos." Han blev senare involverad i tidskriften ''Revolution'' som förespråkade frisläppthet i relation till sexualitet, lagen, Gud och nykterheten. Via ''Revolution'' uppstod kontakter med bland andra Franz Jung, Otto Gross och Emmy Hennings, som senare skulle bli dadaister.<br />
<br />
Anarkisterna kring tidskriften ''Die freie straße'', bland andra Franz Jung, [[Raoul Hausmann]], [[Otto Gross]], och Johannes Baader, var personer i publiken som skulle hörsamma Hülsenbecks "Första dadatalet i Tyskland" i april 1918. Kontakter, och bidrag, hade redan gjorts: George Grosz och Raoul Hausmann fanns med på kvällens program.<br />
<br />
Hausmann, som redan varit involverad i Arbeiterjugend (en ungdomsorganisation knuten till socialdemokratiska SPD), som fragmenterats efter arresteringen av Karl Liebknecht 1916 och resulterade i bland annat USPD, en utbrytargrupp, hyrde en villa i Berlin där han levde och gjorde till det inofficiella högkvarteret för '''Club dada'''. (Om det rörde sig om exakt samma adress har inte kunnat bekräftats.) Under våren 1918 utsattes lokalen för flertalet husrannsakningar. Hausmann själv arresterades i mars samma år för att ha låtit desertörer övernatta i lokalen och för att ha varit inblandad i Lichnowskyaffären. Polisen trodde att hans målningar och publikationer innehöll kodade meddelanden. Manifestet och ''Club Dada'' konfiskerades.<br />
<br />
Hülsenbeck, liksom de övriga dadaisterna han samlade kring sig, och Dada i allmänhet, var en motsägelsefull, eller flersidig, närvaro. De spelade, bytte karaktär och identitet, lät omständigheterna ge upphov till nya individer.<br />
<br />
Hülsenbeck kallades till militärtjänst. Han bekantade sig med Hugo Ball, som då befann sig i Berlin. 1915 skrev de tillsammans ''Ein literarisches Manifest''. Han tog senare möjligheten att resa till Zürich, och där bli en i kretsen kring Cabaret Voltarie.<br />
<br />
Hülsenbeck och de kamrater han i Berlin samlat kring sig; Franz Jung, Raoul Hausmann, Otto Gross, Johannes Baader, var alla anarkister, men inte anslutna till några organisationer.<br />
<br />
Dada var en klubb, en sammanslutning, en liten kärna av hängivna. Helt utan hierarkier. De var alla anti-auktoritära. De stödde Spartakusupproret.<br />
<br />
De betraktade sin sammanslutning som en reklambyrå, en bank, ett råd, en cirkus. De kallade varandra "ordförande," "president" och så vidare. Johan Baader blev "Oberdada," världens president. Samarbeten sågs som en produkt av en "koncern." De anordnade "mässor" och "utställningar."<br />
<br />
George Grosz: "Svaret till frågan om mina verk kan kan kallas konst eller inte beror på om man tror att framtiden tillhör arbetarklassen."<br />
<br />
En samtida Berlinbaserad kritiker skrev: "Dadaism attempts to persuade us to use the guts, which spill out of the time, as brain parts."<br />
<br />
Det konventionella, även tidigare dada, räckte inte till för berlinarna; de uppfann fotomontaget, urklipp från tidningar komponerades, manipulerades, på provokativa vis för att konfrontera en urballad Värld med sina egna bilder. Fotomontagen tog plats i flygblad, dikter, porträtt.<br />
<br />
Dada-Berlin utnyttjade dadas upproriska tekniker för att angripa ordningen. De förkastade konsten, kallade sig "Monteure" (montörer) i motsats till konstnärer.<br />
<br />
White: "Photomontage in the form which Hausmann and Höch evoke had been around for a long time before being picked up by the Dadaists. Their flash of recognition showed its potential to stand for the new kind of collectivised, social subjectivity that Hausmann had derived from reading Gross and Friedlander, and for the constrution of subjectivity from the materials of life experience."<br />
<br />
Ett flertal tidskrifter uppstod den här perioden: ''Der Dada'', ''Pleite'', ''Jedermann sein eigne Fussball'', ''Die rosa Brille'', ''Das Bordell''.<br />
<br />
Tre dagar efter mordet av [[Rosa Luxemburg]] och Karl Liebknecht säger Herzfelde till en journalist att han är kommunist och stödjer Spartakistupproret. (När upproret slagits ner med extrem blodighet.) Strax därefter startas den nya tidskriften: ''Jedermann sein eigne Fussball''.<br />
<br />
1920 håller Dada-Berlin den "Första internationella dadautstälnngen".<br />
<br />
"''[[Vad är dadaismen och vad vill den i Tyskland|Dadaismen kräver]]'': den internationella revolutionära föreningen av alla skapande och intellektuella män och kvinnor på den radikala kommunismens grundval . . . Det centrala rådet kräver införandet av den simultanistiska dikten som kommunistisk statsbön."<br />
<br />
== ./ ==<br />
[[Bild:Schwitters-Weltenkreise.jpg|right|400px|frame|Schwitters Die Weltenkreise från 1919.]]<br />
<br />
Hanover, 1918. [[Kurt Schwitters]] vill ansluta sig till Dada-Berlin. Hausmann var entusiastisk, kallade Schwitters sin "stora tvilling." Huelsenbeck motsatte sig av någon anledning. Då valde Schwitters att påbörja sin egna tidskrift ''MERZ'' (från Commerzbank).<br />
<br />
Istället för anti, negation, destruktion gjorde Schwitters allt, även skräp, till konst.<br />
<br />
:"When he was not writing poetry, he was pasting up collages. When he was not pasting, he was building his column, washing his feet in the same water as his guinea-pigs, warming his paste-pot in the bed, feeding the tortoise in the rarely-used bathtub, declaiming, drawing, printing, cutting up magazines, entertaining his friends, publishing Merz, writing letters, loving, designing all Günther Wagner's printing and publicity material (for a regular fee), teaching academic drawing, painting really terrible portraits, which he loved, and which he then cut up and used piecemeal in abstract collages, assembling bits of broken furniture into MERZ pictures, shouting to Helmchen, his wife, to attend to Lehmann, his son, inviting his friends to very frugal luncheons . . . and in the midst of all this he never forgot, wherever he went, to pick up discarded rubbish and stow it in his pockets. All this he did with an instinctive alertness of spirit, an _intensity_, that never failed." (Richter)<br />
<br />
(Han kallades "Kurtchen" av sina vänner.)<br />
<br />
Schwitters reste frekvent och spridde ordet. Mötte personer som betydde något för rörelsen. Utvecklade ett nätverk, skenbart spontant men med disciplinerad intelligens. Schwitters var en organisatör.<br />
<br />
Han skapade inga ''Gesamtkunstwerk'', som Ball önskade, utan ''var'' ett. Schwitters, ''MERZ''. Dada-Hanover.<br />
<br />
== ./ ==<br />
<br />
Om Schwitters var en praktiker så var Max Ernst syntesen av praktik och teori. Ett enligt moderna mått "geni" som behärskade poesi, fiktion, och framför allt målning.<br />
<br />
Tidskriften ''Der Ventilator'', grundad av Johannes Theodor Baargeld, var först med att uppmärksamma Ernst. Kommunistisk, provokativ och en framgång (med en upplaga på 20 000 ex), men Ernst och Baargeld motsatte sig ändå Dada-Berlins tydliga politiska framtoning.<br />
<br />
Ernst startar sin egna tidskrift: ''Die Schammade''. Han lockar till sig bidrag av Breton, Eluard, Aragon och andra som bidragit till ''Dada'' (Zürichtidskriften av Tzara).<br />
<br />
== Paris (1919-1922) ==<br />
<br />
1919, Paris. Tzara träder fram som "Monsieur Dada" vid slutet av året. Innan dess, sedan 1917, hade han haft flera kontakter aktiva i staden. Nästa år bidrog Breton, Aragon, Soupault, Huidobro och Ribemont-Dessaiges till ''Dada''. Samtidigt publicerade de tidskriften ''Littérature''.<br />
<br />
Paris' avantgarde inlemmade Dada i en redan existerande tradition: Rimbaud, Mallarmé, Cross, Apollinaire, Vaché.<br />
<br />
Paris-Dada var, liksom Berlin-Dada, tydligt antiborgerliga och uttryckte ofta solidaritet med arbetarklassen.<br />
<br />
:"It was necessary to make them understand that we were against Culture, and that we were rebelling not only against the bourgeoise order but against all order, all hierarchy, all sacralization, all idolatry, whatever might be the idol." (Ribemont-Dessaignes)<br />
<br />
''391'' var redan och frekvent spridd innan ''Z'', ''Proverbe'', ''Au Sans Pareil''.<br />
<br />
Paris-Dadas klimax nåddes 26 maj 1920 vid en föreställnind på Salle Gaveau. "Breton with a revolver attached to each temple, Eluard as a ballerina, Frankel in an apron, Soupault in shirt-sleeves, all the Dadaists wearing tubes or funnels on their heas . . ." (Hugnet) Tomater och ägg kastades mot scenen, medan dadaisterna läste sina manifest och dikter. En skandal, alltså en framgång.<br />
<br />
1921. I pamfletten ''Dada soulève tout'' deklarerar dadaisterna att de inte tillhör någon nationalitet. "Dada känner till allting. Dada spottar på allting. Dada är ingen ''idée fixe''".<br />
<br />
Picabia leder en serie informella samtal för att ta itu med upprepningen av förutsägbara provokationer. Barrés-affären. Tre linjer dras: Bretons, Tzaras och Picabias.<br />
<br />
Sommaren 1921: ''Dada au grand air'' (Breton, Tzara, Ernst, Arp). Ett sista kollektivt försök att hålla samman en strömning. Men skillnaderna blev snart publika; mellan Picabia och Tzara, Ribemont-Dessaignes och Picabia, Tzara och Breton, Breton och Picabia, och så vidare.<br />
<br />
Vid "Congrès international pour la détermination des directives et la défense de l'espirit moderne" kom den definitiva slutpunkten. För dadaisterna var kongressen underlig, minst sagt. De avkrävdes rationella argument för sina skapelser och provokationer. Bara Breton ställde upp, och de andra förväntade sig en explosion; skandal av extraordinära proportioner. Men Breton deltog. Han svarade, seriöst. Han accepterade situationen. Inget annat än ett förräderi.<br />
<br />
Tzara skrev (kontra)manifestet ''Le coeur à barbe''. Huidobro, Péret, Satie, Serner, Rrose Sélavy (Duchamp), Soupault och andra skrev under. Men sen attackerade Picabia Tzara och hela Dada, strax senare också med pamfletten ''La pomme de Pin'' där han tog Bretons sida.<br />
<br />
Förolämpningar, protester, besvikelser, personliga vendettor och maktkamper intog scenen för dadas slutstrid innan det kollapsade in på sig självt.<br />
<br />
Schwitters/''MERZ'' publicerar ''Conférence sur la fin de Dada'':<br />
<br />
:"Dada marches on, destrying more and more, not in extension but in itself. From all these feelings of disgust it draws no conclusion, no pride and no profit. It no longer even fights, for it knows that this serves no purpose, that all this has no iportance. What interests a Dadaists is the way he himself lives. Here we come to the great secret.<br />
<br />
:Dada is a state of mind. This is why it transforms itself according to the races and the events it encounters. Dada applies itself to eerything, and yet it is nothing; it is the point at which Yes and No, and all opposites, meet; not solemnly, in the places of human philosophy, but quite simply, at streetcorners, like dogs and grasshoppers.<br />
<br />
:Dada is useless, like everything else in life.<br />
<br />
:Dada has no pretensions, just as life should have none.<br />
<br />
:Perhaps you will understand better when I tell you that Dada is a virgin microbe which penetrates with the insistence of air into all those spaces that reason has failed to fill with words and conventions."<br />
<br />
Breton gick vidare och ignorerade sina tidigare kamrater. Picabia ägnade sista numret av ''391'' till vad de kallade Instantism.<br />
<br />
Dada var definitift över 1922.<br />
<br />
== !!! ==<br />
Idag har dada blivit en [[myt]]. En bild av något som hände. Det finns de som har fastnat i bilden eller helt enkelt bara förtrollats av bilden. De kallar sig ibland "neodada", eller rent av "dadaister". De är uteslutande charlataner och idioter. De är efterapare av en estetik och helt ignoranta till innehållet i händelsen, i den historiska negation som dada utgjorde. De är gravplundrare och agenter för [[förtingligande]]. Kontrarevolutionärer, reaktionärer. Ser du en; slå den på käften.<br />
<br />
== // ==<br />
Beskrivningen ovan är först och främst baserad på Hans Richters ''Dada. Art and anti-art.''<br />
<br />
http://walter-serner.de/Letztelockerung/<br />
<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Sista_uppluckringen&diff=4085Sista uppluckringen2024-01-06T13:50:28Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div><center><br />
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|<br />
Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 56-61. Av Walter Serner.<br />
|}<br />
</center><br />
[[Bild:Serner-letzte_lockerung.jpg|right|400px|frame|Serners pamflett Letzte lockerung.]][[Bild:Richter-serner.jpg|right|400px|frame|Hans Richters porträtt av Serner.]]<br />
2º Vad kan den första hjärna som uppträdde här på jorden tänkas ha haft för sig? Förmodligen förvånades den över sin existens och visste inte vad den skulle göra, varken med sig själv eller det smutsiga fortskaffningsmedel den hade under fötterna. Så småningom har man vant sig vid hjärnan och struntar i den till den grad att man inte ens struntar i den. Sig själv förvandlar man till en svindlare (i botten av skalan: polsk neger, i toppen: senatspresident eller nåt i den vägen), och den med all orätt beundrade naturen gör man till en kuliss för en i sanning mycket stark pjäs. Detta är förvisso inte någon särskild heroisk utväg ur ett dilemma som ännu inte nått sin kulmen. Eftersom den är så lätt att finna (existerar det något löjligare än en personvåg?) saknar den för all del charm, men just därför är den också i vissa fall högst användbar.<br />
<br />
3º Även en lokförare slås minst en gång om året av tanken att hans förhållande till loket inte alls är tvunget, och att han inte vet mycket mer om sin äkta hälft än vad han visste efter den där varma natten i skogen. (Och hade jag nu skrivit La Villette eller Theresienwiese så vore båda hänvisningarna helt illusoriska. Fingervisning för vanekärringar: “Om topografisk anatomi, psykisk luftväxling och liknande”.) I Hotel Ronceroy eller på Picadilly är det däremot redan idag förbannat oklart varför man för tillfället stirrar på ena handen och gnolar, hör sig själv klia och älskar sitt spott. Detta skenbart så blygsamma exempel rymmer möjligheten av att den genomträngande känslan av leda förbyts i en tanke på sitt egentliga upphov. Sådana älskvärda ögonblick arrangeras av den desperata typ (å, en sån sötnos!) som bedriver sitt ofog i egenskap av profet, konstnär, anarkist, statsman och så vidare, det vill säga kort och gott som svindlare.<br />
<br />
5º ''Allt'' är nämligen svindlerier, gott folk. Var och en är (mer eller mindre) en alltigenom luftig bild, dieu merci. (En sak i förbigående bara: 10 centime till den som är oförvägen nog att för mig bevisa att det finns någonting som i sista hand ''inte'' sprutar omkring som godtycklig norm!) Annars skulle nämligen en oerhörd kedjeexplosion bryta ut. Diagnos: rabiat leda, eller: panisk resignation, eller transcendentalt ressentiment och så vidare. (Fortsätt bara, och ni har ett register över samtliga obegåvade tillstånd.) Den allmänna situation som för närvarande råder på jorden är därför således bara en naturlig följd av en leda som har blivit outhärdlig. Leda: bara ett harmlöst ord. Envar söke sig den smakfullaste benämningen på sin mindervärdighet! (Tacksamt ämne för en spännande pantlek!)<br />
<br />
12º Silkesstrumpor är ovärderliga. En vicedrottning är en fåtölj. Världsåskådningar är en röra av ord. En hund ''är'' en hängmatta. Konsten är död. Vive Dada!<br />
<br />
16º Kliv bara på mitt herrskap! Kliv bara på! Det som ni ännu aldrig har sett kommer ni visserligen inte att få se här heller, men däremot ett menageri som är rent förträffligt. Ja, det ''är'' rent! Hallå: . . . här har vi en som gjort denna de mest bedrövades skrattretande och positiva tjänstvillighet till en väckelse, han ställer sig upp och profeterar om ett gudomligt system. Den städse suggestivt kopplade hjärnan fångar han i snaran av en fullständigt obevisbar grundsats (axiom, idé, a-priori-sats o s v, ofog) för att på så vis få tyst på denna ledans plågade jämmer. Det är kittlande och roligt och således genant för publiken att man så ofta bär sig ack så åt. . . En annan skapar en tjock bok om de aktuella (bom!) frågorna och serverar lösningar med oefterhärmlig pannvälvning (höfter fäst!) — Lösningar, tja. . . Ännu en irriteras (över situationens ohållbarhet snarare än de uteblivna lösningarna), blir rabiat och förordar handlingens rosenrasande propaganda: trots allt en typ av tankefiasko värd att beundra — att utnyttja verklighetens vansinne på ett verkligt vansinnigt sätt (käre [[Ravachol]]!). . . Och så har vi en som diktar eller musicerar och så vidare ofog och vill i bestörtning proklamera dekokten av sina mest pinsamma tillstånd som del- eller t o m slutlösningar. Undan. . . ! Till sist en som åker skridsko över kontinenten, en som allt efter behov är greve eller tjuv, gulasch eller diplomat, spelare eller solochvårare, kopplare eller regeringsråd. Denna mångsidiga aktivitet är nämligen det enda som kan stilla hans enorma begär av förströelse (Manolescu, Charles de Hoffman, jag älskar er). Om han är riktigt begåvad så blir han statsman och låter spärra in tjuven och hugga huvet av mördaren, eftersom man inte gärna sporadiskt kan erkänna det som hela bedrägeriet bygger på. Väl i besittning av makten upphöjer han den hux flux till axiom och tror strax själv på den, då det ju är så övermåttan omväxlande att organisera våldsdåd under förevändning av att bestraffa dem. Dessa våldsdåd som människorna så gärna konsumerar på sin flykt från ledan. Före detta kollegor som han nu ser frodas i arbetslöshet låter han spåra upp och tilldela diplomattjänster. Konstnären (mod!) låter han tappa upp i ABC-böcker, där denne visserligen hör hemma men varest det ömt blödiga i all fin (koko!) — poesi (den dåliga är bättre) inte kommer till sin rätt — låt vara att hela saken nu åter tar en annan vändning. Han förbereder alla hjärnor för sin positivism, det vill säga fulländad leda och evigt hyckleri, genom att klappa tjtjtjtjyrkan på axeln om den lyckas förvandla Jesus, som ju annars lått kunde bli ärkejesuit, til ren katekism (roddklubb). . . Och se: stanken sänker sig över världen och blir allt tätare. Det naturliga (det ljuvligt onaturliga) slutar upp att vara naturligt. Det onaturliga (det evigt malda onaturliga) blir en plikt. (Detta är summan av de fräcka friheter som denna fuffige spetsbov tar sig!) Men ledan, detta spöke som aldrig kan fördrivas, brusar vit bakom allt och fångar till slut med ett raskt grepp hela bandet: statsmannen ringer i klockan, ridån går upp. . .<br />
<br />
21º Vifta nu bara inte igenkännande med ögonbrynen! Tugga inte på läpparna av begeistring! All entusiasm är prekär: ett pinsamt erkännande av att inte själv räcka till, av att man ingenting vet. Sammanhängande bevisföringar (ja, också osammanhängande som ju även de hänger samman) bör därför inte verka vederkvickande på skarpa öron. . . Nå, av alla de vägar som inte leder någonstans, är de angenämaste alltid de där störtsköna infall släntrar så självklart omkring, att de väcker en alldeles speciell nyfikenhet. Man raglar emot dem, ändrar dem efter sin redan dimmiga hjärnas behag och finner — om inte metafysiskt knallpulver så dock — härliga lår. . . Dynga, torkad dynga i näsborrarna på er, tokfransar där. (Som ni förstår hoppas jag att dessa intellektuella vispar som hyrt in sig hos de mest miserabla underliven hör vad jag säger. Även den bäst underbyggda förbannelse i världen är tråkig utan publik. . . )<br />
<br />
31º It’s a long way to Tipperary. Säkert. Ty allvarligt talat: psykologi är ett handikapp. Varje regel har utan tvivel sitt undantag. Det vill säga regelmässigt. Iakttag därför största försiktighet: varje regel bör betraktas som undantag, ty undantaget är regel (En viktig regel!). . . Det finns bara relativa bestämningar av relativa sammanhang. Och inte ens det finns det. Psykiatriker och undersökningsdomare är ingenting annat än akterseglade biljettförsäljare (cirkusturné), eftersom varje (o la la!) — psykologisk bedömning är ett arbete som beställts av den som skall bedömas och just därför så sällan faller densamme på läppen. På grund av sin dåliga självkännedom har bedömningsobjektet nämligen lämnat otillräckliga arbetsinstruktioner. Det är sämst beställt med de bästa betygen och bäst med de sämsta, vilket redan är bevisat. (De sötaste frukterna äger inga kärnor. O dessa kära jobbalösa uppenbarelser!) Ja, bevisat: de rent av urtråkiga motsägelserna av bedömningarna av (ha!) — dåliga människor. (Bedömningarna av goda är alltid riktiga.) Delbevis: betyg intresserar sketungarna först är de får dem, mönstergossarna däremot långt innan någon har sagt ett knyst (smisk!). . . Varje rekommendation är hädanefter helt enkelt en fråga om liv och död. Men också: att felbedöma sig själv är det garanterat bästa sättet att undvika fördelaktiga bedömningar, som ju också de är falska. Ett sånt hallå för ett — försuttet tillfälle?. . . Många gånger hjälper dock ingenting — varken att grina med eller emot. Ni kan då verkligen göra en bedrövad. Ack, vad för slags gravallvarlig ungdom är publiken? Jag är så trång vorden och taggig. . .<br />
<br />
52º Flogistiskt frosseri: att inte vilja ha något system är ingenting nytt. Sanningen (skrövel) ''kan'' helt enkelt inte vara något problem, eftersom man måste förutsätta att den existerar redan i språket. Alla har alltid haft för höga tankar om sig själva: man skall helt enkelt inte inlåta sig ''på någonting''. Denna illvilja (inget system) innebär ju ändå bara att man kamouflerar oron för sin egen meningslöshet (inte ens hämningslöshet!). . . Jag spränger in på en avvikelse från de populära grimaserna: bara tänkandet som sådant kan vara något problem, i synnerhet när det står mittemellan dessa poler där skillnaden mellan sant och falskt är en fråga om de finaste nyanser. Här invänder emellertid vän av ordning att man inte bestämt kan avgöra utan bara (he he) känna efter vilken av de båda polerna som tänkandet ''tycks'' närma sig. Och genast blir hela detta tänkeri ett problem (sannolikhet är och förblir det enda kriteriet, Merci!). . . Man ''kan'' helt enkelt inte inlåta sig på någonting! När jag säger: “Jag förnekar sanningen”, så står jag med denna sats kvar inom det revir som inhägnas av sant och falskt, eftersom jag påstår att det inte finns någon sanning: jag vill alltså ha denna sats ''sann''. Det fullständiga motsägelsen: satsens innehåll vederläggs av satsen själv. Varje sats är följaktligen falsk, eftersom den sats som förnekar möjligheten att något skulle kunna vara sant inte kan vara sann. Här börjar det flimra så smått. Magsyran gör sig påmind. Och plötsligt blir allting gult. . . Man tar alltid miste. Alltid. Alla. Alltid. Alla. Alltid alla. (Tvångsmässig handling? Eller: skällsvåld? Eller. . . ?)<br />
<br />
58º Världslitteraturens (tala tystare!) mästerverk: ett sådant ''skojeri'' med spännande böcker — man blundar (som ung), låter sig fängslas och (när man så inte längre orkar hugga för sig) inbillar sig till sist att man har skaffat sig en ståndpunkt att utgå ifrån. . . Konst!!! Den mest infantila form av magi. Fördjupar man sig några veckor i ockultismen skall man finna att dess företrädare jämförelsevis är ena riktiga A-barn. Alla dessa konsttidskrifter (Sturm-Pingel, Aktions-Fäkteri, Fackel-Vackel) är ingenting annat än separata bilagor till motsvarande dagstidningar (extern följetong). “Neue Wiener Journal”, “B. Z. am Mittag” och “Matin” kan i alla avseenden rekommenderas som långt verkligare. . . De bästa böckerna i väldslitteraturen skrevs i avsikt att åstadkomma den bästa boken någonsin. Detta var förr i världen den enda acceptabla anledningen till att skriva böcker. Och idag finns det bara denna: att förhindra att en bok någonsin mer skrivs i just denna avsikt. Förutsatt att det skulle lyckas — vem skulle då framhärda i att skriva dålig böcker?. . . Den bästa boken: den som aldrig blev av (Napoleon, Rimbaud, Lautrémont, Sjukov). . . Det skulle glädja mig att höra att dessa sidor är den ''sista'' dynga som någonsin skrivs. Det skulle glädja mig mycket.<br />
<br />
59º Lustan är det enda skojeri som jag önskar skall bestå.<br />
<br />
75º Slutligen är också det idiotiska pladdret en möjlighet. Bakom varje sats måste man antyda ett vilt skratt som inte kan missförstås, bakom varje synbart muskelspel detsamma: annars är man en — seriös människa. . . Surr: om nu inte människo-hjärnan blott är en kronisk arvsböld? Däremot talar den omständigheten att det är tack vare denna böld som jag alls har fått detta infall. ''Allt'' är ett symptom. Språket likaväl som dess verkningar. Att inte ha någon åsikt är ingen åsikten. Jorden rör sig (på något vis) och tänkandet är sannolikt bara ett symptom på denna rörelse. . . Om man inte är vid sina sinnen (tomrum), så är man åtminstone van att vara det eller, bättre upp!, van att inte vara van. Man är alltså obotligt vansinnig. . . Att detta så lustfyllda tillstånd skulle innebära slutet för en tusenårig böld är en nästan lugnande tanke. Tanke? Epokgörande! Vansinne? Sekulärt! Är det inte också en vana? Å timtals, timtals. . . Kukeliku!. . . Förvisso: men här har vi det sköraste, det sista, det ljusa vansinnet. . . Jag kan därför med glatt mod tillåta mig att skrika Kukeliku. (Jag har just skrikit Kukeliku. . . ) K u k e l i k u ! ! ! . . .<br />
<br />
78º En spark åt kosmos! Vive Dada!!!<br />
<br />
[[Kategori:Utdrag]]<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Sista_uppluckringen&diff=4083Sista uppluckringen2024-01-06T13:44:15Z<p>Iammany: Iammany flyttade sidan Letzte Lockerung till Sista uppluckringen</p>
<hr />
<div><center><br />
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|<br />
Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 56-61. Av Walter Serner.<br />
|}<br />
</center><br />
[[Bild:Serner-letzte_lockerung.jpg|right|400px|frame|Serners pamflett Letzte lockerung.]][[Bild:Richter-serner.jpg|right|400px|frame|Hans Richters porträtt av Serner.]]<br />
2º Vad kan den första hjärna som uppträdde här på jorden tänkas ha haft för sig? Förmodligen förvånades den över sin existens och visste inte vad den skulle göra, varken med sig själv eller det smutsiga fortskaffningsmedel den hade under fötterna. Så småningom har man vant sig vid hjärnan och struntar i den till den grad att man inte ens struntar i den. Sig själv förvandlar man till en svindlare (i botten av skalan: polsk neger, i toppen: senatspresident eller nåt i den vägen), och den med all orätt beundrade naturen gör man till en kuliss för en i sanning mycket stark pjäs. Detta är förvisso inte någon särskild heroisk utväg ur ett dilemma som ännu inte nått sin kulmen. Eftersom den är så lätt att finna (existerar det något löjligare än en personvåg?) saknar den för all del charm, men just därför är den också i vissa fall högst användbar.<br />
<br />
3º Även en lokförare slås minst en gång om året av tanken att hans förhållande till loket inte alls är tvunget, och att han inte vet mycket mer om sin äkta hälft än vad han visste efter den där varma natten i skogen. (Och hade jag nu skrivit La Villette eller Theresienwiese så vore båda hänvisningarna helt illusoriska. Fingervisning för vanekärringar: “Om topografisk anatomi, psykisk luftväxling och liknande”.) I Hotel Ronceroy eller på Picadilly är det däremot redan idag förbannat oklart varför man för tillfället stirrar på ena handen och gnolar, hör sig själv klia och älskar sitt spott. Detta skenbart så blygsamma exempel rymmer möjligheten av att den genomträngande känslan av leda förbyts i en tanke på sitt egentliga upphov. Sådana älskvärda ögonblick arrangeras av den desperata typ (å, en sån sötnos!) som bedriver sitt ofog i egenskap av profet, konstnär, anarkist, statsman och så vidare, det vill säga kort och gott som svindlare.<br />
<br />
5º ''Allt'' är nämligen svindlerier, gott folk. Var och en är (mer eller mindre) en alltigenom luftig bild, dieu merci. (En sak i förbigående bara: 10 centime till den som är oförvägen nog att för mig bevisa att det finns någonting som i sista hand ****inte**** sprutar omkring som godtycklig norm!) Annars skulle nämligen en oerhörd kedjeexplosion bryta ut. Diagnos: rabiat leda, eller: panisk resignation, eller transcendentalt ressentiment och så vidare. (Fortsätt bara, och ni har ett register över samtliga obegåvade tillstånd.) Den allmänna situation som för närvarande råder på jorden är därför således bara en naturlig följd av en leda som har blivit outhärdlig. Leda: bara ett harmlöst ord. Envar söke sig den smakfullaste benämningen på sin mindervärdighet! (Tacksamt ämne för en spännande pantlek!)<br />
<br />
12º Silkesstrumpor är ovärderliga. En vicedrottning är en fåtölj. Världsåskådningar är en röra av ord. En hund ''är'' en hängmatta. Konsten är död. Vive Dada!<br />
<br />
16º Kliv bara på mitt herrskap! Kliv bara på! Det som ni ännu aldrig har sett kommer ni visserligen inte att få se här heller, men däremot ett menageri som är rent förträffligt. Ja, det ''är'' rent! Hallå: . . . här har vi en som gjort denna de mest bedrövades skrattretande och positiva tjänstvillighet till en väckelse, han ställer sig upp och profeterar om ett gudomligt system. Den städse suggestivt kopplade hjärnan fångar han i snaran av en fullständigt obevisbar grundsats (axiom, idé, a-priori-sats o s v, ofog) för att på så vis få tyst på denna ledans plågade jämmer. Det är kittlande och roligt och således genant för publiken att man så ofta bär sig ack så åt. . . En annan skapar en tjock bok om de aktuella (bom!) frågorna och serverar lösningar med oefterhärmlig pannvälvning (höfter fäst!) — Lösningar, tja. . . Ännu en irriteras (över situationens ohållbarhet snarare än de uteblivna lösningarna), blir rabiat och förordar handlingens rosenrasande propaganda: trots allt en typ av tankefiasko värd att beundra — att utnyttja verklighetens vansinne på ett verkligt vansinnigt sätt (käre [[Ravachol]]!). . . Och så har vi en som diktar eller musicerar och så vidare ofog och vill i bestörtning proklamera dekokten av sina mest pinsamma tillstånd som del- eller t o m slutlösningar. Undan. . . ! Till sist en som åker skridsko över kontinenten, en som allt efter behov är greve eller tjuv, gulasch eller diplomat, spelare eller solochvårare, kopplare eller regeringsråd. Denna mångsidiga aktivitet är nämligen det enda som kan stilla hans enorma begär av förströelse (Manolescu, Charles de Hoffman, jag älskar er). Om han är riktigt begåvad så blir han statsman och låter spärra in tjuven och hugga huvet av mördaren, eftersom man inte gärna sporadiskt kan erkänna det som hela bedrägeriet bygger på. Väl i besittning av makten upphöjer han den hux flux till axiom och tror strax själv på den, då det ju är så övermåttan omväxlande att organisera våldsdåd under förevändning av att bestraffa dem. Dessa våldsdåd som människorna så gärna konsumerar på sin flykt från ledan. Före detta kollegor som han nu ser frodas i arbetslöshet låter han spåra upp och tilldela diplomattjänster. Konstnären (mod!) låter han tappa upp i ABC-böcker, där denne visserligen hör hemma men varest det ömt blödiga i all fin (koko!) — poesi (den dåliga är bättre) inte kommer till sin rätt — låt vara att hela saken nu åter tar en annan vändning. Han förbereder alla hjärnor för sin positivism, det vill säga fulländad leda och evigt hyckleri, genom att klappa tjtjtjtjyrkan på axeln om den lyckas förvandla Jesus, som ju annars lått kunde bli ärkejesuit, til ren katekism (roddklubb). . . Och se: stanken sänker sig över världen och blir allt tätare. Det naturliga (det ljuvligt onaturliga) slutar upp att vara naturligt. Det onaturliga (det evigt malda onaturliga) blir en plikt. (Detta är summan av de fräcka friheter som denna fuffige spetsbov tar sig!) Men ledan, detta spöke som aldrig kan fördrivas, brusar vit bakom allt och fångar till slut med ett raskt grepp hela bandet: statsmannen ringer i klockan, ridån går upp. . .<br />
<br />
21º Vifta nu bara inte igenkännande med ögonbrynen! Tugga inte på läpparna av begeistring! All entusiasm är prekär: ett pinsamt erkännande av att inte själv räcka till, av att man ingenting vet. Sammanhängande bevisföringar (ja, också osammanhängande som ju även de hänger samman) bör därför inte verka vederkvickande på skarpa öron. . . Nå, av alla de vägar som inte leder någonstans, är de angenämaste alltid de där störtsköna infall släntrar så självklart omkring, att de väcker en alldeles speciell nyfikenhet. Man raglar emot dem, ändrar dem efter sin redan dimmiga hjärnas behag och finner — om inte metafysiskt knallpulver så dock — härliga lår. . . Dynga, torkad dynga i näsborrarna på er, tokfransar där. (Som ni förstår hoppas jag att dessa intellektuella vispar som hyrt in sig hos de mest miserabla underliven hör vad jag säger. Även den bäst underbyggda förbannelse i världen är tråkig utan publik. . . )<br />
<br />
31º It’s a long way to Tipperary. Säkert. Ty allvarligt talat: psykologi är ett handikapp. Varje regel har utan tvivel sitt undantag. Det vill säga regelmässigt. Iakttag därför största försiktighet: varje regel bör betraktas som undantag, ty undantaget är regel (En viktig regel!). . . Det finns bara relativa bestämningar av relativa sammanhang. Och inte ens det finns det. Psykiatriker och undersökningsdomare är ingenting annat än akterseglade biljettförsäljare (cirkusturné), eftersom varje (o la la!) — psykologisk bedömning är ett arbete som beställts av den som skall bedömas och just därför så sällan faller densamme på läppen. På grund av sin dåliga självkännedom har bedömningsobjektet nämligen lämnat otillräckliga arbetsinstruktioner. Det är sämst beställt med de bästa betygen och bäst med de sämsta, vilket redan är bevisat. (De sötaste frukterna äger inga kärnor. O dessa kära jobbalösa uppenbarelser!) Ja, bevisat: de rent av urtråkiga motsägelserna av bedömningarna av (ha!) — dåliga människor. (Bedömningarna av goda är alltid riktiga.) Delbevis: betyg intresserar sketungarna först är de får dem, mönstergossarna däremot långt innan någon har sagt ett knyst (smisk!). . . Varje rekommendation är hädanefter helt enkelt en fråga om liv och död. Men också: att felbedöma sig själv är det garanterat bästa sättet att undvika fördelaktiga bedömningar, som ju också de är falska. Ett sånt hallå för ett — försuttet tillfälle?. . . Många gånger hjälper dock ingenting — varken att grina med eller emot. Ni kan då verkligen göra en bedrövad. Ack, vad för slags gravallvarlig ungdom är publiken? Jag är så trång vorden och taggig. . .<br />
<br />
52º Flogistiskt frosseri: att inte vilja ha något system är ingenting nytt. Sanningen (skrövel) ''kan'' helt enkelt inte vara något problem, eftersom man måste förutsätta att den existerar redan i språket. Alla har alltid haft för höga tankar om sig själva: man skall helt enkelt inte inlåta sig ''på någonting''. Denna illvilja (inget system) innebär ju ändå bara att man kamouflerar oron för sin egen meningslöshet (inte ens hämningslöshet!). . . Jag spränger in på en avvikelse från de populära grimaserna: bara tänkandet som sådant kan vara något problem, i synnerhet när det står mittemellan dessa poler där skillnaden mellan sant och falskt är en fråga om de finaste nyanser. Här invänder emellertid vän av ordning att man inte bestämt kan avgöra utan bara (he he) känna efter vilken av de båda polerna som tänkandet ''tycks'' närma sig. Och genast blir hela detta tänkeri ett problem (sannolikhet är och förblir det enda kriteriet, Merci!). . . Man ''kan'' helt enkelt inte inlåta sig på någonting! När jag säger: “Jag förnekar sanningen”, så står jag med denna sats kvar inom det revir som inhägnas av sant och falskt, eftersom jag påstår att det inte finns någon sanning: jag vill alltså ha denna sats ''sann''. Det fullständiga motsägelsen: satsens innehåll vederläggs av satsen själv. Varje sats är följaktligen falsk, eftersom den sats som förnekar möjligheten att något skulle kunna vara sant inte kan vara sann. Här börjar det flimra så smått. Magsyran gör sig påmind. Och plötsligt blir allting gult. . . Man tar alltid miste. Alltid. Alla. Alltid. Alla. Alltid alla. (Tvångsmässig handling? Eller: skällsvåld? Eller. . . ?)<br />
<br />
58º Världslitteraturens (tala tystare!) mästerverk: ett sådant ''skojeri'' med spännande böcker — man blundar (som ung), låter sig fängslas och (när man så inte längre orkar hugga för sig) inbillar sig till sist att man har skaffat sig en ståndpunkt att utgå ifrån. . . Konst!!! Den mest infantila form av magi. Fördjupar man sig några veckor i ockultismen skall man finna att dess företrädare jämförelsevis är ena riktiga A-barn. Alla dessa konsttidskrifter (Sturm-Pingel, Aktions-Fäkteri, Fackel-Vackel) är ingenting annat än separata bilagor till motsvarande dagstidningar (extern följetong). “Neue Wiener Journal”, “B. Z. am Mittag” och “Matin” kan i alla avseenden rekommenderas som långt verkligare. . . De bästa böckerna i väldslitteraturen skrevs i avsikt att åstadkomma den bästa boken någonsin. Detta var förr i världen den enda acceptabla anledningen till att skriva böcker. Och idag finns det bara denna: att förhindra att en bok någonsin mer skrivs i just denna avsikt. Förutsatt att det skulle lyckas — vem skulle då framhärda i att skriva dålig böcker?. . . Den bästa boken: den som aldrig blev av (Napoleon, Rimbaud, Laurémont, Sjukov)… Det skulle glädja mig att höra att dessa sidor är den *sista* dynga som någonsin skrivs. Det skulle glädja mig mycket.<br />
<br />
59º Lustan är det enda skojeri som jag önskar skall bestå.<br />
<br />
75º Slutligen är också det idiotiska pladdret en möjlighet. Bakom varje sats måste man antyda ett vilt skratt som inte kan missförstås, bakom varje synbart muskelspel detsamma: annars är man en — seriös människa… Surr: om nu inte människo-hjärnan blott är en kronisk arvsböld? Däremot talar den omständigheten att det är tack vare denna böld som jag alls har fått detta infall. ''Allt'' är ett symptom. Språket likaväl som dess verkningar. Att inte ha någon åsikt är ingen åsikten. Jorden rör sig (på något vis) och tänkandet är sannolikt bara ett symptom på denna rörelse. . . Om man inte är vid sina sinnen (tomrum), så är man åtminstone van att vara det eller, bättre upp!, van att inte vara van. Man är alltså obotligt vansinnig. . . Att detta så lustfyllda tillstånd skulle innebära slutet för en tusenårig böld är en nästan lugnande tanke. Tanke? Epokgörande! Vansinne? Sekulärt! Är det inte också en vana? Å timtals, timtals. . . Kukeliku!. . . Förvisso: men här har vi det sköraste, det sista, det ljusa vansinnet. . . Jag kan därför med glatt mod tillåta mig att skrika Kukeliku. (Jag har just skrikit Kukeliku. . . ) K u k e l i k u ! ! ! . . .<br />
<br />
78º En spark åt kosmos! Vive Dada!!!<br />
<br />
[[Kategori:Utdrag]]<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Letzte_Lockerung&diff=4084Letzte Lockerung2024-01-06T13:44:15Z<p>Iammany: Iammany flyttade sidan Letzte Lockerung till Sista uppluckringen</p>
<hr />
<div>#OMDIRIGERING [[Sista uppluckringen]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Sista_uppluckringen&diff=4082Sista uppluckringen2024-01-06T13:43:34Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div><center><br />
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|<br />
Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 56-61. Av Walter Serner.<br />
|}<br />
</center><br />
[[Bild:Serner-letzte_lockerung.jpg|right|400px|frame|Serners pamflett Letzte lockerung.]][[Bild:Richter-serner.jpg|right|400px|frame|Hans Richters porträtt av Serner.]]<br />
2º Vad kan den första hjärna som uppträdde här på jorden tänkas ha haft för sig? Förmodligen förvånades den över sin existens och visste inte vad den skulle göra, varken med sig själv eller det smutsiga fortskaffningsmedel den hade under fötterna. Så småningom har man vant sig vid hjärnan och struntar i den till den grad att man inte ens struntar i den. Sig själv förvandlar man till en svindlare (i botten av skalan: polsk neger, i toppen: senatspresident eller nåt i den vägen), och den med all orätt beundrade naturen gör man till en kuliss för en i sanning mycket stark pjäs. Detta är förvisso inte någon särskild heroisk utväg ur ett dilemma som ännu inte nått sin kulmen. Eftersom den är så lätt att finna (existerar det något löjligare än en personvåg?) saknar den för all del charm, men just därför är den också i vissa fall högst användbar.<br />
<br />
3º Även en lokförare slås minst en gång om året av tanken att hans förhållande till loket inte alls är tvunget, och att han inte vet mycket mer om sin äkta hälft än vad han visste efter den där varma natten i skogen. (Och hade jag nu skrivit La Villette eller Theresienwiese så vore båda hänvisningarna helt illusoriska. Fingervisning för vanekärringar: “Om topografisk anatomi, psykisk luftväxling och liknande”.) I Hotel Ronceroy eller på Picadilly är det däremot redan idag förbannat oklart varför man för tillfället stirrar på ena handen och gnolar, hör sig själv klia och älskar sitt spott. Detta skenbart så blygsamma exempel rymmer möjligheten av att den genomträngande känslan av leda förbyts i en tanke på sitt egentliga upphov. Sådana älskvärda ögonblick arrangeras av den desperata typ (å, en sån sötnos!) som bedriver sitt ofog i egenskap av profet, konstnär, anarkist, statsman och så vidare, det vill säga kort och gott som svindlare.<br />
<br />
5º ''Allt'' är nämligen svindlerier, gott folk. Var och en är (mer eller mindre) en alltigenom luftig bild, dieu merci. (En sak i förbigående bara: 10 centime till den som är oförvägen nog att för mig bevisa att det finns någonting som i sista hand ****inte**** sprutar omkring som godtycklig norm!) Annars skulle nämligen en oerhörd kedjeexplosion bryta ut. Diagnos: rabiat leda, eller: panisk resignation, eller transcendentalt ressentiment och så vidare. (Fortsätt bara, och ni har ett register över samtliga obegåvade tillstånd.) Den allmänna situation som för närvarande råder på jorden är därför således bara en naturlig följd av en leda som har blivit outhärdlig. Leda: bara ett harmlöst ord. Envar söke sig den smakfullaste benämningen på sin mindervärdighet! (Tacksamt ämne för en spännande pantlek!)<br />
<br />
12º Silkesstrumpor är ovärderliga. En vicedrottning är en fåtölj. Världsåskådningar är en röra av ord. En hund ''är'' en hängmatta. Konsten är död. Vive Dada!<br />
<br />
16º Kliv bara på mitt herrskap! Kliv bara på! Det som ni ännu aldrig har sett kommer ni visserligen inte att få se här heller, men däremot ett menageri som är rent förträffligt. Ja, det ''är'' rent! Hallå: . . . här har vi en som gjort denna de mest bedrövades skrattretande och positiva tjänstvillighet till en väckelse, han ställer sig upp och profeterar om ett gudomligt system. Den städse suggestivt kopplade hjärnan fångar han i snaran av en fullständigt obevisbar grundsats (axiom, idé, a-priori-sats o s v, ofog) för att på så vis få tyst på denna ledans plågade jämmer. Det är kittlande och roligt och således genant för publiken att man så ofta bär sig ack så åt. . . En annan skapar en tjock bok om de aktuella (bom!) frågorna och serverar lösningar med oefterhärmlig pannvälvning (höfter fäst!) — Lösningar, tja. . . Ännu en irriteras (över situationens ohållbarhet snarare än de uteblivna lösningarna), blir rabiat och förordar handlingens rosenrasande propaganda: trots allt en typ av tankefiasko värd att beundra — att utnyttja verklighetens vansinne på ett verkligt vansinnigt sätt (käre [[Ravachol]]!). . . Och så har vi en som diktar eller musicerar och så vidare ofog och vill i bestörtning proklamera dekokten av sina mest pinsamma tillstånd som del- eller t o m slutlösningar. Undan. . . ! Till sist en som åker skridsko över kontinenten, en som allt efter behov är greve eller tjuv, gulasch eller diplomat, spelare eller solochvårare, kopplare eller regeringsråd. Denna mångsidiga aktivitet är nämligen det enda som kan stilla hans enorma begär av förströelse (Manolescu, Charles de Hoffman, jag älskar er). Om han är riktigt begåvad så blir han statsman och låter spärra in tjuven och hugga huvet av mördaren, eftersom man inte gärna sporadiskt kan erkänna det som hela bedrägeriet bygger på. Väl i besittning av makten upphöjer han den hux flux till axiom och tror strax själv på den, då det ju är så övermåttan omväxlande att organisera våldsdåd under förevändning av att bestraffa dem. Dessa våldsdåd som människorna så gärna konsumerar på sin flykt från ledan. Före detta kollegor som han nu ser frodas i arbetslöshet låter han spåra upp och tilldela diplomattjänster. Konstnären (mod!) låter han tappa upp i ABC-böcker, där denne visserligen hör hemma men varest det ömt blödiga i all fin (koko!) — poesi (den dåliga är bättre) inte kommer till sin rätt — låt vara att hela saken nu åter tar en annan vändning. Han förbereder alla hjärnor för sin positivism, det vill säga fulländad leda och evigt hyckleri, genom att klappa tjtjtjtjyrkan på axeln om den lyckas förvandla Jesus, som ju annars lått kunde bli ärkejesuit, til ren katekism (roddklubb). . . Och se: stanken sänker sig över världen och blir allt tätare. Det naturliga (det ljuvligt onaturliga) slutar upp att vara naturligt. Det onaturliga (det evigt malda onaturliga) blir en plikt. (Detta är summan av de fräcka friheter som denna fuffige spetsbov tar sig!) Men ledan, detta spöke som aldrig kan fördrivas, brusar vit bakom allt och fångar till slut med ett raskt grepp hela bandet: statsmannen ringer i klockan, ridån går upp. . .<br />
<br />
21º Vifta nu bara inte igenkännande med ögonbrynen! Tugga inte på läpparna av begeistring! All entusiasm är prekär: ett pinsamt erkännande av att inte själv räcka till, av att man ingenting vet. Sammanhängande bevisföringar (ja, också osammanhängande som ju även de hänger samman) bör därför inte verka vederkvickande på skarpa öron. . . Nå, av alla de vägar som inte leder någonstans, är de angenämaste alltid de där störtsköna infall släntrar så självklart omkring, att de väcker en alldeles speciell nyfikenhet. Man raglar emot dem, ändrar dem efter sin redan dimmiga hjärnas behag och finner — om inte metafysiskt knallpulver så dock — härliga lår. . . Dynga, torkad dynga i näsborrarna på er, tokfransar där. (Som ni förstår hoppas jag att dessa intellektuella vispar som hyrt in sig hos de mest miserabla underliven hör vad jag säger. Även den bäst underbyggda förbannelse i världen är tråkig utan publik. . . )<br />
<br />
31º It’s a long way to Tipperary. Säkert. Ty allvarligt talat: psykologi är ett handikapp. Varje regel har utan tvivel sitt undantag. Det vill säga regelmässigt. Iakttag därför största försiktighet: varje regel bör betraktas som undantag, ty undantaget är regel (En viktig regel!). . . Det finns bara relativa bestämningar av relativa sammanhang. Och inte ens det finns det. Psykiatriker och undersökningsdomare är ingenting annat än akterseglade biljettförsäljare (cirkusturné), eftersom varje (o la la!) — psykologisk bedömning är ett arbete som beställts av den som skall bedömas och just därför så sällan faller densamme på läppen. På grund av sin dåliga självkännedom har bedömningsobjektet nämligen lämnat otillräckliga arbetsinstruktioner. Det är sämst beställt med de bästa betygen och bäst med de sämsta, vilket redan är bevisat. (De sötaste frukterna äger inga kärnor. O dessa kära jobbalösa uppenbarelser!) Ja, bevisat: de rent av urtråkiga motsägelserna av bedömningarna av (ha!) — dåliga människor. (Bedömningarna av goda är alltid riktiga.) Delbevis: betyg intresserar sketungarna först är de får dem, mönstergossarna däremot långt innan någon har sagt ett knyst (smisk!). . . Varje rekommendation är hädanefter helt enkelt en fråga om liv och död. Men också: att felbedöma sig själv är det garanterat bästa sättet att undvika fördelaktiga bedömningar, som ju också de är falska. Ett sånt hallå för ett — försuttet tillfälle?. . . Många gånger hjälper dock ingenting — varken att grina med eller emot. Ni kan då verkligen göra en bedrövad. Ack, vad för slags gravallvarlig ungdom är publiken? Jag är så trång vorden och taggig. . .<br />
<br />
52º Flogistiskt frosseri: att inte vilja ha något system är ingenting nytt. Sanningen (skrövel) ''kan'' helt enkelt inte vara något problem, eftersom man måste förutsätta att den existerar redan i språket. Alla har alltid haft för höga tankar om sig själva: man skall helt enkelt inte inlåta sig ''på någonting''. Denna illvilja (inget system) innebär ju ändå bara att man kamouflerar oron för sin egen meningslöshet (inte ens hämningslöshet!). . . Jag spränger in på en avvikelse från de populära grimaserna: bara tänkandet som sådant kan vara något problem, i synnerhet när det står mittemellan dessa poler där skillnaden mellan sant och falskt är en fråga om de finaste nyanser. Här invänder emellertid vän av ordning att man inte bestämt kan avgöra utan bara (he he) känna efter vilken av de båda polerna som tänkandet ''tycks'' närma sig. Och genast blir hela detta tänkeri ett problem (sannolikhet är och förblir det enda kriteriet, Merci!). . . Man ''kan'' helt enkelt inte inlåta sig på någonting! När jag säger: “Jag förnekar sanningen”, så står jag med denna sats kvar inom det revir som inhägnas av sant och falskt, eftersom jag påstår att det inte finns någon sanning: jag vill alltså ha denna sats ''sann''. Det fullständiga motsägelsen: satsens innehåll vederläggs av satsen själv. Varje sats är följaktligen falsk, eftersom den sats som förnekar möjligheten att något skulle kunna vara sant inte kan vara sann. Här börjar det flimra så smått. Magsyran gör sig påmind. Och plötsligt blir allting gult. . . Man tar alltid miste. Alltid. Alla. Alltid. Alla. Alltid alla. (Tvångsmässig handling? Eller: skällsvåld? Eller. . . ?)<br />
<br />
58º Världslitteraturens (tala tystare!) mästerverk: ett sådant ''skojeri'' med spännande böcker — man blundar (som ung), låter sig fängslas och (när man så inte längre orkar hugga för sig) inbillar sig till sist att man har skaffat sig en ståndpunkt att utgå ifrån. . . Konst!!! Den mest infantila form av magi. Fördjupar man sig några veckor i ockultismen skall man finna att dess företrädare jämförelsevis är ena riktiga A-barn. Alla dessa konsttidskrifter (Sturm-Pingel, Aktions-Fäkteri, Fackel-Vackel) är ingenting annat än separata bilagor till motsvarande dagstidningar (extern följetong). “Neue Wiener Journal”, “B. Z. am Mittag” och “Matin” kan i alla avseenden rekommenderas som långt verkligare. . . De bästa böckerna i väldslitteraturen skrevs i avsikt att åstadkomma den bästa boken någonsin. Detta var förr i världen den enda acceptabla anledningen till att skriva böcker. Och idag finns det bara denna: att förhindra att en bok någonsin mer skrivs i just denna avsikt. Förutsatt att det skulle lyckas — vem skulle då framhärda i att skriva dålig böcker?. . . Den bästa boken: den som aldrig blev av (Napoleon, Rimbaud, Laurémont, Sjukov)… Det skulle glädja mig att höra att dessa sidor är den *sista* dynga som någonsin skrivs. Det skulle glädja mig mycket.<br />
<br />
59º Lustan är det enda skojeri som jag önskar skall bestå.<br />
<br />
75º Slutligen är också det idiotiska pladdret en möjlighet. Bakom varje sats måste man antyda ett vilt skratt som inte kan missförstås, bakom varje synbart muskelspel detsamma: annars är man en — seriös människa… Surr: om nu inte människo-hjärnan blott är en kronisk arvsböld? Däremot talar den omständigheten att det är tack vare denna böld som jag alls har fått detta infall. ''Allt'' är ett symptom. Språket likaväl som dess verkningar. Att inte ha någon åsikt är ingen åsikten. Jorden rör sig (på något vis) och tänkandet är sannolikt bara ett symptom på denna rörelse. . . Om man inte är vid sina sinnen (tomrum), så är man åtminstone van att vara det eller, bättre upp!, van att inte vara van. Man är alltså obotligt vansinnig. . . Att detta så lustfyllda tillstånd skulle innebära slutet för en tusenårig böld är en nästan lugnande tanke. Tanke? Epokgörande! Vansinne? Sekulärt! Är det inte också en vana? Å timtals, timtals. . . Kukeliku!. . . Förvisso: men här har vi det sköraste, det sista, det ljusa vansinnet. . . Jag kan därför med glatt mod tillåta mig att skrika Kukeliku. (Jag har just skrikit Kukeliku. . . ) K u k e l i k u ! ! ! . . .<br />
<br />
78º En spark åt kosmos! Vive Dada!!!<br />
<br />
[[Kategori:Utdrag]]<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=En_avant_dada&diff=4081En avant dada2023-12-31T19:00:36Z<p>Iammany: Skapade sidan med 'Vid tiden för Cabaret Voltaire ville vi “dokumentera” — vi gav ut publikationen “Cabaret Voltaire”, ett sammelsurium av de mest skilda konsttendenser, vilka just d...'</p>
<hr />
<div>Vid tiden för Cabaret Voltaire ville vi “dokumentera” — vi gav ut publikationen “Cabaret Voltaire”, ett sammelsurium av de mest skilda konsttendenser, vilka just då föreföll oss utgöra “dada”. Vad dada verkligen skulle vara — det förstod ingen av oss. Vi hade nämligen inte tillräckliga begrepp om den tid vi levde i för att kunna ställa oss utanför rådande föreställningar och bilda oss en uppfattning om konsten som moraliskt och socialt fenomen. Konsten bara fanns där — det fanns konstnärer och borgare. Man älskade den ena sorten och hatade den andra. Manolescu, den store hotelltjuven, har skrivit memoarer som till stil och espirit är överlägsna allt vad kriget frambragt i tysk memoarväg. Elasticiteten är allt. Marinetti har en hel del av denna framtida litteraturtrollkarl, som spelar golf lika bra som han gaggar om Mallarmé eller — om så behövs — anlägger gammalfilologiska aspekter samtidigt som han är fullständigt klar över vilken av sällskapets damer det kan löna sig att stöta på. Den tyske diktaren är en typisk fårskalle. Han drar omkring med sitt akademiska begrepp om “anden”, diktar vid behov om kommunism, sionism, socialism och är hela tiden fylld av förundran över de färdigheter som musan förlänat honom. Den tyske diktaren har låtit inteckna diktningen. Och enligt hans åsikt är det bra med det. Han begriper inte att världen bedriver en oerhörd humbug med “anden”, och inte heller att det är bra att denna humbug bedrivs.<br />
<br />
I hans huvud härskar en hierarki med den opoetiska, d v s merendels obildade, människan längst ner och den andliga Schillertypen, Hasenclever, som trånar efter det eteriska, högst upp. Så är det och så skall det förbli. Det räcker med att lyssna till vad gamle Schopenhauer säger i sin “Parerga” om tyskens inbilskhet beträffande sin bildning, och man inser — om man är psykolog — utan vidare det komiska och utsiktslösa i den tyske diktarens situation.<br />
<br />
Att göra litteratur med en pistol på fickan, det var min dröm sedan en tid tillbaka. Ungefär som en rovriddare av pennan, en modern Ulrich von Hutten — så såg den bild ut som jag gjorde mig av en dadaist. En dadaist kan bara ha förakt till övers för dem som förvandlar “anden” till ett Tusculum, till en tillflykt för sina egna svagheter. Filosofen i vindskammaren är som företeelse sedan länge i otakt med tiden — men detsamma gäller också yrkeskonstnären, kafélitteratören, den spirituella sällskapsmänniskan; kort och gott den människotyp som faller till föga för intellektuella prestationer och betraktar andligheten som en välkommen begränsning, vilken i hennes egna ögon gör henne värdefullare än andra människor. Där har ni i stora drag motsatsen till en dadaist. I städerna satt de: målade sina tavlor, filade på sina dikter, tröstlösa typer till hela sin natur — med klena muskler, ointresserade av vardagens problem, fiender till reklam, till gatuliv, till de bluffar och transaktioner som dagligen sätter tusentals människors liv på spel. Livet ja! Dadaisten älskar livet, eftersom han kan kasta bort det varje dag. För honom är döden en dadaistisk fråga. Dadaisten ser fram emot sin dag, fullt medveten om att han när som helst kan få en blomkruka i huvudet. Han är naiv, han älskar tunnelbanans oljud, han är hemtam på Cooks resebyrå och förtrogen med änglamakerskornas mottagningar, bakom vars nogsamt fördragna gardiner fostren torkas av med läskpapper som sedan mals och saluförs som surrogatkaffe.<br />
<br />
<br />
<br />
Vem som helst kan vara dadaist. Dada är inte begränsad till någon speciell konstart. Bartendern på Manhattan Bar som häller upp Curacao med ena handen och kliar sin gonorré med den andra är dadaist. Den där karln i regnrock som just påbörjar sin sjunde resa jorden runt är dadaist. Den som fullt och fast begriper att man bara kan ha idéer om man omsätter dem i liv är dadaist — en alltigenom aktiv typ som lever i handling, eftersom det är så han skaffar sig sina erfarenheter.<br />
<br />
Den som hyr en våning på Bristol Hotel utan att veta varifrån han skall få drickspengar till tjänsteflickan är dadaist. Människan som lever på en slump, med ärliga blå ögon och dansk skalle, är dadaist. Hon kan hiva iväg sin individualitet som en lasso, hon dömer från fall till fall, hon accepterar att världen på en och samma gång rymmer muhammedaner, zwinglianer, förstaringare, vederdöpare, pacifister etc, etc. Världens brokighet är henne välkommen men föga förundransvärd.<br />
<br />
Om kvällen spelar ett kapell nere vid stranden och hororna på sina högklackade skor skrattar dig rakt i ansiktet. Världen är rutten och falsk. Man spankulerar omkring och tänker på kvällsmaten. Men innan du hinner slå dig till bords anländer ett bud med telegram, varav framgår att alla dina grisar dött av rabies, att någon har slängt ut din frack från Eiffeltornet och att din hushållerska har fått skelettcancer. Du kastar en blick mot månen — den tycks dig vara en god investering — och så kommer samma bud med ännu ett telegram. Nu vet det berätta att alla dina höns har gått hädan i mul- och klövsjuka, att din far har stått på öronen över en dynggrep och frusit ihjäl och att din mor har spruckit av sorg inför sitt silverbröllop (kanske hängde stekpannan kvar i öronen på henne, vad vet jag?). Sånt är livet, käre vän. Dagarna växlar likt tarmarnas spasmer och du — som så ofta har fruktat att få ett fiskben i halsen — lever alltjämt. Du drar täcket över huvudet och visslar på “Den glade vandraren”. Och vem vet, ta inte ut glädjen i förskott, nästa dag sitter du kanske vid skrivbordet, med pennan i högsta hugg, böjd över din nya roman “Packet”. Vem vet! Ren dadaism, mina damer och herrar.<br />
<br />
<br />
<br />
Under de senaste decennierna har det i Europa inte förekommit något ord eller begrepp, någon filosofi eller politisk slogan, som med sådana genomslagskraft har drabbat ett civiliserat samhälles hela föreställningsvärld. Detta är ett faktum av djup psykologisk betydelse. För alla dessa människor i kaféer och teatrar, på travbanor och bordeller, som till en början betraktade och hånade dadaismen som “ett skrattretande uttryck för modern konstgalenskap”, har den för länge sedan upphört att vara en konstriktning. Man får vara professor i filosofi med kateter vid Berlins universitet för att inte förstå att nittionio av hundra människor bryr sig lika lite om konstens riktningar, teknik och perspektiv som den berömda kon bryr sig om påskdagen. Att detta dada som påverkar dem .. om än på ett aldrig så obestämbart sätt — skulle ha anknytning till eller ursprung i konsten känner de inte längre till och det intresserar dem inte. Ett ord som till den grad påverkar massorna måste vara bärare av en idé, som rör vid just dessa massors ömmaste punkter, som får dem att skämmas, förskräckas eller glädjas i det innersta.<br />
<br />
<br />
<br />
Vad dada till en början var och blev är av underordnad betydelse jämfört med dess senare betydelse för Europa. Dada har verkat inte som en stilla övertalning utan som ett blixtnedslag, inte som ett system hämtat ur en bok vilket först har filtrerats genom skarpa hjärnor för att sedan till slut tuggat om och om igen bli allmän egendom, utan som en heraldisk paroll utslungad från hästryggen. Det oerhörda intryck som dadaismen har gjort på den stora massan av konstnärligt ointresserade människor ligger i det vansinniga och komiska i ordet dada. Vartill strax skall fogas att detta intryck förutsätter en djupare psykologisk orsak, som hör samman med hela “mänsklighetens” situation och sociala organisation i nuet. Genomsnittsmänniskan, herrar Smith, Schulze och Dupin — denna naturens berömda serieproduktion, som slår vapnet ur handen på varje värderande intellekt men ändå är grunden för all psykologisk kunskap, fick höra talas om att dada skulle vara ett barnjoller, att det fanns människor som skrev detta joller “på sitt baner” — att några fullkomliga idioter “ville bilda ett parti” utifrån dibarnets gnäll. Det slog sig på knäna av skratt, mycket har man ju hört talas om men detta — ja, man får då säga (ja, vadå?): nä nä nä. Dada framkallade hös herrar Schulze, Smith och Dupin ett livligt minne av deras egna rättskaffens nappflaskor och söliga blöjor från anno dazumal, av det skrik som hädanefter skulle komma att lyckliggöra världen. Dada Dada Dada. Det är vad jag menar med suggestiviteten hos ordet dada. dess förmåga att hypnotisera och leda vanligt folks tankar till ting och begrepp som ingen av dess upphovsmän har tänkt på.<br />
<br />
Valet av ordet dada i Cabaret Voltaire var självfallet selektivt-metafysiskt, ett utslag av energin hos samtliga de idéer som redan hade börjat verka — men ingen hade tänkt på dada som barnjoller. Det är en sällsynt gudagåva för en människa att förunnas vara med vid en religions födelse, eller vid uppkomsten av en idé vilken som helst som inom kort ska erövra världen. Och ändå är dada gudskelov inte en idé (och detta säger jag för att lugna alla studenter och akademiska mulåsnor) i historieböckernas “kulturprogressiva” bemärkelse utan alltigenom av flyktig karaktär. Dada vill inte vara annat än en spegel som man snabbt går förbi eller ett plakat, som i nuets grällaste färger påminner om det ena eller andra tillfället att göra av med sina pengar eller fylla sin buk. Psykologiskt talat! Om man har haft den sagolika turen att få vara med vid en sådan “sensations” födelse — ja, då är det inte utan att man skulle vilja begripa hur det kan komma sig att ett tomt läte ämnat som artistnamn åt en sångerska under de mest groteska äventyr först blir till varumärken för en smutsig kabaré, sedan till abstrakt konst, och så till barnjoller och dibarnsparti för att slutligen — nåja, jag skall inte gå saker och ting i förväg. Där har ni dadaismens sanna historia. Dada överföll dadaisterna utan deras vetskap. Det var en obefläckad avlelse, vars djupaste betydelse således var mig fördold.<br />
<br />
<br />
<br />
Dadaisten anser det nödvändigt att vända sig mot konsten, eftersom han har genomskådat dess bedrägliga funktion som moralisk säkerhetsventil. Kanske är denna kampvilja en sista akt av itutad ärlighet, kanske är det något dadaisten gör för skojs skull, kanske saknar det hela varje rim och reson. Hursomhelst ges det goda grunder för att betrakta konsten (inklusive kultur, andlighet och gymnastikförbund) som ett enda stort bedrägeri. Och detta i synnerhet — som jag tidigare har antytt — i Tyskland, där man alltifrån barnsben proppas full med den mest skrattretande dyrkan av allsköns gudomligheter, på det att man som vuxen och god skattebetalare omedelbart likt en natt må falla på knä närhelst staten eller något annat smärre rövarband beordrar underkastelse inför en eller annan “högre ande”. Ja, jag säger det igen: hela denna andecirkus är ett stort utilitaristiskt bedrägeri. Under hela detta krig (och i synnerhet då i Sachsen där de mest infama hycklarna håller hus) har tyskarna försökt rättfärdiga sina in- och utrikesaffärer med Goethe och Schiller. Man kan i all högtidlighet (stackars sate!) proklamera kulturen som en form för nationell andlighet, men den kan också betecknas som en kompensationsföreteelse, som underkastelse inför en osynlig domstol, som veronal för samvetet. Tyskarna är mästare i att förställa sig, de är de mest utpräglade illusionisterna (i ordets varitébemärkelse) av alla folk. I varje ögonblick av sitt liv trollar de fram en sköld av kultur, ande, överhet, bakom vilken de kan dölja sina skräckslagna magar. Det är denna skenhelighet som alltid tycks fransmännen så främmande och obegriplig, likt ett tecken på djävulsk ondska. Tysken tycks inte kunna vara barnslig, han har två personligheter och dubbla utgångspunkter för sitt handlande.<br />
<br />
Det är här inte fråga om att gå i bräschen för något nation. Fransmännen, som själva har bragt tidens chauvinism till fulländning, kan minst av alla göra anspråk på att andra folk skall betrakta dem som ''grande nation''. Tysken äger alla en idealists fel och förtjänster. Det är bara att välja. Antingen kan man betrakta denna idealism som förvränger tingen och förvandlar dem till (kadaverlydiga!) funktioner av någonting absolut — det må sedan vara vegetarianism, mänskliga rättigheter eller monarki — som ett sjukligt missfoster, eller också kan man lovsjunga den som “en bro till evigheten”, “livets mening” eller vad för slags plattityder man nu har på lager. Det där har expressionisterna gjort så det räcker. Det är sådant som en dadaist vänder sig emot av ren instinkt. Dadaisten står med fötterna på jorden och tycker om vin, kvinnor och annonser, hans kultur är framförallt en kroppskultur. Instinktivt ser han som sin uppgift att slå tyskarnas kulturideologi sönder och samman. Det är här överhuvudtaget inte fråga om att försvara dadaisten. Han handlar av instinkt, precis som när någon påstår sig vara tjuv av ren lidelse eller frimärkssamlare av rent intresse. “Idealet” växlar: den abstrakte konstnären har förvandlats till en stygg materialist (om du så vill, bäste läsare) med den svårbegripliga egenskapen att betrakta skötseln av sin mage och sina aktieaffärer som en ärligare sysselsättning än filosofi. “Men det är väl inget nytt”, hör jag genast dem skrika som aldrig kommer att kunna frigöra sig från “det gamla”. Jo, så till vida är det något oerhört nytt som att man för första gången dragit konsekvenserna av frågan “Vad är tysk kultur?” (svar: skit) och går till angrepp mot den med satirens, bluffens och ironins alla vapen — ja, i sista hand också med skjutvapen. Och det i en stor gemensam aktion.<br />
<br />
[[Kategori:Utdrag]]<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Sista_uppluckringen&diff=4080Sista uppluckringen2023-12-31T18:54:45Z<p>Iammany: Skapade sidan med '2º Vad kan den första hjärna som uppträdde här på jorden tänkas ha haft för sig? Förmodligen förvånades den över sin existens och visste inte vad den skulle göra,...'</p>
<hr />
<div>2º Vad kan den första hjärna som uppträdde här på jorden tänkas ha haft för sig? Förmodligen förvånades den över sin existens och visste inte vad den skulle göra, varken med sig själv eller det smutsiga fortskaffningsmedel den hade under fötterna. Så småningom har man vant sig vid hjärnan och struntar i den till den grad att man inte ens struntar i den. Sig själv förvandlar man till en svindlare (i botten av skalan: polsk neger, i toppen: senatspresident eller nåt i den vägen), och den med all orätt beundrade naturen gör man till en kuliss för en i sanning mycket stark pjäs. Detta är förvisso inte någon särskild heroisk utväg ur ett dilemma som ännu inte nått sin kulmen. Eftersom den är så lätt att finna (existerar det något löjligare än en personvåg?) saknar den för all del charm, men just därför är den också i vissa fall högst användbar.<br />
<br />
3º Även en lokförare slås minst en gång om året av tanken att hans förhållande till loket inte alls är tvunget, och att han inte vet mycket mer om sin äkta hälft än vad han visste efter den där varma natten i skogen. (Och hade jag nu skrivit La Villette eller Theresienwiese så vore båda hänvisningarna helt illusoriska. Fingervisning för vanekärringar: “Om topografisk anatomi, psykisk luftväxling och liknande”.) I Hotel Ronceroy eller på Picadilly är det däremot redan idag förbannat oklart varför man för tillfället stirrar på ena handen och gnolar, hör sig själv klia och älskar sitt spott. Detta skenbart så blygsamma exempel rymmer möjligheten av att den genomträngande känslan av leda förbyts i en tanke på sitt egentliga upphov. Sådana älskvärda ögonblick arrangeras av den desperata typ (å, en sån sötnos!) som bedriver sitt ofog i egenskap av profet, konstnär, anarkist, statsman och så vidare, det vill säga kort och gott som svindlare.<br />
<br />
5º ''Allt'' är nämligen svindlerier, gott folk. Var och en är (mer eller mindre) en alltigenom luftig bild, dieu merci. (En sak i förbigående bara: 10 centime till den som är oförvägen nog att för mig bevisa att det finns någonting som i sista hand ****inte**** sprutar omkring som godtycklig norm!) Annars skulle nämligen en oerhörd kedjeexplosion bryta ut. Diagnos: rabiat leda, eller: panisk resignation, eller transcendentalt ressentiment och så vidare. (Fortsätt bara, och ni har ett register över samtliga obegåvade tillstånd.) Den allmänna situation som för närvarande råder på jorden är därför således bara en naturlig följd av en leda som har blivit outhärdlig. Leda: bara ett harmlöst ord. Envar söke sig den smakfullaste benämningen på sin mindervärdighet! (Tacksamt ämne för en spännande pantlek!)<br />
<br />
12º Silkesstrumpor är ovärderliga. En vicedrottning är en fåtölj. Världsåskådningar är en röra av ord. En hund ''är'' en hängmatta. Konsten är död. Vive Dada!<br />
<br />
16º Kliv bara på mitt herrskap! Kliv bara på! Det som ni ännu aldrig har sett kommer ni visserligen inte att få se här heller, men däremot ett menageri som är rent förträffligt. Ja, det ''är'' rent! Hallå: . . . här har vi en som gjort denna de mest bedrövades skrattretande och positiva tjänstvillighet till en väckelse, han ställer sig upp och profeterar om ett gudomligt system. Den städse suggestivt kopplade hjärnan fångar han i snaran av en fullständigt obevisbar grundsats (axiom, idé, a-priori-sats o s v, ofog) för att på så vis få tyst på denna ledans plågade jämmer. Det är kittlande och roligt och således genant för publiken att man så ofta bär sig ack så åt. . . En annan skapar en tjock bok om de aktuella (bom!) frågorna och serverar lösningar med oefterhärmlig pannvälvning (höfter fäst!) — Lösningar, tja. . . Ännu en irriteras (över situationens ohållbarhet snarare än de uteblivna lösningarna), blir rabiat och förordar handlingens rosenrasande propaganda: trots allt en typ av tankefiasko värd att beundra — att utnyttja verklighetens vansinne på ett verkligt vansinnigt sätt (käre [[Ravachol]]!). . . Och så har vi en som diktar eller musicerar och så vidare ofog och vill i bestörtning proklamera dekokten av sina mest pinsamma tillstånd som del- eller t o m slutlösningar. Undan. . . ! Till sist en som åker skridsko över kontinenten, en som allt efter behov är greve eller tjuv, gulasch eller diplomat, spelare eller solochvårare, kopplare eller regeringsråd. Denna mångsidiga aktivitet är nämligen det enda som kan stilla hans enorma begär av förströelse (Manolescu, Charles de Hoffman, jag älskar er). Om han är riktigt begåvad så blir han statsman och låter spärra in tjuven och hugga huvet av mördaren, eftersom man inte gärna sporadiskt kan erkänna det som hela bedrägeriet bygger på. Väl i besittning av makten upphöjer han den hux flux till axiom och tror strax själv på den, då det ju är så övermåttan omväxlande att organisera våldsdåd under förevändning av att bestraffa dem. Dessa våldsdåd som människorna så gärna konsumerar på sin flykt från ledan. Före detta kollegor som han nu ser frodas i arbetslöshet låter han spåra upp och tilldela diplomattjänster. Konstnären (mod!) låter han tappa upp i ABC-böcker, där denne visserligen hör hemma men varest det ömt blödiga i all fin (koko!) — poesi (den dåliga är bättre) inte kommer till sin rätt — låt vara att hela saken nu åter tar en annan vändning. Han förbereder alla hjärnor för sin positivism, det vill säga fulländad leda och evigt hyckleri, genom att klappa tjtjtjtjyrkan på axeln om den lyckas förvandla Jesus, som ju annars lått kunde bli ärkejesuit, til ren katekism (roddklubb). . . Och se: stanken sänker sig över världen och blir allt tätare. Det naturliga (det ljuvligt onaturliga) slutar upp att vara naturligt. Det onaturliga (det evigt malda onaturliga) blir en plikt. (Detta är summan av de fräcka friheter som denna fuffige spetsbov tar sig!) Men ledan, detta spöke som aldrig kan fördrivas, brusar vit bakom allt och fångar till slut med ett raskt grepp hela bandet: statsmannen ringer i klockan, ridån går upp. . .<br />
<br />
21º Vifta nu bara inte igenkännande med ögonbrynen! Tugga inte på läpparna av begeistring! All entusiasm är prekär: ett pinsamt erkännande av att inte själv räcka till, av att man ingenting vet. Sammanhängande bevisföringar (ja, också osammanhängande som ju även de hänger samman) bör därför inte verka vederkvickande på skarpa öron. . . Nå, av alla de vägar som inte leder någonstans, är de angenämaste alltid de där störtsköna infall släntrar så självklart omkring, att de väcker en alldeles speciell nyfikenhet. Man raglar emot dem, ändrar dem efter sin redan dimmiga hjärnas behag och finner — om inte metafysiskt knallpulver så dock — härliga lår. . . Dynga, torkad dynga i näsborrarna på er, tokfransar där. (Som ni förstår hoppas jag att dessa intellektuella vispar som hyrt in sig hos de mest miserabla underliven hör vad jag säger. Även den bäst underbyggda förbannelse i världen är tråkig utan publik. . . )<br />
<br />
31º It’s a long way to Tipperary. Säkert. Ty allvarligt talat: psykologi är ett handikapp. Varje regel har utan tvivel sitt undantag. Det vill säga regelmässigt. Iakttag därför största försiktighet: varje regel bör betraktas som undantag, ty undantaget är regel (En viktig regel!). . . Det finns bara relativa bestämningar av relativa sammanhang. Och inte ens det finns det. Psykiatriker och undersökningsdomare är ingenting annat än akterseglade biljettförsäljare (cirkusturné), eftersom varje (o la la!) — psykologisk bedömning är ett arbete som beställts av den som skall bedömas och just därför så sällan faller densamme på läppen. På grund av sin dåliga självkännedom har bedömningsobjektet nämligen lämnat otillräckliga arbetsinstruktioner. Det är sämst beställt med de bästa betygen och bäst med de sämsta, vilket redan är bevisat. (De sötaste frukterna äger inga kärnor. O dessa kära jobbalösa uppenbarelser!) Ja, bevisat: de rent av urtråkiga motsägelserna av bedömningarna av (ha!) — dåliga människor. (Bedömningarna av goda är alltid riktiga.) Delbevis: betyg intresserar sketungarna först är de får dem, mönstergossarna däremot långt innan någon har sagt ett knyst (smisk!). . . Varje rekommendation är hädanefter helt enkelt en fråga om liv och död. Men också: att felbedöma sig själv är det garanterat bästa sättet att undvika fördelaktiga bedömningar, som ju också de är falska. Ett sånt hallå för ett — försuttet tillfälle?. . . Många gånger hjälper dock ingenting — varken att grina med eller emot. Ni kan då verkligen göra en bedrövad. Ack, vad för slags gravallvarlig ungdom är publiken? Jag är så trång vorden och taggig. . .<br />
<br />
52º Flogistiskt frosseri: att inte vilja ha något system är ingenting nytt. Sanningen (skrövel) ''kan'' helt enkelt inte vara något problem, eftersom man måste förutsätta att den existerar redan i språket. Alla har alltid haft för höga tankar om sig själva: man skall helt enkelt inte inlåta sig ''på någonting''. Denna illvilja (inget system) innebär ju ändå bara att man kamouflerar oron för sin egen meningslöshet (inte ens hämningslöshet!). . . Jag spränger in på en avvikelse från de populära grimaserna: bara tänkandet som sådant kan vara något problem, i synnerhet när det står mittemellan dessa poler där skillnaden mellan sant och falskt är en fråga om de finaste nyanser. Här invänder emellertid vän av ordning att man inte bestämt kan avgöra utan bara (he he) känna efter vilken av de båda polerna som tänkandet ''tycks'' närma sig. Och genast blir hela detta tänkeri ett problem (sannolikhet är och förblir det enda kriteriet, Merci!). . . Man ''kan'' helt enkelt inte inlåta sig på någonting! När jag säger: “Jag förnekar sanningen”, så står jag med denna sats kvar inom det revir som inhägnas av sant och falskt, eftersom jag påstår att det inte finns någon sanning: jag vill alltså ha denna sats ''sann''. Det fullständiga motsägelsen: satsens innehåll vederläggs av satsen själv. Varje sats är följaktligen falsk, eftersom den sats som förnekar möjligheten att något skulle kunna vara sant inte kan vara sann. Här börjar det flimra så smått. Magsyran gör sig påmind. Och plötsligt blir allting gult. . . Man tar alltid miste. Alltid. Alla. Alltid. Alla. Alltid alla. (Tvångsmässig handling? Eller: skällsvåld? Eller. . . ?)<br />
<br />
58º Världslitteraturens (tala tystare!) mästerverk: ett sådant ''skojeri'' med spännande böcker — man blundar (som ung), låter sig fängslas och (när man så inte längre orkar hugga för sig) inbillar sig till sist att man har skaffat sig en ståndpunkt att utgå ifrån. . . Konst!!! Den mest infantila form av magi. Fördjupar man sig några veckor i ockultismen skall man finna att dess företrädare jämförelsevis är ena riktiga A-barn. Alla dessa konsttidskrifter (Sturm-Pingel, Aktions-Fäkteri, Fackel-Vackel) är ingenting annat än separata bilagor till motsvarande dagstidningar (extern följetong). “Neue Wiener Journal”, “B. Z. am Mittag” och “Matin” kan i alla avseenden rekommenderas som långt verkligare. . . De bästa böckerna i väldslitteraturen skrevs i avsikt att åstadkomma den bästa boken någonsin. Detta var förr i världen den enda acceptabla anledningen till att skriva böcker. Och idag finns det bara denna: att förhindra att en bok någonsin mer skrivs i just denna avsikt. Förutsatt att det skulle lyckas — vem skulle då framhärda i att skriva dålig böcker?. . . Den bästa boken: den som aldrig blev av (Napoleon, Rimbaud, Laurémont, Sjukov)… Det skulle glädja mig att höra att dessa sidor är den *sista* dynga som någonsin skrivs. Det skulle glädja mig mycket.<br />
<br />
59º Lustan är det enda skojeri som jag önskar skall bestå.<br />
<br />
75º Slutligen är också det idiotiska pladdret en möjlighet. Bakom varje sats måste man antyda ett vilt skratt som inte kan missförstås, bakom varje synbart muskelspel detsamma: annars är man en — seriös människa… Surr: om nu inte människo-hjärnan blott är en kronisk arvsböld? Däremot talar den omständigheten att det är tack vare denna böld som jag alls har fått detta infall. ''Allt'' är ett symptom. Språket likaväl som dess verkningar. Att inte ha någon åsikt är ingen åsikten. Jorden rör sig (på något vis) och tänkandet är sannolikt bara ett symptom på denna rörelse. . . Om man inte är vid sina sinnen (tomrum), så är man åtminstone van att vara det eller, bättre upp!, van att inte vara van. Man är alltså obotligt vansinnig. . . Att detta så lustfyllda tillstånd skulle innebära slutet för en tusenårig böld är en nästan lugnande tanke. Tanke? Epokgörande! Vansinne? Sekulärt! Är det inte också en vana? Å timtals, timtals. . . Kukeliku!. . . Förvisso: men här har vi det sköraste, det sista, det ljusa vansinnet. . . Jag kan därför med glatt mod tillåta mig att skrika Kukeliku. (Jag har just skrikit Kukeliku. . . ) K u k e l i k u ! ! ! . . .<br />
<br />
78º En spark åt kosmos! Vive Dada!!!<br />
<br />
[[Kategori:Utdrag]]<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=DaDa&diff=4079DaDa2023-12-31T18:44:38Z<p>Iammany: /* Zürich (1916-1918) */</p>
<hr />
<div>::Borgaren betraktade dadaisten som ett tygellöst monster, en revolutionär skurk, en barbarisk tatar som stämplade mot hans medaljer, hans kassaskåp, hans titlar. Dadaisten tänkte ut knep för att beröva borgaren hans sömn . . . Dadaisten ingav borgaren en känsla av förvirring, av ett avlägset men mäktigt muller, så att hans medaljer började skramla, hans kassaskåp rynkade ögonbrynen och hans titelradda fick utslag. ("The Navel Bottle" av Hans Arp)<br />
<br />
:TILL ALLMÄNHETEN<br />
::Innan vi går ner ibland er för att dra ut era murknande tänder, era rinnande öron, era såriga tungor,<br />
::Innan vi knäcker era ruttna ben,<br />
::Innan vi öppnar er kolerainfekterade mage och sliter ut er alltför välfödda lever för att använda den som gödningsämne, er lumpna spleen och era diabetiska njurar,<br />
::Innan vi rycker ut ert fula könsorgan, liderligt och slemmigt,<br />
::Innan vi förkväver er längtan efter skönhet, extas, socker, filosofi, matematisk och poetisk metafysisk peppar och gurka,<br />
::Innan vi desinficerar er med vitriol, rengör er och polerar er med passion,<br />
::Innan allt detta<br />
::Skall vi ta ett ordentligt antiseptiskt bad,<br />
::Och vi varnar er<br />
::Vi är mördare.<br />
(Manifest undertecknat av Ribemont-Dessaignes och uppläst av sju personer vid demonstrationen i Grand Palais des Champs Elysées, Paris den 5 februari 1920.)<br />
<br />
:Ni är alla anklagade; stå upp! Stå upp som ni skulle stå upp under Marseljäsen eller God Save the King . . .<br />
:Bara Dada luktar inte: den är ingenting, ingenting, ingenting.<br />
::Den är som era förhoppningar: ingenting.<br />
::som ert paradis: ingenting.<br />
::som era idoler: ingenting.<br />
::som era politiker: ingenting.<br />
::som era hjältar: ingenting.<br />
::som era konstnärer: ingenting.<br />
::som er religion: ingenting.<br />
:Ni kan väsa, skrika, sparka ut mina tänder om ni vill. Jag skall ändå tala om för er att ni är idioter. Inom tre månader kommer mina vänner och jag att sälja våra tavlor till er för några francs.<br />
(''Manifeste cannibala dada'' av [[Francis Picabia]], uppläst vid Dadas soaré på Théatre de la Maison de l'Oeuvre, Paris den 27 mars 1920.)<br />
<br />
----<br />
<br />
== Zürich (1916-1918) ==<br />
<br />
[[Bild:Janco1916.jpg|right|400px|frame|Jancos porträttering av situationen i Cabaret Voltaire, från 1916.]][[Bild:Serner-letzte_lockerung.jpg|right|400px|frame|Serners pamflett Letzte lockerung.]][[Bild:Richter-serner.jpg|right|400px|frame|Hans Richters porträtt av Serner.]]<br />
<br />
Dada är besvikelse och vrede.<br />
<br />
Dada är angrepp på konsten, och lek med konsten.<br />
<br />
Vrede mot kriget och den värld som var ansvarig. Utvägen blev det absurda, irrationella. Det neutrala Schweiz blev en tillflyktsort.<br />
<br />
1916, Zürich. Första februari bildas Cabaret Voltaire, en "litterär nattklubb" av [[Hugo Ball]]. Här samlades, förutom Ball; Emmy Hennings, Hans Arp, Hans Richter, [[Tristan Tzara]], Marcel Janco, [[Richard Hülsenbeck]] och Walter Semer, bland andra. <br />
<br />
18 april, 1916: "Tzara är concerned om tidskriften. Mitt förslag att kalla den Dada accepteras. We can take it in turns to edit; en gemensam editorial board which would entrust the task of selection and arrangement to one of its members for each issue." (Ball) I själva verket var det (mest) Tzara som redigerade, instruerade, spridde, designade och administrerade tidskriften Dada.<br />
<br />
Dada är provokation, reaktion, offentliga utbrott, slagsmål, upplopp. I de organiserade Händelserna (framträdanden, utställningar) fick dada sitt egentliga gemenskapande konstskapande, försök till "total konst".<br />
<br />
Dada har två föräldrar: Kandinsky och Klee. (Och de Chirico, Feininger och Macke.)<br />
<br />
Dada är grotesk parodi. "Komposition och formspråk lånas i satiriskt syfte." Kontra-futurism. Polemik, helst våldsam. (Inte undra på att senare beskrivningar av dada ofta är djupt motsägande, paradoxala, schizofrena, förvirrande.) -- För Arp och Ball var dada en ny konst, för andra var det den ultimata antikonsten.<br />
<br />
14 juli, 1916. En Händelse vid Zunfthaus zur Waag; alla är på plats och deltar på ett eller annat sätt. Men för Ball, som reciterar sin abstrakta fonetiska dikt O Gadji Beri Bimba, blir det höjdpunkten och slutpunkten. Publiken exploderade. Ball drog sig sedermera tillbaka; han vände ryggen åt dadas kaos.<br />
<br />
Dada var en reaktion mot upplösningen av Världen. Walter Serner skriver 1918 pamfletten ''Letzte Lockerung'' (Den sista upplösningen).<br />
<br />
:"This dissolution was the ultimate in everything that Dada represented, philosophically and morally; everything must be pulled apart, not a screw left in its customary place, the screw-holes wrenched out of shape, the screw, like man himself, set on its way towards new functions which could only be known ofter the total negation of everything that had existed before. Until then: riot, destruction, defiance, confusion. The role of chance, not as an extension of the scope of art, but as a principle of dissolution and anarchy. In art, anti-art." (Richter)<br />
<br />
Dada är slump. Vilket är detsamma som det omedvetna. Slumpen är frihet, en (ständigt tillgänglig) ny början, det är fri association, "[[cut-up]]" (en senare benämning), och dadas "centrala erfarenhet" (Richter). Ett angrepp mot dualism, "ja eller nej", "rätt eller fel", och så vidare.<br />
<br />
(En svensk interlud: Richter och Viking Eggeling möts, via Tzaras förmedling, någon gång under tidigt 1918, och deras konstnärliga vision sammanklaffar.)<br />
<br />
Dada är skratt. En reaktion mot rigiditet. Dada är ett offentligt hemligt sällskap. "Vi var kända, för både lekmän och experter, mer för våra vrål av skratt än något vi egentligen gjorde." (Richter)<br />
<br />
:"Vi förstörde, vi förolämpade, vi föraktade -- och vi skrattade. Vi skratta åt allting. Vi skrattade åt oss själva precis som vi skrattade åt Kejsare, Konungar och Nation, feta magar och bäbisnappar. Vi tog vårt skratt seriöst; skratt var den enda garantin för seriositeten med vilket vi, under vår färd mot självupptäckt, praktiserade antikonst." (Richter)<br />
<br />
Dada provocerade offentligheten. Dada var ingen privat angelägenhet och ingen för konsten intern angelägenhet. Dada ville nå ut. Dada gjorde det genom att skämta, lura och förlöjliga offentligheten. Dada säger: ni offentliga är idioter.<br />
<br />
Augusti 1918 anländer Francis Picabia till Zürich. Med honom: intet. Också: tidskriften ''391''. Picabia var berest, intelligent och övertygande. Han svepte med sig Tzara, och med det dada. Med Picabia fylldes dada med än mer aggression och negation. Tzara och Serner förfördes (då de redan hade liknande sentiment.)<br />
<br />
:"Varje sida måste explodera, antingen genom seriositet, djupsinnighet, turbulens, äckel, det nya, det eviga, förintande nonsens, entusiasm för principer, eller sättet det trycks. Konst måste vara extremt oestetiskt, värdelöst och omöjligt att rättfärdiga." (Picabia)<br />
<br />
Dada-Zürich slutade i upplopp. Serners uppläsning av utdrag från ''[[Letzte Lockerung]]'' fick publiken att storma scenen, jaga Serner ut ur byggnaden, slå sönder inredningen, och stanna föreställningen. "Folk förstod att inte bara Serners provokationer utan också ilskan hos de som provocerades hade något mänsklig över sig . . . och att det här var anledningen till Servers framträdande." (Richter)<br />
<br />
== New York (1912-1918) ==<br />
[[Bild:Duchamp-Nude.jpg|right|400px|frame|Duchamps berömda verk.]][[Bild:René-clair-champs-elysées.jpg|right|400px|frame|Rene Char och Marcel Duchamp spelar schack i kortfilmen Entreácte av Char från 1924.]]<br />
Alfred Stieglitz samlar en tid innan 1916 en grupp konstnärer i New York: Alfred Maurer, Charles Demuth, Abraham Walkowitz, Max Weber, Morgan, Macdonald-Wright, Patrick Bruce, Arthur Dove, Joseph Stella, Marsden Hartly och John Marin. Och, vilket måste nämnas med emfas; Francis Picabia.<br />
<br />
Vid en utställning (redan 1913?) fick en viss Marcel Duchamp ett särskilt genomslag med sin ''Naken kvinna som går nerför en trappa''.<br />
<br />
Sedan 1912 hade Arthur Cravan helt på egen hand publicerat tidskriften ''Maintenant'' i Paris. 7 mars 1914 skrev han i ''Maintenant'' följande självbiografiska anteckning: "Confidence man - sailor in the Pacific - muleteer - orange-picker in California - snake-charmer - hotel thief - nephew of Oscar Wilde - lumberjack - ex-boxing champion of France - Grandson of the Queen's Chancellor [of England] - chaffeur in Berlin - etc.]" Cravan beundrades eftersom han tycktes leva upp till de anarkiska impulser som han gett uttryck för i sina skrifter. Han hävdade att konst är meningslöst och dött, att det är uttryck för en döende civilisation, och att självständiga, personliga handlingar måste tas dess plats. Han försvann lika fort som han skrev intensivt.<br />
<br />
Duchamp plockade upp "ready-mades" istället för att "skapa" konstverk. Han ställde bland annat ut en urinoar som konst, ett slutgiltigt meddelande till konstvärlden om att konsten är skräp, ett skämt. Konsten är död. Duchamp och Picabia var överens. Senare övergav han (anti)konsten och hängav sig helt till schack.<br />
<br />
== Berlin (1918-1920) ==<br />
[[Bild:Grosz_widmung.jpg|right|400px|frame|George Groszs ''Begravning (Dedikerad till Oskar Panizza)'' från 1918. Grosz sa om sin målning: "In a strange street by night, a hellish procession of dehumanized figures mills, their faces reflecting alcohol, syphilis, plague ... I painted this protest against a humanity that had gone insane."]][[Bild:Dadautstallning1920.jpg|right|400px|frame|Första internationella dadautställningen i Berlin 1920.]]<br />
<br />
:"Dadaism is a stratagem by which the artist can impart to the citizen something of th inner unrest which prevents the artist himself from being lulled to sleep by custom and routine. By means of external stimuli, he can compensate for the citizen's lack of inner urgency and vitality, and shake him into new life." (Udo Rukser)<br />
<br />
[[Richard Hülsenbeck]] tog med sig dada till Berlin i början av 1917. Han tog in dada i en atmosfär av proletära uppror och radikalitet, faktisk revolution. Berlinarna var redan revolutionärer när de tog till sig dada. Dada trädde in bland soldatråd, arbetarråd, och allsköns radikala sammanslutningar.<br />
<br />
Hülsenbeck studerade Henri Bergson och Henri Lichtenberger vid Sorbonne. Han imponerades av anarkisternas protester (mot kriget). I sin dagbok, 16 januari 1913, skrev han: "Jag vill vara en anarkist, inte en socialist. Anarkist eftersom jag vill riva ut min personlighet från kärlekslöshetens och likgiltighetens stora kaos." Han blev senare involverad i tidskriften ''Revolution'' som förespråkade frisläppthet i relation till sexualitet, lagen, Gud och nykterheten. Via ''Revolution'' uppstod kontakter med bland andra Franz Jung, Otto Gross och Emmy Hennings, som senare skulle bli dadaister.<br />
<br />
Anarkisterna kring tidskriften ''Die freie straße'', bland andra Franz Jung, [[Raoul Hausmann]], [[Otto Gross]], och Johannes Baader, var personer i publiken som skulle hörsamma Hülsenbecks "Första dadatalet i Tyskland" i april 1918. Kontakter, och bidrag, hade redan gjorts: George Grosz och Raoul Hausmann fanns med på kvällens program.<br />
<br />
Hausmann, som redan varit involverad i Arbeiterjugend (en ungdomsorganisation knuten till socialdemokratiska SPD), som fragmenterats efter arresteringen av Karl Liebknecht 1916 och resulterade i bland annat USPD, en utbrytargrupp, hyrde en villa i Berlin där han levde och gjorde till det inofficiella högkvarteret för '''Club dada'''. (Om det rörde sig om exakt samma adress har inte kunnat bekräftats.) Under våren 1918 utsattes lokalen för flertalet husrannsakningar. Hausmann själv arresterades i mars samma år för att ha låtit desertörer övernatta i lokalen och för att ha varit inblandad i Lichnowskyaffären. Polisen trodde att hans målningar och publikationer innehöll kodade meddelanden. Manifestet och ''Club Dada'' konfiskerades.<br />
<br />
Hülsenbeck, liksom de övriga dadaisterna han samlade kring sig, och Dada i allmänhet, var en motsägelsefull, eller flersidig, närvaro. De spelade, bytte karaktär och identitet, lät omständigheterna ge upphov till nya individer.<br />
<br />
Hülsenbeck kallades till militärtjänst. Han bekantade sig med Hugo Ball, som då befann sig i Berlin. 1915 skrev de tillsammans ''Ein literarisches Manifest''. Han tog senare möjligheten att resa till Zürich, och där bli en i kretsen kring Cabaret Voltarie.<br />
<br />
Hülsenbeck och de kamrater han i Berlin samlat kring sig; Franz Jung, Raoul Hausmann, Otto Gross, Johannes Baader, var alla anarkister, men inte anslutna till några organisationer.<br />
<br />
Dada var en klubb, en sammanslutning, en liten kärna av hängivna. Helt utan hierarkier. De var alla anti-auktoritära. De stödde Spartakusupproret.<br />
<br />
De betraktade sin sammanslutning som en reklambyrå, en bank, ett råd, en cirkus. De kallade varandra "ordförande," "president" och så vidare. Johan Baader blev "Oberdada," världens president. Samarbeten sågs som en produkt av en "koncern." De anordnade "mässor" och "utställningar."<br />
<br />
George Grosz: "Svaret till frågan om mina verk kan kan kallas konst eller inte beror på om man tror att framtiden tillhör arbetarklassen."<br />
<br />
En samtida Berlinbaserad kritiker skrev: "Dadaism attempts to persuade us to use the guts, which spill out of the time, as brain parts."<br />
<br />
Det konventionella, även tidigare dada, räckte inte till för berlinarna; de uppfann fotomontaget, urklipp från tidningar komponerades, manipulerades, på provokativa vis för att konfrontera en urballad Värld med sina egna bilder. Fotomontagen tog plats i flygblad, dikter, porträtt.<br />
<br />
Dada-Berlin utnyttjade dadas upproriska tekniker för att angripa ordningen. De förkastade konsten, kallade sig "Monteure" (montörer) i motsats till konstnärer.<br />
<br />
White: "Photomontage in the form which Hausmann and Höch evoke had been around for a long time before being picked up by the Dadaists. Their flash of recognition showed its potential to stand for the new kind of collectivised, social subjectivity that Hausmann had derived from reading Gross and Friedlander, and for the constrution of subjectivity from the materials of life experience."<br />
<br />
Ett flertal tidskrifter uppstod den här perioden: ''Der Dada'', ''Pleite'', ''Jedermann sein eigne Fussball'', ''Die rosa Brille'', ''Das Bordell''.<br />
<br />
Tre dagar efter mordet av [[Rosa Luxemburg]] och Karl Liebknecht säger Herzfelde till en journalist att han är kommunist och stödjer Spartakistupproret. (När upproret slagits ner med extrem blodighet.) Strax därefter startas den nya tidskriften: ''Jedermann sein eigne Fussball''.<br />
<br />
1920 håller Dada-Berlin den "Första internationella dadautstälnngen".<br />
<br />
"''[[Vad är dadaismen och vad vill den i Tyskland|Dadaismen kräver]]'': den internationella revolutionära föreningen av alla skapande och intellektuella män och kvinnor på den radikala kommunismens grundval . . . Det centrala rådet kräver införandet av den simultanistiska dikten som kommunistisk statsbön."<br />
<br />
== ./ ==<br />
[[Bild:Schwitters-Weltenkreise.jpg|right|400px|frame|Schwitters Die Weltenkreise från 1919.]]<br />
<br />
Hanover, 1918. [[Kurt Schwitters]] vill ansluta sig till Dada-Berlin. Hausmann var entusiastisk, kallade Schwitters sin "stora tvilling." Huelsenbeck motsatte sig av någon anledning. Då valde Schwitters att påbörja sin egna tidskrift ''MERZ'' (från Commerzbank).<br />
<br />
Istället för anti, negation, destruktion gjorde Schwitters allt, även skräp, till konst.<br />
<br />
:"When he was not writing poetry, he was pasting up collages. When he was not pasting, he was building his column, washing his feet in the same water as his guinea-pigs, warming his paste-pot in the bed, feeding the tortoise in the rarely-used bathtub, declaiming, drawing, printing, cutting up magazines, entertaining his friends, publishing Merz, writing letters, loving, designing all Günther Wagner's printing and publicity material (for a regular fee), teaching academic drawing, painting really terrible portraits, which he loved, and which he then cut up and used piecemeal in abstract collages, assembling bits of broken furniture into MERZ pictures, shouting to Helmchen, his wife, to attend to Lehmann, his son, inviting his friends to very frugal luncheons . . . and in the midst of all this he never forgot, wherever he went, to pick up discarded rubbish and stow it in his pockets. All this he did with an instinctive alertness of spirit, an _intensity_, that never failed." (Richter)<br />
<br />
(Han kallades "Kurtchen" av sina vänner.)<br />
<br />
Schwitters reste frekvent och spridde ordet. Mötte personer som betydde något för rörelsen. Utvecklade ett nätverk, skenbart spontant men med disciplinerad intelligens. Schwitters var en organisatör.<br />
<br />
Han skapade inga ''Gesamtkunstwerk'', som Ball önskade, utan ''var'' ett. Schwitters, ''MERZ''. Dada-Hanover.<br />
<br />
== ./ ==<br />
<br />
Om Schwitters var en praktiker så var Max Ernst syntesen av praktik och teori. Ett enligt moderna mått "geni" som behärskade poesi, fiktion, och framför allt målning.<br />
<br />
Tidskriften ''Der Ventilator'', grundad av Johannes Theodor Baargeld, var först med att uppmärksamma Ernst. Kommunistisk, provokativ och en framgång (med en upplaga på 20 000 ex), men Ernst och Baargeld motsatte sig ändå Dada-Berlins tydliga politiska framtoning.<br />
<br />
Ernst startar sin egna tidskrift: ''Die Schammade''. Han lockar till sig bidrag av Breton, Eluard, Aragon och andra som bidragit till ''Dada'' (Zürichtidskriften av Tzara).<br />
<br />
== Paris (1919-1922) ==<br />
<br />
1919, Paris. Tzara träder fram som "Monsieur Dada" vid slutet av året. Innan dess, sedan 1917, hade han haft flera kontakter aktiva i staden. Nästa år bidrog Breton, Aragon, Soupault, Huidobro och Ribemont-Dessaiges till ''Dada''. Samtidigt publicerade de tidskriften ''Littérature''.<br />
<br />
Paris' avantgarde inlemmade Dada i en redan existerande tradition: Rimbaud, Mallarmé, Cross, Apollinaire, Vaché.<br />
<br />
Paris-Dada var, liksom Berlin-Dada, tydligt antiborgerliga och uttryckte ofta solidaritet med arbetarklassen.<br />
<br />
:"It was necessary to make them understand that we were against Culture, and that we were rebelling not only against the bourgeoise order but against all order, all hierarchy, all sacralization, all idolatry, whatever might be the idol." (Ribemont-Dessaignes)<br />
<br />
''391'' var redan och frekvent spridd innan ''Z'', ''Proverbe'', ''Au Sans Pareil''.<br />
<br />
Paris-Dadas klimax nåddes 26 maj 1920 vid en föreställnind på Salle Gaveau. "Breton with a revolver attached to each temple, Eluard as a ballerina, Frankel in an apron, Soupault in shirt-sleeves, all the Dadaists wearing tubes or funnels on their heas . . ." (Hugnet) Tomater och ägg kastades mot scenen, medan dadaisterna läste sina manifest och dikter. En skandal, alltså en framgång.<br />
<br />
1921. I pamfletten ''Dada soulève tout'' deklarerar dadaisterna att de inte tillhör någon nationalitet. "Dada känner till allting. Dada spottar på allting. Dada är ingen ''idée fixe''".<br />
<br />
Picabia leder en serie informella samtal för att ta itu med upprepningen av förutsägbara provokationer. Barrés-affären. Tre linjer dras: Bretons, Tzaras och Picabias.<br />
<br />
Sommaren 1921: ''Dada au grand air'' (Breton, Tzara, Ernst, Arp). Ett sista kollektivt försök att hålla samman en strömning. Men skillnaderna blev snart publika; mellan Picabia och Tzara, Ribemont-Dessaignes och Picabia, Tzara och Breton, Breton och Picabia, och så vidare.<br />
<br />
Vid "Congrès international pour la détermination des directives et la défense de l'espirit moderne" kom den definitiva slutpunkten. För dadaisterna var kongressen underlig, minst sagt. De avkrävdes rationella argument för sina skapelser och provokationer. Bara Breton ställde upp, och de andra förväntade sig en explosion; skandal av extraordinära proportioner. Men Breton deltog. Han svarade, seriöst. Han accepterade situationen. Inget annat än ett förräderi.<br />
<br />
Tzara skrev (kontra)manifestet ''Le coeur à barbe''. Huidobro, Péret, Satie, Serner, Rrose Sélavy (Duchamp), Soupault och andra skrev under. Men sen attackerade Picabia Tzara och hela Dada, strax senare också med pamfletten ''La pomme de Pin'' där han tog Bretons sida.<br />
<br />
Förolämpningar, protester, besvikelser, personliga vendettor och maktkamper intog scenen för dadas slutstrid innan det kollapsade in på sig självt.<br />
<br />
Schwitters/''MERZ'' publicerar ''Conférence sur la fin de Dada'':<br />
<br />
:"Dada marches on, destrying more and more, not in extension but in itself. From all these feelings of disgust it draws no conclusion, no pride and no profit. It no longer even fights, for it knows that this serves no purpose, that all this has no iportance. What interests a Dadaists is the way he himself lives. Here we come to the great secret.<br />
<br />
:Dada is a state of mind. This is why it transforms itself according to the races and the events it encounters. Dada applies itself to eerything, and yet it is nothing; it is the point at which Yes and No, and all opposites, meet; not solemnly, in the places of human philosophy, but quite simply, at streetcorners, like dogs and grasshoppers.<br />
<br />
:Dada is useless, like everything else in life.<br />
<br />
:Dada has no pretensions, just as life should have none.<br />
<br />
:Perhaps you will understand better when I tell you that Dada is a virgin microbe which penetrates with the insistence of air into all those spaces that reason has failed to fill with words and conventions."<br />
<br />
Breton gick vidare och ignorerade sina tidigare kamrater. Picabia ägnade sista numret av ''391'' till vad de kallade Instantism.<br />
<br />
Dada var definitift över 1922.<br />
<br />
== !!! ==<br />
Idag har dada blivit en [[myt]]. En bild av något som hände. Det finns de som har fastnat i bilden eller helt enkelt bara förtrollats av bilden. De kallar sig ibland "neodada", eller rent av "dadaister". De är uteslutande charlataner och idioter. De är efterapare av en estetik och helt ignoranta till innehållet i händelsen, i den historiska negation som dada utgjorde. De är gravplundrare och agenter för [[förtingligande]]. Kontrarevolutionärer, reaktionärer. Ser du en; slå den på käften.<br />
<br />
== // ==<br />
Beskrivningen ovan är först och främst baserad på Hans Richters ''Dada. Art and anti-art.''<br />
<br />
http://walter-serner.de/Letztelockerung/<br />
<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=DaDa&diff=4078DaDa2023-12-31T18:41:55Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div>::Borgaren betraktade dadaisten som ett tygellöst monster, en revolutionär skurk, en barbarisk tatar som stämplade mot hans medaljer, hans kassaskåp, hans titlar. Dadaisten tänkte ut knep för att beröva borgaren hans sömn . . . Dadaisten ingav borgaren en känsla av förvirring, av ett avlägset men mäktigt muller, så att hans medaljer började skramla, hans kassaskåp rynkade ögonbrynen och hans titelradda fick utslag. ("The Navel Bottle" av Hans Arp)<br />
<br />
:TILL ALLMÄNHETEN<br />
::Innan vi går ner ibland er för att dra ut era murknande tänder, era rinnande öron, era såriga tungor,<br />
::Innan vi knäcker era ruttna ben,<br />
::Innan vi öppnar er kolerainfekterade mage och sliter ut er alltför välfödda lever för att använda den som gödningsämne, er lumpna spleen och era diabetiska njurar,<br />
::Innan vi rycker ut ert fula könsorgan, liderligt och slemmigt,<br />
::Innan vi förkväver er längtan efter skönhet, extas, socker, filosofi, matematisk och poetisk metafysisk peppar och gurka,<br />
::Innan vi desinficerar er med vitriol, rengör er och polerar er med passion,<br />
::Innan allt detta<br />
::Skall vi ta ett ordentligt antiseptiskt bad,<br />
::Och vi varnar er<br />
::Vi är mördare.<br />
(Manifest undertecknat av Ribemont-Dessaignes och uppläst av sju personer vid demonstrationen i Grand Palais des Champs Elysées, Paris den 5 februari 1920.)<br />
<br />
:Ni är alla anklagade; stå upp! Stå upp som ni skulle stå upp under Marseljäsen eller God Save the King . . .<br />
:Bara Dada luktar inte: den är ingenting, ingenting, ingenting.<br />
::Den är som era förhoppningar: ingenting.<br />
::som ert paradis: ingenting.<br />
::som era idoler: ingenting.<br />
::som era politiker: ingenting.<br />
::som era hjältar: ingenting.<br />
::som era konstnärer: ingenting.<br />
::som er religion: ingenting.<br />
:Ni kan väsa, skrika, sparka ut mina tänder om ni vill. Jag skall ändå tala om för er att ni är idioter. Inom tre månader kommer mina vänner och jag att sälja våra tavlor till er för några francs.<br />
(''Manifeste cannibala dada'' av [[Francis Picabia]], uppläst vid Dadas soaré på Théatre de la Maison de l'Oeuvre, Paris den 27 mars 1920.)<br />
<br />
----<br />
<br />
== Zürich (1916-1918) ==<br />
<br />
[[Bild:Janco1916.jpg|right|400px|frame|Jancos porträttering av situationen i Cabaret Voltaire, från 1916.]][[Bild:Serner-letzte_lockerung.jpg|right|400px|frame|Serners pamflett Letzte lockerung.]][[Bild:Richter-serner.jpg|right|400px|frame|Hans Richters porträtt av Serner.]]<br />
<br />
Dada är besvikelse och vrede.<br />
<br />
Dada är angrepp på konsten, och lek med konsten.<br />
<br />
Vrede mot kriget och den värld som var ansvarig. Utvägen blev det absurda, irrationella. Det neutrala Schweiz blev en tillflyktsort.<br />
<br />
1916, Zürich. Första februari bildas Cabaret Voltaire, en "litterär nattklubb" av [[Hugo Ball]]. Här samlades, förutom Ball; Emmy Hennings, Hans Arp, Hans Richter, [[Tristan Tzara]], Marcel Janco, [[Richard Hülsenbeck]] och Walter Semer, bland andra. <br />
<br />
18 april, 1916: "Tzara är concerned om tidskriften. Mitt förslag att kalla den Dada accepteras. We can take it in turns to edit; en gemensam editorial board which would entrust the task of selection and arrangement to one of its members for each issue." (Ball) I själva verket var det (mest) Tzara som redigerade, instruerade, spridde, designade och administrerade tidskriften Dada.<br />
<br />
Dada är provokation, reaktion, offentliga utbrott, slagsmål, upplopp. I de organiserade Händelserna (framträdanden, utställningar) fick dada sitt egentliga gemenskapande konstskapande, försök till "total konst".<br />
<br />
Dada har två föräldrar: Kandinsky och Klee. (Och de Chirico, Feininger och Macke.)<br />
<br />
Dada är grotesk parodi. "Komposition och formspråk lånas i satiriskt syfte." Kontra-futurism. Polemik, helst våldsam. (Inte undra på att senare beskrivningar av dada ofta är djupt motsägande, paradoxala, schizofrena, förvirrande.) -- För Arp och Ball var dada en ny konst, för andra var det den ultimata antikonsten.<br />
<br />
14 juli, 1916. En Händelse vid Zunfthaus zur Waag; alla är på plats och deltar på ett eller annat sätt. Men för Ball, som reciterar sin abstrakta fonetiska dikt O Gadji Beri Bimba, blir det höjdpunkten och slutpunkten. Publiken exploderade. Ball drog sig sedermera tillbaka; han vände ryggen åt dadas kaos.<br />
<br />
Dada var en reaktion mot upplösningen av Världen. Walter Serner skriver 1918 pamfletten ''Letzte Lockerung'' (Den sista upplösningen).<br />
<br />
:"This dissolution was the ultimate in everything that Dada represented, philosophically and morally; everything must be pulled apart, not a screw left in its customary place, the screw-holes wrenched out of shape, the screw, like man himself, set on its way towards new functions which could only be known ofter the total negation of everything that had existed before. Until then: riot, destruction, defiance, confusion. The role of chance, not as an extension of the scope of art, but as a principle of dissolution and anarchy. In art, anti-art." (Richter)<br />
<br />
Dada är slump. Vilket är detsamma som det omedvetna. Slumpen är frihet, en (ständigt tillgänglig) ny början, det är fri association, "[[cut-up]]" (en senare benämning), och dadas "centrala erfarenhet" (Richter). Ett angrepp mot dualism, "ja eller nej", "rätt eller fel", och så vidare.<br />
<br />
(En svensk interlud: Richter och Viking Eggeling möts, via Tzaras förmedling, någon gång under tidigt 1918, och deras konstnärliga vision sammanklaffar.)<br />
<br />
Dada är skratt. En reaktion mot rigiditet. Dada är ett offentligt hemligt sällskap. "Vi var kända, för både lekmän och experter, mer för våra vrål av skratt än något vi egentligen gjorde." (Richter)<br />
<br />
:"Vi förstörde, vi förolämpade, vi föraktade -- och vi skrattade. Vi skratta åt allting. Vi skrattade åt oss själva precis som vi skrattade åt Kejsare, Konungar och Nation, feta magar och bäbisnappar. Vi tog vårt skratt seriöst; skratt var den enda garantin för seriositeten med vilket vi, under vår färd mot självupptäckt, praktiserade antikonst." (Richter)<br />
<br />
Dada provocerade offentligheten. Dada var ingen privat angelägenhet och ingen för konsten intern angelägenhet. Dada ville nå ut. Dada gjorde det genom att skämta, lura och förlöjliga offentligheten. Dada säger: ni offentliga är idioter.<br />
<br />
Augusti 1918 anländer Francis Picabia till Zürich. Med honom: intet. Också: tidskriften ''391''. Picabia var berest, intelligent och övertygande. Han svepte med sig Tzara, och med det dada. Med Picabia fylldes dada med än mer aggression och negation. Tzara och Serner förfördes (då de redan hade liknande sentiment.)<br />
<br />
:"Varje sida måste explodera, antingen genom seriositet, djupsinnighet, turbulens, äckel, det nya, det eviga, förintande nonsens, entusiasm för principer, eller sättet det trycks. Konst måste vara extremt oestetiskt, värdelöst och omöjligt att rättfärdiga." (Picabia)<br />
<br />
Dada-Zürich slutade i upplopp. Serners uppläsning av utdrag från ''Letzte Lockerung'' fick publiken att storma scenen, jaga Serner ut ur byggnaden, slå sönder inredningen, och stanna föreställningen. "Folk förstod att inte bara Serners provokationer utan också ilskan hos de som provocerades hade något mänsklig över sig . . . och att det här var anledningen till Servers framträdande." (Richter)<br />
<br />
== New York (1912-1918) ==<br />
[[Bild:Duchamp-Nude.jpg|right|400px|frame|Duchamps berömda verk.]][[Bild:René-clair-champs-elysées.jpg|right|400px|frame|Rene Char och Marcel Duchamp spelar schack i kortfilmen Entreácte av Char från 1924.]]<br />
Alfred Stieglitz samlar en tid innan 1916 en grupp konstnärer i New York: Alfred Maurer, Charles Demuth, Abraham Walkowitz, Max Weber, Morgan, Macdonald-Wright, Patrick Bruce, Arthur Dove, Joseph Stella, Marsden Hartly och John Marin. Och, vilket måste nämnas med emfas; Francis Picabia.<br />
<br />
Vid en utställning (redan 1913?) fick en viss Marcel Duchamp ett särskilt genomslag med sin ''Naken kvinna som går nerför en trappa''.<br />
<br />
Sedan 1912 hade Arthur Cravan helt på egen hand publicerat tidskriften ''Maintenant'' i Paris. 7 mars 1914 skrev han i ''Maintenant'' följande självbiografiska anteckning: "Confidence man - sailor in the Pacific - muleteer - orange-picker in California - snake-charmer - hotel thief - nephew of Oscar Wilde - lumberjack - ex-boxing champion of France - Grandson of the Queen's Chancellor [of England] - chaffeur in Berlin - etc.]" Cravan beundrades eftersom han tycktes leva upp till de anarkiska impulser som han gett uttryck för i sina skrifter. Han hävdade att konst är meningslöst och dött, att det är uttryck för en döende civilisation, och att självständiga, personliga handlingar måste tas dess plats. Han försvann lika fort som han skrev intensivt.<br />
<br />
Duchamp plockade upp "ready-mades" istället för att "skapa" konstverk. Han ställde bland annat ut en urinoar som konst, ett slutgiltigt meddelande till konstvärlden om att konsten är skräp, ett skämt. Konsten är död. Duchamp och Picabia var överens. Senare övergav han (anti)konsten och hängav sig helt till schack.<br />
<br />
== Berlin (1918-1920) ==<br />
[[Bild:Grosz_widmung.jpg|right|400px|frame|George Groszs ''Begravning (Dedikerad till Oskar Panizza)'' från 1918. Grosz sa om sin målning: "In a strange street by night, a hellish procession of dehumanized figures mills, their faces reflecting alcohol, syphilis, plague ... I painted this protest against a humanity that had gone insane."]][[Bild:Dadautstallning1920.jpg|right|400px|frame|Första internationella dadautställningen i Berlin 1920.]]<br />
<br />
:"Dadaism is a stratagem by which the artist can impart to the citizen something of th inner unrest which prevents the artist himself from being lulled to sleep by custom and routine. By means of external stimuli, he can compensate for the citizen's lack of inner urgency and vitality, and shake him into new life." (Udo Rukser)<br />
<br />
[[Richard Hülsenbeck]] tog med sig dada till Berlin i början av 1917. Han tog in dada i en atmosfär av proletära uppror och radikalitet, faktisk revolution. Berlinarna var redan revolutionärer när de tog till sig dada. Dada trädde in bland soldatråd, arbetarråd, och allsköns radikala sammanslutningar.<br />
<br />
Hülsenbeck studerade Henri Bergson och Henri Lichtenberger vid Sorbonne. Han imponerades av anarkisternas protester (mot kriget). I sin dagbok, 16 januari 1913, skrev han: "Jag vill vara en anarkist, inte en socialist. Anarkist eftersom jag vill riva ut min personlighet från kärlekslöshetens och likgiltighetens stora kaos." Han blev senare involverad i tidskriften ''Revolution'' som förespråkade frisläppthet i relation till sexualitet, lagen, Gud och nykterheten. Via ''Revolution'' uppstod kontakter med bland andra Franz Jung, Otto Gross och Emmy Hennings, som senare skulle bli dadaister.<br />
<br />
Anarkisterna kring tidskriften ''Die freie straße'', bland andra Franz Jung, [[Raoul Hausmann]], [[Otto Gross]], och Johannes Baader, var personer i publiken som skulle hörsamma Hülsenbecks "Första dadatalet i Tyskland" i april 1918. Kontakter, och bidrag, hade redan gjorts: George Grosz och Raoul Hausmann fanns med på kvällens program.<br />
<br />
Hausmann, som redan varit involverad i Arbeiterjugend (en ungdomsorganisation knuten till socialdemokratiska SPD), som fragmenterats efter arresteringen av Karl Liebknecht 1916 och resulterade i bland annat USPD, en utbrytargrupp, hyrde en villa i Berlin där han levde och gjorde till det inofficiella högkvarteret för '''Club dada'''. (Om det rörde sig om exakt samma adress har inte kunnat bekräftats.) Under våren 1918 utsattes lokalen för flertalet husrannsakningar. Hausmann själv arresterades i mars samma år för att ha låtit desertörer övernatta i lokalen och för att ha varit inblandad i Lichnowskyaffären. Polisen trodde att hans målningar och publikationer innehöll kodade meddelanden. Manifestet och ''Club Dada'' konfiskerades.<br />
<br />
Hülsenbeck, liksom de övriga dadaisterna han samlade kring sig, och Dada i allmänhet, var en motsägelsefull, eller flersidig, närvaro. De spelade, bytte karaktär och identitet, lät omständigheterna ge upphov till nya individer.<br />
<br />
Hülsenbeck kallades till militärtjänst. Han bekantade sig med Hugo Ball, som då befann sig i Berlin. 1915 skrev de tillsammans ''Ein literarisches Manifest''. Han tog senare möjligheten att resa till Zürich, och där bli en i kretsen kring Cabaret Voltarie.<br />
<br />
Hülsenbeck och de kamrater han i Berlin samlat kring sig; Franz Jung, Raoul Hausmann, Otto Gross, Johannes Baader, var alla anarkister, men inte anslutna till några organisationer.<br />
<br />
Dada var en klubb, en sammanslutning, en liten kärna av hängivna. Helt utan hierarkier. De var alla anti-auktoritära. De stödde Spartakusupproret.<br />
<br />
De betraktade sin sammanslutning som en reklambyrå, en bank, ett råd, en cirkus. De kallade varandra "ordförande," "president" och så vidare. Johan Baader blev "Oberdada," världens president. Samarbeten sågs som en produkt av en "koncern." De anordnade "mässor" och "utställningar."<br />
<br />
George Grosz: "Svaret till frågan om mina verk kan kan kallas konst eller inte beror på om man tror att framtiden tillhör arbetarklassen."<br />
<br />
En samtida Berlinbaserad kritiker skrev: "Dadaism attempts to persuade us to use the guts, which spill out of the time, as brain parts."<br />
<br />
Det konventionella, även tidigare dada, räckte inte till för berlinarna; de uppfann fotomontaget, urklipp från tidningar komponerades, manipulerades, på provokativa vis för att konfrontera en urballad Värld med sina egna bilder. Fotomontagen tog plats i flygblad, dikter, porträtt.<br />
<br />
Dada-Berlin utnyttjade dadas upproriska tekniker för att angripa ordningen. De förkastade konsten, kallade sig "Monteure" (montörer) i motsats till konstnärer.<br />
<br />
White: "Photomontage in the form which Hausmann and Höch evoke had been around for a long time before being picked up by the Dadaists. Their flash of recognition showed its potential to stand for the new kind of collectivised, social subjectivity that Hausmann had derived from reading Gross and Friedlander, and for the constrution of subjectivity from the materials of life experience."<br />
<br />
Ett flertal tidskrifter uppstod den här perioden: ''Der Dada'', ''Pleite'', ''Jedermann sein eigne Fussball'', ''Die rosa Brille'', ''Das Bordell''.<br />
<br />
Tre dagar efter mordet av [[Rosa Luxemburg]] och Karl Liebknecht säger Herzfelde till en journalist att han är kommunist och stödjer Spartakistupproret. (När upproret slagits ner med extrem blodighet.) Strax därefter startas den nya tidskriften: ''Jedermann sein eigne Fussball''.<br />
<br />
1920 håller Dada-Berlin den "Första internationella dadautstälnngen".<br />
<br />
"''[[Vad är dadaismen och vad vill den i Tyskland|Dadaismen kräver]]'': den internationella revolutionära föreningen av alla skapande och intellektuella män och kvinnor på den radikala kommunismens grundval . . . Det centrala rådet kräver införandet av den simultanistiska dikten som kommunistisk statsbön."<br />
<br />
== ./ ==<br />
[[Bild:Schwitters-Weltenkreise.jpg|right|400px|frame|Schwitters Die Weltenkreise från 1919.]]<br />
<br />
Hanover, 1918. [[Kurt Schwitters]] vill ansluta sig till Dada-Berlin. Hausmann var entusiastisk, kallade Schwitters sin "stora tvilling." Huelsenbeck motsatte sig av någon anledning. Då valde Schwitters att påbörja sin egna tidskrift ''MERZ'' (från Commerzbank).<br />
<br />
Istället för anti, negation, destruktion gjorde Schwitters allt, även skräp, till konst.<br />
<br />
:"When he was not writing poetry, he was pasting up collages. When he was not pasting, he was building his column, washing his feet in the same water as his guinea-pigs, warming his paste-pot in the bed, feeding the tortoise in the rarely-used bathtub, declaiming, drawing, printing, cutting up magazines, entertaining his friends, publishing Merz, writing letters, loving, designing all Günther Wagner's printing and publicity material (for a regular fee), teaching academic drawing, painting really terrible portraits, which he loved, and which he then cut up and used piecemeal in abstract collages, assembling bits of broken furniture into MERZ pictures, shouting to Helmchen, his wife, to attend to Lehmann, his son, inviting his friends to very frugal luncheons . . . and in the midst of all this he never forgot, wherever he went, to pick up discarded rubbish and stow it in his pockets. All this he did with an instinctive alertness of spirit, an _intensity_, that never failed." (Richter)<br />
<br />
(Han kallades "Kurtchen" av sina vänner.)<br />
<br />
Schwitters reste frekvent och spridde ordet. Mötte personer som betydde något för rörelsen. Utvecklade ett nätverk, skenbart spontant men med disciplinerad intelligens. Schwitters var en organisatör.<br />
<br />
Han skapade inga ''Gesamtkunstwerk'', som Ball önskade, utan ''var'' ett. Schwitters, ''MERZ''. Dada-Hanover.<br />
<br />
== ./ ==<br />
<br />
Om Schwitters var en praktiker så var Max Ernst syntesen av praktik och teori. Ett enligt moderna mått "geni" som behärskade poesi, fiktion, och framför allt målning.<br />
<br />
Tidskriften ''Der Ventilator'', grundad av Johannes Theodor Baargeld, var först med att uppmärksamma Ernst. Kommunistisk, provokativ och en framgång (med en upplaga på 20 000 ex), men Ernst och Baargeld motsatte sig ändå Dada-Berlins tydliga politiska framtoning.<br />
<br />
Ernst startar sin egna tidskrift: ''Die Schammade''. Han lockar till sig bidrag av Breton, Eluard, Aragon och andra som bidragit till ''Dada'' (Zürichtidskriften av Tzara).<br />
<br />
== Paris (1919-1922) ==<br />
<br />
1919, Paris. Tzara träder fram som "Monsieur Dada" vid slutet av året. Innan dess, sedan 1917, hade han haft flera kontakter aktiva i staden. Nästa år bidrog Breton, Aragon, Soupault, Huidobro och Ribemont-Dessaiges till ''Dada''. Samtidigt publicerade de tidskriften ''Littérature''.<br />
<br />
Paris' avantgarde inlemmade Dada i en redan existerande tradition: Rimbaud, Mallarmé, Cross, Apollinaire, Vaché.<br />
<br />
Paris-Dada var, liksom Berlin-Dada, tydligt antiborgerliga och uttryckte ofta solidaritet med arbetarklassen.<br />
<br />
:"It was necessary to make them understand that we were against Culture, and that we were rebelling not only against the bourgeoise order but against all order, all hierarchy, all sacralization, all idolatry, whatever might be the idol." (Ribemont-Dessaignes)<br />
<br />
''391'' var redan och frekvent spridd innan ''Z'', ''Proverbe'', ''Au Sans Pareil''.<br />
<br />
Paris-Dadas klimax nåddes 26 maj 1920 vid en föreställnind på Salle Gaveau. "Breton with a revolver attached to each temple, Eluard as a ballerina, Frankel in an apron, Soupault in shirt-sleeves, all the Dadaists wearing tubes or funnels on their heas . . ." (Hugnet) Tomater och ägg kastades mot scenen, medan dadaisterna läste sina manifest och dikter. En skandal, alltså en framgång.<br />
<br />
1921. I pamfletten ''Dada soulève tout'' deklarerar dadaisterna att de inte tillhör någon nationalitet. "Dada känner till allting. Dada spottar på allting. Dada är ingen ''idée fixe''".<br />
<br />
Picabia leder en serie informella samtal för att ta itu med upprepningen av förutsägbara provokationer. Barrés-affären. Tre linjer dras: Bretons, Tzaras och Picabias.<br />
<br />
Sommaren 1921: ''Dada au grand air'' (Breton, Tzara, Ernst, Arp). Ett sista kollektivt försök att hålla samman en strömning. Men skillnaderna blev snart publika; mellan Picabia och Tzara, Ribemont-Dessaignes och Picabia, Tzara och Breton, Breton och Picabia, och så vidare.<br />
<br />
Vid "Congrès international pour la détermination des directives et la défense de l'espirit moderne" kom den definitiva slutpunkten. För dadaisterna var kongressen underlig, minst sagt. De avkrävdes rationella argument för sina skapelser och provokationer. Bara Breton ställde upp, och de andra förväntade sig en explosion; skandal av extraordinära proportioner. Men Breton deltog. Han svarade, seriöst. Han accepterade situationen. Inget annat än ett förräderi.<br />
<br />
Tzara skrev (kontra)manifestet ''Le coeur à barbe''. Huidobro, Péret, Satie, Serner, Rrose Sélavy (Duchamp), Soupault och andra skrev under. Men sen attackerade Picabia Tzara och hela Dada, strax senare också med pamfletten ''La pomme de Pin'' där han tog Bretons sida.<br />
<br />
Förolämpningar, protester, besvikelser, personliga vendettor och maktkamper intog scenen för dadas slutstrid innan det kollapsade in på sig självt.<br />
<br />
Schwitters/''MERZ'' publicerar ''Conférence sur la fin de Dada'':<br />
<br />
:"Dada marches on, destrying more and more, not in extension but in itself. From all these feelings of disgust it draws no conclusion, no pride and no profit. It no longer even fights, for it knows that this serves no purpose, that all this has no iportance. What interests a Dadaists is the way he himself lives. Here we come to the great secret.<br />
<br />
:Dada is a state of mind. This is why it transforms itself according to the races and the events it encounters. Dada applies itself to eerything, and yet it is nothing; it is the point at which Yes and No, and all opposites, meet; not solemnly, in the places of human philosophy, but quite simply, at streetcorners, like dogs and grasshoppers.<br />
<br />
:Dada is useless, like everything else in life.<br />
<br />
:Dada has no pretensions, just as life should have none.<br />
<br />
:Perhaps you will understand better when I tell you that Dada is a virgin microbe which penetrates with the insistence of air into all those spaces that reason has failed to fill with words and conventions."<br />
<br />
Breton gick vidare och ignorerade sina tidigare kamrater. Picabia ägnade sista numret av ''391'' till vad de kallade Instantism.<br />
<br />
Dada var definitift över 1922.<br />
<br />
== !!! ==<br />
Idag har dada blivit en [[myt]]. En bild av något som hände. Det finns de som har fastnat i bilden eller helt enkelt bara förtrollats av bilden. De kallar sig ibland "neodada", eller rent av "dadaister". De är uteslutande charlataner och idioter. De är efterapare av en estetik och helt ignoranta till innehållet i händelsen, i den historiska negation som dada utgjorde. De är gravplundrare och agenter för [[förtingligande]]. Kontrarevolutionärer, reaktionärer. Ser du en; slå den på käften.<br />
<br />
== // ==<br />
Beskrivningen ovan är först och främst baserad på Hans Richters ''Dada. Art and anti-art.''<br />
<br />
http://walter-serner.de/Letztelockerung/<br />
<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Vad_%C3%A4r_dadaismen_och_vad_vill_den_i_Tyskland&diff=4077Vad är dadaismen och vad vill den i Tyskland2023-12-31T18:40:09Z<p>Iammany: Skapade sidan med 'DADAISMEN KRÄVER: # en internationell revolutionär organisation av alla tänkande och skapande män och kvinnor på den radikala kommunismens grund; # inrättandet av progr...'</p>
<hr />
<div>DADAISMEN KRÄVER:<br />
<br />
# en internationell revolutionär organisation av alla tänkande och skapande män och kvinnor på den radikala kommunismens grund;<br />
# inrättandet av progressiv arbetslöshet genom en förnuftig mekanisering av varje tänkbar aktivitet. Endast genom arbetslöshet är det möjligt för individen att finna livets sanning och slutligen bli ett med sina upplevelser;<br />
# omedelbar expropriering av all egendom (socialisering), kommunal utspisning för samtliga; dessutom: uppförandet av städer och parker, skinande av ljus, vilka skall tillhöra alla i samhället och egga till frihet.<br />
<br />
CENTRALRÅDET KRÄVER:<br />
<br />
# dagliga måltider betalda med offentliga medel för alla tänkande och skapande män och kvinnor på Potzdamer Platz (Berlin);<br />
# obligatorisk anslutning för alla präster och lärare till dadaismens trosartiklar;<br />
# det mest brutala förintande av varje form för “andens kulturarbetare” (Hiller, Adler), av deras förtäckta borgerlighet, av expressionismen och av postklassisk uppfostran à la Sturm-gruppen;<br />
# omedelbart inrättande av ett statligt konstcentrum, utrotandet av egendomsbegreppet inom den nya konsten (expressionismen); begreppet egendom är absolut oförenligt med dadaismens överindividuella rörelse som skall befria mänskligheten i dess helhet;<br />
# införandet av simultandikten som kommunistisk statsbön;<br />
# samtliga kyrkors indragande — istället skall brutist-, simultan- och dadadikter läsas där;<br />
# grundandet av ett konsultativt arbetarråd för livets omvandling i varje stad med mer än 50 000 innevånare;<br />
# omedelbar organisering i stor skala av en dadaistisk propagandakampanj med 150 cirkusar för proletariatets upplysning;<br />
# underställandet av varje lag och förordning i och för godkännande av det dadaistiska centralrådet;<br />
# inrättandet av ett dadaistiskt sexcentrum så att de sexuella relationerna omedelbart organiseras i överstämmelse med den internationella dadaismen.<br />
<br />
<br />
Det dadaistiska centralrådet.<br />
<br />
Tyska gruppen: Jefim Golyscheff, [[Raoul Hausmann]], [[Richard Hülsenbeck]].<br />
<br />
[[Kategori:Utdrag]]<br />
[[Kategori:Dada]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=DaDa&diff=4076DaDa2023-12-31T18:33:03Z<p>Iammany: /* Berlin (1918-1920) */</p>
<hr />
<div>::Borgaren betraktade dadaisten som ett tygellöst monster, en revolutionär skurk, en barbarisk tatar som stämplade mot hans medaljer, hans kassaskåp, hans titlar. Dadaisten tänkte ut knep för att beröva borgaren hans sömn . . . Dadaisten ingav borgaren en känsla av förvirring, av ett avlägset men mäktigt muller, så att hans medaljer började skramla, hans kassaskåp rynkade ögonbrynen och hans titelradda fick utslag. ("The Navel Bottle" av Hans Arp)<br />
<br />
:TILL ALLMÄNHETEN<br />
::Innan vi går ner ibland er för att dra ut era murknande tänder, era rinnande öron, era såriga tungor,<br />
::Innan vi knäcker era ruttna ben,<br />
::Innan vi öppnar er kolerainfekterade mage och sliter ut er alltför välfödda lever för att använda den som gödningsämne, er lumpna spleen och era diabetiska njurar,<br />
::Innan vi rycker ut ert fula könsorgan, liderligt och slemmigt,<br />
::Innan vi förkväver er längtan efter skönhet, extas, socker, filosofi, matematisk och poetisk metafysisk peppar och gurka,<br />
::Innan vi desinficerar er med vitriol, rengör er och polerar er med passion,<br />
::Innan allt detta<br />
::Skall vi ta ett ordentligt antiseptiskt bad,<br />
::Och vi varnar er<br />
::Vi är mördare.<br />
(Manifest undertecknat av Ribemont-Dessaignes och uppläst av sju personer vid demonstrationen i Grand Palais des Champs Elysées, Paris den 5 februari 1920.)<br />
<br />
:Ni är alla anklagade; stå upp! Stå upp som ni skulle stå upp under Marseljäsen eller God Save the King . . .<br />
:Bara Dada luktar inte: den är ingenting, ingenting, ingenting.<br />
::Den är som era förhoppningar: ingenting.<br />
::som ert paradis: ingenting.<br />
::som era idoler: ingenting.<br />
::som era politiker: ingenting.<br />
::som era hjältar: ingenting.<br />
::som era konstnärer: ingenting.<br />
::som er religion: ingenting.<br />
:Ni kan väsa, skrika, sparka ut mina tänder om ni vill. Jag skall ändå tala om för er att ni är idioter. Inom tre månader kommer mina vänner och jag att sälja våra tavlor till er för några francs.<br />
(''Manifeste cannibala dada'' av [[Francis Picabia]], uppläst vid Dadas soaré på Théatre de la Maison de l'Oeuvre, Paris den 27 mars 1920.)<br />
<br />
----<br />
<br />
== Zürich (1916-1918) ==<br />
<br />
[[Bild:Janco1916.jpg|right|400px|frame|Jancos porträttering av situationen i Cabaret Voltaire, från 1916.]][[Bild:Serner-letzte_lockerung.jpg|right|400px|frame|Serners pamflett Letzte lockerung.]][[Bild:Richter-serner.jpg|right|400px|frame|Hans Richters porträtt av Serner.]]<br />
<br />
Dada är besvikelse och vrede.<br />
<br />
Dada är angrepp på konsten, och lek med konsten.<br />
<br />
Vrede mot kriget och den värld som var ansvarig. Utvägen blev det absurda, irrationella. Det neutrala Schweiz blev en tillflyktsort.<br />
<br />
1916, Zürich. Första februari bildas Cabaret Voltaire, en "litterär nattklubb" av [[Hugo Ball]]. Här samlades, förutom Ball; Emmy Hennings, Hans Arp, Hans Richter, [[Tristan Tzara]], Marcel Janco, [[Richard Hülsenbeck]] och Walter Semer, bland andra. <br />
<br />
18 april, 1916: "Tzara är concerned om tidskriften. Mitt förslag att kalla den Dada accepteras. We can take it in turns to edit; en gemensam editorial board which would entrust the task of selection and arrangement to one of its members for each issue." (Ball) I själva verket var det (mest) Tzara som redigerade, instruerade, spridde, designade och administrerade tidskriften Dada.<br />
<br />
Dada är provokation, reaktion, offentliga utbrott, slagsmål, upplopp. I de organiserade Händelserna (framträdanden, utställningar) fick dada sitt egentliga gemenskapande konstskapande, försök till "total konst".<br />
<br />
Dada har två föräldrar: Kandinsky och Klee. (Och de Chirico, Feininger och Macke.)<br />
<br />
Dada är grotesk parodi. "Komposition och formspråk lånas i satiriskt syfte." Kontra-futurism. Polemik, helst våldsam. (Inte undra på att senare beskrivningar av dada ofta är djupt motsägande, paradoxala, schizofrena, förvirrande.) -- För Arp och Ball var dada en ny konst, för andra var det den ultimata antikonsten.<br />
<br />
14 juli, 1916. En Händelse vid Zunfthaus zur Waag; alla är på plats och deltar på ett eller annat sätt. Men för Ball, som reciterar sin abstrakta fonetiska dikt O Gadji Beri Bimba, blir det höjdpunkten och slutpunkten. Publiken exploderade. Ball drog sig sedermera tillbaka; han vände ryggen åt dadas kaos.<br />
<br />
Dada var en reaktion mot upplösningen av Världen. Walter Serner skriver 1918 pamfletten ''Letzte Lockerung'' (Den sista upplösningen).<br />
<br />
:"This dissolution was the ultimate in everything that Dada represented, philosophically and morally; everything must be pulled apart, not a screw left in its customary place, the screw-holes wrenched out of shape, the screw, like man himself, set on its way towards new functions which could only be known ofter the total negation of everything that had existed before. Until then: riot, destruction, defiance, confusion. The role of chance, not as an extension of the scope of art, but as a principle of dissolution and anarchy. In art, anti-art." (Richter)<br />
<br />
Dada är slump. Vilket är detsamma som det omedvetna. Slumpen är frihet, en (ständigt tillgänglig) ny början, det är fri association, "[[cut-up]]" (en senare benämning), och dadas "centrala erfarenhet" (Richter). Ett angrepp mot dualism, "ja eller nej", "rätt eller fel", och så vidare.<br />
<br />
(En svensk interlud: Richter och Viking Eggeling möts, via Tzaras förmedling, någon gång under tidigt 1918, och deras konstnärliga vision sammanklaffar.)<br />
<br />
Dada är skratt. En reaktion mot rigiditet. Dada är ett offentligt hemligt sällskap. "Vi var kända, för både lekmän och experter, mer för våra vrål av skratt än något vi egentligen gjorde." (Richter)<br />
<br />
:"Vi förstörde, vi förolämpade, vi föraktade -- och vi skrattade. Vi skratta åt allting. Vi skrattade åt oss själva precis som vi skrattade åt Kejsare, Konungar och Nation, feta magar och bäbisnappar. Vi tog vårt skratt seriöst; skratt var den enda garantin för seriositeten med vilket vi, under vår färd mot självupptäckt, praktiserade antikonst." (Richter)<br />
<br />
Dada provocerade offentligheten. Dada var ingen privat angelägenhet och ingen för konsten intern angelägenhet. Dada ville nå ut. Dada gjorde det genom att skämta, lura och förlöjliga offentligheten. Dada säger: ni offentliga är idioter.<br />
<br />
Augusti 1918 anländer Francis Picabia till Zürich. Med honom: intet. Också: tidskriften ''391''. Picabia var berest, intelligent och övertygande. Han svepte med sig Tzara, och med det dada. Med Picabia fylldes dada med än mer aggression och negation. Tzara och Serner förfördes (då de redan hade liknande sentiment.)<br />
<br />
:"Varje sida måste explodera, antingen genom seriositet, djupsinnighet, turbulens, äckel, det nya, det eviga, förintande nonsens, entusiasm för principer, eller sättet det trycks. Konst måste vara extremt oestetiskt, värdelöst och omöjligt att rättfärdiga." (Picabia)<br />
<br />
Dada-Zürich slutade i upplopp. Serners uppläsning av utdrag från ''Letzte Lockerung'' fick publiken att storma scenen, jaga Serner ut ur byggnaden, slå sönder inredningen, och stanna föreställningen. "Folk förstod att inte bara Serners provokationer utan också ilskan hos de som provocerades hade något mänsklig över sig . . . och att det här var anledningen till Servers framträdande." (Richter)<br />
<br />
== New York (1912-1918) ==<br />
[[Bild:Duchamp-Nude.jpg|right|400px|frame|Duchamps berömda verk.]][[Bild:René-clair-champs-elysées.jpg|right|400px|frame|Rene Char och Marcel Duchamp spelar schack i kortfilmen Entreácte av Char från 1924.]]<br />
Alfred Stieglitz samlar en tid innan 1916 en grupp konstnärer i New York: Alfred Maurer, Charles Demuth, Abraham Walkowitz, Max Weber, Morgan, Macdonald-Wright, Patrick Bruce, Arthur Dove, Joseph Stella, Marsden Hartly och John Marin. Och, vilket måste nämnas med emfas; Francis Picabia.<br />
<br />
Vid en utställning (redan 1913?) fick en viss Marcel Duchamp ett särskilt genomslag med sin ''Naken kvinna som går nerför en trappa''.<br />
<br />
Sedan 1912 hade Arthur Cravan helt på egen hand publicerat tidskriften ''Maintenant'' i Paris. 7 mars 1914 skrev han i ''Maintenant'' följande självbiografiska anteckning: "Confidence man - sailor in the Pacific - muleteer - orange-picker in California - snake-charmer - hotel thief - nephew of Oscar Wilde - lumberjack - ex-boxing champion of France - Grandson of the Queen's Chancellor [of England] - chaffeur in Berlin - etc.]" Cravan beundrades eftersom han tycktes leva upp till de anarkiska impulser som han gett uttryck för i sina skrifter. Han hävdade att konst är meningslöst och dött, att det är uttryck för en döende civilisation, och att självständiga, personliga handlingar måste tas dess plats. Han försvann lika fort som han skrev intensivt.<br />
<br />
Duchamp plockade upp "ready-mades" istället för att "skapa" konstverk. Han ställde bland annat ut en urinoar som konst, ett slutgiltigt meddelande till konstvärlden om att konsten är skräp, ett skämt. Konsten är död. Duchamp och Picabia var överens. Senare övergav han (anti)konsten och hängav sig helt till schack.<br />
<br />
== Berlin (1918-1920) ==<br />
[[Bild:Grosz_widmung.jpg|right|400px|frame|George Groszs ''Begravning (Dedikerad till Oskar Panizza)'' från 1918. Grosz sa om sin målning: "In a strange street by night, a hellish procession of dehumanized figures mills, their faces reflecting alcohol, syphilis, plague ... I painted this protest against a humanity that had gone insane."]][[Bild:Dadautstallning1920.jpg|right|400px|frame|Första internationella dadautställningen i Berlin 1920.]]<br />
<br />
:"Dadaism is a stratagem by which the artist can impart to the citizen something of th inner unrest which prevents the artist himself from being lulled to sleep by custom and routine. By means of external stimuli, he can compensate for the citizen's lack of inner urgency and vitality, and shake him into new life." (Udo Rukser)<br />
<br />
[[Richard Hülsenbeck]] tog med sig dada till Berlin i början av 1917. Han tog in dada i en atmosfär av proletära uppror och radikalitet, faktisk revolution. Berlinarna var redan revolutionärer när de tog till sig dada. Dada trädde in bland soldatråd, arbetarråd, och allsköns radikala sammanslutningar.<br />
<br />
Hülsenbeck studerade Henri Bergson och Henri Lichtenberger vid Sorbonne. Han imponerades av anarkisternas protester (mot kriget). I sin dagbok, 16 januari 1913, skrev han: "Jag vill vara en anarkist, inte en socialist. Anarkist eftersom jag vill riva ut min personlighet från kärlekslöshetens och likgiltighetens stora kaos." Han blev senare involverad i tidskriften ''Revolution'' som förespråkade frisläppthet i relation till sexualitet, lagen, Gud och nykterheten. Via ''Revolution'' uppstod kontakter med bland andra Franz Jung, Otto Gross och Emmy Hennings, som senare skulle bli dadaister.<br />
<br />
Anarkisterna kring tidskriften ''Die freie straße'', bland andra Franz Jung, [[Raoul Hausmann]], [[Otto Gross]], och Johannes Baader, var personer i publiken som skulle hörsamma Hülsenbecks "Första dadatalet i Tyskland" i april 1918. Kontakter, och bidrag, hade redan gjorts: George Grosz och Raoul Hausmann fanns med på kvällens program.<br />
<br />
Hausmann, som redan varit involverad i Arbeiterjugend (en ungdomsorganisation knuten till socialdemokratiska SPD), som fragmenterats efter arresteringen av Karl Liebknecht 1916 och resulterade i bland annat USPD, en utbrytargrupp, hyrde en villa i Berlin där han levde och gjorde till det inofficiella högkvarteret för '''Club dada'''. (Om det rörde sig om exakt samma adress har inte kunnat bekräftats.) Under våren 1918 utsattes lokalen för flertalet husrannsakningar. Hausmann själv arresterades i mars samma år för att ha låtit desertörer övernatta i lokalen och för att ha varit inblandad i Lichnowskyaffären. Polisen trodde att hans målningar och publikationer innehöll kodade meddelanden. Manifestet och ''Club Dada'' konfiskerades.<br />
<br />
Hülsenbeck, liksom de övriga dadaisterna han samlade kring sig, och Dada i allmänhet, var en motsägelsefull, eller flersidig, närvaro. De spelade, bytte karaktär och identitet, lät omständigheterna ge upphov till nya individer.<br />
<br />
Hülsenbeck kallades till militärtjänst. Han bekantade sig med Hugo Ball, som då befann sig i Berlin. 1915 skrev de tillsammans ''Ein literarisches Manifest''. Han tog senare möjligheten att resa till Zürich, och där bli en i kretsen kring Cabaret Voltarie.<br />
<br />
Hülsenbeck och de kamrater han i Berlin samlat kring sig; Franz Jung, Raoul Hausmann, Otto Gross, Johannes Baader, var alla anarkister, men inte anslutna till några organisationer.<br />
<br />
Dada var en klubb, en sammanslutning, en liten kärna av hängivna. Helt utan hierarkier. De var alla anti-auktoritära. De stödde Spartakusupproret.<br />
<br />
De betraktade sin sammanslutning som en reklambyrå, en bank, ett råd, en cirkus. De kallade varandra "ordförande," "president" och så vidare. Johan Baader blev "Oberdada," världens president. Samarbeten sågs som en produkt av en "koncern." De anordnade "mässor" och "utställningar."<br />
<br />
George Grosz: "Svaret till frågan om mina verk kan kan kallas konst eller inte beror på om man tror att framtiden tillhör arbetarklassen."<br />
<br />
En samtida Berlinbaserad kritiker skrev: "Dadaism attempts to persuade us to use the guts, which spill out of the time, as brain parts."<br />
<br />
Det konventionella, även tidigare dada, räckte inte till för berlinarna; de uppfann fotomontaget, urklipp från tidningar komponerades, manipulerades, på provokativa vis för att konfrontera en urballad Värld med sina egna bilder. Fotomontagen tog plats i flygblad, dikter, porträtt.<br />
<br />
Dada-Berlin utnyttjade dadas upproriska tekniker för att angripa ordningen. De förkastade konsten, kallade sig "Monteure" (montörer) i motsats till konstnärer.<br />
<br />
White: "Photomontage in the form which Hausmann and Höch evoke had been around for a long time before being picked up by the Dadaists. Their flash of recognition showed its potential to stand for the new kind of collectivised, social subjectivity that Hausmann had derived from reading Gross and Friedlander, and for the constrution of subjectivity from the materials of life experience."<br />
<br />
Ett flertal tidskrifter uppstod den här perioden: ''Der Dada'', ''Pleite'', ''Jedermann sein eigne Fussball'', ''Die rosa Brille'', ''Das Bordell''.<br />
<br />
Tre dagar efter mordet av [[Rosa Luxemburg]] och Karl Liebknecht säger Herzfelde till en journalist att han är kommunist och stödjer Spartakistupproret. (När upproret slagits ner med extrem blodighet.) Strax därefter startas den nya tidskriften: ''Jedermann sein eigne Fussball''.<br />
<br />
1920 håller Dada-Berlin den "Första internationella dadautstälnngen".<br />
<br />
"''[[Vad är dadaismen och vad vill den i Tyskland|Dadaismen kräver]]'': den internationella revolutionära föreningen av alla skapande och intellektuella män och kvinnor på den radikala kommunismens grundval . . . Det centrala rådet kräver införandet av den simultanistiska dikten som kommunistisk statsbön."<br />
<br />
== ./ ==<br />
[[Bild:Schwitters-Weltenkreise.jpg|right|400px|frame|Schwitters Die Weltenkreise från 1919.]]<br />
<br />
Hanover, 1918. [[Kurt Schwitters]] vill ansluta sig till Dada-Berlin. Hausmann var entusiastisk, kallade Schwitters sin "stora tvilling." Huelsenbeck motsatte sig av någon anledning. Då valde Schwitters att påbörja sin egna tidskrift ''MERZ'' (från Commerzbank).<br />
<br />
Istället för anti, negation, destruktion gjorde Schwitters allt, även skräp, till konst.<br />
<br />
:"When he was not writing poetry, he was pasting up collages. When he was not pasting, he was building his column, washing his feet in the same water as his guinea-pigs, warming his paste-pot in the bed, feeding the tortoise in the rarely-used bathtub, declaiming, drawing, printing, cutting up magazines, entertaining his friends, publishing Merz, writing letters, loving, designing all Günther Wagner's printing and publicity material (for a regular fee), teaching academic drawing, painting really terrible portraits, which he loved, and which he then cut up and used piecemeal in abstract collages, assembling bits of broken furniture into MERZ pictures, shouting to Helmchen, his wife, to attend to Lehmann, his son, inviting his friends to very frugal luncheons . . . and in the midst of all this he never forgot, wherever he went, to pick up discarded rubbish and stow it in his pockets. All this he did with an instinctive alertness of spirit, an _intensity_, that never failed." (Richter)<br />
<br />
(Han kallades "Kurtchen" av sina vänner.)<br />
<br />
Schwitters reste frekvent och spridde ordet. Mötte personer som betydde något för rörelsen. Utvecklade ett nätverk, skenbart spontant men med disciplinerad intelligens. Schwitters var en organisatör.<br />
<br />
Han skapade inga ''Gesamtkunstwerk'', som Ball önskade, utan ''var'' ett. Schwitters, ''MERZ''. Dada-Hanover.<br />
<br />
== ./ ==<br />
<br />
Om Schwitters var en praktiker så var Max Ernst syntesen av praktik och teori. Ett enligt moderna mått "geni" som behärskade poesi, fiktion, och framför allt målning.<br />
<br />
Tidskriften ''Der Ventilator'', grundad av Johannes Theodor Baargeld, var först med att uppmärksamma Ernst. Kommunistisk, provokativ och en framgång (med en upplaga på 20 000 ex), men Ernst och Baargeld motsatte sig ändå Dada-Berlins tydliga politiska framtoning.<br />
<br />
Ernst startar sin egna tidskrift: ''Die Schammade''. Han lockar till sig bidrag av Breton, Eluard, Aragon och andra som bidragit till ''Dada'' (Zürichtidskriften av Tzara).<br />
<br />
== Paris (1919-1922) ==<br />
<br />
1919, Paris. Tzara träder fram som "Monsieur Dada" vid slutet av året. Innan dess, sedan 1917, hade han haft flera kontakter aktiva i staden. Nästa år bidrog Breton, Aragon, Soupault, Huidobro och Ribemont-Dessaiges till ''Dada''. Samtidigt publicerade de tidskriften ''Littérature''.<br />
<br />
Paris' avantgarde inlemmade Dada i en redan existerande tradition: Rimbaud, Mallarmé, Cross, Apollinaire, Vaché.<br />
<br />
Paris-Dada var, liksom Berlin-Dada, tydligt antiborgerliga och uttryckte ofta solidaritet med arbetarklassen.<br />
<br />
:"It was necessary to make them understand that we were against Culture, and that we were rebelling not only against the bourgeoise order but against all order, all hierarchy, all sacralization, all idolatry, whatever might be the idol." (Ribemont-Dessaignes)<br />
<br />
''391'' var redan och frekvent spridd innan ''Z'', ''Proverbe'', ''Au Sans Pareil''.<br />
<br />
Paris-Dadas klimax nåddes 26 maj 1920 vid en föreställnind på Salle Gaveau. "Breton with a revolver attached to each temple, Eluard as a ballerina, Frankel in an apron, Soupault in shirt-sleeves, all the Dadaists wearing tubes or funnels on their heas . . ." (Hugnet) Tomater och ägg kastades mot scenen, medan dadaisterna läste sina manifest och dikter. En skandal, alltså en framgång.<br />
<br />
1921. I pamfletten ''Dada soulève tout'' deklarerar dadaisterna att de inte tillhör någon nationalitet. "Dada känner till allting. Dada spottar på allting. Dada är ingen ''idée fixe''".<br />
<br />
Picabia leder en serie informella samtal för att ta itu med upprepningen av förutsägbara provokationer. Barrés-affären. Tre linjer dras: Bretons, Tzaras och Picabias.<br />
<br />
Sommaren 1921: ''Dada au grand air'' (Breton, Tzara, Ernst, Arp). Ett sista kollektivt försök att hålla samman en strömning. Men skillnaderna blev snart publika; mellan Picabia och Tzara, Ribemont-Dessaignes och Picabia, Tzara och Breton, Breton och Picabia, och så vidare.<br />
<br />
Vid "Congrès international pour la détermination des directives et la défense de l'espirit moderne" kom den definitiva slutpunkten. För dadaisterna var kongressen underlig, minst sagt. De avkrävdes rationella argument för sina skapelser och provokationer. Bara Breton ställde upp, och de andra förväntade sig en explosion; skandal av extraordinära proportioner. Men Breton deltog. Han svarade, seriöst. Han accepterade situationen. Inget annat än ett förräderi.<br />
<br />
Tzara skrev (kontra)manifestet ''Le coeur à barbe''. Huidobro, Péret, Satie, Serner, Rrose Sélavy (Duchamp), Soupault och andra skrev under. Men sen attackerade Picabia Tzara och hela Dada, strax senare också med pamfletten ''La pomme de Pin'' där han tog Bretons sida.<br />
<br />
Förolämpningar, protester, besvikelser, personliga vendettor och maktkamper intog scenen för dadas slutstrid innan det kollapsade in på sig självt.<br />
<br />
Schwitters/''MERZ'' publicerar ''Conférence sur la fin de Dada'':<br />
<br />
:"Dada marches on, destrying more and more, not in extension but in itself. From all these feelings of disgust it draws no conclusion, no pride and no profit. It no longer even fights, for it knows that this serves no purpose, that all this has no iportance. What interests a Dadaists is the way he himself lives. Here we come to the great secret.<br />
<br />
:Dada is a state of mind. This is why it transforms itself according to the races and the events it encounters. Dada applies itself to eerything, and yet it is nothing; it is the point at which Yes and No, and all opposites, meet; not solemnly, in the places of human philosophy, but quite simply, at streetcorners, like dogs and grasshoppers.<br />
<br />
:Dada is useless, like everything else in life.<br />
<br />
:Dada has no pretensions, just as life should have none.<br />
<br />
:Perhaps you will understand better when I tell you that Dada is a virgin microbe which penetrates with the insistence of air into all those spaces that reason has failed to fill with words and conventions."<br />
<br />
Breton gick vidare och ignorerade sina tidigare kamrater. Picabia ägnade sista numret av ''391'' till vad de kallade Instantism.<br />
<br />
Dada var definitift över 1922.<br />
<br />
== !!! ==<br />
Idag har dada blivit en [[myt]]. En bild av något som hände. Det finns de som har fastnat i bilden eller helt enkelt bara förtrollats av bilden. De kallar sig ibland "neodada", eller rent av "dadaister". De är uteslutande charlataner och idioter. De är efterapare av en estetik och helt ignoranta till innehållet i händelsen, i den historiska negation som dada utgjorde. De är gravplundrare och agenter för [[förtingligande]]. Kontrarevolutionärer, reaktionärer. Ser du en; slå den på käften.<br />
<br />
== // ==<br />
Beskrivningen ovan är först och främst baserad på Hans Richters ''Dada. Art and anti-art.''<br />
<br />
http://walter-serner.de/Letztelockerung/</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Pamflett_mot_den_weimarska_livsuppfattningen&diff=4075Pamflett mot den weimarska livsuppfattningen2023-12-31T18:30:35Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div><center><br />
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|<br />
Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 70-73. Av [[Raul Hausmann]].<br />
|}<br />
</center><br />
<br />
Jag förkunnar den dadaistiska världen!<br />
<br />
Jag hånskrattar åt vetenskap och kultur, dessa eländiga skyddsanordningar för ett dödsdömt samhälle.<br />
<br />
Inte fan intresserar det mig hur Martin Luther såg ut! Jag tänker mig att han var en liten tjockis. Han såg väl ut ungefär som Ebert. Varför skulle vi behöva läsa Buddhas tal — då är det bättre att ha en falsk föreställning om filosofiska avvikelser. Och varför ska vi behöva veta att det under kambriumperioden fanns jätteliljor som tack vare lufttrycket blev större än nutidens? Eller att 227 miljarder atomer utgör en molekyl av en tiondels kubikmillimeters storlek? Men än oviktigare än alla dessa okontrollerbara ting förefaller mig de seriösa poeterna att vara.<br />
<br />
Varför är det bättre att vara köpman än poet? Köpmannens bedrägeri sker öppet och drabbar enbart andra människor — enligt borgerlighetens moralkodex är detta ett hedervärt beteende. Poeten bedrar sig själv när han talar i allas namn — och därmed är han dömd, avskuren från den värld som är mer än verklig. Dessa kaxar vill göra gällande att de representerar det mörka begäret hos en Gud som de inte själva tror på, men det enda de gör är att förneka alla andras existens. Dessa habegärets petarder är sanna apacher av Karl Mays nåde — Shatterhand! oh Winnetou — men inte lika verkliga som denne sachsare från den tyska hjärnans Meritzburg.<br />
<br />
De plågas av sitt trista allvars gallbesvär, dessa litteratörer och versmakare. Redan nu spricker de ut som andliga pestbölder i tjänst hos Ebert-Scheidemann-regeringen, vars fonografiska valser de kakafoniskt understöder på samma sätt som de en gång entusiastiskt skrålade för den preussiska polisen.<br />
<br />
Några av de mest slipade av dessa hjärnans arbetare tog genast parti — konjunkturenligt och till överklassproletärens båtnad. I skuggan av Mammons bud brusar de nu förnämt och trånar efter disciplin, lugn och ordning. Poeterna, dessa idealister med gångbart marknadsvärde, har undergrävt gemene mans visdom. Bildningsbegäret har de förvandlat till en fiktion om de rimmade ordens mervärde för att sedan slå proletärerna i skallen därmed. Nej, istället för att hjälpa rättsstatens idiotiska moral på traven, borde de i människornas medvetande ha slungat in löjets, ironins och det onyttigas vaksamhet — den orfiska galenskapens jubel. Att på så vis hålla det meningslösa i helgd utgör raka motsatsen till borgarens trygga tankar och ärliga begrepp om ära, som bara är en librettoapparat med utbytbar moralskiva.<br />
<br />
Psykoanalysen är vetenskapens reaktion på denna ruttna pest. Alla handlingar och utfall, alla uppstigningar i det blå från de värdiga formernas bergstopp, dras ner till en medelklassnivå, kvalmig och illaluktande som ett träsk, ständigt dallrande som gelatin. Dessa fårskallar med sina slemblåsor och sina äckliga förmåga att förvandla sig till allt och alla (bara inte till ett enda), dessa personlighetens stridbara drevkarlar är t o m alltför miserabla för att falla en girig borgare i smaken.<br />
<br />
Låt oss kväva dem i det damm som deras fasligt allvarsamma verk i sextio band samlar!<br />
<br />
Jag är inte bara emot Potsdamsandan — jag är också emot Weimar. Goethe och Schiller har långt mer än gamle Fritz på sitt samvete: Ebert-Scheidemann-regeringen är en självklar följd av den poetiska klassicismens dumma och näriga hållningslöshet. Denna klassicism är en uniform, en metrisk maskering för ting som skyr allt vad egen upplevelse heter.<br />
<br />
Allvarliga poeter, majoritetssocialister, demokrater — alla står de utanför det verkliga skeendets virvlar — sveper in sina futiliteter i de vördnadsbjudande förordningarnas stela drapering. Militära versfötter blandas med arior om gudar och människor. Och ut det trygga försåt som innehavet av några sedlar och ett kilo smör skänker, dyker alla pundhuvudens ideal upp: Goethes andra Faust. Allt som saknas hos Schillers rövare finns där. Och på samma sätt som dessa högtravande klassikers verk utgjorde de tyska soldaternas enda packning och var deras ständiga bekymmer, så är det omöjligt för dagens regering att sköta affärerna annorledes än i Schillers och Goethes anda. Tysklands idealisering fortskrider alltså i rask takt, de levande egenskapernas statsbankrutt kan inte undvikas — och alla musor trår sin dans därruntikring. Den förr så kristne tysken har blivit Goethe-Ebert-Schiller-Scheidemannian — bara hans gudsomhaverbarnenkärskräck för bolsjevismen kan nu slita honom från byteshandels med egedom och nyttjanderätt. Kommunism är bergspredikan i praktiken, en den ekonomiska rättvisans religion, en skön galenskap. Demokraten, däremot, är allt annat än galen — han skulle helst av allt vilja leva på småmynt och korvören. Hursomhelst är galenskapen skönare än det bleka förnuftet. Vi måste alla vara oss själva! Vi måste själva bekosta våra liv! Vad är demokrati? Livet — så som rädslan för att inte få vårt dagliga fadervårbröd har gestaltat det.<br />
<br />
Vi vill skratta, skratta, och göra vad våra instinkter bjuder. Vi vill inte ha demokrati och liberalism, vi föraktar den andliga konsumtionens koturner. Vi fruktar inte kapitalet. För oss är anden en teknik, ett hjälpmedel — VÅRT hjälpmedel och inte någon förnäm handtvagning i all avskildhet. Vi kommer inte att klyva hår och inte att buga oss inför skenbarheter — här ser vi inget mindre än ett medel att drivna av instinkt spela vårt spel om medvetandets födelse i världens medvetna gång. Den tillbakadragna människan är för oss och våra vänner ett gissel, vi lever i det otrygga. Vi traktar inte efter det som är värdefullt och förnuftigt (sådant smickrar bara borgare) — vi vill ha det värdelösa och oförnuftiga! Vi reser oss mot Potsdam-Weimars förpliktelser — dom gäller inte oss.<br />
<br />
Vi vill själva skapa allt — vi vill själva skapa vår nya värld!<br />
<br />
Dadaismen är den enda av dagens konstformer som har kämpat för en förnyelse av uttryckmedlen och mot den ordningsälskande borgarens klassiska bildningsideal — för att nu inte nämna kampen mot expressionismen, denna dess sista utlöpare.<br />
<br />
Under kriget företrädde Club Dada världen som internationell helhet, den är en internationell, antiborgerlig rörelse!<br />
<br />
Club Dada utgjorde fronden mot “andens arbetare”, mot “de intellektuella”!<br />
<br />
Dadaisten är mot humanismen, mot den historiska bildningen!<br />
<br />
Han är för den egna upplevelsen!!!<br />
<br />
Berlin, april 1919<br />
<br />
[[Kategori:Utdrag]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Pamflett_mot_den_weimarska_livsuppfattningen&diff=4074Pamflett mot den weimarska livsuppfattningen2023-12-31T18:29:48Z<p>Iammany: Skapade sidan med '<center> {| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;" | Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 70-73. Av R...'</p>
<hr />
<div><center><br />
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|<br />
Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 70-73. Av [[Raul Hausmann]].<br />
|}<br />
</center><br />
<br />
Jag förkunnar den dadaistiska världen!<br />
<br />
Jag hånskrattar åt vetenskap och kultur, dessa eländiga skyddsanordningar för ett dödsdömt samhälle.<br />
<br />
Inte fan intresserar det mig hur Martin Luther såg ut! Jag tänker mig att han var en liten tjockis. Han såg väl ut ungefär som Ebert. Varför skulle vi behöva läsa Buddhas tal — då är det bättre att ha en falsk föreställning om filosofiska avvikelser. Och varför ska vi behöva veta att det under kambriumperioden fanns jätteliljor som tack vare lufttrycket blev större än nutidens? Eller att 227 miljarder atomer utgör en molekyl av en tiondels kubikmillimeters storlek? Men än oviktigare än alla dessa okontrollerbara ting förefaller mig de seriösa poeterna att vara.<br />
<br />
Varför är det bättre att vara köpman än poet? Köpmannens bedrägeri sker öppet och drabbar enbart andra människor — enligt borgerlighetens moralkodex är detta ett hedervärt beteende. Poeten bedrar sig själv när han talar i allas namn — och därmed är han dömd, avskuren från den värld som är mer än verklig. Dessa kaxar vill göra gällande att de representerar det mörka begäret hos en Gud som de inte själva tror på, men det enda de gör är att förneka alla andras existens. Dessa habegärets petarder är sanna apacher av Karl Mays nåde — Shatterhand! oh Winnetou — men inte lika verkliga som denne sachsare från den tyska hjärnans Meritzburg.<br />
<br />
De plågas av sitt trista allvars gallbesvär, dessa litteratörer och versmakare. Redan nu spricker de ut som andliga pestbölder i tjänst hos Ebert-Scheidemann-regeringen, vars fonografiska valser de kakafoniskt understöder på samma sätt som de en gång entusiastiskt skrålade för den preussiska polisen.<br />
<br />
Några av de mest slipade av dessa hjärnans arbetare tog genast parti — konjunkturenligt och till överklassproletärens båtnad. I skuggan av Mammons bud brusar de nu förnämt och trånar efter disciplin, lugn och ordning. Poeterna, dessa idealister med gångbart marknadsvärde, har undergrävt gemene mans visdom. Bildningsbegäret har de förvandlat till en fiktion om de rimmade ordens mervärde för att sedan slå proletärerna i skallen därmed. Nej, istället för att hjälpa rättsstatens idiotiska moral på traven, borde de i människornas medvetande ha slungat in löjets, ironins och det onyttigas vaksamhet — den orfiska galenskapens jubel. Att på så vis hålla det meningslösa i helgd utgör raka motsatsen till borgarens trygga tankar och ärliga begrepp om ära, som bara är en librettoapparat med utbytbar moralskiva.<br />
<br />
Psykoanalysen är vetenskapens reaktion på denna ruttna pest. Alla handlingar och utfall, alla uppstigningar i det blå från de värdiga formernas bergstopp, dras ner till en medelklassnivå, kvalmig och illaluktande som ett träsk, ständigt dallrande som gelatin. Dessa fårskallar med sina slemblåsor och sina äckliga förmåga att förvandla sig till allt och alla (bara inte till ett enda), dessa personlighetens stridbara drevkarlar är t o m alltför miserabla för att falla en girig borgare i smaken.<br />
<br />
Låt oss kväva dem i det damm som deras fasligt allvarsamma verk i sextio band samlar!<br />
<br />
Jag är inte bara emot Potsdamsandan — jag är också emot Weimar. Goethe och Schiller har långt mer än gamle Fritz på sitt samvete: Ebert-Scheidemann-regeringen är en självklar följd av den poetiska klassicismens dumma och näriga hållningslöshet. Denna klassicism är en uniform, en metrisk maskering för ting som skyr allt vad egen upplevelse heter.<br />
<br />
Allvarliga poeter, majoritetssocialister, demokrater — alla står de utanför det verkliga skeendets virvlar — sveper in sina futiliteter i de vördnadsbjudande förordningarnas stela drapering. Militära versfötter blandas med arior om gudar och människor. Och ut det trygga försåt som innehavet av några sedlar och ett kilo smör skänker, dyker alla pundhuvudens ideal upp: Goethes andra Faust. Allt som saknas hos Schillers rövare finns där. Och på samma sätt som dessa högtravande klassikers verk utgjorde de tyska soldaternas enda packning och var deras ständiga bekymmer, så är det omöjligt för dagens regering att sköta affärerna annorledes än i Schillers och Goethes anda. Tysklands idealisering fortskrider alltså i rask takt, de levande egenskapernas statsbankrutt kan inte undvikas — och alla musor trår sin dans därruntikring. Den förr så kristne tysken har blivit Goethe-Ebert-Schiller-Scheidemannian — bara hans gudsomhaverbarnenkärskräck för bolsjevismen kan nu slita honom från byteshandels med egedom och nyttjanderätt. Kommunism är bergspredikan i praktiken, en den ekonomiska rättvisans religion, en skön galenskap. Demokraten, däremot, är allt annat än galen — han skulle helst av allt vilja leva på småmynt och korvören. Hursomhelst är galenskapen skönare än det bleka förnuftet. Vi måste alla vara oss själva! Vi måste själva bekosta våra liv! Vad är demokrati? Livet — så som rädslan för att inte få vårt dagliga fadervårbröd har gestaltat det.<br />
<br />
Vi vill skratta, skratta, och göra vad våra instinkter bjuder. Vi vill inte ha demokrati och liberalism, vi föraktar den andliga konsumtionens koturner. Vi fruktar inte kapitalet. För oss är anden en teknik, ett hjälpmedel — VÅRT hjälpmedel och inte någon förnäm handtvagning i all avskildhet. Vi kommer inte att klyva hår och inte att buga oss inför skenbarheter — här ser vi inget mindre än ett medel att drivna av instinkt spela vårt spel om medvetandets födelse i världens medvetna gång. Den tillbakadragna människan är för oss och våra vänner ett gissel, vi lever i det otrygga. Vi traktar inte efter det som är värdefullt och förnuftigt (sådant smickrar bara borgare) — vi vill ha det värdelösa och oförnuftiga! Vi reser oss mot Potsdam-Weimars förpliktelser — dom gäller inte oss.<br />
<br />
Vi vill själva skapa allt — vi vill själva skapa vår nya värld!<br />
<br />
Dadaismen är den enda av dagens konstformer som har kämpat för en förnyelse av uttryckmedlen och mot den ordningsälskande borgarens klassiska bildningsideal — för att nu inte nämna kampen mot expressionismen, denna dess sista utlöpare.<br />
<br />
Under kriget företrädde Club Dada världen som internationell helhet, den är en internationell, antiborgerlig rörelse!<br />
<br />
Club Dada utgjorde fronden mot “andens arbetare”, mot “de intellektuella”!<br />
<br />
Dadaisten är mot humanismen, mot den historiska bildningen!<br />
<br />
Han är för den egna upplevelsen!!!<br />
<br />
Berlin, april 1919</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Huvudsida&diff=4073Huvudsida2023-12-28T18:18:02Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div><div id="mainpage"></div><!--<br />
<br />
<br />
------------------------------Banner across top of page------------------------------><br />
{| style="width:100%; background:#fcfcfc; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|style="width:35%; color:#000"| <!--<br />
<br />
-----------"Välkommen" and article count----------><br />
{| style="width:280px; border:solid 0px; background:none;"<br />
|style="width:280px; text-align:center; white-space:nowrap; color:#000;"|<br />
<div style="font-size:162%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">Välkommen till krigsmaskinen!</div><br />
<div style="top:+0.2em; font-size:105%;">"Teorinördar med molotovs"</div><br />
|}<!--<br />
<br />
------------Portal list on righthand side----------><br />
|style="width:20%; font-size:95%; color:#000;"|<br />
*'''[[Referensverket]]'''<br />
*'''[[Krigsarkivet]]'''<br />
*'''[[Rekommenderad läsning]]'''<br />
*'''[[Ordlista]]'''<br />
|style="width:20%; font-size:95%; color:#000;"|<br />
*'''[[Guide till Kapitalet]]''' (0.6)<br />
*'''[[Krisen]]'''<br />
*'''[[Strategi]]'''<br />
*'''[[På jobbet]]'''<br />
|style="width:35%; font-size:95%;"|<br />
*'''[[I staden]]'''<br />
*'''[[Visioner]]'''<br />
*'''[http://krigsmaskinen.tumblr.com/ Blogg]'''<br />
*'''[[Hic Salta (podd)]]<br />
|}<!--<br />
<br />
-------------------------Vänster...------------------------><br />
{|style="border-spacing:8px; margin:0px -8px;"<br />
|class="MainPageBG" style="width:45%; border:1px solid #F2F2CE; background:#FFFFF5; vertical-align:top; color:#000;"|<br />
{|width="100%" cellpadding="2" cellspacing="5" style="vertical-align:top; background:#FFFFF5;"<br />
[[Bild:arkiv.jpg]]<br />
<br />
<h2 style="margin:0; background:#cedff2; font-size:120%; font-weight:bold; border:1px solid #a3b0bf; text-align:left; color:#000; padding:0.2em 0.4em;">Om krigsmaskinen</h2><br />
|-<br />
|style="color:#000;"| {{Krigsmaskinen.se}}<br />
|-<br />
|}<br />
|<br />
<br />
<!--<br />
<br />
--------------------------------Om krigsmaskinen-------------------------------><br />
|class="MainPageBG" style="width:555%; border:1px solid #cedff2; background:#f5faff; vertical-align:top"|<br />
{| width="100%" cellpadding="2" cellspacing="5" style="vertical-align:top; background:#f5faff;"<br />
!<br />
<br />
<h2 style="margin:0; background:#F2F0CE; font-size:120%; font-weight:bold; border:1px solid #BFBFA3; text-align:left; color:#000; padding:0.2em 0.4em;">Senaste läsningar</h2><br />
|-<br />
|style="color:#000;"| {{Senaste}}<br />
|-<br />
|}<br />
<br />
__NOTOC__</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Rekommenderad_l%C3%A4sning&diff=4072Rekommenderad läsning2023-12-23T18:50:08Z<p>Iammany: /* Böcker */</p>
<hr />
<div>__NOTOC__ [[Bild:Reklasning.jpg|left]]Här listar vi texter som vi anser vara särskilt bra och intressanta. Det är inte en litteraturlista att läsas från första till sista titeln utan exempel på texter som kan fördjupa och ibland förföra den läsgirige. Eller ge de tveksamma en knuff i all välmening och inspirera till vidare läsning. Läs allt, läs inget eller läs något från listan, det är upp till dig. Det blir inget prov, ingen tenta, inget förhör. Bara en bättre värld.<br />
<br />
Vi hoppas att det vi rekommenderar får dig att börja läsa, och fortsätta läsa. Läsandet av historia, journalistiska reportage, subjektiva erfarenheter (skönlittärärt, poetiskt, etc), teori och filosofi, praktiska redogörelser för organisering och uppror, såväl som eftertankar om nederlag och desperation, om faktiska omständigheter i det vardagliga. Urvalet är, såklart, högst subjektivt och otillräckligt. Men det revideras ständigt. Det är inte menat att läsas i någon särskild ordning. Ge dig bara på det som lockar mest och ta det därifrån. Uppdelningen som gjorts nedan är baserad på vad vi tror vara en nivå av förkunskapar som krävs för att förstå och kunna tillägna sig kunskapen som förmedlas. Det är inte menat att lyfta vissa verk upp på en pedestal för viktigare texter. Alltså, vi tror inte att nivån av förutsatta förkunskaper gör ett verk viktigare än ett annat, bara att de, för att på ett adekvat och rättvis sätt ska kunna förstås, kräver viss bakgrund.<br />
<br />
Vidare förespråkar vi ett respektlöst och rättframt förhållande till litteraturen. Börja med det som lockar mest. Överge om det inte visar sig svara mot förväntningarna. Plocka russinen ur kakan, hoppa över avsnitt och kapitel som tråkar ut eller förvirrar. Om du inte förstår kanske det är för att författaren inte lyckas förmedla vad den vill säga, eller så kanske du helt enkelt behöver läsa något annat, något för att ge förkunskaperna. Var respektlös, byt en bok eller text till något annat, något "simplare" eller bara "bättre" därför att författaren skriver på ett annat sätt. Lås dig inte till en bok. Utnyttja den, använd den som material för vad du eftersöker. Om den inte kan leverera så gå vidare.<br />
<br />
Men underskatta inte vinsten i att återvända till texter, att läsa om dem med nyvunnen och fördjupad kunskap. Ofta är det mer givande att läsa om och reflektera djupare på en bra text än att hasta vidare till mer och mer material. Underskatta inte långsamhet och repetition. Att läsa mycket är inte nödvändigtvis bättre än att läsa noga.<br />
<br />
* '''[[Läs! Varför, hur och vad]]'''<br />
* Kompendiet '''[https://www.krigsmaskinen.se/arkivet/basmaterial.pdf Basmaterial]''' är menat att förmedla en slags “basreferenser” för den kritiska och upproriska hållning krigsmaskinen och vänner har.<br />
* [[Hitta böckerna|Hitta böckerna - bibliotek, antikvariat, bokförlag, textarkiv på nätet]]<br />
* Missa inte vår systersite '''[http://www.polkagris.nu/ Polkagris]''' för ännu mer lästips, med huvudfokus på arbetarlitteratur<br />
<br />
<br />
= Utan krav på förkunskaper =<br />
[[Bild:Easyreading.jpg|right|frame|[[Guy Debord]] ströläser lite lätt teori.]]Utan krav på förkunskaper innebär inte utan en vilja att förstå eller ett arbete med texten. Det är inte en ursäkt för lathet eller ett förhållande till texten som kräver mer av den än av läsaren. Utan förkunskaper innebär mer bara utan begreppsliga förkunskaper, det vill säga utan att tidigare ha introducerats till vissa begrepp, att ta itu med de mest grundläggande aspekter och begrepp. Det är texter att börja med, för att bygga upp en grundförståelse för mer avancerade begrepp och teorier. Om inte allt är helt klart efter läsning, så är det åtminstone en god grund.<br />
<br />
Ingen går vidare utan en god grund. [[Karl Marx]] skrev i förordet till [[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]: "All vår början bliver svår - det gäller ju om varje vetenskap. ... För den obildade verkar det, som om analysen härav pysslade med rena spetsfundigheter. Det handlar också med nödvändighet om spetsfundigheter men endast på samma sätt som i den med mikroskop arbetande anatomin." Förutom kunskap och utarbetandet av grundläggande begrepp och modeller ger de här texterna både insikter i erfarenheter som möjligen är andra än dina egna (detta gäller främst de skönlitterära och historiska böckerna) och nya/annorlunda ingångar och angreppssätt på diverse frågor (inte minst gällande "arbete" och det vardagliga livet). De är alla menade att bredda grundförståelsen, utvidga fundamentet för vidare [[Om "teori och praktik"|handling och teori]].<br />
<br />
'''[[Referensverket|De artiklar vi har skrivit om vissa böcker och texter]]''' kan vara en hjälp till att förstå. Det finns dock mycket mer att läsa än vi någonsin kommer att hinna skriva om. Vi försöker också fortgående att fylla på en '''[[Ordlista]]''' som kanske kan hjälpa den som inte har tillräckligt med läsning i ryggen.<br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Enskilda artiklar och essäer ==<br />
'''[http://www.polkagris.nu/?p=12 Sabotage] av Polkagris'''<br><br />
Sabotage är konsekvensen av en skitdag på jobbet och en kass lön. Det är både en nödvändighet och en självklarhet.<br />
<br />
'''[http://www.polkagris.nu/agpk/index.html Arbete Gemenskap Politik Krig] av prole.info (2005)'''<br><br />
Hur många gånger har du inte suttit i tv-soffan och svurit över hur svår 500-kronorsnivån i Jeopardy är? Hur ofta har du inte framstått som obildad på olika tillställningar när dina universitetspolare börjat diskutera flervariabelanalys eller Strindbergs samlade verk? Visst känns det som att du ligger steget efter hela tiden? Då är denna fina allt-i-allo lösning något för dig. I några få enkla steg får du allt du behöver för att behärska din vardag.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/batko/sv_daggers_drawn.php Med blanka vapen]'''<br><br />
Vi kan leva utan passioner eller drömmar – det är den stora frihet det här samhället erbjuder. Vi kan prata i all oändlighet, speciellt om saker vi inte vet någonting om. Vi kan uttrycka vilken åsikt vi vill, även den mest vågade, och försvinna i det allmänna sorlet. Vi kan rösta på den kandidat vi föredrar, med kravet på att få klaga i utbyte. Om vi skulle börja framstå som dogmatiska kan vi byta kanal när som helst. Vi kan roa oss vid vissa givna tidpunkter, längs den allt snabbare resan genom sorgligt identiska miljöer. Vi kan verka unga och arga, innan vi får hinkvis med iskallt sunt förnuft över oss. Vi kan gifta oss hur många gånger vi vill, så heligt är äktenskapet. Vi kan skaffa oss nyttiga anställningar, och om vi inte kan skriva, bli journalister. Vi kan praktisera politik på tusen olika sätt, till och med om vi pratar om exotiska gerillor. Vi kan utmärka oss i såväl kärlek som i karriären genom att lyda, om vi nu inte lyckas bli den som ger order. Lydnad kan till och med göra oss till martyrer, för hur det än framstår så behöver det här samhället hjältar.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/reproduktionvardag.html Reproduktionen av vardagslivet] av Fredy Perlman (1969)'''<br><br />
Denna text visar på ett utomordentligt bra sätt vad [[alienation]]en är och varför – och hur – den existerar under [[kapitalism]]en. Och inte minst vad det är som håller kapitalismen igång – nämligen våra egna handlingar varje dag när vi säljer en del av våra liv mot pengar, det vill säga ''arbetar''.<br />
<br />
'''[http://www.riff-raff.se/3-4/arbaut.php Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal - En introduktion till den militanta undersökningen som metod] av Johan Forsberg (2003)'''<br><br />
Det är hög tid att återigen gå på offensiven i klasskampen genom en självständig, mångfacetterad arbetarmakt från basen. Arbetarklassens frigörelse kan ju som bekant inte vara något annat än dess eget verk. Alla diskussioner och initiativ i denna riktning är välkomna. Denna artikel är ett bidrag till detta där jag sätter ord på mina erfarenheter av arbetsplatskamp i lagerbranschen utifrån mina år som terminalarbetare.<br />
<br />
'''[http://www.batko.se/sv_prole_management.php Proletär management] av [[Kämpa tillsammans!]] (2008)'''<br><br />
Arbetarklassens frigörelse måste inte bara vara dess eget verk utan arbetarklassens frigörande praktiker är även dess eget verk. Frågan om arbetarautonomi är därför inte i första hand en politisk fråga utan snarare en organisatorisk och denna artikel handlar om konkret och faktisk arbetarautonomi som den existerar i Sverige idag på tvåtusentalet. Tesen som drivs är att kampen på arbetsplatserna inte först och främst förs inom fackföreningarna utan genom den informella organisering som ofta brukar uppstå mellan arbetskamrater. Denna organisering är emellertid inget som skapas av sig självt utan något som måste produceras och därför något som kan utvecklas och spridas. Vår grundläggande tes har alltid varit att potentialen till radikal antikapitalistisk arbetarkamp finns där den faktiskt bedrivs. Och idag bedrivs denna kamp inte i fackföreningarnas regi utan i den informella arbetsplatsorganiseringen och det är dess självständiga, informella och omedelbara karaktär som gör den radikal och antikapitalistisk. I den här artikeln vill vi undersöka hur denna kamp uppstår och formerar sig.<br />
<br />
'''[[Några råd till radikaler]]'''<br><br />
Några oundgängliga råd till alla som vill "göra något", typ sätta världen i brand.<br />
<br />
'''[http://guldfiske.se/2013/12/28/ar-du-for-sot-ater-varlden-upp-dig-ar-du-for-sur-spottar-den-ut-dig/ Är du för söt äter världen upp dig, är du för sur spottar den ut dig] av Mathias Wåg (2013)'''<br><br />
Avståndskraven har börjat bli en hysteri. Det går inte att föra en enda social kamp, driva ett enda vänsterinitiativ som inte borgerliga politiker eller opinionsbildare försöker avkräva en muntlig bekännelse – att rörelsen måste dra en tydlig demarkationslinje och avgränsa sig mot den radikala vänstern. Vägran att spela med, acceptera problemställningen eller försöka nyansera debatten bemöts med hätska drev. Har du inte tagit avstånd är du en del av problemet. Avståndstagandet är det enda godtagbara svaret.<br />
<br />
'''[http://kkritik.org/blogg/varldsinbordeskriget.pdf Den globala flyktingsituationen och världsinbördeskriget] av Tomasz Konicz (2015)'''<br><br />
Fler och fler människor ser sin nakna fysiska existens hotad, eftersom de inte längre kan reproducera sig genom att förmedlas med värdet – och eftersom inget alternativt reproduktionssätt står till förfogande. De inbördeskrigsliknande konflikterna bildar således en del i ett ”världsinbördeskrig” ([[Robert Kurz]]), som utgör det kapitalistiska världssystemets slutliga förfallsstadium.<br />
<br />
'''Revolten mot arbetet. "Autonoma" teorier och praktiker av Ulf I. Eriksson'''<br><br />
Samtidigt som arbetet håller på att avskaffas i produktionsprocessen (inom till exempel olje- och livsmedelssektorerna) och den arbetsintensiva industrin snart inte längre fungerar som motor för kapitalbildningen – samtidigt försöker kapitalet finna nya vägar att använda arbetet och arbetstvånget som instrument för politisk kontroll av arbetarklassen. Arbetet kvarstår, men nu i sin renodlade funktion som disciplineringsmedel. Det är arbetet som terror.<br />
<br />
'''Sak och sken. Till kritiken av skådespelssamhället av Ulf I. Eriksson'''<br><br />
Ju mer vi ser på, desto mindre lever vi; ju mer vi känner igen oss själva i skådespelets bilder, desto mindre förstår vi av vår egen utarmade situation, av våra önskningar och begär. Medan deta enda som är någonting värt är ”ett liv i begärens njutning”. (Den radikala kritikens uppgift bl.a.: ”att göra det möjligt för människor att sluta identifiera sig med sin omgivning och med prefabricerade beteendemodeller”). Det förhärskande sociala skådespelet försöker sålunda över hela linjen – från information till masskultur – monopolisera och reducera människors kommunikation till ett ensidigt mottagande av ”bilder av deras egen alienerade verksamhet”, medan den revolutionära kritiken av vardagslivet svarar med att försöka påvisa skillnaden mellan det liv som är möjligt och dess nuvarande misär; en strategi för att ”göra folket ursinnigt”.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/ratten_till_lattja.html Rätten till arbete eller rätten till lättja?] av Brutus Östling & Göran Bergström (1989)'''<br><br />
Kärleken till arbetet, detta besynnerliga vansinne, är nämligen en historisk (läs: kapitalistisk) produkt, som har dominerat den kapitalistiska ideologin, och detta också när den uppträtt under socialistiska förtecken. Arbete och arbetsduglighet ses både från vänster och höger som naturligt och nödvändigt förbundna med identitetsbildning, normalitet och människovärde.<br />
<br />
'''[https://jasperbernes.substack.com/p/the-test-of-communism The test of communism] av Jasper Bernes (2021)'''<br><br />
Vad är egentligen förhållandet mellan [[Karl Marx|Marx]] teori om värde och [[kommunism]]? Utifrån tänkare som [[Amadeo Bordiga]] och [[Gilles Dauvé]], för vilka "hela Marx arbete var en beskrivning av kommunismen" föreslår Jasper Bernes ett nytt sätt att förstå kommunismens uppgifter i både praktisk och teoretisk mening. Hos Marx, och hos de få tänkare som har försökt tillämpa hans tänkande som kommunistisk praktik, kan vi finna en "kommunismens prövning", en logisk modell av de nödvändiga förutsättningarna för kommunismen, vilket också implicerar ett adekvat begrepp om kapitalismen.<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Böcker ==<br />
'''Tjänster i hemmet av Marie Hållander'''<br><br />
En skönlitterär, och poetisk, skildring av att jobba i hemtjänsten. Om arbetsuppgifter, relationer med vårdtagare, arbetskamrater och arbetet som sådant. Att duscha och duschas, blöjbyten, demens och om att knoga i livets privata sfärerer mitt i dess slutskede. Marie Hållander skildrar arbetets stress och slit, ålderdomens svaghet och utsatthet, om att betalas för att vårda och bry sig - om att äcklas och känna ömhet för människor man hjälper för en lön. Hon berättar om hur vårdtagare får olika vård beroende på vad de (eller deras anhöriga kan kräva), och hur vårdarbetarna ibland bryter mot reglerna för att ge gamla människor en lite värdigare behandling. Hon skildrar också arbetssituationen - att som timanställd inte kunna säga nej till arbetspass av rädsla att inte bli inringd igen, att kastas in i oförberedda situationer och tvingas lösa dem tillsammans eller ensam och om att tvingas söka gömslen bara för att kunna röka på arbetstid. I bakgrunden förfaller förorten samtidigt som medelklassen tränger på i områdena närmare stan.<br />
<br />
'''Yarden av Kristian Lundberg'''<br><br />
”Det är möjligt att mitt högmod fick mig på fall”, börjar Kristian Lundberg sin mycket raka och uppriktiga berättelse om hur han, när han blivit av med sina brödfödesarbeten som skribent, åter tvingades söka sig till det kroppsarbete som hans yrkesbana hade inletts med. Litet över fyrtio år gammal, och utan formell utbildning, inget annat än det självupprättade ”universitet” hans egen bildningstörst har skapat. Fångad i en snara av växande skulder och inkassobrev söker Kristian arbete på de mest skiftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor, ett arbete där man ständigt riskerar att bli kickad från en dag till en annan. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som han höll på med i ungdomen en resa tillbaka till barndomen. Men berättelsen blir också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor.<br />
<br />
'''Fabriksmänniskan av Erik Johansson'''<br><br />
Eriks berättelse byggs av små korta berättelser, anekdoter, betraktelser och brev. Boken har en dagboksprägel men förlorar för den skull inte sin röda tråd. Vi får följa med Erik i sin färd från den gamla nedgågna omoderna fabriken till det nya supermoderna produktionspalatset. På den gammla fabriken var inte tempot särskilt högt drivet och man kunde hålla sina tankar för sig själv, ta små pauser när andan föll på. Det fanns natur i närheten där Erik kunde sträcka ut sig på rasterna och koppla av. Inget himmelrike direkt. Han jobbade i en fuktskadad gammal källare med dålig luft och omoderna verktyg... men bra mkt bättre än det nya produktionshelvetet han snavade in.<br />
<br />
'''[[Utan framtid|Utan framtid - Protester i den globala krisens spår]] av Natacha López & Mårten Björk (2013)'''<br><br />
Historiskt starka proteströrelser har svept över världen under 2010-talets första år. 2011 var inte bara året för den arabiska våren utan också året då de så kallade indignerade tog över torgen i Sydeuropa, då studentprotester skakade om Chile och då Occupy-rörelsen spreds från USA över världen. I Utan framtid möter vi den generation av, ofta högutbildade, unga som blivit ledande i denna protestvåg mot politiker och ett ekonomiskt system som ställer dem utan arbete eller framtidsutsikter. En situation som allt fler kan känna igen sig i, i sviterna av den ekonomiska kris som främst drabbat Europa och USA. Vi får följa hur den ekonomiska krisen utvecklats till en kris för den representativa demokratin som sådan.<br />
<br />
'''[[Den obeboeliga planeten]] av David Wallace-Wells'''<br><br />
David Wallace-Wells bok är måsteläsning för att förstå den aktuella klimatkrisen. Bokens första del är en alarmerande och uppnyktrande genomgång av rådande och kommande problem som den globala uppvärmningen orsakar. Det är jobbig men nödvändig läsning. Bokens andra del närmar sig mer etiska, kulturella och "politiska" frågor som, utan att på något vis egentligen uttala en explicit radikal position, implicerar det som en konsekvens.<br />
<br />
'''The philosophy of Marx av [[Etienne Balibar]]'''<br><br />
Balibars introduktion till [[Karl Marx|Marxs tänkande]] är en av få som lyckas göra det rättvisa, förmodligen den bästa av de som ger en övergripande genomgång av hela Marx tänkande och inte bara någon aspekt av den. Den är tillräckligt sofistikerad för att fånga de relevanta nyanserna och samtidigt tillräckligt lättläst för att vara tillgänglig för den som inte har någon bakgrund i marxskt tänkande.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/den_andra_arbetarrorelsen.html Den "andra" arbetarrörelsen och reformismens framväxt] av Brutus Östling (Federativs, 1980)'''<br><br />
Den "andra" arbetarrörelsen och reformismens framväxt beskriver den svenska arbetarrörelsen utveckling från industrialismens genombrott fram till den allmäna rösträttens genomförande, hur reformismen tog form och kom att dominera, hur kampen för socialismen kom i motsättning till kampen för förbättringar inom systemet. Brutus Östling visar hur reformismens framväxt låter sig förstås som ett reslutat av de erfarenheter arbetarna gjorde i sin dagliga praktik och av styrkeförållandena i klasskampen och inom arbetarröelsen. I centrum för framställningen står motsättningarna mellan yrkesutbildade och outbildade arbetare, mellan kampen för högre lön och kampen som tar sin utgångspunkt i den omedelbara produktionsprocessen. ([[Den "andra" arbetarrörelsen|Läs mer]])<br />
<br />
'''[http://www.riff-raff.se/vd/ Vägrandets dynamik] av [[Gilles Dauvé]] (Riff-raff, 2004)'''<br><br />
Vägrandets dynamik är en bok om [[kommunism]]en och den kommunistiska rörelsen. Boken innehåller nitton provocerande texter skrivna av den franske tänkaren '''[[Gilles Dauvé]]''' mellan åren 1968 och 2003. Texterna kritiserar [[kapitalism]]en, [[demokrati]]n och moralen samt undersöker var underlaget för upproriskhet och revolutionär aktivitet finns idag.<br />
<br />
'''[[Crack capitalism]] av [[John Holloway]]'''<br><br />
Holloway omformulerar den kritik han var en del av att utveckla inom ramen för "[[Open Marxism]]" i en rad teser som förutsätter lite utom en samhörande vilja att bryta och knäcka den kapitalistiska logiken och frigöra en annan sorts aktivitet, den att göra vad vi anser nödvändigt och begärligt. Holloway stakar ut en riktning av "autonom marxism" som betonar det antipolitiska, kritiska och negativa. Den förklarar många grundläggande teoretiska problem och principer på ett otvetydigt icke-akademiskt och ofta poetiskt sätt.<br />
<br />
'''Revolutionary Europe, 1783-1815 av Georges Rudé (1964)'''<br><br />
I den här klassikern ges en bild av den revolutionära situationen i Europa före, under och efter den Franska revolutionen från ett underifrånperspektiv, utifrån klassmotsättningar och de strävanden som vanliga medborgare hade. Det är ett mästerverk inom marxistisk historiografi. Den ger en nödvändig, bredare bild av den franska revolutionen som inte begränsas till perioden runt 1789. Som förförståelse till den begynnande arbetarrörelsen är den helt oundgänglig.<br />
<br />
'''From Tsar to soviets av Christopher Read (1996)'''<br><br />
Read baserar sin undersökning av den [[ryska revolutionen]] på vanliga människors erfarenheter snarare än partiers officiella berättelser eller enskilda ledares biografier. Han går ut bland landets städer och byar för att ge en bild av den mångfald som utgjorde den revolutionära perioden. Det är den kanske fylligaste och mest uppdaterade redogörelsen av den ryska revolutionen.<br />
<br />
'''The German revolution 1917-1923 av Pierre Broue'''<br><br />
Broues magistrala bok om den misslyckade [[Tyska revolutionen]] är en massiv genomgång (på närmare 1000 sidor!) som trots storleken är fängslande och hela tiden känns relevant. Inga andra är i närheten av att erbjuda den nivå av detaljrikedom som Broue om den här ofta ignorerade händelse i historien. Kombineras med fördel med [[Troploin|Gilles Dauvés & Denis Authiers]] ''The Communist Left in Germany 1918-1921'' som förutom en boklängds genomgång av vad som anges i titeln också innehåller flera viktiga texter från perioden.<br />
<br />
'''[[Övervakning och straff]], av [[Michel Foucault]]'''<br><br />
För [[Michel Foucault|Foucault]] framstår övergången från brutala kroppsstraff till fängelsestraff som följden av en ny och effektivare disciplinering av människorna, något som går igen på en rad områden, från 1600-talet och framåt: skolväsendet, arméerna och fabrikerna. En äldre form av maktutövning ersätts av en ny och än mer långtgående, som ytterst syftar till människornas fullständiga normalisering och anpassning till det nya produktionssystemets krav. I fängelseinstitutionen får dessa tendenser sitt mest fullödiga uttryck. Den kanske mest inflytelserika av Foucaults långa rad av civilisationskritiska undersökningar. I en inledning till boken ger Sune Sunesson en klargörande presentation av Foucaults tänkande.<br />
<br />
'''May '68 and its afterlives av Kristin Ross'''<br><br />
Idag får vi oftast höra om "Parisrevolten" 1968 som en gällande främst studenter och vänstergrupper i huvudstaden när det i själva verket var något mycket mer. Ross visar hur media, politiker och kappvändare har förvrängt historieskrivningen av händelsen, hur proletärer och landsbygd suddats ut, förhistoria ignorerats och djupgående konsekvenser döljts.<br />
<br />
Läs också vår essä [http://motarbetaren.wordpress.com/2014/04/20/fore-och-efter/ Före och efter] som tar Ross bok som utgångspunkt för en reflektion om uppror och minne.<br />
<br />
'''[[Proletärernas natt|Proletarian nights]] av [[Jacques Ranciére]]'''<br><br />
Rancières avhandling från 1981 ger inblickar i uppskattningsvis ett tjugotal arbetares farhågor och drömmar från 1830-talet fram till 1850-talet. Enstaka nedslag görs även vid senare tidpunkter i slutet av några av arbetarnas liv. När vi först bekantar oss med dem är de i tjugoårsåldern. De har själva eller tillsammans med andra bestämt att de inte längre ska tolerera det icke-tolererbara. Vad de fann outhärdligt var, som Rancière konstaterar i förordet till den engelska versionen, inte så mycket fattigdomen, de låga lönerna, de obekväma husen, eller ens den ständigt närvarande oron för hungern. Det var någonting ännu mer grundläggande: ångesten av tid och därmed liv som varje dag dödas med lönearbete eller sökandet efter det. Liv utan något annat syfte än att tills vidare bevara krafterna av underordning gentemot de dominerande. De avskydde förnedringen att dag efter dag tvingas tigga efter lönearbete. Det var alltså inte i första hand de specifika påfrestningarna i livssituationen de gjorde uppror mot, utan de underliggande förutsättningarna för den.<br />
<br />
'''[[Business as usual]] av Paul Mattick, Jr.'''<br><br />
Det har skrivits många böcker om och kring den pågående [[krisen]]. Vi lyssnar fortfarande till ekonomerna trots att den konventionella ekonomiska teorin nu har ett minst sagt sargat rykte. ''Business as usual: The economic crisis and the failure of capitalism'' av Paul Mattick Jr. är annorlunda. Mattick förstår krisen utifrån [[Karl Marx]] tänkande, en tidig kritiker av ekonomisk teori. Marx skrev för länge sedan och världen vi lever i har förändrats mycket sedan dess. Men eftersom Marx skrev på en abstraktionsnivå som var så pass hög men samtidigt beaktade historiens rörelser är hans tänkande enligt Mattick relevant även för oss idag.<br />
<br />
Den här boken är den bästa för en relativt kortfattad genomgång av vår tids mest avgörande kris. Se också de intervjuer och föreläsningar som länkas på [[Business as usual|artikelns sida]].<br />
<br />
'''[[The ecological rift]] av John Bellamy Foster'''<br><br />
...<br />
<br />
|}<br />
<br />
= Förutsätter vissa förkunskaper =<br />
[[Bild:Samycket.jpg|right]]Vilka förkunskaper som förutsätts specificeras under varje text. De kan vara specifika, som marxska grundbegrepp, Deleuziansk terminologi, eller vetenskapshistoria, etc. De förutsätter inte alls att allt i kategorin "utan förkunskaper" har avklarats, bara de specifikt angivna för varje text. De bör alltså inte undvikas bara för att man inte innehar allt som kanske förväntas av en. Dessutom, att inte ha allt som krävs för att förstå innebär inte att man inte bör läsa. Läs och utforska det som du inte förstod, det kan mycket väl utveckla din förståelse. Läs utmanande texter för att utveckla din förståelse. Få avancerade texter kan fullständigt förstås vid en första läsning. Läs om. Anteckna och efterforska. Läs igen.<br />
<br />
Det är kanske för den otränade först den här kategorin av texter som på allvar utmanar ens tänkande, som på riktigt aktiverar knölen ovanför axlarna. Det är texter som kräver riktigt arbete, inte bara läsning. Återigen hoppas vi att '''[[Referensverket|vissa av våra artiklar]]''' kan hjälpa men vi täcker långt ifrån allt (och uppskattar bidrag, se kontaktsidan).<br />
<br />
Vad vi anger som förutsatta kunskaper är vad vi själva har uppfattat som sådan och är kanske inte fullt heltäckande. Vi försöker hela tiden förtydliga och förbättra.<br />
<br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Enskilda artiklar och essäer ==<br />
'''[https://www.eurozine.com/marx-vilken-marx/ Marx? Vilken Marx?] av Anders Ramsay (2008)'''<br><br />
Att på nytt läsa ”Marx efter marxismen” har inte varit det lättaste. Flera som idag åberopar [[Karl Marx]] i sin samtidskritik visar sig, menar Ramsay, anamma en traditionell och okritisk tolkning av Marx. ”Ser man nu som hastigast igenom dessa mer eller mindre inflytelserika arbeten så finns det en hel del att säga om den förståelse av Marx som framträder i dem. Enkelt uttryckt är den inte med sin tid, i den meningen att forskningen om Marx ligger långt bortom den utbredda förståelsen av honom. Jag tänker då främst på den så kallade ekonomikritiska delen av författarskapet (det vill säga ''[[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]'' och dithörande skrifter). Antingen man kritiserar (Castells), dekonstruerar ([[Jacques Derrida|Derrida]]) eller hyllar Marx (som Hardt och [[Antonio Negri|Negri]], utan några egentliga konsekvenser för den egna analysen), alternativt gör anspråk på att utveckla den marxistiska teorin (Malm), utgår dessa författare nästan undantagslöst från en traditionell tolkning. I andra delar av vänstern nöjer man sig med blinkningar till en införstådd "marxism" som inte går utöver föreställningar om finanskapitalets nyliberala konspiration mot välfärdsstaten, en inte särskilt marxistisk tanke. Det är slående att förståelsen av Marx verk i mittfåran av dagens kritiska samhällsvetenskap och vänsterdebatt ligger åtskilliga nivåer under vad den gjorde för bara ett par, tre decennier sedan, då Marx upplevde ett aldrig tidigare skådat mottagande i den akademiska världen. Det verkar uppenbarligen som om något har gått förlorat som behöver inhämtas.”<br />
<br />
'''[http://www.obeco-online.org/mpt.htm Rethinking Marx (in a post-marxist world)] av [[Moishe Postone]] (1995)'''<br><br />
Moishe Postone har i en rigorös omtolkning av [[Karl Marx]] ekonomikritik lagt fram en ny förståelse av Marx som går bortom den traditionella marxismen och ger nya perspektiv på den samtida globala [[kapitalism]]en. ”Rethinking Marx”, som med fördel läses tillsammans med ”Critique and historical transformation”, är en kort sammanfattning av Postones bok ''Time, labor, and social domination''. <br />
<br />
Kan läsas utan förkunskaper, men viss kännedom om grundläggande [[Guide till Kapitalet|marxsk ekonomikritik]] underlättar.<br />
<br />
'''[http://www.bopsecrets.org/PS/misery.htm Theory of poverty, poverty of theory] av Daniel Denevert (1973)'''<br><br />
Denevert, en av [[Guy Debord|Debord]] så kallad "post-situ," diskuterar här hur "teori", inklusive radikal sådan, såsom situationernas, lätt förstelnas, inlemmas av systemet och används emot radikaler -- vad som kallas rekuperation. Han vill förlänga och fördjupa den kritik som situationisterna inledde men inte kunde fortsätta.<br />
<br />
Mycket av Denverts kritik blir oförståelig om man inte redan har [[situationisterna]]s teori i bakgrunden och en åtminstone grundläggande förståelse av marxsk kritik.<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Böcker ==<br />
'''[http://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d100.htm Kapitalet, första boken] av [[Karl Marx]]<br><br />
I ''Kapitalet'' presenterar Karl Marx sin mest utvecklade och förfinade ekonomikritik. Första boken är en kritisk, dialektisk analys av det kapitalistiska produktionssättet utifrån produktionsprocessen. Här analyserar Marx bland annat det abstrakta arbetet, varufetischismen, och kapitalet som självförökande värde. Det är ingen underdrift att hävda att ''Kapitalet'' är en av de absolut viktigaste verken för vår tid. Ett måste för alla som är kritiska av det samhälle vi lever i.<br />
<br />
''Kapitalet'' kan vara en svårläst bok, särskilt om man inte har någon kunskap om Marx ekonomikritik sedan tidigare. Därför är någon sorts guide att rekommendera, exempelvis [[Guide till Kapitalet|Krigsmaskinens egna]], där vi också hänvisar vidare till flera andra läsningar.<br />
<br />
'''[[Time, labor, and social domination]] av [[Moishe Postone]]'''<br><br />
Moishe Postone har i en rigorös omtolkning av Karl Marx ekonomikritik lagt fram en ny förståelse av Marx som går bortom den traditionella marxismen och ger nya perspektiv på den samtida globala kapitalismen.<br />
<br />
Boken läses med fördel efter eller parallellt med ''[[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]''. Läs också Postones kortare ”[http://platypus1917.home.comcast.net/~platypus1917/postonemoishe_rethinkingmarx1995.htm Rethinking Marx]” som introduktion.<br />
<br />
'''[[Till våra vänner]] av [[Osynliga kommittéen]]'''<br><br />
Den Osynliga kommittéens hittills mest fylliga redogörelse av sin analys och strategi. Mer riktad till radikaler och militanta, till de som delar kommittéens sensibilitet (därav titeln), och mindre till den utomstående. Förkunskaper behövs kanske därför inte lika mycket som en delad inställning. Referenser är ofta outtalade eller bara nämnda i förbifarten. Se vår artikel för relaterade trådar.<br />
<br />
'''[[Cybernetikens hypotes]] av [[Tiqqun]]'''<br><br />
Cybernetik är det tvärvetenskapliga studiet av kontroll och kommunikation i alla sorters system. Utgångspunkten för den här boken är att cybernetikens sätt att förstå människan, samhället och världen har varit centralt för den politiska utvecklingen i så kallat demokratiska länder under 1900-talet. Tiqqun undersöker cybernetiken som en regeringsteknologi, utvecklad för att minimera antalet "störningar" i vårt samhälle – ett samhälle där anordningar alltmer har kommit att ersätta människor som styrande instanser.<br />
<br />
Förutom överflödet av referenser (vi trådar flera i vår artikel) används ett särpräglat språk som kan vara svårförståeligt för den som är obekant med de osynligas texter. Förkunskaper är inte lika viktigt som omläsning. Återigen hoppas vi att vår artikel kan hjälpa.<br />
<br />
'''[http://www.bopsecrets.org/SI/ Situationist international anthology] redigerad av Ken Knabb'''<br><br />
Knabbs antologi är den hittills mest omfattande av engelska översättningar av [[Situationistiska_Internationalen|situationisternas]] texter. Långt ifrån heltäckande men med de viktigaste bidragen bortsett från böckerna. Den samlar texter från innan internationalens grundande, ett urval från [[Internationale Situationniste|tidskriften]], flera pamfletter och flygblad, och även några interna dokument. För en god grundförståelse av situationisternas bidrag till radikalt tänkande är den oundgänglig.<br />
<br />
Förkunskaper är inte nödvändiga men viss koll på de avantgardistiska rörelserna under 1900-talet och viss bekantskap med [[Georg Lukács]] underlättar. En god ingång för den obekanta är [https://1000littlehammers.files.wordpress.com/2010/02/jappe-guy_debord.pdf Anselm Jappes monografi över Debord] och antologin ''The Situationist International. A Critical Handbook''.<br />
<br />
'''[[Imperiet]] av [[Michael Hardt]] & [[Antonio Negri]] (2000)'''<br><br />
I [[Imperiet]] beskriver Hardt och Negri den globala ordning som varit i vardande från 70-talet och fråmåt till idag. Denna ordning, som de kallar Imperiet, kommer ur produktionens omvandling till en [[biopolitik|biopolitisk produktion]] samt [[suveränitet]]ens omvandling till ett decentrerat och biopolitiskt [[kontrollsamhälle]]. Boken finns [https://monoskop.org/images/9/95/Hardt_Michael_Negri_Antonio_Empire.pdf tillgänglig fritt på engelska], som av många anses vara bättre än den svenska översättningen.<br />
<br />
'''[[24/7|24/7 – Late capitalism and the ends of sleep]] av Jonathan Crary'''<br><br />
24/7 kallar Jonathan Crary den befallning, det krav och den förväntning som har börjat dominera samtiden. ”Det är en tid som inte längre passerar, bortom klocktid.” Med 24/7 utbreder sig en generalisering av liv utan sömn, utan rast, alltid verksamt, alltid tillgängligt.<br />
<br />
Boken är överfylld med filosofiska och konstnärliga referenser som möjligen förvirrar den som är obekant, men kan med fördel tas som tips för vidare utforskning. Språkdräkten är påtagligt akademisk, vilket kanske avskräcker den ovana.<br />
<br />
'''[[In the shadow of the silent majorities]] av [[Jean Baudrillard]] (1978)'''<br><br />
Baudrillards tes är att ”massorna” har försvunnit och att det sociala är över; med andra ord att det politiska så som vi förstår det har upphört. Baudrillard utmanar sociologiska förståelser av det sociala och av massan. Traditionellt har de setts som ett fält av potentiell energi, av urladdningar, av rörelse, förändring, osv. Men bara potentiellt, för om ingen tog till orda och blev massornas röst så förblev massorna en tyst majoritet. Baudrillard vill vända på den här förståelsen. Tvärtom, menar han, är nu den tysta majoriteten inte en smältdegel av virtuella begär och produktivitet utan ett slags svart hål som slukar det sociala. Massan har inte någon positiv definition utan karaktäriseras av att den är så indistinkt, så grå och neutral - ”varken det ena eller det andra (ne-uter)”. Och dess tystnad är dess styrka. ([[In the shadow of the silent majorities|Läs mer...]])<br />
<br />
'''[[The making of the indebted man]] / [[Governing by debt]] av [[Maurice Lazzarato]]<br><br />
...<br />
<br />
<br />
'''[[There is no unhappy revolution]] av Marcello Tari<br><br />
...<br />
<br />
<br />
'''[[Karl Marx on alienation and technology]] av Amy Wendling<br><br />
...<br />
<br />
<br />
<br />
|}<br />
<br />
= Förutsätter goda förkunskaper =<br />
Goda förkunskaper innebär inte bara att man har god förståelse av begrepp och terminologi för respektive text, det innebär att man har god erfarenhet och förståelse av den vidare diskussion som förts kring de tänkare och tankesystem som behandlas.<br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Enskilda artiklar och essäer ==<br />
<br />
<br />
== Böcker ==<br />
'''[[History & obstinacy]] av Alexander Kluge & Oskar Negt'''<br><br />
...<br />
<br />
'''[[La Communauté Inavouable]] av [[Maurice Blanchot]]'''<br><br />
...<br />
<br />
'''[[Tusen platåer]] av [[Gilles Deleuze]] & [[Felix Guattari]]'''<br><br />
...<br />
<br />
'''[[Hegel contra sociology]] av Gillian Rose'''<br><br />
...<br />
<br />
|}</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Aktivismkritiken&diff=4071Aktivismkritiken2023-12-23T18:41:03Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div>[[Fil:Aktivism.jpg|right]]Aktivism har kritiserats flera gånger sedan arbetarrörelsens födelse och från delvis olika perspektiv. Det som här kallas "aktivismkritiken" hänvisar både till den specifika diskussion som uppstod i samband med globaliseringsrörelsens protester runt 2000 talet, och till den bredare diskussion som förts under längre tid.<br />
<br />
Kritiken har flera aspekter och alla kritiker riktar inte in sig på samma. Först och främst riktas kritik mot föreställningen att "aktioner" kan störta något så komplext som [[kapitalism]]en. Förändring måste börja och röra sig på mer grundläggande plan, det vill säga vara av mer [[Vardagen|vardaglig]] art och inte något som endast iscensätts av enskilda individer eller grupper som tillfälliga händelser. Men det har funnits flera olika och ibland motstridiga uppfattningar om vilka specifika aktiviteter och verksamheter det rör sig om, både bland de som kritiserar och de som försvarar "aktivismen". Olika svar på frågan ''Vad är aktivism?'' har därför resulterat i en del förvirring. Få försvarar den vanliga repertoaren av demonstrationer, manifestationer, och aktioner för uppmärksamhet som tillräckligt för att skapa genuin förändring. Skillnaderna ligger dels i synen på [[strategi]] och taktik, alltså ''vilka'' aktiviteter som anses meningsfulla och hur de hänger ihop i en större plan (om de gör det alls), och dels i synen på ''[[subjektivitet]] och historia'', det vill säga vilka aktörer som anses bära på potentialen till förändring och i vilka historia situationer.<br />
<br />
<br />
=== Marx och det historiska partiet ===<br />
"I have also tried to clear up a misunderstanding that when I refer to the party I mean an organization which died eight years ago, or an editorial board which broke up twelve years ago. When I refer to the party I do so in an historical sense."<br />
<br />
* [https://marxists.catbull.com/archive/marx/works/1860/letters/60_02_29.htm Marx To Ferdinand Freiligrath]<br />
* [https://marxists.catbull.com/archive/marx/works/1882/letters/82_02_10.htm Engels to Johann Philipp Becker]<br />
* Michele Garau: [https://quieora.ink/?p=4729 L'ultrasinistra e il partito "storico" della rivoluzione]<br />
<br />
=== Den revolutionära gruppens impotens ===<br />
Nångång under 1930-talet skrev Sam Moss den (ö)kända essän '''[https://libcom.org/library/impotence-of-revolutionary-group-international-council-correspondence-moss The impotence of the revolutionary group]''' där han drev tesen att arbetarklassen som sådan och de revolutionära grupperna på ett grundläggande plan har olika drivkrafter och målsättningar, något som omöjligen kan sammanfalla. "Massorna" ser revolutionären som ett större hot än överklassen, som betalar deras lön och inte hotar den vardagliga lunken. Revolutionärerna tror sig kunna göra de vardagliga och direkta konflikterna till en kamp mot systemet som helhet. Men i de flesta fall överger massorna kampen så fort deras krav har uppnåtts. Moss menade att revolutionärer är avfällingar från arbetarklassen, biprodukter som "representerar isolerade fall av arbetare som på grund av unika omständigheter har avvikit från den normala kursen..." I hög grad är det intellektuella arbetare som undvikit eller nekats tillträde till borgerligheten. "Otillfredsställda med sin sociala status som bihang till maskiner, och oförmögna att avancera inom systemet, reser de sig emot systemet." Om tillfället uppstår, hävdar Moss, kommer dessa revolutionärer att låta sig inlemmas i systemet (som chefer, administratörer, akademiker, förvaltare, etc.). I det stora hela spelar därför de revolutionära grupperna en mycket liten roll. "Deras tillfälliga perioder av aktivitet kan bara förklaras av deras tillfälliga övergivanden av revolutionära mål för att kunna ansluta sig till arbetarnas omedelbara krav och då var det inte den revolutionära rollen de spelade utan arbetarklassens konservativa roll. När arbetarna uppnår sina mål faller de revolutionära grupperna tillbaka i impotens. Deras roll var alltid kompletterande (supplementary) och inte bestämmande."<br />
<br />
Behovet att gå samman i grupper är, enligt Moss, ett personligt behov. Även om det är ett impotent motstånd visar det att när massorna börjar pressas ut så som dagens avfällingar (de ideologiska revolutionärerna) så kommer de också att gå samman, men inte utifrån ideologiska övertygelser utan av nödvändighet. Revolutionärer betraktar ett sånt här synsätt som pessimistiskt och defaitistiskt, mycket därför att de har utelämnats som aktörer i den revolutionära processen. Men, skriver Moss, "vi har faktiskt bara talat om de små radikala gruppernas meningslöshet; vi har varit ganska optimistiska gällande arbetarnas framtid. Men för alla radikala organisationer gäller det att om deras grupper besegras, och om deras grupper är döende, då är allting döende. I sådana förklaranden avslöjar de sina verkliga motivationer och deras organisationers verkliga natur."<br />
<br />
=== Aktivism som alienationens högsta stadium ===<br />
Från och med situationisterna kritiserades aktivistmentaliteten för att den ledde till ett uppoffrande av livet för Saken, en negation av personligheten och underkastelse under en doktrin.<br />
* Dominique Blanc: [https://libcom.org/library/militancy-ojtr Militancy: highest stage of alienation]<br />
* [[Tjugofem situationistiska varningar till en aktivistmiljö]]<br />
<br />
=== Ny aktivism och kritik ===<br />
Den 18 juni 1999 organiserade Reclaim the Streets och Earth First! en "global aktionsdag mot kapitalismen", som kallades för J18. I hundratals städer jorden över genomfördes aktioner mot ländernas finanscentra. I London ockuperade tiotusentals aktivister city och stängde ner börserna och bankerna för en dag. I efterdyningarna av aktionsdagen så producerade några Londonaktivister en pamflett vid namn ''Reflections on June 18th'', i den fanns en text som hette "Ge upp aktivismen". Den startade en diskussion i den utomparlamentariska aktiviströrelse som växt fram under 90-talet i Storbritannien (och även i Sverige). Diskussionen handlade i korta drag om att det inte räcker att göra aktioner och landsätta kampanjer för att störta något så komplext som kapitalismen. Aktivister kan skada enskilda företag genom aktioner, men det går inte att konfrontera kapitalismen på samma sätt. Kapitalismen handlar inte bara om banker och storbolag, utan är en social relation som löper genom hela samhället. Det fanns även kritik mot den roll som aktivister tar på sig som experter på samhällsomvandling, att de drar på sig en "aktivistmentalitet". Att "folk tänker på sig själva i huvudsak som aktivister och tillhörande en vidare aktivistgemenskap" (från "Ge upp aktivismen"). Ett svar på detta i tidningen ''The Bad Days Will End!'' säger att aktivistrollen inte är något man kan tänka bort, att det är en social roll som uppstår genom "komplicerade samhälleliga processer". J. Kellstadt skriver:<br />
<br />
:Faktum är att även människorna i de olika grupperna som försöker utveckla ett "anti-aktivistiskt" och "anti-politiskt" förhållningssätt till den antikapitalistiska revolutionen – från [[Kamunist Kranti|KK/Collectivities]] i Faridabad i Indien till Insubordinate Collective i Baltimore – är på en och samma gång arbetare och "icke-arbetare", arbetare och "aktivister", till och med arbetare och – bevare mig väl! – intellektuella. Och det mest farliga för människor i den positionen är att förlora synen på sin fundamentalt kluvna natur, sin "dubbla" samhälleliga existens, och låtsas att man "bara" är arbetare. För då kommer de verkligen inte att ha några sätt att hålla koll på sin "andra" sida och dess inneboende elitistiska potential. Och då skulle de skapa ett nytt lager av sociala eliter – den här gången under rubriken "anti-aktivistisk", "autentisk", "icke-alienerad", de "riktiga" proletärerna. Och all den gamla skiten kommer att flöda tillbaka igen. (från [http://www.riff-raff.se/7/antiaktivismen.php J. Kellstadt/The Bad Days Will End!: ''Anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet''])<br />
<br />
I Sverige översattes "Ge upp aktivismen" av [[Stockholms Autonoma Marxister]] och gavs ut som fotokopierat häfte 2001 tillsammans med efterskriften "Bortom aktivismen" och "Vi är inga kampanjnissar".<br />
<br />
=== Bortom aktivismen, bortom kritiken ===<br />
Det finns en uppenbar risk när kritiken blir abstrakt att den frikopplas från konkreta konjunkturer (av [[klassammansättning]]scykler) och landar i en passiv och uppgiven position som inte aktualiserar någon form av aktivitet. Den vändning bort från symbolpolitik av typer "aktioner" som manifestationer, och även strejker, blockader etc., som poängterades av grupper som [[Kamunist Kranti]], [[Kämpa tillsammans!]], [[Batkogruppen och Dissident|Dissident]] och [[Tiqqun]] syftade mycket till att lyfta fram olika typer av "mikrokamp", små konflikter i det vardagliga och informella, som inte representerades eller ens relaterades till arbetarrörelsen eller "vänstern", utan mer direkt ingrep i [[den verkliga rörelsen]].<br />
<br />
En viktig aspekt blir här [[klassammansättning]]ens dynamik över tid och kapitalismens [[Krisen|kristendenser]]. ...<br />
<br />
=== Väsentlig läsning ===<br />
* Sam Moss: [https://libcom.org/library/impotence-of-revolutionary-group-international-council-correspondence-moss Impotence of the revolutionary group] (1930)<br />
* [[Jacques Camatte]]: [[Partiformens ursprung och funktion]] (1961/1974)<br />
* Dominique Blanc: [https://libcom.org/library/militancy-ojtr Militancy: the highest form of alienation] (1972)<br />
* krigsmaskinen: [http://krigsmaskinen.tumblr.com/post/122012498660/organiserade-partislavar Organiserade partislavar] (2015)<br />
<br />
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Rekommenderad_l%C3%A4sning&diff=4070Rekommenderad läsning2023-12-23T18:33:42Z<p>Iammany: /* Förutsätter goda förkunskaper */</p>
<hr />
<div>__NOTOC__ [[Bild:Reklasning.jpg|left]]Här listar vi texter som vi anser vara särskilt bra och intressanta. Det är inte en litteraturlista att läsas från första till sista titeln utan exempel på texter som kan fördjupa och ibland förföra den läsgirige. Eller ge de tveksamma en knuff i all välmening och inspirera till vidare läsning. Läs allt, läs inget eller läs något från listan, det är upp till dig. Det blir inget prov, ingen tenta, inget förhör. Bara en bättre värld.<br />
<br />
Vi hoppas att det vi rekommenderar får dig att börja läsa, och fortsätta läsa. Läsandet av historia, journalistiska reportage, subjektiva erfarenheter (skönlittärärt, poetiskt, etc), teori och filosofi, praktiska redogörelser för organisering och uppror, såväl som eftertankar om nederlag och desperation, om faktiska omständigheter i det vardagliga. Urvalet är, såklart, högst subjektivt och otillräckligt. Men det revideras ständigt. Det är inte menat att läsas i någon särskild ordning. Ge dig bara på det som lockar mest och ta det därifrån. Uppdelningen som gjorts nedan är baserad på vad vi tror vara en nivå av förkunskapar som krävs för att förstå och kunna tillägna sig kunskapen som förmedlas. Det är inte menat att lyfta vissa verk upp på en pedestal för viktigare texter. Alltså, vi tror inte att nivån av förutsatta förkunskaper gör ett verk viktigare än ett annat, bara att de, för att på ett adekvat och rättvis sätt ska kunna förstås, kräver viss bakgrund.<br />
<br />
Vidare förespråkar vi ett respektlöst och rättframt förhållande till litteraturen. Börja med det som lockar mest. Överge om det inte visar sig svara mot förväntningarna. Plocka russinen ur kakan, hoppa över avsnitt och kapitel som tråkar ut eller förvirrar. Om du inte förstår kanske det är för att författaren inte lyckas förmedla vad den vill säga, eller så kanske du helt enkelt behöver läsa något annat, något för att ge förkunskaperna. Var respektlös, byt en bok eller text till något annat, något "simplare" eller bara "bättre" därför att författaren skriver på ett annat sätt. Lås dig inte till en bok. Utnyttja den, använd den som material för vad du eftersöker. Om den inte kan leverera så gå vidare.<br />
<br />
Men underskatta inte vinsten i att återvända till texter, att läsa om dem med nyvunnen och fördjupad kunskap. Ofta är det mer givande att läsa om och reflektera djupare på en bra text än att hasta vidare till mer och mer material. Underskatta inte långsamhet och repetition. Att läsa mycket är inte nödvändigtvis bättre än att läsa noga.<br />
<br />
* '''[[Läs! Varför, hur och vad]]'''<br />
* Kompendiet '''[https://www.krigsmaskinen.se/arkivet/basmaterial.pdf Basmaterial]''' är menat att förmedla en slags “basreferenser” för den kritiska och upproriska hållning krigsmaskinen och vänner har.<br />
* [[Hitta böckerna|Hitta böckerna - bibliotek, antikvariat, bokförlag, textarkiv på nätet]]<br />
* Missa inte vår systersite '''[http://www.polkagris.nu/ Polkagris]''' för ännu mer lästips, med huvudfokus på arbetarlitteratur<br />
<br />
<br />
= Utan krav på förkunskaper =<br />
[[Bild:Easyreading.jpg|right|frame|[[Guy Debord]] ströläser lite lätt teori.]]Utan krav på förkunskaper innebär inte utan en vilja att förstå eller ett arbete med texten. Det är inte en ursäkt för lathet eller ett förhållande till texten som kräver mer av den än av läsaren. Utan förkunskaper innebär mer bara utan begreppsliga förkunskaper, det vill säga utan att tidigare ha introducerats till vissa begrepp, att ta itu med de mest grundläggande aspekter och begrepp. Det är texter att börja med, för att bygga upp en grundförståelse för mer avancerade begrepp och teorier. Om inte allt är helt klart efter läsning, så är det åtminstone en god grund.<br />
<br />
Ingen går vidare utan en god grund. [[Karl Marx]] skrev i förordet till [[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]: "All vår början bliver svår - det gäller ju om varje vetenskap. ... För den obildade verkar det, som om analysen härav pysslade med rena spetsfundigheter. Det handlar också med nödvändighet om spetsfundigheter men endast på samma sätt som i den med mikroskop arbetande anatomin." Förutom kunskap och utarbetandet av grundläggande begrepp och modeller ger de här texterna både insikter i erfarenheter som möjligen är andra än dina egna (detta gäller främst de skönlitterära och historiska böckerna) och nya/annorlunda ingångar och angreppssätt på diverse frågor (inte minst gällande "arbete" och det vardagliga livet). De är alla menade att bredda grundförståelsen, utvidga fundamentet för vidare [[Om "teori och praktik"|handling och teori]].<br />
<br />
'''[[Referensverket|De artiklar vi har skrivit om vissa böcker och texter]]''' kan vara en hjälp till att förstå. Det finns dock mycket mer att läsa än vi någonsin kommer att hinna skriva om. Vi försöker också fortgående att fylla på en '''[[Ordlista]]''' som kanske kan hjälpa den som inte har tillräckligt med läsning i ryggen.<br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Enskilda artiklar och essäer ==<br />
'''[http://www.polkagris.nu/?p=12 Sabotage] av Polkagris'''<br><br />
Sabotage är konsekvensen av en skitdag på jobbet och en kass lön. Det är både en nödvändighet och en självklarhet.<br />
<br />
'''[http://www.polkagris.nu/agpk/index.html Arbete Gemenskap Politik Krig] av prole.info (2005)'''<br><br />
Hur många gånger har du inte suttit i tv-soffan och svurit över hur svår 500-kronorsnivån i Jeopardy är? Hur ofta har du inte framstått som obildad på olika tillställningar när dina universitetspolare börjat diskutera flervariabelanalys eller Strindbergs samlade verk? Visst känns det som att du ligger steget efter hela tiden? Då är denna fina allt-i-allo lösning något för dig. I några få enkla steg får du allt du behöver för att behärska din vardag.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/batko/sv_daggers_drawn.php Med blanka vapen]'''<br><br />
Vi kan leva utan passioner eller drömmar – det är den stora frihet det här samhället erbjuder. Vi kan prata i all oändlighet, speciellt om saker vi inte vet någonting om. Vi kan uttrycka vilken åsikt vi vill, även den mest vågade, och försvinna i det allmänna sorlet. Vi kan rösta på den kandidat vi föredrar, med kravet på att få klaga i utbyte. Om vi skulle börja framstå som dogmatiska kan vi byta kanal när som helst. Vi kan roa oss vid vissa givna tidpunkter, längs den allt snabbare resan genom sorgligt identiska miljöer. Vi kan verka unga och arga, innan vi får hinkvis med iskallt sunt förnuft över oss. Vi kan gifta oss hur många gånger vi vill, så heligt är äktenskapet. Vi kan skaffa oss nyttiga anställningar, och om vi inte kan skriva, bli journalister. Vi kan praktisera politik på tusen olika sätt, till och med om vi pratar om exotiska gerillor. Vi kan utmärka oss i såväl kärlek som i karriären genom att lyda, om vi nu inte lyckas bli den som ger order. Lydnad kan till och med göra oss till martyrer, för hur det än framstår så behöver det här samhället hjältar.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/reproduktionvardag.html Reproduktionen av vardagslivet] av Fredy Perlman (1969)'''<br><br />
Denna text visar på ett utomordentligt bra sätt vad [[alienation]]en är och varför – och hur – den existerar under [[kapitalism]]en. Och inte minst vad det är som håller kapitalismen igång – nämligen våra egna handlingar varje dag när vi säljer en del av våra liv mot pengar, det vill säga ''arbetar''.<br />
<br />
'''[http://www.riff-raff.se/3-4/arbaut.php Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal - En introduktion till den militanta undersökningen som metod] av Johan Forsberg (2003)'''<br><br />
Det är hög tid att återigen gå på offensiven i klasskampen genom en självständig, mångfacetterad arbetarmakt från basen. Arbetarklassens frigörelse kan ju som bekant inte vara något annat än dess eget verk. Alla diskussioner och initiativ i denna riktning är välkomna. Denna artikel är ett bidrag till detta där jag sätter ord på mina erfarenheter av arbetsplatskamp i lagerbranschen utifrån mina år som terminalarbetare.<br />
<br />
'''[http://www.batko.se/sv_prole_management.php Proletär management] av [[Kämpa tillsammans!]] (2008)'''<br><br />
Arbetarklassens frigörelse måste inte bara vara dess eget verk utan arbetarklassens frigörande praktiker är även dess eget verk. Frågan om arbetarautonomi är därför inte i första hand en politisk fråga utan snarare en organisatorisk och denna artikel handlar om konkret och faktisk arbetarautonomi som den existerar i Sverige idag på tvåtusentalet. Tesen som drivs är att kampen på arbetsplatserna inte först och främst förs inom fackföreningarna utan genom den informella organisering som ofta brukar uppstå mellan arbetskamrater. Denna organisering är emellertid inget som skapas av sig självt utan något som måste produceras och därför något som kan utvecklas och spridas. Vår grundläggande tes har alltid varit att potentialen till radikal antikapitalistisk arbetarkamp finns där den faktiskt bedrivs. Och idag bedrivs denna kamp inte i fackföreningarnas regi utan i den informella arbetsplatsorganiseringen och det är dess självständiga, informella och omedelbara karaktär som gör den radikal och antikapitalistisk. I den här artikeln vill vi undersöka hur denna kamp uppstår och formerar sig.<br />
<br />
'''[[Några råd till radikaler]]'''<br><br />
Några oundgängliga råd till alla som vill "göra något", typ sätta världen i brand.<br />
<br />
'''[http://guldfiske.se/2013/12/28/ar-du-for-sot-ater-varlden-upp-dig-ar-du-for-sur-spottar-den-ut-dig/ Är du för söt äter världen upp dig, är du för sur spottar den ut dig] av Mathias Wåg (2013)'''<br><br />
Avståndskraven har börjat bli en hysteri. Det går inte att föra en enda social kamp, driva ett enda vänsterinitiativ som inte borgerliga politiker eller opinionsbildare försöker avkräva en muntlig bekännelse – att rörelsen måste dra en tydlig demarkationslinje och avgränsa sig mot den radikala vänstern. Vägran att spela med, acceptera problemställningen eller försöka nyansera debatten bemöts med hätska drev. Har du inte tagit avstånd är du en del av problemet. Avståndstagandet är det enda godtagbara svaret.<br />
<br />
'''[http://kkritik.org/blogg/varldsinbordeskriget.pdf Den globala flyktingsituationen och världsinbördeskriget] av Tomasz Konicz (2015)'''<br><br />
Fler och fler människor ser sin nakna fysiska existens hotad, eftersom de inte längre kan reproducera sig genom att förmedlas med värdet – och eftersom inget alternativt reproduktionssätt står till förfogande. De inbördeskrigsliknande konflikterna bildar således en del i ett ”världsinbördeskrig” ([[Robert Kurz]]), som utgör det kapitalistiska världssystemets slutliga förfallsstadium.<br />
<br />
'''Revolten mot arbetet. "Autonoma" teorier och praktiker av Ulf I. Eriksson'''<br><br />
Samtidigt som arbetet håller på att avskaffas i produktionsprocessen (inom till exempel olje- och livsmedelssektorerna) och den arbetsintensiva industrin snart inte längre fungerar som motor för kapitalbildningen – samtidigt försöker kapitalet finna nya vägar att använda arbetet och arbetstvånget som instrument för politisk kontroll av arbetarklassen. Arbetet kvarstår, men nu i sin renodlade funktion som disciplineringsmedel. Det är arbetet som terror.<br />
<br />
'''Sak och sken. Till kritiken av skådespelssamhället av Ulf I. Eriksson'''<br><br />
Ju mer vi ser på, desto mindre lever vi; ju mer vi känner igen oss själva i skådespelets bilder, desto mindre förstår vi av vår egen utarmade situation, av våra önskningar och begär. Medan deta enda som är någonting värt är ”ett liv i begärens njutning”. (Den radikala kritikens uppgift bl.a.: ”att göra det möjligt för människor att sluta identifiera sig med sin omgivning och med prefabricerade beteendemodeller”). Det förhärskande sociala skådespelet försöker sålunda över hela linjen – från information till masskultur – monopolisera och reducera människors kommunikation till ett ensidigt mottagande av ”bilder av deras egen alienerade verksamhet”, medan den revolutionära kritiken av vardagslivet svarar med att försöka påvisa skillnaden mellan det liv som är möjligt och dess nuvarande misär; en strategi för att ”göra folket ursinnigt”.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/ratten_till_lattja.html Rätten till arbete eller rätten till lättja?] av Brutus Östling & Göran Bergström (1989)'''<br><br />
Kärleken till arbetet, detta besynnerliga vansinne, är nämligen en historisk (läs: kapitalistisk) produkt, som har dominerat den kapitalistiska ideologin, och detta också när den uppträtt under socialistiska förtecken. Arbete och arbetsduglighet ses både från vänster och höger som naturligt och nödvändigt förbundna med identitetsbildning, normalitet och människovärde.<br />
<br />
'''[https://jasperbernes.substack.com/p/the-test-of-communism The test of communism] av Jasper Bernes (2021)'''<br><br />
Vad är egentligen förhållandet mellan [[Karl Marx|Marx]] teori om värde och [[kommunism]]? Utifrån tänkare som [[Amadeo Bordiga]] och [[Gilles Dauvé]], för vilka "hela Marx arbete var en beskrivning av kommunismen" föreslår Jasper Bernes ett nytt sätt att förstå kommunismens uppgifter i både praktisk och teoretisk mening. Hos Marx, och hos de få tänkare som har försökt tillämpa hans tänkande som kommunistisk praktik, kan vi finna en "kommunismens prövning", en logisk modell av de nödvändiga förutsättningarna för kommunismen, vilket också implicerar ett adekvat begrepp om kapitalismen.<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Böcker ==<br />
'''Tjänster i hemmet av Marie Hållander'''<br><br />
En skönlitterär, och poetisk, skildring av att jobba i hemtjänsten. Om arbetsuppgifter, relationer med vårdtagare, arbetskamrater och arbetet som sådant. Att duscha och duschas, blöjbyten, demens och om att knoga i livets privata sfärerer mitt i dess slutskede. Marie Hållander skildrar arbetets stress och slit, ålderdomens svaghet och utsatthet, om att betalas för att vårda och bry sig - om att äcklas och känna ömhet för människor man hjälper för en lön. Hon berättar om hur vårdtagare får olika vård beroende på vad de (eller deras anhöriga kan kräva), och hur vårdarbetarna ibland bryter mot reglerna för att ge gamla människor en lite värdigare behandling. Hon skildrar också arbetssituationen - att som timanställd inte kunna säga nej till arbetspass av rädsla att inte bli inringd igen, att kastas in i oförberedda situationer och tvingas lösa dem tillsammans eller ensam och om att tvingas söka gömslen bara för att kunna röka på arbetstid. I bakgrunden förfaller förorten samtidigt som medelklassen tränger på i områdena närmare stan.<br />
<br />
'''Yarden av Kristian Lundberg'''<br><br />
”Det är möjligt att mitt högmod fick mig på fall”, börjar Kristian Lundberg sin mycket raka och uppriktiga berättelse om hur han, när han blivit av med sina brödfödesarbeten som skribent, åter tvingades söka sig till det kroppsarbete som hans yrkesbana hade inletts med. Litet över fyrtio år gammal, och utan formell utbildning, inget annat än det självupprättade ”universitet” hans egen bildningstörst har skapat. Fångad i en snara av växande skulder och inkassobrev söker Kristian arbete på de mest skiftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor, ett arbete där man ständigt riskerar att bli kickad från en dag till en annan. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som han höll på med i ungdomen en resa tillbaka till barndomen. Men berättelsen blir också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor.<br />
<br />
'''Fabriksmänniskan av Erik Johansson'''<br><br />
Eriks berättelse byggs av små korta berättelser, anekdoter, betraktelser och brev. Boken har en dagboksprägel men förlorar för den skull inte sin röda tråd. Vi får följa med Erik i sin färd från den gamla nedgågna omoderna fabriken till det nya supermoderna produktionspalatset. På den gammla fabriken var inte tempot särskilt högt drivet och man kunde hålla sina tankar för sig själv, ta små pauser när andan föll på. Det fanns natur i närheten där Erik kunde sträcka ut sig på rasterna och koppla av. Inget himmelrike direkt. Han jobbade i en fuktskadad gammal källare med dålig luft och omoderna verktyg... men bra mkt bättre än det nya produktionshelvetet han snavade in.<br />
<br />
'''[[Utan framtid|Utan framtid - Protester i den globala krisens spår]] av Natacha López & Mårten Björk (2013)'''<br><br />
Historiskt starka proteströrelser har svept över världen under 2010-talets första år. 2011 var inte bara året för den arabiska våren utan också året då de så kallade indignerade tog över torgen i Sydeuropa, då studentprotester skakade om Chile och då Occupy-rörelsen spreds från USA över världen. I Utan framtid möter vi den generation av, ofta högutbildade, unga som blivit ledande i denna protestvåg mot politiker och ett ekonomiskt system som ställer dem utan arbete eller framtidsutsikter. En situation som allt fler kan känna igen sig i, i sviterna av den ekonomiska kris som främst drabbat Europa och USA. Vi får följa hur den ekonomiska krisen utvecklats till en kris för den representativa demokratin som sådan.<br />
<br />
'''[[Den obeboeliga planeten]] av David Wallace-Wells'''<br><br />
David Wallace-Wells bok är måsteläsning för att förstå den aktuella klimatkrisen. Bokens första del är en alarmerande och uppnyktrande genomgång av rådande och kommande problem som den globala uppvärmningen orsakar. Det är jobbig men nödvändig läsning. Bokens andra del närmar sig mer etiska, kulturella och "politiska" frågor som, utan att på något vis egentligen uttala en explicit radikal position, implicerar det som en konsekvens.<br />
<br />
'''The philosophy of Marx av [[Etienne Balibar]]'''<br><br />
Balibars introduktion till [[Karl Marx|Marxs tänkande]] är en av få som lyckas göra det rättvisa, förmodligen den bästa av de som ger en övergripande genomgång av hela Marx tänkande och inte bara någon aspekt av den. Den är tillräckligt sofistikerad för att fånga de relevanta nyanserna och samtidigt tillräckligt lättläst för att vara tillgänglig för den som inte har någon bakgrund i marxskt tänkande.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/den_andra_arbetarrorelsen.html Den "andra" arbetarrörelsen och reformismens framväxt] av Brutus Östling (Federativs, 1980)'''<br><br />
Den "andra" arbetarrörelsen och reformismens framväxt beskriver den svenska arbetarrörelsen utveckling från industrialismens genombrott fram till den allmäna rösträttens genomförande, hur reformismen tog form och kom att dominera, hur kampen för socialismen kom i motsättning till kampen för förbättringar inom systemet. Brutus Östling visar hur reformismens framväxt låter sig förstås som ett reslutat av de erfarenheter arbetarna gjorde i sin dagliga praktik och av styrkeförållandena i klasskampen och inom arbetarröelsen. I centrum för framställningen står motsättningarna mellan yrkesutbildade och outbildade arbetare, mellan kampen för högre lön och kampen som tar sin utgångspunkt i den omedelbara produktionsprocessen. ([[Den "andra" arbetarrörelsen|Läs mer]])<br />
<br />
'''[http://www.riff-raff.se/vd/ Vägrandets dynamik] av [[Gilles Dauvé]] (Riff-raff, 2004)'''<br><br />
Vägrandets dynamik är en bok om [[kommunism]]en och den kommunistiska rörelsen. Boken innehåller nitton provocerande texter skrivna av den franske tänkaren '''[[Gilles Dauvé]]''' mellan åren 1968 och 2003. Texterna kritiserar [[kapitalism]]en, [[demokrati]]n och moralen samt undersöker var underlaget för upproriskhet och revolutionär aktivitet finns idag.<br />
<br />
'''[[Crack capitalism]] av [[John Holloway]]'''<br><br />
Holloway omformulerar den kritik han var en del av att utveckla inom ramen för "[[Open Marxism]]" i en rad teser som förutsätter lite utom en samhörande vilja att bryta och knäcka den kapitalistiska logiken och frigöra en annan sorts aktivitet, den att göra vad vi anser nödvändigt och begärligt. Holloway stakar ut en riktning av "autonom marxism" som betonar det antipolitiska, kritiska och negativa. Den förklarar många grundläggande teoretiska problem och principer på ett otvetydigt icke-akademiskt och ofta poetiskt sätt.<br />
<br />
'''Revolutionary Europe, 1783-1815 av Georges Rudé (1964)'''<br><br />
I den här klassikern ges en bild av den revolutionära situationen i Europa före, under och efter den Franska revolutionen från ett underifrånperspektiv, utifrån klassmotsättningar och de strävanden som vanliga medborgare hade. Det är ett mästerverk inom marxistisk historiografi. Den ger en nödvändig, bredare bild av den franska revolutionen som inte begränsas till perioden runt 1789. Som förförståelse till den begynnande arbetarrörelsen är den helt oundgänglig.<br />
<br />
'''From Tsar to soviets av Christopher Read (1996)'''<br><br />
Read baserar sin undersökning av den [[ryska revolutionen]] på vanliga människors erfarenheter snarare än partiers officiella berättelser eller enskilda ledares biografier. Han går ut bland landets städer och byar för att ge en bild av den mångfald som utgjorde den revolutionära perioden. Det är den kanske fylligaste och mest uppdaterade redogörelsen av den ryska revolutionen.<br />
<br />
'''The German revolution 1917-1923 av Pierre Broue'''<br><br />
Broues magistrala bok om den misslyckade [[Tyska revolutionen]] är en massiv genomgång (på närmare 1000 sidor!) som trots storleken är fängslande och hela tiden känns relevant. Inga andra är i närheten av att erbjuda den nivå av detaljrikedom som Broue om den här ofta ignorerade händelse i historien. Kombineras med fördel med [[Troploin|Gilles Dauvés & Denis Authiers]] ''The Communist Left in Germany 1918-1921'' som förutom en boklängds genomgång av vad som anges i titeln också innehåller flera viktiga texter från perioden.<br />
<br />
'''[[Övervakning och straff]], av [[Michel Foucault]]'''<br><br />
För [[Michel Foucault|Foucault]] framstår övergången från brutala kroppsstraff till fängelsestraff som följden av en ny och effektivare disciplinering av människorna, något som går igen på en rad områden, från 1600-talet och framåt: skolväsendet, arméerna och fabrikerna. En äldre form av maktutövning ersätts av en ny och än mer långtgående, som ytterst syftar till människornas fullständiga normalisering och anpassning till det nya produktionssystemets krav. I fängelseinstitutionen får dessa tendenser sitt mest fullödiga uttryck. Den kanske mest inflytelserika av Foucaults långa rad av civilisationskritiska undersökningar. I en inledning till boken ger Sune Sunesson en klargörande presentation av Foucaults tänkande.<br />
<br />
'''May '68 and its afterlives av Kristin Ross'''<br><br />
Idag får vi oftast höra om "Parisrevolten" 1968 som en gällande främst studenter och vänstergrupper i huvudstaden när det i själva verket var något mycket mer. Ross visar hur media, politiker och kappvändare har förvrängt historieskrivningen av händelsen, hur proletärer och landsbygd suddats ut, förhistoria ignorerats och djupgående konsekvenser döljts.<br />
<br />
Läs också vår essä [http://motarbetaren.wordpress.com/2014/04/20/fore-och-efter/ Före och efter] som tar Ross bok som utgångspunkt för en reflektion om uppror och minne.<br />
<br />
'''[[Proletärernas natt|Proletarian nights]] av [[Jacques Ranciére]]'''<br><br />
Rancières avhandling från 1981 ger inblickar i uppskattningsvis ett tjugotal arbetares farhågor och drömmar från 1830-talet fram till 1850-talet. Enstaka nedslag görs även vid senare tidpunkter i slutet av några av arbetarnas liv. När vi först bekantar oss med dem är de i tjugoårsåldern. De har själva eller tillsammans med andra bestämt att de inte längre ska tolerera det icke-tolererbara. Vad de fann outhärdligt var, som Rancière konstaterar i förordet till den engelska versionen, inte så mycket fattigdomen, de låga lönerna, de obekväma husen, eller ens den ständigt närvarande oron för hungern. Det var någonting ännu mer grundläggande: ångesten av tid och därmed liv som varje dag dödas med lönearbete eller sökandet efter det. Liv utan något annat syfte än att tills vidare bevara krafterna av underordning gentemot de dominerande. De avskydde förnedringen att dag efter dag tvingas tigga efter lönearbete. Det var alltså inte i första hand de specifika påfrestningarna i livssituationen de gjorde uppror mot, utan de underliggande förutsättningarna för den.<br />
<br />
'''[[Business as usual]] av Paul Mattick, Jr.'''<br><br />
Det har skrivits många böcker om och kring den pågående [[krisen]]. Vi lyssnar fortfarande till ekonomerna trots att den konventionella ekonomiska teorin nu har ett minst sagt sargat rykte. ''Business as usual: The economic crisis and the failure of capitalism'' av Paul Mattick Jr. är annorlunda. Mattick förstår krisen utifrån [[Karl Marx]] tänkande, en tidig kritiker av ekonomisk teori. Marx skrev för länge sedan och världen vi lever i har förändrats mycket sedan dess. Men eftersom Marx skrev på en abstraktionsnivå som var så pass hög men samtidigt beaktade historiens rörelser är hans tänkande enligt Mattick relevant även för oss idag.<br />
<br />
Den här boken är den bästa för en relativt kortfattad genomgång av vår tids mest avgörande kris. Se också de intervjuer och föreläsningar som länkas på [[Business as usual|artikelns sida]].<br />
<br />
'''[[The ecological rift]] av John Bellamy Foster'''<br><br />
...<br />
<br />
|}<br />
<br />
= Förutsätter vissa förkunskaper =<br />
[[Bild:Samycket.jpg|right]]Vilka förkunskaper som förutsätts specificeras under varje text. De kan vara specifika, som marxska grundbegrepp, Deleuziansk terminologi, eller vetenskapshistoria, etc. De förutsätter inte alls att allt i kategorin "utan förkunskaper" har avklarats, bara de specifikt angivna för varje text. De bör alltså inte undvikas bara för att man inte innehar allt som kanske förväntas av en. Dessutom, att inte ha allt som krävs för att förstå innebär inte att man inte bör läsa. Läs och utforska det som du inte förstod, det kan mycket väl utveckla din förståelse. Läs utmanande texter för att utveckla din förståelse. Få avancerade texter kan fullständigt förstås vid en första läsning. Läs om. Anteckna och efterforska. Läs igen.<br />
<br />
Det är kanske för den otränade först den här kategorin av texter som på allvar utmanar ens tänkande, som på riktigt aktiverar knölen ovanför axlarna. Det är texter som kräver riktigt arbete, inte bara läsning. Återigen hoppas vi att '''[[Referensverket|vissa av våra artiklar]]''' kan hjälpa men vi täcker långt ifrån allt (och uppskattar bidrag, se kontaktsidan).<br />
<br />
Vad vi anger som förutsatta kunskaper är vad vi själva har uppfattat som sådan och är kanske inte fullt heltäckande. Vi försöker hela tiden förtydliga och förbättra.<br />
<br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Enskilda artiklar och essäer ==<br />
'''[https://www.eurozine.com/marx-vilken-marx/ Marx? Vilken Marx?] av Anders Ramsay (2008)'''<br><br />
Att på nytt läsa ”Marx efter marxismen” har inte varit det lättaste. Flera som idag åberopar [[Karl Marx]] i sin samtidskritik visar sig, menar Ramsay, anamma en traditionell och okritisk tolkning av Marx. ”Ser man nu som hastigast igenom dessa mer eller mindre inflytelserika arbeten så finns det en hel del att säga om den förståelse av Marx som framträder i dem. Enkelt uttryckt är den inte med sin tid, i den meningen att forskningen om Marx ligger långt bortom den utbredda förståelsen av honom. Jag tänker då främst på den så kallade ekonomikritiska delen av författarskapet (det vill säga ''[[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]'' och dithörande skrifter). Antingen man kritiserar (Castells), dekonstruerar ([[Jacques Derrida|Derrida]]) eller hyllar Marx (som Hardt och [[Antonio Negri|Negri]], utan några egentliga konsekvenser för den egna analysen), alternativt gör anspråk på att utveckla den marxistiska teorin (Malm), utgår dessa författare nästan undantagslöst från en traditionell tolkning. I andra delar av vänstern nöjer man sig med blinkningar till en införstådd "marxism" som inte går utöver föreställningar om finanskapitalets nyliberala konspiration mot välfärdsstaten, en inte särskilt marxistisk tanke. Det är slående att förståelsen av Marx verk i mittfåran av dagens kritiska samhällsvetenskap och vänsterdebatt ligger åtskilliga nivåer under vad den gjorde för bara ett par, tre decennier sedan, då Marx upplevde ett aldrig tidigare skådat mottagande i den akademiska världen. Det verkar uppenbarligen som om något har gått förlorat som behöver inhämtas.”<br />
<br />
'''[http://www.obeco-online.org/mpt.htm Rethinking Marx (in a post-marxist world)] av [[Moishe Postone]] (1995)'''<br><br />
Moishe Postone har i en rigorös omtolkning av [[Karl Marx]] ekonomikritik lagt fram en ny förståelse av Marx som går bortom den traditionella marxismen och ger nya perspektiv på den samtida globala [[kapitalism]]en. ”Rethinking Marx”, som med fördel läses tillsammans med ”Critique and historical transformation”, är en kort sammanfattning av Postones bok ''Time, labor, and social domination''. <br />
<br />
Kan läsas utan förkunskaper, men viss kännedom om grundläggande [[Guide till Kapitalet|marxsk ekonomikritik]] underlättar.<br />
<br />
'''[http://www.bopsecrets.org/PS/misery.htm Theory of poverty, poverty of theory] av Daniel Denevert (1973)'''<br><br />
Denevert, en av [[Guy Debord|Debord]] så kallad "post-situ," diskuterar här hur "teori", inklusive radikal sådan, såsom situationernas, lätt förstelnas, inlemmas av systemet och används emot radikaler -- vad som kallas rekuperation. Han vill förlänga och fördjupa den kritik som situationisterna inledde men inte kunde fortsätta.<br />
<br />
Mycket av Denverts kritik blir oförståelig om man inte redan har [[situationisterna]]s teori i bakgrunden och en åtminstone grundläggande förståelse av marxsk kritik.<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Böcker ==<br />
'''[http://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d100.htm Kapitalet, första boken] av [[Karl Marx]]<br><br />
I ''Kapitalet'' presenterar Karl Marx sin mest utvecklade och förfinade ekonomikritik. Första boken är en kritisk, dialektisk analys av det kapitalistiska produktionssättet utifrån produktionsprocessen. Här analyserar Marx bland annat det abstrakta arbetet, varufetischismen, och kapitalet som självförökande värde. Det är ingen underdrift att hävda att ''Kapitalet'' är en av de absolut viktigaste verken för vår tid. Ett måste för alla som är kritiska av det samhälle vi lever i.<br />
<br />
''Kapitalet'' kan vara en svårläst bok, särskilt om man inte har någon kunskap om Marx ekonomikritik sedan tidigare. Därför är någon sorts guide att rekommendera, exempelvis [[Guide till Kapitalet|Krigsmaskinens egna]], där vi också hänvisar vidare till flera andra läsningar.<br />
<br />
'''[[Time, labor, and social domination]] av [[Moishe Postone]]'''<br><br />
Moishe Postone har i en rigorös omtolkning av Karl Marx ekonomikritik lagt fram en ny förståelse av Marx som går bortom den traditionella marxismen och ger nya perspektiv på den samtida globala kapitalismen.<br />
<br />
Boken läses med fördel efter eller parallellt med ''[[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]''. Läs också Postones kortare ”[http://platypus1917.home.comcast.net/~platypus1917/postonemoishe_rethinkingmarx1995.htm Rethinking Marx]” som introduktion.<br />
<br />
'''[[Till våra vänner]] av [[Osynliga kommittéen]]'''<br><br />
Den Osynliga kommittéens hittills mest fylliga redogörelse av sin analys och strategi. Mer riktad till radikaler och militanta, till de som delar kommittéens sensibilitet (därav titeln), och mindre till den utomstående. Förkunskaper behövs kanske därför inte lika mycket som en delad inställning. Referenser är ofta outtalade eller bara nämnda i förbifarten. Se vår artikel för relaterade trådar.<br />
<br />
'''[[Cybernetikens hypotes]] av [[Tiqqun]]'''<br><br />
Cybernetik är det tvärvetenskapliga studiet av kontroll och kommunikation i alla sorters system. Utgångspunkten för den här boken är att cybernetikens sätt att förstå människan, samhället och världen har varit centralt för den politiska utvecklingen i så kallat demokratiska länder under 1900-talet. Tiqqun undersöker cybernetiken som en regeringsteknologi, utvecklad för att minimera antalet "störningar" i vårt samhälle – ett samhälle där anordningar alltmer har kommit att ersätta människor som styrande instanser.<br />
<br />
Förutom överflödet av referenser (vi trådar flera i vår artikel) används ett särpräglat språk som kan vara svårförståeligt för den som är obekant med de osynligas texter. Förkunskaper är inte lika viktigt som omläsning. Återigen hoppas vi att vår artikel kan hjälpa.<br />
<br />
'''[http://www.bopsecrets.org/SI/ Situationist international anthology] redigerad av Ken Knabb'''<br><br />
Knabbs antologi är den hittills mest omfattande av engelska översättningar av [[Situationistiska_Internationalen|situationisternas]] texter. Långt ifrån heltäckande men med de viktigaste bidragen bortsett från böckerna. Den samlar texter från innan internationalens grundande, ett urval från [[Internationale Situationniste|tidskriften]], flera pamfletter och flygblad, och även några interna dokument. För en god grundförståelse av situationisternas bidrag till radikalt tänkande är den oundgänglig.<br />
<br />
Förkunskaper är inte nödvändiga men viss koll på de avantgardistiska rörelserna under 1900-talet och viss bekantskap med [[Georg Lukács]] underlättar. En god ingång för den obekanta är [https://1000littlehammers.files.wordpress.com/2010/02/jappe-guy_debord.pdf Anselm Jappes monografi över Debord] och antologin ''The Situationist International. A Critical Handbook''.<br />
<br />
'''[[Imperiet]] av [[Michael Hardt]] & [[Antonio Negri]] (2000)'''<br><br />
I [[Imperiet]] beskriver Hardt och Negri den globala ordning som varit i vardande från 70-talet och fråmåt till idag. Denna ordning, som de kallar Imperiet, kommer ur produktionens omvandling till en [[biopolitik|biopolitisk produktion]] samt [[suveränitet]]ens omvandling till ett decentrerat och biopolitiskt [[kontrollsamhälle]]. Boken finns [https://monoskop.org/images/9/95/Hardt_Michael_Negri_Antonio_Empire.pdf tillgänglig fritt på engelska], som av många anses vara bättre än den svenska översättningen.<br />
<br />
'''[[24/7|24/7 – Late capitalism and the ends of sleep]] av Jonathan Crary'''<br><br />
24/7 kallar Jonathan Crary den befallning, det krav och den förväntning som har börjat dominera samtiden. ”Det är en tid som inte längre passerar, bortom klocktid.” Med 24/7 utbreder sig en generalisering av liv utan sömn, utan rast, alltid verksamt, alltid tillgängligt.<br />
<br />
Boken är överfylld med filosofiska och konstnärliga referenser som möjligen förvirrar den som är obekant, men kan med fördel tas som tips för vidare utforskning. Språkdräkten är påtagligt akademisk, vilket kanske avskräcker den ovana.<br />
<br />
'''[[In the shadow of the silent majorities]] av [[Jean Baudrillard]] (1978)'''<br><br />
Baudrillards tes är att ”massorna” har försvunnit och att det sociala är över; med andra ord att det politiska så som vi förstår det har upphört. Baudrillard utmanar sociologiska förståelser av det sociala och av massan. Traditionellt har de setts som ett fält av potentiell energi, av urladdningar, av rörelse, förändring, osv. Men bara potentiellt, för om ingen tog till orda och blev massornas röst så förblev massorna en tyst majoritet. Baudrillard vill vända på den här förståelsen. Tvärtom, menar han, är nu den tysta majoriteten inte en smältdegel av virtuella begär och produktivitet utan ett slags svart hål som slukar det sociala. Massan har inte någon positiv definition utan karaktäriseras av att den är så indistinkt, så grå och neutral - ”varken det ena eller det andra (ne-uter)”. Och dess tystnad är dess styrka. ([[In the shadow of the silent majorities|Läs mer...]])<br />
<br />
'''[[The making of the indebted man]] / [[Governing by debt]] av [[Maurice Lazzarato]]<br><br />
...<br />
<br />
<br />
'''[[There is no unhappy revolution]] av Marcello Tari<br><br />
...<br />
<br />
<br />
'''[[Karl Marx on alienation and technology]] av Amy Wendling<br><br />
...<br />
<br />
<br />
<br />
|}<br />
<br />
= Förutsätter goda förkunskaper =<br />
Goda förkunskaper innebär inte bara att man har god förståelse av begrepp och terminologi för respektive text, det innebär att man har god erfarenhet och förståelse av den vidare diskussion som förts kring de tänkare och tankesystem som behandlas.<br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Enskilda artiklar och essäer ==<br />
<br />
<br />
== Böcker ==<br />
'''[[History & obstinacy]] av Alexander Kluge & Oskar Negt'''<br><br />
...<br />
<br />
'''[[The unavowable community]] av [[Maurice Blanchot]]'''<br><br />
...<br />
<br />
'''[[Tusen platåer]] av [[Gilles Deleuze]] & [[Felix Guattari]]'''<br><br />
...<br />
<br />
'''[[Hegel contra sociology]] av Gillian Rose'''<br><br />
...<br />
<br />
|}</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Rekommenderad_l%C3%A4sning&diff=4069Rekommenderad läsning2023-12-23T18:29:54Z<p>Iammany: /* Böcker */</p>
<hr />
<div>__NOTOC__ [[Bild:Reklasning.jpg|left]]Här listar vi texter som vi anser vara särskilt bra och intressanta. Det är inte en litteraturlista att läsas från första till sista titeln utan exempel på texter som kan fördjupa och ibland förföra den läsgirige. Eller ge de tveksamma en knuff i all välmening och inspirera till vidare läsning. Läs allt, läs inget eller läs något från listan, det är upp till dig. Det blir inget prov, ingen tenta, inget förhör. Bara en bättre värld.<br />
<br />
Vi hoppas att det vi rekommenderar får dig att börja läsa, och fortsätta läsa. Läsandet av historia, journalistiska reportage, subjektiva erfarenheter (skönlittärärt, poetiskt, etc), teori och filosofi, praktiska redogörelser för organisering och uppror, såväl som eftertankar om nederlag och desperation, om faktiska omständigheter i det vardagliga. Urvalet är, såklart, högst subjektivt och otillräckligt. Men det revideras ständigt. Det är inte menat att läsas i någon särskild ordning. Ge dig bara på det som lockar mest och ta det därifrån. Uppdelningen som gjorts nedan är baserad på vad vi tror vara en nivå av förkunskapar som krävs för att förstå och kunna tillägna sig kunskapen som förmedlas. Det är inte menat att lyfta vissa verk upp på en pedestal för viktigare texter. Alltså, vi tror inte att nivån av förutsatta förkunskaper gör ett verk viktigare än ett annat, bara att de, för att på ett adekvat och rättvis sätt ska kunna förstås, kräver viss bakgrund.<br />
<br />
Vidare förespråkar vi ett respektlöst och rättframt förhållande till litteraturen. Börja med det som lockar mest. Överge om det inte visar sig svara mot förväntningarna. Plocka russinen ur kakan, hoppa över avsnitt och kapitel som tråkar ut eller förvirrar. Om du inte förstår kanske det är för att författaren inte lyckas förmedla vad den vill säga, eller så kanske du helt enkelt behöver läsa något annat, något för att ge förkunskaperna. Var respektlös, byt en bok eller text till något annat, något "simplare" eller bara "bättre" därför att författaren skriver på ett annat sätt. Lås dig inte till en bok. Utnyttja den, använd den som material för vad du eftersöker. Om den inte kan leverera så gå vidare.<br />
<br />
Men underskatta inte vinsten i att återvända till texter, att läsa om dem med nyvunnen och fördjupad kunskap. Ofta är det mer givande att läsa om och reflektera djupare på en bra text än att hasta vidare till mer och mer material. Underskatta inte långsamhet och repetition. Att läsa mycket är inte nödvändigtvis bättre än att läsa noga.<br />
<br />
* '''[[Läs! Varför, hur och vad]]'''<br />
* Kompendiet '''[https://www.krigsmaskinen.se/arkivet/basmaterial.pdf Basmaterial]''' är menat att förmedla en slags “basreferenser” för den kritiska och upproriska hållning krigsmaskinen och vänner har.<br />
* [[Hitta böckerna|Hitta böckerna - bibliotek, antikvariat, bokförlag, textarkiv på nätet]]<br />
* Missa inte vår systersite '''[http://www.polkagris.nu/ Polkagris]''' för ännu mer lästips, med huvudfokus på arbetarlitteratur<br />
<br />
<br />
= Utan krav på förkunskaper =<br />
[[Bild:Easyreading.jpg|right|frame|[[Guy Debord]] ströläser lite lätt teori.]]Utan krav på förkunskaper innebär inte utan en vilja att förstå eller ett arbete med texten. Det är inte en ursäkt för lathet eller ett förhållande till texten som kräver mer av den än av läsaren. Utan förkunskaper innebär mer bara utan begreppsliga förkunskaper, det vill säga utan att tidigare ha introducerats till vissa begrepp, att ta itu med de mest grundläggande aspekter och begrepp. Det är texter att börja med, för att bygga upp en grundförståelse för mer avancerade begrepp och teorier. Om inte allt är helt klart efter läsning, så är det åtminstone en god grund.<br />
<br />
Ingen går vidare utan en god grund. [[Karl Marx]] skrev i förordet till [[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]: "All vår början bliver svår - det gäller ju om varje vetenskap. ... För den obildade verkar det, som om analysen härav pysslade med rena spetsfundigheter. Det handlar också med nödvändighet om spetsfundigheter men endast på samma sätt som i den med mikroskop arbetande anatomin." Förutom kunskap och utarbetandet av grundläggande begrepp och modeller ger de här texterna både insikter i erfarenheter som möjligen är andra än dina egna (detta gäller främst de skönlitterära och historiska böckerna) och nya/annorlunda ingångar och angreppssätt på diverse frågor (inte minst gällande "arbete" och det vardagliga livet). De är alla menade att bredda grundförståelsen, utvidga fundamentet för vidare [[Om "teori och praktik"|handling och teori]].<br />
<br />
'''[[Referensverket|De artiklar vi har skrivit om vissa böcker och texter]]''' kan vara en hjälp till att förstå. Det finns dock mycket mer att läsa än vi någonsin kommer att hinna skriva om. Vi försöker också fortgående att fylla på en '''[[Ordlista]]''' som kanske kan hjälpa den som inte har tillräckligt med läsning i ryggen.<br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Enskilda artiklar och essäer ==<br />
'''[http://www.polkagris.nu/?p=12 Sabotage] av Polkagris'''<br><br />
Sabotage är konsekvensen av en skitdag på jobbet och en kass lön. Det är både en nödvändighet och en självklarhet.<br />
<br />
'''[http://www.polkagris.nu/agpk/index.html Arbete Gemenskap Politik Krig] av prole.info (2005)'''<br><br />
Hur många gånger har du inte suttit i tv-soffan och svurit över hur svår 500-kronorsnivån i Jeopardy är? Hur ofta har du inte framstått som obildad på olika tillställningar när dina universitetspolare börjat diskutera flervariabelanalys eller Strindbergs samlade verk? Visst känns det som att du ligger steget efter hela tiden? Då är denna fina allt-i-allo lösning något för dig. I några få enkla steg får du allt du behöver för att behärska din vardag.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/batko/sv_daggers_drawn.php Med blanka vapen]'''<br><br />
Vi kan leva utan passioner eller drömmar – det är den stora frihet det här samhället erbjuder. Vi kan prata i all oändlighet, speciellt om saker vi inte vet någonting om. Vi kan uttrycka vilken åsikt vi vill, även den mest vågade, och försvinna i det allmänna sorlet. Vi kan rösta på den kandidat vi föredrar, med kravet på att få klaga i utbyte. Om vi skulle börja framstå som dogmatiska kan vi byta kanal när som helst. Vi kan roa oss vid vissa givna tidpunkter, längs den allt snabbare resan genom sorgligt identiska miljöer. Vi kan verka unga och arga, innan vi får hinkvis med iskallt sunt förnuft över oss. Vi kan gifta oss hur många gånger vi vill, så heligt är äktenskapet. Vi kan skaffa oss nyttiga anställningar, och om vi inte kan skriva, bli journalister. Vi kan praktisera politik på tusen olika sätt, till och med om vi pratar om exotiska gerillor. Vi kan utmärka oss i såväl kärlek som i karriären genom att lyda, om vi nu inte lyckas bli den som ger order. Lydnad kan till och med göra oss till martyrer, för hur det än framstår så behöver det här samhället hjältar.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/reproduktionvardag.html Reproduktionen av vardagslivet] av Fredy Perlman (1969)'''<br><br />
Denna text visar på ett utomordentligt bra sätt vad [[alienation]]en är och varför – och hur – den existerar under [[kapitalism]]en. Och inte minst vad det är som håller kapitalismen igång – nämligen våra egna handlingar varje dag när vi säljer en del av våra liv mot pengar, det vill säga ''arbetar''.<br />
<br />
'''[http://www.riff-raff.se/3-4/arbaut.php Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal - En introduktion till den militanta undersökningen som metod] av Johan Forsberg (2003)'''<br><br />
Det är hög tid att återigen gå på offensiven i klasskampen genom en självständig, mångfacetterad arbetarmakt från basen. Arbetarklassens frigörelse kan ju som bekant inte vara något annat än dess eget verk. Alla diskussioner och initiativ i denna riktning är välkomna. Denna artikel är ett bidrag till detta där jag sätter ord på mina erfarenheter av arbetsplatskamp i lagerbranschen utifrån mina år som terminalarbetare.<br />
<br />
'''[http://www.batko.se/sv_prole_management.php Proletär management] av [[Kämpa tillsammans!]] (2008)'''<br><br />
Arbetarklassens frigörelse måste inte bara vara dess eget verk utan arbetarklassens frigörande praktiker är även dess eget verk. Frågan om arbetarautonomi är därför inte i första hand en politisk fråga utan snarare en organisatorisk och denna artikel handlar om konkret och faktisk arbetarautonomi som den existerar i Sverige idag på tvåtusentalet. Tesen som drivs är att kampen på arbetsplatserna inte först och främst förs inom fackföreningarna utan genom den informella organisering som ofta brukar uppstå mellan arbetskamrater. Denna organisering är emellertid inget som skapas av sig självt utan något som måste produceras och därför något som kan utvecklas och spridas. Vår grundläggande tes har alltid varit att potentialen till radikal antikapitalistisk arbetarkamp finns där den faktiskt bedrivs. Och idag bedrivs denna kamp inte i fackföreningarnas regi utan i den informella arbetsplatsorganiseringen och det är dess självständiga, informella och omedelbara karaktär som gör den radikal och antikapitalistisk. I den här artikeln vill vi undersöka hur denna kamp uppstår och formerar sig.<br />
<br />
'''[[Några råd till radikaler]]'''<br><br />
Några oundgängliga råd till alla som vill "göra något", typ sätta världen i brand.<br />
<br />
'''[http://guldfiske.se/2013/12/28/ar-du-for-sot-ater-varlden-upp-dig-ar-du-for-sur-spottar-den-ut-dig/ Är du för söt äter världen upp dig, är du för sur spottar den ut dig] av Mathias Wåg (2013)'''<br><br />
Avståndskraven har börjat bli en hysteri. Det går inte att föra en enda social kamp, driva ett enda vänsterinitiativ som inte borgerliga politiker eller opinionsbildare försöker avkräva en muntlig bekännelse – att rörelsen måste dra en tydlig demarkationslinje och avgränsa sig mot den radikala vänstern. Vägran att spela med, acceptera problemställningen eller försöka nyansera debatten bemöts med hätska drev. Har du inte tagit avstånd är du en del av problemet. Avståndstagandet är det enda godtagbara svaret.<br />
<br />
'''[http://kkritik.org/blogg/varldsinbordeskriget.pdf Den globala flyktingsituationen och världsinbördeskriget] av Tomasz Konicz (2015)'''<br><br />
Fler och fler människor ser sin nakna fysiska existens hotad, eftersom de inte längre kan reproducera sig genom att förmedlas med värdet – och eftersom inget alternativt reproduktionssätt står till förfogande. De inbördeskrigsliknande konflikterna bildar således en del i ett ”världsinbördeskrig” ([[Robert Kurz]]), som utgör det kapitalistiska världssystemets slutliga förfallsstadium.<br />
<br />
'''Revolten mot arbetet. "Autonoma" teorier och praktiker av Ulf I. Eriksson'''<br><br />
Samtidigt som arbetet håller på att avskaffas i produktionsprocessen (inom till exempel olje- och livsmedelssektorerna) och den arbetsintensiva industrin snart inte längre fungerar som motor för kapitalbildningen – samtidigt försöker kapitalet finna nya vägar att använda arbetet och arbetstvånget som instrument för politisk kontroll av arbetarklassen. Arbetet kvarstår, men nu i sin renodlade funktion som disciplineringsmedel. Det är arbetet som terror.<br />
<br />
'''Sak och sken. Till kritiken av skådespelssamhället av Ulf I. Eriksson'''<br><br />
Ju mer vi ser på, desto mindre lever vi; ju mer vi känner igen oss själva i skådespelets bilder, desto mindre förstår vi av vår egen utarmade situation, av våra önskningar och begär. Medan deta enda som är någonting värt är ”ett liv i begärens njutning”. (Den radikala kritikens uppgift bl.a.: ”att göra det möjligt för människor att sluta identifiera sig med sin omgivning och med prefabricerade beteendemodeller”). Det förhärskande sociala skådespelet försöker sålunda över hela linjen – från information till masskultur – monopolisera och reducera människors kommunikation till ett ensidigt mottagande av ”bilder av deras egen alienerade verksamhet”, medan den revolutionära kritiken av vardagslivet svarar med att försöka påvisa skillnaden mellan det liv som är möjligt och dess nuvarande misär; en strategi för att ”göra folket ursinnigt”.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/ratten_till_lattja.html Rätten till arbete eller rätten till lättja?] av Brutus Östling & Göran Bergström (1989)'''<br><br />
Kärleken till arbetet, detta besynnerliga vansinne, är nämligen en historisk (läs: kapitalistisk) produkt, som har dominerat den kapitalistiska ideologin, och detta också när den uppträtt under socialistiska förtecken. Arbete och arbetsduglighet ses både från vänster och höger som naturligt och nödvändigt förbundna med identitetsbildning, normalitet och människovärde.<br />
<br />
'''[https://jasperbernes.substack.com/p/the-test-of-communism The test of communism] av Jasper Bernes (2021)'''<br><br />
Vad är egentligen förhållandet mellan [[Karl Marx|Marx]] teori om värde och [[kommunism]]? Utifrån tänkare som [[Amadeo Bordiga]] och [[Gilles Dauvé]], för vilka "hela Marx arbete var en beskrivning av kommunismen" föreslår Jasper Bernes ett nytt sätt att förstå kommunismens uppgifter i både praktisk och teoretisk mening. Hos Marx, och hos de få tänkare som har försökt tillämpa hans tänkande som kommunistisk praktik, kan vi finna en "kommunismens prövning", en logisk modell av de nödvändiga förutsättningarna för kommunismen, vilket också implicerar ett adekvat begrepp om kapitalismen.<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Böcker ==<br />
'''Tjänster i hemmet av Marie Hållander'''<br><br />
En skönlitterär, och poetisk, skildring av att jobba i hemtjänsten. Om arbetsuppgifter, relationer med vårdtagare, arbetskamrater och arbetet som sådant. Att duscha och duschas, blöjbyten, demens och om att knoga i livets privata sfärerer mitt i dess slutskede. Marie Hållander skildrar arbetets stress och slit, ålderdomens svaghet och utsatthet, om att betalas för att vårda och bry sig - om att äcklas och känna ömhet för människor man hjälper för en lön. Hon berättar om hur vårdtagare får olika vård beroende på vad de (eller deras anhöriga kan kräva), och hur vårdarbetarna ibland bryter mot reglerna för att ge gamla människor en lite värdigare behandling. Hon skildrar också arbetssituationen - att som timanställd inte kunna säga nej till arbetspass av rädsla att inte bli inringd igen, att kastas in i oförberedda situationer och tvingas lösa dem tillsammans eller ensam och om att tvingas söka gömslen bara för att kunna röka på arbetstid. I bakgrunden förfaller förorten samtidigt som medelklassen tränger på i områdena närmare stan.<br />
<br />
'''Yarden av Kristian Lundberg'''<br><br />
”Det är möjligt att mitt högmod fick mig på fall”, börjar Kristian Lundberg sin mycket raka och uppriktiga berättelse om hur han, när han blivit av med sina brödfödesarbeten som skribent, åter tvingades söka sig till det kroppsarbete som hans yrkesbana hade inletts med. Litet över fyrtio år gammal, och utan formell utbildning, inget annat än det självupprättade ”universitet” hans egen bildningstörst har skapat. Fångad i en snara av växande skulder och inkassobrev söker Kristian arbete på de mest skiftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor, ett arbete där man ständigt riskerar att bli kickad från en dag till en annan. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som han höll på med i ungdomen en resa tillbaka till barndomen. Men berättelsen blir också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor.<br />
<br />
'''Fabriksmänniskan av Erik Johansson'''<br><br />
Eriks berättelse byggs av små korta berättelser, anekdoter, betraktelser och brev. Boken har en dagboksprägel men förlorar för den skull inte sin röda tråd. Vi får följa med Erik i sin färd från den gamla nedgågna omoderna fabriken till det nya supermoderna produktionspalatset. På den gammla fabriken var inte tempot särskilt högt drivet och man kunde hålla sina tankar för sig själv, ta små pauser när andan föll på. Det fanns natur i närheten där Erik kunde sträcka ut sig på rasterna och koppla av. Inget himmelrike direkt. Han jobbade i en fuktskadad gammal källare med dålig luft och omoderna verktyg... men bra mkt bättre än det nya produktionshelvetet han snavade in.<br />
<br />
'''[[Utan framtid|Utan framtid - Protester i den globala krisens spår]] av Natacha López & Mårten Björk (2013)'''<br><br />
Historiskt starka proteströrelser har svept över världen under 2010-talets första år. 2011 var inte bara året för den arabiska våren utan också året då de så kallade indignerade tog över torgen i Sydeuropa, då studentprotester skakade om Chile och då Occupy-rörelsen spreds från USA över världen. I Utan framtid möter vi den generation av, ofta högutbildade, unga som blivit ledande i denna protestvåg mot politiker och ett ekonomiskt system som ställer dem utan arbete eller framtidsutsikter. En situation som allt fler kan känna igen sig i, i sviterna av den ekonomiska kris som främst drabbat Europa och USA. Vi får följa hur den ekonomiska krisen utvecklats till en kris för den representativa demokratin som sådan.<br />
<br />
'''[[Den obeboeliga planeten]] av David Wallace-Wells'''<br><br />
David Wallace-Wells bok är måsteläsning för att förstå den aktuella klimatkrisen. Bokens första del är en alarmerande och uppnyktrande genomgång av rådande och kommande problem som den globala uppvärmningen orsakar. Det är jobbig men nödvändig läsning. Bokens andra del närmar sig mer etiska, kulturella och "politiska" frågor som, utan att på något vis egentligen uttala en explicit radikal position, implicerar det som en konsekvens.<br />
<br />
'''The philosophy of Marx av [[Etienne Balibar]]'''<br><br />
Balibars introduktion till [[Karl Marx|Marxs tänkande]] är en av få som lyckas göra det rättvisa, förmodligen den bästa av de som ger en övergripande genomgång av hela Marx tänkande och inte bara någon aspekt av den. Den är tillräckligt sofistikerad för att fånga de relevanta nyanserna och samtidigt tillräckligt lättläst för att vara tillgänglig för den som inte har någon bakgrund i marxskt tänkande.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/den_andra_arbetarrorelsen.html Den "andra" arbetarrörelsen och reformismens framväxt] av Brutus Östling (Federativs, 1980)'''<br><br />
Den "andra" arbetarrörelsen och reformismens framväxt beskriver den svenska arbetarrörelsen utveckling från industrialismens genombrott fram till den allmäna rösträttens genomförande, hur reformismen tog form och kom att dominera, hur kampen för socialismen kom i motsättning till kampen för förbättringar inom systemet. Brutus Östling visar hur reformismens framväxt låter sig förstås som ett reslutat av de erfarenheter arbetarna gjorde i sin dagliga praktik och av styrkeförållandena i klasskampen och inom arbetarröelsen. I centrum för framställningen står motsättningarna mellan yrkesutbildade och outbildade arbetare, mellan kampen för högre lön och kampen som tar sin utgångspunkt i den omedelbara produktionsprocessen. ([[Den "andra" arbetarrörelsen|Läs mer]])<br />
<br />
'''[http://www.riff-raff.se/vd/ Vägrandets dynamik] av [[Gilles Dauvé]] (Riff-raff, 2004)'''<br><br />
Vägrandets dynamik är en bok om [[kommunism]]en och den kommunistiska rörelsen. Boken innehåller nitton provocerande texter skrivna av den franske tänkaren '''[[Gilles Dauvé]]''' mellan åren 1968 och 2003. Texterna kritiserar [[kapitalism]]en, [[demokrati]]n och moralen samt undersöker var underlaget för upproriskhet och revolutionär aktivitet finns idag.<br />
<br />
'''[[Crack capitalism]] av [[John Holloway]]'''<br><br />
Holloway omformulerar den kritik han var en del av att utveckla inom ramen för "[[Open Marxism]]" i en rad teser som förutsätter lite utom en samhörande vilja att bryta och knäcka den kapitalistiska logiken och frigöra en annan sorts aktivitet, den att göra vad vi anser nödvändigt och begärligt. Holloway stakar ut en riktning av "autonom marxism" som betonar det antipolitiska, kritiska och negativa. Den förklarar många grundläggande teoretiska problem och principer på ett otvetydigt icke-akademiskt och ofta poetiskt sätt.<br />
<br />
'''Revolutionary Europe, 1783-1815 av Georges Rudé (1964)'''<br><br />
I den här klassikern ges en bild av den revolutionära situationen i Europa före, under och efter den Franska revolutionen från ett underifrånperspektiv, utifrån klassmotsättningar och de strävanden som vanliga medborgare hade. Det är ett mästerverk inom marxistisk historiografi. Den ger en nödvändig, bredare bild av den franska revolutionen som inte begränsas till perioden runt 1789. Som förförståelse till den begynnande arbetarrörelsen är den helt oundgänglig.<br />
<br />
'''From Tsar to soviets av Christopher Read (1996)'''<br><br />
Read baserar sin undersökning av den [[ryska revolutionen]] på vanliga människors erfarenheter snarare än partiers officiella berättelser eller enskilda ledares biografier. Han går ut bland landets städer och byar för att ge en bild av den mångfald som utgjorde den revolutionära perioden. Det är den kanske fylligaste och mest uppdaterade redogörelsen av den ryska revolutionen.<br />
<br />
'''The German revolution 1917-1923 av Pierre Broue'''<br><br />
Broues magistrala bok om den misslyckade [[Tyska revolutionen]] är en massiv genomgång (på närmare 1000 sidor!) som trots storleken är fängslande och hela tiden känns relevant. Inga andra är i närheten av att erbjuda den nivå av detaljrikedom som Broue om den här ofta ignorerade händelse i historien. Kombineras med fördel med [[Troploin|Gilles Dauvés & Denis Authiers]] ''The Communist Left in Germany 1918-1921'' som förutom en boklängds genomgång av vad som anges i titeln också innehåller flera viktiga texter från perioden.<br />
<br />
'''[[Övervakning och straff]], av [[Michel Foucault]]'''<br><br />
För [[Michel Foucault|Foucault]] framstår övergången från brutala kroppsstraff till fängelsestraff som följden av en ny och effektivare disciplinering av människorna, något som går igen på en rad områden, från 1600-talet och framåt: skolväsendet, arméerna och fabrikerna. En äldre form av maktutövning ersätts av en ny och än mer långtgående, som ytterst syftar till människornas fullständiga normalisering och anpassning till det nya produktionssystemets krav. I fängelseinstitutionen får dessa tendenser sitt mest fullödiga uttryck. Den kanske mest inflytelserika av Foucaults långa rad av civilisationskritiska undersökningar. I en inledning till boken ger Sune Sunesson en klargörande presentation av Foucaults tänkande.<br />
<br />
'''May '68 and its afterlives av Kristin Ross'''<br><br />
Idag får vi oftast höra om "Parisrevolten" 1968 som en gällande främst studenter och vänstergrupper i huvudstaden när det i själva verket var något mycket mer. Ross visar hur media, politiker och kappvändare har förvrängt historieskrivningen av händelsen, hur proletärer och landsbygd suddats ut, förhistoria ignorerats och djupgående konsekvenser döljts.<br />
<br />
Läs också vår essä [http://motarbetaren.wordpress.com/2014/04/20/fore-och-efter/ Före och efter] som tar Ross bok som utgångspunkt för en reflektion om uppror och minne.<br />
<br />
'''[[Proletärernas natt|Proletarian nights]] av [[Jacques Ranciére]]'''<br><br />
Rancières avhandling från 1981 ger inblickar i uppskattningsvis ett tjugotal arbetares farhågor och drömmar från 1830-talet fram till 1850-talet. Enstaka nedslag görs även vid senare tidpunkter i slutet av några av arbetarnas liv. När vi först bekantar oss med dem är de i tjugoårsåldern. De har själva eller tillsammans med andra bestämt att de inte längre ska tolerera det icke-tolererbara. Vad de fann outhärdligt var, som Rancière konstaterar i förordet till den engelska versionen, inte så mycket fattigdomen, de låga lönerna, de obekväma husen, eller ens den ständigt närvarande oron för hungern. Det var någonting ännu mer grundläggande: ångesten av tid och därmed liv som varje dag dödas med lönearbete eller sökandet efter det. Liv utan något annat syfte än att tills vidare bevara krafterna av underordning gentemot de dominerande. De avskydde förnedringen att dag efter dag tvingas tigga efter lönearbete. Det var alltså inte i första hand de specifika påfrestningarna i livssituationen de gjorde uppror mot, utan de underliggande förutsättningarna för den.<br />
<br />
'''[[Business as usual]] av Paul Mattick, Jr.'''<br><br />
Det har skrivits många böcker om och kring den pågående [[krisen]]. Vi lyssnar fortfarande till ekonomerna trots att den konventionella ekonomiska teorin nu har ett minst sagt sargat rykte. ''Business as usual: The economic crisis and the failure of capitalism'' av Paul Mattick Jr. är annorlunda. Mattick förstår krisen utifrån [[Karl Marx]] tänkande, en tidig kritiker av ekonomisk teori. Marx skrev för länge sedan och världen vi lever i har förändrats mycket sedan dess. Men eftersom Marx skrev på en abstraktionsnivå som var så pass hög men samtidigt beaktade historiens rörelser är hans tänkande enligt Mattick relevant även för oss idag.<br />
<br />
Den här boken är den bästa för en relativt kortfattad genomgång av vår tids mest avgörande kris. Se också de intervjuer och föreläsningar som länkas på [[Business as usual|artikelns sida]].<br />
<br />
'''[[The ecological rift]] av John Bellamy Foster'''<br><br />
...<br />
<br />
|}<br />
<br />
= Förutsätter vissa förkunskaper =<br />
[[Bild:Samycket.jpg|right]]Vilka förkunskaper som förutsätts specificeras under varje text. De kan vara specifika, som marxska grundbegrepp, Deleuziansk terminologi, eller vetenskapshistoria, etc. De förutsätter inte alls att allt i kategorin "utan förkunskaper" har avklarats, bara de specifikt angivna för varje text. De bör alltså inte undvikas bara för att man inte innehar allt som kanske förväntas av en. Dessutom, att inte ha allt som krävs för att förstå innebär inte att man inte bör läsa. Läs och utforska det som du inte förstod, det kan mycket väl utveckla din förståelse. Läs utmanande texter för att utveckla din förståelse. Få avancerade texter kan fullständigt förstås vid en första läsning. Läs om. Anteckna och efterforska. Läs igen.<br />
<br />
Det är kanske för den otränade först den här kategorin av texter som på allvar utmanar ens tänkande, som på riktigt aktiverar knölen ovanför axlarna. Det är texter som kräver riktigt arbete, inte bara läsning. Återigen hoppas vi att '''[[Referensverket|vissa av våra artiklar]]''' kan hjälpa men vi täcker långt ifrån allt (och uppskattar bidrag, se kontaktsidan).<br />
<br />
Vad vi anger som förutsatta kunskaper är vad vi själva har uppfattat som sådan och är kanske inte fullt heltäckande. Vi försöker hela tiden förtydliga och förbättra.<br />
<br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Enskilda artiklar och essäer ==<br />
'''[https://www.eurozine.com/marx-vilken-marx/ Marx? Vilken Marx?] av Anders Ramsay (2008)'''<br><br />
Att på nytt läsa ”Marx efter marxismen” har inte varit det lättaste. Flera som idag åberopar [[Karl Marx]] i sin samtidskritik visar sig, menar Ramsay, anamma en traditionell och okritisk tolkning av Marx. ”Ser man nu som hastigast igenom dessa mer eller mindre inflytelserika arbeten så finns det en hel del att säga om den förståelse av Marx som framträder i dem. Enkelt uttryckt är den inte med sin tid, i den meningen att forskningen om Marx ligger långt bortom den utbredda förståelsen av honom. Jag tänker då främst på den så kallade ekonomikritiska delen av författarskapet (det vill säga ''[[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]'' och dithörande skrifter). Antingen man kritiserar (Castells), dekonstruerar ([[Jacques Derrida|Derrida]]) eller hyllar Marx (som Hardt och [[Antonio Negri|Negri]], utan några egentliga konsekvenser för den egna analysen), alternativt gör anspråk på att utveckla den marxistiska teorin (Malm), utgår dessa författare nästan undantagslöst från en traditionell tolkning. I andra delar av vänstern nöjer man sig med blinkningar till en införstådd "marxism" som inte går utöver föreställningar om finanskapitalets nyliberala konspiration mot välfärdsstaten, en inte särskilt marxistisk tanke. Det är slående att förståelsen av Marx verk i mittfåran av dagens kritiska samhällsvetenskap och vänsterdebatt ligger åtskilliga nivåer under vad den gjorde för bara ett par, tre decennier sedan, då Marx upplevde ett aldrig tidigare skådat mottagande i den akademiska världen. Det verkar uppenbarligen som om något har gått förlorat som behöver inhämtas.”<br />
<br />
'''[http://www.obeco-online.org/mpt.htm Rethinking Marx (in a post-marxist world)] av [[Moishe Postone]] (1995)'''<br><br />
Moishe Postone har i en rigorös omtolkning av [[Karl Marx]] ekonomikritik lagt fram en ny förståelse av Marx som går bortom den traditionella marxismen och ger nya perspektiv på den samtida globala [[kapitalism]]en. ”Rethinking Marx”, som med fördel läses tillsammans med ”Critique and historical transformation”, är en kort sammanfattning av Postones bok ''Time, labor, and social domination''. <br />
<br />
Kan läsas utan förkunskaper, men viss kännedom om grundläggande [[Guide till Kapitalet|marxsk ekonomikritik]] underlättar.<br />
<br />
'''[http://www.bopsecrets.org/PS/misery.htm Theory of poverty, poverty of theory] av Daniel Denevert (1973)'''<br><br />
Denevert, en av [[Guy Debord|Debord]] så kallad "post-situ," diskuterar här hur "teori", inklusive radikal sådan, såsom situationernas, lätt förstelnas, inlemmas av systemet och används emot radikaler -- vad som kallas rekuperation. Han vill förlänga och fördjupa den kritik som situationisterna inledde men inte kunde fortsätta.<br />
<br />
Mycket av Denverts kritik blir oförståelig om man inte redan har [[situationisterna]]s teori i bakgrunden och en åtminstone grundläggande förståelse av marxsk kritik.<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Böcker ==<br />
'''[http://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d100.htm Kapitalet, första boken] av [[Karl Marx]]<br><br />
I ''Kapitalet'' presenterar Karl Marx sin mest utvecklade och förfinade ekonomikritik. Första boken är en kritisk, dialektisk analys av det kapitalistiska produktionssättet utifrån produktionsprocessen. Här analyserar Marx bland annat det abstrakta arbetet, varufetischismen, och kapitalet som självförökande värde. Det är ingen underdrift att hävda att ''Kapitalet'' är en av de absolut viktigaste verken för vår tid. Ett måste för alla som är kritiska av det samhälle vi lever i.<br />
<br />
''Kapitalet'' kan vara en svårläst bok, särskilt om man inte har någon kunskap om Marx ekonomikritik sedan tidigare. Därför är någon sorts guide att rekommendera, exempelvis [[Guide till Kapitalet|Krigsmaskinens egna]], där vi också hänvisar vidare till flera andra läsningar.<br />
<br />
'''[[Time, labor, and social domination]] av [[Moishe Postone]]'''<br><br />
Moishe Postone har i en rigorös omtolkning av Karl Marx ekonomikritik lagt fram en ny förståelse av Marx som går bortom den traditionella marxismen och ger nya perspektiv på den samtida globala kapitalismen.<br />
<br />
Boken läses med fördel efter eller parallellt med ''[[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]''. Läs också Postones kortare ”[http://platypus1917.home.comcast.net/~platypus1917/postonemoishe_rethinkingmarx1995.htm Rethinking Marx]” som introduktion.<br />
<br />
'''[[Till våra vänner]] av [[Osynliga kommittéen]]'''<br><br />
Den Osynliga kommittéens hittills mest fylliga redogörelse av sin analys och strategi. Mer riktad till radikaler och militanta, till de som delar kommittéens sensibilitet (därav titeln), och mindre till den utomstående. Förkunskaper behövs kanske därför inte lika mycket som en delad inställning. Referenser är ofta outtalade eller bara nämnda i förbifarten. Se vår artikel för relaterade trådar.<br />
<br />
'''[[Cybernetikens hypotes]] av [[Tiqqun]]'''<br><br />
Cybernetik är det tvärvetenskapliga studiet av kontroll och kommunikation i alla sorters system. Utgångspunkten för den här boken är att cybernetikens sätt att förstå människan, samhället och världen har varit centralt för den politiska utvecklingen i så kallat demokratiska länder under 1900-talet. Tiqqun undersöker cybernetiken som en regeringsteknologi, utvecklad för att minimera antalet "störningar" i vårt samhälle – ett samhälle där anordningar alltmer har kommit att ersätta människor som styrande instanser.<br />
<br />
Förutom överflödet av referenser (vi trådar flera i vår artikel) används ett särpräglat språk som kan vara svårförståeligt för den som är obekant med de osynligas texter. Förkunskaper är inte lika viktigt som omläsning. Återigen hoppas vi att vår artikel kan hjälpa.<br />
<br />
'''[http://www.bopsecrets.org/SI/ Situationist international anthology] redigerad av Ken Knabb'''<br><br />
Knabbs antologi är den hittills mest omfattande av engelska översättningar av [[Situationistiska_Internationalen|situationisternas]] texter. Långt ifrån heltäckande men med de viktigaste bidragen bortsett från böckerna. Den samlar texter från innan internationalens grundande, ett urval från [[Internationale Situationniste|tidskriften]], flera pamfletter och flygblad, och även några interna dokument. För en god grundförståelse av situationisternas bidrag till radikalt tänkande är den oundgänglig.<br />
<br />
Förkunskaper är inte nödvändiga men viss koll på de avantgardistiska rörelserna under 1900-talet och viss bekantskap med [[Georg Lukács]] underlättar. En god ingång för den obekanta är [https://1000littlehammers.files.wordpress.com/2010/02/jappe-guy_debord.pdf Anselm Jappes monografi över Debord] och antologin ''The Situationist International. A Critical Handbook''.<br />
<br />
'''[[Imperiet]] av [[Michael Hardt]] & [[Antonio Negri]] (2000)'''<br><br />
I [[Imperiet]] beskriver Hardt och Negri den globala ordning som varit i vardande från 70-talet och fråmåt till idag. Denna ordning, som de kallar Imperiet, kommer ur produktionens omvandling till en [[biopolitik|biopolitisk produktion]] samt [[suveränitet]]ens omvandling till ett decentrerat och biopolitiskt [[kontrollsamhälle]]. Boken finns [https://monoskop.org/images/9/95/Hardt_Michael_Negri_Antonio_Empire.pdf tillgänglig fritt på engelska], som av många anses vara bättre än den svenska översättningen.<br />
<br />
'''[[24/7|24/7 – Late capitalism and the ends of sleep]] av Jonathan Crary'''<br><br />
24/7 kallar Jonathan Crary den befallning, det krav och den förväntning som har börjat dominera samtiden. ”Det är en tid som inte längre passerar, bortom klocktid.” Med 24/7 utbreder sig en generalisering av liv utan sömn, utan rast, alltid verksamt, alltid tillgängligt.<br />
<br />
Boken är överfylld med filosofiska och konstnärliga referenser som möjligen förvirrar den som är obekant, men kan med fördel tas som tips för vidare utforskning. Språkdräkten är påtagligt akademisk, vilket kanske avskräcker den ovana.<br />
<br />
'''[[In the shadow of the silent majorities]] av [[Jean Baudrillard]] (1978)'''<br><br />
Baudrillards tes är att ”massorna” har försvunnit och att det sociala är över; med andra ord att det politiska så som vi förstår det har upphört. Baudrillard utmanar sociologiska förståelser av det sociala och av massan. Traditionellt har de setts som ett fält av potentiell energi, av urladdningar, av rörelse, förändring, osv. Men bara potentiellt, för om ingen tog till orda och blev massornas röst så förblev massorna en tyst majoritet. Baudrillard vill vända på den här förståelsen. Tvärtom, menar han, är nu den tysta majoriteten inte en smältdegel av virtuella begär och produktivitet utan ett slags svart hål som slukar det sociala. Massan har inte någon positiv definition utan karaktäriseras av att den är så indistinkt, så grå och neutral - ”varken det ena eller det andra (ne-uter)”. Och dess tystnad är dess styrka. ([[In the shadow of the silent majorities|Läs mer...]])<br />
<br />
'''[[The making of the indebted man]] / [[Governing by debt]] av [[Maurice Lazzarato]]<br><br />
...<br />
<br />
<br />
'''[[There is no unhappy revolution]] av Marcello Tari<br><br />
...<br />
<br />
<br />
'''[[Karl Marx on alienation and technology]] av Amy Wendling<br><br />
...<br />
<br />
<br />
<br />
|}<br />
<br />
= Förutsätter goda förkunskaper =<br />
Goda förkunskaper innebär inte bara att man har god förståelse av begrepp och terminologi för respektive text, det innebär att man har god erfarenhet och förståelse av den vidare diskussion som förts kring de tänkare och tankesystem som behandlas.<br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Enskilda artiklar och essäer ==<br />
<br />
<br />
== Böcker ==<br />
<br />
<br />
|}</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Rekommenderad_l%C3%A4sning&diff=4068Rekommenderad läsning2023-12-23T18:28:28Z<p>Iammany: /* Böcker */</p>
<hr />
<div>__NOTOC__ [[Bild:Reklasning.jpg|left]]Här listar vi texter som vi anser vara särskilt bra och intressanta. Det är inte en litteraturlista att läsas från första till sista titeln utan exempel på texter som kan fördjupa och ibland förföra den läsgirige. Eller ge de tveksamma en knuff i all välmening och inspirera till vidare läsning. Läs allt, läs inget eller läs något från listan, det är upp till dig. Det blir inget prov, ingen tenta, inget förhör. Bara en bättre värld.<br />
<br />
Vi hoppas att det vi rekommenderar får dig att börja läsa, och fortsätta läsa. Läsandet av historia, journalistiska reportage, subjektiva erfarenheter (skönlittärärt, poetiskt, etc), teori och filosofi, praktiska redogörelser för organisering och uppror, såväl som eftertankar om nederlag och desperation, om faktiska omständigheter i det vardagliga. Urvalet är, såklart, högst subjektivt och otillräckligt. Men det revideras ständigt. Det är inte menat att läsas i någon särskild ordning. Ge dig bara på det som lockar mest och ta det därifrån. Uppdelningen som gjorts nedan är baserad på vad vi tror vara en nivå av förkunskapar som krävs för att förstå och kunna tillägna sig kunskapen som förmedlas. Det är inte menat att lyfta vissa verk upp på en pedestal för viktigare texter. Alltså, vi tror inte att nivån av förutsatta förkunskaper gör ett verk viktigare än ett annat, bara att de, för att på ett adekvat och rättvis sätt ska kunna förstås, kräver viss bakgrund.<br />
<br />
Vidare förespråkar vi ett respektlöst och rättframt förhållande till litteraturen. Börja med det som lockar mest. Överge om det inte visar sig svara mot förväntningarna. Plocka russinen ur kakan, hoppa över avsnitt och kapitel som tråkar ut eller förvirrar. Om du inte förstår kanske det är för att författaren inte lyckas förmedla vad den vill säga, eller så kanske du helt enkelt behöver läsa något annat, något för att ge förkunskaperna. Var respektlös, byt en bok eller text till något annat, något "simplare" eller bara "bättre" därför att författaren skriver på ett annat sätt. Lås dig inte till en bok. Utnyttja den, använd den som material för vad du eftersöker. Om den inte kan leverera så gå vidare.<br />
<br />
Men underskatta inte vinsten i att återvända till texter, att läsa om dem med nyvunnen och fördjupad kunskap. Ofta är det mer givande att läsa om och reflektera djupare på en bra text än att hasta vidare till mer och mer material. Underskatta inte långsamhet och repetition. Att läsa mycket är inte nödvändigtvis bättre än att läsa noga.<br />
<br />
* '''[[Läs! Varför, hur och vad]]'''<br />
* Kompendiet '''[https://www.krigsmaskinen.se/arkivet/basmaterial.pdf Basmaterial]''' är menat att förmedla en slags “basreferenser” för den kritiska och upproriska hållning krigsmaskinen och vänner har.<br />
* [[Hitta böckerna|Hitta böckerna - bibliotek, antikvariat, bokförlag, textarkiv på nätet]]<br />
* Missa inte vår systersite '''[http://www.polkagris.nu/ Polkagris]''' för ännu mer lästips, med huvudfokus på arbetarlitteratur<br />
<br />
<br />
= Utan krav på förkunskaper =<br />
[[Bild:Easyreading.jpg|right|frame|[[Guy Debord]] ströläser lite lätt teori.]]Utan krav på förkunskaper innebär inte utan en vilja att förstå eller ett arbete med texten. Det är inte en ursäkt för lathet eller ett förhållande till texten som kräver mer av den än av läsaren. Utan förkunskaper innebär mer bara utan begreppsliga förkunskaper, det vill säga utan att tidigare ha introducerats till vissa begrepp, att ta itu med de mest grundläggande aspekter och begrepp. Det är texter att börja med, för att bygga upp en grundförståelse för mer avancerade begrepp och teorier. Om inte allt är helt klart efter läsning, så är det åtminstone en god grund.<br />
<br />
Ingen går vidare utan en god grund. [[Karl Marx]] skrev i förordet till [[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]: "All vår början bliver svår - det gäller ju om varje vetenskap. ... För den obildade verkar det, som om analysen härav pysslade med rena spetsfundigheter. Det handlar också med nödvändighet om spetsfundigheter men endast på samma sätt som i den med mikroskop arbetande anatomin." Förutom kunskap och utarbetandet av grundläggande begrepp och modeller ger de här texterna både insikter i erfarenheter som möjligen är andra än dina egna (detta gäller främst de skönlitterära och historiska böckerna) och nya/annorlunda ingångar och angreppssätt på diverse frågor (inte minst gällande "arbete" och det vardagliga livet). De är alla menade att bredda grundförståelsen, utvidga fundamentet för vidare [[Om "teori och praktik"|handling och teori]].<br />
<br />
'''[[Referensverket|De artiklar vi har skrivit om vissa böcker och texter]]''' kan vara en hjälp till att förstå. Det finns dock mycket mer att läsa än vi någonsin kommer att hinna skriva om. Vi försöker också fortgående att fylla på en '''[[Ordlista]]''' som kanske kan hjälpa den som inte har tillräckligt med läsning i ryggen.<br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Enskilda artiklar och essäer ==<br />
'''[http://www.polkagris.nu/?p=12 Sabotage] av Polkagris'''<br><br />
Sabotage är konsekvensen av en skitdag på jobbet och en kass lön. Det är både en nödvändighet och en självklarhet.<br />
<br />
'''[http://www.polkagris.nu/agpk/index.html Arbete Gemenskap Politik Krig] av prole.info (2005)'''<br><br />
Hur många gånger har du inte suttit i tv-soffan och svurit över hur svår 500-kronorsnivån i Jeopardy är? Hur ofta har du inte framstått som obildad på olika tillställningar när dina universitetspolare börjat diskutera flervariabelanalys eller Strindbergs samlade verk? Visst känns det som att du ligger steget efter hela tiden? Då är denna fina allt-i-allo lösning något för dig. I några få enkla steg får du allt du behöver för att behärska din vardag.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/batko/sv_daggers_drawn.php Med blanka vapen]'''<br><br />
Vi kan leva utan passioner eller drömmar – det är den stora frihet det här samhället erbjuder. Vi kan prata i all oändlighet, speciellt om saker vi inte vet någonting om. Vi kan uttrycka vilken åsikt vi vill, även den mest vågade, och försvinna i det allmänna sorlet. Vi kan rösta på den kandidat vi föredrar, med kravet på att få klaga i utbyte. Om vi skulle börja framstå som dogmatiska kan vi byta kanal när som helst. Vi kan roa oss vid vissa givna tidpunkter, längs den allt snabbare resan genom sorgligt identiska miljöer. Vi kan verka unga och arga, innan vi får hinkvis med iskallt sunt förnuft över oss. Vi kan gifta oss hur många gånger vi vill, så heligt är äktenskapet. Vi kan skaffa oss nyttiga anställningar, och om vi inte kan skriva, bli journalister. Vi kan praktisera politik på tusen olika sätt, till och med om vi pratar om exotiska gerillor. Vi kan utmärka oss i såväl kärlek som i karriären genom att lyda, om vi nu inte lyckas bli den som ger order. Lydnad kan till och med göra oss till martyrer, för hur det än framstår så behöver det här samhället hjältar.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/reproduktionvardag.html Reproduktionen av vardagslivet] av Fredy Perlman (1969)'''<br><br />
Denna text visar på ett utomordentligt bra sätt vad [[alienation]]en är och varför – och hur – den existerar under [[kapitalism]]en. Och inte minst vad det är som håller kapitalismen igång – nämligen våra egna handlingar varje dag när vi säljer en del av våra liv mot pengar, det vill säga ''arbetar''.<br />
<br />
'''[http://www.riff-raff.se/3-4/arbaut.php Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal - En introduktion till den militanta undersökningen som metod] av Johan Forsberg (2003)'''<br><br />
Det är hög tid att återigen gå på offensiven i klasskampen genom en självständig, mångfacetterad arbetarmakt från basen. Arbetarklassens frigörelse kan ju som bekant inte vara något annat än dess eget verk. Alla diskussioner och initiativ i denna riktning är välkomna. Denna artikel är ett bidrag till detta där jag sätter ord på mina erfarenheter av arbetsplatskamp i lagerbranschen utifrån mina år som terminalarbetare.<br />
<br />
'''[http://www.batko.se/sv_prole_management.php Proletär management] av [[Kämpa tillsammans!]] (2008)'''<br><br />
Arbetarklassens frigörelse måste inte bara vara dess eget verk utan arbetarklassens frigörande praktiker är även dess eget verk. Frågan om arbetarautonomi är därför inte i första hand en politisk fråga utan snarare en organisatorisk och denna artikel handlar om konkret och faktisk arbetarautonomi som den existerar i Sverige idag på tvåtusentalet. Tesen som drivs är att kampen på arbetsplatserna inte först och främst förs inom fackföreningarna utan genom den informella organisering som ofta brukar uppstå mellan arbetskamrater. Denna organisering är emellertid inget som skapas av sig självt utan något som måste produceras och därför något som kan utvecklas och spridas. Vår grundläggande tes har alltid varit att potentialen till radikal antikapitalistisk arbetarkamp finns där den faktiskt bedrivs. Och idag bedrivs denna kamp inte i fackföreningarnas regi utan i den informella arbetsplatsorganiseringen och det är dess självständiga, informella och omedelbara karaktär som gör den radikal och antikapitalistisk. I den här artikeln vill vi undersöka hur denna kamp uppstår och formerar sig.<br />
<br />
'''[[Några råd till radikaler]]'''<br><br />
Några oundgängliga råd till alla som vill "göra något", typ sätta världen i brand.<br />
<br />
'''[http://guldfiske.se/2013/12/28/ar-du-for-sot-ater-varlden-upp-dig-ar-du-for-sur-spottar-den-ut-dig/ Är du för söt äter världen upp dig, är du för sur spottar den ut dig] av Mathias Wåg (2013)'''<br><br />
Avståndskraven har börjat bli en hysteri. Det går inte att föra en enda social kamp, driva ett enda vänsterinitiativ som inte borgerliga politiker eller opinionsbildare försöker avkräva en muntlig bekännelse – att rörelsen måste dra en tydlig demarkationslinje och avgränsa sig mot den radikala vänstern. Vägran att spela med, acceptera problemställningen eller försöka nyansera debatten bemöts med hätska drev. Har du inte tagit avstånd är du en del av problemet. Avståndstagandet är det enda godtagbara svaret.<br />
<br />
'''[http://kkritik.org/blogg/varldsinbordeskriget.pdf Den globala flyktingsituationen och världsinbördeskriget] av Tomasz Konicz (2015)'''<br><br />
Fler och fler människor ser sin nakna fysiska existens hotad, eftersom de inte längre kan reproducera sig genom att förmedlas med värdet – och eftersom inget alternativt reproduktionssätt står till förfogande. De inbördeskrigsliknande konflikterna bildar således en del i ett ”världsinbördeskrig” ([[Robert Kurz]]), som utgör det kapitalistiska världssystemets slutliga förfallsstadium.<br />
<br />
'''Revolten mot arbetet. "Autonoma" teorier och praktiker av Ulf I. Eriksson'''<br><br />
Samtidigt som arbetet håller på att avskaffas i produktionsprocessen (inom till exempel olje- och livsmedelssektorerna) och den arbetsintensiva industrin snart inte längre fungerar som motor för kapitalbildningen – samtidigt försöker kapitalet finna nya vägar att använda arbetet och arbetstvånget som instrument för politisk kontroll av arbetarklassen. Arbetet kvarstår, men nu i sin renodlade funktion som disciplineringsmedel. Det är arbetet som terror.<br />
<br />
'''Sak och sken. Till kritiken av skådespelssamhället av Ulf I. Eriksson'''<br><br />
Ju mer vi ser på, desto mindre lever vi; ju mer vi känner igen oss själva i skådespelets bilder, desto mindre förstår vi av vår egen utarmade situation, av våra önskningar och begär. Medan deta enda som är någonting värt är ”ett liv i begärens njutning”. (Den radikala kritikens uppgift bl.a.: ”att göra det möjligt för människor att sluta identifiera sig med sin omgivning och med prefabricerade beteendemodeller”). Det förhärskande sociala skådespelet försöker sålunda över hela linjen – från information till masskultur – monopolisera och reducera människors kommunikation till ett ensidigt mottagande av ”bilder av deras egen alienerade verksamhet”, medan den revolutionära kritiken av vardagslivet svarar med att försöka påvisa skillnaden mellan det liv som är möjligt och dess nuvarande misär; en strategi för att ”göra folket ursinnigt”.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/ratten_till_lattja.html Rätten till arbete eller rätten till lättja?] av Brutus Östling & Göran Bergström (1989)'''<br><br />
Kärleken till arbetet, detta besynnerliga vansinne, är nämligen en historisk (läs: kapitalistisk) produkt, som har dominerat den kapitalistiska ideologin, och detta också när den uppträtt under socialistiska förtecken. Arbete och arbetsduglighet ses både från vänster och höger som naturligt och nödvändigt förbundna med identitetsbildning, normalitet och människovärde.<br />
<br />
'''[https://jasperbernes.substack.com/p/the-test-of-communism The test of communism] av Jasper Bernes (2021)'''<br><br />
Vad är egentligen förhållandet mellan [[Karl Marx|Marx]] teori om värde och [[kommunism]]? Utifrån tänkare som [[Amadeo Bordiga]] och [[Gilles Dauvé]], för vilka "hela Marx arbete var en beskrivning av kommunismen" föreslår Jasper Bernes ett nytt sätt att förstå kommunismens uppgifter i både praktisk och teoretisk mening. Hos Marx, och hos de få tänkare som har försökt tillämpa hans tänkande som kommunistisk praktik, kan vi finna en "kommunismens prövning", en logisk modell av de nödvändiga förutsättningarna för kommunismen, vilket också implicerar ett adekvat begrepp om kapitalismen.<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Böcker ==<br />
'''Tjänster i hemmet av Marie Hållander'''<br><br />
En skönlitterär, och poetisk, skildring av att jobba i hemtjänsten. Om arbetsuppgifter, relationer med vårdtagare, arbetskamrater och arbetet som sådant. Att duscha och duschas, blöjbyten, demens och om att knoga i livets privata sfärerer mitt i dess slutskede. Marie Hållander skildrar arbetets stress och slit, ålderdomens svaghet och utsatthet, om att betalas för att vårda och bry sig - om att äcklas och känna ömhet för människor man hjälper för en lön. Hon berättar om hur vårdtagare får olika vård beroende på vad de (eller deras anhöriga kan kräva), och hur vårdarbetarna ibland bryter mot reglerna för att ge gamla människor en lite värdigare behandling. Hon skildrar också arbetssituationen - att som timanställd inte kunna säga nej till arbetspass av rädsla att inte bli inringd igen, att kastas in i oförberedda situationer och tvingas lösa dem tillsammans eller ensam och om att tvingas söka gömslen bara för att kunna röka på arbetstid. I bakgrunden förfaller förorten samtidigt som medelklassen tränger på i områdena närmare stan.<br />
<br />
'''Yarden av Kristian Lundberg'''<br><br />
”Det är möjligt att mitt högmod fick mig på fall”, börjar Kristian Lundberg sin mycket raka och uppriktiga berättelse om hur han, när han blivit av med sina brödfödesarbeten som skribent, åter tvingades söka sig till det kroppsarbete som hans yrkesbana hade inletts med. Litet över fyrtio år gammal, och utan formell utbildning, inget annat än det självupprättade ”universitet” hans egen bildningstörst har skapat. Fångad i en snara av växande skulder och inkassobrev söker Kristian arbete på de mest skiftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor, ett arbete där man ständigt riskerar att bli kickad från en dag till en annan. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som han höll på med i ungdomen en resa tillbaka till barndomen. Men berättelsen blir också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor.<br />
<br />
'''Fabriksmänniskan av Erik Johansson'''<br><br />
Eriks berättelse byggs av små korta berättelser, anekdoter, betraktelser och brev. Boken har en dagboksprägel men förlorar för den skull inte sin röda tråd. Vi får följa med Erik i sin färd från den gamla nedgågna omoderna fabriken till det nya supermoderna produktionspalatset. På den gammla fabriken var inte tempot särskilt högt drivet och man kunde hålla sina tankar för sig själv, ta små pauser när andan föll på. Det fanns natur i närheten där Erik kunde sträcka ut sig på rasterna och koppla av. Inget himmelrike direkt. Han jobbade i en fuktskadad gammal källare med dålig luft och omoderna verktyg... men bra mkt bättre än det nya produktionshelvetet han snavade in.<br />
<br />
'''[[Utan framtid|Utan framtid - Protester i den globala krisens spår]] av Natacha López & Mårten Björk (2013)'''<br><br />
Historiskt starka proteströrelser har svept över världen under 2010-talets första år. 2011 var inte bara året för den arabiska våren utan också året då de så kallade indignerade tog över torgen i Sydeuropa, då studentprotester skakade om Chile och då Occupy-rörelsen spreds från USA över världen. I Utan framtid möter vi den generation av, ofta högutbildade, unga som blivit ledande i denna protestvåg mot politiker och ett ekonomiskt system som ställer dem utan arbete eller framtidsutsikter. En situation som allt fler kan känna igen sig i, i sviterna av den ekonomiska kris som främst drabbat Europa och USA. Vi får följa hur den ekonomiska krisen utvecklats till en kris för den representativa demokratin som sådan.<br />
<br />
'''[[Den obeboeliga planeten]] av David Wallace-Wells'''<br><br />
David Wallace-Wells bok är måsteläsning för att förstå den aktuella klimatkrisen. Bokens första del är en alarmerande och uppnyktrande genomgång av rådande och kommande problem som den globala uppvärmningen orsakar. Det är jobbig men nödvändig läsning. Bokens andra del närmar sig mer etiska, kulturella och "politiska" frågor som, utan att på något vis egentligen uttala en explicit radikal position, implicerar det som en konsekvens.<br />
<br />
'''The philosophy of Marx av [[Etienne Balibar]]'''<br><br />
Balibars introduktion till [[Karl Marx|Marxs tänkande]] är en av få som lyckas göra det rättvisa, förmodligen den bästa av de som ger en övergripande genomgång av hela Marx tänkande och inte bara någon aspekt av den. Den är tillräckligt sofistikerad för att fånga de relevanta nyanserna och samtidigt tillräckligt lättläst för att vara tillgänglig för den som inte har någon bakgrund i marxskt tänkande.<br />
<br />
'''[http://www.krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/den_andra_arbetarrorelsen.html Den "andra" arbetarrörelsen och reformismens framväxt] av Brutus Östling (Federativs, 1980)'''<br><br />
Den "andra" arbetarrörelsen och reformismens framväxt beskriver den svenska arbetarrörelsen utveckling från industrialismens genombrott fram till den allmäna rösträttens genomförande, hur reformismen tog form och kom att dominera, hur kampen för socialismen kom i motsättning till kampen för förbättringar inom systemet. Brutus Östling visar hur reformismens framväxt låter sig förstås som ett reslutat av de erfarenheter arbetarna gjorde i sin dagliga praktik och av styrkeförållandena i klasskampen och inom arbetarröelsen. I centrum för framställningen står motsättningarna mellan yrkesutbildade och outbildade arbetare, mellan kampen för högre lön och kampen som tar sin utgångspunkt i den omedelbara produktionsprocessen. ([[Den "andra" arbetarrörelsen|Läs mer]])<br />
<br />
'''[http://www.riff-raff.se/vd/ Vägrandets dynamik] av [[Gilles Dauvé]] (Riff-raff, 2004)'''<br><br />
Vägrandets dynamik är en bok om [[kommunism]]en och den kommunistiska rörelsen. Boken innehåller nitton provocerande texter skrivna av den franske tänkaren '''[[Gilles Dauvé]]''' mellan åren 1968 och 2003. Texterna kritiserar [[kapitalism]]en, [[demokrati]]n och moralen samt undersöker var underlaget för upproriskhet och revolutionär aktivitet finns idag.<br />
<br />
'''[[Crack capitalism]] av [[John Holloway]]'''<br><br />
Holloway omformulerar den kritik han var en del av att utveckla inom ramen för "[[Open Marxism]]" i en rad teser som förutsätter lite utom en samhörande vilja att bryta och knäcka den kapitalistiska logiken och frigöra en annan sorts aktivitet, den att göra vad vi anser nödvändigt och begärligt. Holloway stakar ut en riktning av "autonom marxism" som betonar det antipolitiska, kritiska och negativa. Den förklarar många grundläggande teoretiska problem och principer på ett otvetydigt icke-akademiskt och ofta poetiskt sätt.<br />
<br />
'''Revolutionary Europe, 1783-1815 av Georges Rudé (1964)'''<br><br />
I den här klassikern ges en bild av den revolutionära situationen i Europa före, under och efter den Franska revolutionen från ett underifrånperspektiv, utifrån klassmotsättningar och de strävanden som vanliga medborgare hade. Det är ett mästerverk inom marxistisk historiografi. Den ger en nödvändig, bredare bild av den franska revolutionen som inte begränsas till perioden runt 1789. Som förförståelse till den begynnande arbetarrörelsen är den helt oundgänglig.<br />
<br />
'''From Tsar to soviets av Christopher Read (1996)'''<br><br />
Read baserar sin undersökning av den [[ryska revolutionen]] på vanliga människors erfarenheter snarare än partiers officiella berättelser eller enskilda ledares biografier. Han går ut bland landets städer och byar för att ge en bild av den mångfald som utgjorde den revolutionära perioden. Det är den kanske fylligaste och mest uppdaterade redogörelsen av den ryska revolutionen.<br />
<br />
'''The German revolution 1917-1923 av Pierre Broue'''<br><br />
Broues magistrala bok om den misslyckade [[Tyska revolutionen]] är en massiv genomgång (på närmare 1000 sidor!) som trots storleken är fängslande och hela tiden känns relevant. Inga andra är i närheten av att erbjuda den nivå av detaljrikedom som Broue om den här ofta ignorerade händelse i historien. Kombineras med fördel med [[Troploin|Gilles Dauvés & Denis Authiers]] ''The Communist Left in Germany 1918-1921'' som förutom en boklängds genomgång av vad som anges i titeln också innehåller flera viktiga texter från perioden.<br />
<br />
'''[[Övervakning och straff]], av [[Michel Foucault]]'''<br><br />
För [[Michel Foucault|Foucault]] framstår övergången från brutala kroppsstraff till fängelsestraff som följden av en ny och effektivare disciplinering av människorna, något som går igen på en rad områden, från 1600-talet och framåt: skolväsendet, arméerna och fabrikerna. En äldre form av maktutövning ersätts av en ny och än mer långtgående, som ytterst syftar till människornas fullständiga normalisering och anpassning till det nya produktionssystemets krav. I fängelseinstitutionen får dessa tendenser sitt mest fullödiga uttryck. Den kanske mest inflytelserika av Foucaults långa rad av civilisationskritiska undersökningar. I en inledning till boken ger Sune Sunesson en klargörande presentation av Foucaults tänkande.<br />
<br />
'''May '68 and its afterlives av Kristin Ross'''<br><br />
Idag får vi oftast höra om "Parisrevolten" 1968 som en gällande främst studenter och vänstergrupper i huvudstaden när det i själva verket var något mycket mer. Ross visar hur media, politiker och kappvändare har förvrängt historieskrivningen av händelsen, hur proletärer och landsbygd suddats ut, förhistoria ignorerats och djupgående konsekvenser döljts.<br />
<br />
Läs också vår essä [http://motarbetaren.wordpress.com/2014/04/20/fore-och-efter/ Före och efter] som tar Ross bok som utgångspunkt för en reflektion om uppror och minne.<br />
<br />
'''[[Proletärernas natt|Proletarian nights]] av [[Jacques Ranciére]]'''<br><br />
Rancières avhandling från 1981 ger inblickar i uppskattningsvis ett tjugotal arbetares farhågor och drömmar från 1830-talet fram till 1850-talet. Enstaka nedslag görs även vid senare tidpunkter i slutet av några av arbetarnas liv. När vi först bekantar oss med dem är de i tjugoårsåldern. De har själva eller tillsammans med andra bestämt att de inte längre ska tolerera det icke-tolererbara. Vad de fann outhärdligt var, som Rancière konstaterar i förordet till den engelska versionen, inte så mycket fattigdomen, de låga lönerna, de obekväma husen, eller ens den ständigt närvarande oron för hungern. Det var någonting ännu mer grundläggande: ångesten av tid och därmed liv som varje dag dödas med lönearbete eller sökandet efter det. Liv utan något annat syfte än att tills vidare bevara krafterna av underordning gentemot de dominerande. De avskydde förnedringen att dag efter dag tvingas tigga efter lönearbete. Det var alltså inte i första hand de specifika påfrestningarna i livssituationen de gjorde uppror mot, utan de underliggande förutsättningarna för den.<br />
<br />
'''[[Business as usual]] av Paul Mattick, Jr.'''<br><br />
Det har skrivits många böcker om och kring den pågående [[krisen]]. Vi lyssnar fortfarande till ekonomerna trots att den konventionella ekonomiska teorin nu har ett minst sagt sargat rykte. ''Business as usual: The economic crisis and the failure of capitalism'' av Paul Mattick Jr. är annorlunda. Mattick förstår krisen utifrån [[Karl Marx]] tänkande, en tidig kritiker av ekonomisk teori. Marx skrev för länge sedan och världen vi lever i har förändrats mycket sedan dess. Men eftersom Marx skrev på en abstraktionsnivå som var så pass hög men samtidigt beaktade historiens rörelser är hans tänkande enligt Mattick relevant även för oss idag.<br />
<br />
Den här boken är den bästa för en relativt kortfattad genomgång av vår tids mest avgörande kris. Se också de intervjuer och föreläsningar som länkas på [[Business as usual|artikelns sida]].<br />
<br />
|}<br />
<br />
= Förutsätter vissa förkunskaper =<br />
[[Bild:Samycket.jpg|right]]Vilka förkunskaper som förutsätts specificeras under varje text. De kan vara specifika, som marxska grundbegrepp, Deleuziansk terminologi, eller vetenskapshistoria, etc. De förutsätter inte alls att allt i kategorin "utan förkunskaper" har avklarats, bara de specifikt angivna för varje text. De bör alltså inte undvikas bara för att man inte innehar allt som kanske förväntas av en. Dessutom, att inte ha allt som krävs för att förstå innebär inte att man inte bör läsa. Läs och utforska det som du inte förstod, det kan mycket väl utveckla din förståelse. Läs utmanande texter för att utveckla din förståelse. Få avancerade texter kan fullständigt förstås vid en första läsning. Läs om. Anteckna och efterforska. Läs igen.<br />
<br />
Det är kanske för den otränade först den här kategorin av texter som på allvar utmanar ens tänkande, som på riktigt aktiverar knölen ovanför axlarna. Det är texter som kräver riktigt arbete, inte bara läsning. Återigen hoppas vi att '''[[Referensverket|vissa av våra artiklar]]''' kan hjälpa men vi täcker långt ifrån allt (och uppskattar bidrag, se kontaktsidan).<br />
<br />
Vad vi anger som förutsatta kunskaper är vad vi själva har uppfattat som sådan och är kanske inte fullt heltäckande. Vi försöker hela tiden förtydliga och förbättra.<br />
<br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Enskilda artiklar och essäer ==<br />
'''[https://www.eurozine.com/marx-vilken-marx/ Marx? Vilken Marx?] av Anders Ramsay (2008)'''<br><br />
Att på nytt läsa ”Marx efter marxismen” har inte varit det lättaste. Flera som idag åberopar [[Karl Marx]] i sin samtidskritik visar sig, menar Ramsay, anamma en traditionell och okritisk tolkning av Marx. ”Ser man nu som hastigast igenom dessa mer eller mindre inflytelserika arbeten så finns det en hel del att säga om den förståelse av Marx som framträder i dem. Enkelt uttryckt är den inte med sin tid, i den meningen att forskningen om Marx ligger långt bortom den utbredda förståelsen av honom. Jag tänker då främst på den så kallade ekonomikritiska delen av författarskapet (det vill säga ''[[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]'' och dithörande skrifter). Antingen man kritiserar (Castells), dekonstruerar ([[Jacques Derrida|Derrida]]) eller hyllar Marx (som Hardt och [[Antonio Negri|Negri]], utan några egentliga konsekvenser för den egna analysen), alternativt gör anspråk på att utveckla den marxistiska teorin (Malm), utgår dessa författare nästan undantagslöst från en traditionell tolkning. I andra delar av vänstern nöjer man sig med blinkningar till en införstådd "marxism" som inte går utöver föreställningar om finanskapitalets nyliberala konspiration mot välfärdsstaten, en inte särskilt marxistisk tanke. Det är slående att förståelsen av Marx verk i mittfåran av dagens kritiska samhällsvetenskap och vänsterdebatt ligger åtskilliga nivåer under vad den gjorde för bara ett par, tre decennier sedan, då Marx upplevde ett aldrig tidigare skådat mottagande i den akademiska världen. Det verkar uppenbarligen som om något har gått förlorat som behöver inhämtas.”<br />
<br />
'''[http://www.obeco-online.org/mpt.htm Rethinking Marx (in a post-marxist world)] av [[Moishe Postone]] (1995)'''<br><br />
Moishe Postone har i en rigorös omtolkning av [[Karl Marx]] ekonomikritik lagt fram en ny förståelse av Marx som går bortom den traditionella marxismen och ger nya perspektiv på den samtida globala [[kapitalism]]en. ”Rethinking Marx”, som med fördel läses tillsammans med ”Critique and historical transformation”, är en kort sammanfattning av Postones bok ''Time, labor, and social domination''. <br />
<br />
Kan läsas utan förkunskaper, men viss kännedom om grundläggande [[Guide till Kapitalet|marxsk ekonomikritik]] underlättar.<br />
<br />
'''[http://www.bopsecrets.org/PS/misery.htm Theory of poverty, poverty of theory] av Daniel Denevert (1973)'''<br><br />
Denevert, en av [[Guy Debord|Debord]] så kallad "post-situ," diskuterar här hur "teori", inklusive radikal sådan, såsom situationernas, lätt förstelnas, inlemmas av systemet och används emot radikaler -- vad som kallas rekuperation. Han vill förlänga och fördjupa den kritik som situationisterna inledde men inte kunde fortsätta.<br />
<br />
Mycket av Denverts kritik blir oförståelig om man inte redan har [[situationisterna]]s teori i bakgrunden och en åtminstone grundläggande förståelse av marxsk kritik.<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Böcker ==<br />
'''[http://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d100.htm Kapitalet, första boken] av [[Karl Marx]]<br><br />
I ''Kapitalet'' presenterar Karl Marx sin mest utvecklade och förfinade ekonomikritik. Första boken är en kritisk, dialektisk analys av det kapitalistiska produktionssättet utifrån produktionsprocessen. Här analyserar Marx bland annat det abstrakta arbetet, varufetischismen, och kapitalet som självförökande värde. Det är ingen underdrift att hävda att ''Kapitalet'' är en av de absolut viktigaste verken för vår tid. Ett måste för alla som är kritiska av det samhälle vi lever i.<br />
<br />
''Kapitalet'' kan vara en svårläst bok, särskilt om man inte har någon kunskap om Marx ekonomikritik sedan tidigare. Därför är någon sorts guide att rekommendera, exempelvis [[Guide till Kapitalet|Krigsmaskinens egna]], där vi också hänvisar vidare till flera andra läsningar.<br />
<br />
'''[[Time, labor, and social domination]] av [[Moishe Postone]]'''<br><br />
Moishe Postone har i en rigorös omtolkning av Karl Marx ekonomikritik lagt fram en ny förståelse av Marx som går bortom den traditionella marxismen och ger nya perspektiv på den samtida globala kapitalismen.<br />
<br />
Boken läses med fördel efter eller parallellt med ''[[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]''. Läs också Postones kortare ”[http://platypus1917.home.comcast.net/~platypus1917/postonemoishe_rethinkingmarx1995.htm Rethinking Marx]” som introduktion.<br />
<br />
'''[[Till våra vänner]] av [[Osynliga kommittéen]]'''<br><br />
Den Osynliga kommittéens hittills mest fylliga redogörelse av sin analys och strategi. Mer riktad till radikaler och militanta, till de som delar kommittéens sensibilitet (därav titeln), och mindre till den utomstående. Förkunskaper behövs kanske därför inte lika mycket som en delad inställning. Referenser är ofta outtalade eller bara nämnda i förbifarten. Se vår artikel för relaterade trådar.<br />
<br />
'''[[Cybernetikens hypotes]] av [[Tiqqun]]'''<br><br />
Cybernetik är det tvärvetenskapliga studiet av kontroll och kommunikation i alla sorters system. Utgångspunkten för den här boken är att cybernetikens sätt att förstå människan, samhället och världen har varit centralt för den politiska utvecklingen i så kallat demokratiska länder under 1900-talet. Tiqqun undersöker cybernetiken som en regeringsteknologi, utvecklad för att minimera antalet "störningar" i vårt samhälle – ett samhälle där anordningar alltmer har kommit att ersätta människor som styrande instanser.<br />
<br />
Förutom överflödet av referenser (vi trådar flera i vår artikel) används ett särpräglat språk som kan vara svårförståeligt för den som är obekant med de osynligas texter. Förkunskaper är inte lika viktigt som omläsning. Återigen hoppas vi att vår artikel kan hjälpa.<br />
<br />
'''[http://www.bopsecrets.org/SI/ Situationist international anthology] redigerad av Ken Knabb'''<br><br />
Knabbs antologi är den hittills mest omfattande av engelska översättningar av [[Situationistiska_Internationalen|situationisternas]] texter. Långt ifrån heltäckande men med de viktigaste bidragen bortsett från böckerna. Den samlar texter från innan internationalens grundande, ett urval från [[Internationale Situationniste|tidskriften]], flera pamfletter och flygblad, och även några interna dokument. För en god grundförståelse av situationisternas bidrag till radikalt tänkande är den oundgänglig.<br />
<br />
Förkunskaper är inte nödvändiga men viss koll på de avantgardistiska rörelserna under 1900-talet och viss bekantskap med [[Georg Lukács]] underlättar. En god ingång för den obekanta är [https://1000littlehammers.files.wordpress.com/2010/02/jappe-guy_debord.pdf Anselm Jappes monografi över Debord] och antologin ''The Situationist International. A Critical Handbook''.<br />
<br />
'''[[Imperiet]] av [[Michael Hardt]] & [[Antonio Negri]] (2000)'''<br><br />
I [[Imperiet]] beskriver Hardt och Negri den globala ordning som varit i vardande från 70-talet och fråmåt till idag. Denna ordning, som de kallar Imperiet, kommer ur produktionens omvandling till en [[biopolitik|biopolitisk produktion]] samt [[suveränitet]]ens omvandling till ett decentrerat och biopolitiskt [[kontrollsamhälle]]. Boken finns [https://monoskop.org/images/9/95/Hardt_Michael_Negri_Antonio_Empire.pdf tillgänglig fritt på engelska], som av många anses vara bättre än den svenska översättningen.<br />
<br />
'''[[24/7|24/7 – Late capitalism and the ends of sleep]] av Jonathan Crary'''<br><br />
24/7 kallar Jonathan Crary den befallning, det krav och den förväntning som har börjat dominera samtiden. ”Det är en tid som inte längre passerar, bortom klocktid.” Med 24/7 utbreder sig en generalisering av liv utan sömn, utan rast, alltid verksamt, alltid tillgängligt.<br />
<br />
Boken är överfylld med filosofiska och konstnärliga referenser som möjligen förvirrar den som är obekant, men kan med fördel tas som tips för vidare utforskning. Språkdräkten är påtagligt akademisk, vilket kanske avskräcker den ovana.<br />
<br />
'''[[In the shadow of the silent majorities]] av [[Jean Baudrillard]] (1978)'''<br><br />
Baudrillards tes är att ”massorna” har försvunnit och att det sociala är över; med andra ord att det politiska så som vi förstår det har upphört. Baudrillard utmanar sociologiska förståelser av det sociala och av massan. Traditionellt har de setts som ett fält av potentiell energi, av urladdningar, av rörelse, förändring, osv. Men bara potentiellt, för om ingen tog till orda och blev massornas röst så förblev massorna en tyst majoritet. Baudrillard vill vända på den här förståelsen. Tvärtom, menar han, är nu den tysta majoriteten inte en smältdegel av virtuella begär och produktivitet utan ett slags svart hål som slukar det sociala. Massan har inte någon positiv definition utan karaktäriseras av att den är så indistinkt, så grå och neutral - ”varken det ena eller det andra (ne-uter)”. Och dess tystnad är dess styrka. ([[In the shadow of the silent majorities|Läs mer...]])<br />
<br />
'''[[The making of the indebted man]] / [[Governing by debt]] av [[Maurice Lazzarato]]<br><br />
...<br />
<br />
<br />
'''[[There is no unhappy revolution]] av Marcello Tari<br><br />
...<br />
<br />
<br />
'''[[Karl Marx on alienation and technology]] av Amy Wendling<br><br />
...<br />
<br />
<br />
<br />
|}<br />
<br />
= Förutsätter goda förkunskaper =<br />
Goda förkunskaper innebär inte bara att man har god förståelse av begrepp och terminologi för respektive text, det innebär att man har god erfarenhet och förståelse av den vidare diskussion som förts kring de tänkare och tankesystem som behandlas.<br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
== Enskilda artiklar och essäer ==<br />
<br />
<br />
== Böcker ==<br />
<br />
<br />
|}</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Iran_2021-2022&diff=4067Iran 2021-20222023-12-23T17:55:59Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Iran2022-1.jpg|right]]<br />
[[Bild:Iran2022-2.jpg|right]]<br />
[[Bild:Iran2022-3.jpg|right]]<br />
[[Bild:Iran2022-4.jpeg|right]]<br />
* Black Rose: [https://blackrosefed.org/iranian-anarchists-on-demonstrations-in-response-to-police-murder-of-mahsa-amini/ Iranian Anarchists on Protests in Response to Police Murder of Mahsa Amini] (20-23 sept)<br />
* CrimethInc: [https://sv.crimethinc.com/2022/09/28/revolt-in-iran-the-feminist-resurrection-and-the-beginning-of-the-end-for-the-regime Revolt in Iran] (28 sept)<br />
* [https://www.jadaliyya.com/Details/44479/Figuring-a-Women%E2%80%99s-Revolution-Bodies-Interacting-with-their-Images Figuring a women's revolution: Bodies interacting with their images] (5 okt)<br />
* Iman Ganji & Jose Rosales: [https://thetragiccommunity.wordpress.com/2022/10/27/tomorrow-was-shahrivar-1401-notes-on-the-iranian-uprisings/ Tomorrow was Shahrivar 1401: Notes on the iranian uprisings] (27 okt)<br />
* Maryam Alaniz: [https://non.copyriot.com/women-life-freedom-strategic-perspectives-on-the-iranian-revolt/ Women, life, freedom: Strategic perspectives on the iranian revolt] (28 okt)<br />
* Arash Azizi: [https://brooklynrail.org/2022/11/field-notes/Women-Life-Freedom Women, Life, Freedom - The Iranian revolution of 1979 changed the world; so can the 2022 revolution] (? nov)<br />
* Workers organizing action committees: [https://non.copyriot.com/from-today-to-the-revolution/ "From today to the revolution"] (4 nov)<br />
* [https://itsgoingdown.org/interview-with-comrade-from-iran/ Interview on the continuing revolt in Iran] (7 nov)<br />
* Manjanigh: [https://slingerscollective.net/evin-prison-riot/ Evin Prison Riot] (19 nov?)<br />
* CrimethInc: [https://sv.crimethinc.com/2023/03/08/jin-jiyan-azadi-woman-life-freedom-the-genealogy-of-a-slogan Jin, Jiyan, Azadi (Woman, Life, Freedom): The Genealogy of a Slogan] (8 mars)<br />
* Wildcat: [https://www.angryworkers.org/2023/03/30/iran-the-regime-must-go-wildcat-no-111/ “The regime must go!”] (?)<br />
* [https://thetragiccommunity.wordpress.com/2023/11/10/the-logic-of-revolution-in-its-popular-form-notes-on-rebellion-of-the-slogans/ The Logic of Revolution in Popular Form: Notes on ‘Rebellion of the Slogans’] (10 nov)<br />
* [VIDEO] VICE news: [https://www.youtube.com/watch?v=VAQRCCWsi-s On the ground during Iran's uprising] (23 Dec 2023)<br />
<br />
[[Kategori:Uppror]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Sociologiska_kollegiet&diff=4066Sociologiska kollegiet2023-12-21T20:07:53Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div>'''Sociologiska kollegiet''' ("Collège de Sociologie") var en grupp av löst sammanknutna franska intellektuella som grundades 1937 i Paris och upplöstes 1939. Grundarna var [[Georges Bataille]], Georges Ambrosino, Roger Caillois, [[Pierre Klossowski]], Pierre Libra och Jules Monnerot. Andra som deltog var bland andra Michel Leiris, Alexandre Kojève, Jean Paulhan, Jean Wahl och [[Walter Benjamin]].<br />
<br />
Kollegiet existerade i form av informella diskussionskvällar som oftast hölls i bakre rummet i en lokal bokhandel. De förenades i sin kritik och besvikelse över [[surrealism]]en som de ansåg fokuserade för mycket på det undermedvetna och därmed bortsåg från den sociala dimensionen i den mänskliga existensen. Istället vände de fokuset till vad de kallade "helig sociologi".<br />
<br />
Kollegiet höll föreläsningar och diskussioner om många ämnen tills de efter två år, 1939, pågrund av kriget tvingades upplösas.<br />
<br />
== Länkar ==<br />
* Empson, Erik. [http://www.generation-online.org/p/fpbataille5.htm "Bataille, Durkheim, and the meaning of sacred sociology"].<br />
* Grindon, Gavin. "The breath of the possible". [http://www.generation-online.org/c/Grindon.pdf PDF]<br />
<br />
[[Kategori:Georges Bataille]]<br />
[[Kategori:Surrealism]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Sk%C3%A5despelssamh%C3%A4llet&diff=4065Skådespelssamhället2023-12-16T18:31:13Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div><br><br />
<center><br />
{| style="width:60%; background:#fcfcfc; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"<br />
|style="width:35%; color:#000"|<br />
[[Bild:Spectaculaire.jpg|center]]<br />
<br><br />
<br />
=== Boklänkar ===<br />
* [http://classiques.uqac.ca/contemporains/debord_guy/societe_du_spectacle/spectacle.html La Société du spectacle]<br />
* [https://www.marxists.org/svenska/debord/1967/skadespelssamhallet/index.htm Skådespelssamhället] översatt av Bengt Ericson, 2002.<br />
* [https://www.marxists.org/reference/archive/debord/society.htm The society of the spectacle] översatt av [[Fredy Perlman]] och Jon Supak, 1970. [https://monoskop.org/images/e/e4/Debord_Guy_Society_of_the_Spectacle_1970.pdf pdf]<br />
* [https://www.cddc.vt.edu/sionline/si/tsots00.html The society of the spectacle] översatt av Donald Nicholson-Smith, 1994.<br />
* [http://www.bopsecrets.org/SI/debord/index.htm The society of the spectacle] översatt av Ken Knabb, 2002. [https://files.libcom.org/files/The%20Society%20of%20the%20Spectacle%20Annotated%20Edition.pdf pdf]<br />
* [https://unredacted-word.pub/spectacle/ The society of the spectacle] översatt av Ron Adams, 2021.<br />
<br />
<br />
=== Rekommenderade artiklar och essäer ===<br />
* Eric-John Russell: [https://cominsitu.wordpress.com/2020/10/30/from-the-commodity-to-the-spectacle-debords-marx-russell-2019/ From the commodity to the spectacle: Debord’s Marx]<br />
* Tom Bunyard: Debord, Time and History<br />
<br />
<br />
=== Utvecklad innehållsförteckning med referenser ===<br />
<br />
Siffror inom parantes hänvisar till paragrafer.<br />
<br />
'''0 - FÖRORD TILL FJÄRDE ITALIENSKA UTGÅVAN [1979]'''<br><br />
<br />
:Akademi och teorikonsumtion — [[Operaismo]] och [[autonomia]] — [[Strategi]] — Clausewitz ''Der Feldzug von 1816 in Frankreich'' — [[Om teori och praktik]] — [[Maj 1968]] — [[Lettristerna]] och överskridandet av konsten — (Kontra-)Terrorism, konspiration — Gianfranco Sanguinettis ''[https://www.notbored.org/censor.html Truthful Report on the Last Chances to Save Capitalism in Italy]''<br />
<br />
'''0 - FÖRORD TILL TREDJE FRANSKA UTGÅVAN [1992]'''<br><br />
<br />
:Det integrerade skådespelet<br />
<br />
'''1 - FULLSTÄNDIG UPPDELNING (1-34)'''<br><br />
'''Begreppet skådespel (1-16) — Åskådandet (17-22) — Skådespelets ursprung (23-29) — Total alienation (30-34)'''<br />
<br />
:[[Alienation]] och [[Guide_till_Kapitalet#Varufetischismen|varufetischism]] — [[Formell och reell underordning|Verklig subsumtion]] — [[Hegel]]s ''[[Andens fenomenologi]]'' — David Riesmans ''The lonely crowd''<br />
<br />
'''2 - VARAN SOM SKÅDESPEL (35-53)'''<br><br />
'''Varan (35-39) — Utveckling och framsteg: Koloniseringen av samhällslivet (40-44) — Automatisering (45) — Bruksvärdets fallande tendens (46-53)'''<br />
<br />
:[[Georg Lukács]] ''[[Historia och klassmedvetande]]'' — Varufetischism och alienation — Kapitalismens uppkomst — Produktivkrafternas utveckling — Industrialisering, specialisering och borgerlig vetenskap — Varans humanism — Behov och berövande genom varan — Bruksvärde och bruk i skådespelet — [[Psykoanalys|Freud]]s ''Jaget och Detet''<br />
<br />
'''3 - ENHET OCH SPLITTRING I FRAMTRÄDELSEN (54-72)'''<br><br />
'''Kapitalismen som globalt system (54-58) — Banaliseringen (59-62) — Skådespelet som koncentrerad eller utbredd (63-65) — Varans förvärldsligande (66-72)'''<br />
<br />
:Kritik av statskapitalism — Konsumism — Livsstil och roller<br />
<br />
'''4 - PROLETARIATET SOM SUBJEKT OCH SOM REPRESENTATION (73-124)'''<br><br />
'''Den verkliga rörelsen (73-74) — Hegel och historiskt tänkande (75-78) — Marx projekt och dess begränsningar (79-90) — Första Internationalen (91) — Kritik av anarkismen (92-94) — Socialdemokrati: reformistisk och revolutionär (95-103) — Byråkrati och ideologi som självändamål (104-111) — Leninism vid makten (112-113) — Det nya proletariatet och rådet (114-124)'''<br />
<br />
:[[Den verkliga rörelsen]] — [[Pariskommunen]] och [[Första internationalen]] — Hegel och [[dialektik]] — [[Karl Korsch]] — Utopisk socialism: Henri de Saint-Simon, Charles Fourier, Etienne Cabet, Robert Owen, Henry George — George Sorel — Georg Lukács ''Historia och klassmedvetande'' — [[Bakunin]] om “osynliga lotsar” — [[Spanska revolutionen]] — Spartakisterna, [[Rosa Luxemburg]] och Karl Liebknecht — [[Lenin]] och bolsjevikerna — Arbetaroppositionen — Ante Ciliga — Östtyska upproret 1953 och Ungerska upproret 1956 — [[Ludditer]]na — Debords [https://www.marxists.org/svenska/tidskrifter/si/66-10-nedgang.htm Varuskådespelets nedgång och fall] — [[Anton Pannekoek]] och [[Ultravänstern|rådskommunism]] — Robert Musils ''Mannen utan egenskaper''<br />
<br />
'''5 - TID OCH HISTORIA (125-146)'''<br><br />
'''Tid och mänsklig historia (125-126) — Cyklisk och historisk tid (127-132) — Gudomlig rätt och myter (133-135) — De monoteistiska religionernas kompromiss (136-138) — Renässans och borgarklassens framväxt (139-143) — Franska revolutionen (144-146)'''<br />
<br />
:Novalis — Messianism och apokalyptik — Bondeuppror — Augustinus ''Guds stad'' — Norman Cohns ''The pursuit of the millenium'' — Machiavelli — Fronden (franska inbördeskriget 1648–1653) — Debords (orealiserade) film ''Les aspects ludiques manifestes et latents dans la Fronde'' (på engelska: “Visible and Hidden Playful Aspects in the Fronde”) — [[Franska revolutionen]]<br />
<br />
'''6 - SKÅDESPELETS TID (147-164)'''<br><br />
'''Pseudocyklisk tid (147-151) — Fritid och konsumtion (152-154) — Historiens förlamning (155-161) — Det revolutionära projektet: förallmänligat historiskt liv (162-164)'''<br />
<br />
:Baltasar Gracians ''Handbok i levnadskonst'' — Debords [https://www.cddc.vt.edu/sionline/si/everyday.html Perspectives for conscious changes in everyday life] — Jubelår — [https://www.marxists.org/svenska/marx/brev/1843_sept.htm Marx brev till Arnold Ruge september 1843]<br />
<br />
'''7 - FYSISK PLANERING (165-179)'''<br><br />
'''Varans rum (165-169) — Urbanisering som uppdelningens teknik (170-174) — Staden, landet och historia (175-177) — Unitär urbanism (178-179)'''<br />
<br />
:Machiavellis ''Fursten'' — [[I staden|Stadsplanering]] — Georges-Eugène Hausmann — Lewis Mumfords ''The city in history'' — [[Om förkapitalistiska produktionssätt|Det “asiatiska” produktionssättet]] — [[Unitär urbanism]] — [[Lek]] — [[Raoul Vaneigem]]s [http://www.bopsecrets.org/SI/12.selfman.htm Notice to the civilized concerning generalized self-management]<br />
<br />
'''8 - NEGATION OCH KONSUMTION I KULTUREN (180-211)'''<br><br />
'''Kulturen och dess självförstörelse (180-188) — Barocken (189) — Avantgarden (190-193) — Skådespelets tänkande som det falska medvetandets allmänna vetenskap (194-202) — Teoretisk rekuperation och dess praktiska kritik (203-211)'''<br />
<br />
:Arnold Ruge, brev till Marx mars 1843 — Marx ''[https://www.marxists.org/svenska/marx/1843/01-d001.htm Kritik av Hegels rättsfilosofi]'' — [[Dada]] — [[Surrealism]] — Marshall McLuhan — Clark Kerrs ''The uses of the university'' — Strukturalism — Daniel Boorstins ''The image: a guide to pseudo-events in America'' — Roland Barthes ''Litteraturens nollpunkt'' — [[Om détournement|Détournement]] — Kierkegaards ''Filosofiska fragment'' — Lautréamont<br />
<br />
'''9 - IDEOLOGIN FÖRKROPPSLIGAD (212-221)'''<br><br />
'''Ideologi (212-217) — Medvetande, närvaro, sanning (218-221)'''<br />
<br />
:K. Mannheims ''Total ideologi'' — Marx [https://www.marxists.org/svenska/marx/1845/03-d006.htm Teser om Feuerbach] — Joseph Gabels ''False consciousness'' — Social patologi<br />
<br />
[[Bild:Samhallet.jpg|center]]<br />
<br><br />
<br />
|}<br />
</center><br />
<br />
<br />
[[Kategori:Situationistiska internationalen]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=The_Confusions_of_Commodity-Fetishism&diff=4064The Confusions of Commodity-Fetishism2023-12-08T17:28:47Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div>Sidorna 108-119 i Howard Rouse & Sonia Arribas ''Egocracy. Marx, Freud and Lacan'' (2011).<br />
<br />
----<br />
<br />
<br />
=== The Confusions of Commodity-Fetishism… ===<br />
In the (proletarian) subject of capitalism, then, the real is continually and practically, that is, ''socially'' and ''symbolically'', knotted and bound up with its ''imaginary'' appearances (which are much more, of course, as the product of social reality, than mere »appearances«). As a particular ''social'' or ''symbolic'' order, or mode of production, capitalism continuously constitutes and reconstitutes a (proletarian) subject folded across these two opposing registers. We can further develop our comprehension of this peculiar logic of knotting and folding by turning our attention to Marx’s extremely famous, but also extremely misleading, section »The Fetishism of the Commodity and Its Secret« (C1: 163–77).<br />
<br />
The first thing that strikes us about this section of ''[[Guide till Kapitalet|Das Kapital]]'' is that it is situated before Marx’s uncovering of the very specific characteristics of the circulation of capital; before, that is, his demonstration of the fact that capitalism is constituted, as a particular mode of production, by the inclusion (and production) of the (proletarian) ''subject'', by the availability on the market of the particular commodity of the subject’s labor-power. As a consequence of this, Marx’s discussion of commodity-fetishism is only and exclusively concerned with commodities as ''objects''. The well-known example that he provides is that of a »table«, »an extremely obvious, trivial ''thing''« (C1: 163) (»[c]ommodities are ''things''« (C1: 178), Marx tells us a little later). There is »nothing mysterious«, he claims, about this table’s use-value; it »satisfies human needs« (C1: 178), we eat at it, drink at it, talk at it, whatever. Once the same table possesses an exchange-value, however, its character is absolutely transformed: »as soon as it emerges as a commodity, it changes into a thing which transcends sensuousness. It not only stands with its feet on the ground, but, in relation to all other commodities, it stands on its head, and evolves out of its wooden brain grotesque ideas, far more wonderful than if it were to begin dancing of its own free will« (C1: 163–4)<br />
<br />
It should be obvious – on the terms of our reconstruction so far – that these comments cannot be simply transferred to the commodity insofar as it is a subject. Firstly, of course, because Marx would not have to resort to prosopopoeia; the brains of subjects can evolve »grotesque ideas« all by themselves. But secondly, and much more importantly, because there undoubtedly is something »mysterious« about the use-value of the (proletarian) subject. As we have seen, this particular use-value creates surplus-value for the capitalist, as long as it has already been counted (as labor-power) by the exchange-value of the commodity-form. This »mystery« (this crisscrossing intersection of use-value, value and exchange-value) should already alert us to the fact that commodity-fetishism is going to be something very different when it concerns the subject than it is when it only concerns objects. And the whole problem with Marx’s analysis is that it stops seriously short of any explication, or even awareness, of this fundamental difference. Indeed – in complete indifference to what he will later point out about the subjective specificity of capitalism – Marx actually defines the logic of commodity-fetishism as a simple inversion of the subjective (or social) and the objective, the human and the thing-like:<br />
<br />
:»The mysterious character of the commodity-form consists […] simply in the fact that the commodity reflects the social characteristics of men’s own labour as objective characteristics of the products of labour themselves, as the socio-natural properties of these things. Hence it also reflects the social relation of the producers to the sum total of labour as a social relation between objects, a relation which exists apart from and outside the producers. Through this substitution, the products of labour become commodities, sensuous things which are at the same time suprasensible or social. In the same way, the impression made by a thing on the optic nerve is perceived not as a subjective excitation of that nerve but as the objective form of a thing outside the eye. In the act of seeing, of course, light is really transmitted from one thing, the external object, to another thing, the eye. It is a physical relation between physical things. As against this, the commodity-form, and the value-relation of the products of labour within which it appears, have absolutely no connection with the physical nature of the commodity and the material [''dinglich''] relations arising out of this. It is nothing but the definite social relation between men themselves which assumes here, for them, the fantastic form of a relation between things. In order, therefore, to find an analogy we must take flight into the misty realm of religion. There the products of the human brain appear as autonomous figures endowed with a life of their own, which enter into relations both with each other and with the human race. So it is in the world of commodities with the products of men’s hands. I call this the fetishism which attaches itself to the products of labour as soon as they are produced as commodities, and is therefore inseparable from the production of commodities.« (C1: 164–5)38<br />
<br />
The fetishism of the commodity is conceived here in terms of the »objective« or »thing-like« aspect that »subjective« or »social« relations between people (»men«, »the human race«) acquire in any commodity-producing society. Marx is saying nothing ''specific'', that is, about capitalist society (for such a society, as we have seen, is not constituted by the simple production of commodities, something which is common to many social forms, but instead by the inclusion (and simultaneous exclusion) of the subject within (and from) the logic of the commodity-form). We do not want to criticize Marx, then, by saying that his analysis of commodity-fetishism is false. As far as it goes, it is correct; it applies to every mode of production in which commodities are produced. But, to repeat, it tells us nothing about the particularity of capitalism, and in the context of Marx’s whole work – and, even more, of the reconstruction of it that we are advancing here – this certainly has to be considered to constitute a serious problem.<br />
<br />
Why? Because in the specifically capitalist mode of production it is impossible to speak of any simple inversion of the »subjective« or »social« and the »objective«, of the »human« or »personal« and the »thing-like«. Capitalism is constituted, as a particular social form, by the inclusion of the »subject« within the »objective« logic of the commodity-form, by the reduction of the supposed »humanity« or »personality« of this subject to the »thing-like« status of an exchange-value (the exchange-value of labor-power). This inclusion or reduction is not, of course, the whole story, because it can only produce surplus-value for the capitalist when something (labor) resists it – obviously, at the very same time as it succumbs to it (as labor-power). Capitalist »society« divides, folds and knots the (proletarian) subject, we might say, between and across an »objective« and »thing-like« aspect (the exchange-value of the commodity of labor-power) and a properly »subjective«, but hardly simply »human« or »personal«, quality or activity (the actual labor that it performs for the capitalist). Marx’s logic of commodity-fetishism, a simple inversion of the »subjective« and the »objective«, the »human« and the »thing-like«, is ''redoubled'', that is, ''within'' the (proletarian) subject itself. The (proletarian) subject is produced by capitalism as an inextricably knotted subject-object. There is a kind of »objectivity« inherent and inextirpable in the »subjectivity« of this subject. And the profound problem with this mode of production, as we have shown (and for the proletarians, of course, not for the capitalists), is that the ''real'' social activity of this subject (its labor) tends to be representatively swallowed up by its ''imaginary'', but at the same time very practically »real«, »objectivity« (the commodity of its labor-power). If Marx defines capital as a »social relation between persons which is mediated through things« (C1: 932), we can add the crucial qualification, and there lies here a world of difference: »a social relation between persons [''somehow produced as things''] which is [''itself''] mediated through things.«<br />
<br />
<br />
=== …and their Contradictory Consequences ===<br />
There is an ambiguity, then, not to say a potentially very serious lack and inadequacy, in Marx’s conceptualization of the logic of commodity-fetishism. The idea of a simple inversion of the »subjective« (or »social«) and the »objective«, the »human« and the »thing-like«, because it applies to every mode of production in which commodities are produced, fails to take account of that specific »objective« knotting of the subject that uniquely characterizes capitalism. Throughout ''Das Kapital'', we want to claim in these concluding pages, this ambiguity, and possible inadequacy, has to be seen to give rise to a series of ambivalences and contradictions in Marx’s numerous thematizations of the nature of the proletarian subject. (Ambivalences, we ought to stress, which Marx never displays in his depictions of the capitalist. The capitalist subject is always, for Marx, nothing more than the »personification« (C1: 254), the »bearer« (''Träger''), of the relentless desire to produce and accumulate his own ''raison d’être'', surplus-value; even if he is also, in a manner somewhat analogous to the proletarian, irredeemably divided from himself in his fetishistic failure or, more properly perhaps, self-interested refusal (and here he would somewhat differ from the worker), to comprehend and articulate the actual basis of this production.) More specifically, we can say that to the extent that Marx does not reflect upon the particularly capitalist characteristics of commodity-fetishism, the redoubling of its logic within the (proletarian) subject, he experiences the temptation to revert to some of the theoretical incoherencies that we have already seen to afflict his early and middle periods. When Marx fails to problematize the specifically capitalist knotting of the (proletarian) subject, he again starts to resort, that is, to the humanistic language of alienation or to the idea of a simple conflict and contradiction between the relations and forces of production.<br />
<br />
On the occasions that Marx conceives of commodity-fetishism in terms of a language of alienation, he tends to veer – as in his early writings, in fact – between granting to this term a purely technical meaning and, in addition, apportioning to it a whole host of stronger connotations. According to the technical meaning, which is indisputably correct, the (proletarian) subject ''alienates'' his labor to the capitalist; this labor, and its product, are the sole property of the latter. The problem – already hinted at in the long quotation on commodity-fetishism above – is that, a lot of the time, this purely technical meaning of the word gets inextricably entangled with its other, less philosophically innocent, associations; as, for instance, in the following passage from the »Results of the Immediate Process of Production«:<br />
<br />
:»the rule of the capitalist over the worker is the rule of things over man, of dead labour over the living, of the product over the producer […] Thus at the level of material production […] we find the same situation that we find in religion at the ideological level, namely the inversion of subject into object and vice versa […] What we are confronted by here is the ''alienation [Entfremdung]'' of man from his own labour. To that extent the worker stands on a higher plane than the capitalist from the outset, since the latter has his roots in the process of alienation and finds absolute satisfaction in it whereas right from the start the worker is a victim who confronts it as a rebel and experiences it as a process of enslavement.« (RIPP: 990)<br />
<br />
It is hard to separate here the unobjectionable technical meaning of alienation – the rule of »the product over the producer«, »the alienation of man from his own labor« – from its theoretically unsustainable, Feuerbachian-humanist inflection (something that we have already subjected to criticism in section 1). According to this inflection, what the inversion of commodity-fetishism ''alienates'' is »man« himself, a »living« being, an implicitly purely human (proletarian) subject who, precisely because he essentially exists outside, »on a higher plane« than, capital, can clearly and directly confront the simple »enslavement« that it imposes on him as a »victim« and a »rebel«.<br />
<br />
Marx most notably flirts with the notion of a straightforward contradiction between forces and relations of production in a very short and, perhaps because of its exceptionality, almost freestanding chapter of ''Das Kapital'' entitled »The Historical Tendency of Capitalist Accumulation« (C1: 927–30).39 We find here the following famous claims and predictions, actually quite rare in Marx, about the inevitably approaching end of the capitalist mode of production:<br />
<br />
:»This […] is accomplished through the action of the immanent laws of capitalist production itself, through the centralization of capitals. One capitalist always strikes down many others. Hand in hand with this centralization, or this expropriation of many capitalists by a few, other developments take place on an ever-increasing scale, such as the growth of the co-operative form of the labour process, the conscious technical application of science, the planned exploitation of the soil, the transformation of the means of labour into forms in which they can only be used in common, the economizing of all means of production by their use as the means of production of combined, socialized labour, the entanglement of all peoples in the net of the world market, and, with this, the growth of the international character of the capitalist regime. Along with the constant decrease in the number of capitalist magnates, who usurp and monopolize all the advantages of this process of transformation, the mass of misery, oppression, slavery, degradation and exploitation grows; but with this there also grows the revolt of the working class, a class constantly increasing in numbers, and trained, united and organized by the very mechanism of the capitalist process of production. The monopoly of capital becomes a fetter upon the mode of production which has flourished alongside and under it. The centralization of the means of production and the socialization of labour reach a point at which they become incompatible with their capitalist integument. This integument is burst asunder. The knell of capitalist private property sounds. The expropriators are expropriated.« (C1: 929)<br />
<br />
The »revolt of the working class« is blithely equated here – in a strange return to those teleological assumptions that we have already shown to be indefensible in section 2 – with a virtually logical »incompatibility« between the »centralized« and, relatedly but much more importantly, »socialized« forces of production and the »private« capitalist relations of production that act as their fettering integument.<br />
<br />
We do not want to dwell here on the radically unsatisfactory character of these two re-appearing motifs; for we have already done this in our previous analyses. Instead, what we want to argue is that, at a number of other points in ''Das Kapital'' (and related works), Marx starts to call into question and, in fact, effectively demolishes, the presuppositions that support them both. At a more general level, Marx starts to interrogate the first motif when he suggests that the capitalist mode of production does not ''alienate'' the proletarian subject – at least not in anything more than a technical sense – but instead ''constitutes'' and ''produces'' it in what can only be described as a degraded form. (Marx’s various descriptions of this degradation, both mental and physical, are virtually omnipresent throughout his magnum opus, and they are well-known enough not to require here any detailed repetition.) He starts to interrogate the second motif when he suggests that collectivization and co-operation – the »centralization« and »socialization« of the passage quoted above – are not revolutionary forces of production that resist the capitalist relations of production, but instead characteristics that irrecusably pertain to nothing less than these relations of production themselves. »Being independent of each other«, Marx tells us, »the workers are isolated. They enter into relations with the capitalist, but not with each other.<br />
<br />
Their co-operation only begins with the labour process, but by then they have ceased to belong to themselves. On entering the labour process they are incorporated into capital. As co-operators, as members of a working organism, they merely form a particular mode of existence of capital. Hence the productive power developed by the worker socially is the productive power of capital. The socially productive power of labour develops as a free gift to capital whenever the workers are placed under certain conditions, and it is capital which places them under these conditions« (C1: 451).<br />
<br />
Marx’s words become even more pointed when he really begins to draw out the consequences of the specifically capitalist logic of commodity-fetishism, that is, following everything that we have already said in this section, of the specifically capitalist division of the (proletarian) subject. We can group these consequences, to conclude, under four main headings (and the relative brevity of our remarks will be justified by the re-elaboration that they receive in the ensuing sections).<br />
<br />
In the first place Marx shows how the division of the proletarian subject between its labor and the commodity of its labor-power, a division that tends to produce and reproduce itself – at least from the perspective of this subject – in the form of the disappearance of the former term under the ministrations of the latter, also corresponds, and once again from the point of view of this subject, to an elision of the fundamental difference between paid and unpaid, necessary and surplus labor. Indeed, Marx refers to these two things as the »double [''zweierlei''] consequence« of the specifically capitalist division of the subject. For if, on the one hand, »[t]he value or price of the labouring power takes the semblance of the price or value of labour itself, although, strictly speaking, value and price of labour are senseless terms«, then, on the other hand:<br />
<br />
:»although one part of the workman’s daily labour is paid, while the other part is unpaid, and while that unpaid or surplus labour constitutes exactly the fund out of which surplus value or profit is formed, it seems as if the aggregate labour was paid labour […] This false appearance distinguishes wages labour from other historical forms of labour. On the basis of the wages system even the unpaid labour seems to be paid labour. With the slave, on the contrary, even that part of his labour which is paid appears to be unpaid. Of course, in order to work the slave must live, and one part of his working day goes to replace the value of his own maintenance. But since no bargain is struck between him and his master, and no acts of selling and buying are going on between the two parties, all his labour seems to be given away for nothing […] Take, on the other hand, the peasant serf, such as he, I might say, until yesterday existed in the whole East of Europe. This peasant worked, for example, three days for himself on his own field or the field allotted to him, and the three subsequent days he performed compulsory and gratuitous labour on the estate of his lord. Here, then, the paid and unpaid parts of labour were sensibly separated, separated in time and space; and our Liberals overflowed with moral indignation at the preposterous notion of making a man work for nothing […] In point of fact, however, whether a man works three days of the week for himself on his own field and three days for nothing on the estate of his lord, or whether he works on the factory or the workshop six hours daily for himself and six for his employer, comes to the same, although in the latter case the paid and unpaid portions of labour are inseparably mixed up with each other, and the nature of the whole transaction is completely masked by the intervention of a contract and the pay received at the end of the week. The gratuitous labour appears to be voluntarily given in the one instance, and to be compulsory in the other. That makes all the difference.« (WPP: 98–9)<br />
<br />
In the final part of the following chapter, we will return to this essential demarcation between capitalist and pre-capitalist modes of production (and especially to the example that Marx provides here of the east European ''corvée''), in order to show how it really is a demarcation that makes, in terms of the theorizations of the subject that it implies, »all the difference«. For the moment, however, it perhaps suffices to say – for this is also an issue that we will be returning to later on – that this elision of the distinction between paid and unpaid, necessary and surplus labor is effectively redoubled in capitalism by the further elision of the distinction between productive and individual consumption. (Productive consumption, Marx informs us, refers both to the means of production that are consumed by proletarian labor in order to produce surplus-value and to the consumption of this labor by the capitalist; individual consumption refers to those means of subsistence that the proletarian consumes with the money that he receives for the sale of the commodity of his labor-power (C1: 717–8).) In a nutshell, then, if the work of the proletarian subject is inevitably made up a combination and intermixture of the two inseparable »moments« of necessary and surplus labor, then so too are the commodities that are finally produced by this work. And, crucially – and speaking of course, as Marx reminds us, of the full »social scale« (C1: 717) of the capitalist mode of production – it is precisely these commodities that the proletariat consumes at the same time as it produces them or, in Marx’s own terms, that it individually consumes at the same time as it produces them through its productive consumption. The proletarian subject consumes, we might say – in an equally undifferentiated form – the very conditions of its own production.<br />
<br />
Secondly, Marx links the »appearance« of »voluntariness« described above to what it is only appropriate to call the »free« implication of the proletarian subject in the perpetuation of the conditions of its own subordination. Now, Marx of course famously defines this subject as being »free« in a »double sense [''in dem Doppelsinn'']«. That is, if, on the one hand, it is »free« to sell the commodity of its own laborpower, then, on the other hand, it is only »free« to do this because it has already been »freed« from the ownership of the means of production (C1: 271–3), rendered, in Marx’s shorthand designation, ''»vogelfrei«'' (C1: 896). This latter »freedom« – which is naturally nothing more than a form of unfreedom – does nothing to override, however, the characteristics that are attached to the former (and which are certainly more difficult to describe in purely negative terms). For if we quickly run through the long list of attributes that Marx provides in ''Das Kapital'', and also – and especially – in the »Results of the Immediate Process of Production«, we can see that this former sense effectively determines »the free worker« as »individual«, »independent«, »intensive« and »energetic«; as »self-controlled«, »responsible«, »diligent« and »skilled«; and as »talented«, »competitive«, »flexible« and »versatile« (the »fluidity« of the proletarian subject makes it fundamentally »indifferent«, Marx claims, to the »particular content« of its labor). All of these characteristics are essentially reinforced, moreover, by local and specific variations in the market price of laborpower – variations that can increase, within strictly defined limits, of course, the worker’s ability to do with his money what he sees fit – and by the fact that he is also »free«, as Marx succinctly puts it, to periodically »change masters« (C1: 697; 723–4; RIPP: 1013–4; 1031–4).<br />
<br />
Thirdly – and emphasizing now the inescapable inverse of all of these attributes; emphasizing, that is, the determination of the proletarian subject as ''»vogelfrei«'' – Marx also shows how the »freeing« of this subject from the ownership of the means of production must also be seen to imply what we can only refer to as a deprivation of its knowledge:<br />
<br />
:»The knowledge, judgement and will which, even though to a small extent, are exercised by the independent peasant or handicraftsman, in the same way as the savage makes the whole art of war consist in the exercise of his personal cunning, are faculties now required only for the workshop as a whole. The possibility of an intelligent direction of production expands in one direction, because it vanishes in many others. What is lost by the specialized workers is concentrated in the capital which confronts them. It is a result of the division of labour in manufacture that the worker is brought face to face with the intellectual potentialities [''geistige Potenzen''] of the material process of production as the property of another and as a power which rules over him. This process of separation starts in simple co-operation, where the capitalist represents to the individual workers the unity and the will of the whole body of social labour. It is developed in manufacture, which mutilates the worker, turning him into a fragment of himself. It is complemented in large-scale industry, which makes science a potentiality for production which is distinct from labour and presses it into the service of capital.« (C1: 482)<br />
<br />
The paradox, of course, is that this deprivation appears alongside all of those apparently contradictory definitions that we have given above.<br />
<br />
Fourthly and finally, we can effectively summarize everything that we have been saying here by pointing out – both following Marx’s own terms and introducing a new significance into them – that capitalism ultimately implies not only a »formal subsumption« of the working subject’s capacities, but also, and much more radically, their »real subsumption« (with this »real subsumption« entailing, moreover, nothing less than a subsumption of the ''real''). Marx defines the »formal subsumption of labour under capital« in terms of the harnessing or appropriation by capitalism of the modes and methods of an essentially pre-capitalist kind of work; and he defines the »real subsumption of labour under capital« in terms of the penetration by capitalism into the very inner core of the processes of work. (The first phase corresponds roughly to the period of manufacture; the second to the permanent revolutionizing of production in the modern factory.) (RIPP: 1019–38) If we inflect Marx’s terms a little, however, then it is not too difficult to suggest that the first form of subsumption involves a harnessing or appropriation by capitalism of precisely that ''real'' knowledge that is still attached to the worker as a lingering consequence of his previous ownership of the means of production; and that the second kind of subsumption involves a deprivation – and, in fact, as we have been arguing throughout this section, a tendential ''imaginarization'' – of this knowledge as the result of the coterminous deprivation of the ownership of the means of production, and of the thoroughgoing organization of the labor process according to the terms of this deprivation. It is exactly this ''real'' deprivation, then, we can conclude – or, more precisely perhaps, and as we will see more clearly in some of the sections that follow, this tendential deprivation of the ''real'' – that gets returned to the proletarian subject in his ''imaginary'' (but also, in its effects, also very real) sense of »freedom«. Or, as Marx himself puts it, »the isolated worker, the worker as ›free‹ seller of his labour-power, succumbs without resistance once capitalist production has reached a certain state of maturity« (C1: 412).40<br />
<br />
<br />
<br />
----<br />
<br />
<br />
38 It is not, of course, a coincidence that Marx returns here to the Feuerbachian logic of the critique of religious alienation.<br />
<br />
39 And it is certainly not a coincidence that Marx also flirts here, much more than in other parts of his text, with an unequivocally Hegelian language, the language of »antithesis«, »negation« and the »negation of the negation«.<br />
<br />
40 Once one recognizes this, it becomes easier to understand why it is that perhaps the greatest study of worker’s resistance, E. P. Thompson’s ''The Making of the English Working Class'', essentially corresponds to the period of »formal subsumption«. See Thompson (1991). For a fascinating discussion of this question, see also the short essay on Thompson in Anderson (2005), 177–87.<br />
<br />
[[Kategori:Utdrag]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilets_Jaunes&diff=4063Gilets Jaunes2023-11-24T19:20:02Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Giletsjaunes.jpg|right]]'''Interventioner'''<br />
* [https://ediciones-ineditos.com/2018/11/28/on-the-gilets-jaunes-dispatches-from-france/ On the Gilets Jaunes: Dispatches from France] (Nov 22, 26 och 27)<br />
* [http://ill-will-editions.tumblr.com/post/180774090884/next-stop-destitution-published-on-lundi-matin NEXT STOP: DESTITUTION] [https://tidningenbrand.se/2018/12/08/lundi-matin-nasta-steg-for-gula-vastarna/ Svensk översättning] (Dec 3)<br />
* [https://non.copyriot.com/dec-1st-pushing-the-disorder-further/ DEC. 1ST – PUSHING THE DISORDER FURTHER] (Dec 3)<br />
* Common Ware: [https://ediciones-ineditos.com/2018/12/05/the-vests-are-always-yellower-on-the-other-side-an-italian-dispatch-editorial/ The Vests Are Always Yellower On The Other Side — An Italian Dispatch Editorial] (Dec 5)<br />
* [https://cominsitu.wordpress.com/2018/12/08/contribution-to-the-rupture-in-progress/ Contribution to the Rupture in Progress] (Dec 7)<br />
* Antonio Negri: [http://www.euronomade.info/?p=11407 Cronache francesi] (Dec 11)<br />
* [http://www.19h17.info/2018/12/12/non-a-la-ricuperation/ Non à la ricupération!] (Dec 12)<br />
* [http://www.19h17.info/2018/12/18/ric-ou-revolution/ RIC ou révolution?] (Dec 18)<br />
* [http://ill-will-editions.tumblr.com/post/181256401859/resituating-the-yellow-vest-movement-this-article RESITUATING THE YELLOW VEST MOVEMENT] (Dec 19)<br />
* [http://autonomies.org/2019/02/the-gilets-jaunes-the-war-of-images/ The war of images (Appel des brigades d’actions cinématographiques)] (Dec 19)<br />
* [https://ediciones-ineditos.com/2019/01/15/the-coming-crisis-breath-yellow-vests-where-are-we-going/ The coming crisis, breath & yellow vests: where are we going?] (Jan 11)<br />
* [https://non.copyriot.com/gilets-jaunes-between-horizontal-autonomies-and-vertical-unity-yellow-letters/ Gilets jaunes: Between horizontal autonomies and vertical unity] (Jan 27, 29)<br />
* [http://autonomies.org/2019/03/the-gilets-jaunes-an-ultimatum/ ULTIMATUM] (Mars 10)<br />
<br />
<br />
[[Bild:Giletsjaunes2.jpg|right]][[Bild:Giletsjaunes3.jpg|right]][[Bild:Onveutdesthunes.jpg|right]]'''Rapporter och längre analyser'''<br />
* Félix Boggio Éwanjé-Épée: [https://www.versobooks.com/blogs/4157-the-yellow-vest-a-floating-signifier The Yellow Vest: A Floating Signifier] (Nov 22)<br />
* Théorie communiste: [http://blogtc.communisation.net/?p=243 Note sur le mouvement des gilets jaunes] [https://kommunisierung.net/Theorie-communiste-Anmerkung-zur Anmerkung zur Bewegung der Gelbwesten] (Nov 23)<br />
* Youcef Brakni: [https://www.infoaut.org/english/if-we-want-to-change-our-destiny-we-must-struggle-in-the-streets “If we want to change our destiny we must struggle in the streets”] (Nov 26)<br />
* crimethinc: [https://crimethinc.com/2018/11/27/the-yellow-vest-movement-in-france-between-ecological-neoliberalism-and-apolitical-movements The Yellow vest movement in France: Between "ecological" neoliberalism and "apolitical" movements] (Nov 27)<br />
* Plateforme d'Enquêtes Militantes: [https://www.viewpointmag.com/2018/12/06/on-a-ridgeline-notes-on-the-yellow-vests-movement/ On a Ridgeline: Notes on the “Yellow Vests” Movement] (Nov 30)<br />
* Aurélie Dianara: [https://www.jacobinmag.com/2018/11/yellow-vests-france-gilets-jaunes-fuel-macron We’re With the Rebels] (Nov 30)<br />
* Nantes Révoltée: [https://gatorna.info/threads/yellowjackets-nantes-blockades-and-wild-demo-no-fa-1880/ Blockades and wild demo – No far right activists in Nantes] (Dec 1)<br />
* Arbete och politik (podd): [https://soundcloud.com/arbete-och-politik/s4e4-sasongavslutning-pa-med-gula-vasten På med gula västen!] (Dec 2)<br />
* Chantal Mouffe: [https://www.versobooks.com/blogs/4149-the-gilets-jaunes-a-reaction-to-the-explosion-of-inequalities-between-the-super-rich-and-the-middle-classes The ‘gilets jaunes’: ‘A reaction to the explosion of inequalities between the super-rich and the middle classes’] (Dec 3)<br />
* [https://beyondeurope.net/886/les-gilets-jaunes-triompheront-whats-going-on-in-france/ Les Gilets Jaunes triompheront? – What’s going on in France] (Dec 4)<br />
* Antonio Negri: [https://www.versobooks.com/blogs/4158-french-insurrection French Insurrection] [https://tidningenbrand.se/2018/12/10/antonio-negri-franskt-uppror/ Svensk översättning] (Dec 4)<br />
* Guillaume Paoli: [https://mosaik-blog.at/gelbwesten-aufstand-frankreich-steuern-chaos/ Gelbwesten sehen rot: der benzinpreis war nur der auslöser] (Dec 4)<br />
* Gabriel Bristow: [https://novaramedia.com/2018/12/05/yellow-jackets-in-movement-understanding-the-gilets-jaunes/ Yellow Jackets in Movement: Understanding the Gilets Jaunes] (Dec 5)<br />
* Frédéric Lordon: [https://www.versobooks.com/blogs/4153-end-of-the-world End of the World?] (Dec 5)<br />
* Svartkatt: [https://anarkism.info/2018/12/05/under-den-gula-vasten/ Under den gula västen] (Dec 5)<br />
* Samuel Hayat: [https://ediciones-ineditos.com/2018/12/11/moral-economy-power-and-the-yellow-vests/ Moral Economy, Power and the Yellow Vests] (Dec 5)<br />
* crimethinc: [https://crimethinc.com/2018/12/06/the-movement-as-battleground-fighting-for-the-soul-of-the-yellow-vest-movement The movement as battleground: Fighting for the soul of the Yellow vest movement] (Dec 6)<br />
* [https://aruthlesscritiqueagainsteverythingexisting1.wordpress.com/2018/12/06/yellow-is-not-the-color-of-spring/ Yellow is not the color of Spring] (Dec 6)<br />
* Apans anatomi (podd): [https://soundcloud.com/apansanatomi/gula-vastarna-sar-vem-skordar Gula västarna sår, vem skördar?] (Dec 6)<br />
* Alain Bertho: [https://www.versobooks.com/blogs/4169-gilets-jaunes-an-extra-parliamentary-political-mobilization Gilets jaunes: an extra-parliamentary political mobilization] (Dec 6)<br />
* [https://thenewinquiry.com/parismaidan/ Paris/Maidan - Two Letters on the Uprising in France] (Dec 7?)<br />
* Richard Seymour: [https://www.patreon.com/posts/23184702 The undead centre meets the shitstorm] (Dec 7)<br />
* David Graeber: [http://news.infoshop.org/europe/the-yellow-vests-show-how-much-the-ground-moves-under-our-feet/ The “Yellow Vests” Show How Much the Ground Moves Under Our Feet] (Dec 7)<br />
* Rachel Knaebel: [https://notesfrombelow.org/article/gilets-jaunes-and-unions-convergence-over-what The Gilets Jaunes and the Unions: A convergence over what?] (Dec 7)<br />
* Adam Nossiter, Elian Peltier & Aurelien Breeden: [https://www.nytimes.com/2018/12/08/world/europe/france-paris-riots-yellow-vest.html Police Crack Down on ‘Yellow Vests’ in France With Tear Gas and Hundreds of Arrests] (Dec 8)<br />
* Tony Le Pennec: [https://www.arretsurimages.net/articles/les-figures-des-gilets-jaunes-entre-la-police-et-leur-base Les figures des gilets jaunes, entre la police et leur base] (Dec 8)<br />
* Politics Theory Other (podd): [https://player.fm/series/politics-theory-other/ep-30-a-bonsai-de-gaulle-sebastian-budgen-on-emmanuel-macron-and-the-yellow-vests-movement "A bonsai de Gaulle" - Sebastian Budgen on Emmanuel Macron and the Yellow Vests movement] (Dec 8)<br />
* Joshua Clover: [https://www.versobooks.com/blogs/4161-the-roundabout-riots The Roundabout Riots] (Dec 9)<br />
* Jerome Roos: [https://roarmag.org/essays/gilets-jaunes-blown-old-political-categories/ “The Gilets Jaunes have blown up the old political categories”] (Dec 11)<br />
* [https://www.versobooks.com/blogs/4180-gilets-jaunes-a-pioneering-study-of-the-low-earners-revolt Gilets jaunes: a pioneering study of the ‘low earners’ revolt] (Dec 11)<br />
* Raoul Vaneigem: [http://www.notbored.org/yellow-jackets.pdf Concerning the “Yellow Jackets”: Everything is possible, even self-managing assemblies in the middle of street intersections, villages and neighborhoods. An interview with Raoul Vaneigem] (Dec 11)<br />
* Rona Lorimer: [https://communemag.com/yellow-vest-diaries/ Yellow-Vest Diaries] (Dec 12)<br />
* Étienne Balibar: [https://www.versobooks.com/blogs/4191-gilets-jaunes-the-meaning-of-the-confrontation ‘Gilets jaunes’: the meaning of the confrontation] (Dec 13)<br />
* crimethinc: [https://crimethinc.com/2018/12/14/the-yellow-vest-movement-showdown-with-the-state-reports-from-the-clashes-in-paris-around-france-and-across-europe The Yellow Vest Movement: Showdown with the State] (Dec 14)<br />
* [https://agitationautonome.com/2018/12/15/theses-sur-les-gilets-jaunes/ Réflexions provisoires sur les Gilets Jaunes] [https://translibleipzig.wordpress.com/2018/12/17/vorlaeufige-gedanken-ueber-die-gilets-jaunes/ Tysk översättning] (Dec 15)<br />
* [https://agitationautonome.com/2018/12/15/gilets-jaunes-discussion-entre-la-grece-et-la-france/ Gilets jaunes : discussion entre la Grèce et la France] (Dec 15?)<br />
* Joshua Clover: [https://popula.com/2018/12/19/five-notes-on-the-yellow-vest-movement/ Five Notes on the Yellow Vest Movement] (Dec 19)<br />
* Samuel Hayat: [https://www.viewpointmag.com/2019/02/13/the-gilets-jaunes-and-the-democratic-question/ The Gilets Jaunes and the Democratic Question] (Dec 24)<br />
* Laurent Gayer: [https://thewire.in/world/gilets-jaunes-protestors-are-questioning-the-value-of-work-under-neoliberalism Gilets Jaunes Protests Are Questioning the Value of Work Under Neoliberalism] (Dec 27)<br />
* Temps Critiques: [http://autonomies.org/2019/01/a-yellow-costume-that-creates-community/ A yellow costume that creates community] (Dec 27)<br />
* Laurent Gayer: [https://thewire.in/world/yellow-vests-and-the-wages-of-violence ‘Yellow Vests’ and the Wages of Violence] (Dec 28)<br />
* Void Circle: [http://voidnetwork.gr/2019/01/02/void-network-signs-timesimage-future-thoughts-yellow-vests-revolt-france/ Signs of the times / Images from the future: Thoughts on the “yellow vests” and the revolt in France] (Jan 2)<br />
* Sebastian Lotzer: [https://non.copyriot.com/paris-a-winter-fairy-tale/ Paris, a winter fairy tale] (Jan 6)<br />
* [[Jacques Rancière]]: [https://non.copyriot.com/the-virtues-of-the-inexplicable-apropos-the-yellow-vests/ The virtues of the inexplicable – apropos the yellow vests] (Jan 8)<br />
* crimethinc: [https://crimethinc.com/2019/01/09/how-the-yellow-vest-movement-survived-into-2019-a-chronicle-from-december-8-2018-to-january-5-2019 How the Yellow Vest Movement Survived into 2019] (Jan 9)<br />
* crimethinc: [https://crimethinc.com/2019/01/10/between-the-reaction-and-the-referendum-nationalism-and-direct-democracy-in-the-yellow-vest-movement Between the reaction and the referendum. Nationalism and direct democracy in the yellow vest movement] (Jan 10)<br />
* Alèssi Dell’Umbria: [http://autonomies.org/2019/02/the-gilets-jaunes-from-both-inside-and-outside-which-side-are-you-on/ Full Metal Yellow Jacket] [http://vitalist.in/archive/full-metal-yellow-jacket Alternativ översättning] (Jan 21)<br />
* Michalis Lianos: [http://autonomies.org/2019/02/the-gilets-jaunes-fragments-of-interpretation/ An experiential politics (II) – The yellow vests as a “people” thinking] (Utdrag) (Feb 19)<br />
* Paul Torino & Adrian Wohlleben: [http://www.metamute.org/editorial/articles/memes-force-%E2%80%93-lessons-yellow-vests Memes with force – lessons from the yellow vests] (Feb 26)<br />
* crimethinc: [https://crimethinc.com/2019/03/22/yellow-vestiges-inside-the-riots-of-march-16-how-the-gilets-jaunes-outlasted-repression-dialogue-and-co-optation Yellow vestiges: Inside the riots of March 16. How the Gilets Jaunes outlasted repression, "dialogue," and cooptation] (Mars 22)<br />
* [https://agitationautonome.com/2019/04/03/gilets-jaunes-chronique-dun-basculement/ Gilets Jaunes, chronique d’un basculement] (April 3)<br />
* Tristan Leoni: [https://ddt21.noblogs.org/?page_id=2260 Sur les Gilets jaunes] (Maj-Juni)<br />
* [[Gilles Dauvé]]: [http://troploin.fr/node/98 Yellow, Red, Tricolour, or: Class & People] (Juni)<br />
* [[Plateforme d’Enquêtes Militantes]]: [https://www.viewpointmag.com/2019/11/15/back-to-the-future/ Back to the Future: The Yellow Vests Movement and the Riddle of Organization] (Nov 15)<br />
* Gabriel Rockhill: [https://non.copyriot.com/understanding-frances-general-strike-in-the-context-of-the-yellow-vests-and-global-class-warfare/ Understanding France's general strike in the context of the yellow vests and global class warfare] (Jan 13, 2020)<br />
* Mikkel Bolt Rasmussen: [https://illwill.com/fascist-spectacle Fascist spectacle] (Okt 8, 2021)<br />
<br />
<br />
<br />
[[Bild:Gj-block.jpg|right]]'''Övrigt relevant'''<br />
* Édouard Louis: [[”Alla som hånar en gul väst hånar min far”]]<br />
* [https://www.aftonbladet.se/kultur/a/G19zqm/europas-senaste-kulturkrig Europas senaste kulturkrig - Johanna Frändén om Édouard Louis och Gula västarna]<br />
* [https://liaisonshq.com/en/2018-11-30-paris November 30th, 2018 · Paris]<br />
* [https://gatorna.info/threads/apropa-den-sk-gula-vasts-rorelsens-kravlista-1895/ Apropå den s.k. ”Gula västs-rörelsens kravlista”] (Dec 7)<br />
* [https://konkrt.se/2018/12/07/har-ar-gula-vastarnas-kravlista Här är Gula västarnas kravlista] (Dec 7)<br />
* Andreas Malm: [https://www.versobooks.com/blogs/4156-a-lesson-in-how-not-to-mitigate-climate-change A Lesson in How Not to Mitigate Climate Change] (Dec 7)<br />
* Mats O. Svensson: [http://www.vagant.no/global-uppvarmn-detta-ar-bara-borjan/ Detta är bara början] (Dec 7)<br />
* [https://www.versobooks.com/blogs/4159-paris-is-not-an-actor-but-a-battlefield-interview-with-eric-hazan “Paris is not an actor, but a battlefield”: Interview with Eric Hazan] (Dec 7)<br />
* Alf Hornborg: [http://www.dagensarena.se/essa/det-folkliga-missnojet-vacker-medelklassens-forakt/ Det folkliga missnöjet väcker medelklassens förakt] (Dec 13)<br />
* [[Raoul Vaneigem]]: [[The Reasons for Wrath]] (Dec ?)<br />
* Koubilichi: [http://autonomies.org/2019/02/the-gilets-jaunes-creative-violence-against-the-brutality-of-th-state/ Dialetic of brutality and of violence] (Feb 2)<br />
* Cli Ché: [https://non.copyriot.com/roundabouts-against-solitude/ ROUNDABOUTS, AGAINST SOLITUDE] (24 okt 2023)<br />
[[Kategori:Uppror]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Iran_2021-2022&diff=4062Iran 2021-20222023-11-17T15:54:20Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Iran2022-1.jpg|right]]<br />
[[Bild:Iran2022-2.jpg|right]]<br />
[[Bild:Iran2022-3.jpg|right]]<br />
[[Bild:Iran2022-4.jpeg|right]]<br />
* Black Rose: [https://blackrosefed.org/iranian-anarchists-on-demonstrations-in-response-to-police-murder-of-mahsa-amini/ Iranian Anarchists on Protests in Response to Police Murder of Mahsa Amini] (20-23 sept)<br />
* CrimethInc: [https://sv.crimethinc.com/2022/09/28/revolt-in-iran-the-feminist-resurrection-and-the-beginning-of-the-end-for-the-regime Revolt in Iran] (28 sept)<br />
* [https://www.jadaliyya.com/Details/44479/Figuring-a-Women%E2%80%99s-Revolution-Bodies-Interacting-with-their-Images Figuring a women's revolution: Bodies interacting with their images] (5 okt)<br />
* Iman Ganji & Jose Rosales: [https://thetragiccommunity.wordpress.com/2022/10/27/tomorrow-was-shahrivar-1401-notes-on-the-iranian-uprisings/ Tomorrow was Shahrivar 1401: Notes on the iranian uprisings] (27 okt)<br />
* Maryam Alaniz: [https://non.copyriot.com/women-life-freedom-strategic-perspectives-on-the-iranian-revolt/ Women, life, freedom: Strategic perspectives on the iranian revolt] (28 okt)<br />
* Arash Azizi: [https://brooklynrail.org/2022/11/field-notes/Women-Life-Freedom Women, Life, Freedom - The Iranian revolution of 1979 changed the world; so can the 2022 revolution] (? nov)<br />
* Workers organizing action committees: [https://non.copyriot.com/from-today-to-the-revolution/ "From today to the revolution"] (4 nov)<br />
* [https://itsgoingdown.org/interview-with-comrade-from-iran/ Interview on the continuing revolt in Iran] (7 nov)<br />
* Manjanigh: [https://slingerscollective.net/evin-prison-riot/ Evin Prison Riot] (19 nov?)<br />
* CrimethInc: [https://sv.crimethinc.com/2023/03/08/jin-jiyan-azadi-woman-life-freedom-the-genealogy-of-a-slogan Jin, Jiyan, Azadi (Woman, Life, Freedom): The Genealogy of a Slogan] (8 mars)<br />
* Wildcat: [https://www.angryworkers.org/2023/03/30/iran-the-regime-must-go-wildcat-no-111/ “The regime must go!”] (?)<br />
* [https://thetragiccommunity.wordpress.com/2023/11/10/the-logic-of-revolution-in-its-popular-form-notes-on-rebellion-of-the-slogans/ The Logic of Revolution in Popular Form: Notes on ‘Rebellion of the Slogans’] (10 nov)<br />
<br />
[[Kategori:Uppror]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Anledningar_till_krig&diff=4061Anledningar till krig2023-10-28T15:08:07Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Krig.jpeg|center]]<br />
<br />
Varför tala om krig? Det kan tyckas som både överdrivet och rent av farligt. Men det finns flera anledningar att faktiskt göra det. När [[Tiqqun]] [[Introduction à la guerre civile|introducerar kriget]] talar de först om principer, metafysik, [[livs-form]], men snart också om annat. Och för de flesta är det säkerligen mer konkreta fenomen som får dem att tala om krig. Protester och motstånd, hur harmlösa och patetiska den än må vara, hanteras av stater idag mer i termer av '''upprorsbekämpning'''. Militärt utrustad polis kontrollerar gatorna när övervakningssystemen, trots allt mer sofistikerade tekniker och algoritmer, inte räcker till. Och behövs mer åtgärder är de styrande inte sena med att införa [[Stato di Eccezione|undantagstillstånd och dekret som sätter rättsordningen ur spel]].<br />
<br />
Vad som kan tyckas vara en eskalering av särskilda konflikter – med de av etablissemanget utsedda fienderna; "muslimer", "ligister", "extremister", etc – bör snarare, enligt krigsdiskursens förespråkare, förstås som ett sammanbrott av samhällets struktur, alla de uppdelningar som samhällelig "dialog" och samförstånd baserades på. Vad vi ser är egentligen inte övertramp av lagens ramar utan [[suveränitet]]ens ultimata uttryck. Det har teoretiserats i termer av en [[Imperiet|Imperiets globala ordning]]. Snarare än undantag har vi att göra med en ny normalitet som rättfärdigar sig med hjälp av lagens befästning i suveränitetens undantag. Ordningen, det normala tillståndet, har sin säkerhet och grund i det våld och den [[Biopolitik|biomakt]] som normaliseras av [[Staten|statsapparaterna]] och den härskande [[ideologi]]n.<br />
<br />
I slutändandan tvingar krigstillståndet oss att välja sida. Oavsett om vi gillar det eller inte forcerar krigets fält oss till den ena eller andra polen. Det finns ingen neutral position. Du kan gå under jorden och fly, men du kommer inte undan polariseringen. Det är i alla fall den utmaning som [[Georges Bataille|Bataille]], Fanon, Sarte, [[Michel Foucault|Foucault]], [[Gilles Deleuze|Deleuze]] & [[Félix Guattari|Guattari]], Virilio, [[Tiqqun]], [[Giorgio Agamben|Agamben]] och många andra, ställer oss inför.<br />
<br />
Böckerna: först och främst Foucaults föreläsningar, av vilka de relevanta endast ''"Samhället måste försvaras"'' finns i svensk översättning än. Delvis i Foucaults efterföljd utvecklade Deleuze & Guattari teorin om [[krigsmaskin]]en, som finns samlad separat i ''[[Nomadologin]]'' men bäst läses i ''[[Mille Plateaux|Tusen platåer]]'' ihop med platåerna om mikropolitik och infångning. Virilio har i flera böcker behandlat kriget; mest relevant här är ''Pure war''. Idag är det framför allt '''de osynliga''' som tagit upp utmaningen; deras [[Introduction à la guerre civile|Introduktion till inbördeskriget]] är den mest utvecklade behandlingen men upprepningar och utvecklingar förekommer i [[Det stundande upproret]] och [[Till våra vänner]].<br />
<br />
Andra relevanta källor är Franz Fanons ''Jordens fördömda'' (där Sartres förord är särskilt relevant) och [[Georges Bataille]]s lite mer esoteriska ''On Nietzsche''. Mer samtida är Reza Negarestanis ''Cyclonopedia'', och Eric Alliez & Maurizio Lazzaratos ''War and capital''.<br />
<br />
<br />
----<br />
<br />
::'''Skaffa vapen. Gör allt som är möjligt för att det ska bli onödigt att använda dem. Mot armén är den enda möjliga segern politisk.'''<br />
<br />
::''Det finns inget fredligt uppror. Vapen är nödvändiga; men det handlar om att göra allt för att det ska bli onödigt att använda dem. Ett uppror handlar mer om att ta upp vapnen och upprätthålla en "beväpnad närvaro" snarare än att bedriva väpnad kamp. Vi behöver göra en klar åtskillnad mellan att vara beväpnade och att använda vapen. Vapen är en konstant i revolutionära situationer, men dess användning är sällsynt och knappast avgörande i de väsentliga vändpunkterna: 10 augusti 1792, 18 mars 1871, oktober 1917. När makten ligger i rännstenen räcker det med att ta ett steg över den.''<br />
<br />
::''På grund av avståndet som separerar oss från dem har vapnen fått en slags dubbelkaraktär av fascination och avsky som vi bara kan övervinna genom att hantera dem. En autentisk pacifism kan inte innebära att vägra vapnen utan bara att vägra att använda dem. Pacifism utan att vara kapabel att skjuta ett enda skott är inget annat än en teoretiskt formulerad impotens. En sådan a priori-pacifism är en sorts preventiv avväpning, en ren polisoperation. I verkligheten är frågan om pacifism bara seriös för de som är förmögna att öppna eld. I detta fall blir pacifismen en symbol för kraft eftersom det bara är ur en extrem styrkeposition vi är friade från behovet att skjuta.''<br />
<br />
::''Från en strategisk synvinkel framstår den indirekta asymmetriska aktionen som den mest effektiva sorten, den som bäst passar vår tid: du går inte i frontalangrepp mot en ockuperande armé. Med det sagt, är utsikten av ett Irakliknande stadsgerillakrig som bara fortsätter utan några möjligheter att gå på offensiven, något som är mer att frukta än att önska.'' Militariserandet ''av inbördeskriget är upprorets nederlag. De röda lyckades vinna först 1921, men då var redan den ryska revolutionen förlorad.''<br />
<br />
::''Vi måste räkna med två sorters statliga motreaktioner. En öppet fientlig och en mer listig och demokratisk. Den första uppmanar till att vi ska krossas helt medan den andra är en mer subtil men obeveklig fientlighet som försöker rekrytera oss. Vi kan besegras både av en diktatur och av att reduceras till att enbart motsätta sig en diktatur. Förlust handlar lika mycket om att förlora kriget som att förlora /valet/ om vilket krig man ska föra. Båda är möjligt, som Spanien 1936 bevisade: revolutionärerna besegrades dubbelt, av fascismen och av republiken.''<br />
<br />
::''När situationen blir allvarlig ockuperar armén terrängen. Om man ska bege sig in i strid eller inte med dem är inte självklart. Det skulle krävas att staten är beredd att begå ett blodbad, vilket för stunden inte är något annat än bara ett hot, lite som kärnvapenhotet har använts de senaste femtio åren. Även om den har varit skadad ett tag, så är den statliga besten fortfarande farlig. En massiv folkmassa kommer att behövas för att utmana armén, folk som beblandar sig i dess led och fraterniserar med soldaterna. Vi behöver en 18 mars 1871. När armén går ut på gatorna, då har vi en upprorssituation. När armén väl sätts in påskyndas utgången. Alla kommer att tvingas välja sida, att välja mellan anarkin och fruktan för anarki. Ett uppror triumferar som politisk kraft. Det är inte omöjligt att besegra en armé politiskt.''<br />
<br />
::— [[Det stundande upproret]]<br />
<br />
----<br />
<br />
'''Undantagstillstånd, upprorsbekämpning och polisens militärisering:''' [https://roarmag.org/essays/war-on-dissent-netpol/ War on dissent] - [https://roarmag.org/essays/authoritarianism-state-of-control/ Managing disorder: towards a global state of control?] - [https://sites.google.com/site/vagabondtheorist/policing-on-the-global-scale Policing On the Global Scale] - [https://roarmag.org/essays/counterinsurgency-dousing-the-flames-of-minneapolis/ Counterinsurgency: dousing the flames of Minneapolis] - [https://www.rand.org/pubs/documented_briefings/DB311.html Swarming and the Future of Conflict]<br />
<br />
'''Samhällets och politikens implosion:''' [https://www.tillfallighet.org/tillfallighetsskrivande/the-revolt-eclipses-whatever-the-world-has-to-offernbsp-idris-robinson "The revolt eclipses whatever the world has to offer"] - [http://insurgentnotes.com/2022/12/two-short-texts-on-the-conflict-in-ukraine/ Two Short Texts on the Conflict in Ukraine] - [https://baudrillardstudies.ubishops.ca/baudrillard-and-war/ Baudrillard and war]<br />
<br />
'''Etik och antropologisk negativitet:''' [https://illwilleditions.com/weapons-and-ethics/ Weapons and Ethics] - [https://illwilleditions.com/at-the-wendys/ At the Wendy’s: Armed Struggle at the End of the World] - [https://www.youtube.com/watch?v=iCWUOYORMlU The Empire Never Ended intervju med CrimethInc, del 2] - [http://insurgentnotes.com/2022/12/two-short-texts-on-the-conflict-in-ukraine/ Two Short Texts on the Conflict in Ukraine]<br />
<br />
[[Kategori:Krig]]<br />
[[Kategori:De osynliga]]<br />
[[Kategori:Deleuze & Guattari]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Stum_tvang&diff=4060Stum tvang2023-10-27T19:47:57Z<p>Iammany: Skapade sidan med '0.0.. === Henrik Jung: Abstraktionernas tysta herravälde === :Från https://www.sitezones.net/reviews/abstraktionernas-tysta-herravlde vid slutet av oktober 2023. Mitt bl...'</p>
<hr />
<div>0.0..<br />
<br />
<br />
<br />
=== Henrik Jung: Abstraktionernas tysta herravälde ===<br />
:Från https://www.sitezones.net/reviews/abstraktionernas-tysta-herravlde vid slutet av oktober 2023.<br />
<br />
Mitt bland omsorgsfullt utvecklade begrepp och kategorier i ''[[Guide till Kapitalet|Kapitalet]]'' insprängde [[Karl Marx]] en mängd dramatiska metaforer och drastiska omdömen. En av de mer kända är att värdelagen gör sig gällande för den enskilde likt tyngdlagen när huset störtar samman över ens huvud. I en annan, från efterordet till den andra utgåvan av ''Kapitalets'' första band, påpekar Marx, inte utan skadeglädje, att den kapitalistiska ekonomins motsägelsefulla utveckling påtvingar sig individerna genom växlingarna i dess periodiska kretslopp, med faser av utveckling, stagnation och kris. Den kris som var i antågande när detta skrevs i januari 1873 skulle genom skådespelets världsformat och verkningarnas intensitet, som det heter i Ivan Bohmans svenska översättning, banka in [[dialektik]]en i huvudet till och med på goddagspiltarna i det nya heliga preussisk-tyska riket. Det Marx ville framhäva med liknande formuleringar var hur den kapitalistiska ekonomin, genom värdelagen, utgör en rent samhällelig, överindividuell objektivitet som underordnar sig individerna under sin form och sitt ändamål: den pekuniära vinningen, profiten, mervärdet. Denna specifika dominans och vad Marx kallar för ''[[Formell och reell underordning|subsumtion]]'', utgör kapitalets utmärkande maktform. Till skillnad från tidigare epokers direkta och personliga – om än samhälleligt förmedlade och formade – maktförhållanden, som de feodala relationerna och i den antika slavekonomin, utgörs kapitalets makt av en opersonlig, abstrakt makt. I kapitalismen, skriver Marx mot slutet av ''Kapitalets'' första band, beseglas kapitalistens herravälde över arbetaren av de ekonomiska förhållandenas ''stumma tvång''.<br />
<br />
Den sista skrivelsen, att kapitalistens makt över arbetaren utgörs av de ekonomiska förhållandenas stumma tvång utgör startpunkten för och själva navet i den danske filosofen Søren Maus ''Stum tvang: En marxistisk undersøgelse af kapitalismens økonomiske magt'' (”Stumt tvång: En marxistisk undersökning av kapitalismens ekonomiska makt”), som kom ut på danska 2021 på förlaget Klim och i samma veva på tyska på Dietz Verlag. I början av februari i år, 2023, publicerades den i engelsk översättning som ''Mute Compulsion: A Marxist theory of the economic power of capital'' på Verso. Fler språk står på tur under 2024, så som arabiska, franska och spanska. Att den kom ut parallellt på danska och tyska är i sig värt att notera, och stort för en bok som från början är Maus (f. 1989) doktorsavhandling i filosofi vid Syddansk Universitet i Odense 2017. Till sin hjälp har Mau haft den tyske statsvetaren och namnkunnige Marxforskaren Michael Heinrich, som skrivit förordet till boken och som även ingick i betygskommittén vid disputationen. Boken har med rätta gjort succé i den internationella Marx-diskussionen, och en smärre skandal i den danska offentligheten, där en ekonom från arbetsgivarföreningen, Mads Lundby Hansen, i sin anmälan skrev att Maus bok är ”det mest ohyggelige, jeg har læst de seneste 16 år”. Det höjer så klart insatsen inför läsningen.<br />
<br />
Från citatet om kapitalets stumma tvång utvecklar Mau en detaljrik diskussion om makt och kapital, hur de hänger ihop och hur de kommer till uttryck i det kapitalistiska systemet som sådant, oaktat dess olika och skiftande politiska former, så som ''laissez faire'', monopol- och statskapitalism, blandekonomi och så vidare. Men som Heinrich konstaterar i förordet handlar det inte om någon smal, filologisk diskussion av en marxsk kategori, utan boken har ett betydligt bredare anslag. Nog för att det är en fin läsning av Marx, i synnerhet av hans så att säga mogna, ekonomikritiska verk, och så även av en bred palett från den relevanta nutida Marx-forskningen och -diskussionen. Det är samtidigt väl investerad tid även för den som är intresserad av aktuell samhällsteoretisk och politisk diskussion i vidare bemärkelse.<br />
<br />
Den bärande tesen i boken är att tidigare epokers maktuttryck, som fysiskt våld och ideologi, i kapitalismen har ersatts av ett annat slags makt som inte längre utövas genom direkta, personliga relationer utan indirekt, så att säga bakom ryggen på individerna. Inte bara på arbetarna utan även på kapital- och företagsägarna. Om än inte på samma sätt! ”[M]''arkedets universelle dominans påvirker arbejdere og kapitalister på fundamentalt forskellige måder''” (208). Enligt Mau har inte våld och ideologi försvunnit från samhället. Som varje kriminolog och sociolog vet spelar vålds- och kulturellt kapital en betydande roll i samhället. Men de har inte samma strukturerande betydelse som i för- och tidigkapitalistiska samhällsformer. I stället visar han på att det är bundenheten till de ekonomiska formerna, som mest konkret i form av pengar och i individernas beroende av marknaden för sin behovstillfredsställelse, som håller dem i sitt grepp. Det är en makt som har kilat sig in mellan individen och hennes levnadsbetingelser.<br />
<br />
Alldeles på slutet, i bokens sista mening gör Mau sig skyldig till den borgerliga offentlighetens motsvarighet till blasfemi: han hoppas att boken kan bidra, om aldrig så litet till avvecklandet av, som han uttrycker det, det kapitalistiska destruktiva, undertryckande och mardrömslika systemet, och därigenom bidra till skapandet av möjlighetsbetingelserna för ”et frit liv – også kendt som ''[[kommunism]]e''” (306). Han påpekar dock att man bör ta det ytterst varligt om man försöker formulera politiska handlingsprogram utifrån den höga abstraktionsnivå som studien rör sig på. Boken ger dock ett bidrag till en kritisk reflektion över sakernas tillstånd och antyder åtminstone en väg ut, genom avvecklandet av de sociala relationer som behärskar individerna i det borgerliga samhället.<br />
<br />
==== Ny Marx-läsning, kritisk realism och historia ====<br />
I vilket politiskt och filosofiskt sammanhang befinner sig då Maus studie? Heinrich, som är en av förgrundsgestalterna till den moderna marxistiska värdeformsteorin – också kallad ”den nya Marx-läsningen”, från tyskans [[Neue Marx-Lektüre]] – som tog form i Västeuropa och Nordamerika i slutet av 1960-talet, är betydelsefull och en återkommande referenspunkt genom hela boken. Grunden i värdeformsteorin började på allvar läggas i slutet av 1960-talet, men kan spåras tillbaka till 1920-talets Ryssland och Isaak I. Rubin, en marxistisk ekonom som återupptäcktes i Väst i perioden runt ”sextiåtta”. Som beteckningen gör gällande är det utmärkande för värdeformsteorin att fokusera på formfrågor, på kvalitativa aspekter om man så vill: samhällelig form och sociala relationer. I stället för att som i en mer traditionell marxism huvudsakligen fokusera på varornas och varuvärdenas kvantitativa aspekter. Enligt värdeformsteorin är dessa former internt relaterade till det innehåll som manifesteras i dem och ska inte förstås som historiskt skiftande former till ett invariant och överhistoriskt innehåll. I förståelsen av relationen mellan innehåll och form framhävs i olika grad förhållandet mellan Marx ekonomikritik och [[Hegel]]s logik, snarare än historiefilosofin. Inte minst Hegels ”väsenslogik” är betydelsefull för förståelsen av dessa kvalitativa problemområden, att och hur väsen måste framträda.<br />
<br />
En annan viktig referens i ''Stum tvang'' är den amerikanske marxisten och ekonomi-historikern Robert Brenner. Från Brenner hämtar Mau bland annat en betoning på konkurrensens betydelse i kapitalismen, något som lyfts in i studien redan på den höga abstraktionsnivå som undersökningen huvudsakligen uppehåller sig på. Det är konkurrensen som på ett mer konkret plan verkställer, ”eksekverer” (212), kapitalets inre rörelselagar. Av Brenner lånar Mau även två av studiens nyckelkategorier: ''horisontella'' och ''vertikala relationer''. Den förra har med förhållandet ''mellan'' klasser att göra och den senare med förhållanden ''inom'' klasserna. Som Mau påpekar handlar förhållandet mellan kapitalist och arbetare inte om ett konkurrensförhållande utan om en motsättning. ”Konkurrence er et forhold ''inden for'' klasserne […]” (212). Kapitalister och arbetare möts som köpare och säljare (av arbetskraft) och konkurrerar inte om produktionsresultatet, vare sig i form av varor eller pengar, eftersom produkterna redan från början är kapitalistens egendom. Andra betydelsefulla uttryck för horisontella relationer är kön och ras. Genom en diskussion av den marxistiska feminismens bidrag till att utveckla en teori om kön kommer Mau till den rimliga slutsatsen att detta slags åtskillnad, hierarki och maktförhållande inte låter sig bestämmas på den abstraktionsnivå som begreppet kapitalets stumma tvång befinner sig på, utan måste angripas på en mer konkret och historisk nivå. Att studien vilar på dessa två ben – Heinrich och Brenner – kan ses som ett uttryck för Maus affinitet med den brittisk-amerikanska tidskriften [[Endnotes]], som utgår just från värdeformsteorin i vidare bemärkelse och Brenners mer empiriska historieskrivning. Även undersökningen av transport och infrastruktur, liksom arbetslöshet och så kallad [[överskottsbefolkning]] bär spår av problemområden som hanterats av Endnotes under det senaste decenniet.<br />
<br />
Mau lyfter även fram [[Michel Foucault]] när han försöker definiera det maktbegrepp som används i studien. Det är ett givande tillvägagångssätt, då det alltsomoftast råder ett ömsesidigt avfärdande alternativt ignorerande mellan foucauldianer och marxister. Från Foucault plockar Mau i synnerhet upp att makt inte är något separat från ekonomiska förhållanden, utan att ekonomiska förhållanden ''är'' maktförhållanden. Ett argument som Foucault på sin tid riktade som en kritik mot den franska marxismens ekonomism och den traditionella samhällsvetenskapliga mittfårans antagande att ekonomin utgör en separat, ontologisk sfär i samhället. En dylik uppfattning är framträdande även i den kritiska marxistiska traditionen sedan åtminstone 1960-talet och kan spåras tillbaka till Max Horkheimer och den kritiska teorin på 1930-talet. Men det är tveklöst en poäng som tål att upprepas. På ett liknande sätt lånar Mau friskt från en rad tänkare och teoretiker på ett pragmatiskt och eklektiskt sätt. Det är på gott och ont. Å ena sidan undviker han en tröttsamt dogmatisk framtoning, å andra sidan riskerar han en spretig snarare än systematisk framställning av sin teori.<br />
<br />
==== Värde, form och teori ====<br />
I mottagandet av boken har Mau sammankopplats med värdeformsparadigmet. Det är inte konstigt eftersom studien väsentligen genomförs i dialog med den litteraturen. En viss ambivalens framträder emellertid under läsningen. Samtidigt som Mau utgår från centrala problem i värdeformsteorin så uttrycker han en viss skepsis till detta sätt att tänka kring värde inom det kapitalistiska produktionssättet. Å ena sidan stödjer han betydande delar av sin begreppsutveckling på Brenner, som ''inte'' utgår från Marx värdeteori i sina analyser utan snarare tar sin utgångspunkt i den ekonomiska mittfårans kategorier. Å andra sidan devalverar Mau de många namnkunniga värdeformsteoretikernas betydelse, samtidigt som han är noga med att peka på deras historiskt och för delproblem viktiga bidrag. Tittar man mer noga och så att säga rör runt i grytan ett par varv så kommer en post-althusserian som Alex Callinicos upp till ytan som en viktig inspirationskälla, och Callinicos är uttryckligen skeptisk till värdeformsparadigmet. Det är inte utan att man hajar till när Mau dessutom hänvisar till David Harvey som en betydelsefull källa för sin marxistiska metodförståelse (77). Om Harvey finns mycket att säga, både som kulturgeograf och som uppskattad Marx-introduktör på Youtube, men hans styrka ligger definitivt inte i metodfrågor rörande Marx. Mau hade kunnat välja i princip vem som helst från det värdeformsteoretiska paradigmet för att få bättre vägledning i metodfrågor. Varför inte, till exempel, hålla fast vid Heinrich även i denna centrala fråga? Även om det inte råder någon konsensus i Marx-receptionen kring hur Marx metod ska förstås, och Heinrich inte är oomstridd, så är hans förståelse mer tydligt grundad i Marx text och i forskningsdiskussionen än Harveys, och hade således kunnat stärka Maus egen argumentation än mer.<br />
<br />
==== Fetischism och förlängda lemmar ====<br />
Ett problem Mau pekar på hos många värdeformsteoretiker är att ''klass'' ofta är frånvarande i deras patenterat minutiösa analyser av värdeformen och dess innehåll, abstrakt arbete. Klass är för Mau paradexemplet på en horisontell relation och således av avgörande betydelse för hans studie. Som han skriver: ”''Værdi forudsætter klasse''. Klasseherredømmet er indskrevet i vareformen fra ''Kapitalens'' første side” (203). Det är en viktig poäng – som har gjorts även inom den värdeformsteoretiska traditionen, inte minst av statsvetaren Werner Bonefeld. Bonefeld lider emellertid av en besynnerlig förståelse av klass, menar Mau, som ”den fetichistiske fordrejning af sociale relationer”. Det leder till att ”Hans tekster drukner i en Adorno-efterlignende retorik…” (204). Paradoxalt nog visar sig denna invändning visar sig indikativ för Maus egen förståelse och hans relation till värdeformsparadigmet.<br />
<br />
Mau förstår med fetischismbegreppet alltså inte en ''förvändning'' (fordrejning från tyskan och Hegel: ”Verkehrung”) av de sociala relationerna under kapitalismen, det vill säga att förhållandet mellan människa och ting ''kastas om'' så att tingen tycks besitta sociala egenskaper och människans sociala relationer framträder i och genom ting – varor och pengar. Det är den vanliga uppfattningen bland värdeformsteoretiker, att värdet ska förstås som en social relation som framträder i ting. Redan Rubin hävdade på 1920-talet att fetischismteorin utgör själva kärnan i Marx teori. Denna diskussion utgör en viktig del av Maus bidrag. Om fetischism skulle beteckna något ''verkligt'', som ett uttryck för ett slags de facto förvändning av de samhälleliga förhållandena i kapitalismen, skulle fetischismbegreppet vara centralt för en teori om kapitalets stumma tvång, tillstår han. Men så ska begreppet inte förstås hävdar Mau. Mau vill tona ned begreppets betydelse och bokför det på ideologins avdelning, om så inte i en traditionell, vulgär bemärkelse som falskt medvetande eller tillfällig, subjektiv illusion. I stället och i förhållande till värde- och kapitalteorin pekar Mau på att ”Værdien fremtræder som en naturlig kvalitet ved varerne, uafhængigt af deres sociale kontekst–og ''deri består'' fetischismen” (190). Fetischismbegreppet används, menar Mau, för att peka ut en ideologisk naturalisering av något som egentligen är ekonomiska formbestämningar av samhälleliga relationer. Fetischismen är därför ”en ''ideologisk'' fordrejning af en ''virkelig'' fordrejning” (193). Upprinnelsen till detta ideologiska uttryck är den egendomliga karaktär som det mänskliga arbetet erhåller när det producerar varor för marknaden. Att de mellanmänskliga relationerna förmedlas av ting (pengar, varor), vilket brukar benämnas ''förtingligande'' eller ''reifikation'', ändrar inte det faktum, påpekar Mau, att de är just mänskliga relationer. Den slutsats han drar är således att fetischism utgör en dubbel förvändning: en förvänd praxis (värdeproducerande abstrakt arbete) ger upphov till en ytterligare förvändning, det ideologiska uttrycket ''fetischism''.<br />
<br />
==== Social ontologi och människans natur ====<br />
En följd av värdeformsteoretikernas betoning av samhälleliga former och förhållanden är, hävdar Mau, att nyckelbegreppen endast är giltiga för kapitalismen. Dialektiken är giltig så länge den känner sina gränser, som Marx påpekade och som upprepas av Mau (29). Begreppen är på så sätt uttryck för historiskt bestämda abstraktioner, vilket likväl är en begränsning hos denna idéströmning, menar Mau. ”Selve idéen om historisk særegenhed forudsætter et begreb om dét, der ''ikke'' er historisk specifik…” (81). Det behövs därför en förståelse av en människans sociala ontologi som Mau konstruerar genom att gå till Marx avsnitt om ”arbetsprocessen” i ''Kapitalet'' för ett exempel på en sådan ontologi. Marx inleder där med att betrakta den mänskliga arbetsprocessen som sådan, utan varje samhällelig form och bestämning. Denna utvecklas sedan till produktionsprocessen, som inbegriper både produktionen av bruksvärden och varornas värdekaraktär. Och från denna process utvecklas den kapitalistiska produktionsprocessen som värdeförmerande process, det vill säga produktion med mervärde som syfte och mål. Frågan är då om denna stegvisa utveckling är att förstå axiomatiskt eller som begreppsutveckling i dialektisk betydelse? <br />
<br />
Detta slags sociala ontologi av människan gömmer sig i flera traditionella tolkningar av Marx kategori ''abstrakt arbete'', och utgör grunden till den så kallade fysiologiska definitionen av detta arbete: att det helt enkelt är mänskligt arbete som sådant, där all samhällelig eller konkret form har abstraherats från så att endast ett fysiskt utgivande av mänsklig arbetskraft kvarstår. Något till synes naturligt, som mänskligt utgivande av intellekt och muskelkraft tillskrivs i ett givet samhälleligt sammanhang förmågan att producera värde och kapital, som är uttryck för sociala relationer och processer. Här utgår Mau från den japanske eko-marxisten Kohei Saito (185) och inte Heinrich, som är känd för att understryka värdets och det abstrakta arbetets ''rent samhälleliga karaktär'', och dess nödvändiga framträdelseform som pengar.<br />
<br />
För att grunda sin förståelse av abstrakt arbete anför Mau ett nyckelcitat från Marx som gör gällande att arbetets allmänna mänskliga (abstrakta) karaktär innanför varuvärlden utgör dess specifikt samhälleliga karaktär, men drar inte konsekvenserna av det fullt ut. Mänskligt arbete som sådant producerar inte värde, det gör det endast när det är inskrivet i historiskt specifika, kapitalistiska produktionsförhållanden. Den praktiska, faktiska karaktären ''mänskligt arbete som sådant'' är paradoxalt nog arbetets rent samhälleliga form. Alternativet vore att tillskriva mänskligt arbete en övernaturlig skaparkraft – ren metafysik, i dålig bemärkelse. Med andra ord: fetischism. Det finns ingen produktion i allmänhet, inget mänskligt arbete som sådant eller bruksvärde som sådant, som Maus ontologi gör gällande, bara produktion i bestämd form med särskilda produkter som stolar och kjolar som resultat. För Marx utgör arbetsprocessen i sin enkelhet och allmänhet endast ett abstrakt moment, en begreppslig distinktion av den kapitalistiska produktionsprocessen – som i sin tur är att betrakta som ett moment av den kapitalistiska produktionsprocessen som en process för produktion av mervärde. De samhälleliga sammanhangen ska därför inte förstås som överlagringar på en naturlig grund, på människan som naturfenomen. Det är dock så det framstår! Det är just varans fetischkaraktär som får det att ''framstå'' som att dess värdeaspekt är ett uttryck för mänskligt arbete som sådant, det vill säga en naturlig egenskap hos tinget i sig.<br />
<br />
Maus försök att ta sig an problemet med ''människan'' och hennes ''sociala relationer'' och deras skiftande historiska ''gestalter'' är alltså ett återvändande till frågan om människans natur. Han kopplar hennes natur till den mänskliga kroppen, utifrån vilken, som han hävdar, en ''materialistisk'' förståelse av denna natur kan formuleras (115). Utmärkande för människans natur är enligt Mau förmågan att använda och utveckla redskap som en förlängning av hennes kroppsliga organisation. Det är tillika en definition av människoapan som ''toolmaking animal'' som Marx citerar från Benjamin Franklin i ''Kapitalet''. Noteras bör, likväl, att Marx anförde Franklins definition med viss ironi. I en fotnot påpekar Marx att på samma sätt som Aristoteles definition av människan som medborgare i en stadsstat utmärkte antiken så utmärker Franklins definition av människan som verktygsmakare av naturen hans ''Yankeethum''. <br />
<br />
Verktygens förlängning av kroppens lemmar möjliggör, menar Mau, ett självständiggörande av redskapen, i teknisk bemärkelse, så att en ''makt'' kan nästla sig in mellan människans liv och dess produktion och reproduktion. Med kapitalets stumma tvång är det just ''ekonomin'' som förmår kila sig in mellan livet och dess förutsättningar. Här finner vi således något av kärnan i Maus definition av kapitalets ekonomiska makt och dess stumma tvång.<br />
<br />
==== Emergenta egenskaper och kapitalet som subjekt ====<br />
Hur kopplar då Mau ihop människans natur och den sociala ontologi han föreslår? Hans väg in i detta problem är hur vi ska förhålla oss till relationen mellan individ och struktur, och vilket som antas ha ontologiskt företräde. Han gör det med hjälp av begreppet ”emergente egenskaber” (56) som betecknar en relationell egenskap där del och helhet ömsesidigt skapar varandra, om det så är materiella kompositer eller mänskliga samhällen. Mau lånar begreppet från Callinicos via den svenske humanekologen Andreas Malm som i sin tur har hämtat det från Roy Bhaskar och den kritiska realismen. Å ena sidan framhävs att ett slags växelverkan sker mellan individ och struktur, mellan del och del, och del och helhet. Å andra sidan är det ett begrepp som är så pass generellt att det alltså betecknar både sociala relationer och fysiska material. Frågan som ställer sig är om inte Mau genom detta släpper in fetischismen genom köksvägen? Han tycks vilja finna en kausal, det vill säga extern relation mellan del och helhet utan att ge någon av dem företräde. Det i stället för att hålla fast vid en mer dialektisk begreppsutveckling och en totalisering som inbegriper individ och struktur, så att säga, som internt relaterade moment i en helhet.<br />
<br />
Ett tolkningsproblem som hemsöker de olika Marx-läsningarna är huruvida kapitalet ska förstås som subjekt eller inte. I ''Kapitalets'' första bok skriver Marx att kapitalet framstår som ett ''automatiskt subjekt'', som ''sig självt'' förmerande värde, som genom sin relation till sig självt förefaller ha förmågan att tillväxa kvantitativt – pengar som avlar pengar. I förarbetena till den tredje boken återvänder Marx till detta slags uttryck, nu i en utveckling av så kallat räntebärande kapital, som en framträdelseform för kapitalet i vilken all relation till mänskligt arbete har försvunnit från blickfånget. Marx benämner här denna framträdelseform som en ''automatisk fetisch'', som kapitalets mest ''fetischartade'' form. Mau betecknar i boken ofta kapitalet just som självförmerande värde, men menar att vi ''inte'' ska förstå kapitalet som subjekt. Han tycks vilja undvika att benämna detta förvridna fenomen ''subjekt'' av två anledningar: å ena sidan använder Mau subjekt-kategorin i en tämligen snäv och vardaglig bemärkelse; å andra sidan tycks han föredra en förståelse av kapitalförhållandet som en althusseriansk ''process utan subjekt''. Han vill så att säga äta kakan, men plocka bort russinen.<br />
<br />
Värdets samhälleliga form utgör varans översinnliga aspekt, och denna aspekt autonomiseras och förmår genom det att behärska individerna i det borgerliga samhället. Det är något av kärnpunkten i Maus bidrag att visa hur värde och kapital underordnar sig bruksvärdet och i synnerhet det levande arbetet, i slutändan hur ''värdeabstraktionen'' behärskar individerna. Marx själv inleder resonemanget om det sig själv förmerande värdet som subjekt med att påtala det som värdets ''ockulta förmåga'', vilket gör gällande att det inte ska tolkas bokstavligt utan snarare ironiskt och kritiskt. Till exempel är värdets relation till det mänskliga arbetet helt frånvarande i denna skrivning. Men det är så det framstår – för samhällsekonomins agenter. När så Marx i samma anda skriver att värdet är varans ''spöklika föremålslighet'' – har det då med Maus första eller andra förvändning att göra: saken, eller sakens ideologiska uttryck? Språkdräkt är inte alltid och inte enbart förklädnad. Kapitalet är inte ett ting, inte heller ett rent hjärnspöke. Marx visar hur varufetischen blir uppenbar i penningfetischen, som i sin tur utvecklas till kapitalfetischen; vara, penning och kapital är just samhälleliga formbestämningar som i tänkandet tillskrivs och i praktiken fungerar som fenomen att underordna sig. Den politiska ekonomins kategorier uttrycker det borgerliga samhällets sociala relationer, som ''objektiva tankeformer'', och är därför ''samhälleligt giltiga'' för detta historiskt specifika produktionssätt. De gör, om man så vill, rättvisa åt ett orättvist samhälle. Saken är således nödvändigtvis uttryckt och manifesterad i språklig ''form'' som kategorier och begrepp. Problemet är så att säga ontologiskt – i historiskt bestämd och finit bemärkelse – snarare än epistemologiskt. För Mau, däremot, tycks inte sakens lingvistiska uttrycksform vara en del av verkligheten. Snarare ett tillfälligt tillägg.<br />
<br />
Det som lurar hos Mau är ett ofullständigt brott med en traditionell marxism, med dess betoning på produktivkrafterna som fundament och naturbasis, att allmänna ekonomiska lagar (produktion) manifesteras i historiskt skiftande och olika samhälleliga former, att mänsklig produktion är ett naturgivet fenomen. Det som är historiskt skiftande, och således kan påverkas av mänskliga beslut, är i stället fördelningen av produktionens resultat. Det är inte så att Mau uttryckligen knyter an till en definierad historisk tolkningstradition. Snarare indirekt, genom att han ger uttryck för en sida av en sekellång tudelning av Marx-receptionen i en traditionell, positiv tolkning och en dialektisk, kritisk tolkning. Den tudelning av tänkande och verklighet som Mau gör gällande här är helt traditionell – och med det problematisk. Det gäller också att ha tungan rätt i mun när man närmar sig Marx begrepp – han definierade inte så mycket som han utvecklade begrepp, och det gäller att inte ta varje skärskådad aspekt för det fullt utvecklade begreppet. Därtill riskerar man att missa den ironi som Marx kryddade sin kritiska teori med.<br />
<br />
Hos Marx är dessa moment aspekter av människans sociala relationer; produktivkrafter och produktionsförhållanden är två sidor av den samhälleliga individens utveckling. Det är ett utmärkande drag för en traditionell marxism att föra tillbaka sociala former och manifestationer på en naturbasis. Men människans sociala relationer är inte överlagringar över naturvarelsen människa. Människan ''är'' ett förnuftigt djur, och förnuftet är socialt konstituerat. Att hon tillverkar redskap för att ändamålsenligt tillägna sig och forma naturen som livsmedel är en del av denna socialitet, vilket redan '''ändamålsenligheten''' vittnar om. Genom att forma den yttre naturen omvandlar hon samtidigt sin inre natur. Arbete och produktion som avklätts varje samhällelig form är ett spöke, en analytisk abstraktion och en förnuftets distinktion. Om människan är summan av sina sociala relationer, vilket Mau poängterar i en diskussion om Marx så kallade Feuerbach-teser (92), så finns det inte en människa som sådan som ikläder sig olika samhälleliga och historiskt skiftande former. Människan är ett socialt djur och socialiteten tar sig olika gestalt genom historien. Med begreppet ''social ontologi'' riskerar detta att förbises. Bonefeld, och indirekt även T.W. Adorno, som Mau väl lättvindigt avfärdar, hade haft mycket av relevans att erbjuda i de här frågorna.<br />
<br />
Mau är självfallet något på spåret. Hans försök till bestämning hade emellertid haft mer att hämta hos Hegel och de mer tydligt hegelska delarna av Marx teori. För den senare är individen alltid en samhällelig individ och människan ett sällskapligt djur, ett ''zoon politikon''. Det är också Maus uppfattning och en viktig del av hans studie. Att ta sin utgångspunkt i ''emergenta egenskaper'', som alltså kan beteckna både ting och sociala relationer, är vansklig och riskerar att hamna i samma fetischism som Mau egentligen kritiserar. Problemet bör i stället hanteras som ett rakt igenom samhälleligt och därmed mänskligt problem, med begrepp som fångar detta. Mau låter bestämningen av människan som förnuftigt djur stå tillbaka för hennes förmåga att förlänga sina lemmar genom att tillverka ändamålsenliga verktyg. En förståelse av förnuftets socialitet och därmed dess historiska utveckling uttrycks under argumentationens gång, men är dessvärre inte något som Mau håller fast vid eller utvecklar fullt ut. Att, och sättet på vilket, människan producerar redskap från naturen för att tillägna sig samma natur för sin reproduktion pekar mot människan som förnuftigt djur, som självmedveten primat, vilket i sin tur pekar i en mer hegelsk riktning. Mau väljer en omväg genom att inte vända sig till Hegels så kallade erkännande-dialektik, enligt vilken självmedvetandens ömsesidiga erkännanden konstituerar själva socialiteten: ''jaget som är vi, viet som är jag'', där ingen av polerna äger företräde, där jagens vi konstituerar ett tredje, övergripande vi – anden. Detta kan ses just som ''subjekt'' i spekulativ snarare än en vardaglig bemärkelse. Med emergenta egenskaper och en process utan subjekt följer Mau en måhända traditionell väg, och riskerar genom det att missa det eminent kritiska i Marx teori.<br />
<br />
==== Besk medicin för populister och konspiratoriker ====<br />
De invändningar som Mau lockar fram är icke desto mindre en tillgång snarare än en belastning för hans tes om den kapitalistiska ekonomins stumma tvång. ''Stum tvang'' är en imponerande bok, inspirerande i sin bredd och odogmatiska hållning i och i relation till det marxska fältets passionerade samtal. Det är imponerande hur välorienterad Mau är i de relevanta fälten i Marx-forskningen historiskt och idag. Den omfångsrika argumentationen i boken och de stegvis mer konkreta undersökningarna i framför allt den tredje delen av boken till trots, det är när Mau positionerar sig och sin studie i den ändlösa diskussionen om och receptionen av Marx ekonomikritik som det finns mest att hämta för att förstå kapitalets abstrakta makt som stumt tvång. Det är inte så att Mau i varje fråga kommer med något unikt. Snarare är det bredden av frågor och den mångfacetterade forskning kring Marx teori sedan fem decennier som han diskuterar som gör att boken utgör en ypperlig ingång till Marx ekonomikritik och till en kritisk samhällsvetenskaplig teori. Det vore därför utmärkt om boken kom ut även på svenska i närtid.<br />
<br />
Begreppet ''stumt tvång'' är välkommet korrektiv till en vulgärmarxistisk, vänsterpopulistisk och arbetarkonservativ karakterisering av kapitalismens herravälde som kapitalisternas maktutövande, som ett slags dockteater där en generalkartell håller i trådarna och får oss borgerliga individer att röra oss till rytmen av ekonomins konjunktursvängningar. Kapitalisten som korpulent man i frack och cylinderhatt är en sekelgammal trop; bakom gördeln döljer sig en lika gammal antisemitisk trop av en judisk konspiration som styr världen. Emot sådana naiva eller avsett illvilliga narrativ är Maus bok om den kapitalistiska ekonomins stumma tvång ett både beskt och bittert motgift.<br />
<br />
I ''[[Grundrisse]]'' skriver Marx att individerna i det borgerliga samhället ''behärskas av abstraktioner'', ett citat som Mau – trots ymnigt citerande – något förvånande inte anför. Han utvecklar i boken nämligen en rik teori om just detta fenomen. Hur bekämpar man abstraktioner? Vi kan inte omedelbart ställa marknaden till svars, vi kan inte gå till storms mot pengarna eller varuformen. Våra krav och behov uttrycker vi och kämpar vi för i allra högsta grad konkret och verkligt – det handlar om subsistensen i fysisk och intellektuell, det vill säga i social bemärkelse. Vi kan med de kategorier som Mau utvecklar i sin bok på ett något mer genomgripande sätt begripa kapitalismens funktionssätt. Det är hans insats, att bidra till en kritisk teori om kapitalismens konstitution som ekonomisk makt och de rörelser som pekar utöver dess horisont.<br />
<br />
:''Henrik Jung arbetar som lokförare i Göteborg. Ingick åren 2002–2022 i det svenska teoriprojektet [[Riff-Raff]]. Har en master i idé- och lärdomshistoria från Göteborgs Universitet.''</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Referensverket&diff=4059Referensverket2023-10-27T19:02:32Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div>__NOTOC__<br />
<br />
<center>Om du föredrar kan du bläddra i '''[[Referensverket i text]]'''.<br />
<br />
{|style="border-spacing:8px; margin:0px -8px;"<br />
|class="MainPageBG" style="width:75%; border:1px solid #F2F2CE; background:#FFFFF5; vertical-align:top; color:#000;"|<br />
{|width="100%" cellpadding="2" cellspacing="5" style="vertical-align:top; background:#FFFFF5;"<br />
<br />
<div style="font-size:130%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">Specialsidor</div><br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
[[Bild:studerakapitalet.jpg|link=Guide till Kapitalet]]<br><br />
'''<div style="font-size:115%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">[[Guide till Kapitalet|Guide till ''Das Kapital'']]</div>'''<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
[[Bild:gemenskap1.jpg|link=Gemenskap]]<br><br />
'''<div style="font-size:115%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">[[Gemenskap]]</div>'''<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
[[Bild:teoripraktik.jpg|link=Om "teori och praktik"]]<br><br />
'''<div style="font-size:115%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">[[Om "teori och praktik"]]</div>'''<br />
<br />
|-<br />
|}<br />
<br />
|-<br />
|}<br />
</center><br />
----<br />
<br />
[[Bild:Mini_undantagstillstandet.jpg|link=Stato di Eccezione]]<br />
[[Bild:Mini_vildastrejker.gif|link=Sven O. Andersson: Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet]]<br />
[[Bild:Mini_rebirth.jpg|link=The rebirth of history]]<br />
[[Bild:Mini_fullylux.jpg|link=Helautomatisk lyxkommunism]]<br />
[[Bild:Mini_ogat.jpg|link=Ögats historia]]<br />
[[Bild:Mini_forgetfoucault.jpg|link=Glöm Foucault]]<br />
[[Bild:Mini_greatfinicial.jpg|link=The great financial crisis]]<br />
[[Bild:Mini_berner.jpg|link=Teknikens värld]]<br />
[[Bild:Mini_envarld.jpg|link=En värld utan pengar: kommunism]]<br />
[[Bild:Mini_unavowable.jpg|link=La Communauté Inavouable]]<br />
[[Bild:Mini_fromriot.jpg|link=Alfredo Bonanno: From Riot to Insurrection]]<br />
[[Bild:Mini_camus.jpg|link=Människans revolt]]<br />
[[Bild:Mini_riot.jpg|link=Riot. Strike. Riot]]<br />
[[Bild:Mini_247.jpg|link=24/7 – Late capitalism and the ends of sleep]]<br />
[[Bild:Mini_cronin.jpg|link=The expanding world]]<br />
[[Bild:Mini_darkdeleuze.jpg|link=Dark Deleuze]]<br />
[[Bild:Mini_tusen.jpg|link=Mille Plateaux]]<br />
[[Bild:Mini_nomadologin.jpg|link=Nomadologin]]<br />
[[Bild:Mini_overvakning.jpg|link=Övervakning och straff]]<br />
[[Bild:Mini_MGW.jpg|link=Filling the void]]<br />
[[Bild:Mini_commonwealth.jpg|link=Commonwealth]]<br />
[[Bild:Mini_imperiet.jpg|link=Imperiet]]<br />
[[Bild:Mini_preussiska.gif|link=Preussiska anarkister]]<br />
[[Bild:Mini_annanfoucault.jpg|link=Foucaults maktanalys]]<br />
[[Bild:Mini_facingreality.jpg|link=Facing reality]]<br />
[[Bild:Mini_jungerarbeiter.jpg|link=Der Arbeiter]]<br />
[[Bild:Mini_indebted.jpg|link=The making of the indebted man]]<br />
[[Bild:Mini_lenin.jpg|link=Vad bör göras?]]<br />
[[Bild:Mini_grav.jpg|link=Gräv där du står]]<br />
[[Bild:Mini_entwertung.jpg|link=Die grosse Entwertung]]<br />
[[Bild:Mini_utanframtid.jpeg|link=Utan framtid]]<br />
[[Bild:Mini_meltdown.jpg|link=Meltdown]]<br />
[[Bild:Mini_violenceoffinancial.jpg|link=The violence of financial capitalism]]<br />
[[Bild:Mini_marxprekapital.jpg|link=Om förkapitalistiska produktionssätt]]<br />
[[Bild:Mini_mattickjr.jpg|link=Business as usual]]<br />
[[Bild:Mini_mattick.jpg|link=Marx och Keynes]]<br />
[[Bild:Mini_nagle.jpg|link=Kill all normies]]<br />
[[Bild:Mini_Holesinthewhole.jpg|link=Holes in the whole]]<br />
[[Bild:Mini_factory.jpg|link=Factory of strategy]]<br />
[[Bild:Mini_noble.jpg|link=Teknologi och klassmakt]]<br />
[[Bild:Mini_Organisation.jpg|link=Organisation of the organisationless]]<br />
[[Bild:Mini_DSU.jpg|link=Det stundande upproret]]<br />
[[Bild:Mini_vanner.jpg|link=Till våra vänner]]<br />
[[Bild:Mini_postone.jpg|link=Time, labor, and social domination]]<br />
[[Bild:Mini_rancierenights.jpg|link=Proletärernas natt]]<br />
[[Bild:Mini_raunig.jpg|link=Factories of knowledge, industries of creativity]]<br />
[[Bild:Mini_micropolitics.jpg|link=The micro-politics of capital]]<br />
[[Bild:Mini_antimass.jpg|link=Antimassmetoder för organisering av kollektiv]]<br />
[[Bild:Mini_reynolds.jpg|link=The coming revolution]]<br />
[[Bild:Mini_roberts.jpg|link=The long depression]]<br />
[[Bild:Mini_streeck.jpg|link=How will capitalism end?]]<br />
[[Bild:Mini_tc_comm.jpg|link=Självorganisering och kommunisering]]<br />
[[Bild:Mini_therborn.jpg|link=Frankfurtskolan - Till kritiken av den kritiska teorin]]<br />
[[Bild:Mini_cybernetikens.jpg|link=Cybernetikens hypotes]]<br />
[[Bild:Mini_inbordeskrig.jpg|link=Introduction à la guerre civile]]<br />
[[Bild:Mini_tronti.jpg|link=Operai e capitale]]<br />
[[Bild:Mini_revolution.jpg|link=Traité de savoir-vivre à l'usage des jeunes générations]]<br />
[[Bild:Mini_vogel.jpg|link=Against nature]]<br />
[[Bild:Mini_obesuttna.jpg|link=De obesuttna]]<br />
[[Bild:Mini_hypernormalisation.jpg|link=Hypernormalisation]]<br />
[[Bild:Mini_crack.jpg|link=Crack capitalism]]<br />
[[Bild:Mini_clilevi.jpg|link=Climate Leviathan]]<br />
[[Bild:Mini_hope.jpg|link=Hope against hope]]<br />
[[Bild:Mini_marxbeyondmarx.jpg|link=Marx oltre Marx]]<br />
[[Bild:Mini_vilkenpunkt.jpg|link=Vilken punkt har vi nått?]]<br />
[[Bild:Mini_shadow.jpg|link=In the shadow of the silent majorities]]<br />
[[Bild:Mini_modern.jpg|link=We have never been modern]]<br />
[[Bild:Mini_vetandet.jpg|link=Vetandets arkeologi]]<br />
[[Bild:Mini_tyranny.jpg|link=Strukturlöshetens tyranni]]<br />
[[Bild:Mini_upplysningen.jpg|link=Upplysningens dialektik]]<br />
[[Bild:Mini_vadgora.jpg|link=Vad kan man göra?]]<br />
[[Bild:Mini_hanson.jpg|link=Small towns, austere times]]<br />
[[Bild:Mini conspiracist.jpg|link=Conspiracist Manifesto]]<br />
[[Bild:Mini skinfuel.jpeg|link=White Skin, Black Fuel. On the Danger of Fossil Fascism]]<br />
[[Bild:Mini_stumtvang.jpg|link=Stum tvang]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Fil:Mini_stumtvang.jpg&diff=4058Fil:Mini stumtvang.jpg2023-10-27T19:01:23Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div></div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Ludditerna&diff=4057Ludditerna2023-10-27T16:58:51Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div>[[Bild:ludditer.jpg|right|frame|Kravallande ludditer.]]'''Ludditerna''' var en proletär rörelse bakom en våg av [[sabotage]] som drabbade engelsk tillverkningsindustri under 1810-talet. Med början i Nottingham, år 1811, spred sig sabotagen över landet och utfördes med gerillaliknande metoder. Man ägnade sig åt nattliga sabotageaktioner mot manufakturer, och ibland mord av enskilda kapitalister och myndighetspersoner. Vid ett flertal tillfällen under 1812 och 1813 stred ludditerna med den brittiska armén.<br />
<br />
Ofta används ludditerna som ett exempel på eller synonymt med teknikfientlighet eller rentav primitivism. Till och med [[Karl Marx]] [[Guide_till_Kapitalet#Kampen_mellan_arbetare_och_maskin|underbyggde en sådan föreställning]]. Sanningen var mer komplex. I själva verket motiverades sabotagen av maktförhållanden i den framväxande kapitalism som utnyttjade och begränsade tekniken för att exploatera och utesluta allt mer maktlösa proletärer.<br />
<br />
Rörelsens namn kommer av den fiktiva personen Ned Ludd, som sades ha förstört ett antal vävstolar i Leicestershire år 1779 och således ha inspirerat rörelsen. Under 1810-talet påstods "General Ludd" vara ludditernas ledare, vilket var en av ludditerna själva aktivt underblåst myt. I början av den industriella revolutionen var sabotage ett allvarligt brott, och "grundarens" och "ledarens" anonymitet anses ibland bero på att ingen av de personer som kallades ludditer ville ta på sig ansvaret för de inledande sabotagen eller för rörelsens aktioner över huvud taget. Ett flertal ludditer dömdes också till döden eller livstids straffarbete. <br />
<br />
[[Bild:Nedludd.jpg|left|frame|Ledare i drag.]]Ur ett mer samtida perspektiv är ludditerna ett tidigt exempel på '''[[ansiktslöst motstånd]]''' och '''direkt aktion'''; genom att anföra en fiktiv person som grundare och ledare, definierades rörelsen av sina handlingar snarare än av representantskap eller ideal. Då man dessutom riktade sin verksamhet mot de framväxande industriella [[teknik|tekniska innovationer]] som kom att utgöra en av grundförutsättningarna för kapitalismen, drabbades den kapitalistiska produktionen utan någon mellanliggande politisk process.<br />
<br />
'''Artiklar:'''<br />
* [https://www.smithsonianmag.com/history/what-the-luddites-really-fought-against-264412/ What the Luddites Really Fought Against]<br />
* [https://origins.osu.edu/article/fourth-industrial-revolution-and-ghosts-ned-ludd The Fourth Industrial Revolution and the Ghosts of Ned Ludd]<br />
* [https://www.fifthestate.org/archive/271-april-1976/killed-ned-ludd/ Who Killed Ned Ludd? A History of Machine Breaking at the Dawn of Capitalism]<br />
<br />
'''Böcker:'''<br />
* Peter Linebaugh: Ned Ludd & Queen Mab<br />
* Brian Merchant: Blood in the machine: The origins of the rebellion aganist big tech<br />
<br />
[[Kategori: Antipolitik och kommunisering]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Fil:Nedludd.jpg&diff=4056Fil:Nedludd.jpg2023-10-27T16:47:22Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div></div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Fil:Ludditer.jpg&diff=4055Fil:Ludditer.jpg2023-10-27T16:29:13Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div></div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Ludditerna&diff=4053Ludditerna2023-10-27T16:28:23Z<p>Iammany: Iammany flyttade sidan Ludditer till Ludditerna</p>
<hr />
<div>[[Bild:ludditer.jpg|right|frame|Kravallande ludditer.]]'''Ludditer''' betecknar personerna bakom en våg av [[sabotage]] som drabbade engelsk tillverkningsindustri under 1810-talet. Med början i Nottingham, år 1811, spred sig sabotagen över landet och utfördes med gerillaliknande metoder, inte sällan med hjälp av lokala [[proletariat|proletära]] grupper. Man ägnade sig åt nattliga sabotageaktioner mot manufakturer, och ibland åt mord på kapitalister och myndighetspersoner. Vid ett flertal tillfällen under 1812 och 1813 stred Ludditerna med den brittiska armén.<br />
<br />
Rörelsens namn kommer av den fiktiva personen Ned Ludd, som sades ha förstört ett antal vävstolar i Leicestershire år 1779 och således ha inspirerat rörelsen. Under 1810-talet påstods "General Ludd" eller "Kapten Ludd" vara Ludditernas ledare, vilket var en av Ludditerna själva aktivt underblåst myt. I början av den industriella revolutionen var sabotage ett allvarligt brott, och "grundarens" och "ledarens" anonymitet anses ibland bero på att ingen av de personer som kallades Ludditer ville ta på sig ansvaret för de inledande sabotagen eller för rörelsens aktioner över huvud taget. Ett flertal Ludditer dömdes också till döden eller livstids straffarbete. <br />
<br />
Ur ett sentida perspektiv är Ludditerna ett tidigt exempel på '''[[ansiktslöst motstånd]]''' och '''direkt aktion'''; genom att anföra en fiktiv person som grundare och ledare, definierades rörelsen av sina handlingar snarare än av representantskap eller ideal. Då man dessutom riktade sin verksamhet mot de framväxande [[teknik|tekniska innovationer]] som kom att utgöra en av grundförutsättningarna för kapitalismen, drabbades den kapitalistiska produktionen utan någon mellanliggande politisk process, varför den ludditiska rörelsen med fog kan beskrivas som [[antipolitik|antipolitisk]].<br />
<br />
Ibland beskrivs Ludditerna som "framstegsfientliga" eller rentav som primitivister som motsatte sig tekniken av rent ideologiska skäl. Upproret skulle ur detta perspektiv antingen ha handlat om militant konservatism eller om utopisk civilisationskritik.<br />
<br />
[[Kategori: Antipolitik och kommunisering]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Ludditer&diff=4054Ludditer2023-10-27T16:28:23Z<p>Iammany: Iammany flyttade sidan Ludditer till Ludditerna</p>
<hr />
<div>#OMDIRIGERING [[Ludditerna]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Guide_till_Kapitalet&diff=4052Guide till Kapitalet2023-10-22T10:39:52Z<p>Iammany: /* Varufetischismen */</p>
<hr />
<div>Att studera [[Karl Marx]] mästerverk ''[http://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d100.htm Kapitalet]'' – inte bara läsa utan verkligen arbeta med texten – är givande på flera sätt. Många säger sig ha läst den, men få har verkligen gjort det eller gjort det med den ansträngning som krävs. Många som försöker ger upp, ofta redan innan de tagit sig igenom första bandets första avdelning. Det kan därför vara bra att läsa den tillsammans med andra, exempelvis i en studiecirkel, och ha en guidande hand med sig under läsningen. Den här sidan är tänkt att fungera på det sättet. Den här sidan är dock långt ifrån fullständig, och kommer vara ett ständigt ''work-in-progress''. Ett urval av sekundärlitteratur kommer att rekommenderas i anslutning till varje avsnitt.<br />
<br />
[[Bild:Kommentarer.jpg|right|frame|Ett litet, litet urval av kommentarer, studieguider, kritik, etc...]]Det finns en ofantlig mängd sekundärlitteratur kring ''Kapitalet'' och Marx ekonomikritik i allmänhet i form av introduktioner, studievägledningar, kommentarer och kritik etc. Mycket är tyvärr undermåligt. För den som är obekant med ämnet eller inte känner sig ha tillräckliga förkunskaper kan en god "guide" vara nyttigt för att studiet inte ska avstanna i förtid. Det är dock klokt att inte förlita sig för mycket på en enskild guide. Bäst är naturligtvis att läsa Marx egna ord först och främst och om hjälp är nödvändigt att inte förlita sig på en enskild uttolkare. En sådan god guide är Michael Heinrichs ''Introduktion till de tre volymerna av Karl Marx Kapitalet''. Två andra bra är [https://www.youtube.com/watch?v=QkVQW4eijHg&list=PLdFFnqw07SdhR8gMSG2N0_9HoKl00vQAE Moishe Postone]s respektive [[David Harveys Kapitaletkurs|David Harveys]] föreläsningsserier, båda fritt tillgängliga på nätet. Harvey har även sammanställt sin guidade läsning i bokform. En annan är Harry Cleavers omfångsrika [http://la.utexas.edu/users/hcleaver/357k/357ksg.html studieguide]. Cleaver har även skrivit boken ''Att läsa Kapitalet politiskt'' (finns fritt tillgängliga på engelska på Cleavers [http://www.eco.utexas.edu/faculty/Cleaver/357krcp.html hemsida]). I den boken går han dock bara igenom första kapitlet (utom avsnittet om varufetischismen), vilket såklart är problematiskt på flera sätt, men boken kan ändå ge en välbehövlig skjuts igenom vad som många tycker är bokens svåraste kapitel.<br />
<br />
Det finns flera olika förslag på hur man bör läsa ''Kapitalet'' för att lättast ta till sig och förstå innehållet. Cleaver föreslår t ex att man börjar läsa om den så kallade ursprungliga ackumulationen (kapitel 23) för att få ett historisk perspektiv på kapitalismens uppkomst och sedan återvända till början, analysen av varuformen, som då lättare kan sättas in i sitt historiska sammanhang. Av liknande anledning [http://www.generation-online.org/p/fpalthusser11.htm föreslår Louis Althusser] att man vid en första läsning hoppar över första avdelningen och läser resten av boken innan man återvänder dit. Cleavers och [[Louis Althusser|Althussers]] förslag kan vara värda att betänka, men vi föreslår att man åtminstone skummar igenom första avdelningen innan man bestämmer sig för att följa deras förslag. Första avdelningen är inte placerad i början av en slump. Det är avgörande för hur Marx framställer sina argument och följer en [[Dialektik|dialektisk]] struktur som börjar med det mest abstraka och stegvis lägger ut mer och mer konkreta bestämningar. Att då hoppa över denna avgörande avdelning kan leda till fundamentala missförstånd. Marx, som var fullt medveten om svårigheten med första avdelning, skriver i förordet:<br />
<br />
:''All vår början bliver svår - det gäller ju om varje vetenskap. Att förstå det första kapitlet, i synnerhet det avsnitt, som innehåller analysen av varan, kommer därför att bereda den största svårigheten. Vad nu närmast beträffar analysen av värdesubstans och värdestorlek, har jag i möjligaste mån sökt '''popularisera framställningen'''. Värdeformen, vars slutgiltiga gestalt är penningformen, är ganska innehållslös och enkel. Ändock har människoanden sedan mer än 2000 år förgäves sökt utforska den, medan man å andra sidan åtminstone någorlunda har lyckats analysera betydligt mer innehållsdigra och komplicerade former. Varför? Emedan kroppen som helhet är lättare att studera än kroppens celler. Vid analys av de ekonomiska formerna duger dessutom varken mikroskop eller kemiska reagenser. Abstraktionskraften är dess enda hjälpmedel. För det borgerliga samhället utgör emellertid arbetsproduktens varuform eller varans värdeform den ekonomiska cellformen. För den obildade verkar det, som om analysen härav pysslade med rena spetsfundigheter. Det handlar också med nödvändighet om spetsfundigheter men endast på samma sätt som i den med mikroskop arbetande anatomin.'' (Karl Marx, ”Förord till första utgåvan”, ''Kapitalet. Första boken'', ss 3-4)<br />
<br />
En sådan populariserad framställning som Marx själv gjorde är [http://www.marxists.org/svenska/marx/1865/16-d017.htm Lön, pris och profit]. Där går han igenom och presenterar sina begrepp mera konkret. Andra bra introduktioner är John Holloways Why read Capital? (Länk saknas) och Karl Korshs [https://www.marxists.org/archive/korsch/19xx/introduction-capital.htm Introduction to Das Kapital]. Det finns otaliga andra av skiftande kvalitet, för många för att nämnas här.<br />
<br />
== Marx immanenta kritik: Undersökning och framställning ==<br />
Man bör ha lite förståelse för Marx metod och hur han har valt att presentera resultatet av sin forskning. Marx ansåg att hans kritik av den politiska ekonomin var en [[vetenskap]]. Marx avvisade varje ohistorisk och universell metod för att istället använda sig av en '''historiskt specifik''' dito, det vill säga en metod anpassad till det speciella objekt som är undersökningens föremål. Studieobjektet var [[kapitalism|det kapitalistiska produktionssättet]]. I motsats till vad som ofta framställs som en universell metod för världshistoriens alla samhällen – den så kallade "historiematerialismen" – begränsar sig Marx [[Dialektik|dialektiska metod]] till det kapitalistiska produktionssättet, och berör inte andra produktionssätt som exempelvis slavsamhället eller det feodala jordbrukssamhället. Detta är en central kritik av den borgerliga politiska ekonomin som är just en sådan ohistorisk – och ”idealistisk” enligt Marx språkbruk – metod som mystifierar kapitalismen; den politiska ekonomin uppfattar kapitalismen som naturlig och ahistorisk. Marx dialektiska metod är vad som har kallats en '''[[immanent kritik]]'''. Marx immanenta och dialektiska metod gör inga sådana anspråk som den borgerliga ekonomins utan avgränsar objektet för forskningen till ett historiskt specifikt produktionssätt. ''Metoden är dialektisk för att kapitalismen är det.'' Han behandlar sitt studieobjekt i ”ren form,” det vill säga i ideal form, och vandrar sedan i abstraktionsnivåerna som blir mer och mer konkreta i takt med att fler bestämningar läggs till. Marx tar exempelvis ingen hänsyn för variationer i cirkulationen (marknaden) i sin analys av produktionen. Han börjar med varan, det kapitalistiska produktionssättets ”elementarform,” som han behandlar metodiskt och kritiskt, och identifierar där vissa bestämmelser med vilka han kan utöka förståelsen, på så sätt ”zoomar" han ut steg för steg och kan se den större bilden. Men han utvecklar inte analysen genom logisk deduktion. Kategorierna som följer kan inte härledas från varan – det vore att förutsätta en transhistorisk ståndpunkt – utan är redan från början förutsatta. Logiken i framställningen kan därför framstå som en ”konstruktion a priori”:<br />
<br />
:''”Visserligen måste framställningssättet formellt skilja sig från forskningsmetoden. Forskningen har att i detalj tillägna sig stoffet, analysera dess olika utvecklingsformer och uppspåra det inre sambandet. Först sedan detta arbete är fullbordat, kan den verkliga rörelsen tillfredsställande beskrivas. Lyckas detta, så att stoffets eget liv abstrakt återspeglas i framställningen, kan det komma att se ut, som om man hade att göra med en konstruktion a priori.”'' (Efterskrift till andra upplagan)<br />
<br />
Marx börjar med analysen av varan därför att den är den mest allmänna bestämningen av de sociala relationerna i kapitalismen. Vi möter (den kapitalistiska) världen först och främst som en ”oerhörd varuanhopning”. Marx har identifierat varan (och värdet) som den strukturerande kärnan i kapitalismen och ''validerar argumentet retroaktivt'' allteftersom analysen utvecklas och med det lyckas förklarar kapitalismens immanenta utvecklingstendenser.<br />
<br />
Första boken behandlar kapitalismen utifrån produktionen (undertiteln är ”Kapitalets produktionsprocess”), och är begränsad till det. Andra bandet behandlar cirkulationen och slutligen tredje behandlar totalprocessen. Bara första boken hade Marx själv full kontroll över. Andra boken och tredje (mer än andra) redigerades i hög grad av Friedrich Engels. Marx planerade dessutom ytterliga tre band, alltså totalt sex stycken.<br />
<br />
'''Relaterad litteratur:'''<br />
* Anders Lundqvist: [http://www.krigsmaskinen.se/insurrection_raven/se_texts/introduktion_till_metoden_i_kapitalet.html Introduktion till metoden i Kapitalet].<br />
* [[Moishe Postone]]: Kapitel 4 (särskilt sidorna 127-144) i ''Time, labor, and social domination''.<br />
<br />
== Vara och värde (första avdelningen) ==<br />
:''"I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en "oerhörd varuanhopning", den enskilda varan som dess elementarform."'' (31)<br />
<br />
[[Bild:Kapitalet1.jpg|left|frame|"I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en 'oerhörd varuanhopning', den enskilda varan som dess elementarform."]]En vara svarar mot ett behov. Vilket behov är här ointressant, men det är nödvändigt att den svarar mot någon form av behov när den kommer ut på marknaden. '''Bruksvärde''' är alltså varans första begrepp. Varan är också '''"bärare" av ett bytesvärde'''. Varans bruksvärde är betingad av varukroppens egenskaper, det är alltså något konkret. Men bytesvärdet kan vi inte finna i varukroppen, ändå är det en del av varan. Varan består av bruksvärde ''och'' bytesvärde. Man kan ha bruksvärden som inte är varor, men man kan inte ha bytesvärden som inte bärs av bruksvärden, som alltså tillsammans utgör en vara.<br />
<br />
:''"Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara. I den samhällsform, som vi har att undersöka, utgör de samtidigt de materiella bärarna av - bytesvärdet."'' (32)<br />
<br />
=== Abstrakt arbete och värde ===<br />
Bytesvärdet är ett mått, ett mått som "ständigt växlar med tid och plats", och uttrycker, eller som Marx skriver, är "uppenbarelseformen" för ett "däri urskiljbart inre värde". Bytesvärdet är alltså varans andra begrepp, det som gör varan utbytbar, men vi ser omedelbart ett tredje begrepp: '''värde'''. Bytesvärdet är något som hör till den enskilda varan, det är ett enskilt uttryck för värdet som är något som går utöver varan och är en social relation. Bytesvärdet är ett mått på värdet, som är ett uttryck på något som är gemensamt för alla varor och det är att de är arbetsprodukter. Men ingen specifik, konkret form av arbete utan arbete i allmänhet: "'''abstrakt mänskligt arbete'''". Det är viktigt att här ha Marx metod och upplägget av argumentet i åtanke. Trots att Marx beskriver det abstrakta arbetet som arbete i allmänhet är det en ofullständig definition av begreppet. Som bland andra [[Chris Arthur]] har påpekat har begreppet ännu inte fått tillräckligt med konkreta bestämningar.<br />
<br />
:''"Ett bruksvärde eller en nyttighet har alltså ett värde, endast därför att abstrakt mänskligt arbete däri har blivit förkroppsligat, materialiserat. Hur mäter man då storleken av dess värde? Genom den mängd "värdebildande substans", som däri innehålles, av arbetet. Arbetskvantiteten själv mätes med dess utsträckning i tiden, och arbetstiden åter har sitt mått i bestämda tidsenheter, timmar, dagar o.s.v."'' (34)<br />
<br />
Värde (eller värdestorlek) är samhälleligt nödvändig arbetstid. Vad som i sin tur är samhälleligt nödvändig arbetstid är naturligtvis något som är avhängigt produktiviteten. Värdet är alltså inget konstant utan skiftar och rör ständigt på sig.<br />
<br />
I andra delen, "Dubbelnaturen hos det i varorna nedlagda arbetet", görs en viktig distinktion, den mellan '''materiell rikedom och värde'''. Att ha en stor mängd bruksvärden innebär inte nödvändigtvis en stor mängd värde. Konkret arbete, produktion av bruksvärden är visserligen produktion av materiell rikedom, men inte av värde. Värde förutsätter abstrakt arbete. Men det är ju samma faktiska process, samma görande. Jag vet därför inte om det egentligen är korrekt att säga att värde skapas av abstrakt arbete. Materiell rikedom görs ju såklart. Det skapas av arbete. Men värdet är inget ting, ett något som skapas, det är en social relation. Värdet etableras. Och värdet etableras, inte av något specifikt arbete utan den sociala form som arbetet tar.<br />
<br />
:''"Varorna kommer till i form av bruksvärden eller varukroppar, såsom järn, linneväv, vete o.s.v. Detta är deras miljöbundna naturalform. De är dock varor endast på grund av sin dubbla roll av på en gång bruksföremål och värdebärare. De uppträder därför såsom varor eller har formen av varor, endast då de äger en dubbelform: naturalform och värdeform.''<br />
:''[...]''<br />
:''Må vi dock komma ihåg, att varorna existerar som värden, endast i den mån de är uttryck för samma sociala enhet, det mänskliga arbetet, och att deras värdetillvaro alltså är en rent social företeelse. Då blir det också självklart, att deras värdeexistens endast kan framträda i det sociala förhållandet mellan olika varor. Vi utgick i själva verket från varornas bytesvärde eller utbytesförhållande för att komma det däri dolda värdet på spåren."'' (42)<br />
<br />
'''Värdeformen - som är ett socialt förhållande - är objektiv'''. Det är så på grund av dubbelnaturen i arbetet och varans dubbelform. Det faktiska värdet ser vi ingenstans, bara '''"spår" av värdet i varans framträdande'''. Det gör inte värdet mindre objektivt då det bärs fram av faktiska varukroppar. Värdets framträdande eller uttryck, bytesvärdet, har en mängd former och den vi är intresserade av här är penningformen. Penningen har funktionen av allmän ekvivalent, som gör alla varor utbytbara med varandra. Penningen blir ett uttryck för värdet. Pengar är inte värde i omedelbar mening men en slags representation. Värdet objektiveras i penningformen.<br />
<br />
'''Relaterad litteratur:'''<br />
* [[Christopher J. Arthur]]: ''The new dialectic and Marx' Capital'', s. 27-34.<br />
* [[Christopher J. Arthur]]: "Värde, arbete och negativitet", i ''Fronesis'' nr 28.<br />
<br />
=== Varufetischismen ===<br />
[[Bild:Kapitalet_fetisch.jpg|right|frame|”En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. En analys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. Såsom bruksvärde är det ingenting gåtfullt med den, om jag betraktar den antingen under synpunkten, att den genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov, eller att den erhåller dessa egenskaper först som produkt av mänskligt arbete. Det är solklart, att människan genom sin verksamhet förändrar naturmaterialets form i en för henne själv nyttig riktning. Så förändras ju t.ex. träets form, då man gör ett bord därav. Inte desto mindre förblir bordet trä, ett vanligt sinnligt ting. Men så snart det uppträder som vara, förvandlas det till ett ting med övernaturliga egenskaper. Det står inte bara med sina fötter på marken, utan det ställer sig på huvudet i förhållande till alla andra varor och utvecklar ur sitt trähuvud fantasier, som är mycket besynnerligare, än om det av sig själv skulle börja dansa.” (62)]]Vad Marx kallar varans fetischform är den ”mystiska karaktär” varan får av sin dubbelform, som varandes en produkt av abstrakt arbete. Såsom bruksvärden är det inget mystiskt med dem, men när de uppträder på en marknad tycks de vara som helt åtskilda ting med eget liv. Vi ser inte det egentliga arbete som är nedlagt i varan, bara dess pris. Varans värde framstår som något som finns hos varan själv, inte i dess relation till samhälleligt arbete. Orsaken till det mystiska och ”gåtfulla” ligger alltså ''i själva formen, värdeformen''. Som vi vet innebär varans dubbelform att värdet, trots att det är en abstraktion, objektiveras. Det objektiveras i varukropparna och i penningen. Dessutom, visar Marx, objektiveras det hos oss människor.<br />
<br />
:''”Vad är alltså orsaken till den gåtfulla karaktär, som arbetsprodukten får, så snart den antar varuform? Uppenbarligen är det just själva denna form. De mänskliga arbetenas likhet får sitt objektiva uttryck i arbetsprodukternas likartade värdetillvaro; måttstocken på förbrukning av mänsklig arbetskraft, tidslängden, får formen av arbetsprodukternas värdestorlek; och slutligen får förhållandet mellan producenterna, vilket avspeglar deras arbetes samhälleliga karaktär, formen av ett samhälleligt förhållande mellan arbetsprodukterna.”'' (62-63)<br />
<br />
Varornas objektiva uttryck döljer arbetarnas förhållande till totalarbetet och ”återspeglar” den som om varorna själva, eller marknaden, besatt skapandekraften. Abstrakt arbete producerar varor som döljer arbetet i varan. Sociala relationer tar formen av varor på en marknad vilket gör att relationerna framstår som objektiva och, på grund av varans dubbelnatur, också objektivt strukturerar samma sociala relationer. Varuproduktionen reproduceras på grund av formen som arbetet har tagit (abstrakt arbete), vilket gör att det inte framstår som sådant utan som något objektivt givet. Varufetischismen ska därför inte förstås som en slags ”illusion” som döljer genom att visa upp något falskt. Fetischismen är objektiv, konkret. ”Illusionen är objektiv,” skulle man kunna säga.<br />
<br />
:''”Det hemlighetsfulla i varuformen består alltså helt enkelt däri, att varorna för människorna återspeglar deras eget arbetes samhälleliga karaktär som en objektiv egenskap hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliga naturegenskaper. Därmed återspeglas också producenternas samhälleliga förhållande till totalarbetet som ett samhälleligt förhållande mellan ting, som existerar utanför dem själva.”'' (63)<br />
<br />
'''Relaterad litteratur:'''<br />
* Mario Wenning: [http://www.sicetnon.org/modules.php?op=modload&name=PagEd&file=index&topic_id=2&page_id=77 The reality behind commodity fetischism].<br />
* [[Slavoj Zizek]]: Första kapitlet (s 17-64) i ''Ideologins sublima objekt''.<br />
* Howard Rouse & Sonia Arribas: [[The Confusions of Commodity-Fetishism]] (s 108-119) i ''Egocracy. Marx, Freud and Lacan'' (2011).<br />
* Mark Worrell & Dan Krier: [http://logosjournal.com/2018/totems-fetishes-and-enchanted-modernity-hegelian-marxism-confronts-idolatry/ Totems, Fetishes, and Enchanted Modernity: Hegelian Marxism Confronts Idolatry]<br />
* Georg Lukács: [https://www.marxists.org/svenska/lukacs/1923/hok/kap4a.htm Reifikationens fenomen] (s. 140-174), i ''[[Historia och klassmedvetande]]''<br />
* Nicole Pepperell: [https://cominsitu.wordpress.com/2020/12/14/beyond-reification-reclaiming-marxs-concept-of-the-fetish-character-of-the-commodity-pepperell-2018/ Beyond reification: Reclaiming Marx’s Concept of the Fetish Character of the Commodity]<br />
<br />
=== Penningen, eller varucirkulationen ===<br />
Penningen har likt varan en dialektisk dubbelnatur. Å ena sidan är det ett '''värdemått''' där penningvaran (guldet) representerar varans (bytes)värde, det vill säga det nedlagda arbetet; å andra sidan är det ett '''cirkulationsmedel''' som underlättar varubyten på marknaden.<br />
<br />
Som värdemått behövs en materiell representation eftersom värdet i sig, som Marx visade i föregående kapitel, inte kan observeras ens med mikroskop. Guld har historiskt sett varit en lämplig penningvara. Men när vi går till marknaden ser vi inte värdemängden i varorna utan en prislapp med en summa i kronor eller euros, etc. Priset fluktuerar kring sitt värde och når över tid snart sitt jämnviktspris eller "naturliga" pris. Marx försvarar inte här varför han använder sig av arbetsvärdeteorin.<br />
<br />
När vi betraktar pengar som cirkulationsmedel ser vi hur värdet genomgår en formförändring, från vara till pengar och sedan tillbaka till vara. Vi förkortar detta i formeln '''V-P-V'''. Denna metamorfos kan på ytan se enkel ut, som att ekvivalenter byts mot varandra, men i själva verket är den asymmetrisk. Med pengar, den universella ekvivalenten, kan du köpa vilken vara som helst, men för att byta till dig pengar måste någon vara intresserad av din vara just där och just då. Därför finns en tendens till skattsamling, att spara pengar. Dels av nödvändighet (man kan inte vara säker på att få sin vara såld vid behov och man kan inte vara säker på att varan man behöver säljs när man behöver den), och dels av penningfetisch. Pengar ger makt och frihet i denna värld som är en "oerhörd varuanhopning."<br />
<br />
== Penningens förvandling till kapital (andra avdelningen) ==<br />
I den enkla varucirkulationen byts varor med varandra på en marknad med penningen som mellanled. Denna rörelse kan sammanfattas med '''V - P - V'''. Här byts endast lika stora värdemängder mot varandra, inget försvinner eller förökas, det bara cirkulerar. Visserligen kan en säljare eller köpare lura motparten eller på andra sätt bryta med marknadens regler. Men då rör det sig endast om en '''omfördelning av värdemängder''', inte ett faktiskt skapande. ”I sin rena gestalt är varubytet ett byte av lika stora värden, alltså inte ett medel för berikande.” Kapitalisten däremot, som vänder på formeln och byter pengar mot varor som sedan kan säljas, alltså P - V - P, gör givetvis detta bara om det innebär en ökning av pengar. Men då varor på en marknad endast byts mot andra varor med samma värdemängd kan inte värdeökningen komma från pengarna själva. I rörelsen '''P - V - P’, ”kapitalets allmänna formel”''', måste alltså värdeökningen skapas i/av en vara. '''Denna speciella vara är arbetskraften.''' Värdeökningen sker emellertid inte med försäljningen av arbetskraften, vars värde förblir konstant. Arbetskraften ökar inte sitt eget värde, utan värdeskapandet sker genom förbrukningen av varan.<br />
<br />
[[Bild:Hemligheten.jpg|left|frame|"Vi lämnar därför denna larmande och ytliga miljö, som var och en kan överblicka, och som står öppen för alla, och följer i stället penningägaren och arbetskraftens ägare till produktionens hemliga verkstad, över vars port står skrivet: No admittance except on business. Här skall det visa sig, inte bara hur kapitalet producerar, utan också hur det själv produceras. Profitens hemlighet skall äntligen avslöjas." (s 152)]]Arbetskraften köps och säljs för dess värde, precis som alla andra varor. Och, fortsätter Marx:<br />
<br />
:''"I likhet med alla andra varuvärden bestämmes arbetskraftens värde av den arbetstid, som är nödvändig för produktionen och reproduktionen av denna speciella vara. Som värde representerar arbetskraften själv endast den bestämda mängd samhälleligt genomsnittsarbete, som nedlagts i den. Arbetskraften existerar endast som anlag hos den levande individen. Dess produktion förutsätter alltså dennes existens. När individens existens är given, består produktionen av arbetskraft i att individen reproduceras och hålles vid liv. För sitt uppehälle behöver den levande individen en viss mängd livsmedel. Den arbetstid, som är nödvändig för arbetskraftens produktion, är liktydig med den arbetstid som åtgår för att producera dessa livsmedel. Eller: arbetskraftens värde är just värdet av de livsmedel, som är nödvändiga för dess ägares uppehälle.''"<br />
<br />
Penningens förvandling till kapital sker alltså genom förbrukningen av arbetskraft. Här sker dock ingen orättvis byteshandel, varan (arbetskraften, eller mer specifikt arbetstiden) köps för sitt värde. Värdet skapas i ”produktionens hemliga verkstad”, som vi i nästa kapitel ska stiga ner i.<br />
<br />
== Produktionen av det absoluta mervärdet (tredje avdelningen) ==<br />
<br />
=== Arbetsprocess och värdeskapande process ===<br />
Det arbete som arbetskraften utför i produktionen kan enligt Marx delas upp i arbetsprocess och värdeskapande process. Att arbete i det kapitalistiska produktionssättet inte bara är arbete utan också värdeskapande är vad som särskiljer det från andra produktionssätt: "Som enhet av arbetsprocess och värdebildningsprocess är produktionen varuproduktion. Som enhet av arbetsprocess och värdeökande process är den kapitalistisk produktion, den kapitalistiska formen av varuproduktion."<br />
<br />
I kapitlets första del presenterar Marx sin antropologi; han behandlar arbetet ”oberoende av varje bestämd samhällsform”. Dess enkla beståndsdelar är: ”1) den ändamålsenliga verksamheten eller själva arbetet, 2) det föremål som den påverkar och 3) det medel varmed den verkar.” Arbetet är i samspel med omgivningen och naturen, vilken den (om)formar och som i sin tur påverkar arbetet. Det är en ständigt dynamisk process där ingendera part är ursprunglig orsak eller passiv substans. Vad som emellertid karakteriserar det mänskliga arbetet är dess förmåga att framställa och bruka arbetsmedel. Människan är ”ett verktygsfabricerande djur”. Det mänskliga arbetet, eller som Marx hädanefter kallar det, det levande arbetet, formar och brukar det för sina ändamål, ger det en riktning.<br />
<br />
Ändamålet och riktningen är inte givet av det levande arbetet i sig. Det finns inte -- så tolkar jag det -- något egentligt telos i Marx antropologi så som han presenterar den här. Han skriver: ”Först på ett senare utvecklingsstadium förvandlas produktionssättet, på grund av att arbetet underordnas kapitalet, och denna förvandling blir alltså först senare föremål för vår undersökning.” Det är för att arbetet i det kapitalistiska produktionssättet inte blott är arbetsprocess utan också värdeskapande process som det får en specifik riktning. Det är för att arbetskraften ägs av en kapitalistklass som värdeskapandeprocessen tillkommer. ”Arbetsprocessen är en process mellan ting, som kapitalisten har köpt, mellan ting som tillhör honom.” Kapitalistens ändamål är profiten. Han ger sig ju bara in i bytesprocessen om P kan förvandlas till P’. (Kapitalets allmänna formel: P - V - P’)<br />
<br />
:''Men även om skor på sätt och vis kan sägas bidra till sociala framsteg, och även om vår kapitalist avgjort är en framstegsman, så tillverkar han inte skor för skornas egen skull. I varuproduktionen är bruksvärdet överhuvud inte något "qu'on aime pour lui-même". Bruksvärden produceras endast försåvitt och i den utsträckning de utgör underlaget för eller innehåller bytesvärde. Och vår kapitalist har två syften. För det första vill han producera ett bruksvärde som har bytesvärde, en artikel som är avsedd för försäljning, en vara. För det andra vill han producera en vara, vars värde är större än det sammanlagda värdet av de varor som förbrukas under produktionen, mera värd än produktionsmedlen och arbetskraften, för vilka han har förskotterat sina goda pengar på varumarknaden. Han vill inte bara producera ett bruksvärde, utan en vara; inte bara bruksvärde, utan också värde; inte bara värde, utan också mervärde.''<br />
<br />
Så, hur går nu denna värdeskapande process till? Hur kan mer värde skapas? På vilket sätt är det bara arbetskraften som har denna förmåga? Vi vet att en varas värdemängd är den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är nerlagd i den. Arbetskraftens värde är därmed den samhälleligt nödvändiga arbetstid som läggs ner för att reproducera arbetskraften.<br />
<br />
:''”Att en halv dags arbete behövs för att hålla arbetaren vid liv i 24 timmar, hindrar honom inte alls från att arbeta en hel dag. Arbetskraftens värde och det värde den skapar under arbetsprocessen, är alltså två skilda saker. Det var denna värdedifferens kapitalisten hade i sikte, när han köpte arbetskraften. Dess nyttiga egenskap, att tillverka garn eller skor, var endast en conditio sine qua non,[LIX*] eftersom arbetet måste utföras på ett nyttigt sätt för att kunna skapa värde. Men det avgörande var denna varas, arbetskraftens, säregna bruksvärde, att vara en källa till nytt värde och mera värde än den själv innehåller. Detta är den specifika tjänst, som kapitalisten väntar sig av den. Och den handlar därvid i överensstämmelse med varubytets eviga lagar. Strängt taget förverkligar säljaren av arbetskraften dess bytesvärde, alldeles som säljaren av varje annan vara, och avyttrar dess bruksvärde. Han kan inte få det ena utan att lämna ifrån sig det andra. Arbetskraftens bruksvärde, arbetet självt, tillhör lika litet dess försäljare, som den sålda oljans bruksvärde tillhör oljehandlaren. Penningägaren har betalat arbetskraftens dagsvärde, och därför äger han dess förbrukning under en dag, en hel dags arbete. Den omständigheten, att arbetskraftens dagliga underhåll endast kostar en halv arbetsdag, fast arbetskraften kan verka, arbeta en hel dag, alltså det förhållandet, att det värde den skapar, när den användes en hel dag, är dubbelt så stort som dess eget dagsvärde, är en speciell fördel för köparen men alls ingen orätt mot säljaren.”''<br />
<br />
Vi ser hur pengar kan bli mer pengar genom att genomgå denna process. Aktörerna på marknaden är jämlika i den meningen, allt byts mot sitt värde, ingen kränks. Kapitalisten betalar priset på arbetarens arbetskraft, och förbrukar den enligt sin rätt som ägare av vilken vara som helst.<br />
<br />
:''"Alla problemets betingelser är uppfyllda och varubytets lagar inte på något sätt kränkta. Lika värden har bytts mot varandra. Kapitalisten betalade som köpare varje vara till dess värde, bomull, spindelmassa, arbetskraft. Därpå gjorde han, vad alla varuköpare gör: han förbrukade varans bruksvärde. Arbetskraftens konsumtion, som samtidigt var varans produktion, gav till resultat 20 pund garn till ett värde av 30 shilling. Kapitalisten återvänder nu till marknaden och säljer varor, sedan han förut har köpt varor. Han säljer varje pund garn för 1 shilling 6 pence, varken över eller under dess värde. Och dock får han ut 3 shilling mer ur cirkulationen, än han hade satsat. Hela denna utveckling, hans pengars förvandling till kapital, sker innanför cirkulationen och sker inte innanför den. Den sker genom cirkulationens förmedling, emedan den som en förutsättning har inköp av arbetskraft på varumarknaden. Och den sker utanför cirkulationen, eftersom denna endast inleder den värdeskapande process, som äger rum under produktionen. Och sålunda är "tout pour le mieux dans le meilleur des mondes possibles"''<br />
<br />
:''"Vi ser nu, att den skillnad, som den tidigare analysen påvisade, mellan arbetet när det skapar bruksvärde och samma arbete när det skapar värde, nu framstår som olika sidor av produktionsprocessen."''<br />
<br />
Vi kan nu också bättre förstå vad värdet är. Det är inte den åtgångna tiden arbetsprocess som är nedlagt i varan, utan den speciella form av arbete -- abstrakt arbete, värdeskapande process -- som skapat den. Arbete i sig, levande arbete, så som Marx behandlar det i avsnittet om arbetsprocessen, som ”oberoende av varje bestämd samhällsform” skapar inte värde. Det vore ett misstag att utifrån det här föreställa sig levande arbete som en kraft i verkligheten som ”oberoende av varje bestämd samhällsform”. Tvärtom är det viktigt att förstå den som bestämd av den specifikt kapitalistiska samhällsformen.<br />
<br />
=== Konstant kapital och variabelt kapital ===<br />
<br />
=== Mervärdekvoten ===<br />
<br />
=== Arbetsdagen ===<br />
Arbetskraftens värde bestäms av den tid som krävs för att reproducera den. Marx kallar detta för nödvändig arbetstid. Men som han visade i kapitlet om arbetsprocessen och värdeskapandeprocessen så innebär detta inte att köparen av arbetskraften kommer sluta bruka sin köpta vara när den nödvändiga arbetstiden är gjord utan bruka den så länge han kan. Den arbetstid som går utöver den nödvändiga arbetstiden kallar Marx för merarbete.<br />
<br />
Arbetsdagens längd är inte på något sätt given. Hur mycket merarbete kapitalisten kan få ut av arbetskraften beror så klart på flera faktorer: förutom den fysiska gränsen så spelar sociala och etiska uppfattningar in, och ytterst är det så klart en fråga om makt.<br />
<br />
:''"Kapitalisten åberopar sig alltså på varubytets lag. Liksom varje annan köpare söker han få ut största möjliga nytta ur sin varas bruksvärde. Men plötsligt höjer arbetaren sin stämma, som förut var förstummad i produktionsprocessens larm:[LXXVIII*]<br />
<br />
:''Den vara, som jag har sålt till dig, skiljer sig från den övriga varumassan på så sätt, att dess förbrukning skapar värde och större värde än den själv har kostat. Detta var orsaken till att du köpte den. Det som från din synpunkt är kapitalökning, är från min synpunkt en överskjutande mängd arbetskraft. Du och jag känner bara till en lag om marknaden, varubytets lag. Och förbrukningen av varan tillkommer inte säljaren, som avyttrar den, utan köparen, som förvärvar den. Användningen av min dagliga arbetskraft tillhör därför dig. Men med hjälp av dess dagliga försäljningspris måste jag dagligen reproducera den för att kunna sälja den på nytt. Bortsett från den naturliga slitningen genom ålder o.s.v. måste jag vara i stånd att imorgon arbeta med samma normala krafter och hälsa som idag. Du predikar ständigt för mig "sparsamhetens och avhållsamhetens" evangelium. Nåväl, jag vill som en förnuftig, sparsam ekonom hushålla med min enda förmögenhet, arbetskraften, och avhålla mig från allt dåraktigt slöseri med den. Jag vill dagligen endast sätta så mycket av den i rörelse, i arbete, som dess normala varaktighet och sunda utveckling kan stå ut med. Genom hänsynslös förlängning av arbetsdagen kan du på en dag ta ut en större mängd av min arbetskraft, än jag kan ersätta på tre dagar. Vad du på så sätt vinner i arbete, det förlorar jag i arbetssubstans. Att använda min arbetskraft och att utplundra den är två skilda saker. Om den genomsnittliga tid, som en genomsnittsarbetare med förnuftig arbetsbörda kan leva, är 30 år, så är värdet av den arbetskraft, som du dagligen betalar mig = 1/(365 × 30) eller 1/10.950 av dess totalvärde. Men om du förbrukar den på 10 år, så betalar du mig dagligen 110.950 i stället för 1/3.650 av dess totalvärde, alltså endast 1/3 av dess dagsvärde, och bestjäl mig således dagligen på 2/3 av min varas värde. Du betalar mig för en dags arbetskraft, då du förbrukar tre dagars. Detta strider mot vårt avtal och mot varubytets lag. Jag fordrar alltså en arbetsdag av normal längd, och jag kräver den utan att vädja till ditt hjärta, ty när det gäller penningsaker, får inte känslan råda. Du kan vara en mönstermedborgare, kanske medlem i föreningen för djurplågeriets avskaffande, du tillhör kanske t.o.m. de frälsta, men det som du representerar gentemot mig, har inget hjärta i bröstet. Vad man tycker sig höra där, är mitt eget hjärtas slag. Jag kräver normalarbetsdagen, emedan jag liksom varje annan försäljare fordrar att få ut värdet av min vara."''<br />
<br />
På marknaden är arbetaren och kapitalisten (i denna mening) ”jämlika”. En vara säljes och köpes för sitt värde. Både arbetaren och kapitalisten måste lyda varubytets lag. Men med detta kommer alltså en maktkamp eftersom både arbetaren och kapitalisten vill hushålla med sina varor bäst de kan. Kapitalisten vill bruka arbetskraften på ett för honom nyttigt sätt, alltså öka merarbetet, så mycket som möjligt, medan arbetaren också vill undvika ”dåraktigt slöseri” och således har vi en konflikt. Det faktum att den speciella varan arbetskraft kan skapa mer värde än den besitter innebär att när den ägs av en annan så ”strider [detta] mot vårt avtal och mot varubytets lag”. Marx sammanfattar: "Här föreligger alltså två motsatta principer, rätt mot rätt, bägge i lika hög grad stödda på varubytets lag. Men mellan lika rätt avgör makten. Därför uppkommer i den kapitalistiska produktionens historia en kamp om normalarbetsdagen, om arbetsdagens gränser - en kamp mellan kapitalet eller kapitalistklassen och arbetaren eller arbetarklassen."<br />
<br />
Marx beskriver här klasskampen som inneboende i själva produktionssättet, och - vilket är värt att notera - inte som en kamp för eller emot utan som en slags inre spänning. Merarbete är inget nytt, det har funnits i tidigare produktionssätt också. Vad som är speciellt med det kapitalistiska produktionssättet är att det är gränslöst. Som vi kommer ihåg från första kapitlet är kapitalets strävan mer värde, inte mer materiell rikedom. Kapitalisten vill ha mer pengar. Det finns därför ingen gräns för hur mycket merarbete kapitalisten vill få ut av arbetskraften, förutom den fysiska gränsen. Och eftersom gränsen inte kan etableras på grundval av rättigheter så får vi en maktkamp, en klasskamp. Kampen om normalarbetsdagens längd är således central i kapitalismen.<br />
<br />
Är det kapitalistens girighet som orsakar det hänsynslösa tvånget till ökat merarbete? Eller är kapitalisten helt enkelt bara ond? Marx talar om kapitalisten som en ”personifierat kapital”. Kapitalets ständiga behov av mervärde etablerar själva logiken som ”yttre tvångslagar”.<br />
<br />
:''"Vid varje aktiesvindel vet alla, att ovädret en gång måste bryta lös, men man hoppas att det skall drabba någon annans huvud, sedan man själv uppfångat guldregnet och bragt det i säkerhet. Aprés nous le déluge![XCVII*][79] det är valspråket för varje kapitalist och varje kapitalistnation. Kapitalet är därför fullständigt skoningslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, när det inte tvingas till hänsyn genom samhällets åtgärder.[285*] På klagomålen över fysisk och andlig förkrympning, för tidig död, tortyr genom överarbete svarar kapitalet: Skulle detta lidande bekymra oss, då det ökar vår lust (profiten)? [80] Men i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja. Den fria konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten."''<br />
<br />
:''"Man måste konstatera, att vår arbetare ser annorlunda ut, när han lämnar produktionsprocessen, än då han trädde in i den. På marknaden förhandlade han såsom ägare av varan arbetskraft med andra varuägare, den ene varuägaren gentemot den andre. Det avtal, som han ingick med kapitalisten om försäljning av sin arbetskraft, gav så att säga svart på vitt på att han är sin egen herre. Sedan handeln har avslutats, visar det sig att han i verkligheten inte var en fri man, att den tid för vilken det står honom fritt att sälja sin arbetskraft, är den tid för vilken han är tvungen att sälja den,[370*] att hans utsugare i själva verket inte släpper honom fri, "så länge det ännu finns en muskel, en sena, en droppe blod att exploatera".[371*] Till skydd mot "sina kvals orm" [97] måste arbetarna sluta sig samman och som klass framtvinga en statlig lag, en samhällelig barriär, som hindrar dem själva att genom frivilligt kontrakt med kapitalet sälja sig och sitt släkte till död och slaveri.[372*] I stället för den fina listan över "omistliga människorättigheter" kommer den lagliga begränsade arbetsdagens anspråkslösa Magna charta [98], som "äntligen klargör när den tid som arbetaren säljer är slut, och när den tid som tillhör honom själv börjar".[373*] Quantum mutatus ab illo! [99][CXIII*]"''<br />
<br />
=== Mervärdekvot och mervärdemängd ===<br />
<br />
=== Absolut mervärde – formell underordning ===<br />
Det absoluta mervärdet uppstår då värdet passerar det skedet att det endast betalar den använda arbetstiden. Den enes merarbete kan nu bli den andres existensvillkor. Det absoluta mervärdet tudelar arbetsdagen i nödvändig arbetstid och merarbetstid, det vill säga frambringar essensen i kapitalet – värdeförmering. Absolut mervärde är avhängig av arbetsdagens längd. Den formella underordningen som det absoluta mervärdet skapar, är därmed olika sociala processer som söker att förkorta arbetstiden för det nödvändiga arbetet. Processen visar sig i effektivisering av nuet då man söker att rationalisera produktionen gentemot arbetsdagens längd. Istället för att utveckla nya tekniska pedagogiska verktyg, upprätthålls till exempel extrem disciplin inför olika former av arbete. Effektiviseringen under absolut mervärde syftar alltså till att få mer arbete gjort utefter de förutsättningar man redan har. Det absoluta mervärdet är alltså proletariatets separation från produktionsmedlen. <br />
Lönearbetet skiljer sig här från andra samhälleliga objekt som form, men inte som resultat. Under slaveriets tid avtvingades merarbetet tillverkaren under helt andra materiella former men med samma resultat. Kapitalackumulationen blir till en rörelse vars konsekvens är den producerandes egna formella underordning av, och under, sig själv (Marx, 1868/1975). <br />
<br />
'''Relaterad litteratur:'''<br />
*Marx, Karl (1868). Den omedelbara produktionens resultat. I: Skrifter i urval - Ekonomiska Skrifter. (1975). Staffanstorp: Bo Cavefors Bokförlag.<br />
<br />
== Produktionen av det relativa mervärdet (fjärde avdelningen) ==<br />
<br />
=== Begreppet relativt mervärde ===<br />
=== Samverkan ===<br />
=== Arbetsdelning och manufaktur ===<br />
=== Maskineri och storindustri ===<br />
:“Maskineriet är ett medel för att producera mervärde.” (322)<br />
<br />
Det som här kallas “maskineriet” består av '''kraftmaskinen, transmissionsanordningen och själva arbetsmaskinen'''. Kraftmaskiner driver hela mekanismen genom utnyttjandet av någon naturkraft, transmissionsanordningen reglerar, omvandlar, fördelar och överför rörelsen till arbetsmaskinen. Den senare är till en början väsentligen som '''hantverkarens verktyg''', även om formen kan ha förändrats.<br />
<br />
:“Arbetsmaskinen är alltså en mekanism, som då den satts i rörelse utför samma operationer med sina verktyg, som arbetaren förr utförde med liknande verktyg. Det spelar ingen roll, om drivkraften nu utgår från människan eller i sin tur kommer från en annan maskin. När det egentliga verktyget överförts från människan till en mekanism, har en maskin trätt i stället för det vanliga verktyget. Även om människan själv förblir den förnämsta motorn, så är skillnaden genast märkbar.” (324)<br />
<br />
Organiska hinder (begränsat antal händer, bristande fysik, osv) övervinns - om bara kraftmaskinerna utvecklas. Marx påpekar att ångmaskinen utvecklades först, men först med kraftsmaskiner som kunde nyttja naturkrafterna i fråga blev det en revolution.<br />
<br />
:“I stället för enskilda, fristående maskiner har vi här ett mekaniskt vidunder, som fyller hela fabriksbyggnader, och vars demoniska kraft först döljes under jättelemmarnas högtidligt avmätta rörelser för att sedan få utlopp i de otaliga arbetsmaskinernas vanvettiga virveldans.” (331)<br />
<br />
Det är systemet som är poängen. Maskineriet utvecklas till en punkt då dess “grundval” inte längre passar det och det måste skapa en ny som är adekvat för dess eget produktionssätt. (331) '''Verktygets hantverksmässighet övergår till maskiner som gör maskiner: specifikt kapitalistiskt.'''<br />
<br />
:“Men omvälvningen i industrins och jordbrukets produktionssätt framtvingade också en omvälvning i den samhälleliga produktionsprocessens allmänna betingelser, d.v.s. i kommunikations- och transportmedlen. I ett samhälle, vars pivot - för att använda ett uttryck av Fourier - var småbruket i kombination med hemindustri och hantverk, kunde kommunikations- och transportmedlen inte längre vara tillräckliga för manufakturperiodens produktionsbehov med dess utvidgade samhälleliga arbetsdelning, dess koncentration av arbetsmedel och arbetare och dess kolonialmarknader, förhållanden som revolutionerade samhället.” (332-333)<br />
<br />
“På samma sätt som med naturkrafterna förhåller det sig med [[vetenskap]]en.” (335) Det vill säga den kostar ingenting (nja..) men gör inte heller något värde utan “avger” eller “överför”. “I stället för att göra den billigare fördyrar maskineriet produkten i förhållande till sitt eget värde.” (335-336) Skillnaden mellan produktskapande och värdeskapande är viktig. “Ju längre den period är, under vilken samma maskineri oupphörligt tjänstgör i samma arbetsprocess, desto större blir denna skillnad.” (336) Maskin liksom verktyg slits med användning och förlorar därmed värde, men ger också en enorm verkningsgrad. “[R]edan materialiserat arbete” får “verka gratis” som en slags naturkraft.<br />
<br />
Det kostar lika mycket att tillverka maskineriet som man inbesparar på att använda det.<br />
<br />
Förutom materiellt slitage utsätts maskineriet, denna “objektiva organism,” för “vad man kunde kalla '''moraliskt slitage'''”, dvs i takt med att “samma slags maskiner produceras billigare än förut, eller bättre” så förlorar de bytesvärde. Med detta framträder en “inre motsättning” (354) då införandet av maskineriet driver kapitalet “till en våldsam förlängning av arbetsdagen för att på så sätt kompensera minskningen i det relativa antalet exploaterade arbetare genom att öka inte endast det relativa utan även det absoluta merarbetet.” En “arbetslös befolkning” skapas.<br />
<br />
Maskineriet nyttjar naturkrafterna till de moment som kräver stor kraft och minskar därmed i en mening den fysiska ansträngningen hos arbetarna, men samtidigt '''ökas intensiteten''', både i det att arbetshastigheten ökas och i att det blir fler maskiner att sköta samtidigt. I den här arbetsprocessen “är själva automaten subjektet, och arbetarna är endast som medvetna organ fogade till automatens medvetslösa organ och tillsammans med dem underordnade den centrala rörelsekraften.” (365)<br />
<br />
'''Maskineriet kastar den gamla arbetsdelningen på skräphögen.''' Nu sker en specialisering på delmaskiner. Och förhållandet mellan arbetare och verktyg omkastas. “I manufaktur och hantverk betjänar sig arbetaren av verktyget. I fabriken tjänar han maskinen.” (367)<br />
<br />
==== Kampen mellan arbetare och maskin ====<br />
Fabriksarbetet/maskinarbetet angriper nervsystemet och “hindrar det musklernas mångsidiga spel och undertrycket all fri kroppslig och andlig verksamhet.” (367-368) Åtgärder som underlättar arbetet “befriar inte arbetaren från arbete utan arbetet från allt innehåll.” (368) Den enskildes kunskap, erfarenhet och skicklighet “försvinner som en obetydlig bisak för vetenskapen, de oerhörda naturkrafterna och det samhälleliga massarbetet, som alltsammans är förkroppsligat i maskinsystemet och med detta utgör underlaget för kapitalets, ‘mästarens’, makt.”<br />
<br />
[[Formell och reell underordning|Arbetarnas underordning]] blir i fabriken en “kasernmässig disciplin, som utbildas till fullständig fabriksregim”. (368) Alla sinnesorgan skadas, av partiklarna och smutsen, det “bedövande oväsendet” (370) och maskiner som lemlästar. Fabriksarbetet blir ett “systematiskt rov från arbetarna av alla normala livsbetingelser under arbetet, luft, ljus, utrymme och personliga skyddsmedel mot livsfarliga eller hälsovådliga förhållanden under produktionsprocessen, att nu inte tala om inrättningar till arbetarnas bekvämlighet.”<br />
<br />
Maskineriet är “den form vari kapitalet materiellt existerar”. (372) Men '''[[Ludditer|angreppen på maskinerna]]''' var, enligt Marx, en primitiv form av uppror som inte skiljde på exploateringsformen och produktionsmedlen. Maskinerna gör en del av arbetarna överflödiga, och att en del utvecklas ensidigt (specialiserade bihang till maskineriet). '''Arbetskraftens pris sänks under sitt värde.''' Medel och produktion i förhållande till arbetaren, “utvecklas genom maskineriet till en oförsonlig motsättning.” (376) Maskineriet konkurrerar med och slår ihjäl arbetaren.<br />
<br />
“Man kunde skriva en hel historik över de uppfinningar som gjordes efter 1830 och som endast hade till uppgift att tjäna som kapitalets vapen mot arbetarnas revolter.” (379)<br />
<br />
==== Bortträngning av arbetare och fabrikens arbetsdelning ====<br />
Borgerliga ekonomer hävdar att maskineriet frigör kapital som kan ge nya arbeten. Men det enda kapital som “frigörs” är de arbetares löner som nu inte behöver betalas ut. Efterfrågan sjunker och med det priserna. “Om detta varar under längre tid och i större omfattning, så blir följden att en del av de arbetare, som producerar arbetarnas existensmedel, överflyttas till annan verksamhet. En del av det kapital, som tidigare producerade nödvändiga existensmedel, blir nu reproducerat i andra former.” (383)<br />
<br />
:“Då maskineriet alltså i och för sig förkortar arbetstiden, medan det i sin kapitalistiska användning förlänger arbetsdagen, i och för sig underlättar arbetet men kapitalistiskt använt stegrar dess intensitet, i och för sig är en människans seger över naturkrafterna men kapitalistiskt använt tvingar in människorna under naturkrafternas ok, i och för sig ökar producentens rikedom men kapitalistiskt använt gör honom fattigare o.s.v., förklarar den borgerlige ekonomen helt enkelt, att detta i-och-för-sig-betraktande av maskineriet med knivskarp logik bevisar, att alla dessa påtagliga motsägelser endast är skenbilder av verkligheten, som i och för sig, alltså även i teorin, inte alls existerar. Därmed besparar han sig själv allt ytterligare huvudbry och kan dessutom beskylla sin motståndare för dumheten att inte bekämpa maskineriets kapitalistiska användning utan själva maskineriet.” (384-385)<br />
<br />
Införandet av maskineriet ökar mervärdet, och minskar relativt antalet nödvändiga arbetare. Men nya produktionsgrenar och arbetsområden, inte minst infrastruktur för att upprätthålla totalprocessen, drar till sig arbetarna. '''Det kan bli fler fabriker och att andelen fabriksarbetare ökar; antalet ökar absolut men minskar relativt, i förhållande till satsat kapital.''' Delar av överbefolkningen emigrerar, liksom extrakapitalet som söker investeringsmöjligheter. Detta ger i sin tur en '''internationell arbetsdelning''' där kolonier blir råvaruproducenter. Maskineriets nya typ av arbetsdelning återverkar också på manufakturen och hantverket. “Den gamla arbetsdelningen och den därifrån härstammande fasta och oföränderliga organisationen av arbetet upplöses och får lämna plats för ständiga växlingar.” (402-403)<br />
<br />
'''Innovationer i värdeskapandeprocessens tjänst drivs fram i allt högre takt, och allt blir “tillbehör till fabriken”.''' I gråzoner i periferin runt industrierna kan regler och lagar tänjas för att effektivt utveckla lösningar på “naturskrankor” (det som betraktats som naturliga hinder för produktionen). Lagstiftning kan på så sätt, i samspel med halvt oreglerade gråzoner, bidra till [[Teknik|tekniskt]] övervinnande av det ogenomförbara. I hög grad får (natur)vetenskapen en given roll i kapitalets utveckling:<br />
<br />
:“Storindustrins bärande princip, upplösningen av varje produktionsprocess i dess konstituerande element utan hänsyn till den mänskliga handen, skapade hela den moderna tekniska vetenskapen. Den brokiga, skenbart osammanhängande och förstenade produktionsprocessen upplöstes i medveten, planmässig användning av naturvetenskaperna, alltefter den nyttoeffekt som man åsyftade.” (424)<br />
<br />
Maskineriets införande i jordbruket skapar “överflödiga” proletärer både relativt och absolut. Fåtalet “bönder” blir lönarbetare och samma motsättningar uppstår där. '''Uppdelningen av stad och landsbygd accelererar''', och effektiviseringen av jordbruket '''“stör” “ämnesutbytet mellan människan och jorden''' genom att förhindra, att de ämnen, som människan förbrukat i form av näringsmedel och kläder, återgår till jorden, förstör alltså den naturliga betingelsen för jordens varaktiga fruktbarhet.” (441)<br />
<br />
:“Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren.” (442)<br />
<br />
'''Relaterad litteratur:'''<br />
* [[Karl Marx]]: [[Allmänna intellektet|Fragmentet om maskiner]].<br />
* Harry Cleaver: Studieguide till ''Kapitalet'', [http://la.utexas.edu/users/hcleaver/357k/357ksg15.htm om Maskineri och storindustri.]<br />
* Michael Eldred & Mike Roth: [https://www.marxists.org/subject/economy/authors/eldred-roth/ap-science.htm Science in Capital]<br />
<br />
=== Relativt mervärde – reell underordning ===<br />
Relativt mervärde omskakar de tekniska processerna och strävar efter att effektivisera morgondagen. Det förändrar samhällets fundaments formationer och med det relationerna inom dem då objektet förändras. Subjektiveringsprocesserna, klassammansättningar på arbetsplatser, innehållet i skolan och så vidare förändras (Marx, 1868/1975). Marx skriver vidare i Den omedelbara produktionsprocessens resultat att ju mer utvecklad kapitalet blir i sin relation, desto mer ökar kravet på variabilitet hos arbetsförmågan. Kapitalets rörlighet kräver i sin utveckling väldigt uppdelade sfärer och kunskaper. Detta medför komplikationer då utbildning i sig är ett hinder på den borgliga samhällskroppen. Inte lika många ur proletariatet bär denna kunskap och därför blir kostnaderna för att köpa det variabla kapitalet högre. I vissa perioder krävs ytterligare kunskap eller helt annan kunskap och så vidare, vilket i sig kräver skolor och universitet som i sig inte genererar något mervärde. Kunskapsproduktion låser även upp proletariatet i icke-produktiva läroanstalter och gör dem för tillfället ineffektiva (Marx, 1868/1975). Kapitalet har således en inneboende drift och en ständig tendens att öka arbetets produktivkraft, att förbilliga varan och med varan också själva arbetaren (Marx, 1849/1997). Den viktiga frågan är att inte söka efter vilken inte plats Cd-skivor, kunskap, immateriellt arbete osv. i sig har inom kapitallogiken, utan att hur den utrycker sig för tillfället därmed vilken roll den har inom den produktiva och cirkulerande sfären. Krav på ökad produktion till den grad att arbetskraften undviker arbetsdagens absoluta gräns, är den kausala relationen som är hela kapitalutvecklingens essens: tillskansandet av en ökning på mervärde. Det relativa mervärdet ökar när den dagliga arbetstiden för en produkt minskar i tid att producera. Arbetsmetoderna och medlen för denna förändring medför att värdet på produkter sänks och likaså arbetslönen, som betalas ut till det variabla kapitalet (Marx, 1868/1975). Det relativa mervärdets förfarande av denna inneboende cykel, tvingar fram ny kunskap och med det nya utbildningar då det revolutionerar hela samhällets tidigare produktionsmedel. Att hålla kapital flytande för att kunna dirigera det åt olika håll och med det spräcka nya gränser för mervärdesökning, är essentiellt då kapitalet ständigt är i kris i och med sin expansion. Att studera på universitetet är inte befriat från värdelagarna, universitetet existerar inte fritt i en autonom sfär bortanför marknaden. Snarare är utbildningen direkt underställd kapitalkroppen och är ett medel för att subsumera en ny generation proletärer utefter det relativa mervärdets framfart i nya sektorer. Arbetare med rätt utbildning, ska produceras efter dagslägets tekniska utveckling. Marx skriver följande om relativt – och absolut – mervärde: <br />
<br />
:''” (…) de metoder som används för att producera relativt mervärde samtidigt också frambringar absolut mervärde (Marx, 1849/1997:445).''<br />
<br />
Absolut mervärde effektiviserar nuet efter de materiella premisser som finns, medan relativt mervärde försöker spränga nuets form för att kunna expandera genom helt nya produktionsmedel. Kapitalet har genom primitiv ackumulation lyckats nå en sådan utveckling att produktionsprocessen sammanfaller med sin egen definition. Kapitalism som fenomen lyckas framträda genom ett konstituerande av en mängd historiskt omskapande perioder som alla centreras kring olika former av värde. Kapitalets form lyckas organisera sig genom absolut mervärde och därmed föröka sig genom mervärdesproduktionens abstrakta arbete. Kapitalistisk produktion, reproduktion och cirkulation, vänder sig mot proletariatet likt en antagonistisk omslutande kraft som proletariatet själva utvecklar (Marx, 1849/1997).<br />
<br />
'''Relaterad litteratur:'''<br />
* Marx, Karl (1868). Den omedelbara produktionens resultat. I: Skrifter i urval - Ekonomiska Skrifter. (1975). Staffanstorp: Bo Cavefors Bokförlag.<br />
* Marx, Karl (1849/1997). Kapitalet - första bandet. Lund: Arkiv Zenit.<br />
<br />
=== Produktivt och improduktivt arbete ===<br />
Då den kapitalistiska produktionens rörelser inbegriper värdeförmering och dess omedelbara syfte är mervärde är det endast det produktiva arbetet som kan tillgodose detta behov. Det produktiva arbetet slutar alltid i en vara, det vill säga en produkt. Det som ökar kapitlet är det som sätter det variabla kapitalet i en binär relation till mervärdesproduktion genom processen, C + ∆C = C + ∆v . Endast det produktiva lönearbetet blir här förmedlaren av en självförökning av värde. Arbetet förblir likt en produktiv enhet då den förmedlar varor i form av ett bruksvärde och ett bytesvärde, produkten innehåller alltså obetalt arbete som genererar mervärde till kapitalklassen när den säljs. För att transaktionen mellan P-V-P ska kunna generera kapital måste arbetskraften inom den produktiva sfären konsumeras och bli till ett objekt. Objektet är ett bruksvärde men blir även med det en kvantitet bytesvärde. Bruksvärdets innebörd måste generera en viss mängd pengar, det då bruksvärdet i sig själv har ett nerlagt värde, arbetstid. Bytesvärdet följer bruksvärdets pris och blir där med en kvantitet av värde redan innan det säljs, som innehavare av dött arbete. Cirkeln sluts då V åter blir P och processen börjar om. Dött arbete i form av P sätter igång produktionen och värdegör sig själv igen genom att suga till sig levande arbete som återigen säljs och gör att ytterligare mervärde ackumuleras (Marx, 1868/1975).<br />
<br />
:''” Den arbetare är produktiv som uträttar produktivt arbete, och det är produktivitet, som omedelbart skapar mervärde, dvs förökar kapitalet (Marx, 1868/1975:632).''<br />
<br />
Proletariatet är inte produktivt bara för att de tjänar lön utan även då arbetet objektiferar sig själv under produktionsprocessen som en mängd flytande värde. Det är detta som gör att V-P-V processen ens blir möjlig från första början. Improduktivt arbete är en tjänst och dess bruksvärde är användningsbart som en service, inte som produkt. Arbetet konsumeras som bruksvärde inte för att skapas ytterligare bytesvärde, produktivt och improduktivt skiljer sig genom att arbetet byts som pengar mot pengar eller pengar mot kapital. Kapitalet subsumerar alla bruksvärden och alla aktiviteter blir till dess essens. Produktivt arbete producerar kapital, deras arbete förverkligas genom produkter, som produkter av arbete och därmed som materiellt överflöd. Genom att kapitalet expanderar genom absolut mervärde får samhället en högre organisk sammansättning som konkret kapital det vill säga samhällets tekniska nivå blir mer dynamisk och avancerad. Genom den processen görs arbetet mer och mer funktionellt, kapitalet effektiviserar sig själv fri från behov av variabelt kapital till dess absoluta gräns, de inneboende mekanismerna rör sig mot sin renaste form. Produktion och konsumtion är simultana, då arbetsförmågan används inom kapitalet oavsett improduktivt eller produktivt arbete konsumerar subjektet fortfarande livsmedel för att kunna producera arbetskraft. Improduktivt arbete skapar därför indirekt produktivt arbete i o m behov av till exempel mat för överlevnad. Produktivt arbete samarbetar precis på samma sätt med improduktivt arbete då de kapitalistiska produktionssätten socialiseras i olika kombinerade arbetsförmågor. Under ett produktivt arbete kan det kombineras olika förmågor från teknologer, kroppsarbetare, manager, osv. allt fler kunnande inkorporeras in i en totalprodukt. Det totala i produkten är en dynamisk relation där ett större antal arbetare ingår, produktiva, improduktiva eller bägge och. Det individuella är nu bara en del i en totalproduktion. Denna produkt, säg en cd-skiva, är nu ett nytt flytande värde som aldrig tidigare existerat. Cd-skivan har nu blivit till ett objektiverat arbete som kan komma att aktiveras igen, som ett resultat av både produktivt och improduktivt arbete. Samtidigt kan det improduktiva arbetet uppstå för sig, arbetet köps för att förbrukas som en tjänst, till exempel hårklippning. Medan det produktiva likaså kan ta ett steg bort från det improduktiva för att återigen sugas upp i den kapitalistiska produktionsprocessen som levande arbete. Det som är viktigt att komma ihåg är att det inte handlar om innehåll utan om ett utförande, en lärare som förmedlar kunskaper på ett universitet är ingen produktiv arbetare. Om samma lärare är aktiv i ett institut som försöker utveckla en entreprenörs penningar genom sitt kunnande får kunskapen en ny roll och blir värdeförmerande. Tjänsten i det första exemplet på universitetsnivå är endast en framträdelseform för arbetets särskilda bruksvärde, tjänsten är inte nyttig som materiell sak utan som syssla. Att köpa olika tjänster är att sprida tidigare skapat värde genom att cirkulera pengar, det vill säga värde, inte förvandla dem till nytt värdeförmerat arbete som kommer att generera mervärde. Skillnaden mellan produktivt och improduktivt ligger alltså i utbytet, antingen penningar mot penningar (P-V-P), eller penningar mot kapital (P-V-P) (Marx, 1868/1975).<br />
<br />
'''Relaterad litteratur:'''<br />
*Marx, Karl (1868). Den omedelbara produktionens resultat. I: Skrifter i urval - Ekonomiska Skrifter. (1975). Staffanstorp: Bo Cavefors Bokförlag<br />
<br />
== Kapitalets ackumulationsprocess (sjunde avdelningen) ==<br />
<br />
=== Enkel reproduktion ===<br />
<br />
=== Mervärdets förvandling till kapital ===<br />
<br />
=== Den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag ===<br />
Det tjugotredje kapitlet är första bokens höjdpunkt och sammanfattning. Marx företar sig här en undersökning av “vilket inflytande kapitalets tillväxt utövar på arbetarklassens öden.” Kapitalets ackumulation innebär en ständig förändring då kapital som bekant är självförökande värde. Förändringen sker i förhållandet mellan produktionsprocessens olika faktorer (kom ihåg att första boken begränsar sig till produktionsprocessen!), mellan konstant och variabelt kapital. Marx introducerar här tre nya begrepp för kapitalets sammansättning: 1) '''teknisk''' sammansättning beskriver sammansättningen “materiellt,” så som förhållandet mellan produktionsmedel och arbetare rent fysiskt fungerar; 2) '''värde'''sammansättning beskriver förhållandet mellan konstant och variabelt kapital; 3) '''organisk''' sammansättning beskriver “den mån kapitalets värdesammansättning beror på och återspeglar kapitalets tekniska sammansättning.”<br />
<br />
==== Vid oförändrad sammansättning ====<br />
Om man förutsätter att den tekniska sammansättningen inte förändras kommer det variabla kapitalet att växa eftersom en del av det skapade mervärdet återförs för att kapitalet ska kunna växa. Efterfrågan på arbetskraft medför därmed att arbetslönerna stiger. “Då varje år fler arbetare sysselsättes än föregående år, så måste förr eller senare den punkt uppnås, där ackumulationens behov börjar växa utöver den normala tillgången på arbetskraft, då alltså löneökningar blir aktuella.” (541) Kapitalets ackumulation innebär därför på samhällelig skala att kapitalförhållandet ständigt utvidgas, dess grundkaraktär förändras inte. Om lönekraven stiger till den grad av ackumulationen hämmas avtar också ackumulationen vilket i sin tur sänker arbetspriset. “Den kapitalistiska produktionsprocessens egen mekanik avlägsnar alltså själv de hinder, som den tillfälligtvis skapar.” (547) Med det här resonemanget har alltså Marx förutsatt att den tekniska sammansättningen inte förändras, och inte heller någon minskning eller ökning av arbetarbefolkningens antal.<br />
<br />
:Lagen för kapitalets ackumulation, som utges för att vara en mystisk naturlag, innebär alltså endast, att den kapitalistiska ackumulationens väsen utesluter, att arbetets exploateringsgrad kan falla så kraftigt eller arbetslönen stiga så högt, att den ständiga reproduktionen av kapitalförhållandena och kapitalets ackumulation i stigande skala på allvar hotas. Det kan inte vara annorlunda i ett produktionssystem, där arbetaren är till för att föröka den existerande rikedomen, i stället för att den materiella rikedomen borde tjäna arbetarens behov och bidra till hans utveckling. Liksom människan i religionen behärskas av sin egen hjärnas skapelser, så behärskas hon i den kapitalistiska produktionen av sina egna händers verk. (548)<br />
<br />
==== Vid relativt mindre variabelt kapital ====<br />
I verkligheten förblir inte den tekniska sammansättningen oförändrad utan arbetets ökande '''produktivitet''' för med sig en ökad mängd produktionsmedel. “Varje stegring av arbetets produktivitet framträder därför som en minskning av arbetsmängden i jämförelse med mängden av de produktionsmedel, som arbetet sätter i rörelse, eller som en minskning av arbetsprocessens subjektiva faktorer i jämförelse med dess objektiva faktorer.” (549)<br />
<br />
:Denna förändring i kapitalets tekniska sammansättning, den ökande mängden produktionsmedel, jämförd med den arbetskraft som bearbetar dem, återspeglas i kapitalets värdesammansättning, i det att det konstanta kapitalet ökar på bekostnad av den variabla kapitaldelen. Kapitalet bestod t.ex. ursprungligen av 50 % produktionsmedel och 50 % arbetskraft, medan fördelningen senare som en följd av arbetets stigande produktivitet ändras till 80 % produktionsmedel och 20 % arbetskraft. Oavsett huruvida vi jämför den ena ekonomiska tidsperioden med den andra eller olika nationer med varandra, får vi för varje steg under en jämförande analys bekräftat, att det konstanta kapitalet visar en ständigt ökande tendens i förhållande till det variabla kapitalet. Ju snabbare ackumulationen fortskrider, desto större blir i allmänhet det konstanta kapitalet eller den del av varupriserna, som ingår i värdet av de förbrukade produktionsmedlen, medan den del av varupriserna, som ingår i det variabla kapitalet, samtidigt faller i motsvarande grad. (549-550)<br />
<br />
Den relativa minskningen av det variabla kapitalet i förhållande till det konstanta kapitalet innebär inte nödvändigtvis en minskning i absoluta tal av arbetskraftens antal utan kan tvärtom lika gärna öka. Kapitalets ackumulation och ökningen av arbetets produktivitet innebär emellertid en ökad mängd produktionsmedel. Detta kallar Marx för '''koncentration''' av produktionsmedel. När vi betraktar kapitalets ackumulation på samhällelig nivå ser vi också att den inte bara leder till koncentration utan också vad Marx kallar '''centralisation''':<br />
<br />
:Det samhälleliga totalkapitalets tendens till koncentration motverkas av att det uppdelas i många oavhängiga kapital, som ömsesidigt bekämpar varandra. Här rör det sig inte längre om en enkel koncentration av produktionsmedel och herravälde över arbete, som beror på ackumulation. Det handlar om koncentration av kapital, som redan är bildade, om upphävande av deras individuella självständighet, om expropriation av kapitalist genom kapitalist, om förvandling av många små till ett fåtal stora kapital. Denna process skiljer sig från den koncentration vi tidigare har behandlat, såtillvida att det här endast är fråga om en ändrad fördelning av det kapital, som redan finns och är i verksamhet, och dess spelrum begränsas därför inte av den kapitalistiska rikedomens absoluta tillväxt eller av ackumulationens absoluta gränser. Kapitalet anhopas härvid i stora mängder hos enskilda kapitalister, emedan många andra av dessa gör förluster. Detta är den egentliga centralisationen till skillnad från ackumulationen och koncentrationen. (552)<br />
<br />
Kapitalets centralisering påskyndar förändringen av kapitalets värdesammansättning. Och då tekniska innovationer får bredare genomslag om “kapital redan är samlade i stora anhopningar som följd av den centraliserande rörelsen” kommer det under ackumulationens fortgång ständigt användas förre arbetare i förhållande till kapitalens egen storlek, samtidigt som värdesammansättningens återverkan på den tekniska sammansättningen innebär att fler arbetare stöts bort från produktionsprocessen (från formell till reell subsumtion). Denna förändring kallar Marx för den organiska sammansättningens ökning.<br />
<br />
==== Relativ överbefolkning, eller industrins reservarmé ====<br />
Totalkapitalets ackumulation leder till en tendens till minskad efterfrågan på arbetskraft. Förhållandet mellan variabelt och konstant kapital förändras så att det variabla ständigt minskar i proportion. På grund av centraliseringen minskar, enligt Marx, den variabla delen fortare än totalkapitalets egen tillväxt, vilket “ger det intrycket att arbetarnas antal ökar fortare än det variabla kapitalet eller de medel, varmed de kan sättas i arbete.” (556) Marx menar att det precis tvärtom är totalkapitalets ackumulation som “frambringar en '''relativ överbefolkning''',” ett arbetaröverskott “som är obehövligt för kapitalets genomsnittliga exploateringsbehov.” (556) Kapitalets sammansättning tar sig naturligtvis olika uttryck inom olika industrigrenar; inom vissa kanske den tekniska sammansättningen förändras väldigt lite eller inte alls, medan förändringen är gradvis eller hastig i andra.<br />
<br />
:Ju större samhällets verksamma kapital är, ju fortare det växer, i ju större skala det användes, ju flera arbetare det sysselsätter, ju högre arbetsproduktiviteten är utvecklad - med andra ord: ju rikligare alla rikedomens källor flyter, desto snabbare förändras kapitalets organiska och tekniska sammansättning, desto mer omfattande blir de produktionsområden som ibland i sin helhet, ibland endast delvis dras in i denna utveckling, medan det blir allt vanligare, att arbetarna ibland dras in i fabrikerna, ibland kastas ut igen. Samtidigt som arbetarklassen genom sitt eget arbete producerar det ständigt växande kapitalet, frambringar den alltså även i ökande omfattning de medel, som gör arbetarna själva överflödiga. (556-557)<br />
<br />
Den relativa överbefolkningen är alltså en nödvändig följd av ackumulationen, men också förutsättning för själva det kapitalistiska produktionssättet. “Överbefolkningen bildar en disponibel industriell reservarmé, som är kapitalets egendom i lika hög grad, som om den vore uppfödd på kapitalets bekostnad. Den åstadkommer ett alltid arbetsvilligt människomaterial, som står till förfogande för kapitalets växande behov, alldeles oberoende av den verkliga befolkningstillväxten.” (558)<br />
<br />
:Den väldiga samhälleliga rikedom, som åtföljer den ständigt växande ackumulationen och som förvandlas till nytt kapital, tränger med våldsam kraft in i alla gamla produktionsgrenar, vilkas marknader plötsligt utvidgas, eller lägger beslag på nya objekt, som t.ex. järnvägsanläggningar, som blivit nödvändiga på grund av de gamla industrigrenarnas tillväxt. I alla sådana fall är det nödvändigt, att stora reserver av människor plötsligt kan kastas in för att fylla luckorna, utan att produktionen avbrytes på andra områden. Överbefolkningen levererar dessa nödvändiga reserver. (558)<br />
<br />
==== Överbefolkningens existensformer ====<br />
Överbefolkningen har tre huvudformer: '''flytande''', '''latent''' och '''stagnerande'''. Den flytande delen är de som under industriernas upp- och nedgångar avskedas och flyttar runt, eventuellt emigrerar, tas in igen, osv; alltså den delen av överbefolkningen som tjänar till att snabbt bytas ut utifrån kapitalets skiftande behov. Den latenta delen utgörs av de inom jordbruket vars existens skiftar i förhållande till jordbrukets industrialisering, urbaniseringen och industriernas eventuellt akuta behov av arbetskraft. Den stagnerande delen utgörs av arbetarklassens understa skikt, de tvingade till genomgående oregelbunden sysselsättning, högsta arbetsinsats och minsta betalning.<br />
<br />
:Industrins reservarmé eller den relativa överbefolkningen växer med den samhälleliga rikedomen, med det fungerande kapitalets storlek och tillväxt, alltså även med proletariatets absoluta storlek och dess arbetes produktivkraft. Den disponibla arbetskraften utvecklas av samma orsaker som kapitalets expansionskraft. Ju snabbare rikedomsutvecklingen pågår, desto fortare växer också den industriella reservarméns relativa storlek. Men ju större reservarmén är i förhållande till den aktiva arbetararmén, desto talrikare är också den överbefolkning, vars elände står i omvänd proportion till dess arbetsbörda. Ju talrikare detta Lazarusskikt av arbetarklassen och industrins reservarmé är, desto större är också den officiella, av myndigheterna erkända fattigdomen. Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag. (569)<br />
<br />
=== Den så kallade ursprungliga ackumulationen ===<br />
:“I den verkliga historien spelar som bekant erövring, underkuvande, rånmord, kort sagt, våldet huvudrollen.” (629)<br />
<br />
För kapitalismens - som historiskt specifikt produktionssätt - etablering krävs vissa bestämda förhållanden: '''kapital''' och '''lönarbetare'''. Kapital från materiella och koloniala erövringar av rikedomar, alltså ansamlingar av stora mängder pengar. Arbetare från jordlösa bönder som söker sig till fabrikerna för att sälja sin arbetskraft. Detta är “…den historiska skilsmässoprocessen mellan producenten och produktionsmedlen.” Den så kallade ursprungliga ackumulationen. Men det är ingen förädling eller förökning av produkter utan en '''expropriation''' som är “inskriven i mänsklighetens historia med outplånliga tecken av blod och eld.” (630) Det finns exempel på en början till denna process redan på 1300-talet men den “kapitalistiska tidsåldern” daterar Marx från 1500-talet och framåt, från medelhavsstäderna som ett första centra.<br />
<br />
:“Grundvalen för hela denna process är expropriationen av jordbrukarnas egendom, bondejorden.” (630)<br />
<br />
Kring den här perioden upplöstes feodalherrarnas “följen” och en öppen kamp mot kungamakten bedrevs, och med våld fråntogs böndernas jord. '''[[Allmänningar]]''' och åkerjord blev till betesmark (för får, vars ull såldes). Trots lagar om jorden får inte bönderna tillbaka den. I och med '''Reformationen''' togs än mer jord, då kyrkegendomar togs över, men också statsegendom. Storgods centraliserades (dels genom att ta mer mark och dels genom att "småarrendatorer" gjordes till proletärer) och allmänningar omvandlas till '''privategendom'''. Till stor del rättfärdigades detta med att “slöseri” så undveks, att produktionen ökades och “nationen” berikades. Marx sammanfattar:<br />
<br />
:“Rovet av kyrkogodsen, det bedrägliga avyttrandet av statsegendomarna, stölden av allmänningarna, förvandlingen av feodalegendom och klanegendom till modern privategendom, hänsynslösa övergrepp och terror - allt detta utgör den ursprungliga ackumulationens idylliska metoder. Dessa metoder erövrade jorden åt det kapitalistiska jordbruket, införlivade jorden med kapitalet och skaffade städernas industri den nödvändiga tillgången på rättslösa proletärer.” (646)<br />
<br />
Alla nya proletärer kunde dock inte inordnas, därför: '''lagar mot “lösdriveri”'''. Med statsmakt tvingades människorna bli proletärer. Men med det kapitalistiska produktionssättets utveckling, som “bryter ner varje motstånd” (649), kommer snart de “ekonomiska förhållandenas tysta tvång” att reglera arbetarna. Direkt våld hör då till undantagen. Så var det inte från början med den så kallade ursprungliga ackumulationen. Lagstiftningen om lönearbetet var “från början inställd på att underlätta exploateringen av arbetarna”. Det som gör bönder till lönarbetare '''skapar också en marknad för industrikapitalets produkter''':<br />
<br />
:“Förr i tiden alstrade och bearbetade bonden och hans familj största delen av de livsmedel och råvaror, som de sedan själva förbrukade. Dessa råvaror och livsmedel har nu blivit varor, och manufakturerna är storarrendatorns marknad. Garn, linnetyg, grovt ylletyg, alltsammans ting, som varje bondefamilj hade alstrat råvarorna till, och som de själva spann och vävde för eget bruk - förvandlades nu till manufakturvaror, vilkas avsättningsmarknad just blev landsbygden. De talrika spridda kunder, som förr försågs med dessa varor av en mängd små producenter, som arbetade för egen räkning, samlas nu till en enda stor avsättningsmarknad, som industrikapitalet behärskar.” (657)<br />
<br />
Men:<br />
<br />
:“Det är först när storindustrin börjar leverera maskiner, som en fast grundval lägges för den kapitalistiska jordbruksdriften. Den exproprierar radikalt bondebefolkningens stora massa och fullbordar skilsmässan mellan jordbruket och den lantliga hemslöjden - spinneriet och väveriet - vars rötter den rycker upp. Det är också först storindustrin, som erövrar hemmamarknaden åt industrikapitalet.” (658)<br />
<br />
Till viss del uppstod säkerligen industrikapitalet genom gradvis ackumulering, som arrendatorer och skråmästare etc. Men till största delen bestod “den kapitalistiska produktionsperiodens morgonrodnad” (660) i “kolonialsystem, statsskuldsystem, modernt skattesystem och protektionssystem.” Marx beskriver hur slavhandel, folkmord och plundringskrig gjorde att “stora förmögenheter växte upp som svampar ur jorden … utan att en enda shilling satsades.” (662)<br />
<br />
Den '''offentliga (statliga) skulden blir en av de mäktigaste faktorerna'''. Med hjälp av denna kunde både '''finansväsendet''' och '''skattesystemet''' växa fram.<br />
<br />
Slutligen bjuder Marx på lite teleologi och en hänvisning till ''Manifestet'':<br />
<br />
:"Det sätt att tillägna sig egendom - alltså även kapitalistisk privategendom - som det kapitalistiska produktionssättet skapar, är den första negationen av den individuella privategendom, som skapats genom eget arbete. Men den kapitalistiska produktionen frambringar med en naturlags nödvändighet sin egen negation. Det är negationens negation. Denna återställer inte den privata äganderätten men däremot den individuella äganderätten i den utsträckning, som den kan förenas med de landvinningar, som den kapitalistiska epoken har gjort: samverkan och gemensam besittning av jorden och av de produktionsmedel, som arbetet självt har frambragt."<br />
<br />
'''Relaterad litteratur:'''<br />
* [[Michel Foucault]]: Det förallmänligade straffet, s. 75-105, i ''[[Övervakning och straff]]''.<br />
* [[Henri Lefebvre]]: ''The production of space'', s 262-282.<br />
* Harry Cleaver: Studieguide till ''Kapitalet'', [http://la.utexas.edu/users/hcleaver/357k/357ksgVIII.html om ursprunglig ackumulation.]<br />
* [[Karl Marx]]: [https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm Det kommunistiska partiets manifest] (1848)<br />
* [[Karl Marx]]: [[Om förkapitalistiska produktionssätt]]<br />
* (Video) David McNally: [https://www.youtube.com/watch?v=9VEGDvVk3Iw Primitive accumulation, migrant workers and social reproduction]<br />
* Miquel Amorós: [https://libcom.org/library/brief-explanation-concept-territory-its-implications-miquel-amor%C3%B3s A brief explanation of the concept of territory and its implications], främst första och andra delen ("The concept" och "Fragmentation").<br />
<br />
=== Den moderna kolonisationsteorin ===<br />
Men i kolonierna fortsätter '''våldet som är den ursprungliga ackumulationen'''. För det räcker inte med pengar, produktionsmedel och andra maskiner; om det inte först har producerats proletärer, lönarbetare, kan inte kapital produceras, ty “kapitalet är inte ett ting, utan ett genom ting förmedlat förhållande mellan människor.” (673) Då lönarbetare inte finns att tillgå, och en '''relativ överbefolkning''' pressar ner deras lön, blir lönen för hög och tillgången osäker. '''Beroendeförhållandet mellan arbetare och kapitalist måste skapas.'''<br />
<br />
:“Man kan med lagstiftningens hjälp sätta ett konstlat pris på denna orörda mark, oberoende av lagen om tillgång och efterfrågan, och därigenom tvinga arbetaren att förbli lönarbetare, tills han på det sättet har tjänat tillräckligt med pengar för att kunna köpa jorden och bli en självständig bonde. De pengar, som flyter in till statskassan vid denna försäljning - alltså fonder, som pressas ur arbetslönen genom kränkning av den heliga lagen om tillgång och efterfrågan - kan regeringen sedan använda för att, i den mån den växer, importera barskrapade individer från Europa till kolonierna och på så sätt hålla kapitalisternas arbetsmarknad fylld. Under sådana förhållanden ordnar sig allting i denna den bästa av världar.” (678)<br />
<br />
[[Kategori: Kapital- och ideologikritik]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=Anledningar_till_krig&diff=4051Anledningar till krig2023-10-21T11:19:20Z<p>Iammany: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Krig.jpeg|center]]<br />
<br />
Varför tala om krig? Det kan tyckas som både överdrivet och rent av farligt. Men det finns flera anledningar att faktiskt göra det. När [[Tiqqun]] [[Introduction à la guerre civile|introducerar kriget]] talar de först om principer, metafysik, [[livs-form]], men snart också om annat. Och för de flesta är det säkerligen mer konkreta fenomen som får dem att tala om krig. Protester och motstånd, hur harmlösa och patetiska den än må vara, hanteras av stater idag mer i termer av '''upprorsbekämpning'''. Militärt utrustad polis kontrollerar gatorna när övervakningssystemen, trots allt mer sofistikerade tekniker och algoritmer, inte räcker till. Och behövs mer åtgärder är de styrande inte sena med att införa [[Stato di Eccezione|undantagstillstånd och dekret som sätter rättsordningen ur spel]].<br />
<br />
Vad som kan tyckas vara en eskalering av särskilda konflikter – med de av etablissemanget utsedda fienderna; "muslimer", "ligister", "extremister", etc – bör snarare, enligt krigsdiskursens förespråkare, förstås som ett sammanbrott av samhällets struktur, alla de uppdelningar som samhällelig "dialog" och samförstånd baserades på. Vad vi ser är egentligen inte övertramp av lagens ramar utan [[suveränitet]]ens ultimata uttryck. Det har teoretiserats i termer av en [[Imperiet|Imperiets globala ordning]]. Snarare än undantag har vi att göra med en ny normalitet som rättfärdigar sig med hjälp av lagens befästning i suveränitetens undantag. Ordningen, det normala tillståndet, har sin säkerhet och grund i det våld och den [[Biopolitik|biomakt]] som normaliseras av [[Staten|statsapparaterna]] och den härskande [[ideologi]]n.<br />
<br />
I slutändandan tvingar krigstillståndet oss att välja sida. Oavsett om vi gillar det eller inte forcerar krigets fält oss till den ena eller andra polen. Det finns ingen neutral position. Du kan gå under jorden och fly, men du kommer inte undan polariseringen. Det är i alla fall den utmaning som [[Georges Bataille|Bataille]], Fanon, Sarte, [[Michel Foucault|Foucault]], [[Gilles Deleuze|Deleuze]] & [[Félix Guattari|Guattari]], Virilio, [[Tiqqun]], [[Giorgio Agamben|Agamben]] och många andra, ställer oss inför.<br />
<br />
Böckerna: först och främst Foucaults föreläsningar, av vilka de relevanta endast ''"Samhället måste försvaras"'' finns i svensk översättning än. Delvis i Foucaults efterföljd utvecklade Deleuze & Guattari teorin om [[krigsmaskin]]en, som finns samlad separat i ''[[Nomadologin]]'' men bäst läses i ''[[Mille Plateaux|Tusen platåer]]'' ihop med platåerna om mikropolitik och infångning. Virilio har i flera böcker behandlat kriget; mest relevant här är ''Pure war''. Idag är det framför allt '''de osynliga''' som tagit upp utmaningen; deras [[Introduction à la guerre civile|Introduktion till inbördeskriget]] är den mest utvecklade behandlingen men upprepningar och utvecklingar förekommer i [[Det stundande upproret]] och [[Till våra vänner]].<br />
<br />
Andra relevanta källor är Franz Fanons ''Jordens fördömda'' (där Sartres förord är särskilt relevant) och [[Georges Bataille]]s lite mer esoteriska ''On Nietzsche''. Mer samtida är Reza Negarestanis ''Cyclonopedia'', och Eric Alliez & Maurizio Lazzaratos ''War and capital''.<br />
<br />
<br />
----<br />
<br />
::'''Skaffa vapen. Gör allt som är möjligt för att det ska bli onödigt att använda dem. Mot armén är den enda möjliga segern politisk.'''<br />
<br />
::''Det finns inget fredligt uppror. Vapen är nödvändiga; men det handlar om att göra allt för att det ska bli onödigt att använda dem. Ett uppror handlar mer om att ta upp vapnen och upprätthålla en "beväpnad närvaro" snarare än att bedriva väpnad kamp. Vi behöver göra en klar åtskillnad mellan att vara beväpnade och att använda vapen. Vapen är en konstant i revolutionära situationer, men dess användning är sällsynt och knappast avgörande i de väsentliga vändpunkterna: 10 augusti 1792, 18 mars 1871, oktober 1917. När makten ligger i rännstenen räcker det med att ta ett steg över den.''<br />
<br />
::''På grund av avståndet som separerar oss från dem har vapnen fått en slags dubbelkaraktär av fascination och avsky som vi bara kan övervinna genom att hantera dem. En autentisk pacifism kan inte innebära att vägra vapnen utan bara att vägra att använda dem. Pacifism utan att vara kapabel att skjuta ett enda skott är inget annat än en teoretiskt formulerad impotens. En sådan a priori-pacifism är en sorts preventiv avväpning, en ren polisoperation. I verkligheten är frågan om pacifism bara seriös för de som är förmögna att öppna eld. I detta fall blir pacifismen en symbol för kraft eftersom det bara är ur en extrem styrkeposition vi är friade från behovet att skjuta.''<br />
<br />
::''Från en strategisk synvinkel framstår den indirekta asymmetriska aktionen som den mest effektiva sorten, den som bäst passar vår tid: du går inte i frontalangrepp mot en ockuperande armé. Med det sagt, är utsikten av ett Irakliknande stadsgerillakrig som bara fortsätter utan några möjligheter att gå på offensiven, något som är mer att frukta än att önska.'' Militariserandet ''av inbördeskriget är upprorets nederlag. De röda lyckades vinna först 1921, men då var redan den ryska revolutionen förlorad.''<br />
<br />
::''Vi måste räkna med två sorters statliga motreaktioner. En öppet fientlig och en mer listig och demokratisk. Den första uppmanar till att vi ska krossas helt medan den andra är en mer subtil men obeveklig fientlighet som försöker rekrytera oss. Vi kan besegras både av en diktatur och av att reduceras till att enbart motsätta sig en diktatur. Förlust handlar lika mycket om att förlora kriget som att förlora /valet/ om vilket krig man ska föra. Båda är möjligt, som Spanien 1936 bevisade: revolutionärerna besegrades dubbelt, av fascismen och av republiken.''<br />
<br />
::''När situationen blir allvarlig ockuperar armén terrängen. Om man ska bege sig in i strid eller inte med dem är inte självklart. Det skulle krävas att staten är beredd att begå ett blodbad, vilket för stunden inte är något annat än bara ett hot, lite som kärnvapenhotet har använts de senaste femtio åren. Även om den har varit skadad ett tag, så är den statliga besten fortfarande farlig. En massiv folkmassa kommer att behövas för att utmana armén, folk som beblandar sig i dess led och fraterniserar med soldaterna. Vi behöver en 18 mars 1871. När armén går ut på gatorna, då har vi en upprorssituation. När armén väl sätts in påskyndas utgången. Alla kommer att tvingas välja sida, att välja mellan anarkin och fruktan för anarki. Ett uppror triumferar som politisk kraft. Det är inte omöjligt att besegra en armé politiskt.''<br />
<br />
::— [[Det stundande upproret]]<br />
<br />
----<br />
<br />
'''Undantagstillstånd, upprorsbekämpning och polisens militärisering:''' [https://roarmag.org/essays/war-on-dissent-netpol/ War on dissent] - [https://roarmag.org/essays/authoritarianism-state-of-control/ Managing disorder: towards a global state of control?] - [https://sites.google.com/site/vagabondtheorist/policing-on-the-global-scale Policing On the Global Scale] - [https://roarmag.org/essays/counterinsurgency-dousing-the-flames-of-minneapolis/ Counterinsurgency: dousing the flames of Minneapolis] - [https://www.rand.org/pubs/documented_briefings/DB311.html Swarming and the Future of Conflict]<br />
<br />
'''Samhällets och politikens implosion:''' [https://www.tillfallighet.org/tillfallighetsskrivande/the-revolt-eclipses-whatever-the-world-has-to-offernbsp-idris-robinson "The revolt eclipses whatever the world has to offer"] - [http://insurgentnotes.com/2022/12/two-short-texts-on-the-conflict-in-ukraine/ Two Short Texts on the Conflict in Ukraine]<br />
<br />
'''Etik och antropologisk negativitet:''' [https://illwilleditions.com/weapons-and-ethics/ Weapons and Ethics] - [https://illwilleditions.com/at-the-wendys/ At the Wendy’s: Armed Struggle at the End of the World] - [https://www.youtube.com/watch?v=iCWUOYORMlU The Empire Never Ended intervju med CrimethInc, del 2] - [http://insurgentnotes.com/2022/12/two-short-texts-on-the-conflict-in-ukraine/ Two Short Texts on the Conflict in Ukraine]<br />
<br />
[[Kategori:Krig]]<br />
[[Kategori:De osynliga]]<br />
[[Kategori:Deleuze & Guattari]]</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=DaDa&diff=4050DaDa2023-09-23T17:55:51Z<p>Iammany: /* ./ */</p>
<hr />
<div>::Borgaren betraktade dadaisten som ett tygellöst monster, en revolutionär skurk, en barbarisk tatar som stämplade mot hans medaljer, hans kassaskåp, hans titlar. Dadaisten tänkte ut knep för att beröva borgaren hans sömn . . . Dadaisten ingav borgaren en känsla av förvirring, av ett avlägset men mäktigt muller, så att hans medaljer började skramla, hans kassaskåp rynkade ögonbrynen och hans titelradda fick utslag. ("The Navel Bottle" av Hans Arp)<br />
<br />
:TILL ALLMÄNHETEN<br />
::Innan vi går ner ibland er för att dra ut era murknande tänder, era rinnande öron, era såriga tungor,<br />
::Innan vi knäcker era ruttna ben,<br />
::Innan vi öppnar er kolerainfekterade mage och sliter ut er alltför välfödda lever för att använda den som gödningsämne, er lumpna spleen och era diabetiska njurar,<br />
::Innan vi rycker ut ert fula könsorgan, liderligt och slemmigt,<br />
::Innan vi förkväver er längtan efter skönhet, extas, socker, filosofi, matematisk och poetisk metafysisk peppar och gurka,<br />
::Innan vi desinficerar er med vitriol, rengör er och polerar er med passion,<br />
::Innan allt detta<br />
::Skall vi ta ett ordentligt antiseptiskt bad,<br />
::Och vi varnar er<br />
::Vi är mördare.<br />
(Manifest undertecknat av Ribemont-Dessaignes och uppläst av sju personer vid demonstrationen i Grand Palais des Champs Elysées, Paris den 5 februari 1920.)<br />
<br />
:Ni är alla anklagade; stå upp! Stå upp som ni skulle stå upp under Marseljäsen eller God Save the King . . .<br />
:Bara Dada luktar inte: den är ingenting, ingenting, ingenting.<br />
::Den är som era förhoppningar: ingenting.<br />
::som ert paradis: ingenting.<br />
::som era idoler: ingenting.<br />
::som era politiker: ingenting.<br />
::som era hjältar: ingenting.<br />
::som era konstnärer: ingenting.<br />
::som er religion: ingenting.<br />
:Ni kan väsa, skrika, sparka ut mina tänder om ni vill. Jag skall ändå tala om för er att ni är idioter. Inom tre månader kommer mina vänner och jag att sälja våra tavlor till er för några francs.<br />
(''Manifeste cannibala dada'' av [[Francis Picabia]], uppläst vid Dadas soaré på Théatre de la Maison de l'Oeuvre, Paris den 27 mars 1920.)<br />
<br />
----<br />
<br />
== Zürich (1916-1918) ==<br />
<br />
[[Bild:Janco1916.jpg|right|400px|frame|Jancos porträttering av situationen i Cabaret Voltaire, från 1916.]][[Bild:Serner-letzte_lockerung.jpg|right|400px|frame|Serners pamflett Letzte lockerung.]][[Bild:Richter-serner.jpg|right|400px|frame|Hans Richters porträtt av Serner.]]<br />
<br />
Dada är besvikelse och vrede.<br />
<br />
Dada är angrepp på konsten, och lek med konsten.<br />
<br />
Vrede mot kriget och den värld som var ansvarig. Utvägen blev det absurda, irrationella. Det neutrala Schweiz blev en tillflyktsort.<br />
<br />
1916, Zürich. Första februari bildas Cabaret Voltaire, en "litterär nattklubb" av [[Hugo Ball]]. Här samlades, förutom Ball; Emmy Hennings, Hans Arp, Hans Richter, [[Tristan Tzara]], Marcel Janco, [[Richard Hülsenbeck]] och Walter Semer, bland andra. <br />
<br />
18 april, 1916: "Tzara är concerned om tidskriften. Mitt förslag att kalla den Dada accepteras. We can take it in turns to edit; en gemensam editorial board which would entrust the task of selection and arrangement to one of its members for each issue." (Ball) I själva verket var det (mest) Tzara som redigerade, instruerade, spridde, designade och administrerade tidskriften Dada.<br />
<br />
Dada är provokation, reaktion, offentliga utbrott, slagsmål, upplopp. I de organiserade Händelserna (framträdanden, utställningar) fick dada sitt egentliga gemenskapande konstskapande, försök till "total konst".<br />
<br />
Dada har två föräldrar: Kandinsky och Klee. (Och de Chirico, Feininger och Macke.)<br />
<br />
Dada är grotesk parodi. "Komposition och formspråk lånas i satiriskt syfte." Kontra-futurism. Polemik, helst våldsam. (Inte undra på att senare beskrivningar av dada ofta är djupt motsägande, paradoxala, schizofrena, förvirrande.) -- För Arp och Ball var dada en ny konst, för andra var det den ultimata antikonsten.<br />
<br />
14 juli, 1916. En Händelse vid Zunfthaus zur Waag; alla är på plats och deltar på ett eller annat sätt. Men för Ball, som reciterar sin abstrakta fonetiska dikt O Gadji Beri Bimba, blir det höjdpunkten och slutpunkten. Publiken exploderade. Ball drog sig sedermera tillbaka; han vände ryggen åt dadas kaos.<br />
<br />
Dada var en reaktion mot upplösningen av Världen. Walter Serner skriver 1918 pamfletten ''Letzte Lockerung'' (Den sista upplösningen).<br />
<br />
:"This dissolution was the ultimate in everything that Dada represented, philosophically and morally; everything must be pulled apart, not a screw left in its customary place, the screw-holes wrenched out of shape, the screw, like man himself, set on its way towards new functions which could only be known ofter the total negation of everything that had existed before. Until then: riot, destruction, defiance, confusion. The role of chance, not as an extension of the scope of art, but as a principle of dissolution and anarchy. In art, anti-art." (Richter)<br />
<br />
Dada är slump. Vilket är detsamma som det omedvetna. Slumpen är frihet, en (ständigt tillgänglig) ny början, det är fri association, "[[cut-up]]" (en senare benämning), och dadas "centrala erfarenhet" (Richter). Ett angrepp mot dualism, "ja eller nej", "rätt eller fel", och så vidare.<br />
<br />
(En svensk interlud: Richter och Viking Eggeling möts, via Tzaras förmedling, någon gång under tidigt 1918, och deras konstnärliga vision sammanklaffar.)<br />
<br />
Dada är skratt. En reaktion mot rigiditet. Dada är ett offentligt hemligt sällskap. "Vi var kända, för både lekmän och experter, mer för våra vrål av skratt än något vi egentligen gjorde." (Richter)<br />
<br />
:"Vi förstörde, vi förolämpade, vi föraktade -- och vi skrattade. Vi skratta åt allting. Vi skrattade åt oss själva precis som vi skrattade åt Kejsare, Konungar och Nation, feta magar och bäbisnappar. Vi tog vårt skratt seriöst; skratt var den enda garantin för seriositeten med vilket vi, under vår färd mot självupptäckt, praktiserade antikonst." (Richter)<br />
<br />
Dada provocerade offentligheten. Dada var ingen privat angelägenhet och ingen för konsten intern angelägenhet. Dada ville nå ut. Dada gjorde det genom att skämta, lura och förlöjliga offentligheten. Dada säger: ni offentliga är idioter.<br />
<br />
Augusti 1918 anländer Francis Picabia till Zürich. Med honom: intet. Också: tidskriften ''391''. Picabia var berest, intelligent och övertygande. Han svepte med sig Tzara, och med det dada. Med Picabia fylldes dada med än mer aggression och negation. Tzara och Serner förfördes (då de redan hade liknande sentiment.)<br />
<br />
:"Varje sida måste explodera, antingen genom seriositet, djupsinnighet, turbulens, äckel, det nya, det eviga, förintande nonsens, entusiasm för principer, eller sättet det trycks. Konst måste vara extremt oestetiskt, värdelöst och omöjligt att rättfärdiga." (Picabia)<br />
<br />
Dada-Zürich slutade i upplopp. Serners uppläsning av utdrag från ''Letzte Lockerung'' fick publiken att storma scenen, jaga Serner ut ur byggnaden, slå sönder inredningen, och stanna föreställningen. "Folk förstod att inte bara Serners provokationer utan också ilskan hos de som provocerades hade något mänsklig över sig . . . och att det här var anledningen till Servers framträdande." (Richter)<br />
<br />
== New York (1912-1918) ==<br />
[[Bild:Duchamp-Nude.jpg|right|400px|frame|Duchamps berömda verk.]][[Bild:René-clair-champs-elysées.jpg|right|400px|frame|Rene Char och Marcel Duchamp spelar schack i kortfilmen Entreácte av Char från 1924.]]<br />
Alfred Stieglitz samlar en tid innan 1916 en grupp konstnärer i New York: Alfred Maurer, Charles Demuth, Abraham Walkowitz, Max Weber, Morgan, Macdonald-Wright, Patrick Bruce, Arthur Dove, Joseph Stella, Marsden Hartly och John Marin. Och, vilket måste nämnas med emfas; Francis Picabia.<br />
<br />
Vid en utställning (redan 1913?) fick en viss Marcel Duchamp ett särskilt genomslag med sin ''Naken kvinna som går nerför en trappa''.<br />
<br />
Sedan 1912 hade Arthur Cravan helt på egen hand publicerat tidskriften ''Maintenant'' i Paris. 7 mars 1914 skrev han i ''Maintenant'' följande självbiografiska anteckning: "Confidence man - sailor in the Pacific - muleteer - orange-picker in California - snake-charmer - hotel thief - nephew of Oscar Wilde - lumberjack - ex-boxing champion of France - Grandson of the Queen's Chancellor [of England] - chaffeur in Berlin - etc.]" Cravan beundrades eftersom han tycktes leva upp till de anarkiska impulser som han gett uttryck för i sina skrifter. Han hävdade att konst är meningslöst och dött, att det är uttryck för en döende civilisation, och att självständiga, personliga handlingar måste tas dess plats. Han försvann lika fort som han skrev intensivt.<br />
<br />
Duchamp plockade upp "ready-mades" istället för att "skapa" konstverk. Han ställde bland annat ut en urinoar som konst, ett slutgiltigt meddelande till konstvärlden om att konsten är skräp, ett skämt. Konsten är död. Duchamp och Picabia var överens. Senare övergav han (anti)konsten och hängav sig helt till schack.<br />
<br />
== Berlin (1918-1920) ==<br />
[[Bild:Grosz_widmung.jpg|right|400px|frame|George Groszs ''Begravning (Dedikerad till Oskar Panizza)'' från 1918. Grosz sa om sin målning: "In a strange street by night, a hellish procession of dehumanized figures mills, their faces reflecting alcohol, syphilis, plague ... I painted this protest against a humanity that had gone insane."]][[Bild:Dadautstallning1920.jpg|right|400px|frame|Första internationella dadautställningen i Berlin 1920.]]<br />
<br />
:"Dadaism is a stratagem by which the artist can impart to the citizen something of th inner unrest which prevents the artist himself from being lulled to sleep by custom and routine. By means of external stimuli, he can compensate for the citizen's lack of inner urgency and vitality, and shake him into new life." (Udo Rukser)<br />
<br />
[[Richard Hülsenbeck]] tog med sig dada till Berlin i början av 1917. Han tog in dada i en atmosfär av proletära uppror och radikalitet, faktisk revolution. Berlinarna var redan revolutionärer när de tog till sig dada. Dada trädde in bland soldatråd, arbetarråd, och allsköns radikala sammanslutningar.<br />
<br />
Hülsenbeck studerade Henri Bergson och Henri Lichtenberger vid Sorbonne. Han imponerades av anarkisternas protester (mot kriget). I sin dagbok, 16 januari 1913, skrev han: "Jag vill vara en anarkist, inte en socialist. Anarkist eftersom jag vill riva ut min personlighet från kärlekslöshetens och likgiltighetens stora kaos." Han blev senare involverad i tidskriften ''Revolution'' som förespråkade frisläppthet i relation till sexualitet, lagen, Gud och nykterheten. Via ''Revolution'' uppstod kontakter med bland andra Franz Jung, Otto Gross och Emmy Hennings, som senare skulle bli dadaister.<br />
<br />
Anarkisterna kring tidskriften ''Die freie straße'', bland andra Franz Jung, [[Raoul Hausmann]], [[Otto Gross]], och Johannes Baader, var personer i publiken som skulle hörsamma Hülsenbecks "Första dadatalet i Tyskland" i april 1918. Kontakter, och bidrag, hade redan gjorts: George Grosz och Raoul Hausmann fanns med på kvällens program.<br />
<br />
Hausmann, som redan varit involverad i Arbeiterjugend (en ungdomsorganisation knuten till socialdemokratiska SPD), som fragmenterats efter arresteringen av Karl Liebknecht 1916 och resulterade i bland annat USPD, en utbrytargrupp, hyrde en villa i Berlin där han levde och gjorde till det inofficiella högkvarteret för '''Club dada'''. (Om det rörde sig om exakt samma adress har inte kunnat bekräftats.) Under våren 1918 utsattes lokalen för flertalet husrannsakningar. Hausmann själv arresterades i mars samma år för att ha låtit desertörer övernatta i lokalen och för att ha varit inblandad i Lichnowskyaffären. Polisen trodde att hans målningar och publikationer innehöll kodade meddelanden. Manifestet och ''Club Dada'' konfiskerades.<br />
<br />
Hülsenbeck, liksom de övriga dadaisterna han samlade kring sig, och Dada i allmänhet, var en motsägelsefull, eller flersidig, närvaro. De spelade, bytte karaktär och identitet, lät omständigheterna ge upphov till nya individer.<br />
<br />
Hülsenbeck kallades till militärtjänst. Han bekantade sig med Hugo Ball, som då befann sig i Berlin. 1915 skrev de tillsammans ''Ein literarisches Manifest''. Han tog senare möjligheten att resa till Zürich, och där bli en i kretsen kring Cabaret Voltarie.<br />
<br />
Hülsenbeck och de kamrater han i Berlin samlat kring sig; Franz Jung, Raoul Hausmann, Otto Gross, Johannes Baader, var alla anarkister, men inte anslutna till några organisationer.<br />
<br />
Dada var en klubb, en sammanslutning, en liten kärna av hängivna. Helt utan hierarkier. De var alla anti-auktoritära. De stödde Spartakusupproret.<br />
<br />
De betraktade sin sammanslutning som en reklambyrå, en bank, ett råd, en cirkus. De kallade varandra "ordförande," "president" och så vidare. Johan Baader blev "Oberdada," världens president. Samarbeten sågs som en produkt av en "koncern." De anordnade "mässor" och "utställningar."<br />
<br />
George Grosz: "Svaret till frågan om mina verk kan kan kallas konst eller inte beror på om man tror att framtiden tillhör arbetarklassen."<br />
<br />
En samtida Berlinbaserad kritiker skrev: "Dadaism attempts to persuade us to use the guts, which spill out of the time, as brain parts."<br />
<br />
Det konventionella, även tidigare dada, räckte inte till för berlinarna; de uppfann fotomontaget, urklipp från tidningar komponerades, manipulerades, på provokativa vis för att konfrontera en urballad Värld med sina egna bilder. Fotomontagen tog plats i flygblad, dikter, porträtt.<br />
<br />
Dada-Berlin utnyttjade dadas upproriska tekniker för att angripa ordningen. De förkastade konsten, kallade sig "Monteure" (montörer) i motsats till konstnärer.<br />
<br />
White: "Photomontage in the form which Hausmann and Höch evoke had been around for a long time before being picked up by the Dadaists. Their flash of recognition showed its potential to stand for the new kind of collectivised, social subjectivity that Hausmann had derived from reading Gross and Friedlander, and for the constrution of subjectivity from the materials of life experience."<br />
<br />
Ett flertal tidskrifter uppstod den här perioden: ''Der Dada'', ''Pleite'', ''Jedermann sein eigne Fussball'', ''Die rosa Brille'', ''Das Bordell''.<br />
<br />
Tre dagar efter mordet av [[Rosa Luxemburg]] och Karl Liebknecht säger Herzfelde till en journalist att han är kommunist och stödjer Spartakistupproret. (När upproret slagits ner med extrem blodighet.) Strax därefter startas den nya tidskriften: ''Jedermann sein eigne Fussball''.<br />
<br />
1920 håller Dada-Berlin den "Första internationella dadautstälnngen".<br />
<br />
"''Dadaismen kräver'': den internationella revolutionära föreningen av alla skapande och intellektuella män och kvinnor på den radikala kommunismens grundval . . . Det centrala rådet kräver införandet av den simultanistiska dikten som kommunistisk statsbön."<br />
<br />
== ./ ==<br />
[[Bild:Schwitters-Weltenkreise.jpg|right|400px|frame|Schwitters Die Weltenkreise från 1919.]]<br />
<br />
Hanover, 1918. [[Kurt Schwitters]] vill ansluta sig till Dada-Berlin. Hausmann var entusiastisk, kallade Schwitters sin "stora tvilling." Huelsenbeck motsatte sig av någon anledning. Då valde Schwitters att påbörja sin egna tidskrift ''MERZ'' (från Commerzbank).<br />
<br />
Istället för anti, negation, destruktion gjorde Schwitters allt, även skräp, till konst.<br />
<br />
:"When he was not writing poetry, he was pasting up collages. When he was not pasting, he was building his column, washing his feet in the same water as his guinea-pigs, warming his paste-pot in the bed, feeding the tortoise in the rarely-used bathtub, declaiming, drawing, printing, cutting up magazines, entertaining his friends, publishing Merz, writing letters, loving, designing all Günther Wagner's printing and publicity material (for a regular fee), teaching academic drawing, painting really terrible portraits, which he loved, and which he then cut up and used piecemeal in abstract collages, assembling bits of broken furniture into MERZ pictures, shouting to Helmchen, his wife, to attend to Lehmann, his son, inviting his friends to very frugal luncheons . . . and in the midst of all this he never forgot, wherever he went, to pick up discarded rubbish and stow it in his pockets. All this he did with an instinctive alertness of spirit, an _intensity_, that never failed." (Richter)<br />
<br />
(Han kallades "Kurtchen" av sina vänner.)<br />
<br />
Schwitters reste frekvent och spridde ordet. Mötte personer som betydde något för rörelsen. Utvecklade ett nätverk, skenbart spontant men med disciplinerad intelligens. Schwitters var en organisatör.<br />
<br />
Han skapade inga ''Gesamtkunstwerk'', som Ball önskade, utan ''var'' ett. Schwitters, ''MERZ''. Dada-Hanover.<br />
<br />
== ./ ==<br />
<br />
Om Schwitters var en praktiker så var Max Ernst syntesen av praktik och teori. Ett enligt moderna mått "geni" som behärskade poesi, fiktion, och framför allt målning.<br />
<br />
Tidskriften ''Der Ventilator'', grundad av Johannes Theodor Baargeld, var först med att uppmärksamma Ernst. Kommunistisk, provokativ och en framgång (med en upplaga på 20 000 ex), men Ernst och Baargeld motsatte sig ändå Dada-Berlins tydliga politiska framtoning.<br />
<br />
Ernst startar sin egna tidskrift: ''Die Schammade''. Han lockar till sig bidrag av Breton, Eluard, Aragon och andra som bidragit till ''Dada'' (Zürichtidskriften av Tzara).<br />
<br />
== Paris (1919-1922) ==<br />
<br />
1919, Paris. Tzara träder fram som "Monsieur Dada" vid slutet av året. Innan dess, sedan 1917, hade han haft flera kontakter aktiva i staden. Nästa år bidrog Breton, Aragon, Soupault, Huidobro och Ribemont-Dessaiges till ''Dada''. Samtidigt publicerade de tidskriften ''Littérature''.<br />
<br />
Paris' avantgarde inlemmade Dada i en redan existerande tradition: Rimbaud, Mallarmé, Cross, Apollinaire, Vaché.<br />
<br />
Paris-Dada var, liksom Berlin-Dada, tydligt antiborgerliga och uttryckte ofta solidaritet med arbetarklassen.<br />
<br />
:"It was necessary to make them understand that we were against Culture, and that we were rebelling not only against the bourgeoise order but against all order, all hierarchy, all sacralization, all idolatry, whatever might be the idol." (Ribemont-Dessaignes)<br />
<br />
''391'' var redan och frekvent spridd innan ''Z'', ''Proverbe'', ''Au Sans Pareil''.<br />
<br />
Paris-Dadas klimax nåddes 26 maj 1920 vid en föreställnind på Salle Gaveau. "Breton with a revolver attached to each temple, Eluard as a ballerina, Frankel in an apron, Soupault in shirt-sleeves, all the Dadaists wearing tubes or funnels on their heas . . ." (Hugnet) Tomater och ägg kastades mot scenen, medan dadaisterna läste sina manifest och dikter. En skandal, alltså en framgång.<br />
<br />
1921. I pamfletten ''Dada soulève tout'' deklarerar dadaisterna att de inte tillhör någon nationalitet. "Dada känner till allting. Dada spottar på allting. Dada är ingen ''idée fixe''".<br />
<br />
Picabia leder en serie informella samtal för att ta itu med upprepningen av förutsägbara provokationer. Barrés-affären. Tre linjer dras: Bretons, Tzaras och Picabias.<br />
<br />
Sommaren 1921: ''Dada au grand air'' (Breton, Tzara, Ernst, Arp). Ett sista kollektivt försök att hålla samman en strömning. Men skillnaderna blev snart publika; mellan Picabia och Tzara, Ribemont-Dessaignes och Picabia, Tzara och Breton, Breton och Picabia, och så vidare.<br />
<br />
Vid "Congrès international pour la détermination des directives et la défense de l'espirit moderne" kom den definitiva slutpunkten. För dadaisterna var kongressen underlig, minst sagt. De avkrävdes rationella argument för sina skapelser och provokationer. Bara Breton ställde upp, och de andra förväntade sig en explosion; skandal av extraordinära proportioner. Men Breton deltog. Han svarade, seriöst. Han accepterade situationen. Inget annat än ett förräderi.<br />
<br />
Tzara skrev (kontra)manifestet ''Le coeur à barbe''. Huidobro, Péret, Satie, Serner, Rrose Sélavy (Duchamp), Soupault och andra skrev under. Men sen attackerade Picabia Tzara och hela Dada, strax senare också med pamfletten ''La pomme de Pin'' där han tog Bretons sida.<br />
<br />
Förolämpningar, protester, besvikelser, personliga vendettor och maktkamper intog scenen för dadas slutstrid innan det kollapsade in på sig självt.<br />
<br />
Schwitters/''MERZ'' publicerar ''Conférence sur la fin de Dada'':<br />
<br />
:"Dada marches on, destrying more and more, not in extension but in itself. From all these feelings of disgust it draws no conclusion, no pride and no profit. It no longer even fights, for it knows that this serves no purpose, that all this has no iportance. What interests a Dadaists is the way he himself lives. Here we come to the great secret.<br />
<br />
:Dada is a state of mind. This is why it transforms itself according to the races and the events it encounters. Dada applies itself to eerything, and yet it is nothing; it is the point at which Yes and No, and all opposites, meet; not solemnly, in the places of human philosophy, but quite simply, at streetcorners, like dogs and grasshoppers.<br />
<br />
:Dada is useless, like everything else in life.<br />
<br />
:Dada has no pretensions, just as life should have none.<br />
<br />
:Perhaps you will understand better when I tell you that Dada is a virgin microbe which penetrates with the insistence of air into all those spaces that reason has failed to fill with words and conventions."<br />
<br />
Breton gick vidare och ignorerade sina tidigare kamrater. Picabia ägnade sista numret av ''391'' till vad de kallade Instantism.<br />
<br />
Dada var definitift över 1922.<br />
<br />
== !!! ==<br />
Idag har dada blivit en [[myt]]. En bild av något som hände. Det finns de som har fastnat i bilden eller helt enkelt bara förtrollats av bilden. De kallar sig ibland "neodada", eller rent av "dadaister". De är uteslutande charlataner och idioter. De är efterapare av en estetik och helt ignoranta till innehållet i händelsen, i den historiska negation som dada utgjorde. De är gravplundrare och agenter för [[förtingligande]]. Kontrarevolutionärer, reaktionärer. Ser du en; slå den på käften.<br />
<br />
== // ==<br />
Beskrivningen ovan är först och främst baserad på Hans Richters ''Dada. Art and anti-art.''<br />
<br />
http://walter-serner.de/Letztelockerung/</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=DaDa&diff=4049DaDa2023-09-23T17:49:45Z<p>Iammany: /* New York (1912-198) */</p>
<hr />
<div>::Borgaren betraktade dadaisten som ett tygellöst monster, en revolutionär skurk, en barbarisk tatar som stämplade mot hans medaljer, hans kassaskåp, hans titlar. Dadaisten tänkte ut knep för att beröva borgaren hans sömn . . . Dadaisten ingav borgaren en känsla av förvirring, av ett avlägset men mäktigt muller, så att hans medaljer började skramla, hans kassaskåp rynkade ögonbrynen och hans titelradda fick utslag. ("The Navel Bottle" av Hans Arp)<br />
<br />
:TILL ALLMÄNHETEN<br />
::Innan vi går ner ibland er för att dra ut era murknande tänder, era rinnande öron, era såriga tungor,<br />
::Innan vi knäcker era ruttna ben,<br />
::Innan vi öppnar er kolerainfekterade mage och sliter ut er alltför välfödda lever för att använda den som gödningsämne, er lumpna spleen och era diabetiska njurar,<br />
::Innan vi rycker ut ert fula könsorgan, liderligt och slemmigt,<br />
::Innan vi förkväver er längtan efter skönhet, extas, socker, filosofi, matematisk och poetisk metafysisk peppar och gurka,<br />
::Innan vi desinficerar er med vitriol, rengör er och polerar er med passion,<br />
::Innan allt detta<br />
::Skall vi ta ett ordentligt antiseptiskt bad,<br />
::Och vi varnar er<br />
::Vi är mördare.<br />
(Manifest undertecknat av Ribemont-Dessaignes och uppläst av sju personer vid demonstrationen i Grand Palais des Champs Elysées, Paris den 5 februari 1920.)<br />
<br />
:Ni är alla anklagade; stå upp! Stå upp som ni skulle stå upp under Marseljäsen eller God Save the King . . .<br />
:Bara Dada luktar inte: den är ingenting, ingenting, ingenting.<br />
::Den är som era förhoppningar: ingenting.<br />
::som ert paradis: ingenting.<br />
::som era idoler: ingenting.<br />
::som era politiker: ingenting.<br />
::som era hjältar: ingenting.<br />
::som era konstnärer: ingenting.<br />
::som er religion: ingenting.<br />
:Ni kan väsa, skrika, sparka ut mina tänder om ni vill. Jag skall ändå tala om för er att ni är idioter. Inom tre månader kommer mina vänner och jag att sälja våra tavlor till er för några francs.<br />
(''Manifeste cannibala dada'' av [[Francis Picabia]], uppläst vid Dadas soaré på Théatre de la Maison de l'Oeuvre, Paris den 27 mars 1920.)<br />
<br />
----<br />
<br />
== Zürich (1916-1918) ==<br />
<br />
[[Bild:Janco1916.jpg|right|400px|frame|Jancos porträttering av situationen i Cabaret Voltaire, från 1916.]][[Bild:Serner-letzte_lockerung.jpg|right|400px|frame|Serners pamflett Letzte lockerung.]][[Bild:Richter-serner.jpg|right|400px|frame|Hans Richters porträtt av Serner.]]<br />
<br />
Dada är besvikelse och vrede.<br />
<br />
Dada är angrepp på konsten, och lek med konsten.<br />
<br />
Vrede mot kriget och den värld som var ansvarig. Utvägen blev det absurda, irrationella. Det neutrala Schweiz blev en tillflyktsort.<br />
<br />
1916, Zürich. Första februari bildas Cabaret Voltaire, en "litterär nattklubb" av [[Hugo Ball]]. Här samlades, förutom Ball; Emmy Hennings, Hans Arp, Hans Richter, [[Tristan Tzara]], Marcel Janco, [[Richard Hülsenbeck]] och Walter Semer, bland andra. <br />
<br />
18 april, 1916: "Tzara är concerned om tidskriften. Mitt förslag att kalla den Dada accepteras. We can take it in turns to edit; en gemensam editorial board which would entrust the task of selection and arrangement to one of its members for each issue." (Ball) I själva verket var det (mest) Tzara som redigerade, instruerade, spridde, designade och administrerade tidskriften Dada.<br />
<br />
Dada är provokation, reaktion, offentliga utbrott, slagsmål, upplopp. I de organiserade Händelserna (framträdanden, utställningar) fick dada sitt egentliga gemenskapande konstskapande, försök till "total konst".<br />
<br />
Dada har två föräldrar: Kandinsky och Klee. (Och de Chirico, Feininger och Macke.)<br />
<br />
Dada är grotesk parodi. "Komposition och formspråk lånas i satiriskt syfte." Kontra-futurism. Polemik, helst våldsam. (Inte undra på att senare beskrivningar av dada ofta är djupt motsägande, paradoxala, schizofrena, förvirrande.) -- För Arp och Ball var dada en ny konst, för andra var det den ultimata antikonsten.<br />
<br />
14 juli, 1916. En Händelse vid Zunfthaus zur Waag; alla är på plats och deltar på ett eller annat sätt. Men för Ball, som reciterar sin abstrakta fonetiska dikt O Gadji Beri Bimba, blir det höjdpunkten och slutpunkten. Publiken exploderade. Ball drog sig sedermera tillbaka; han vände ryggen åt dadas kaos.<br />
<br />
Dada var en reaktion mot upplösningen av Världen. Walter Serner skriver 1918 pamfletten ''Letzte Lockerung'' (Den sista upplösningen).<br />
<br />
:"This dissolution was the ultimate in everything that Dada represented, philosophically and morally; everything must be pulled apart, not a screw left in its customary place, the screw-holes wrenched out of shape, the screw, like man himself, set on its way towards new functions which could only be known ofter the total negation of everything that had existed before. Until then: riot, destruction, defiance, confusion. The role of chance, not as an extension of the scope of art, but as a principle of dissolution and anarchy. In art, anti-art." (Richter)<br />
<br />
Dada är slump. Vilket är detsamma som det omedvetna. Slumpen är frihet, en (ständigt tillgänglig) ny början, det är fri association, "[[cut-up]]" (en senare benämning), och dadas "centrala erfarenhet" (Richter). Ett angrepp mot dualism, "ja eller nej", "rätt eller fel", och så vidare.<br />
<br />
(En svensk interlud: Richter och Viking Eggeling möts, via Tzaras förmedling, någon gång under tidigt 1918, och deras konstnärliga vision sammanklaffar.)<br />
<br />
Dada är skratt. En reaktion mot rigiditet. Dada är ett offentligt hemligt sällskap. "Vi var kända, för både lekmän och experter, mer för våra vrål av skratt än något vi egentligen gjorde." (Richter)<br />
<br />
:"Vi förstörde, vi förolämpade, vi föraktade -- och vi skrattade. Vi skratta åt allting. Vi skrattade åt oss själva precis som vi skrattade åt Kejsare, Konungar och Nation, feta magar och bäbisnappar. Vi tog vårt skratt seriöst; skratt var den enda garantin för seriositeten med vilket vi, under vår färd mot självupptäckt, praktiserade antikonst." (Richter)<br />
<br />
Dada provocerade offentligheten. Dada var ingen privat angelägenhet och ingen för konsten intern angelägenhet. Dada ville nå ut. Dada gjorde det genom att skämta, lura och förlöjliga offentligheten. Dada säger: ni offentliga är idioter.<br />
<br />
Augusti 1918 anländer Francis Picabia till Zürich. Med honom: intet. Också: tidskriften ''391''. Picabia var berest, intelligent och övertygande. Han svepte med sig Tzara, och med det dada. Med Picabia fylldes dada med än mer aggression och negation. Tzara och Serner förfördes (då de redan hade liknande sentiment.)<br />
<br />
:"Varje sida måste explodera, antingen genom seriositet, djupsinnighet, turbulens, äckel, det nya, det eviga, förintande nonsens, entusiasm för principer, eller sättet det trycks. Konst måste vara extremt oestetiskt, värdelöst och omöjligt att rättfärdiga." (Picabia)<br />
<br />
Dada-Zürich slutade i upplopp. Serners uppläsning av utdrag från ''Letzte Lockerung'' fick publiken att storma scenen, jaga Serner ut ur byggnaden, slå sönder inredningen, och stanna föreställningen. "Folk förstod att inte bara Serners provokationer utan också ilskan hos de som provocerades hade något mänsklig över sig . . . och att det här var anledningen till Servers framträdande." (Richter)<br />
<br />
== New York (1912-1918) ==<br />
[[Bild:Duchamp-Nude.jpg|right|400px|frame|Duchamps berömda verk.]][[Bild:René-clair-champs-elysées.jpg|right|400px|frame|Rene Char och Marcel Duchamp spelar schack i kortfilmen Entreácte av Char från 1924.]]<br />
Alfred Stieglitz samlar en tid innan 1916 en grupp konstnärer i New York: Alfred Maurer, Charles Demuth, Abraham Walkowitz, Max Weber, Morgan, Macdonald-Wright, Patrick Bruce, Arthur Dove, Joseph Stella, Marsden Hartly och John Marin. Och, vilket måste nämnas med emfas; Francis Picabia.<br />
<br />
Vid en utställning (redan 1913?) fick en viss Marcel Duchamp ett särskilt genomslag med sin ''Naken kvinna som går nerför en trappa''.<br />
<br />
Sedan 1912 hade Arthur Cravan helt på egen hand publicerat tidskriften ''Maintenant'' i Paris. 7 mars 1914 skrev han i ''Maintenant'' följande självbiografiska anteckning: "Confidence man - sailor in the Pacific - muleteer - orange-picker in California - snake-charmer - hotel thief - nephew of Oscar Wilde - lumberjack - ex-boxing champion of France - Grandson of the Queen's Chancellor [of England] - chaffeur in Berlin - etc.]" Cravan beundrades eftersom han tycktes leva upp till de anarkiska impulser som han gett uttryck för i sina skrifter. Han hävdade att konst är meningslöst och dött, att det är uttryck för en döende civilisation, och att självständiga, personliga handlingar måste tas dess plats. Han försvann lika fort som han skrev intensivt.<br />
<br />
Duchamp plockade upp "ready-mades" istället för att "skapa" konstverk. Han ställde bland annat ut en urinoar som konst, ett slutgiltigt meddelande till konstvärlden om att konsten är skräp, ett skämt. Konsten är död. Duchamp och Picabia var överens. Senare övergav han (anti)konsten och hängav sig helt till schack.<br />
<br />
== Berlin (1918-1920) ==<br />
[[Bild:Grosz_widmung.jpg|right|400px|frame|George Groszs ''Begravning (Dedikerad till Oskar Panizza)'' från 1918. Grosz sa om sin målning: "In a strange street by night, a hellish procession of dehumanized figures mills, their faces reflecting alcohol, syphilis, plague ... I painted this protest against a humanity that had gone insane."]][[Bild:Dadautstallning1920.jpg|right|400px|frame|Första internationella dadautställningen i Berlin 1920.]]<br />
<br />
:"Dadaism is a stratagem by which the artist can impart to the citizen something of th inner unrest which prevents the artist himself from being lulled to sleep by custom and routine. By means of external stimuli, he can compensate for the citizen's lack of inner urgency and vitality, and shake him into new life." (Udo Rukser)<br />
<br />
[[Richard Hülsenbeck]] tog med sig dada till Berlin i början av 1917. Han tog in dada i en atmosfär av proletära uppror och radikalitet, faktisk revolution. Berlinarna var redan revolutionärer när de tog till sig dada. Dada trädde in bland soldatråd, arbetarråd, och allsköns radikala sammanslutningar.<br />
<br />
Hülsenbeck studerade Henri Bergson och Henri Lichtenberger vid Sorbonne. Han imponerades av anarkisternas protester (mot kriget). I sin dagbok, 16 januari 1913, skrev han: "Jag vill vara en anarkist, inte en socialist. Anarkist eftersom jag vill riva ut min personlighet från kärlekslöshetens och likgiltighetens stora kaos." Han blev senare involverad i tidskriften ''Revolution'' som förespråkade frisläppthet i relation till sexualitet, lagen, Gud och nykterheten. Via ''Revolution'' uppstod kontakter med bland andra Franz Jung, Otto Gross och Emmy Hennings, som senare skulle bli dadaister.<br />
<br />
Anarkisterna kring tidskriften ''Die freie straße'', bland andra Franz Jung, [[Raoul Hausmann]], [[Otto Gross]], och Johannes Baader, var personer i publiken som skulle hörsamma Hülsenbecks "Första dadatalet i Tyskland" i april 1918. Kontakter, och bidrag, hade redan gjorts: George Grosz och Raoul Hausmann fanns med på kvällens program.<br />
<br />
Hausmann, som redan varit involverad i Arbeiterjugend (en ungdomsorganisation knuten till socialdemokratiska SPD), som fragmenterats efter arresteringen av Karl Liebknecht 1916 och resulterade i bland annat USPD, en utbrytargrupp, hyrde en villa i Berlin där han levde och gjorde till det inofficiella högkvarteret för '''Club dada'''. (Om det rörde sig om exakt samma adress har inte kunnat bekräftats.) Under våren 1918 utsattes lokalen för flertalet husrannsakningar. Hausmann själv arresterades i mars samma år för att ha låtit desertörer övernatta i lokalen och för att ha varit inblandad i Lichnowskyaffären. Polisen trodde att hans målningar och publikationer innehöll kodade meddelanden. Manifestet och ''Club Dada'' konfiskerades.<br />
<br />
Hülsenbeck, liksom de övriga dadaisterna han samlade kring sig, och Dada i allmänhet, var en motsägelsefull, eller flersidig, närvaro. De spelade, bytte karaktär och identitet, lät omständigheterna ge upphov till nya individer.<br />
<br />
Hülsenbeck kallades till militärtjänst. Han bekantade sig med Hugo Ball, som då befann sig i Berlin. 1915 skrev de tillsammans ''Ein literarisches Manifest''. Han tog senare möjligheten att resa till Zürich, och där bli en i kretsen kring Cabaret Voltarie.<br />
<br />
Hülsenbeck och de kamrater han i Berlin samlat kring sig; Franz Jung, Raoul Hausmann, Otto Gross, Johannes Baader, var alla anarkister, men inte anslutna till några organisationer.<br />
<br />
Dada var en klubb, en sammanslutning, en liten kärna av hängivna. Helt utan hierarkier. De var alla anti-auktoritära. De stödde Spartakusupproret.<br />
<br />
De betraktade sin sammanslutning som en reklambyrå, en bank, ett råd, en cirkus. De kallade varandra "ordförande," "president" och så vidare. Johan Baader blev "Oberdada," världens president. Samarbeten sågs som en produkt av en "koncern." De anordnade "mässor" och "utställningar."<br />
<br />
George Grosz: "Svaret till frågan om mina verk kan kan kallas konst eller inte beror på om man tror att framtiden tillhör arbetarklassen."<br />
<br />
En samtida Berlinbaserad kritiker skrev: "Dadaism attempts to persuade us to use the guts, which spill out of the time, as brain parts."<br />
<br />
Det konventionella, även tidigare dada, räckte inte till för berlinarna; de uppfann fotomontaget, urklipp från tidningar komponerades, manipulerades, på provokativa vis för att konfrontera en urballad Värld med sina egna bilder. Fotomontagen tog plats i flygblad, dikter, porträtt.<br />
<br />
Dada-Berlin utnyttjade dadas upproriska tekniker för att angripa ordningen. De förkastade konsten, kallade sig "Monteure" (montörer) i motsats till konstnärer.<br />
<br />
White: "Photomontage in the form which Hausmann and Höch evoke had been around for a long time before being picked up by the Dadaists. Their flash of recognition showed its potential to stand for the new kind of collectivised, social subjectivity that Hausmann had derived from reading Gross and Friedlander, and for the constrution of subjectivity from the materials of life experience."<br />
<br />
Ett flertal tidskrifter uppstod den här perioden: ''Der Dada'', ''Pleite'', ''Jedermann sein eigne Fussball'', ''Die rosa Brille'', ''Das Bordell''.<br />
<br />
Tre dagar efter mordet av [[Rosa Luxemburg]] och Karl Liebknecht säger Herzfelde till en journalist att han är kommunist och stödjer Spartakistupproret. (När upproret slagits ner med extrem blodighet.) Strax därefter startas den nya tidskriften: ''Jedermann sein eigne Fussball''.<br />
<br />
1920 håller Dada-Berlin den "Första internationella dadautstälnngen".<br />
<br />
"''Dadaismen kräver'': den internationella revolutionära föreningen av alla skapande och intellektuella män och kvinnor på den radikala kommunismens grundval . . . Det centrala rådet kräver införandet av den simultanistiska dikten som kommunistisk statsbön."<br />
<br />
== ./ ==<br />
[[Bild:Schwitters-Weltenkreise.jpg|right|400px|frame|Schwitters Die Weltenkreise från 1919.]]<br />
<br />
Hanover, 1918. [[Kurt Schwitters]] vill ansluta sig till Dada-Berlin. Hausmann var entusiastisk, kallade Schwitters sin "stora tvilling." Huelsenbeck motsatte sig av någon anledning. Då valde Schwitters att påbörja sin egna tidskrift ''MERZ'' (från Commerzbank).<br />
<br />
Istället för anti, negation, destruktion gjorde Schwitters allt, även skräp, till konst.<br />
<br />
:"When he was not writing poetry, he was pasting up collages. When he was not pasting, he was building his column, washing his feet in the same water as his guinea-pigs, warming his paste-pot in the bed, feeding the tortoise in the rarely-used bathtub, declaiming, drawing, printing, cutting up magazines, entertaining his friends, publishing Merz, writing letters, loving, designing all Günther Wagner's printing and publicity material (for a regular fee), teaching academic drawing, painting really terrible portraits, which he loved, and which he then cut up and used piecemeal in abstract collages, assembling bits of broken furniture into MERZ pictures, shouting to Helmchen, his wife, to attend to Lehmann, his son, inviting his friends to very frugal luncheons . . . and in the midst of all this he never forgot, wherever he went, to pick up discarded rubbish and stow it in his pockets. All this he did with an instinctive alertness of spirit, an _intensity_, that never failed." (Richter)<br />
<br />
(Han kallades "Kurtchen" av sina vänner.)<br />
<br />
Schwitters reste frekvent och spridde ordet. Mötte personer som betydde något för rörelsen. Utvecklade ett nätverk, skenbart spontant men med disciplinerad intelligens. Schwitters var en organisatör.<br />
<br />
Han skapade inga ''Gesamtkunstwerk'', som Ball önskade, utan ''var'' ett. Schwitters, ''MERZ''. Dada-Hanover.<br />
<br />
== ./ ==<br />
<br />
Om Schwitters var en praktiker så var Max Ernst syntesen av praktik och teori. Ett enligt moderna mått "geni" som behärskade poesi, fiktion, och framför allt målning.<br />
<br />
Tidskriften ''Der Ventilator'', grundad av Johannes Theodor Baargeld, var först med att uppmärksamma Ernst. Kommunistisk, provokativ och en framgång (med en upplaga på 20 000 ex), men Ernst och Baargeld motsatte sig ändå Dada-Berlins tydliga politiska framtoning.<br />
<br />
Ernst startar sin egna tidskrift: ''Die Schammade''. Han lockar till sig bidrag av Breton, Eluard, Aragon och andra som bidragit till ''Dada'' (Zürichtidskriften av Tzara).<br />
<br />
== ./ ==<br />
<br />
1919, Paris. Tzara träder fram som "Monsieur Dada" vid slutet av året. Innan dess, sedan 1917, hade han haft flera kontakter aktiva i staden. Nästa år bidrog Breton, Aragon, Soupault, Huidobro och Ribemont-Dessaiges till ''Dada''. Samtidigt publicerade de tidskriften ''Littérature''.<br />
<br />
Paris' avantgarde inlemmade Dada i en redan existerande tradition: Rimbaud, Mallarmé, Cross, Apollinaire, Vaché.<br />
<br />
Paris-Dada var, liksom Berlin-Dada, tydligt antiborgerliga och uttryckte ofta solidaritet med arbetarklassen.<br />
<br />
:"It was necessary to make them understand that we were against Culture, and that we were rebelling not only against the bourgeoise order but against all order, all hierarchy, all sacralization, all idolatry, whatever might be the idol." (Ribemont-Dessaignes)<br />
<br />
''391'' var redan och frekvent spridd innan ''Z'', ''Proverbe'', ''Au Sans Pareil''.<br />
<br />
Paris-Dadas klimax nåddes 26 maj 1920 vid en föreställnind på Salle Gaveau. "Breton with a revolver attached to each temple, Eluard as a ballerina, Frankel in an apron, Soupault in shirt-sleeves, all the Dadaists wearing tubes or funnels on their heas . . ." (Hugnet) Tomater och ägg kastades mot scenen, medan dadaisterna läste sina manifest och dikter. En skandal, alltså en framgång.<br />
<br />
1921. I pamfletten ''Dada soulève tout'' deklarerar dadaisterna att de inte tillhör någon nationalitet. "Dada känner till allting. Dada spottar på allting. Dada är ingen ''idée fixe''".<br />
<br />
Picabia leder en serie informella samtal för att ta itu med upprepningen av förutsägbara provokationer. Barrés-affären. Tre linjer dras: Bretons, Tzaras och Picabias.<br />
<br />
Sommaren 1921: ''Dada au grand air'' (Breton, Tzara, Ernst, Arp). Ett sista kollektivt försök att hålla samman en strömning. Men skillnaderna blev snart publika; mellan Picabia och Tzara, Ribemont-Dessaignes och Picabia, Tzara och Breton, Breton och Picabia, och så vidare.<br />
<br />
Vid "Congrès international pour la détermination des directives et la défense de l'espirit moderne" kom den definitiva slutpunkten. För dadaisterna var kongressen underlig, minst sagt. De avkrävdes rationella argument för sina skapelser och provokationer. Bara Breton ställde upp, och de andra förväntade sig en explosion; skandal av extraordinära proportioner. Men Breton deltog. Han svarade, seriöst. Han accepterade situationen. Inget annat än ett förräderi.<br />
<br />
Tzara skrev (kontra)manifestet ''Le coeur à barbe''. Huidobro, Péret, Satie, Serner, Rrose Sélavy (Duchamp), Soupault och andra skrev under. Men sen attackerade Picabia Tzara och hela Dada, strax senare också med pamfletten ''La pomme de Pin'' där han tog Bretons sida.<br />
<br />
Förolämpningar, protester, besvikelser, personliga vendettor och maktkamper intog scenen för dadas slutstrid innan det kollapsade in på sig självt.<br />
<br />
Schwitters/''MERZ'' publicerar ''Conférence sur la fin de Dada'':<br />
<br />
:"Dada marches on, destrying more and more, not in extension but in itself. From all these feelings of disgust it draws no conclusion, no pride and no profit. It no longer even fights, for it knows that this serves no purpose, that all this has no iportance. What interests a Dadaists is the way he himself lives. Here we come to the great secret.<br />
<br />
:Dada is a state of mind. This is why it transforms itself according to the races and the events it encounters. Dada applies itself to eerything, and yet it is nothing; it is the point at which Yes and No, and all opposites, meet; not solemnly, in the places of human philosophy, but quite simply, at streetcorners, like dogs and grasshoppers.<br />
<br />
:Dada is useless, like everything else in life.<br />
<br />
:Dada has no pretensions, just as life should have none.<br />
<br />
:Perhaps you will understand better when I tell you that Dada is a virgin microbe which penetrates with the insistence of air into all those spaces that reason has failed to fill with words and conventions."<br />
<br />
Breton gick vidare och ignorerade sina tidigare kamrater. Picabia ägnade sista numret av ''391'' till vad de kallade Instantism.<br />
<br />
Dada var definitift över 1922.<br />
<br />
== !!! ==<br />
Idag har dada blivit en [[myt]]. En bild av något som hände. Det finns de som har fastnat i bilden eller helt enkelt bara förtrollats av bilden. De kallar sig ibland "neodada", eller rent av "dadaister". De är uteslutande charlataner och idioter. De är efterapare av en estetik och helt ignoranta till innehållet i händelsen, i den historiska negation som dada utgjorde. De är gravplundrare och agenter för [[förtingligande]]. Kontrarevolutionärer, reaktionärer. Ser du en; slå den på käften.<br />
<br />
== // ==<br />
Beskrivningen ovan är först och främst baserad på Hans Richters ''Dada. Art and anti-art.''<br />
<br />
http://walter-serner.de/Letztelockerung/</div>Iammanyhttps://www.krigsmaskinen.se/index.php?title=DaDa&diff=4048DaDa2023-09-23T17:45:38Z<p>Iammany: /* ./ (1918-1920) */</p>
<hr />
<div>::Borgaren betraktade dadaisten som ett tygellöst monster, en revolutionär skurk, en barbarisk tatar som stämplade mot hans medaljer, hans kassaskåp, hans titlar. Dadaisten tänkte ut knep för att beröva borgaren hans sömn . . . Dadaisten ingav borgaren en känsla av förvirring, av ett avlägset men mäktigt muller, så att hans medaljer började skramla, hans kassaskåp rynkade ögonbrynen och hans titelradda fick utslag. ("The Navel Bottle" av Hans Arp)<br />
<br />
:TILL ALLMÄNHETEN<br />
::Innan vi går ner ibland er för att dra ut era murknande tänder, era rinnande öron, era såriga tungor,<br />
::Innan vi knäcker era ruttna ben,<br />
::Innan vi öppnar er kolerainfekterade mage och sliter ut er alltför välfödda lever för att använda den som gödningsämne, er lumpna spleen och era diabetiska njurar,<br />
::Innan vi rycker ut ert fula könsorgan, liderligt och slemmigt,<br />
::Innan vi förkväver er längtan efter skönhet, extas, socker, filosofi, matematisk och poetisk metafysisk peppar och gurka,<br />
::Innan vi desinficerar er med vitriol, rengör er och polerar er med passion,<br />
::Innan allt detta<br />
::Skall vi ta ett ordentligt antiseptiskt bad,<br />
::Och vi varnar er<br />
::Vi är mördare.<br />
(Manifest undertecknat av Ribemont-Dessaignes och uppläst av sju personer vid demonstrationen i Grand Palais des Champs Elysées, Paris den 5 februari 1920.)<br />
<br />
:Ni är alla anklagade; stå upp! Stå upp som ni skulle stå upp under Marseljäsen eller God Save the King . . .<br />
:Bara Dada luktar inte: den är ingenting, ingenting, ingenting.<br />
::Den är som era förhoppningar: ingenting.<br />
::som ert paradis: ingenting.<br />
::som era idoler: ingenting.<br />
::som era politiker: ingenting.<br />
::som era hjältar: ingenting.<br />
::som era konstnärer: ingenting.<br />
::som er religion: ingenting.<br />
:Ni kan väsa, skrika, sparka ut mina tänder om ni vill. Jag skall ändå tala om för er att ni är idioter. Inom tre månader kommer mina vänner och jag att sälja våra tavlor till er för några francs.<br />
(''Manifeste cannibala dada'' av [[Francis Picabia]], uppläst vid Dadas soaré på Théatre de la Maison de l'Oeuvre, Paris den 27 mars 1920.)<br />
<br />
----<br />
<br />
== Zürich (1916-1918) ==<br />
<br />
[[Bild:Janco1916.jpg|right|400px|frame|Jancos porträttering av situationen i Cabaret Voltaire, från 1916.]][[Bild:Serner-letzte_lockerung.jpg|right|400px|frame|Serners pamflett Letzte lockerung.]][[Bild:Richter-serner.jpg|right|400px|frame|Hans Richters porträtt av Serner.]]<br />
<br />
Dada är besvikelse och vrede.<br />
<br />
Dada är angrepp på konsten, och lek med konsten.<br />
<br />
Vrede mot kriget och den värld som var ansvarig. Utvägen blev det absurda, irrationella. Det neutrala Schweiz blev en tillflyktsort.<br />
<br />
1916, Zürich. Första februari bildas Cabaret Voltaire, en "litterär nattklubb" av [[Hugo Ball]]. Här samlades, förutom Ball; Emmy Hennings, Hans Arp, Hans Richter, [[Tristan Tzara]], Marcel Janco, [[Richard Hülsenbeck]] och Walter Semer, bland andra. <br />
<br />
18 april, 1916: "Tzara är concerned om tidskriften. Mitt förslag att kalla den Dada accepteras. We can take it in turns to edit; en gemensam editorial board which would entrust the task of selection and arrangement to one of its members for each issue." (Ball) I själva verket var det (mest) Tzara som redigerade, instruerade, spridde, designade och administrerade tidskriften Dada.<br />
<br />
Dada är provokation, reaktion, offentliga utbrott, slagsmål, upplopp. I de organiserade Händelserna (framträdanden, utställningar) fick dada sitt egentliga gemenskapande konstskapande, försök till "total konst".<br />
<br />
Dada har två föräldrar: Kandinsky och Klee. (Och de Chirico, Feininger och Macke.)<br />
<br />
Dada är grotesk parodi. "Komposition och formspråk lånas i satiriskt syfte." Kontra-futurism. Polemik, helst våldsam. (Inte undra på att senare beskrivningar av dada ofta är djupt motsägande, paradoxala, schizofrena, förvirrande.) -- För Arp och Ball var dada en ny konst, för andra var det den ultimata antikonsten.<br />
<br />
14 juli, 1916. En Händelse vid Zunfthaus zur Waag; alla är på plats och deltar på ett eller annat sätt. Men för Ball, som reciterar sin abstrakta fonetiska dikt O Gadji Beri Bimba, blir det höjdpunkten och slutpunkten. Publiken exploderade. Ball drog sig sedermera tillbaka; han vände ryggen åt dadas kaos.<br />
<br />
Dada var en reaktion mot upplösningen av Världen. Walter Serner skriver 1918 pamfletten ''Letzte Lockerung'' (Den sista upplösningen).<br />
<br />
:"This dissolution was the ultimate in everything that Dada represented, philosophically and morally; everything must be pulled apart, not a screw left in its customary place, the screw-holes wrenched out of shape, the screw, like man himself, set on its way towards new functions which could only be known ofter the total negation of everything that had existed before. Until then: riot, destruction, defiance, confusion. The role of chance, not as an extension of the scope of art, but as a principle of dissolution and anarchy. In art, anti-art." (Richter)<br />
<br />
Dada är slump. Vilket är detsamma som det omedvetna. Slumpen är frihet, en (ständigt tillgänglig) ny början, det är fri association, "[[cut-up]]" (en senare benämning), och dadas "centrala erfarenhet" (Richter). Ett angrepp mot dualism, "ja eller nej", "rätt eller fel", och så vidare.<br />
<br />
(En svensk interlud: Richter och Viking Eggeling möts, via Tzaras förmedling, någon gång under tidigt 1918, och deras konstnärliga vision sammanklaffar.)<br />
<br />
Dada är skratt. En reaktion mot rigiditet. Dada är ett offentligt hemligt sällskap. "Vi var kända, för både lekmän och experter, mer för våra vrål av skratt än något vi egentligen gjorde." (Richter)<br />
<br />
:"Vi förstörde, vi förolämpade, vi föraktade -- och vi skrattade. Vi skratta åt allting. Vi skrattade åt oss själva precis som vi skrattade åt Kejsare, Konungar och Nation, feta magar och bäbisnappar. Vi tog vårt skratt seriöst; skratt var den enda garantin för seriositeten med vilket vi, under vår färd mot självupptäckt, praktiserade antikonst." (Richter)<br />
<br />
Dada provocerade offentligheten. Dada var ingen privat angelägenhet och ingen för konsten intern angelägenhet. Dada ville nå ut. Dada gjorde det genom att skämta, lura och förlöjliga offentligheten. Dada säger: ni offentliga är idioter.<br />
<br />
Augusti 1918 anländer Francis Picabia till Zürich. Med honom: intet. Också: tidskriften ''391''. Picabia var berest, intelligent och övertygande. Han svepte med sig Tzara, och med det dada. Med Picabia fylldes dada med än mer aggression och negation. Tzara och Serner förfördes (då de redan hade liknande sentiment.)<br />
<br />
:"Varje sida måste explodera, antingen genom seriositet, djupsinnighet, turbulens, äckel, det nya, det eviga, förintande nonsens, entusiasm för principer, eller sättet det trycks. Konst måste vara extremt oestetiskt, värdelöst och omöjligt att rättfärdiga." (Picabia)<br />
<br />
Dada-Zürich slutade i upplopp. Serners uppläsning av utdrag från ''Letzte Lockerung'' fick publiken att storma scenen, jaga Serner ut ur byggnaden, slå sönder inredningen, och stanna föreställningen. "Folk förstod att inte bara Serners provokationer utan också ilskan hos de som provocerades hade något mänsklig över sig . . . och att det här var anledningen till Servers framträdande." (Richter)<br />
<br />
== New York (1912-198) ==<br />
[[Bild:Duchamp-Nude.jpg|right|400px|frame|Duchamps berömda verk.]][[Bild:René-clair-champs-elysées.jpg|right|400px|frame|Rene Char och Marcel Duchamp spelar schack i kortfilmen Entreácte av Char från 1924.]]<br />
Alfred Stieglitz samlar en tid innan 1916 en grupp konstnärer i New York: Alfred Maurer, Charles Demuth, Abraham Walkowitz, Max Weber, Morgan, Macdonald-Wright, Patrick Bruce, Arthur Dove, Joseph Stella, Marsden Hartly och John Marin. Och, vilket måste nämnas med emfas; Francis Picabia.<br />
<br />
Vid en utställning (redan 1913?) fick en viss Marcel Duchamp ett särskilt genomslag med sin ''Naken kvinna som går nerför en trappa''.<br />
<br />
Sedan 1912 hade Arthur Cravan helt på egen hand publicerat tidskriften ''Maintenant'' i Paris. 7 mars 1914 skrev han i ''Maintenant'' följande självbiografiska anteckning: "Confidence man - sailor in the Pacific - muleteer - orange-picker in California - snake-charmer - hotel thief - nephew of Oscar Wilde - lumberjack - ex-boxing champion of France - Grandson of the Queen's Chancellor [of England] - chaffeur in Berlin - etc.]" Cravan beundrades eftersom han tycktes leva upp till de anarkiska impulser som han gett uttryck för i sina skrifter. Han hävdade att konst är meningslöst och dött, att det är uttryck för en döende civilisation, och att självständiga, personliga handlingar måste tas dess plats. Han försvann lika fort som han skrev intensivt.<br />
<br />
Duchamp plockade upp "ready-mades" istället för att "skapa" konstverk. Han ställde bland annat ut en urinoar som konst, ett slutgiltigt meddelande till konstvärlden om att konsten är skräp, ett skämt. Konsten är död. Duchamp och Picabia var överens. Senare övergav han (anti)konsten och hängav sig helt till schack.<br />
<br />
== Berlin (1918-1920) ==<br />
[[Bild:Grosz_widmung.jpg|right|400px|frame|George Groszs ''Begravning (Dedikerad till Oskar Panizza)'' från 1918. Grosz sa om sin målning: "In a strange street by night, a hellish procession of dehumanized figures mills, their faces reflecting alcohol, syphilis, plague ... I painted this protest against a humanity that had gone insane."]][[Bild:Dadautstallning1920.jpg|right|400px|frame|Första internationella dadautställningen i Berlin 1920.]]<br />
<br />
:"Dadaism is a stratagem by which the artist can impart to the citizen something of th inner unrest which prevents the artist himself from being lulled to sleep by custom and routine. By means of external stimuli, he can compensate for the citizen's lack of inner urgency and vitality, and shake him into new life." (Udo Rukser)<br />
<br />
[[Richard Hülsenbeck]] tog med sig dada till Berlin i början av 1917. Han tog in dada i en atmosfär av proletära uppror och radikalitet, faktisk revolution. Berlinarna var redan revolutionärer när de tog till sig dada. Dada trädde in bland soldatråd, arbetarråd, och allsköns radikala sammanslutningar.<br />
<br />
Hülsenbeck studerade Henri Bergson och Henri Lichtenberger vid Sorbonne. Han imponerades av anarkisternas protester (mot kriget). I sin dagbok, 16 januari 1913, skrev han: "Jag vill vara en anarkist, inte en socialist. Anarkist eftersom jag vill riva ut min personlighet från kärlekslöshetens och likgiltighetens stora kaos." Han blev senare involverad i tidskriften ''Revolution'' som förespråkade frisläppthet i relation till sexualitet, lagen, Gud och nykterheten. Via ''Revolution'' uppstod kontakter med bland andra Franz Jung, Otto Gross och Emmy Hennings, som senare skulle bli dadaister.<br />
<br />
Anarkisterna kring tidskriften ''Die freie straße'', bland andra Franz Jung, [[Raoul Hausmann]], [[Otto Gross]], och Johannes Baader, var personer i publiken som skulle hörsamma Hülsenbecks "Första dadatalet i Tyskland" i april 1918. Kontakter, och bidrag, hade redan gjorts: George Grosz och Raoul Hausmann fanns med på kvällens program.<br />
<br />
Hausmann, som redan varit involverad i Arbeiterjugend (en ungdomsorganisation knuten till socialdemokratiska SPD), som fragmenterats efter arresteringen av Karl Liebknecht 1916 och resulterade i bland annat USPD, en utbrytargrupp, hyrde en villa i Berlin där han levde och gjorde till det inofficiella högkvarteret för '''Club dada'''. (Om det rörde sig om exakt samma adress har inte kunnat bekräftats.) Under våren 1918 utsattes lokalen för flertalet husrannsakningar. Hausmann själv arresterades i mars samma år för att ha låtit desertörer övernatta i lokalen och för att ha varit inblandad i Lichnowskyaffären. Polisen trodde att hans målningar och publikationer innehöll kodade meddelanden. Manifestet och ''Club Dada'' konfiskerades.<br />
<br />
Hülsenbeck, liksom de övriga dadaisterna han samlade kring sig, och Dada i allmänhet, var en motsägelsefull, eller flersidig, närvaro. De spelade, bytte karaktär och identitet, lät omständigheterna ge upphov till nya individer.<br />
<br />
Hülsenbeck kallades till militärtjänst. Han bekantade sig med Hugo Ball, som då befann sig i Berlin. 1915 skrev de tillsammans ''Ein literarisches Manifest''. Han tog senare möjligheten att resa till Zürich, och där bli en i kretsen kring Cabaret Voltarie.<br />
<br />
Hülsenbeck och de kamrater han i Berlin samlat kring sig; Franz Jung, Raoul Hausmann, Otto Gross, Johannes Baader, var alla anarkister, men inte anslutna till några organisationer.<br />
<br />
Dada var en klubb, en sammanslutning, en liten kärna av hängivna. Helt utan hierarkier. De var alla anti-auktoritära. De stödde Spartakusupproret.<br />
<br />
De betraktade sin sammanslutning som en reklambyrå, en bank, ett råd, en cirkus. De kallade varandra "ordförande," "president" och så vidare. Johan Baader blev "Oberdada," världens president. Samarbeten sågs som en produkt av en "koncern." De anordnade "mässor" och "utställningar."<br />
<br />
George Grosz: "Svaret till frågan om mina verk kan kan kallas konst eller inte beror på om man tror att framtiden tillhör arbetarklassen."<br />
<br />
En samtida Berlinbaserad kritiker skrev: "Dadaism attempts to persuade us to use the guts, which spill out of the time, as brain parts."<br />
<br />
Det konventionella, även tidigare dada, räckte inte till för berlinarna; de uppfann fotomontaget, urklipp från tidningar komponerades, manipulerades, på provokativa vis för att konfrontera en urballad Värld med sina egna bilder. Fotomontagen tog plats i flygblad, dikter, porträtt.<br />
<br />
Dada-Berlin utnyttjade dadas upproriska tekniker för att angripa ordningen. De förkastade konsten, kallade sig "Monteure" (montörer) i motsats till konstnärer.<br />
<br />
White: "Photomontage in the form which Hausmann and Höch evoke had been around for a long time before being picked up by the Dadaists. Their flash of recognition showed its potential to stand for the new kind of collectivised, social subjectivity that Hausmann had derived from reading Gross and Friedlander, and for the constrution of subjectivity from the materials of life experience."<br />
<br />
Ett flertal tidskrifter uppstod den här perioden: ''Der Dada'', ''Pleite'', ''Jedermann sein eigne Fussball'', ''Die rosa Brille'', ''Das Bordell''.<br />
<br />
Tre dagar efter mordet av [[Rosa Luxemburg]] och Karl Liebknecht säger Herzfelde till en journalist att han är kommunist och stödjer Spartakistupproret. (När upproret slagits ner med extrem blodighet.) Strax därefter startas den nya tidskriften: ''Jedermann sein eigne Fussball''.<br />
<br />
1920 håller Dada-Berlin den "Första internationella dadautstälnngen".<br />
<br />
"''Dadaismen kräver'': den internationella revolutionära föreningen av alla skapande och intellektuella män och kvinnor på den radikala kommunismens grundval . . . Det centrala rådet kräver införandet av den simultanistiska dikten som kommunistisk statsbön."<br />
<br />
== ./ ==<br />
[[Bild:Schwitters-Weltenkreise.jpg|right|400px|frame|Schwitters Die Weltenkreise från 1919.]]<br />
<br />
Hanover, 1918. [[Kurt Schwitters]] vill ansluta sig till Dada-Berlin. Hausmann var entusiastisk, kallade Schwitters sin "stora tvilling." Huelsenbeck motsatte sig av någon anledning. Då valde Schwitters att påbörja sin egna tidskrift ''MERZ'' (från Commerzbank).<br />
<br />
Istället för anti, negation, destruktion gjorde Schwitters allt, även skräp, till konst.<br />
<br />
:"When he was not writing poetry, he was pasting up collages. When he was not pasting, he was building his column, washing his feet in the same water as his guinea-pigs, warming his paste-pot in the bed, feeding the tortoise in the rarely-used bathtub, declaiming, drawing, printing, cutting up magazines, entertaining his friends, publishing Merz, writing letters, loving, designing all Günther Wagner's printing and publicity material (for a regular fee), teaching academic drawing, painting really terrible portraits, which he loved, and which he then cut up and used piecemeal in abstract collages, assembling bits of broken furniture into MERZ pictures, shouting to Helmchen, his wife, to attend to Lehmann, his son, inviting his friends to very frugal luncheons . . . and in the midst of all this he never forgot, wherever he went, to pick up discarded rubbish and stow it in his pockets. All this he did with an instinctive alertness of spirit, an _intensity_, that never failed." (Richter)<br />
<br />
(Han kallades "Kurtchen" av sina vänner.)<br />
<br />
Schwitters reste frekvent och spridde ordet. Mötte personer som betydde något för rörelsen. Utvecklade ett nätverk, skenbart spontant men med disciplinerad intelligens. Schwitters var en organisatör.<br />
<br />
Han skapade inga ''Gesamtkunstwerk'', som Ball önskade, utan ''var'' ett. Schwitters, ''MERZ''. Dada-Hanover.<br />
<br />
== ./ ==<br />
<br />
Om Schwitters var en praktiker så var Max Ernst syntesen av praktik och teori. Ett enligt moderna mått "geni" som behärskade poesi, fiktion, och framför allt målning.<br />
<br />
Tidskriften ''Der Ventilator'', grundad av Johannes Theodor Baargeld, var först med att uppmärksamma Ernst. Kommunistisk, provokativ och en framgång (med en upplaga på 20 000 ex), men Ernst och Baargeld motsatte sig ändå Dada-Berlins tydliga politiska framtoning.<br />
<br />
Ernst startar sin egna tidskrift: ''Die Schammade''. Han lockar till sig bidrag av Breton, Eluard, Aragon och andra som bidragit till ''Dada'' (Zürichtidskriften av Tzara).<br />
<br />
== ./ ==<br />
<br />
1919, Paris. Tzara träder fram som "Monsieur Dada" vid slutet av året. Innan dess, sedan 1917, hade han haft flera kontakter aktiva i staden. Nästa år bidrog Breton, Aragon, Soupault, Huidobro och Ribemont-Dessaiges till ''Dada''. Samtidigt publicerade de tidskriften ''Littérature''.<br />
<br />
Paris' avantgarde inlemmade Dada i en redan existerande tradition: Rimbaud, Mallarmé, Cross, Apollinaire, Vaché.<br />
<br />
Paris-Dada var, liksom Berlin-Dada, tydligt antiborgerliga och uttryckte ofta solidaritet med arbetarklassen.<br />
<br />
:"It was necessary to make them understand that we were against Culture, and that we were rebelling not only against the bourgeoise order but against all order, all hierarchy, all sacralization, all idolatry, whatever might be the idol." (Ribemont-Dessaignes)<br />
<br />
''391'' var redan och frekvent spridd innan ''Z'', ''Proverbe'', ''Au Sans Pareil''.<br />
<br />
Paris-Dadas klimax nåddes 26 maj 1920 vid en föreställnind på Salle Gaveau. "Breton with a revolver attached to each temple, Eluard as a ballerina, Frankel in an apron, Soupault in shirt-sleeves, all the Dadaists wearing tubes or funnels on their heas . . ." (Hugnet) Tomater och ägg kastades mot scenen, medan dadaisterna läste sina manifest och dikter. En skandal, alltså en framgång.<br />
<br />
1921. I pamfletten ''Dada soulève tout'' deklarerar dadaisterna att de inte tillhör någon nationalitet. "Dada känner till allting. Dada spottar på allting. Dada är ingen ''idée fixe''".<br />
<br />
Picabia leder en serie informella samtal för att ta itu med upprepningen av förutsägbara provokationer. Barrés-affären. Tre linjer dras: Bretons, Tzaras och Picabias.<br />
<br />
Sommaren 1921: ''Dada au grand air'' (Breton, Tzara, Ernst, Arp). Ett sista kollektivt försök att hålla samman en strömning. Men skillnaderna blev snart publika; mellan Picabia och Tzara, Ribemont-Dessaignes och Picabia, Tzara och Breton, Breton och Picabia, och så vidare.<br />
<br />
Vid "Congrès international pour la détermination des directives et la défense de l'espirit moderne" kom den definitiva slutpunkten. För dadaisterna var kongressen underlig, minst sagt. De avkrävdes rationella argument för sina skapelser och provokationer. Bara Breton ställde upp, och de andra förväntade sig en explosion; skandal av extraordinära proportioner. Men Breton deltog. Han svarade, seriöst. Han accepterade situationen. Inget annat än ett förräderi.<br />
<br />
Tzara skrev (kontra)manifestet ''Le coeur à barbe''. Huidobro, Péret, Satie, Serner, Rrose Sélavy (Duchamp), Soupault och andra skrev under. Men sen attackerade Picabia Tzara och hela Dada, strax senare också med pamfletten ''La pomme de Pin'' där han tog Bretons sida.<br />
<br />
Förolämpningar, protester, besvikelser, personliga vendettor och maktkamper intog scenen för dadas slutstrid innan det kollapsade in på sig självt.<br />
<br />
Schwitters/''MERZ'' publicerar ''Conférence sur la fin de Dada'':<br />
<br />
:"Dada marches on, destrying more and more, not in extension but in itself. From all these feelings of disgust it draws no conclusion, no pride and no profit. It no longer even fights, for it knows that this serves no purpose, that all this has no iportance. What interests a Dadaists is the way he himself lives. Here we come to the great secret.<br />
<br />
:Dada is a state of mind. This is why it transforms itself according to the races and the events it encounters. Dada applies itself to eerything, and yet it is nothing; it is the point at which Yes and No, and all opposites, meet; not solemnly, in the places of human philosophy, but quite simply, at streetcorners, like dogs and grasshoppers.<br />
<br />
:Dada is useless, like everything else in life.<br />
<br />
:Dada has no pretensions, just as life should have none.<br />
<br />
:Perhaps you will understand better when I tell you that Dada is a virgin microbe which penetrates with the insistence of air into all those spaces that reason has failed to fill with words and conventions."<br />
<br />
Breton gick vidare och ignorerade sina tidigare kamrater. Picabia ägnade sista numret av ''391'' till vad de kallade Instantism.<br />
<br />
Dada var definitift över 1922.<br />
<br />
== !!! ==<br />
Idag har dada blivit en [[myt]]. En bild av något som hände. Det finns de som har fastnat i bilden eller helt enkelt bara förtrollats av bilden. De kallar sig ibland "neodada", eller rent av "dadaister". De är uteslutande charlataner och idioter. De är efterapare av en estetik och helt ignoranta till innehållet i händelsen, i den historiska negation som dada utgjorde. De är gravplundrare och agenter för [[förtingligande]]. Kontrarevolutionärer, reaktionärer. Ser du en; slå den på käften.<br />
<br />
== // ==<br />
Beskrivningen ovan är först och främst baserad på Hans Richters ''Dada. Art and anti-art.''<br />
<br />
http://walter-serner.de/Letztelockerung/</div>Iammany