Krigsmaskinen - Användarbidrag [sv]

The Reasons for Wrath

2026-08-22T20:34:36Z

Iammany:

::[https://crimethinc.com/2019/03/22/yellow-vestiges-inside-the-riots-of-march-16-how-the-gilets-jaunes-outlasted-repression-dialogue-and-co-optation Translators’ note:] This short article by former [[Situationisterna|Situationist]] [[Raoul Vaneigem]] on the [[Gilets Jaunes]] or “yellow vests” movement was first published by ''[https://www.sinemensuel.com/societe/les-raisons-de-la-colere/ Sine Mensuel]'' in December 2018 under the title “Les Raisons de la colère,” a play on ''Les Raisins de la colère'', the French title of John Steinbeck’s famous anti-capitalist novel ''The Grapes of Wrath''.

----

We have to wonder why it took so long for such a great number of men and women, whose existence is a daily struggle against the profit machine and the deliberate undertaking of the desertification of life and the Earth, to rise up from their lethargy and resignation.

How could we have tolerated, with such persistent silence, the arrogance of the financial powers that pull the strings of both the [[Stat]]e and the supposed representatives of the people (that only truly represent their own selfish interests) to enforce laws and morals?

The silence was truly well-maintained. We diverted our attention toward making a great deal of noise around political quarrels, where the conflicts and coupling of the Left and the Right became exhausting, sinking into ridicule. We have even, at times surreptitiously, at times openly, incited a war of the poor against the poorest—against migrants chased by war, poverty and dictatorial regimes. It was at this moment that we realized that during this perfectly orchestrated distraction, the meat-grinder for the living had been running endlessly.

Therefore, we had to be aware of this progression of desertification, of the pollution of lands, oceans and air, of the growth of both capitalist greed and poverty which currently threaten the very survival of so many species—including our own.

The silence held by the deception of our informers is a silence full of noise and fury.

This has clarified many things. We finally understand that the real thugs are States and the financial interests that sponsor them, not the window-smashers of luxury stores that mock the victims of consumerism and rising poverty with the same cynicism of the politicians, regardless of their party or faction.

The men and women that took the Bastille on July 14, 1789 had very little knowledge, except through vague glimpses, of the philosophy of the Enlightenment. They discovered later, without realizing it, the freedom yearning to see the light that Diderot, Rousseau, Holbach, and Voltaire espoused

This freedom was able to destroy tyranny. This deep-rooted refusal of despotisms resisted the guillotines of the Jacobins, the Thermidorians, Napoleon Bonaparte, and the restoration of the monarchy. It later resisted the rifles aimed at the Paris Commune, passing over Auschwitz and the gulags.

Certainly taking over the Élysée Palace would be giving too much credit to the grotesque paladin in power that the Order of Multinationals put in charge of doing the cops’ dirty work. We should not be satisfied simply with the destruction of symbols. Burning a bank does not destroy the banking system and the dictatorship of money. Setting government buildings and the paperwork of administrative centers on fire does not abolish the State (no more than deposing its public figures and high-ranking officials).

We should never break human beings (even some cops have a bit of human conscience to save). That the yellow vests would rather choose to break the machines that charge us for everything and down excavation tools that dig the trenches of profit through our landscapes is an encouraging sign of the human progress of revolts.

Another reassuring sign: while crowds and social assemblies can be easily manipulated—as the clientelism of both the far-left and far-right suggests—we can note that, at least for the moment, the absence of leaders and appointed representatives greatly frustrates power; from which end should they catch this moving nebula? Here and there we observe that individuals, who are usually drowned out within the mass, are among themselves manifesting the creative humor, initiatives and ingenuity of human generosity (even if things can always go wrong later).

From the yellow vests movement, there emanates a joyous wrath. State authorities and capitalists would like to say it’s blind. It is only searching for clarity. The blurred vision of governments is always searching for glasses.

A woman in yellow states, “I would like Macron, who lives in a palace, to explain to me how I can live on 1500 euros a month.” And thus how can people tolerate budget restrictions that affect public health, non-industrial agriculture and education, that lead to the cancellation of rail lines and the destruction of landscapes to profit real estate and commercial complexes?

And the petrochemical and industrial pollution threatening the survival of the planet and its populations? Here the First Paladin responds with an ecological measure. He taxes fuel, whose costs fall on consumers. That keeps him from touching the profits of [French oil company] Total and its associates. He already showed his environmental concerns by sending 2500 cops to Notre-Dame-des-Landes to destroy community vegetable gardens, a sheep pen, self-built houses, and the experience of a new society.

And what of all those taxes and duties which, far from benefitting the average citizen, are used to bail out bank embezzlement schemes? What of the hospitals lacking medical personnel? The farmers re-naturing soil while private subsidies go to an agribusiness industry that pollutes land and water? The high school students in their factory farms where the market goes to choose its slaves?

“Proletarians of all countries,” [Belgian Surrealist and anarchist] Scutenaire once said, “I have no advice to give you.”

Quite evidently, as verified by the trend of democratic totalitarianism, all forms of government historically and presently have only worsened our bewildering inhumanity. The cult of profit cripples solidarity, generosity and hospitality. The black hole of cost effectiveness slowly absorbs the joie de vivre of its galaxies. Without a doubt the time has come to reconstruct the world and our everyday existence. Without a doubt the time has come to “handle our own business” against the businesses working against and disintegrating us.

Judging by the freedom of commerce that exploits and kills the living, freedom is always fragile. It would take almost nothing to reverse it and change it to its opposite. And it would take almost nothing to restore it.

Let’s take care of our own lives—they concern the life of the world.

-Raoul Vaneigem<br>
December 2018
[[Kategori:Utdrag]]

Den nya rörelsen

2026-08-22T20:04:31Z

Iammany:

Henri Simon, 1974

1. Kampen mot det kapitalistiska herradömet, som, i sina olika moderna former förekommer i alla världens länder, visar på nya tendenser som står i total motsättning till de som förekom före början av 1900-talet.

2. Det gemensamma och väsentliga kännetecknet för dessa tendenser är det sätt på vilket de kämpande själva styr totaliteten av sina angelägenheter i alla sina levnadsförhållanden, på aktionens område liksom tankens.

3. Tecknet på vad som kunde vara en radikal omvälvning av de sociala förhållandena kan ses i kapitalismens eget uppror i krisen och i sitt försök att anpassa sig till den. Detta tecken kan bryta ut som isolerade explosioner som snabbt krossas av de dominerande intressena eller så kan de ses i sitt långsamma framåtskridande, mer eller mindre hejdade av reformer.

4. Resultatet av det som fastslagits ovan kan ses i mer eller mindre alla delarna av den mänskliga verksamheten, i alla länder, på individuell nivå och i alla organisationer i vilka de är involverade. Kampen på platsen för kapitalets utsugning av människan - industri- eller handelsföretaget - förblir väsentlig; men uttrycket för den nya tendensen kan ses i alla delar av livet och antar samma former. Samhällskonflikter sprider sig till alla de sociala livets områden och visar att autonomin inte kommer att begränsas utan att den kommer att övervinna alla områden.

5. Avskaffandet av alienerat arbete och därmed avskaffandet av människans dominans över människan kommer att omvandla alla sociala förhållanden. Om det är sant, är det lika sant att kampen inom livets alla områden kommer att omvandla alla sociala förhållanden vid just det tillfälle då kampen pågår.

6. Dessa tendenser mot autonomi och de originella former de antar, öppet eller diffust, ställs inför alla den kapitalistiska världens strukturer: staten, de politiska partierna, fackföreningarna, de traditionella vänstergrupperna, och emot hela utsugarsamhällets idé- och värdesystem. Nettoresultatet är en permanent konflikt lika mycket för individen som för den samhällsgrupp hon tillhör. Från dessa konflikter kan vi dra slutsatsen att de olika uttrycken för den nya rörelsen står i motsättning till alla former av elitism och avantgardism. De reflekterar en tendens till att krossa alla hierarkier och till att etablera nya former för sociala förhållanden mellan individer och kamporganisationer, och mellan dessa organisationer.

7. Den nya kampen och de nya tendenserna är kopplade till specifik kamp och specifika tendenser från förr. Till exempel har vi sett förekomsten av arbetarråd eller motsvarande institutioner under alla perioder i vilka samhällskonflikterna har tenderat till att hota systemets grundvalar. Kunskap, studier och reflektioner över dessa händelser präglar vår kännedom om nutiden. Men vi måste vara vaksamma mot att tänka att insamlandet av information om tidigare kamp och att den teoretiska analysen av denna information går att kopiera till framtida aktiviteter. Vad som växer fram ur en kamp hör samman med just den kampens nödvändigheter och av den anledningen kan den inte vara målet för annan kamp eller ett kriterium för bedömningen av vad som kommer att bli resultatet av annan kamp.

8. Grunderna för en ny värld tenderar att ständigt visa sig i själva det kapitalistiska systemets verksamhet. Dessa grunder är resultatet av systemets funktion och samtidigt nödvändiga för dess funktion; till exempel behöver det moderna kapitalistiska företaget både individuella och kollektiva initiativ från golvet för att kunna fungera. Men de former genom vilka den nya rörelsen visar sig kan bara vara övergående, kortlivade och präglade av det samhälle i vilket de utvecklades. Exempel på sådana former är blockeringen av större produktionsenheter genom spontana rörelser i en industrisektor, icke-passiva strejker, motstånd mot själva arbetet, kvinnorörelsen, lokala stadsdelsaktioner, etc. Det är viktigt att betona förekomsten av dessa element för att analysera deras utveckling och former, men det är idiotiskt att glorifiera varje exempel av autonom aktivitet som den immanenta ankomsten av revolutionen. Det är lika idiotiskt att systematiskt kritisera sådana exempel under förevändningen att deras isolering till slut leder dem till att bidra till återställandet av systemet. Den traditionella vänstern som i varje strejk antingen ser revolutionen eller förkastar den som reformistisk har ersatts av mer subtila grupper som föreslår taktiska kampformer som de anser radikalare.

9. Oavsett om de har glorifierats eller försök har gjorts att integrera dem under diktat från kapitalets intressen har politiskt smutskastade autonoma aktioner endast undantagsvis setts som de första symptomen på en ny rörelse, vars organisering endast kan uppstå i och utvecklas ur kampen själv. I praktiken har ansatserna att analysera de autonoma aktionerna försökt förklara dess nederlag antingen i brist på organisation eller i icke-förekomsten av ett revolutionärt parti, brist på medvetande, ideologisk efterblivenhet, etc. Men all kritik ovan refererar till den traditionella vänsterns gamla schema som dömer det som händer enligt kriterier som definierats av en revolutionär elit. Denna elit förutsätter att när tiden kommer, kommer de att med olika medel behöva spela en central roll i revolutionen. I arbetarrevolutionen måste denna elit tillkännage krisen och staka ut vägen till befrielse precis som bourgeoisien gjorde på sin tid. Revolutionen förstås därmed som en unik händelse i vilken revolutionären ser sig själv i besittning av en magisk kraft som gör det möjligt för henne att påverka en total och brutal omvandling av alla sociala förhållanden; från den stund en tillräckligt våldsam kraft kommer att kunna bryta en isolerad länk i det världskapitalistiska herraväldets kedja kommer allt, enligt denna elit, att falla över i ett kommunistiskt samhälle.

10. Den nya rörelsen motsätter sig vad vi kallar den gamla rörelsen. Den gamla rörelsen refererar till den historiska periods planer och situationer som började omkring 1800-talets början och fortsatte till utbrottet av 1914-års krig. Innan det första världskriget må vi tycka att periodens värden och idéer hade viss giltighet. Vad som kunde anses vara revolutionärt vid den tiden, i de socialdemokratiska och bolsjevikiska partierna eller i de fackliga organisationerna, var bara revolutionära i kapitalistisk form (dvs. planerad byråkratisk kapitalism istället för liberal kapitalism). Detta lämnade kapitalismens herravälde och utsugningen av arbetet helt intakt.

11. Sedan första världskriget har den gamla rörelsen blivit alltmer otillräcklig för den situation som är ett resultat av den förnyelse av kapitalismen som uppkommit. Ända sedan de första tecknen på den nya rörelsen har den ställts emot inte bara det kapitalistiska herraväldets gamla former utan även emot den gamla rörelsens olika former, även om dessa former samtidigt fortfarande kan innesluta revolutionära illusioner; till exempel kan konflikten mellan bolsjevikerna och fabrikskommittéerna 1917, i Ryssland, och dess epilog i Kronstadt ses som en sammandrabbning mellan den gamla och den nya rörelsen. Den nya rörelsen ifrågasätter inte bara förekomsten av vad vi kan omfatta i termen avantgarde (partier, grupper, etc.) utan själva revolutionskonceptet. I den utsträckning den gamla rörelsen innehar, eller potentiellt innehar, den kapitalistiska makten måste den kämpa intill döden med alla den nya rörelsens manifestationer, antingen genom ett våldsamt krossande eller total absorbering.

12. En väsentlig karaktäristik för den nya rörelsen är idag attityden hos de kämpande och de som inte längre endast kräver något från andra personer, grupper och institutioner omkring dem, t ex. från sina föräldrar i familjen, från sin man i äktenskapet, från lärarna i skolan och på universitetet, från chefen på fabriken, från facket i en konflikt, från partier eller organisationer för organiseringen av aktioner eller för anskaffandet av teorier, etc. Kampformer tenderar ofta att vara själva skapandet och tagandet av det som krävts. Den nya tendensen går mot att folk gör vad de vill själva och för sig själva, mot att ta och göra istället för att fråga och vänta.

13. Den tydligaste demonstrationen av denna tendens framträder i klasskampens nya former, och utvidgningen av klasskonflikterna till sammandrabbningar, mellan de härskande och de behärskade i alla samhällets strukturer. Dessa konfrontationer illustrerar skillnaden mellan de som påstår sig agera för arbetarna oavsett motiv och de utsugnas egna aktioner. Försöken att förkasta facket, de underjordiska organisationerna, försöken att skapa horisontella kopplingar mellan de kämpande, studenternas, kvinnornas, de homosexuellas osv. nya attityder, arbetarnas attityd gentemot arbetet, allt detta reflekterar en strävan hos de inblandade att leda sin kamp själv och för sig själv.

14. Ett av de ständiga kännetecknen på den gamla rörelsen var att dess utövare ansåg sig själva vara arbetarrörelsen, och att de av sina organisationers historia hade gjort arbetarrörelsens historia. Men den nya rörelsen utvecklar sin egen historia som inte är något annat än arbetarnas egna aktioner, som framtill nu har dolts av dem som skrev och gjorde "historia" av sin egen "revolutionära" aktivitet.

15. Den gamla rörelsen kommer endast att bekänna den nya rörelsens olika manifestationer i syfte att inordna dem under sina egna politiska mål. I allmänhet dömer de sådana manifestationer utan nåd till olika namn såsom "reformister", "bristande medvetenhet", "hippie", etc. Men den nya rörelsen är så stark att den tvingar dem som håller fast vid den gamla rörelsen att utföra en serie akrobatikkonster för att kunna vidmakthålla sig själva, så bra som möjligt, i sin självbestämda roll eller i den roll de givit sig själva. På grund av detta kan förändringar eller konflikter inom partier eller fackföreningar, och splittringarna idag mellan olika partier och grupper förklaras som försök till att anpassa sina grundläggande ståndpunkter till kamprörelsens nya karaktär, som omformar dessa rörelser för att tjäna sina syften.

16. Det finns de som oförtröttligen repeterar samma gamla idéer och paroller som om den kapitalistiska världen inte genomgripande hade förändrats under de senaste hundrafemtio åren. Men andra har försökt att anpassa sig. Vi kan med detta iaktta två idéströmningar:

a. Det finns de som ger viss specifik kamp ett absolut värde. Detta ger upphov till en hel hög teorier som privilegierar ungdomsrevolten, kvinnans frigörelse, studentmakten, drop-out-rörelsen, etc. Vissa anser att arbetsvägran och den fysiska förstörelsen av arbetsplatsen är det enda tecknet som förebådar kapitalismens krossande; andra vill begränsa uppfattningen om arbetarklassen till att endast gälla fabriksproletariatet. Slutligen finns det de som förnekar att klasskampen fortfarande existerar och som endast ser individuella offer för den universella alienationen.

b. Å andra sidan finns det de som förnekar all detaljbeskrivning (particularism) och som håller fast vid att försöka ge en helhetsförklaring. För att kunna göra det moderniserar de språket och ideologin, integrerar mer eller mindre kapitalismens evolution och klasskampen, men förkastar samtidigt den nya rörelsens väsentliga karaktäristik, nämligen autonomin, utan undantag, inom alla aktivitets- och kampområden.

17. Sådana försök är inte alltid meningslösa utan hjälper ofta till att klarlägga en uppfattning om autonomins nya manifestationer och understryker att tvetydigheterna och begränsningarna i gruppaktiviteterna som hänvisades till tidigare ofta överdrivs bortom det mätbara genom passionerade debatter som begränsas till det revolutionära avantgardeghettot. Dessutom återvinns själva debatten och de idéer som är resultatet av den, liksom alla dito som utvecklas i ett kapitalistiskt samhälle, av den härskande klassen, oavsett vad initiativtagarna till sådana debatter än må tänka. Avantgardefolket själva hamnar till slut i den smältdegel vari en ideologi utarbetas och slutligen anpassas till den gamla rörelsens etablerade strukturer.

18. I en konflikt leder ingripandet från detta moderniserade avantgarde till situationen ovan. Avantgardefolket påstår sig bidra med en hel del till kampen inom alla områden. Men vad som egentligen inträffar är helt annat än vad de tror. Ibland vänder de som de skulle vilja ge ett instrument för sina politiska mål situationen emot dem, och omvandlar deras "goodwill" till sina egna kampinstrument. Ibland, allt oftare, lyckas å andra sidan ett sådant ingripande endast hålla tillbaka kampens autonoma utveckling. Även här använder de politiska partierna och fackföreningarna, som de påstår sig ha överstigit, deras ingripande för att kanalisera och pressa tillbaka själva den autonomi som ingriparna från början verkade ha bidragit till.

19. På aktions- och teorinivå har alla avantgardegrupper, oavsett åsiktsskiljaktigheterna dem emellan, och även när de står på fientlig fot till varandra, en väsentlig sak gemensamt: de förvägrar dem som kämpar möjligheten att själva och för sig själva styra hela den situation i vilken de är inblandade. (Med sådan verksamhet menas agerande, organisering, mål, taktik, reflektion och perspektiv). När de pressas erkänner grupperna att de som är i konflikt själva kan bestämma sitt agerande och sin organisering; men de förnekar dem "medvetenheten" om sin kamp, och, a fortiori, kampens teori och perspektiv. Genom att göra detta prioriterar de vissa tankeformer vad det gäller själva aktionen. På så sätt blir dessa specialister i politiskt teoretiserande återigen överordnade dem för vilka kamp och tanke är oskiljbara. Denna oskiljbarhet är naturlig för var och en i kampprocessen mot socialt herravälde i själva hjärtat för den samhälleliga kollektivitet i vilken hon är involverad. För flertalet grupper är aktionsautonomin endast accepterad om det leder till ett händelsemönster som i förväg definierats av experterna som "socialistiskt" eller "revolutionärt".

20. Den nya rörelsen är inte vad vissa, oberoende av sitt relativa antal, organisering, struktur eller sammanhängande, kan tänka ut eller skapa för att befria andra. Den nya rörelsen är vad var och en skapar själva i sin kamp, för sin kamp, i eget intresse. Övervinnandet av alla olikheter, förenandet av krav och övergången till mer allmänna och grundläggande problem, kampens perspektiv, allt detta kan endast vara, vid ett givet tillfälle, en produkt av kampen själv. Fackföreningar talar ofta om enhet, den traditionella vänstern om folkfronter, om kommittéer, etc.; men i varje strejk, till exempel, där aktionens autonomi uttrycker sig själv talar ingen längre om sådana ting, då kampen är uttrycket för alla arbetarna i aktionen.

21. Förekomsten av den autonoma rörelsen har lett till en utveckling av partikonceptet. Tidigare såg sig partiet som "ledare", som det revolutionära avantgardet, och identifierade sig själv med proletariatet. Det såg sig som en "medveten fraktion" i proletariatet, som måste spela en avgörande roll i höjandet av "klassmedvetandet", vars höga nivå skulle vara ett avgörande tecken på formerandet av proletariatet som klass. Partiets moderna arvtagare är alla väl medvetna om svårigheten i att hålla fast denna ställning; så de anförtror partiet eller gruppen uppdraget att göra allt de anser vara bristfälligt i arbetarklassens agerande. Detta ger upphov till grupper som är specialiserade på ingripande, förbindelse, exemplets makt, teoretiskt klargörande, etc. Men inte ens dessa "grupper" kan längre utöva en hierarkisk funktion som specialister i kampens allmänna rörelse. Den nya rörelsen, arbetarnas och de andras kamp, anser alla dessa element, de gamla grupperna liksom de nya, vara av exakt samma betydelse som sina egna aktioner. De tar vad de kan från de som kommer till dem och förkastar vad som inte passar. Teori och praktik framstår nu som inget annat än samma element i den revolutionära processen - inget av dem kan föregå eller dominera det andra. Ingen grupp spelar därmed någon avgörande roll.

22. Revolutionen är en process. Vad vi har kunnat visa tecken på är de första manifestationerna av denna process i alla områden för den samhälleliga verksamheten. Ingen kan säga hur lång denna process kommer att vara, dess rytm eller de former den kommer att verka inom. Dess manifestationer kommer oundvikligen att vara våldsamma då varje härskande klass med all kraft inte kommer att tillåta att den störtas. Men det kommer inte att vara ett fältslag som slutar i kapitalismens kollaps och i upprättandet av "revolutionära strukturer". En hel serie händelser av vilka vi varken kan förutse plats, område eller form, kommer att påverka alla samhällsstrukturer överallt på jorden. Utan tvekan överraskar de alla som slås av dess plötslighet liksom av dess karaktär. Ingen händelse kommer att utgöra det förväntade brutala och allmänna brottet. Ingen kan idag påstå att den ryska revolutionen, den spanska revolutionen, upproren i östblocket (Ungern, Polen, etc.) eller maj ´68 i Frankrike var Revolutionen. Icke desto mindre har dessa händelser påverkat kapitalismens utveckling och den revolutionära processen på djupet. Om man ser på världen idag kan man se att revolutionen, i jakobinsk mening, blir alltmer föråldrad, men att själva den revolutionära processen blir allt starkare.

23. Tanken om revolutionen som ett enskilt tillfälle fortsätter att jaga inte bara de gamla marxistiska och anarkistiska teorierna om krossandet eller erövrandet av staten genom en direkt konfrontation. Den jagar även de mer eller mindre moderniserade ersättningsteorierna. Den gamla rörelsen visar upp oändliga skatter av påhittighet och anstränger sig till det yttersta i sina försök att återskapa en ändamålsenlig organisation, antingen med hjälp av gamla formula (olika leninistiska eller ny-anarkistiska), eller med nya ("drop out"-grupper, olika kommittéer, kollektiv, etc.) eller genom att saluföra nya former av elitism i egenskap av teoretiska eller praktiska "nödvändigheter".

24. Samtidigt utvecklas de organisationer som pålagt sig speciella uppgifter som ett resultat kampen eller omständigheterna. Organisationerna upplöses då och återformas någon annanstans. Ofta uppvisar de en tvetydig karaktär då de ofta bärs upp av medlemmar i grupper som inte har lämnat all sin avantgardism och som har en tendens att ersätta sig själva med de kämpande. Men förekomsten av dessa organisationer kopplas allt tätare till en specifik konflikt och de måste uttrycka de kämpandes intressen, och förblir under de kämpandes kontroll. Alla försök att antingen hålla dessa organisationer vid liv efter en konflikt eller att ge dem en annan inriktning, eller att sammanföra dem med en politisk organisation slutar i ett misslyckande och leder ofta till att den ursprungliga organisationen dör.

25. Allt oftare tenderar individer som kämpar för sina egna intressen att åta sig själva alla de uppgifter som uppstår under kampens gång (såsom samordning av information, förbindelser, etc.). I den mån de inte känner sig tillräckligt starka att åta sig dessa uppgifter själva tillgriper de sig de organisationer som erbjuder sina tjänster, så som fackklubbar, vänster- och ett otal andra grupper. Ingripandet från och förbindelserna med de traditionella organisationerna utvecklar autonomin men innebär samtidigt ett brott. De utvecklar autonomin i den mening att de ökar alla sorters öppningar och kontakter, och anförtror sig åt dem som använder dem i sin kamp mot de etablerade legala strukturerna. Men de är ett brott med autonomin i den mening att de leder tillbaka kampen till strukturer eller ideologiska strömningar (såsom fack, partier, etc.) och i den mening som de blockerar en aktion, med ideologiska medel som hänvisar till historien, och den föreställning som hör samman med aktionen, vars avseende är mot framtiden.

26. Det verkar därmed som om det existerar en dubbel konfrontation. Gräsrötterna ställs emot å ena sidan kapitalismen och dess strukturer och å andra sidan de som skenbart är i konflikt med den etablerade ordningen, men som drömmer om att bygga nya strukturer som kunde påföra dem som arbetar ett koncept om en evolutionär elit". Och så byggs ett enormt nätverk av horisontella länkar som tar olika vägar, som är extremt rörliga, har många former, kortlivade eller permanenta, som är kraftfulla i ackumuleringen av goodwill, och som med oanad energi förnyar de materiella målen som är tillgängliga för dem. En enorm smältdegel av idéer och teorier skapas som kompromisslöst blottlägger vars och ens styrka och svagheter: en hel process av själv-utbildning och själv-organisering av och i kampen verkar ha börjat, och vi kan varken förutse formen eller slutmålet för denna process.

27. Det finns de som tror att de, i översvallande av nya krafter och idéer, har upptäckt en ny rörelse av revolutionärer, ett nytt parti. Med hjälp av den nya situationen försöker de vitalisera de gamla organisations- och partiteorierna, eller de teorier som befattar sig med olika minoriteters direkta aktioner.

28. Den nya rörelsen är likväl själva negationen av dessa gamla teorier. Bevis för detta kan ses i det totala misslyckandet, i termer av praktik, för alla försök att monopolisera till en enda organisation alla inslag av den vitaliserade gamla rörelsen och i misslyckandet i att i en enda ideologi omfatta de oräkneliga aktions- och tankeformer som kastas upp i de inblandades egen kamp. Frestelsen att försöka koppla ihop detta disparata och icke-återhämtningsbara avantgarde med gatudemonstrationer, kommer själv från tänkandet hos alla dem som anser att de är inbegripna i dem. Sådana demonstrationer visar samtidigt styrkan och svagheten i den "revolutionära eliten". De är starka eftersom de, i termer av traditionella partier, försöker framstå som numerärt många och att de kan spela en inte alls negligerbar roll i specifika konflikter. De är svaga på grund av sin elitism, och på grund av sin tilltro på sin egen styrka, vilket tillåter all möjlig manipulering från dessa vänsterister i de fackliga organisationerna.

29. Vi har redan betonat att de nya kampformerna som vittnar om förekomsten av den nya rörelsen är övergående former, som skapas av själva kampens omständigheter vid ett givet tillfälle, och att i försöket att avväpna de som kämpar och för att ta sig ur krisen som orsakade kampen söker kapitalismen i eget syfte att använda och profitera på det som kampens praxis har kastat upp. Vi ser detta oundvikligen inträffa i de mest "dynamiska" sektorerna av härskarstrukturerna, de strukturer som disciplinerar de utsugna: "progressiva" företag, fack, partier, etc. Självstyre som organiserats genom ett statsdekret (oavsett stat) är bara ett försök bland många att anpassa det kapitalistiska herraväldets strukturer. Men likt all anpassning lyckas de bara skapa nya kampformer och utvecklar en ny kamp för frigörelse. Alla de som sammanblandar sann autonom kamp med dess återhämtning (aldrig fullständig) kommer att förneka kampens dialektiska process. De försöker påföra sin "teoretiska vetenskap" på arbetarklassen under förevändningen att de varnar dem för att ramla i fällan; av självstyre, etc. I verkligheten vet de kämpande bättre än de flesta av de nya gruppernas ideologer hur de, i sin praktik, ska skilja mellan den autonomi som dikterats av deras egna intressen och försöken att integrera dem, vilket dikteras av kapitalets intressen.

30. Vad som händer vid en konflikt ger hård rättvisa åt alla vänstergruppers påståenden: en av den nya rörelsens karaktäristik, de utsugnas egna rörelse, är att den tillrättavisar "minoriteternas" eller den "revolutionära elitens" påståenden om att de är den nya rörelsen och reducerar dem till den roll som de kämpande ger dem. Förekomsten av och uppgiften för en revolutionär grupp har därmed radikalt förändrats. Denna organisations anspråk på universalitet reduceras till ett erfarenhetselement bland andra. Allt teoretiserande är blott en del av en helhet, och förstås som så. Vidare så är förändringen av attityden gentemot kapitalismens traditionella värden och de institutioner som hänger samman med dem åtminstone lika viktig som kampen själv, och är intimt kopplad till dess utveckling. Denna förändring är en viktig del av den revolutionära processen.

31. En kritik som baseras på fakta behandlar alla aspekter av teorin, inklusive alla organisationskoncept. Det ingripande vi gör själva motiveras främst av våra personliga erfarenheter av de sociala förhållandena i en kapitalistisk värld. Denna erfarenhet, reflektionerna över dess konsekvenser och de slutsatser vi drar från detta är aldrig något mer än en delaspekt av livet, i en värld som är så omfattande och som innehåller ett så stort och okänt djup av inbördes förhållanden och som är i ständig förändring; ingen kan göra anspråk på att se sanningen annat än sin egen, som hon placerar på samma nivå som alla andras sanningar.

32. Även när folk går samman med andra för att tänka ut saker eller har någon gemensam aktivitet, så agerar var och en först och främst för sig själv. En grupps reflektioner och aktioner har inte någon större vikt än andra liknande gruppers. Vilken "uppgift" en grupp än ställer sig, oavsett vilken generaliseringsnivå dess ingripande har, kan den inte på något sätt dra slutsatsen från sin egen förekomst att den har en överordnad position i förhållande till alla andra liknande grupper, eller över kamprörelsens egna organisation, som den visar sig i den nya rörelsen.

33. Grupper och organisationer har alltid förekommit i olika former, och har haft olika anspråk. Deras numerära ökning idag är positiv och visar just att alla grupper utvecklas enligt de speciella omständigheter som formar dem. Hela denna text har syftat till att definiera vad som kan vara en allmän inriktning för en sådan grupp, som kan göras mer exakt i förhållande till den nya rörelsen som det har skissats ovan. Själva konceptet av en ny rörelse, som vi har framställt i denna text, kommer att omvandlas alltefter som den revolutionära processens utveckling fortgår. Den nya rörelsen är inte något tidlöst absolut utan en praktik i ständig förändring som vi inte kan förutse i framtiden.

Övers. P. Henriksson 2002, ''för kommunism''

[[Kategori:Utdrag]]

Burroughsmaskinen

2026-08-22T19:56:34Z

Iammany: Skapade sidan med 'Anders Lundberg, i ''OEI'' #15/16/17 2003/2004 ---- :Intervjuare: “Skriver du på maskin?” :Burroughs: “Jag använder skrivmaskin och jag använder sax.” '''Burroug...'

Anders Lundberg, i ''OEI'' #15/16/17 2003/2004

----

:Intervjuare: “Skriver du på maskin?”
:Burroughs: “Jag använder skrivmaskin och jag använder sax.”

'''Burroughsmaskin V. 1.0.''' 1885 söker William Seward Burroughs patent på den första praktiskt användbara kalkyleringsmaskinen. Han startar senare Burroughs Adding Machine Company och maskinen börjar massproduceras. 1953 byter företaget namn till Burroughs Corporation och man börjar även tillverka datorer. 1986 går Burroughs Corporation samman med Sperry Corporation (som en gång i tiden hette Remington-Rand, och bland annat tillverkade skrivmaskiner) och bildar företaget Unisys.

[[Bild:Burroughs1.jpg|right]]'''Burroughsmaskin v. 2.3.''' 1959 påbörjar William Seward Burroughs, sonson till uppfinnaren av kalkyleringsmaskinen, utvecklingen av en ny Burroughsmaskin enligt en motsatt princip. Denna maskin kom att bli känd som ‘cut-upmaskinen’. Funktionen är enkel. Allt som behövs är en skrivmaskin och en sax. Burroughs förklarar: “Ta en sida. Som den här. Klipp nu sidan mitt itu på höjden och på bredden. Du får fyra delar … ett två tre fyra. Arrangera nu om delarna genom att placera del fyra bredvid del ett och del två bredvid del tre. Och du har en ny sida. Ibland står det ungefär samma sak. Ibland någonting helt annat.” Detta är maskinens grundläggande program. Från denna punkt är det bara fråga om en variation av parametrar och inputdata. Och det var pengarna farfadern fick vid försäljningen av Burroughs Adding Machine Company som kom att finansiera sonsonens verksamhet och därmed också utvecklingen av cut-upmaskinen.

'''En maskinhistoria.''' Ett hotellrum på Rue Git-le-Coeur i Saint Michel 1959. Den amerikanske teckenmålaren Brion Gysin skär till kartonger och använder en trave ''Herald Tribune'' som underlag. När han är färdig märker han att en remsa av en tidningssida skurits bort och att nyhetestexten på sidan under linjerar med texten på den övre sidan. Texten går att läsa tvärs över. Cut-upen var upptäckt och resultatet roade honom. Han skriver: “Jag visade de första texterna för Burroughs och hoppades att han skulle skratta precis som jag. Han tog av sig glasögonen och läste dem och sa: ‘Du har nåt stort på gång här Brion’ … ‘Har du nåt emot att jag testar det här?’ … Han gjorde det till sin grej … Men han sa aldrig, kollar här är en ny ball grej som jag har hittat på. Nej han tog bokstavligen tjuren vid hornen och sa vad jag hade sagt ''‘Skrivandet är 50 år efter bildkonsten. Jag föreslår en användning av målarnas tekniker inom skrivandet.’''”

'''En kompositionsmaskin.''' “Cut-upmetoden erbjuder författaren collaget, som har använts av målare i 50 års tid.” Burroughs är noga med att upprepa detta påstående och ge vännen Brion Gysin äran för uppfinnandet av cut-upen. Cut-upen jämställs här med bildcollaget, och på andra ställen jämställs det med filmmontaget, och beskrivs som ett medel för den ‘efterblivna’ litteraturen att komma ikapp bildkonst och film. Enligt en klassisk definition handlar collaget om en förflyttning av spatiala objekt från en kontext till en annan (genom att klippa och klistra, av fr. ''coller'' ‘uppklistra’, urspr. grek. ''ko’lla'' ‘lim’), till skillnad från montaget, som skulle handla om en liknande förflyttning av temporala objekt. Collaget beskriver bildkonstens visuella komposition genom juxtaposering av olika lösryckta objekt (uppfinningen brukar tillskrivas Picasso & Braque) medan montaget beskriver filmens klippteknik (t.ex. Eisensteins dialektiska montage). Men en liknande transponering av en teknik från ett medium till ett annat är inte friktionsfri. Litteraturens medium, språket, består av verbala enheter, ord, fraser, satser och stycken vilka regleras av en bestämd grammatik och en mer eller mindre bestämd semantik som saknar motsvarighet inom bild och film. Även om cut-upen kan sägas vara en form av collage (eller ett montage) fungerar klippandet och ‘klistrandet’ här på ett helt annat sätt. Prosatexten har heller inte samma visuella struktur som bilden eftersom den hela tiden flödar om beroende på hur den sätts — cut-uptextens sömmar blir visuellt sett osynliga. Och även om klipp kan identifieras genom olika former av semantiska trösklar, brottytor och paratektiska strukturer, så är det omöjligt att identifiera alla klipp, och klippen blir framförallt aldrig synliga på sidan som de räta linjer de var när de utfördes. Att påstå att cut-upen är ett collage eller ett montage verkar alltså vara detsamma som att påstå att det är frågan om en komposition av text genom spatial förflyttning av element från en kontext till en annan. Och hur revolutionerande var det 1959?

'''En materialiseringsmaskin.''' Även om collaget ursprungligen var ett visuellt och spatialt begrepp kom det mycket snart att även innefatta text och det var precis denna överförda collageprincip som till exempel Apollinaire, Pound, [[dada]]ister och futurister använde sig av. Och Burroughs själv föreslår på flera ställen en tradition som skulle föregripa cut-upen: [[Tristan Tzara]]s slumppoesi, T.S. Eliots ‘collageteknik’ i ''The Wasteland'', John Dos Passos “camera eye”-montage i ''USA'', och Eisensteins dialektiska filmmontage. Men inom litteraturen förstås collaget framför allt metaforiskt eftersom ord, fraser och stycken inte bokstavligen klipps in, utan juxtaposeras genom citering. Detta visar också på svårigheterna att definiera textcollaget eftersom det tenderar att flyta ut i litteraturteoretiska begrepp som intertextualitet, citat, heteroglossa, polyfoli, etc. Varför då jämställa cut-upen med en svårbestämd och flytande term som collage, och speciellt när det är uppenbart att påståendet om litteraturens ‘efterblivenhet’ på detta område är en fiktion? Burroughs fortsätter: “Varför detta gap? Målaren kan röra vid och handskas med sitt medium och författaren kan inte göra det. Författaren vet ännu inte vad ord är … Förhoppningsvis kan förlängningar av cut-uptekniken leda till mer precisa verbala experiment som kan stänga detta gap och skänka skrivandet en helt ny dimension. Dessa tekniker kan visa författaren vad ord är och försätta honom i taktil förbindelse med sitt medium. Detta kan i sin tur leda till en precis vetenskap om ord och visa hur vissa ordkombinationer producerar vissa effekter på det mänskliga nervsystemet.” I en karaktäristisk scientistisk vokabulär betonar Burroughs alltså att cut-upen skall förstås som ett collage (eller ett montage) i bokstavlig och inte i överförd bemärkelse. Som en teknik har cut-upen vissa generella karakteristiska gemensamt med collagetekniken, mer bestämt den fysiska hanteringen av ett material med hjälp av verktyget sax. “Tag arvet efter dadacollage och futuristiska ljudspel. Tag femtio år av teknologisk förfining av saxen.” Men samtidigt kan Burroughs inte låta bli att att disseminera termen: “Allt skrivande är i självaverket cut-ups. Ett kollage av ord som läses hörs snappas upp. Vad skulle det annars vara? Användningen av sax gör processen explicit och möjlig att utveckla och variera” och “vad gör en författare annat än väljer, redigerar och omarrangerar det material han har till hands.” Men det cut-upmaskinen kan erbjuda litteraturen, förutom en ny metod att generera text, eller åtminstone en metod som gör skrivandets egentliga process explicit, är enligt Burroughs framför allt en mer fysisk hantering av materialet .. som Brion Gysin beskrev det: “orden attackerades fysiskt med saxen eller stanleykniven” (30 år senare tog Thomas Brinkman upp en likadan stanleykniv och karvade i sina staxsinglar och “click and cut” hade uppstått) — att författaren med saxen börjar bearbeta sin text, den maskinskriva sidan, eller avskrifter av andras texter, för att sedan med händerna flytta runt delarna. Det handlar alltså om att konkretisera skrivandet genom en externalisering, att författaren genom en taktil hantering av orden skall lära känna sitt medium och få förmågan att betrakta det med en teknikers kyliga blick. Förebilden för författaren är inte bara målaren och filmklipparen, utan också teknikern och vetenskapsmannen.

'''En programmerad maskin.''' Cut-upmaskinen utgör en mycket precis och radikal tillämpning av denna bokstavliga förståelse av collageprincipen. Den cut-up som beskrivs i Burroughs instruktionsmanualer skiljer sig på ett avgörande sätt från [[modernism]]ens minutiöst konstruerade textcollage och textmontage (såväl som från Eisensteins filmmontage). Alla dessa tekniker är trots allt metoder för konstnären att påtvinga ett motsträvigt symboliskt material sin konstnärliga vilja. I cut-upen är inte det medvetna arrangerandet eller strukturerandet av element någonting primärt. Snarare tvärt om. Cut-upen är en förprogrammerad omflyttning av maskinellt utskurna bitar enligt förutbestämda mönster. Principen är alltså en annan. “Man kontrollerar vad man stoppar in i sina montage; man kontrollerar inte vad som kommer ut.” Medvetandet föregår cut-upoperationen i urvalet, i handlingen att välja den eller de textsidor som skall klippas. Men sedan startas maskinen och mekaniken tar över. Textsidan klipps mekaniskt enligt ett förutbestämt program, rakt genom meningar, ord, temporala strukturer, narrativa kedjor, logiska följder, syntaktiska enheter, för att sedan lika mekaniskt fogas ihop på nytt enligt ett lika förutbestämt program. Vid denna punkt kan den medvetna struktureringen åter träda in, och cut-uptexten kan redigeras. Slumpmekanismen är alltså en avgörande mekanism i cut-upmaskinens mekanik, vilket skiljer den från det modernistiska textcollaget (med ett undantag för Tzaras bruksanvisning för slumppoesi, även om den först och främst måste betraktas som en provokation och inte som en systematisk metod för textproduktion) även om denna mekanism, som Burroughs påpekar, självfallet har funktionella begränsningar: “Någon måste programmera maskinen; någon måste utföra klippandet. Kom ihåg att jag först gör ett urval. Av hundra möjliga meningar som jag hade kunnat använda väljer jag en.”

[[Bild:Cutup.jpg|right]]'''En variabel maskin.''' Cut-upmaskinen har en mångfald variabler som kan manipuleras för att producera texter med olika grader av slumpmässighet. Om man till exempel klipper en sida i breda och långa sektioner förblir mer av den ursprungliga syntaxen intakt och brotten uppträder inte lika frekvent. Klipper man sidan i mindre sektioner blir resultatet mer fragmentariskt, brotten inträffar oftare, de semantiska effekterna blir mer dramatiska och syntaxen blir mindre konventionell. Med den klassiska modellen, den så kallade ''kvadrantmetoden'', där man klipper en sida i fyra lika stora sektioner (ett lodrätt klipp längs sidans mitt och ett vågrätt klipp längs sidans mitt) och omordnar delarna enligt mönstret 4 1 2 3, bibehålls till exempel oftast mycket av textens ursprungliga mening. Man kan också klippa enskilda ord och kombinera om dem till nya ord och fraser, och på så sätt skapa sammansatta idiom, olika oxymoroner och katakreser. Och man kan klippa ihop två eller fler texter, vilket kan skapa intressanta och drastiska effekter om texterna handlar om vitt skilda saker. På detta sätt kan man också åstadkomma ''déjà-vu''-effekter inom berättandet genom inklipp eller invikningar av segment från en del av berättelsen i en annan del och skapa en ''flash back'' eller en ''flash forward'', en sorts tidsresa inom fiktionen. Man kan klippa i dags- och veckopress och härigenom göra sig immun mot deras artificiella klichéer och den avtrubbning av tanken som de orsakar, eller så kan man klippa upp ‘stor’ litteratur och genom denna operation utvinna nya möjligheter ur den.

'''En perspirationsmaskin.''' Det är viktigt att komma ihåg att cut-upen var en mycket mödosam process. Först skulle textsidan skrivas på maskin. Sedan skulle den klippas sönder och arrangeras om. Och sedan åter renskrivas på maskin, för att kanske klippas sönder än en gång, etc. Processen var både arbetsam och tidskrävande. För att klippa om en sida på nytt, enligt ett annat mönster, krävdes det att man renskrev den igen. Detta kan vara ett skäl till att Burroughs i början av 60-talet förenklade cut-upen genom det supplement han kallar fold-in. En sida viks och läggs över en annan sida så att texten linjerar. Vecket är inte lika definitivt som ett klipp och kan göras om på olika sätt utan att det däremellan krävs en renskrivning. Metoden var dessutom utmärkt för att ‘klippa’ ihop två olika texter. Den arbetsinsats som cut-upmaskinen krävde av sin operatör befinner sig idag på gränsen för vad som är möjligt att föreställa sig. Ingen kopiator, ingen scanner, ingen skrivare, ingen dator. Cut-upmaskinen var alltså en materialisering av skrivandet genom arbete. Idag kan förstås vilken dator som helst klippa upp vilka texter som helst som har laddats hem eller scannats in med en minimal arbetsinsats av operatören. (För en digital cut-upmaskin besök tex. http://web.ukonline.co.uk/gary.leeming/burroughs/cutup_machine.htm) Den industrialisering av cut-upen som utvecklingen av den virtuella cut-upmaskinen innebär kan kanske också förefalla innebära en avmaterialisering eller en avtaktilisering. Burroughs spekulerar dock redan i slutet av 60-talet kring datorns potential för att producera cut-ups och betraktar konsekvent varje ny teknologi som en ny möjlighet till externalisering (och därmed också en ny möjlighet till avidealisering och avnaturalisering), det vill säga som ett nytt fält för nya experiment.

'''En ordmaskin.''' Initialt används cut-upmaskinen endast för korta texter och poesi. Texter klipps sönder, delarna blandas och fogas samman slumpmässigt. Uppbrytandet och hopfogandet av syntax och semantik lämnas helt åt slumpen. Dessa tidiga experiment av Burroughs och Gysin, (och Gregory Corso och Sinclair Beiles, som motvilligt drogs med i projektet) publicerades i boken ''Here to Go'' 1960. I efterordet skriver Gregory Corso: “Jag gick med på dessa försök både motvilligt och frivilligt. Motvilligt efter som den poesi jag skrivit kommer från själen och inte från ordboken. Frivilligt eftersom min poesi — om den kan förstöras eller förbättras av en cut-up — inte är en poesi jag bryr mig om, och då bör klippas sönder. Ordpoesi är för vem som helst, men själspoesi — tyvärr är den inte vitt distribuerad” Burroughs replik på Corsos sörjande av förlusten av sina egna ‘själsord’ var: “’Dina egna ord’, verkligen! Och vem är du?”, men han tillägger att även cut-upen kanske kan ses som en sorts “bordsknackning”, men som sådan “helt klart en förbättring i jämförelse med det vanliga beklagansvärda resultatet av poeter som kontaktas genom ett medium.” Under 60-talet vidareutvecklar Burroughs sin maskin i de tre cut-upromanerna, ''Soft Machine'', ''The Ticket That Exploded'', och ''Nova Express'', som tillsammans utgör den så kallade ''Novatrilogin''. I dessa romaner blandas cut-uppartier med narrativa partier på ett sätt som gör att gränserna mellan vad som är klippt och oklippt hela tiden suddas ut. Det huvudsakliga materialet är det stora manuskriptet, “the word hoard”, som tidigare använts till romanen ''Den nakna lunchen'', men de består även av material från tex. ''Herald Tribune'', ''Life'', ''Time'', Joseph Conrad, [[Franz Kafka]], TS Eliot etc.

'''Maskinlära.''' Burroughs betonar ofta att cut-upen först och främst är en teknik att praktisera. “Jag skulle vilja understryka att detta är en teknik och att den precis som varje teknik naturligtvis kommer att vara användbar för vissa och oanvändbar för andra — I vilket fall som helst är det ett område för experiment och inte för argument.” Att klippa, skära och vika är någonting man gör. Det är inte något att reflektera över, något som behöver teoretiseras, kort sagt ingenting för tanken, medvetandet eller huvudet. Det är inget abstrakt eller andligt, utan något konkret och materiellt. Burroughs framstår som en hårdkokt empiriker, misstänksam mot varje abstraktion och alltid på det konkretas sida. Cut-upen är “inte någonting att prata och tvista om. De grekiska filosoferna gjorde det logiska antagandet att ett föremål som är dubbelt så tungt som ett annat föremål kommer att falla dubbelt så fort. De föresvävade dem aldrig att knuffa ner de två föremålen från bordet för att se hur de faller. Klipp upp orden och se hur de faller.” Det handlar om en konkret praktik fast förankrad i materien. Detta poängteras gång på gång genom framlyftandet av instrumentet, verktyget: saxen eller kniven. Saxen blir en agent — saxen gör jobbet. Det handlar alltså om en teknik, en mekanik, en maskin. Burroughs vill se författaren som en tekniker, precis som den tekniker som i sin studio klipper en film eller ett ljudband. “Cut-ups har länge använts inom filmen. Filmer sätts samman i klippningsrummet. Precis som målaren kan filmteknikern vidröra och hantera sitt material, flytta runt bitarna och pröva sig fram till nya juxtaposeringar.” Författaren är en ordets tekniker som med sina verktyg — skrivmaskin och sax — bearbetar sitt material på ett högst konkret vis. “De flesta författare vägrar att göra sig själva tillgängliga för de saker som teknologin gör. Jag har aldrig förstått mig på denna rädsla. Många av dem är rädda för bandspelare och föreställningen om att använda några mekaniska hjälpmedel över huvud taget i litterära syften verkar för dem vara något av en hädelse. Detta är en av invändningarna mot cut-upen. Det har funnits mycket av denna sorts vördnad inför ordet. De säger att jag inte kan klippa upp dessa ord. Varför kan jag inte det?” Och denna ordets tekniker är dessutom en vetenskapsman, som med sina instrument och sin teknik eller metod inte bara fabricerar texter, utan också utforskar ordens natur. I Burroughs terminologi innebär det att bestämma det exakta förhållandet mellan olika ordkombinationer och de automatiska och subliminala effekter de har på det centrala nervsystemet.

'''Maskinteori.''' Problemet med att skriva om en praktik är dock att det förr eller senare inte finns något mer att säga. Cut-upmaskinen kan förklaras, dess funktion och möjligheter till variation kan beskrivas, och man kan uppmana läsaren att själv börja klippa i texter — “Cut-up är till för alla. Alla kan göra cut-ups. Det är experimentellt i bemärkelsen av att vara ''någonting att göra''. Skriv här och nu”. Men förr eller senare måste man bestämma sig för att antingen börja klippa eller börja formulera en cut-upmaskinens filosofi. Burroughs gör båda delarna. Trots insisterandet på cut-upen som praktik kan han inte låta bli att hela tiden glida över i motiveringar till varför vi skall klippa och börja konstruera berättelser om cut-upmaskinens natur. Cut-upen är ett införande av ett slumpmoment i skrivandet, ett sätt att medvetet producera det som inte är medvetet producerat. “Innan cut-upmetoden blev explicit hade författarna ingen möjlighet att framkalla den spontana tillfälligheten. Det är omöjligt att ''medvetet framkalla'' spontanitet. Men man kan införa den oförutsägbara spontana faktorn med hjälp av en sax.” Och detta slumpmoment är, enligt Burroughs, ett sätt att komma undan vanemässiga och betingade reflexer, ett sätt att projicera sitt nervsystem på ett externt plan där det kan studeras med vetenskaplig objektivitet. “Cut-ups kan tillämpas på andra områden än skrivandet … Cut-upmetoden skulle med fördel kunna användas för bearbetning av vetenskapliga data. Hur många upptäckter har inte gjorts genom tillfälligheter.” Denna hyllning till cut-upmaskinens förmåga att producera möjligheter ur tillfälligheter pekar dock långt bortom skrivandets praktik när Burroughs understryker dess taktiska fördelar i konfliktsituationer: “I ''Theory of Games and Economic Behavior'' för Doktor Neumann in cut-upmetodens slumpmässiga handlande i spel och militärstrategi: Om din strategi vid någon punkt bestäms … av en slumpmässig faktor så kommer din motståndare inte att ha någon fördel av att känna till din strategi eftersom han inte kommer att kunna förutsäga ditt nästa drag.”

'''En kosmologimaskin.''' Cut-upmaskinen rör sig hos Burroughs hela tiden i två riktningar. Mot en beskrivning av en praktik, en maskin att skapa text med, och mot en teori, en maskin med hjälp av vilken vi kan avtäcka verkligheten, hur språket, bilden, och vårt medvetande egentligen fungerar. Cut-upmaskinen blir både ett ''litterärt verktyg'' (en skriftmaskin) och ett ''vapen'' (en [[krigsmaskin]]) för den urbana ord&bildgerillan i deras krig mot [[Kontrollsamhället|kontrollmaskinen]]. Det initiala syftet med utvecklingen av cut-upmaskinen var att konkretisera och materialisera, och denna rörelse mot materialisering och konkretisering är själv principen för Burroughs fiktioner. Så snart en bild eller en metafor har introducerats har den också materialiserats; gränsen mellan metaforens bildliga och bokstavliga nivå kollapsar liksom skillnaden mellan ord och ting. Detta händer om och om igen i den kosmologi som cut-upmaskinen uppenbarar och som framträder i Burroughs idiosynkratiska och scientistiska vokabulär, med sin förkärlek för lån från biologi och teknologi, där språket så snart det liknas vid ett virus också är ett virus, där verkligheten så snart den liknas vid en film också är en film …

'''Perceptionsmaskinen.''' Från att vara en teknik med rent praktisk tillämpning generaliseras och naturaliseras cut-upen till ett ontologiskt konstaterande om perceptionens ‘egentliga’ natur. “Cut-upen befinner sig i själva verket mycket närmare perceptionens verkliga faktum än rakt linjärt berättande … När folk talar om klarhet inom skrivandet menar de handling, kontinuitet, början mitt och slut, en ‘logisk’ följd. Men saker inträffar inte i en logisk följd och folk tänker inte i en logisk följd. Varje författare som hoppas kunna närma sig vad som verkligen händer i sina rollfigurers kroppar och medvetanden kan inte begränsa sig till en så arbiträr struktur som ‘logisk’ följd.” Cut-upmaskinen avslöjar i själva verket hur perceptionen och medvetandet ‘egentligen’ fungerar. Cut-upen har alltså alltid redan ägt rum: “Någon läser en dagstidning och hans blick följer en spalt på ett [[Aristoteles|aristoteliskt ]]vis, en idé och en mening i taget. Men undermedvetet läser han spalterna på vardera sidan om denna spalt och är medveten om personen som sitter bredvid honom. Det är em cut-up — en juxtaposering av vad som händer runt omkring och vad du tänker på.” Cut-upen är ett sätt att “tydliggöra en psykosensorisk process som ändå hela tiden pågår”. Perceptionen är en ursprunglig cut-up, alltid redan ihopklippt från början. På en generell nivå är detta förvisso svårt att ifrågasätta, men samtidigt förefaller det så allmängiltigt att cut-upen tappar all bestämning. Men Burroughs är givetvis inte ute efter att formulera truismer — det han påstår är något mycket mer radikalt. Att cut-upen visar verkligheten så som den ‘verkligen’ är — kaotisk och ologisk — och inte så som vi uppfattar den när den passerat genom språkets och logikens mörkläggningsoperationer är avslöjande. Vi är i själva verket torskar (''marks''), utsatta för en gigantisk bedrägeri där vi konstant blir blåsta på vår ‘verkliga’ verklighet. Eller snarare: “Det finns ingen sann eller ‘verklig’ verklighet — ‘Verklighet’ är helt enkelt ett mer eller mindre konstant scanningsmönster — Det scanningsmönster som vi accepterar som ‘verklighet’ har vi blivit påtvingade av den kontrollerande makten på denna planet, en makt som är ute efter en total kontroll.” Hassan i Sabbah får formulera denna nya utgångspunkt: “Ingenting är sant, allt är tillåtet.”

'''Aristotelesmaskinen.''' En del av detta bedrägeri är den aristoteliska logiken, det vill säga de klassiska logiska lagarna: ''identitetslagen'' (A är A oavsett vad A är), ''motsägelselagen'' (man kan inte både bekräfta och förneka något visst om en och samma sak), och ''lagen om det uteslutna tredje'' (för varje sats p gäller antingen p eller icke-p). Burroughs skriver: “Den raka deklarativa satsen är olyckligtvis ett av de stora problemen i det västerländska tänkandet, hela antingen/eller propositionen. Kom ihåg Korzybski och hans föreställning om en icke aristotelisk logik. Antingen/eller tänkande är helt enkelt inte riktigt tänkande. Det är inte så som saker uppträder, och jag anser att den aristoteliska konstruktionen är en av den västerländska civilisationens stora problem. Cut-upen arbetar för att bryta ner denna logik.”

'''Virusmaskinen.''' En andra del av detta bedrägeri är språket, som i själva verket är ett virus från yttre rymden. Precis som allt ont i Burroughs värld kommer viruset utifrån — “Vårt virus infekterar människan och skapar vår avbild i henne. Vi tog först vår bild och gjorde kod av den. En teknisk kod utvecklad av informationsteoretiker … Detta virus som släpptes lös över världen skulle infektera hela befolkningar och göra dem till kopior av oss.” Språket liknar alltså inte bara ett virus — språket är ett virus. “Min grundläggande teori är att det skrivna ordet i själva verket var ett virus som gjorde det talade ordet möjligt. Ordet har inte känts igen som ett virus eftersom det har uppnått ett tillstånd av stabil symbios med sin värd.” Språkviruset kopierar sig självt genom värden och framträder som krabbparasiter som äter på hjärna och ryggrad. Detta språkvirus är samtidigt det instrument genom vilket kontrollmaskinen påtvingar oss detta falska tänkande och denna falska verklighet. “Bild och ord är de instrument som massmedia använder … Ordet är ett av de mest kraftfulla instrumenten för kontroll så som den utövas av massmedierna … Om man nu börjar klippa upp dessa och arrangera om dem bryter man ner kontrollsystemet … Detta är något som hotar varje etablissemangs ställning, och därför kommer de att motsätta sig det, de kommer att betinga folk att avvisa det och göra natt av det.” Vi är alltså utsatta för en enorm komplott vars syfte är att kontrollera oss. Språket bryter ut direkt i kroppen, som själv behandlas som om den vore en bandspelare. “En bandspelare är en externaliserad sektion av det mänskliga nervsystemet. Man får reda på mer om nervsystemet genom att använda bandspelare än man får om man sitter 20 år i lotusställning eller kastar bort sin tid på analytikerns divan … Du är i själva verket en bandspelare inställd på att spela in och spela upp.” Att göra ordet till kött visar både hur viruset infekterar och hur ett vaccin för en desinfektering av kroppen skulle kunna framställas. Om språkviruset är kontrollens instrument måste vi utforska detta instrument för att kunna producera ett vaccin. “Självfallet kan ett instrument användas utan kunskap om deras grundläggande natur eller dess ursprung. För att komma till ursprunget måste vi undersöka instrumenten själva, det vill säga ordet och bildens verkliga natur. Sådana undersökningar motarbetas av dem som använder ordet och bilden som kontrollinstrument. … Ett sådant studium tenderar att bryta ned den automatiska verbala reflexen. Det är precis dessa automatiska reaktioner på orden själva som tillåter de som manipulerar ord att kontrollera tänkandet i en masskala.”

'''Kontrollmaskinen.''' “Den slutgiltiga nyckeln undflydde mig hela tiden, och jag bestämde mig för att mitt sökande var lika fruktlöst och missriktat som alkemistens sökande efter de vises sten. Jag bestämde mig för att det var ett misstag att söka efter en hemlig nyckel eller formel … Hemligheten var att det inte fanns någon hemlighet … Men jag hade fel. Det finns nu en hemlighet vid sidan av vilken atombomben bara är en skränig leksak … Och vare sig jag gillade det eller ej så var jag indragen … Jag hade satsat mitt liv i anten … Jag hade inget annat val än att sitta handen ut.” Och denna hemlighet är maktens och kontrollens natur. Kontrollmaskinen är med Burroughs ord “helt enkelt maskineriet”, det vill säga staten, bolagen, myndigheterna, finansen, media, polisen, militären, utbildningsväsendet, etc. “som används av en grupp som sitter vid makten för att hålla sig själva vid makten och utöka sin egen makt.” Och kontrollen är aldrig ett medel för något praktiskt ändamål — “Kontrollen kan aldrig vara ett medel för något annat än mer kontroll.” Kontrollmaskinen använder språket och dess aristoteliska logik för att kontrollera oss genom en verbal betingning av automatiska reflexer. Genom att hela tiden mata oss med motsägelsefulla befallningar genom nyheter, reklam, tv, och all annan information som vi dagligen bombarderas med, menar Burroughs att kontrollmaskinen i själva verket kan förutsäga och på så sätt också styra vårt handlande. “Motsägelsefulla befallningar är en del av den moderna industrialiserade omgivningen: Stopp. Gå. Vänta här. Gå dit. Kom in. Förbjudet område. Var en man. Var en kvinna. Var vit. Var svart. Lev. Dö. Var dig själv. Var någon annan. Ja. Nej. Protestera. Lyd. RÄTT. FEL. Öppet. Stängt. Ingång. Utgång. IN. UT. etc. dygnet runt. Kontrollanterna vet vilka reaktiva befallningar de kommer att stimulera och följaktligen vet de vad som kommer att hända.” Den frekvens som produceras genom det snabba skiftet av liknande motsägelsefulla befallningar fungerar som en artefakt som är konstruerad för att begränsa och förlama på en masskala. Förvirringen som denna teknik orsakar gör att personen lämnas försvarslös och kontrollanten kan påtvinga honom subliminala suggestioner.

'''Verklighetsfilmen.''' Vår verklighet är i själva verket en förinspelad film, som redigeras i Verklighetsstudion. Detta faktum kan förklara cut-upens profetiska dimension. “Om man klipper i nuet läcker framtiden ut … När man gör cut-ups gör man inte bara slumpmässiga sidoställningar av ord, de betyder någonting, och ofta refererar dessa betydelser till någon framtida händelse. … Kanske är händelser skrivna i förväg och inspelade i förväg och när man klipper upp ordraderna läcker framtiden in”. Vad vi kallar verklighet är alltså en förinspelad film, med Burroughs ord “en biologisk film”, och våra liv är redan skrivna, med Burroughs ord “ett livsmanus”. Allt är redan skrivet, redan programmerat, redan inspelat. Eller åtminstone nästan allt. Burroughs citerar Wittgenstein: “Inget påstående kan innehålla sig självt som ett argument” och drar slutsatsen: “ = Det enda som inte är förinspelat i universum är själva förinspelningen det vill säga varje inspelning som innehåller en slumpfaktor.” Om livet är en förinspelning är det alltså möjligt att orsaka störningar genom att spela in och sedan spela upp förinspelningen — en sådan uppspelning kan inte förinspelningen tillåta. Så för att dölja hur bankrupt verklighetstudion är, “är det av avgörande betydelse att ingen får möjlighet att ställa upp en annan verklighetsscen. Verklighetsfilmen har nu blivit monopolets instrument och vapen. Filmens hela tyngd riktas mot var och en som ifrågasätter filmen och speciellt författare och konstnärer.” Cut-upmaskinen är en flyktlinje, en motståndsmaskin och författaren är motståndets teknolog och strateg — Kontrollmaskinen: “Ta fast den där författaren — den där vetenskapsmannen — den där konstnären — Han är för nära — Muta — Vilseled — Stör — Ta över hans koordinatpunkter.” Motståndet konfronterar den konfliktorienterade programmeringen av det mänskliga livet genom att konstruera en motståndsmaskin som kan avprogrammera maskinen och konstruera ett vaccin som kan stoppa virusinfektionen och desinfektera kroppen. ''Operation Rewite''. “Ju mer man kör banden och klipper i dem — desto mindre makt får de .. klipp förinspelningarna upp i rök.” Genom slumpmässig cut-up, fold-in, och permutation, spränger Burroughs motståndsmaskin alla konfliktstrukturer och kontinuitetsstrukturer. Genom att klippa i verklighetsfilmen omintetgörs kontrollen och “framtiden läcker in”, det vill säga den blir åter framtid. “Storma verklighetsstudion och återta universum.”

'''En [[krigsmaskin]].''' “I grunden finns det bara ett spel och det spelet är kriget.” Genom en fiktiv transplantation utvecklas cut-upmaskinen i Burroughs ''Novatrilogi'' till en krigsmaskin, ett lingvistiskt vapen mot det binära tänkandet och den aristoteliska logiken som skapar konfliktsituationer på alla nivåer, såväl filosofiska och politiska, som personliga. Utifrån cut-upmaskinens princip utvecklas och framställs en hel arsenal av vapen tillgängliga för alla motståndsmän, partisaner och terrorister med intresse att bekämpa kontrollmaskinen: kameravapen, flimmervapen, vibrationsvapen, bandspelarvapen, brusvapen, etc. Ett exempel på ett sådant vapen är ‘elektrikalen’, som beskrivs i en not i ''The soft machine'': “Invasionsvapnet är just spänningsalternering ja inget avbrott kör på sextio växlingar per sekund på ljud och bildspåret. Här är ett exempel ‘Kom in och ta en drink, min vän’ vänligt leende utsträckt hand. ‘Drick upp din drink och stick härifrån din jävla fikus”’ ful amerikansk snäsning hand pekar mot dörren. Växla nu de båda ljud och bildspåren sextio gånger per sekund till dess att mannen ler från den andra sidan ansiktet suddas ut uur fokus delar av leende och snäsning hänger i luften som kluster av glödhet tråd. Dessa varelser som skapas av växlingen av ljud och bildspår kallas ‘elektrikaler’”

'''Mayamaskinen.''' I ''The Soft Machine'' presenteras också de användningsområden cut-upmaskinen kan ha och kommer att gå genom hela ''Novatrilogin''. Kapitlet “The Mayan Caper” kan ses både som en topografi över cut-upmaskinens möjligheter och som en matris för hur ett cut-uppattentat går till. Vad händer? En resenär beger sig ut på en tidsresa tillbaka till Maya-civilisationen. Men för att resa i tiden fordras cut-ups och fold-ins. “Jag började min resa i arkivet med gamla dagstidningar och vek in dagen över gårdagen och skrev ut sammansättningar — När man skummar genom en dagstidning som de flesta av oss gör ser man betydligt mer än vad man är medveten om — Nu när jag viker in dagens tidning över gårdagens och arrangerar bilderna till ett tidsavsnittomntage, färdas jag bokstavligen tillbaka till tiden då jag läste gårdagens tidning, det är att resa tillbaka till gårdagen — Så höll jag på åtta timmar om dagen i tre månader — jag gick så långt tillbaka som tidningarna tillät — jag grävde fram gamla tidningar och bortglömda romaner och brev — jag gjorde invikningar och sammansättningar och gjorde likadant med fotografier.” Men för att tidsresan skall fullbordas fordras ytterligare cut-ups. Först supplementeras textklippen med inspelningar på ljudband som klipps upp och manipuleras för att sedan köras framlänges och baklänges. Sedan av filminspelningar som utsätts för samma behandling. Slutligen utgörs så det avslutande klippet, ett ''biologiskt cut-up''. Resenären måste klippas ihop med en ung mayapojke. “Doktorn lade oss sida vid sida på operationsbordet under en flod av ljus — Med en fosforescerande penna markerade han ut mittlinjen på våra kroppar från skåran under näsan till rektum — Sen injicerade han en blå väska av tung kall tystnad medan orddamm föll från avmagnetiserade mönster — Från ett fjärran polaravstånd kunde jag se hur doktorn separerade våra kroppshalvor och passade dem samman till en sammansatt varelse — Jag återvände i annat kött med annat utseende, mayapojkens tankar och minnen passerade genom min hjärna.” När detta klipp genomförts hamnar resenären i Maya-civilisationen där han påbörjar sitt infiltrationsarbete. Syftet med resan är att revidera historien, att krossa Maya-civilisationens kontrollmaskin. Motorn i denna kontrollmaskin består av en kalender som endast Maya-prästerna har tillgång till. Med hjälp av kalendern kan de exakt räkna ut alla tidpunkter för alla processer i jordbrukscykeln och alla tidpunkter i den festivalcykel vars syfte är att hålla arbetarna sysselsatta när de inte arbetar. På så sätt har prästerna en oinskränkt psykologisk kontroll över den illitterata jordbruksbefolkningen. Men “jag upptäckte att inte heller prästerna själva förstår exakt hur systemet fungerar och att jag som ett resultat av mina intensiva studier och min träning utan tvivel visste mer än dem — Teknikerna som konstruerat kontrollsystemet var sedan länge döda och dagens präster befann sig i samma position som någon som vet vilka knappar man skall trycka på för att sätta igång en maskin, men inte har någon aning om hjur man lagar maskinen om den skulle gå sönder eller hur man konstruerar en ny om den skulle förstöras — Om jag kunde få tillgång till handskrifterna och mixa ihop ljud och bildspåret så skulle prästerna fortsätta att trycka på samma gamla knappar men med oväntade resultat.” Läge för ett cut-up alltså. Och resenären har förstås med sig en arsenal av lämpliga vapen: en vibrerande kamerapistol, en bandspelare och en transistorradio, allt gömt i en lerkruka. “Det var hög tid att handla — Genom drogen jag fått av doktorn tog jag över prästens kropp och fick tillgång till rummet där handskrifterna förvarades och fotograferade av böckerna — När jag nu var i besittning av både ljudspåret och bildspåret till kontrollmaskinen kunde jag plocka isär den — Jag behövde bara mixa om ordningen på inspelningarna och ordningen på bilderna och den förändrade ordningen kunde matas tillbaka in i maskinen — Jag hade inspelningar av alla verksamheter inom jordbruket, att hugga ner och bränna buskar etc. — Nu korrelerade jag inspelningar av buskbränning med bildspåret av denna verksamhet och ändrade om tiden så att ordern att bränna kom sent och ett års skörd gick förlorad — Svält försvagar kontrollinjerna, jag klipper in radiobrus i kontrollmusiken och festivalinspelningar tillsammans med ljud och bildspår av uppror ‘Skär av ordlinjer — Skär av musiklinjer — Krossa kontrollbilder — Krossa kontrollmaskinen — Bränn böckerna — Döda prästerna — Döda! Döda! Döda! —’ Lika obönhörligt som maskinen hade kontrollerat arbetarnas känslor och sensoriska intryck gav nu maskinen order om att utplåna sig själv och att döda prästerna — Jag fick tillfredställelsen att se på när arbetsförmannen pålades på fältet, hans inälvor perforerades av upphettade planteringskäppar och fylldes med majs — Jag drog min kamerapistol och stormade templet — Detta vapen tar en bild och vibrerar den med radiobrus — Ni förstår prästerna var ingenting annat än ord och bild, en gammal film som bara rullade på med döda skådespelare —” Klippandet och skärandet sker här på alla nivåer. [[Cybernetikens hypotes|Individen kan endast sabotera kontrollmaskinen från kontrollsystemets insida, och han kan bara göra detta genom att lära sig kontrollens teknologi. Verkligheten är en film, identiteten är ett manus, och kroppen är behavioristiskt programmerad genom visuella och sonora stimuli. Revolten aktiveras genom att man vänder maskinen mot sig själv genom cut-ups.]] Författaren är alltså huvudteknikern som ofta förstår maskinen bättre än de härskande som använder den för sin egen vinning.

'''En emancipationsmaskin.''' Genom trilogin ekar meddelanden till partisaner i alla länder, imperativ som dikterar procedurer för att klippa, byta och vibrera alla etablerade koder. “Byt kroppshalvor — Vibrera kött — Klipp turister — Växla vokalljud — Klipp ordrader — Vibrera turister” Det största av alla hot är den så kallade novakonspirationen vars stora strategiska plan är att spärra in mänskligheten i dualismens konflikt och därigenom skapa och underblåsa konflikter som leder jorden till undergång i en nova. Mot denna strategi stället Burroughs revolutionärer — The Heavy Metal Kid, Inspector Lee, Technical Tilly, K9, The subliminal Kid, etc. — upp sina tekniker och vapen för att omintetgöra den aristoteliska logiken, den binära motsättningen, den linjära tiden, och i slutändan alla ord och allt kött. Genom slumpmässig cut-up, fold-in, och permutation, förstör motståndsmaskinen den verbala betingningen och spränger alla konflikt- och kontinuitetsstrukturer. Alla vapen och teknologier som mobiliseras har sin grund i cut-upmaskinen. Överallt hörs partisanernas slagord — “Rub out the word.” Den mjuka maskinen (det vill säga människokroppen), som paralyserats av de redan skrivna kodernas determinism kommer att lemlästas och sprängas av de slumpmässiga vibrationerna som den nyskrivna och hela tiden omskrivna cut-upen producerar i fiktionen. Detta emancipatoriska scenario är den sprängda biljett som det hänvisas till i titeln till ''The Ticket That Exploded''. De pågående skiftena i texten får den att pulsera med ett mekaniskt flimrande och denna vibration är en del av krigshandlingen, men cut-upen är inte bara en del i science fiction-mytologin utan också en teknik för att frigöra både läsare och författare från språkets och logikens diktatur. “Kommunikationen måste bli total innan vi kan stoppa den.”

'''En attentatmaskin.''' Allt det här kan förvisso framstå som hallucinationer, som paranoida fiktioner eller konspirationsteoretiska fantasmer. Men Burroughs inskärper inte bara att han menar allvar, utan också att allt han skriver skall förstås bokstavligt — “Ja jag menar verkligen att det jag säger skall uppfattas bokstavligt … Precis som reklamfolket är jag intresserad av den precisa manipulationen av ord och bild för att orsaka en handling — inte att man skall gå och köpa en flaska Coca-Cola — utan att förändra läsarens medvetande.” Men att understryka det är inte nog. “Alla tekniker som används för att kontrollera tänkandet skulle istället kunna användas för att befria det.” Och genom en inverterad transplantation från fiktion till verklighet genomför Burroughs själv en serie cut-upattentat. Brion Gysing berättar om ett första attentat mot en ondsint tidningsförsäljerska på hörnet av rue de l’Hirondelle och Place Saint-Michel, 1961. Hon var vid denna tid den enda i området som sålde ''Herald Tribune'' och Burroughs blev utsatt för hennes gemena ovilja till samarbete dagligen när han köpte sin tidning. Berättelsen förtäljer inte tillvägagångssättet, annat än att det var fråga om någon form av cut-upbesvärjelser som riktades mot den gamla damen. Hur som helst blev aktionen en framgång. En dag när de kom ut hade hela tidningsståndet (med den onda damen inuti) brunnit ner — kvar fanns bara en askhög. Burroughs själv beskriver två senare attentat från 1972, också de framgångsrika. Det första riktade sig mot Scientologernas högkvarter på 37 Fitzroy Street i London. Aktionen orsakades av Burroughs tilltagande missnöje med Scientologerna och utfördes med hjälp avbandspelar- och fotocut-ups. Aktionen blev framgångsrik och efter några månader flyttade scientologerna. Det andra attentatet utfördes mot ett café i Soho — Moka Bar — på 29 Frith Street. “Orsak till operation var otillständig och oprovocerad ohövlighet och förgiftad cheescake. Nu inleds attacken mot Moka Bar. Spela in. Ta bilder. Stå utanför. Låt dem se mig. De smyger omkring därinne. Den vedervärdige gamla caféägaren, hans krullhåriga fru och hans slapphakade son, den snäsiga mannen vid disken. Jag har dem nu och de vet om det. … Uppspelningen kommer senare med fler bilder. Jag tog god tid på mig och flanerade ner till marknaden vid Brewer Street där jag spelade in ett trekortsspel. Nu ser du det, nu ser du det inte. Uppspelningen utfördes vid ett antal tillfällen med fler bilder. Deras affärer gick utför. Deras öppettider kortades. Den 30:e oktober 1972 stängde Moka Bar.” Ännu en framgång. Principen för dessa attentat är förstås cut-upen, och verktyget är framförallt bandspelaren.

'''En revolutionsmaskin.''' “Bärbara bandspelare i alla länder, förenen eder” — “Jag talar om vapen, inte om konstverk … Det är en fråga om överlevnad.” Att spela in ett ljud vid ett tillfälle och spela upp det vid ett annat är en cut-up, en cut-up av verkligheten, eller rättare sagt den förinspelade verkligheten. I “Den osynliga generationen” och senare i “Den elektroniska revolutionen” analyserar Burroughs situationen och spekulerar över hur liknande bandinspelningar kan användas som revolutionära medel. “Lyssna till de nuvarande tidsbanden och du kommer att börja förstå vem du är och vad du gör här mixa gårdagen med morgondagen din framtid kommer fram ur gamla inspelningar du är en programmerad bandspelare inställd på att spela in och spela upp / VEM PROGRAMMERAR DIG/VEM BESTÄMMER VILKA BAND SOM SKALL SPELAS I NUTIDEN…” — “Det mesta av den revolutionära taktik jag ser idag är 1800-talstaktik … Vad jag talar om är att föra in revolutionen i 1900-talet, vilket framförallt innebär att använda sig av massmedia. Det är där det verkliga slaget kommer att äga rum.” Även om Burroughs understryker att pacifismen är vilseledd och apropå utdelandet av blommor till poliser säger att “den enda blomma man bör ge till en polis är en blomkruka i huvudet” betonar han att denna typ av aktioner utsiktslösa: “Om du raderar en polis finns det alltid andra, ett outtömligt utbud. Men om du raderar din ofrivilliga underordning till makten, förlorar de extrema manifestationerna av makt sin förmåga att påverka dig”. Inspelningar från upplopp kan till exempel orsaka ett upplopp. “Föreställ er vad några hundra personer med bärbara bandspelare kan åstadkomma på ett politiskt möte.” Men inspelningar kan även användas till att sprida rykten, misskreditera motståndare, och framförallt som ett “långdistansvapen för att förvränga och upphäva de associationsbanor som massmedierna har stakat ut. Massmedias kontroll är avhängig av utstakandet av associationsbanor. Om banorna klipps av, bryts associationslänkarna.” Potentialen är explosiv, cut-upen ett revolutionärt vapen, och författaren en motståndsman, en motståndsteknolog och strateg. Imperativet som går ut är: “rör om i nyheter, tv-pjäser, börsnoteringar, reklam och lägg ut den förändrade mummel-linjen på gatorna” — Anropar partisaner i alla länder — Klipp ordrader — Ord faller — Foto faller — Inta verklighetsstudion — Återta universum.

'''En avslutningsmaskin.''' Denna andra a-logiska, a-aristoteliska Burroughsmaskin — alias cut-upmaskinen — visar sig alltså vara en sorts inverterad kalkyleringsmaskin, en dissocieringsmaskin, en slumpmaskin, en maskin vars grundläggande funktion är att sätta de självklara logiska lagarna ur spel och på ett systematiskt vis simultant slå av och slå på — den slår av det verklighetsbegrepp som kontrollmaskinen påtvingar oss och slår på de områden som genom denna mekanism mörklagts. För Burroughs är detta det enda sättet att undkomma manipulationens kontroll. Cut-upmaskinen blir alltså både mer och mindre än en maskin för textproduktion. Mer eftersom den blir själva principen för Burroughs fiktiva inventioner, en till synes outtömlig topos för att generera kosmologier, ontologier, teknologier, utopier, fiktioner, fantasier, hallucinationer… Mindre eftersom den visar sig för radikal för att producera berättelser, för radikal för att fungera som annat än ett komplement eller ett supplement till den traditionella författarmaskinen. På 70-talet reviderar Burroughs sin syn på cut-upens räckvidd och på frågan om var den fungerat bäst svarar han: “I sektioner av ''Soft Machine'', ''Ticket That Exploded'' och ''Nova Express''. I vissa sektioner har det fungerat. Jag anser att det i alla dessa böcker finns för mycket odifferentierat cut-upmaterial, vilket jag eliminerade i ''Wild Boys''. Cut-uptekniken har mycket specifika användningsområden.” Vidare skriver han att cut-upens viktigaste funktion är det sätt på vilket den öppnar nya vägar för berättelsen. “Jag kan ta en text, klippa upp den, och få en hel idé för en ren berättelse, och kanske använder jag inget av cut-upmaterialet, kanske använder jag bara en mening eller två av den verkliga cut-upen.” Cut-upmaskinen är inte längre ett utopiskt löfte om en ny text, en ny roman, utan helt enkelt en teknik bland andra i skrivandet, en skrivmaskin bland skrivmaskiner. “Cut-upexperimenten utfördes precis som experiment, och jag såg ingen anledning att fortsätta med dem som sådana. Man når en punkt där en sida har klippts sönder; det är möjligt att fortsätta att klippa den för alltid. Gradvis blir resultaten mindre och mindre verifierbara. Det tjänar ingenting till att fortsätta med denna form av experiment.” — “I have blown a hole in time with a firecracker. Let others step through.”

'''En avlusningsmaskin.''' Anropar partisaner i berättelsen. Jag kan ta alla länder — Klipp ordrader, text — klippa den och faller kanske använder jag bara den verkliga cut-upen- Cut-upmaskinen är inte längre en ny text, en ny roman, utan helt enkelt en anledning att fortsätta när en sida har klippts sönder — att klippa den för alltid. Det tjänar ingenting till att fortsätta med cut-upens räckvidd som ett långdistansvapen — för att förvränga och upphäva bäst svarar han: sektioner av associationsbanor. ''Soft Machine'', ''Ticket That Exploded'' och Massmedias kontroll är avhängig av ''Nova Express''. Om vapen — en sorts inverterade konstverk — Burroughs används till att sprida revolutionära medel — rykten — misskreditera sin syn med att fungera som bärbara bandspelare — inspelningar från upplopp slår av eller producerar berättelser — personer förinspelade verkligheten som motståndsman. Att till synes spela in cut-up av verkligheten — slå på författaren — odifferentierat tillfälle — spela kalkyleringsmaskin — vapen — böcker finns för cut-upen — de bryts — lagarna ur spel. Om banorna klipps — maskin och logiska ljud — revolutionärt jag — ett annat systematiskt vis simultant …

[[Kategori:Utdrag]]

Fil:Cutup.jpg

2026-08-22T19:15:05Z

Iammany:

2025-10-16T19:02:26Z

Iammany: Skapade sidan med 'Sidorna 33-36 från Pierre Lannerets ''Internationalists in France during the Second world war''. ---- In 1937, the biggest organisation is l'Union Anarchiste with its weekly...'

Sidorna 33-36 från Pierre Lannerets ''Internationalists in France during the Second world war''.
----
In 1937, the biggest organisation is l'Union Anarchiste with its weekly ''Le Libertaire'' (founded in 1895). Much smaller is the FAF (Féderation Anarchiste de Langue Francaise); its publication ''Terre Libre'' is very critical of what it considers the betrayal of anarchist principles by the leadership of the CNT-FAI in Spain. Some anarcho-syndicalists have chosen isolation within a minuscule trade-union federation, the CGT-SR (Conféderation Générale du Travail-Syndicaliste-Révolutionnaire), affiliated with the IAW. Other anarchists are active in the pacifist movement and other single-issue groups (birth control, "free love" etc.). Given the fluidity of the anarchist groups and their multiple affiliations, it is impossible to differentiate between steady militants and mere readers-of-the-press. All tendencies compounded, the anarchists have a sizeable and dispersed audience throughout France.

[[Bild:Mortauxvvches.jpg|right]]The anarchist movement speaks with many voices, and on the war question there are divergences between "integral pacifists" (peace at any cost) and the revolutionary pacifists, but they share a refusal to participate or to take sides in the coming war. In 1939, the movement tries to define its attitude. War is imminent and the revolutionary forces are too weak to prevent it, to stop it, to transform it into a civil war against the ruling classes. A well-known militant, Fremont, thinks that they should try to survive and remain in contact, even if coherent propaganda is impossible. Thus, they will be able to resume their activities later. Another well-known militant, Prudhommeaux, states in substance that the general set-back since 1936 provides no possibility of anarchists fighting efficiently for their own cause... "as to dying for the capitalists, ... too many of our people have died in Spain and elsewhere." No concrete steps are taken to secure the continuation of the movement.(11)

When war breaks out, ''Le Libertaire'' is not outlawed but ceases publication, unwilling to play along with heavy censorship. The militans follow their own inclinations: some leave France, others obey the mobilisations orders, and a few refuse the draft and will spend years in military jails. France "at war for democracy" develops a vast repressive system which Vichy and the Nazis will inherit and refine: some anarchists rejoin Stalinists and foreign antifascists in concentration camps. After the French-German armistice, France is divided into two zones, and communications are difficult until the total occupation of the Nazis in November, 1942.

In 1941-42, discussions take place among a few militants in Paris, and in mid-1943, under the cover of a picnic, some 30-35 anarchists participate in a meeting to attempt a regrouping, which proceeds very slowly. Not until 1944 are an internal bulletin ''Le Lien'', and some leaflets printed.

During 1942-43, an indefatigable militant, Saulières (Arru), initiates an anarchiset regrouping in southern France, where many Spanish anarchists also reside. Contacts are established with Voline and his friends in Marseilles and with other individuals in the area between Toulouse and Marseilles. A mini-congress is held in Toulouse (1942) with a dozen participants. Arru publishes an issue of a review, ''La Raison'', a brochure and several leaflets. Let us not forget an earthy poster (150 copies) entitled "Mort aux vaches"(12) which invites the population to "kick the ass" of all belligerents, be they wearers of the swastika, the red star, the Order of the Garter, the Lorraine Cross or the Francisque.(13)

After the departure of the Nazis, there is another mini-congress held in Agen in October. 1944, prelude to the first congress of the reconstituted anarchist federation in October, 1945. ''Le Libertaire'' resumes publication in December, 1944.

The texts emanating from Arru and his phantasmal "Federation Internationale Syndicaliste Revolutionnaire," although much different in style and content from those issued by the internationalist groups, situate him nontheless in total opposition to all belligerents and invite the working class to rely solely upon its own action. But one can look in vain for analyses of the situation, for perspectives, for precise definition of the attitude of the movement in the available anarchist texts from this late period of the war. Contradictions abound: a leaflet proclaims "Down with the war" while the first ''Le Libertaire'' explains that "the fight against Hitlerism has not ended and must be continued." A militant of a clandestine group perhaps explains the difficulties encountered by the anarchists in reaching an agreement on concrete problems: "The anarchists always felt more at ease in the vagueness of a remote future society than in lingering on the realities and trivialities of the present."(14)

It seems difficult to assess objectively the role of the anarchists. The first ''Le Libertaire'' is self-congratulatory: "The paper and the movement never compromised themselves... we have published ''Le Lien'' ... our militants have often led an heroic action against Nazism, but as a movement, we could not make a pact with the official Resistance." Much later, when apparently all particulars on Arru's action are known, the tone of ''Le Libertaire'' becomes lyric when it states that to those who claim that the movement was not ready or suited for clandestine action, Arru brings an unchallengable refutation.(15) On the other hand, Craipeau, for five years one of the animators of the Trotskyist underground, comments severely on the self-justification of the anarchists in the first ''Le Libertaire'': "Thus, because reactionaries and fascists wanted to strangle the 'voice of reason', the anarchists considered it normal to remain silent and limited themselves to an internal bulletin... Their movement refuses any compromise with the bourgeois Resistence, but when its militants as individuals want to fight fascism, they do so individually in the ranks of this Resistance. It is revolutionary movement for quiet times."(16)

Between the triumphant claims of Le Libertaire and the total condemnation of Craipeau (who most certainly did not know of Arru's deeds), there is need for a sober assessment. Testimonies and information concerning hundreds of anarchists during the war are available.(17)

In short, some anarchists, willingly or not, remained quiet and waited for better times while keeping their hands clean; others behaved like isolated militants of other currents -- without integrating within the Resistance, they did Resistance work and sometimes admirable work of solidarity. Not so numerous, it seems, are those who did integrate within the official Resistance, but without securing any personal benefit.

Clearly many anarchists were ready and able to confront the risks of illegal action, but very few were involved in activity which could be considered anarchistic. The worthy activities of Arru and his few friends does not obscure the collapse of the movement. It is its heterogeneity, its lack of cohesion and organisation (deplored ad neauseam by many anarchists), its absence of perspectives which prevented it from acting during the war.

[[Kategori:Utdrag]]

2025-10-02T16:08:19Z

Iammany: Skapade sidan med 'Den 30 juni 1952 hade filmen ''Hurlements en faveur de Sade'' av Guy Debord premiär i Ciné-Club d'Avant-Gardes på Musée de l'Homme i Paris. Ljusen i biografen släckte...'

Den 30 juni 1952 hade filmen ''Hurlements en faveur de Sade'' av [[Guy Debord]] premiär i Ciné-Club d'Avant-Gardes på Musée de l'Homme i Paris. Ljusen i biografen släcktes och filmen började. Duken blev vit av projektorernas ljus och en uttryckslös röst på ljudspåret tillkännagav: "Guy-Ernest Debords film, Hurlements en faveur de Sade ..." En annan röst fortsatte känslolöst, "Hurlements en faveur de Sade är tillägnad [[Gil J. Wolman]]". En tredje röst reciterade "Artikel 115. När en person har upphört att infinna sig på sin bostad eller hemadress på fyra år, och om vilken det inte har förekommit några nyheter alls, ska de berörda parterna kunna vända sig till lägre domstolar för att få hans eller hennes frånvaro förklarad". De tre rösterna fortsatte att läsa olika textfragment högt, en efter en, i ett par minuter. Duken förblev vit; det fanns fortfarande inga bilder. Efter ett par minuter med vit skärm reciterade en röst: "Just när filmen skulle börja klättrade Guy-Ernest Debord upp på scenen för att säga några ord som inledning. Han sa helt enkelt: 'Det finns ingen film. Film är död. Det kan inte finnas film längre. Om ni vill, låt oss diskutera det'". Efter detta blev skärmen svart, och det fanns inget ljud på ett par minuter. Redan vid det här laget började publiken bli orolig - flera hade protesterat högljutt, andra hade gått, och bara några minuter gick innan filmklubbens chef, Jean Gauliez, stoppade ''Hurlements en faveur de Sade''. Faktum är att denna film av Guy Debord, senare ledare för [[Situationistiska internationalen|situationisterna]], också var en provokation och en antifilm mer än en film. Det fanns inga bilder i filmen - skärmen var antingen vit eller svart. Ljudspåret bestod inte av något annat än röster som uttryckslöst reciterade de fragmentariska meningarna hämtade från lagsamlingar, noveller, modernistisk litteratur och tidningsnotiser. Det fanns varken musik eller riktigt ljud i filmen; endast röster skar igenom tystnaden. Den diskontinuerliga "dialogen" mellan rösterna ackompanjerade den vita skärmen, och när skärmen var svart fanns det inget ljud i filmen. Filmen varade i åttio minuter; soundtracket varade i tjugo. Så filmen bestod av en timme av svärta och total tystnad, varav de sista tjugofyra minuterna utspelade sig i svart tystnad. Tittarna var dock inte intresserade av att spendera denna mängd tid på premiären, som slutade i kaos och skandal, då filmen stoppades efter mindre än tio minuter.

Denna händelse var paradigmatisk för situationistiska internationalens skepticism mot inte bara film, utan bilder i allmänhet. Situationisterna var moderna ikonoklaster med en profetisk vision om ett framtida kommunistiskt samhälle. Därför var de revolutionärer i förhållande till världen vid den tiden, en värld de förnekade. Liksom i ''Hurlements en faveur de Sade'' vägrade situationisterna att skapa bilder, att producera nya representationer. De frånvarande bilderna i Debords film var avsedda som en kritik av hur samtida kultur använde bilden, vilket enligt situationisterna var [[kapitalism]]ens senaste [[Alienation|alienerande]] teknik. Som Debord skrev i ''[[Skådespelssamhället|La Société du Spectacle]]'' från 1967: "Från varje aspekt av livet lösgör sig bilder som smälter samman i ett gemensamt flöde, där livets enhet inte längre går att återupprätta. Den partiellt betraktade verkligheten visar upp sig i sin egen allmänna enhet - en separat pseudovärld som endast är föremål för kontemplation. Det specialområde som bilder av världen utgör, fulländas i den värld av självständiggjorda bilder, där det bedrägliga beljuger sig självt." [1] Enligt situationisterna hade västvärlden efter världskrigen förvandlats till ett bildsamhälle där produkter och bilder bildade en syntes. [[Fascism]]ens estetisering av politik och iscensättning av offentligheten hade förberett det amerikanskinspirerade konsumtionssamhälle som blev verklighet i Europas återuppbyggnad efter andra världskriget. Som en viktig del av denna återuppbyggnad hade det europeiska samhället koloniserats av bilder, så att människor bombarderades av bilder både ute och inne, på arbete och fritid. På 1950-talet täcktes stadens och hemmens murar av reklamindustrins bilder, som koloniserade sin omgivning långt mer subtilt än fascismens direkt befallande bilder. Enligt situationisterna förändrade denna kolonisering eller bombardemang mänskligheten och dess upplevelse av tid och rum. Mänskligheten hade tidigare varit ett autonomt, kontemplativt subjekt, men nu underkastades den bilden, som plötsligt blev autonom och självförsörjande. Bildproduktionen upptog de medvetna och omedvetna processer med hjälp av vilka subjektet kände, åtrådde och förstod världen. Samtidigt hade denna – den sinnliga världen – genomsyrats och transformerats av bildens massreproduktion och spridning; så den visuella upplevelsen var inte längre en fråga om att skapa och upptäcka nya former, utan hade att göra med ett redan organiserat utseende. Subjektet reducerades därför till ett kontemplativt objekt, där skådespelssamhällets bildspråk redan hade formats och därmed inte behövde subjektets aktiva ansträngningar att rama in och forma. Skådespelssamhället var ett samhälle där allt, enligt Debord, iscensattes, och där människor därför bara passivt betraktade en värld bortom deras ingripande.

Med sin uppfattning om skådespelssamhället eller det spektakulära marknadssamhället försökte Debord uppdatera den västerländska marxismen, vars analyser drog slutsatsen att kapitalet under 1900-talet hade underkuvat allt. Kapitalet producerade inte bara varor, arbetsverktyg och råmaterial; det producerade också arbetskraft. Mänskligheten hade därmed blivit helt beroende. Enligt Debord hade [[Formell och reell underordning|kapitalets dominans blivit fullständig]] genom den allmänna varuföringen av fetischer, genom produktion och konsumtion av materiella och symboliska "varor" som alla hade kvaliteten av representationer eller bilder. I denna process där samhället inte längre var rättfärdigat med hänvisning till livet efter detta, upplöstes motsättningen mellan bruksvärde och bytesvärde; det var inte längre möjligt att skilja mellan original och kopia, mellan sant och falskt. Enligt Debord innebar detta att konstens subversiva potential hade försvunnit. Genom skådespelet hade kapitalism och kulturproduktion bildat en falsk syntes. Kulturproduktion hade assimilerats i varuproduktionen, och det fanns inte längre något "utanför" - såsom [[Surrealism|surrealisternas]] undermedvetna - från vilken konsten kunde kritisera kapitalet. Konst var inte längre en plats bortom varans form där en viss frihet var tillgänglig.

För Debord fanns det inte längre något bortom den kommersiella kulturens produktionslogik, som hade absorberat alla konstformer. Det var därför illusoriskt att förvänta sig att konsten skulle negera produktionslogiken, då konsten nu bara var en reservoar för [[ideologi]]ska manövrer snarare än kreativa resurser. Det utrymme från vilket konsten tidigare hade mobiliserat kritik hade ockuperats. Det var ett allvarligt problem för varje konstnärlig praktik, även om de såg sig själva som antikonstnärliga och kritiska, liksom situationisterna. Men samtidigt var det också en möjlighet, då situationisterna var särskilt väl positionerade för att förstå de nya symboliska produktionstermer som blev verklighet efter andra världskriget i Europa. Debords och situationisternas utgångspunkt i den konstnärliga avantgardets tradition innebar att de ursprungligen nästan intuitivt, och senare mer och mer teoretiskt, förstod hur konst och kultur hade kommit att spela en nyckelroll i samhällets självsymbolisering. Situationisterna förblev ändå beroende av en metafysisk idé om en absolut verklighet, och ju mer de desperat hävdade existensen av en mer väsentlig verklighet, desto mer uppenbar och synlig blev visionen, och blev därmed fångad bland skådespelssamhällets bilder.

Skådespelssamhällets verkliga styrka jämfört med tidigare samhällen låg just i kulturen och dess produktion och mottagande av bilder, ty med kulturen kunde den dominerande ordningen skapa "tomma" bilder, det vill säga bilder av ett subjekt som inte hade någon annan subjektivitet än bilderna. För Debord var "lösningen" på detta historiska problem med att samhället gick in i en visuell oscillation att överge konsten som en separat sfär för att utöva kreativitet. Situationisterna vägrade den konstnärliga praktiken. Det var helt enkelt omöjligt att skapa konstverk; endast avantgardets position återstod. Avantgardet var mänsklighetens förtrupp, dess ledare, som, eftersom den hade slitit sig loss från figurativa avgudar, hade en profetisk vision av framtiden. Avantgardet var en liten, utvald skara som hade haft en vision om kommunisternas ankomst. Så de hade den historiska nödvändigheten på sin sida och hävdade närheten till det som skulle komma, vilket skulle upphäva det förflutna och sätta stopp för ren överlevnad.

Samhällets [[rekuperation]] av konstnärliga uttryck borde konfronteras med avantgardets tillägnande av samhällets representationer. Denna tillägnelse, som av situationisterna kallades [[Om détournement|détournement]], var inte avsedd att förnya den konstnärliga skapandeprocessen; tvärtom var det en antikonstnärlig teknik för att förstöra och skandalisera inte bara kulturen utan hela världen. Borgerlig konst borde därför inte bara förnekas som [[dada]] och surrealismen hade gjort tidigare; den borde användas för konkreta propagandaändamål. Denna operation var reserverad för ett fåtal experter. Debord tvivlade inte: tiden var inne att bekräfta den historiska nödvändigheten och överge konstens föråldrade pseudokommunikation. Enligt Debord kunde man bara genom att överskrida konsten i [[hegel]]iansk mening vara trogen traditionen av konstnärligt uppror. Han hävdade därför konsekvent att konsten borde förnekas och förverkligas i revolutionär teori och praktik, samtidigt som han insisterade på att denna transcendens av konsten inte kunde skjutas upp till en senare tidpunkt i historien, utan måste ske här och nu. Konsten kunde inte längre nöja sig med att förebåda ett kommande samhälle.

Det var naturligtvis som ett uttryck för denna radikala brist på tilltro till bilden som de "saknade" bilderna i ''Hurlements en faveur de Sade'' borde förstås. För liksom andra konstnärliga medier hade filmen, enligt Debord, rekupererats, neutraliserats, av skådespelssamhället. Faktum är att filmen mer än något annat var ett exempel på skådespelssamhällets förmåga att använda potentiellt revolutionära medier för att frysa historien och skapa antisituationer. Filmens tekniska möjligheter användes på ett kontrarevolutionärt sätt för att förvandla mänskligheten till ett passivt objekt. Trots filmens antiauratiska underhållningsaspekt hade filmen under loppet av bara trettio år fått sitt eget värde och blivit det ideala exemplet på det spektakulära. I filmens mörka rum var betraktaren fixerad framför skärmen. Denna voyeuristiska fixering var långt mer effektiv än de fragmenterade formerna och diskontinuerliga berättelserna i de enskilda filmerna. Filmen hade, enligt Debord, blivit [[moderniteten]]s katedraler och reducerat mänskligheten till en orörlig, isolerad betraktare. Av denna anledning borde filmen förnekas. Debord förklarade krig mot filmen: ''Contre le cinéma'', som han kallade en boksamling med sina filmmanuskript. Detta innebar dock inte att situationisterna bara avstod från filmen som ett hopplöst och kontaminerat åtagande. Med avseende på deras teorier om falska och sanna bilder borde filmen tillägnas och ryckas loss från skådespelets dominans. Det var just inte filmen i sig som var kontrarevolutionär, utan snarare hur skådespelssamhället använde film. En annan revolutionär film var potentiellt möjlig. Återanvändningen av filmen innebar nödvändigtvis att man förnekade filmens kontemplativa aspekter. ''Hurlements en faveur de Sade'' var denna typ av återanvändning, en antifilm som frustrerade betraktarens kontemplativa fördjupning och orsakade indignation. Det fanns ingen film, så att säga, om vi med film menar närvaron av bilder. Det fanns inget annat än filmens svarthet och projektorns vita ljus. De representationer som projektorn normalt projicerar var frånvarande och i deras ställe fanns inget annat än projektorn själv, "befriad" från de representationer som normalt döljer dess närvaro. ''Hurlements en faveur de Sade'' exponerade därför filmens organisation på ett radikalt sätt. Det fanns inga bilder att betrakta. Debord hade skurit bort filmens primära kännetecken, bilden, och lämnat tittaren med ett slags virtuell film som skulle fortsätta på gatan. Debord ockuperade biografen tillfälligt och avbröt cirkulationen av falska bilder. Den svartvita skärmen fungerade som en barrikad som hindrade den voyeuristiska tittaren från att uppnå den spektakulära filmen. Den passifierande användningen av film borde stoppas för att göra det möjligt att gå från envägskommunikation till konflikt och skandal, till en "debatt" och slutligen till autentisk dialog. Debord var provokativ i ordets etymologiska bemärkelse: han framkallade andra röster. Andra röster hos den individuella tittaren, röster som skådespelssamhället hade vaggat till sömns. Debords avsikt var således att avbryta filmens normala funktion för att använda den avstängda filmen för att skapa kritisk medvetenhet, en kritisk medvetenhet som tittarna själva skulle skapa. Debord själv hade lämnat biografen och var endast närvarande som frånvaro i filmens dialog: "Just när filmen skulle börja klättrade Guy Ernest Debord upp på scenen". Så inte bara bilderna var frånvarande, Debord var det också. Inte ens regissören var närvarande för att starta debatten. Han hade blivit osynlig, hade dragit sig tillbaka från biografens spektakulära ljus. Regissören Debord gick ut i strejk. Filmskaparen skapade ingen film, utan blockerade biografen så att ingen film visades alls. Med ''Hurlements en faveur de Sade'' orsakade Debord ett paradoxalt framträdande/försvinnande. Den första riktiga meningen i filmen var också den juridiska definitionen av försvinnande: Artikel 115. Det var inte bara filmen som förblev virtuell, utan även regissören Debord. Därigenom öppnades ett intakt utrymme av potential. Frånvaron av ett verk och en författare blottade en öppning i skådespelssamhällets frusna tid. Man hoppades att i denna öppning skulle en kritisk medvetenhet skapas hos betraktaren.

Debord och situationisterna ansåg att det inte längre var möjligt att skapa bilder. Innehållet – kärlek, gemenskap, frihet – saknades. Genom att förstöra erfarenheten hade skådespelssamhället förstört mänskligheten och ödelagt [[Vardagen|vardagslivet]]. I den mån det moderna livet hade sprängts i bitar, måste bilden också bli det. Tidigare en så viktig allierad i den mentala revolutionen, var bilden nu inget annat än en privilegierad figur för skådespelssamhället, ett paradigm för att reducera mänskligheten till en passiv betraktare. Det var därför det var nödvändigt att ockupera biografen och förstöra de spektakulära bilderna.

Av Mikkel Bolt, översatt av Stacey Cozart [från danskan till engelskan och i tredje grad till svenskan av allmänna intellektet], från https://pov.imv.au.dk/Issue_16/section_1/artc5A.html

:1 Guy Debord: ''Skådespelssamhället'', övers. Bengt Ericson (Daidalos, 2002), s. 21.

=== Litteratur ===
* [[Giorgio Agamben]]: "Le cinéma de Guy Debord", ''Image et mémoire''. Dijon-Quetigny: Hoëbeke, 1998, pp. 65-76.
* Mikkel Bolt: "(Ex)appropriation af verden. Det Tredje Riges skuespil og situationistisk film", ''Agora'', no. 2/3, 2001, pp. 93-128.
* Antoine Coppola: ''Introduction au cinéma de Guy Debord et de l'avant-garde situationniste''. Arles: Sulliver, 2003.
* Guy Debord: ''Skådespelssamhället'', övers. Bengt Ericson. Daidalos, 2002.
* Guy Debord: ''Society of the Spectacle and Other Films'' [1978], trans. Richard Parry. London: Rebel Press, 1992.
* Allison Field: "''Hurlements en faveur de Sade'': The Negation and Surpassing of Discrepant Cinema", ''Substance'', no. 90, 1999, pp. 55-70.
* Thomas Y. Levin: "Dismantling the Spectacle: The Cinema of Guy Debord", in ''On the passage of a few people through a rather brief moment in time: The Situationist International 1957-1972'', ed. Elisabeth Sussman. Cambridge, Mass. & London: MIT Press, 1989, pp. 72-123.
*Jean-Michel Mension: ''La Tribu''. Paris: Editions Allia, 1998.
* Mario Perniola: ''I situazionisti. Il movimento che ha profetizzato la 'Società dello spettacolo'''. Rome: Castelvecchi, 1998.
* Maurice Rajsfus: ''Une enfance laîque et républicaine''. Levallois-Perret: Éditions Manya, 1992.

[[Kategori:Situationistiska internationalen]]

Året på bilfabriken

2025-09-27T16:18:40Z

Iammany:

Här är jag alltså i fabriken. ”Etablerad” som arbetare, som ”nyproletär”. Att få jobb var lättare än jag hade trott. Jag hade omsorgsfullt satt ihop min historia: biträde i en påhittad farbrors speceriaffär i Orléans, sen lagerarbetare ett år (falsk tjänstgöringsintyg), militärtjänst vid ingenjörstrupperna i Avignon (jag ”lånade” militärtjänsten av en jämnårig arbetare, en kamrat från samma grupp som jag, och låtsades ha tappat min bok). Inget avgångsbetyg. Nej, inte ens från grundskolan. Jag kunde gälla för parisare av lantligt ursprung, som kände sig vilsen i storstaden och som en familjekonkurs tvingade söka fabriksjobb. Jag svarade kort på frågorna, tystlåten och rädd. Min ynkliga uppsyn avvek nog inte från den allmänna framtoningen hos övriga anställda. Den var inte tillgjord: eftertankens kranka blekhet efter maj 1968 och en sommar av uppslitande tvister hade lämnat spår i mina drag, precis som många av mina medsökande tydligt var präglade av det hårda liv de levat. Nog har man hjärtat i halsgropen, när man kommer och tigger om någon liten syssla – bara så det räcker till maten, tack – och när man svarar med ett ängsligt ”ingenting” på frågorna om betyg, kvalifikationer, speciella färdigheter. Jag kunde läsa i ögonen på mina kamrater i platssökarkön – invandrare allesammans – hur förödmjukande det kändes med detta ”ingenting”. Vad mig själv beträffar såg jag tillräckligt tillplattad ut för att framstå som en fullt acceptabel jobbarkandidat. Höjdaren på anställningskontoret tänkte nog: ”Där har vi en lite bortkommen lantis, det är bra det. Såna ställer inte till trassel.” Och han gav mig remiss för läkarundersökning. Nästa. Förresten, varför skulle det vara ett invecklat företag att anställa en arbetare vid löpande bandet? Typisk akademikerföreställning, man har ju hört så mycket om invecklade anställningsförfaranden, meritförteckningar, tester. Det där, det är när man är någon. Men när man ingenting är? Här går allt mycket fort: två armar är lätt att bedöma! Blixtvisit hos läkare med den lilla invandrartruppen. Några muskelrörelser. Skärmbildsundersökning. Vägning. Tonen finns där redan (”Ställ dej där”, ”av med skjortan”, ”skynda på därborta”). En läkare som ritar några kors på ett formulär. Klart. Det duger för citroëntjänst. Nästa.<br/>
Rätta ögonblicket: nu i början av september 1968 slukar Citroën arbetskraft. Produktionen kör för fullt och man fyller ut hålen som uppstått i invandrarstyrkan under augusti: en del har inte återvänt från sin semester långt borta, andra kommer nog för sent tillbaka och får till sin förtvivlan veta att de fått sparken (”Vi struntar i ditt prat om din sjuka mor, iväg med dej!”), redan är ersatta. Man tar aldrig tillfälliga ersättare. Hur som helst räknar Citroën med rörlig arbetskraft. Fort in, fort ut. En citroënarbetare stannar i medeltal ett år. ”Hög turnover” säger sociologerna. Kort och gott: folk strömmar igenom. Och inget problem för mig: bara att följa med strömmen.<br/>
I fredags lämnade jag anställningskontoret i Javel försedd med ett papper, placerad vid fabriken vid Porte de Choisy. ”Inställ er måndag morgon klockan sju hos personalchefen.” Och denna måndagsmorgon glider bilarna förbi i svetsverkstan. (s. 12-13)

----

Jag berättar också lite om mig själv. Ett slags förtrolighet uppstår mellan oss. Hans förtroende gör att han så småningom framstår i en ny dager. Han låtsas vilja vara till lags, men upproriskheten finns där hela tiden. Han har bara grävt ner den. Han är klipsk som en skolpojke. Han berättar att han i hemlighet tagit del i strejkförsök, små sabotage, flygbladsutdelning. Han blir upphetsad när han berättar hur det var på Citroën-Choisy i maj 68, hur Junot, den hatade personalchefen. Blev portförbjuden och hängdes in effifie vid stora porten, hur fabriken ockuperades och barrikaderades. Han stannade där dag och natt, sprang ärenden åt kamrater som var strejkvakter, hjälpte till att befästa fabriken och gillra fällor, ifall kravallpolisen skulle gå till attack, samtidigt som han fick vara noga med att inte synas för mycket utåt. Alltid ”ligga lågt.” (”Jag måste vara extra försiktig, förstår du.”)<br/>
Mellan vagnarna drömmer han högt om revolutionen och hans ögon lyser medan han talar med mig. Men så snart en förman visar sig sjunker han ihop, blir på nytt den strävsamme hantlangaren med oro i blicken och släpar skyndsamt iväg med sina motorhuvar och skärmar till verkstans andra ände. (s. 44)

----

Jag har mina bittra stunder. Vad har jag gjort på dessa fyra månader, annat än bilar? Jag har inte tagit jobb på Citroën för att fabricera bilar utan för att ”utföra organisationsarbete i arbetarklassen”. För att vara med och hjälpa till i motståndet, i kampen, i revolutionen. I våra studentdebatter hade jag alltid opponerat mig mot dem som hävdade att man gick in i fabriksarbetet för sin personliga utvecklings skull: att intellektuella blir jobbare, det har för mig bara ett politiskt syfte. Men nu är det just det politiska syftet som liksom kommit bort för mig. Var ska man börja? En fabrik än nånting oerhört stort. Även om den bara har tolvhundra personer. Man kan inte känna alla. Man gör bekantskaper på en slump, man blir vän med en och annan. Med närmaste grannen. Med en trevlig typ som börjar prata i matsalen. Eller i omklädningsrummet. Allt det där hjälper en att stå ut, ger litet stimulans. Men det är slumpen, och det är inte säkert att man på så sätt kommer i kontakt med de ”stridbaraste”, som man säger.<br/>
Från utsidan sett är det här att gå in på industrierna nånting självklart: man tar jobb och man organiserar. Men när man väl är inne upplöser sig detta ”insteg i arbetarklassen” i en mängd små individuella situationer, där jag inte lyckas få något fast grepp. Inte ens ordet ”arbetarklassen” har längre samma självklara betydelse för mig som tidigare. Inte för att jag kommit att tvivla på att det täcker en uppenbar verklighet, men brokigheten och rörligheten hos denna SA-befolkning som jag kastas in i har skakat om mig, uppslukat mig. Var och en här är ett fall för sig. Var och en har sin historia. Var och en funderar ut sin taktik och trevar sig fram i sökandet efter en utväg. Hur ska jag kunna orientera mig i denna fängelseliknande, mer eller mindre provisoriska värld: vem kan föreställa sig att han ska göra ”karriär” som SA? Vem upplever inte i grunden sin närvaro här och de meningslöst uppsplittrade arbetena som ett slags förfall eller olyckshändelse? Man diskuterar olika lösningar, man drömmer om att fara hem och öppna en liten affär. Många satsar på toto men lyckas bara ytterligare reducera sina magra tvåveckorslöner på fyrahundra francs. Andra gör ”stötar” på fritiden. Vilka? Och sen är det försäljning av smuggelgods. Och det svarta extraknäcket lördagar och söndagar: det är det värsta, där har man alla chanser att klappa ihop efter arbetsveckan vid bandet.<br/>
Ja, hur ska jag få grepp om det?<br/>
Jag gör en inventering, tänker efter vilka vänner jag har, vilka arbetare jag känner, hur många jag kunde tänkas samla. (s. 48-49)

----

Det händer att jag kan beskriva en strejk med ockupation och tagande av gisslan i Bretagne. Eller berätta hur arbetarna vid ett järnverk i Shanghai öppnat bräscher i murarna, för att det skulle bli förbindelse med yttervärlden och arbetsplatsen förlora sitt fängelselika utseende. Eller tala om skolväsendet i Frankrike och dess subtila metoder att sortera bort barn till arbetare och bönder. Mera då?<br/>
Trevanden.<br/>
Propaganda smulvis.<br/>
Inräkning av möjliga aktivister.<br/>
Allt det där är otillfredsställande. Det kompenserar inte de hundrafyrtiofem bilarna, som varje dag oförtrutet spottas fram. Jag hade drömt om mig själv som glödande agitator, nu är jag passiv arbetare. Fången i mitt jobb.<br/>
Ibland försöker jag analysera vad den här limstången jag tycker jag fastnat på är gjord av.<br/>
Först och främst är det arbetet. Det har störtat sig över mig. Det håller på att klämma sönder oss alla. Tio eller nio och en kvarts timmes stressade rörelser, avbrutna av ynkligt små mellanstunder då man med knapp nöd hinner andas ut. Allt annat i livet blir brutalt hoptryckt, förkrympt, sönderstyckat. Konverserandet får koncentreras till korta minuter eller till den hastiga måltiden i lunchmatsalen. Man ger sig in i en diskussion en morgon med grannen i omklädningsrummet, det handlar om en farlig maskin och om den höga olycksfallsfrekvensen hos Citroën. Man nämner siffror, man berättar hur det är i Javel. Det intresserar honom mycket, han börjar förklara vad han tycker borde göras. Några minuter har gått, arbetet som väntar skiljer en åt, var och en måste springa till sin verkstad, man lovar varann att fortsätta ikväll. När man kommer tillbaka till omklädningsrummet har över tio timmar gått, alla är trötta, man har glömt var man var någonstans, han också. Man försöker ändå att återuppta diskussionen, men han har bråttom hem, han säger bara: ”Vi får prata om det en annan gång, hej då!” och så är han försvunnen.<br/>
Tid har blivit en sällsynt vara.<br/>
Ordna ett möte. Därutanför är det verkligen ingen konst. Men här i fabriken får jag plötsligt en känsla att det vore otillbörligt att begära av sina arbetskamrater att de ska offra två-tre timmar utan tvingande orsak, bara för att diskutera vad man skulle kunna göra. Ändå är det ofta så att veckohelgen blir ganska långtråkig för dem och mest består i ett ängsligt räknande av de timmar man har kvar till måndag morgon. En del ungdomar ”slår runt”: går ut tillsammans på danshak eller på bio. Eller bara för att supa sig fulla. Men merparten av arbetarna, famför allt av invandrarna, råkar in i ett slags letargi: de rör sig långsamt, sitter och hänger på ett kafé i all oändlighet. Muskler och nerver söker återhämta sig, medan man en stund försjunker i slapphet. Även tidigare hände det att jag såg invandrare sitter orörliga och tankfulla framför ett nästan orört glas öl på kaféerna i trottonde distriktet. Förr uppmärksammade jag dem inte. Det gör jag nu. I deras blick ser jag ängslan för tiden som rinner bort och som de inte förmår göra något av, förnimmelsen av varje minut som går förlorad och närmar dem till bandets larm och en ny förintande arbetsvecka. (s. 51-52)

----

I dessa små obetydliga, dagligen iakttagna yttringar av motstånd finner jag mer anledning till hopp än i den politiska analysen. I uppgivelsens värsta stunder finns ändå en diffus, nästan omedveten visshet om en närliggande underjordisk kraft, som en dag ska bryta fram.<br/>
Vänta, alltså. Jag säger mig att något förr eller senare kommer att hända.

Och detta något händer till slut. I januari månad.<br/>
I två etapper. Mötet med Primo först. Sen en provokation från Citroën, i form av ett meddelande från ledningen.<br/>
Jag gjorde Primos bekantskap i samband med en flygblandsutdelning. Den morgonen var Yves, en ung kamrat (gymnasist) som i samarbete med mig stod för det yttre arbetet vid Citroën-Choisy, i färd med att dela ut ett flygblad som vi hade stencilerat dagen innan. Det var ett häftigt angrepp på CFT, den gula fackföreningen, vars handgångna män ännu en gång utmärkt sig genom att misshandla några fackligt aktiva arbetare vid Javel-fabrikens port.<br/>
Det är fortfarande mörkt och utdelningen sker under tystnad. I allmänhet tar de ingående arbetarna flygbladet som Yves räcker dem, viker ordentligt ihop det och stoppar det i fickan för att läsa det (eller låta något annan läsa det för sig), någon gång senare under dagen. En del börjar ögna igenom det på gående fot. Nästan ingen stanner. Den starka kylan, oron för den nya arbetsdag som börjar, alla är spända. Bara en enda arbetare hejdar sig och blir stående bredvid Yves försjunken i läsning av flygbladet, han är liten till växten, mycket rak i sin överrock. Efter avslutad läsning säger han med hög röst, som klingar så underligt stark i den iskalla luften:<br/>
”Ma, det är sant vad dom säjer här! Vi borde inte ta stryk av dom där lymlarna utan att göra nåt åt det!”<br/>
Så vänder han sig till Yves och tillfogar:<br/>
”Bravo, kamrat! Du har rätt och du är inte rädd, det är bra. Fortsätt bara!”<br/>
Och han räcker gymnasisten handen, med nästan sträckt arm och stel, ceremoniös hållning, som om det gällde undertecknandet av ett fördrag. Yves, som har rodnat av sinnesrörelse, skakar energiskt denna oväntade hand. Det är inte en obetydlig gest. Sen en tid tillbaka ställer CTF:arna nästan alltid till bråk, när någon vänstergrupp delar ut flygblad, och försöker terrorisera arbetare som tar flygbladen. […]<br/>
Tre eller fyra arbetare har stannat och ställt sig kring honom för att lyssna. Jag hade hållit mig litet avsides, som jag brukar vid utdelningarna. Jag närmar mig nu gruppen och deltar i diskussionen. CTF:s manipulationer här hos oss vid Citroën-Choisy, invandrarna som personalchefen tvingar in i den gula fackföreningen, spioneriet i fabriken och på bostadshotellen... Mannen nickar instämmande, ger exempel som jag inte kände till. ”Nej, nu måste jag gå, dom stänger snart. Hej, killar, stå på er!”<br/>
Han går in i fabriken och ger som vanligt sitt kort åt vakten. Jag följer efter. ”Jaså, du jobbar också i fabriken? I vilken verkstad? Då ses vi igen.” Vi stämmer möte i matsalen klockan tolv, för att fortsätta samtalet.” (s. 57-58)

----

Hela eftermiddagen ruvar jag på planer, ger inte akt på mina mekaniska gester. ”Hur är det egentligen?” undrar Simon mellan två lopp, förvånad att se mig så tankspridd. Jag svarar honom att jag är ursinnig över att snart behöva jobba tio timmar om dagen på nytt. Han också. Och alla är missnöjda, tillfogar han, han har redan hört flera prata om detta.<br/>
Jag träffar Primo på kaféet. Vi pular in oss i ett hörn för att få prata i lugn och ro.<br/>
Ur det samtalet föds en plan att organisera oss oberoende av facket, att samla alla dem som opponerar sig mot återbetalningen, och så strejka när dagen är inne. Jag ska med hjälp av mina kamrater utifrån, däribland Yves, som Primo redan känner, åta mig att dra och sprida flygblad som vi tillsammans skriver.<br/>
Jag förklarar min personliga situation för Primo, att jag har tagit jobb här för att delta i arbetarnas kamp i fabriken. Han är inte förvånad. Han har redan hört talas om sådana fall, och han tycker det är en bra grej. Det kan bidra till att vidga arbetarnas horisont och att få oss ner på jorden, oss revolutionära akademiker med vår alltför stora benägenhet för abstraktioner. Alla kommer att vinna på det. Och ungdomens dragning till arbetarklassen väcker sympati: studenterna har förändrats, bland borgarklassens telningar finns det nu många som förkastar sina privilegier och väljer andra sidan. Primo ser allt detta nya som något hoppfullt. Men vad som räknas är förstås vad man lyckas göra konkret. (s. 62-63)

----

Förbereda mötet. Jag sätter genast igång, passar på under rasterna, i matsalen, i omklädningsrummen, meddelar tid och plats i trängseln kring stämpeluren morgon och kväll. Likaså på kaféet.<br/>
Samtidigt tar jag itu med att förklara min situation för alla som jag tycker jag känner tillräckligt. Om vi ska agera tillsammans, skulle det vara ohederligt att dölja det.<br/>
[…]<br/>
Därute verkar det sensationellt med ”intellektuella” som jobbare, tidningarna gör en riktig legend av det. Från fabriken sett är det faktiskt inget märkvärdigt. Var och en som arbetar här har sin egen trassliga historia, har ofta upplevt mer spännande och växlande öden än studenten som för en tid blivit arbetare. Borgarna inbillar sig alltid att de har monopol på intressanta levnadsöden. Löjligt! De har monopol på det offentliga ordet, det är allt. De ställer ut sig. De andra upplever sin historia intensivt men i tystnad. Ingen föds som tempoarbetare, man blir det. Förresten är det mycket sällsynt här i fabriken att man betecknar någon som ”arbetare”. Nej. Man säger: ”Människan som arbetar i svetsen.” ”Människan som jobbar vid stötfångarna.” Människan. Jag är varken arbetare eller ”nyproletär”. Jag är ”människan som arbetar vid pendelkrokarna”. Och mitt särskilda kännetecken som ”nyproletär” intar sin blygsamma plats i myllret av öden och särfall.<br/>
Den enda verkliga skillnaden mellan mig och mina kamrater i fabriken – bland vilka det finns många improviserade arbetare som kommit från landsbygden eller från andra länder – det är att jag alltid kan återta min status som akademiker. Jag trälar som de, men jag är fri att bestämma när träldomen ska upphöra. Jag upplever mycket starkt denna skillnad – som ett särskilt ansvar. Jag kan inte utplåna den. På vilket sätt man än försöker kväsa oss, drabbar det aldrig mig så hårt som dem.<br/>
Jag ger mig själv löftet att stanna i fabriken så länge som man inte jagar bort mig, hur vår strid än kommer att sluta och hur de än kommer att behandla oss. Under inga omständigheter kommer jag att säga upp mig.<br/>
<br/>
Fredag halv fem. Vi är ett tjog personer som samlats i källarlokalen på ”Café des Sports”.<br/>
[…]<br/>
Mötet är kort.<br/>
Primo och jag förklarar vad vi vill göra: organisera motståndet mot återbetalningen genom strejk, förbereda oss att lägga ner arbetet alla dagar klockan fem på eftermiddagen, från och med den 17 februari.<br/>
Det första som måste göras är att kontakta så mycket folk som möjligt. Vi bör alltså skriva ett flygblad. Vad anser kamraterna om det?<br/>
Georges tar till orda först. Han står på vår sida, säger han, men han tvivlar på utgången. Utan att öda någon tid på allmänna betraktelser övergår han till att beskriva situationen, som vi rimligen kan förutse den. […]<br/>
Hans lilla tal har verkat som en kalldusch.<br/>
Ett tjugotal av tolvhundra, låt oss säga fyrtio om vi räknar dem som vi redan är säkra på att få med oss, visst är det lite. Vi visste det innerst inne, Georges har nu tvingat oss att bli medvetna om det på ett konkret sätt. Fabriken är ett monster som vi ska stoppa. Och om den bara går på helt lugnt, likgiltig för all vår ävlan? Georges har rätt. En riktig strejk, det är att blockera produktionen, göra så de förlorar bilar. Om vi lyckas med det, drabbar vi verkligen ledningen, det hela får en mening i alla ögon. Om inte bli vi överkörda, allt slutar i besvikelse. Citroënsystemet går stärkt ur krisen.<br/>
[…]<br/>
Kort sagt: allt återstår att göra.<br/>
Den här strejken måste man bygga upp. Tåligt. Station för station. Man för man. Verkstad för verkstad. Det är första gången jag ser frågan ur den synvikeln. Klasskrig på skyttegravsplanet. Gräsrotsnivå. (s. 63-68)

----

Med all flygbladsutdelning, alla våra små verkstadsmöten, alla sammanträden med baskommittén, alla feberaktiga taktikdiskussioner var denna propagandamånad när allt kom omkring en månad av lycka. (s. 71)

[[Kategori:Utdrag]]

Pamflett mot den weimarska livsuppfattningen

2025-09-27T16:09:29Z

Iammany:

<center>
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"
|
Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 70-73. Av [[Raoul Hausmann]].
|}
</center>

Jag förkunnar den dadaistiska världen!

Jag hånskrattar åt vetenskap och kultur, dessa eländiga skyddsanordningar för ett dödsdömt samhälle.

Inte fan intresserar det mig hur Martin Luther såg ut! Jag tänker mig att han var en liten tjockis. Han såg väl ut ungefär som Ebert. Varför skulle vi behöva läsa Buddhas tal — då är det bättre att ha en falsk föreställning om filosofiska avvikelser. Och varför ska vi behöva veta att det under kambriumperioden fanns jätteliljor som tack vare lufttrycket blev större än nutidens? Eller att 227 miljarder atomer utgör en molekyl av en tiondels kubikmillimeters storlek? Men än oviktigare än alla dessa okontrollerbara ting förefaller mig de seriösa poeterna att vara.

Varför är det bättre att vara köpman än poet? Köpmannens bedrägeri sker öppet och drabbar enbart andra människor — enligt borgerlighetens moralkodex är detta ett hedervärt beteende. Poeten bedrar sig själv när han talar i allas namn — och därmed är han dömd, avskuren från den värld som är mer än verklig. Dessa kaxar vill göra gällande att de representerar det mörka begäret hos en Gud som de inte själva tror på, men det enda de gör är att förneka alla andras existens. Dessa habegärets petarder är sanna apacher av Karl Mays nåde — Shatterhand! oh Winnetou — men inte lika verkliga som denne sachsare från den tyska hjärnans Meritzburg.

De plågas av sitt trista allvars gallbesvär, dessa litteratörer och versmakare. Redan nu spricker de ut som andliga pestbölder i tjänst hos Ebert-Scheidemann-regeringen, vars fonografiska valser de kakafoniskt understöder på samma sätt som de en gång entusiastiskt skrålade för den preussiska polisen.

Några av de mest slipade av dessa hjärnans arbetare tog genast parti — konjunkturenligt och till överklassproletärens båtnad. I skuggan av Mammons bud brusar de nu förnämt och trånar efter disciplin, lugn och ordning. Poeterna, dessa idealister med gångbart marknadsvärde, har undergrävt gemene mans visdom. Bildningsbegäret har de förvandlat till en fiktion om de rimmade ordens mervärde för att sedan slå proletärerna i skallen därmed. Nej, istället för att hjälpa rättsstatens idiotiska moral på traven, borde de i människornas medvetande ha slungat in löjets, ironins och det onyttigas vaksamhet — den orfiska galenskapens jubel. Att på så vis hålla det meningslösa i helgd utgör raka motsatsen till borgarens trygga tankar och ärliga begrepp om ära, som bara är en librettoapparat med utbytbar moralskiva.

Psykoanalysen är vetenskapens reaktion på denna ruttna pest. Alla handlingar och utfall, alla uppstigningar i det blå från de värdiga formernas bergstopp, dras ner till en medelklassnivå, kvalmig och illaluktande som ett träsk, ständigt dallrande som gelatin. Dessa fårskallar med sina slemblåsor och sina äckliga förmåga att förvandla sig till allt och alla (bara inte till ett enda), dessa personlighetens stridbara drevkarlar är t o m alltför miserabla för att falla en girig borgare i smaken.

Låt oss kväva dem i det damm som deras fasligt allvarsamma verk i sextio band samlar!

Jag är inte bara emot Potsdamsandan — jag är också emot Weimar. Goethe och Schiller har långt mer än gamle Fritz på sitt samvete: Ebert-Scheidemann-regeringen är en självklar följd av den poetiska klassicismens dumma och näriga hållningslöshet. Denna klassicism är en uniform, en metrisk maskering för ting som skyr allt vad egen upplevelse heter.

Allvarliga poeter, majoritetssocialister, demokrater — alla står de utanför det verkliga skeendets virvlar — sveper in sina futiliteter i de vördnadsbjudande förordningarnas stela drapering. Militära versfötter blandas med arior om gudar och människor. Och ut det trygga försåt som innehavet av några sedlar och ett kilo smör skänker, dyker alla pundhuvudens ideal upp: Goethes andra Faust. Allt som saknas hos Schillers rövare finns där. Och på samma sätt som dessa högtravande klassikers verk utgjorde de tyska soldaternas enda packning och var deras ständiga bekymmer, så är det omöjligt för dagens regering att sköta affärerna annorledes än i Schillers och Goethes anda. Tysklands idealisering fortskrider alltså i rask takt, de levande egenskapernas statsbankrutt kan inte undvikas — och alla musor trår sin dans därruntikring. Den förr så kristne tysken har blivit Goethe-Ebert-Schiller-Scheidemannian — bara hans gudsomhaverbarnenkärskräck för bolsjevismen kan nu slita honom från byteshandels med egedom och nyttjanderätt. Kommunism är bergspredikan i praktiken, en den ekonomiska rättvisans religion, en skön galenskap. Demokraten, däremot, är allt annat än galen — han skulle helst av allt vilja leva på småmynt och korvören. Hursomhelst är galenskapen skönare än det bleka förnuftet. Vi måste alla vara oss själva! Vi måste själva bekosta våra liv! Vad är demokrati? Livet — så som rädslan för att inte få vårt dagliga fadervårbröd har gestaltat det.

Vi vill skratta, skratta, och göra vad våra instinkter bjuder. Vi vill inte ha demokrati och liberalism, vi föraktar den andliga konsumtionens koturner. Vi fruktar inte kapitalet. För oss är anden en teknik, ett hjälpmedel — VÅRT hjälpmedel och inte någon förnäm handtvagning i all avskildhet. Vi kommer inte att klyva hår och inte att buga oss inför skenbarheter — här ser vi inget mindre än ett medel att drivna av instinkt spela vårt spel om medvetandets födelse i världens medvetna gång. Den tillbakadragna människan är för oss och våra vänner ett gissel, vi lever i det otrygga. Vi traktar inte efter det som är värdefullt och förnuftigt (sådant smickrar bara borgare) — vi vill ha det värdelösa och oförnuftiga! Vi reser oss mot Potsdam-Weimars förpliktelser — dom gäller inte oss.

Vi vill själva skapa allt — vi vill själva skapa vår nya värld!

Dadaismen är den enda av dagens konstformer som har kämpat för en förnyelse av uttryckmedlen och mot den ordningsälskande borgarens klassiska bildningsideal — för att nu inte nämna kampen mot expressionismen, denna dess sista utlöpare.

Under kriget företrädde Club Dada världen som internationell helhet, den är en internationell, antiborgerlig rörelse!

Club Dada utgjorde fronden mot “andens arbetare”, mot “de intellektuella”!

Dadaisten är mot humanismen, mot den historiska bildningen!

Han är för den egna upplevelsen!!!

Berlin, april 1919

[[Kategori:Utdrag]]
[[Kategori:Dada]]

En avant dada

2025-09-27T15:48:38Z

Iammany:

<center>
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"
|
Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 91-97. Av [[Raoul Hausmann]].
|}
</center>

[[Bild:Raoul Hausmann1.jpg|right|400px|frame|Raoul Hausmann, Självporträtt, 1931.]][[Bild:Der Kunstkritiker.jpg|right|400px|frame|Raoul Hausmann, Der Kunstkritiker, 1919-1920.]]
Vid tiden för Cabaret Voltaire ville vi “dokumentera” — vi gav ut publikationen “Cabaret Voltaire”, ett sammelsurium av de mest skilda konsttendenser, vilka just då föreföll oss utgöra “dada”. Vad dada verkligen skulle vara — det förstod ingen av oss. Vi hade nämligen inte tillräckliga begrepp om den tid vi levde i för att kunna ställa oss utanför rådande föreställningar och bilda oss en uppfattning om konsten som moraliskt och socialt fenomen. Konsten bara fanns där — det fanns konstnärer och borgare. Man älskade den ena sorten och hatade den andra. Manolescu, den store hotelltjuven, har skrivit memoarer som till stil och espirit är överlägsna allt vad kriget frambragt i tysk memoarväg. Elasticiteten är allt. Marinetti har en hel del av denna framtida litteraturtrollkarl, som spelar golf lika bra som han gaggar om Mallarmé eller — om så behövs — anlägger gammalfilologiska aspekter samtidigt som han är fullständigt klar över vilken av sällskapets damer det kan löna sig att stöta på. Den tyske diktaren är en typisk fårskalle. Han drar omkring med sitt akademiska begrepp om “anden”, diktar vid behov om kommunism, sionism, socialism och är hela tiden fylld av förundran över de färdigheter som musan förlänat honom. Den tyske diktaren har låtit inteckna diktningen. Och enligt hans åsikt är det bra med det. Han begriper inte att världen bedriver en oerhörd humbug med “anden”, och inte heller att det är bra att denna humbug bedrivs.

I hans huvud härskar en hierarki med den opoetiska, d v s merendels obildade, människan längst ner och den andliga Schillertypen, Hasenclever, som trånar efter det eteriska, högst upp. Så är det och så skall det förbli. Det räcker med att lyssna till vad gamle Schopenhauer säger i sin “Parerga” om tyskens inbilskhet beträffande sin bildning, och man inser — om man är psykolog — utan vidare det komiska och utsiktslösa i den tyske diktarens situation.

Att göra litteratur med en pistol på fickan, det var min dröm sedan en tid tillbaka. Ungefär som en rovriddare av pennan, en modern Ulrich von Hutten — så såg den bild ut som jag gjorde mig av en dadaist. En dadaist kan bara ha förakt till övers för dem som förvandlar “anden” till ett Tusculum, till en tillflykt för sina egna svagheter. Filosofen i vindskammaren är som företeelse sedan länge i otakt med tiden — men detsamma gäller också yrkeskonstnären, kafélitteratören, den spirituella sällskapsmänniskan; kort och gott den människotyp som faller till föga för intellektuella prestationer och betraktar andligheten som en välkommen begränsning, vilken i hennes egna ögon gör henne värdefullare än andra människor. Där har ni i stora drag motsatsen till en dadaist. I städerna satt de: målade sina tavlor, filade på sina dikter, tröstlösa typer till hela sin natur — med klena muskler, ointresserade av vardagens problem, fiender till reklam, till gatuliv, till de bluffar och transaktioner som dagligen sätter tusentals människors liv på spel. Livet ja! Dadaisten älskar livet, eftersom han kan kasta bort det varje dag. För honom är döden en dadaistisk fråga. Dadaisten ser fram emot sin dag, fullt medveten om att han när som helst kan få en blomkruka i huvudet. Han är naiv, han älskar tunnelbanans oljud, han är hemtam på Cooks resebyrå och förtrogen med änglamakerskornas mottagningar, bakom vars nogsamt fördragna gardiner fostren torkas av med läskpapper som sedan mals och saluförs som surrogatkaffe.

Vem som helst kan vara dadaist. Dada är inte begränsad till någon speciell konstart. Bartendern på Manhattan Bar som häller upp Curacao med ena handen och kliar sin gonorré med den andra är dadaist. Den där karln i regnrock som just påbörjar sin sjunde resa jorden runt är dadaist. Den som fullt och fast begriper att man bara kan ha idéer om man omsätter dem i liv är dadaist — en alltigenom aktiv typ som lever i handling, eftersom det är så han skaffar sig sina erfarenheter.

Den som hyr en våning på Bristol Hotel utan att veta varifrån han skall få drickspengar till tjänsteflickan är dadaist. Människan som lever på en slump, med ärliga blå ögon och dansk skalle, är dadaist. Hon kan hiva iväg sin individualitet som en lasso, hon dömer från fall till fall, hon accepterar att världen på en och samma gång rymmer muhammedaner, zwinglianer, förstaringare, vederdöpare, pacifister etc, etc. Världens brokighet är henne välkommen men föga förundransvärd.

Om kvällen spelar ett kapell nere vid stranden och hororna på sina högklackade skor skrattar dig rakt i ansiktet. Världen är rutten och falsk. Man spankulerar omkring och tänker på kvällsmaten. Men innan du hinner slå dig till bords anländer ett bud med telegram, varav framgår att alla dina grisar dött av rabies, att någon har slängt ut din frack från Eiffeltornet och att din hushållerska har fått skelettcancer. Du kastar en blick mot månen — den tycks dig vara en god investering — och så kommer samma bud med ännu ett telegram. Nu vet det berätta att alla dina höns har gått hädan i mul- och klövsjuka, att din far har stått på öronen över en dynggrep och frusit ihjäl och att din mor har spruckit av sorg inför sitt silverbröllop (kanske hängde stekpannan kvar i öronen på henne, vad vet jag?). Sånt är livet, käre vän. Dagarna växlar likt tarmarnas spasmer och du — som så ofta har fruktat att få ett fiskben i halsen — lever alltjämt. Du drar täcket över huvudet och visslar på “Den glade vandraren”. Och vem vet, ta inte ut glädjen i förskott, nästa dag sitter du kanske vid skrivbordet, med pennan i högsta hugg, böjd över din nya roman “Packet”. Vem vet! Ren dadaism, mina damer och herrar.

Under de senaste decennierna har det i Europa inte förekommit något ord eller begrepp, någon filosofi eller politisk slogan, som med sådana genomslagskraft har drabbat ett civiliserat samhälles hela föreställningsvärld. Detta är ett faktum av djup psykologisk betydelse. För alla dessa människor i kaféer och teatrar, på travbanor och bordeller, som till en början betraktade och hånade dadaismen som “ett skrattretande uttryck för modern konstgalenskap”, har den för länge sedan upphört att vara en konstriktning. Man får vara professor i filosofi med kateter vid Berlins universitet för att inte förstå att nittionio av hundra människor bryr sig lika lite om konstens riktningar, teknik och perspektiv som den berömda kon bryr sig om påskdagen. Att detta dada som påverkar dem .. om än på ett aldrig så obestämbart sätt — skulle ha anknytning till eller ursprung i konsten känner de inte längre till och det intresserar dem inte. Ett ord som till den grad påverkar massorna måste vara bärare av en idé, som rör vid just dessa massors ömmaste punkter, som får dem att skämmas, förskräckas eller glädjas i det innersta.

Vad dada till en början var och blev är av underordnad betydelse jämfört med dess senare betydelse för Europa. Dada har verkat inte som en stilla övertalning utan som ett blixtnedslag, inte som ett system hämtat ur en bok vilket först har filtrerats genom skarpa hjärnor för att sedan till slut tuggat om och om igen bli allmän egendom, utan som en heraldisk paroll utslungad från hästryggen. Det oerhörda intryck som dadaismen har gjort på den stora massan av konstnärligt ointresserade människor ligger i det vansinniga och komiska i ordet dada. Vartill strax skall fogas att detta intryck förutsätter en djupare psykologisk orsak, som hör samman med hela “mänsklighetens” situation och sociala organisation i nuet. Genomsnittsmänniskan, herrar Smith, Schulze och Dupin — denna naturens berömda serieproduktion, som slår vapnet ur handen på varje värderande intellekt men ändå är grunden för all psykologisk kunskap, fick höra talas om att dada skulle vara ett barnjoller, att det fanns människor som skrev detta joller “på sitt baner” — att några fullkomliga idioter “ville bilda ett parti” utifrån dibarnets gnäll. Det slog sig på knäna av skratt, mycket har man ju hört talas om men detta — ja, man får då säga (ja, vadå?): nä nä nä. Dada framkallade hös herrar Schulze, Smith och Dupin ett livligt minne av deras egna rättskaffens nappflaskor och söliga blöjor från anno dazumal, av det skrik som hädanefter skulle komma att lyckliggöra världen. Dada Dada Dada. Det är vad jag menar med suggestiviteten hos ordet dada. dess förmåga att hypnotisera och leda vanligt folks tankar till ting och begrepp som ingen av dess upphovsmän har tänkt på.

Valet av ordet dada i Cabaret Voltaire var självfallet selektivt-metafysiskt, ett utslag av energin hos samtliga de idéer som redan hade börjat verka — men ingen hade tänkt på dada som barnjoller. Det är en sällsynt gudagåva för en människa att förunnas vara med vid en religions födelse, eller vid uppkomsten av en idé vilken som helst som inom kort ska erövra världen. Och ändå är dada gudskelov inte en idé (och detta säger jag för att lugna alla studenter och akademiska mulåsnor) i historieböckernas “kulturprogressiva” bemärkelse utan alltigenom av flyktig karaktär. Dada vill inte vara annat än en spegel som man snabbt går förbi eller ett plakat, som i nuets grällaste färger påminner om det ena eller andra tillfället att göra av med sina pengar eller fylla sin buk. Psykologiskt talat! Om man har haft den sagolika turen att få vara med vid en sådan “sensations” födelse — ja, då är det inte utan att man skulle vilja begripa hur det kan komma sig att ett tomt läte ämnat som artistnamn åt en sångerska under de mest groteska äventyr först blir till varumärken för en smutsig kabaré, sedan till abstrakt konst, och så till barnjoller och dibarnsparti för att slutligen — nåja, jag skall inte gå saker och ting i förväg. Där har ni dadaismens sanna historia. Dada överföll dadaisterna utan deras vetskap. Det var en obefläckad avlelse, vars djupaste betydelse således var mig fördold.

Dadaisten anser det nödvändigt att vända sig mot konsten, eftersom han har genomskådat dess bedrägliga funktion som moralisk säkerhetsventil. Kanske är denna kampvilja en sista akt av itutad ärlighet, kanske är det något dadaisten gör för skojs skull, kanske saknar det hela varje rim och reson. Hursomhelst ges det goda grunder för att betrakta konsten (inklusive kultur, andlighet och gymnastikförbund) som ett enda stort bedrägeri. Och detta i synnerhet — som jag tidigare har antytt — i Tyskland, där man alltifrån barnsben proppas full med den mest skrattretande dyrkan av allsköns gudomligheter, på det att man som vuxen och god skattebetalare omedelbart likt en natt må falla på knä närhelst staten eller något annat smärre rövarband beordrar underkastelse inför en eller annan “högre ande”. Ja, jag säger det igen: hela denna andecirkus är ett stort utilitaristiskt bedrägeri. Under hela detta krig (och i synnerhet då i Sachsen där de mest infama hycklarna håller hus) har tyskarna försökt rättfärdiga sina in- och utrikesaffärer med Goethe och Schiller. Man kan i all högtidlighet (stackars sate!) proklamera kulturen som en form för nationell andlighet, men den kan också betecknas som en kompensationsföreteelse, som underkastelse inför en osynlig domstol, som veronal för samvetet. Tyskarna är mästare i att förställa sig, de är de mest utpräglade illusionisterna (i ordets varitébemärkelse) av alla folk. I varje ögonblick av sitt liv trollar de fram en sköld av kultur, ande, överhet, bakom vilken de kan dölja sina skräckslagna magar. Det är denna skenhelighet som alltid tycks fransmännen så främmande och obegriplig, likt ett tecken på djävulsk ondska. Tysken tycks inte kunna vara barnslig, han har två personligheter och dubbla utgångspunkter för sitt handlande.

Det är här inte fråga om att gå i bräschen för något nation. Fransmännen, som själva har bragt tidens chauvinism till fulländning, kan minst av alla göra anspråk på att andra folk skall betrakta dem som ''grande nation''. Tysken äger alla en idealists fel och förtjänster. Det är bara att välja. Antingen kan man betrakta denna idealism som förvränger tingen och förvandlar dem till (kadaverlydiga!) funktioner av någonting absolut — det må sedan vara vegetarianism, mänskliga rättigheter eller monarki — som ett sjukligt missfoster, eller också kan man lovsjunga den som “en bro till evigheten”, “livets mening” eller vad för slags plattityder man nu har på lager. Det där har expressionisterna gjort så det räcker. Det är sådant som en dadaist vänder sig emot av ren instinkt. Dadaisten står med fötterna på jorden och tycker om vin, kvinnor och annonser, hans kultur är framförallt en kroppskultur. Instinktivt ser han som sin uppgift att slå tyskarnas kulturideologi sönder och samman. Det är här överhuvudtaget inte fråga om att försvara dadaisten. Han handlar av instinkt, precis som när någon påstår sig vara tjuv av ren lidelse eller frimärkssamlare av rent intresse. “Idealet” växlar: den abstrakte konstnären har förvandlats till en stygg materialist (om du så vill, bäste läsare) med den svårbegripliga egenskapen att betrakta skötseln av sin mage och sina aktieaffärer som en ärligare sysselsättning än filosofi. “Men det är väl inget nytt”, hör jag genast dem skrika som aldrig kommer att kunna frigöra sig från “det gamla”. Jo, så till vida är det något oerhört nytt som att man för första gången dragit konsekvenserna av frågan “Vad är tysk kultur?” (svar: skit) och går till angrepp mot den med satirens, bluffens och ironins alla vapen — ja, i sista hand också med skjutvapen. Och det i en stor gemensam aktion.

[[Kategori:Utdrag]]
[[Kategori:Dada]]

La Dialectique peut-elle casser des briques?

2025-08-07T17:48:14Z

Iammany:

Referensverket

2025-08-07T17:32:16Z

Iammany:

__NOTOC__

<center>Om du föredrar kan du bläddra bland '''[[Special:Alla_sidor|alla sidor i text]]'''.

{|style="border-spacing:8px; margin:0px -8px;"
|class="MainPageBG" style="width:75%; border:1px solid #F2F2CE; background:#FFFFF5; vertical-align:top; color:#000;"|
{|width="100%" cellpadding="2" cellspacing="5" style="vertical-align:top; background:#FFFFF5;"

<div style="font-size:130%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">Specialsidor</div>

{| width="100%" cellpadding="10"

|valign="top" width="50%"|

[[Bild:studerakapitalet.jpg|link=Guide till Kapitalet]]<br>
'''<div style="font-size:115%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">[[Guide till Kapitalet|Guide till ''Das Kapital'']]</div>'''

|valign="top" width="50%"|

[[Bild:gemenskap1.jpg|link=Gemenskap]]<br>
'''<div style="font-size:115%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">[[Gemenskap]]</div>'''

|valign="top" width="50%"|

[[Bild:teoripraktik.jpg|link=Om "teori och praktik"]]<br>
'''<div style="font-size:115%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">[[Om "teori och praktik"]]</div>'''

|-
|}

|-
|}
</center>
----

[[Bild:Mini_undantagstillstandet.jpg|link=Stato di Eccezione]]
[[Bild:Mini_vilkenpunkt.jpg|link=Vilken punkt har vi nått?]]
[[Bild:Mini_quefaire.jpg|link=Que Faire?]]
[[Bild:Mini_vildastrejker.gif|link=Sven O. Andersson: Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet]]
[[Bild:Mini_rebirth.jpg|link=The rebirth of history]]
[[Bild:Mini_fullylux.jpg|link=Helautomatisk lyxkommunism]]
[[Bild:Mini_ogat.jpg|link=Ögats historia]]
[[Bild:Mini_shadow.jpg|link=In the shadow of the silent majorities]]
[[Bild:Mini_forgetfoucault.jpg|link=Glöm Foucault]]
[[Bild:Mini_greatfinicial.jpg|link=The great financial crisis]]
[[Bild:Mini_berner.jpg|link=Teknikens värld]]
[[Bild:Mini_envarld.jpg|link=En värld utan pengar: kommunism]]
[[Bild:Mini_unavowable.jpg|link=La Communauté Inavouable]]
[[Bild:Mini_fromriot.jpg|link=Alfredo Bonanno: From Riot to Insurrection]]
[[Bild:Mini_camus.jpg|link=Människans revolt]]
[[Bild:Mini_riot.jpg|link=Riot. Strike. Riot]]
[[Bild:Mini_247.jpg|link=24/7 – Late capitalism and the ends of sleep]]
[[Bild:Mini_cronin.jpg|link=The expanding world]]
[[Bild:Mini_darkdeleuze.jpg|link=Dark Deleuze]]
[[Bild:Mini_hypernormalisation.jpg|link=Hypernormalisation]]
[[Bild:Mini_debord.jpg|link=Skådespelssamhället]]
[[Bild:Mini_tusen.jpg|link=Mille Plateaux]]
[[Bild:Mini_nomadologin.jpg|link=Nomadologin]]
[[Bild:Mini_vetandet.jpg|link=Vetandets arkeologi]]
[[Bild:Mini_overvakning.jpg|link=Övervakning och straff]]
[[Bild:Mini_MGW.jpg|link=Filling the void]]
[[Bild:Mini_hanson.jpg|link=Small towns, austere times]]
[[Bild:Mini_commonwealth.jpg|link=Commonwealth]]
[[Bild:Mini_imperiet.jpg|link=Imperiet]]
[[Bild:Mini_preussiska.gif|link=Preussiska anarkister]]
[[Bild:Mini_crack.jpg|link=Crack capitalism]]
[[Bild:Mini_upplysningen.jpg|link=Upplysningens dialektik]]
[[Bild:Mini_annanfoucault.jpg|link=Foucaults maktanalys]]
[[Bild:Mini_facingreality.jpg|link=Facing reality]]
[[Bild:Mini_jungerarbeiter.jpg|link=Der Arbeiter]]
[[Bild:Mini_modern.jpg|link=We have never been modern]]
[[Bild:Mini_indebted.jpg|link=The making of the indebted man]]
[[Bild:Mini_obesuttna.jpg|link=De obesuttna]]
[[Bild:Mini_lenin.jpg|link=Vad bör göras?]]
[[Bild:Mini_grav.jpg|link=Gräv där du står]]
[[Bild:Mini_entwertung.jpg|link=Die grosse Entwertung]]
[[Bild:Mini_utanframtid.jpeg|link=Utan framtid]]
[[Bild:Mini_stumtvang.jpg|link=Stum tvang]]
[[Bild:Mini_meltdown.jpg|link=Meltdown]]
[[Bild:Mini_violenceoffinancial.jpg|link=The violence of financial capitalism]]
[[Bild:Mini_marxprekapital.jpg|link=Om förkapitalistiska produktionssätt]]
[[Bild:Mini_clilevi.jpg|link=Climate Leviathan]]
[[Bild:Mini_mattickjr.jpg|link=Business as usual]]
[[Bild:Mini_mattick.jpg|link=Marx och Keynes]]
[[Bild:Mini_nagle.jpg|link=Kill all normies]]
[[Bild:Mini_Holesinthewhole.jpg|link=Holes in the whole]]
[[Bild:Mini_factory.jpg|link=Factory of strategy]]
[[Bild:Mini_marxbeyondmarx.jpg|link=Marx oltre Marx]]
[[Bild:Mini_noble.jpg|link=Teknologi och klassmakt]]
[[Bild:Mini_Organisation.jpg|link=Organisation of the organisationless]]
[[Bild:Mini_hope.jpg|link=Hope against hope]]
[[Bild:Mini_DSU.jpg|link=Det stundande upproret]]
[[Bild:Mini_vanner.jpg|link=Till våra vänner]]
[[Bild:Mini_vadgora.jpg|link=Vad kan man göra?]]
[[Bild:Mini_postone.jpg|link=Time, labor, and social domination]]
[[Bild:Mini_rancierenights.jpg|link=Proletärernas natt]]
[[Bild:Mini_raunig.jpg|link=Factories of knowledge, industries of creativity]]
[[Bild:Mini_micropolitics.jpg|link=The micro-politics of capital]]
[[Bild:Mini_antimass.jpg|link=Antimassmetoder för organisering av kollektiv]]
[[Bild:Mini_reynolds.jpg|link=The coming revolution]]
[[Bild:Mini_roberts.jpg|link=The long depression]]
[[Bild:Mini_streeck.jpg|link=How will capitalism end?]]
[[Bild:Mini_tc_comm.jpg|link=Självorganisering och kommunisering]]
[[Bild:Mini_therborn.jpg|link=Frankfurtskolan - Till kritiken av den kritiska teorin]]
[[Bild:Mini_cybernetikens.jpg|link=Cybernetikens hypotes]]
[[Bild:Mini_inbordeskrig.jpg|link=Introduction à la guerre civile]]
[[Bild:Mini_tronti.jpg|link=Operai e capitale]]
[[Bild:Mini_revolution.jpg|link=Traité de savoir-vivre à l'usage des jeunes générations]]
[[Bild:Mini_vogel.jpg|link=Against nature]]
[[Bild:Mini_tyranny.jpg|link=Strukturlöshetens tyranni]]
[[Bild:Mini conspiracist.jpg|link=Conspiracist Manifesto]]
[[Bild:Mini skinfuel.jpeg|link=White Skin, Black Fuel. On the Danger of Fossil Fascism]]
[[Bild:Mini lastnight.jpg|link=The last night]]
[[Bild:Mini lavorare.jpg|link=Lavorare con lentezza]]
[[Bild:Mini maktmotmakt.jpg|link=Makt och motmakt]]
[[Bild:Mini_borjan.jpg|link=Början på allt]]
[[Bild:Mini_daskapital.jpg|link=Guide till Kapitalet]]

Fil:Mini daskapital.jpg

2025-08-07T17:31:01Z

Iammany:

Hjälp

2025-08-07T17:28:26Z

Iammany:

'''Vill du veta [http://sv.wikipedia.org/wiki/Hj%C3%A4lp:Hur_man_redigerar_en_sida hur man redigerar en sida]?'''

Den här hjälpen kommer att utökas med tiden och i takt med att användarna ställer frågor, vilket enklast görs på [[diskussion]]sidan. Tills vidare kan du använda mediawikis egna dokumentation för att finna svar på dina frågor: http://www.mediawiki.org. Wikipedia har också en utmärkt [http://sv.wikipedia.org/wiki/Hj%C3%A4lp:Inneh%C3%A5ll hjälp].

Om du vill testa dina vingar under kontrollerade former, så kan du leka runt lite i [[sandlådan]].

== Kan jag få ett konto? ==
Wikin är bara öppen för redigering av registerade användare. Om du anser att du har något att tillföra till wikin, släng iväg ett mail till [mailto:krigsmaskinen@gmail.com krigsmaskinen@gmail.com] så är det möjligt att vi ger dig ett konto här.

== Hur gör jag en omdirigering? ==
Det gör du genom att skriva <nowiki>#REDIRECT [[Sidans namn]]</nowiki> i den sida du vill hänvisa ifrån.

== Hur lägger jag in bilder i artiklarna? ==
Först måste du [[Special:Uppladdning|ladda upp bilderna]], sedan skriver du <nowiki>[[Bild:Bildensnamn.jpg]]</nowiki> där du vill att bilden ska synas. Se [http://sv.wikipedia.org/wiki/Hj%C3%A4lp:Hur_man_redigerar_en_sida hur man redigerar en sida] för mer hjälp.

== Hur tar jag bort innehållsförteckningen? ==
Lägg till <nowiki>__NOTOC__</nowiki> någonstans i artikeln.

== Hur lägger jag till bildtext? ==
Lägg till |frame|text inom hakparenteserna.

Gilles Deleuze

2025-08-07T17:27:09Z

Iammany:

[[Bild:Deleuze1.jpg|right|frame|Chic fransk filosof i inspelningsstudio.]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) var en fransk filosof.

== Introduktion ==

För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp, och han förstod sig själv som en "ren metafysiker". Under sin långa och mycket produktiva karriär utforskade en mängd filosofiska frågor. I det verk som brukar kallas hans ''magnum opus'', ''[[Différence et répétition]]'', söker han bland annat att, i Henri Bergsons efterföljd, formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''essens''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, [[Friedrich Nietzsche|Nietszche]], Kant, Bergson, Spinoza, [[Michel Foucault|Foucault]] och Leibniz) vilka alla bär Deleuzes särskilda prägel. Han författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'image-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra; han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten [[Félix Guattari]]s bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''[[Mille Plateaux]]'' (1980).

Den text av Deleuze som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen", översatt av Sven-Olov Wallenstein och utgiven tillsammans med några andra texter i miniantologin ''[[Nomadologin]]''. "Traktaten" är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de [[stat|statliga]] funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering, och innehåller även texten "Postskriptum om kontrollsamhällena" (se [[kontrollsamhälle]]).

== Biografi ==

Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år i Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands men gjorde 1975 en resa till Nordamerika tillsammans med Guattari, där han skulle komma att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.

När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).

[[Bild:Deleuzeguattari1.jpg |frame|Deleuze och Guattari|left]] Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''[[Différence et répétition]]'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på det experimentella Université de Paris VIII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987.

1969 publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten [[Félix Guattari]]. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma blir den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerar Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975) samt den monumentala "uppföljaren" till ''L'Anti-Œdipe'', ''[[Mille Plateaux]]'' (1980). ''L'Anti-Œdipe'' och ''[[Mille Plateaux]]'' bär båda undertiteln "Capitalisme et schizophrénie, och brukar, tillsammans med ''Différence et répétition'', ofta räknas till Deleuzes främsta verk. Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".

== Tänkande ==

Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof", och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition än de mer berömda sena verken. De verk som skrivits tillsammans med [[Félix Guattari|Guattari]] har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av hans karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari, och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som '''blivande''', '''mångfald''' och '''rörelse''', liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. '''Begäret''' är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera [[stat|statligt]], men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.

Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning [[Martin Heidegger|Heidegger]] och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist").

Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången, då det är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär, fullt av medvetna förskjutningar av begreppsapparaten från verk till verk. Därutöver använder han sällan samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga honom till ny förståelse och omvärderingar av sina filosofiska antaganden. Även om resultaten av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt långsamma spridningen av Deleuzes självständiga tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori.

En annan orsak till den inledningsvisa trögheten i receptionen av Deleuze skulle kunna vara hans förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man i hans verk ett fascinerande systematiskt tänkande, där till synes disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett komplext och kreativt sätt.

== Verk ==

'''De tidiga monografierna'''

De böcker Deleuze publicerade innan han med ''Différence et répétition'' (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.

'''Différence et répétition & Logique du sens'''

'''L'Anti-Œdipe & Mille Plateaux'''

'''Qu'est-ce que la philosophie?'''

[[Kategori:Deleuze & Guattari]]
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]
[[Kategori:Krig]]

Början på allt

2025-08-02T14:42:14Z

Iammany: Skapade sidan med 'Taget från [https://minervas-uggla.gitlab.io/posts/3_the_dawn_of_something/ Bloggen Minervas uggla]. ---- Det första att lägga märka till med ''The Dawn of Everything''...'

Taget från [https://minervas-uggla.gitlab.io/posts/3_the_dawn_of_something/ Bloggen Minervas uggla].

----

Det första att lägga märka till med ''The Dawn of Everything'' är att det är ganska oklart var man ska placera boken rent genremässigt. På vissa sätt ger boken ut sig för att vara ett akademiskt arbete, den har en omfattande notapparat och är skriven av två framstående forskare inom relevanta ämnesområden. På andra sätt har den en populärvetenskaplig ton och utger sig vara ett alternativ eller komplement till “big history” författare som Yuval Noah Hararis ''Sapiens'' eller Jared Diamonds ''Guns, Germs, and Steel''. Utöver detta verkar också boken vara en explicit tesdrivande bok, ett argument för ett särskilt sätt att förstå vad mänsklig frigörelse innebär. Att boken har dessa tre ganska olikartade ambitioner präglar boken på ett mycket negativt sätt, det är aldrig helt klart vad bokens utläggningar och argument är ute efter att bemöta, kommentera, eller besvara. Vi kan helt enkelt börja med titeln ''Början på allt'' som boken heter i svensk översättning, den är extremt missvisande för att Graeber och Wengrow (hädanefter G&W) helt enkelt avvisar möjligheten att säga något om mänsklighetens förhistoria och drar ett streck vid ca 10 000 f.Kr.. De skriver istället att de börjar med civilisationens historia, men människor har levt minst 95% av sin levnadstid innan civilisationer. G&W avfärdar helt enkelt möjligheten att säga något om dessa samhällen vilket i sin tur gör att de avfärdar den enorma mängd forskning och tänkande som finns om förhistoriska människor.

Jag kommer återkomma till människans förhistoria med instick från kritiken längre fram i texten men jag kommer först lyfta flera svårigheter med texten. Författarnas stora politiska tes är att människans historia, i synnerhet den nya världens samhällen, visar att människor är fria att organisera sina samhällen hur de vill, egalitära som hierarkiska, samhällen som maximerar lättja och de som präglas av nitiskt arbete. Människan är dock inte bara fri att välja hur vi ska organisera våra samhällen, hon är också fri att förändra detta och G&W visar på otaliga exempel av hur samhällen under perioder varit hierarkiska för att sedan bli egalitära och visa versa.

[[Bild:Civilisation.jpg|right]]De lyfter också exempel på samhällen som har varierande samhällsstruktur under olika årstider som bland inuiter på Grönland och präriefolk i Mellanamerika. Istället för att ställa frågan om varför samhällen blev hierarkiska menar G&W att det är mer meningsfullt att tala om varför vi fastnade i en viss sorts hierarkisk samhällsstruktur. Jag gillar poängen i detta argument men problemet är att det inte förklarar varför människor “väljer” auktoritära samhällsstrukturer, författarnas tes är att det är en sorts teater eller skådespel som över tid blir verkligt, det kan absolut stämma men det är bara under vissa förutsättningar att auktoritära strukturer kan bestå eller uppkomma över huvud taget.

Ett mycket större problem enligt mig och som i synnerhet podcasten ''[https://www.patreon.com/whatispolitics what is politics?]'' har tagit upp är att G&W avfärdar föreställningen om jämlikhet över huvud taget. De avfärdar föreställningen om att det finns egalitära samhällen eller att det ens är ett ideal att välja, de menar att allt prat om människans egalitära förflutna endast är del av rasistisk social evolutionism eller romantisk kritik. De menar vidare att pratet om vårt egalitära förflutna får oss att tro att det är omöjligt att ha fria komplexa samhällen. Samtidigt är det tydligt att de fortfarande håller fast vid en egalitär vision och i mångt och mycket håller med ''what is politics?'' definition av egalitära samhällen som ett med lika tillgång till beslutsmakt. I de absolut bästa delarna av boken visar G&W att det är fullt möjligt med stora komplexa samhällen som är egalitära, stora byar i dagens Ukraina och Moldavien, de tidiga städerna i Mesopotamien och Teotihuacan i dagens Mexiko.

=== Schismogenes ===
Nu till något mer positivt, det är inte slut på kritiken än men jag återkommer till den längre fram. Ett mycket intressant begrepp som G&W introducerar är ''schismogenesis'' eller kanske ''schismogenes'' på svenska. Ordets betydelse är kanske självklar men det handlar alltså om hur något uppstår eller uppkommer som motreaktion på något annat. G&W argumenterar, inte alltid övertygande men alltid intressant, för att närliggande samhällen ofta utvecklas i radikalt motgående riktning, om den ena gruppen är auktoritär och har slavar blir närliggande grupper hyperegalitära och så vidare. Det mest intressanta exemplet som jag kan komma på av schismogenes är ett som inte nämns av G&W av någon outgrundliga anledning: Kananiterna och Israeliterna. Till skillnad från den bibliska historien om uttåget i Egypten som för Israeliterna till Kanaan där de sedan begår folkmord på Kananiterna för att sedan etablera ett israelitiskt konungadöme så verkar det av allt att döma så att några kananiter flyttar upp i höglandet och där börjar aktivt försöka särskilja sig från de andra kananiterna. Deras materiella kultur är den samma, de har samma teknik och samma gener men de har helt annan kultur och religion med alla de regler som kännetecknar de gammaltestamentliga skrifterna. Detta skulle jag säga är det perfekta exemplet på schismogenes för att det inte finns några påtagliga tecken om att människor har fördrivits eller har radikalt annorlunda materiella förutsättningar utan helt enkelt att folket i höglandet valde att förändra sin kultur för att vara olik den kananitiska.

===Samlare-jägare ===
Nu tillbaka till kritiken. Vad säger egentligen forskningen om egalitära samhällen och människans ursprung. I avsnitt “10.1 Graeber & Wengrow’s ‘The Dawn of Everything’: What is an ‘Egalitarian’ Society?” går ''what is politics?'' igenom mycket av forskningen men för er som föredrar att läsa har även antropologen och experten på människans ursprung Chris Knight gjort en mycket initierad kritik av ''The Dawn of Everything'' [https://libcom.org/article/wrong-about-almost-everything-review-dawn-everything-david-graeber-david-wengrow här]. Det blir snabbt uppenbart att G&W antingen är fullständigt omedvetna om eller direkt ignorerar all den forskning som finns om egalitära samlare-jägare och människans tidiga historia. Sanningen är att det finns egalitära samhällen fram tills idag bland det som kallas “direkt konsumtions samlare-jägare”. Det som utmärker dessa samhällen är att de endast samlar och jagar till sig så mycket mat de behöver och endast “äger” vad de kan bära med sig. Dessa samhällen präglas av att ha minimal eller obefintlig arbetsdelning, ja kvinnor gör mer samlande än män och män jagar i större utsträckning än kvinnor men det är inte fasta roller och män kan samla och kvinnor jaga utan att det uppfattas som något problem. De är egalitära så att det inte finns någon särskild grupp ledare, ingen hövding och inga klaner. Viktigt att påpeka vilket G&W gör är att det finns samlare-jägare som inte är egalitära men det gäller samlare-jägare som inte präglas av direkt konsumtion och som ofta är bofasta och nomadiska. Dessa kan till och med ha kungar och slavar som G&W gärna påpekar. Men direkt konsumtions samlare-jägare är inte det för att de är “outvecklade” eller “primitiva” utan för att de medvetet valt att leva på det sättet eftersom det är så de är mest fria. De har ofta kunskap om jordbruk och hierarkier och har starka strukturer för att motverka att hierarkier ska uppstå. Idag är samlare-jägare bortträngda och lever ofta på ofördelaktiga ställen.

Chris Knight argumenterar för att vi borde förstå människans förhistoria som ett resultat av en politisk revolution. En revolution där människan som har både instinkter och drifter som rör oss i riktning av hierarki och dominans och instinkter för solidaritet väljer det egalitära samhället och att denna samhällsform snabbt visar sig vara bättre vilket leder till att andra grupper människor tar upp den. Om en majoritet i en grupp väljer solidaritet och jämlikhet har det inget att säga att en liten grupp tidigare har monopoliserat makt och resurser. Det är framförallt detta som skiljer oss från andra människoartade apor, vår förmåga att komma fram till att vi kan organisera våra samhället på egalitära sätt. Att människan har gjort detta betyder att vi kan göra det igen, det indikerar inte som G&W påstår att man menar att det enda sättet att ha fria och egalitära samhällen är om vi lever som direkt konsumtions samlare-jägare och deras egna exempel på egalitära storskaliga samhällen visar att detta är möjligt. Samtidigt måste vi ställa oss frågan varför fastnade vi? Alltså den frågan som G&W också ställer.

=== Produktionssätt ===
Den [[kommunisering]]steoretiska tidskriften [[Troploin]] har också kritiserad ''The Dawn of Everything'' för att ignorera [[produktionssätt]]. Detta tar även Chris Knight upp och så även podcasten ''what is politics?''. G&W argumenterar för att produktionssätt är ett förlegat evolutionistisk och rasistiskt sätt att se på samhällen. Vad de syftar på är olika stadiemodeller där människans utveckling ses som linjär uppdelad i olika steg som i världsåskådningsmarxismens stadier: primitiv kommunism, slavsamhälle, feodalism, kapitalism, socialism, kommunism. Denna stadiemodell är typisk för 1800-talets evolutionistiska tänkande och återfinns även inom liberala läger och den så kallade Whig skolan. Problemet är att G&W slåss mot en väderkvarn, ingen seriös historiker, arkeolog eller antropolog tror längre på att historien har en sådan teleologisk utvecklingsgång, visst den synen är dominerande i den sortens pop-big-history som denna boken på vissa sätt positionerar sig mot men det är inte seriöst att använda Steven Pinker, Yuval Hariari eller Jared Diamond som exempel vad verkliga forskare säger och tänker.

Men även om vi bortser från halmgubben med teleologisk historiesyn är G&Ws kritik mot produktionssätt djupare än så. I sin ständiga vilja i att demonstrera att människor “väljer” sitt sätt att organisera samhället på och fritt kan byta mellan olika sätt att organisera samhällen menar författarna att tanken om att produktionssätt är bestämmande, åtminstone i någon utsträckning är missvisande. All seriös forskning om produktionssätt menar dock att a. de inte är teleologiska och b. att de inte är deterministiska. Istället menar förespråkare för att ta hänsyn till produktionssätt att produktionssätt sätter gränserna för vilken sorts samhälle man kan ha. Är man direkt konsumtions samlare och jägare finns inte så många sätt att organisera samhället på som inte är hyperegalitära, är du pastoralist är det väldigt sannolikt att ägandeförhållande och släktskap blir viktiga vilket i sin tur leder till våldsamt patriarkat. Det är inte deterministiskt men det är fortfarande bestämmande det är som Marx gamla devis som dessutom G&W parafraserar: “Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande.”2

Men Troploins [https://www.troploin.fr/node/108 kritik] går ännu längre. Tropoloin tar upp mycket av den kritiken jag framfört med hjälp av framförallt Chris Knight men går vidare till att kritisera G&Ws avfärdande av produktionssätt ännu vidare. De svarar att ja vi kan ha samma produktionssätt och mycket olika samhällen. De tar upp att alla tre parter i andra världskriget, de allierade, axelmakterna och Sovjetunionen alla hade kapitalism men ändå såg varandras samhällssystem som ömsesidigt uteslutande.3 De tar vidare upp detta exempel:

:Today’s Chinese consumer society is compatible with one-party rule, and capitalist Switzerland differs amazingly from capitalist Saudi Arabia. Does that prove the unreality of capitalism as a worldwide production system? And if we define the bourgeois class as those who own the means of production and have the power to hire labour to work for them, should we regard the concept as invalid because it lumps together Elon Musk and the restaurant owner who employs a cook and two waitresses ?

Även om samhällen artar sig mycket olika kan de ha samma produktionssätt och det kan vara av vikt att bekämpa detta produktionssätt som sådant. Problemet för Troploin med G&Ws argumentation och även deras koncept “baskommunism” är att det låter oss bortse från att skapandet av ett fritt, egalitärt samhälle skulle kräva att vi gjorde oss av inte bara hierarkiska strukturer och auktoritära styren utan att vi gör av oss med ett helt produktionssätt. Vi kan inte bara välja att göra mer baskommunism utan vi måste faktiskt ändra sättet vi producerar på. Ja du kan ha mer egalitär och fri kapitalism tänk Sverige på 80-talet kontra Saudiarabien eller Nazityskland men oberoende av detta förblir vi ofria och förslavade under kapitalet och ingen baskommunism kan ändra på detta innan vi omkullkastar det kapitalistiska systemet och börjar bygga ett kommunistiskt samhälle.

=== Sammanfattning ===
Jag kan inte säga annat än att jag är besviken på denna bok. Jag trodde att jag skulle få nya upptäcker om människans ursprung men får istället en fullständig ovilja av att ta del av den forskning som finns, ett avfärdande av hela discipliner för att de inte passar med författarnas egna förutfattade föreställningar. Samtidigt finns det intressanta exempel på exempelvis egalitära städer och jordbrukssamhällen som ofta glöms bort och det är såklart viktigt att påpeka att vi inte är dömda till att leva i hierarkiska, auktoritära och ofria samhällen, att vi kan välja kollektiv att skapa ett annat samhälle. Men när man tar bort först exemplen på att detta faktiskt har varit historiskt möjligt och är så vi kom till, när man tar bort produktionsförhållanden som förklaringsmodell blir man handikappad. Jag hade hoppas att jag kunde säga att denna bok är bättre än regelrätt trams som Jared Diamond, Steven Pinker eller Yuval Harari men tyvärr gör denna boken för många fel. Som ''what is politics?'' säger, analysen i denna boken gör dig direkt dummare. Ja det finns intressanta koncept och exempel men de överskuggas av att hela föreställningsvärden, hela idén som Graeber och Wengrow prackar på en gör en mer efterbliven. Den vänder inte upp och ner på vår förståelse av historien på ett emancipatoriskt eller ens vetenskapligt sätt utan på ett sätt som gör oss politiskt dummare.

Fil:Civilisation.jpg

2025-08-02T14:41:03Z

Iammany:

Referensverket

2025-08-02T14:26:24Z

Iammany:

Referensverket

2025-08-02T14:25:56Z

Iammany:

2025-06-17T17:05:29Z

Iammany:

[[Bild:Krig.jpeg|center]]

Varför tala om krig? Det kan tyckas som både överdrivet och rent av farligt. Men det finns flera anledningar att faktiskt göra det. När [[Tiqqun]] [[Introduction à la guerre civile|introducerar kriget]] talar de först om principer, metafysik, [[livs-form]], men snart också om annat. Och för de flesta är det säkerligen mer konkreta fenomen som får dem att tala om krig. Protester och motstånd, hur harmlösa och patetiska den än må vara, hanteras av stater idag mer i termer av '''upprorsbekämpning'''. Militärt utrustad polis kontrollerar gatorna när övervakningssystemen, trots allt mer sofistikerade tekniker och algoritmer, inte räcker till. Och behövs mer åtgärder är de styrande inte sena med att införa [[Stato di Eccezione|undantagstillstånd och dekret som sätter rättsordningen ur spel]].

Vad som kan tyckas vara en eskalering av särskilda konflikter – med de av etablissemanget utsedda fienderna; "muslimer", "ligister", "extremister", etc – bör snarare, enligt krigsdiskursens förespråkare, förstås som ett sammanbrott av samhällets struktur, alla de uppdelningar som samhällelig "dialog" och samförstånd baserades på. Vad vi ser är egentligen inte övertramp av lagens ramar utan [[suveränitet]]ens ultimata uttryck. Det har teoretiserats i termer av en [[Imperiet|Imperiets globala ordning]]. Snarare än undantag har vi att göra med en ny normalitet som rättfärdigar sig med hjälp av lagens befästning i suveränitetens undantag. Ordningen, det normala tillståndet, har sin säkerhet och grund i det våld och den [[Biopolitik|biomakt]] som normaliseras av [[Staten|statsapparaterna]] och den härskande [[ideologi]]n.

I slutändandan tvingar krigstillståndet oss att välja sida. Oavsett om vi gillar det eller inte forcerar krigets fält oss till den ena eller andra polen. Det finns ingen neutral position. Du kan gå under jorden och fly, men du kommer inte undan polariseringen. Det är i alla fall den utmaning som [[Georges Bataille|Bataille]], Fanon, Sarte, [[Michel Foucault|Foucault]], [[Gilles Deleuze|Deleuze]] & [[Félix Guattari|Guattari]], Virilio, [[Tiqqun]], [[Giorgio Agamben|Agamben]] och många andra, ställer oss inför.

Böckerna: först och främst Foucaults föreläsningar, av vilka de relevanta endast ''"Samhället måste försvaras"'' finns i svensk översättning än. Delvis i Foucaults efterföljd utvecklade Deleuze & Guattari teorin om [[krigsmaskin]]en, som finns samlad separat i ''[[Nomadologin]]'' men bäst läses i ''[[Mille Plateaux|Tusen platåer]]'' ihop med platåerna om mikropolitik och infångning. Virilio har i flera böcker behandlat kriget; mest relevant här är ''Pure war''. Idag är det framför allt '''de osynliga''' som tagit upp utmaningen; deras [[Introduction à la guerre civile|Introduktion till inbördeskriget]] är den mest utvecklade behandlingen men upprepningar och utvecklingar förekommer i [[Det stundande upproret]] och [[Till våra vänner]].

Andra relevanta källor är Franz Fanons ''Jordens fördömda'' (där Sartres förord är särskilt relevant) och [[Georges Bataille]]s lite mer esoteriska ''On Nietzsche''. Mer samtida är Reza Negarestanis ''Cyclonopedia'', och Eric Alliez & Maurizio Lazzaratos ''War and capital''.

----

::'''Skaffa vapen. Gör allt som är möjligt för att det ska bli onödigt att använda dem. Mot armén är den enda möjliga segern politisk.'''

::''Det finns inget fredligt uppror. Vapen är nödvändiga; men det handlar om att göra allt för att det ska bli onödigt att använda dem. Ett uppror handlar mer om att ta upp vapnen och upprätthålla en "beväpnad närvaro" snarare än att bedriva väpnad kamp. Vi behöver göra en klar åtskillnad mellan att vara beväpnade och att använda vapen. Vapen är en konstant i revolutionära situationer, men dess användning är sällsynt och knappast avgörande i de väsentliga vändpunkterna: 10 augusti 1792, 18 mars 1871, oktober 1917. När makten ligger i rännstenen räcker det med att ta ett steg över den.''

::''På grund av avståndet som separerar oss från dem har vapnen fått en slags dubbelkaraktär av fascination och avsky som vi bara kan övervinna genom att hantera dem. En autentisk pacifism kan inte innebära att vägra vapnen utan bara att vägra att använda dem. Pacifism utan att vara kapabel att skjuta ett enda skott är inget annat än en teoretiskt formulerad impotens. En sådan a priori-pacifism är en sorts preventiv avväpning, en ren polisoperation. I verkligheten är frågan om pacifism bara seriös för de som är förmögna att öppna eld. I detta fall blir pacifismen en symbol för kraft eftersom det bara är ur en extrem styrkeposition vi är friade från behovet att skjuta.''

::''Från en strategisk synvinkel framstår den indirekta asymmetriska aktionen som den mest effektiva sorten, den som bäst passar vår tid: du går inte i frontalangrepp mot en ockuperande armé. Med det sagt, är utsikten av ett Irakliknande stadsgerillakrig som bara fortsätter utan några möjligheter att gå på offensiven, något som är mer att frukta än att önska.'' Militariserandet ''av inbördeskriget är upprorets nederlag. De röda lyckades vinna först 1921, men då var redan den ryska revolutionen förlorad.''

::''Vi måste räkna med två sorters statliga motreaktioner. En öppet fientlig och en mer listig och demokratisk. Den första uppmanar till att vi ska krossas helt medan den andra är en mer subtil men obeveklig fientlighet som försöker rekrytera oss. Vi kan besegras både av en diktatur och av att reduceras till att enbart motsätta sig en diktatur. Förlust handlar lika mycket om att förlora kriget som att förlora /valet/ om vilket krig man ska föra. Båda är möjligt, som Spanien 1936 bevisade: revolutionärerna besegrades dubbelt, av fascismen och av republiken.''

::''När situationen blir allvarlig ockuperar armén terrängen. Om man ska bege sig in i strid eller inte med dem är inte självklart. Det skulle krävas att staten är beredd att begå ett blodbad, vilket för stunden inte är något annat än bara ett hot, lite som kärnvapenhotet har använts de senaste femtio åren. Även om den har varit skadad ett tag, så är den statliga besten fortfarande farlig. En massiv folkmassa kommer att behövas för att utmana armén, folk som beblandar sig i dess led och fraterniserar med soldaterna. Vi behöver en 18 mars 1871. När armén går ut på gatorna, då har vi en upprorssituation. När armén väl sätts in påskyndas utgången. Alla kommer att tvingas välja sida, att välja mellan anarkin och fruktan för anarki. Ett uppror triumferar som politisk kraft. Det är inte omöjligt att besegra en armé politiskt.''

::— [[Det stundande upproret]]

----

'''Undantagstillstånd, upprorsbekämpning och polisens militärisering:''' [https://roarmag.org/essays/war-on-dissent-netpol/ War on dissent] - [https://roarmag.org/essays/authoritarianism-state-of-control/ Managing disorder: towards a global state of control?] - [https://sites.google.com/site/vagabondtheorist/policing-on-the-global-scale Policing On the Global Scale] - [https://roarmag.org/essays/counterinsurgency-dousing-the-flames-of-minneapolis/ Counterinsurgency: dousing the flames of Minneapolis] - [https://www.rand.org/pubs/documented_briefings/DB311.html Swarming and the Future of Conflict]

'''Samhällets och politikens implosion:''' [https://www.tillfallighet.org/tillfallighetsskrivande/the-revolt-eclipses-whatever-the-world-has-to-offernbsp-idris-robinson "The revolt eclipses whatever the world has to offer"] - [http://insurgentnotes.com/2022/12/two-short-texts-on-the-conflict-in-ukraine/ Two Short Texts on the Conflict in Ukraine] - [https://baudrillardstudies.ubishops.ca/baudrillard-and-war/ Baudrillard and war] - [https://antipolitika.noblogs.org/post/2024/05/25/a-call-against-arms/ A CALL AGAINST ARMS - systemic drivers of the war(s) and an autonomous, anticapitalist anti-war position] - [https://illwill.com/new-world-order Political Conditions for a New World Order] - [https://illwill.com/the-magma-of-global-capitalist-war The Magma of Global Capitalist War] - [https://www.youtube.com/watch?v=UMjB-gYVRrs Military Metaphysics: Toward a Materialist Philosophy of War]

'''Etik och antropologisk negativitet:''' [https://illwilleditions.com/weapons-and-ethics/ Weapons and Ethics] - [https://illwilleditions.com/at-the-wendys/ At the Wendy’s: Armed Struggle at the End of the World] - [https://www.youtube.com/watch?v=iCWUOYORMlU The Empire Never Ended intervju med CrimethInc, del 2] - [http://insurgentnotes.com/2022/12/two-short-texts-on-the-conflict-in-ukraine/ Two Short Texts on the Conflict in Ukraine]

'''Krigsekonomi:''' [https://www.angryworkers.org/2024/06/15/on-the-connection-between-war-and-capitalism-the-abc-of-the-war-economy/ On the connection between war and capitalism: The ABC of the war economy] - [https://www.angryworkers.org/2023/02/28/the-capitalist-war-translation-of-material-for-the-international-debate/ 'The capitalist war' - Translation of material for the international debate]

[[Kategori:Krig]]
[[Kategori:De osynliga]]
[[Kategori:Deleuze & Guattari]]