Brutus Östling:
Den ”andra” arbetarrörelsen och reformismens framväxt

Första upplagan
© 1980 Brutus Östling och Federativs förlag
Redigering: Ingemar E Nilsson
Omslagstypografi: Olle Snismarck
ISBN 91-85016-72-1
Tryckeri AB Federativs, Stockholm, 1980
Federativserien 29
Digitaliserad, en smula redigerad och upplagd på nätet januari 2005.

Innehåll

Bokens baksidetext
Kommentar
Inledning
I. Något om kapitalismens genombrott
II. Hantverksarbetare och outbildade arbetare: skilda kampformer
III. Arbetarrörelsens framväxt
IV. Arbetarrörelsen expanderar
V. Ekonomisk och politisk kamp
VI. Institutionaliseringen av intressekampen i den borgerliga staten
Exkurs: Max Weber och reformismens integration i den borgerliga staten i Tyskland
Avslutning och sammanfattning


Bokens baksidetext

Den ”andra” arbetarrörelsen och reformismens framväxt beskriver den svenska arbetarrörelsen utveckling från industrialismens genombrott fram till den allmäna rösträttens genomförande, hur reformismen tog form och kom att dominera, hur kampen för socialismen kom i motsättning till kampen för förbättringar inom systemet.

Brutus Östling visar hur reformismens framväxt låter sig förstås som ett reslutat av de erfarenheter arbetarna gjorde i sin dagliga praktik och av styrkeförållandena i klasskampen och inom arbetarröelsen. I centrum för framställningen står motsättningarna mellan yrkesutbildade och outbildade arbetare, mellan kampen för högre lön och kampen som tar sin utgångspunkt i den omedelbara produktionsprocessen.


Kommentar

Den ”andra” arbetarrörelsen och reformismens framväxt skrevs som en del av ett specialarbete på gymnasiets samhällsvetenskapliga linje vintern 1978-79. Därefter har det genomgått rätt omfattande språkliga förändringar samtidigt som notapparaten och ett inledande teoretiskt kapitel om kapitalismen strukits. Manuskriptet har också diskuterats på en träff i Nordiska Sommaruniversitetets ”socialisationsteorikrets” i Stockholm april -79. Deltagande var Donald Broady, Richard Estréen, Lena Hellblom, Anders Jansson, Göran Lidén och Ann Petersson. Därtill har Göran Bergström och John Tidblom läst manus och kommit med konstruktiv kritik. Tyvärr har jag inte i alla avseenden lyckats tillgodogöra mig deras vettiga kommentarer, och de kan inte på något sätt lastas för framställningens utformning.

Författaren


Inledning

Man kunde skriva en hel historia över de uppfinningar som gjordes efter 1830 och som endast hade till uppgift att tjäna som kapitalets vapen mot revolter. (Marx: Kapitalet)

LKAB-strejken 1969-70, liksom ett flertal av de ”vilda” strejkerna under framförallt 1970-talets första hälft, skilde sig från de tidigare stora strejkerna på två sätt. För det första genom att organiseringen skedde utanför fackföreningsrörelsen genom en verkligt bred mobilisering bland alla arbetare. Arbetarna ställde upp mangrant på stormöten och strejkdemonstrationer. För det andra genom att kraven tog sin utgångspunkt i den upplevda verkligheten i produktionsprocessen, i arbetarnas sinnliga erfarenhet av kapitalets förtryck. Kraven gällde inte bara löneförhöjningar, utan de konkreta arbetsvillkoren. I sin förlängning gällde kampen makten över själva produktionen. ”Vi är människor, inte maskiner” var en spontan och ofta förekommande paroll under strejken.

Gruvstrejken 69-70 väckte en rad viktiga frågor om arbetarrörelsen och dess förhållande till kampen inom produktionen. Framförallt började man fråga sig varför fackföreningsrörelsen och socialdemokratin – som trots allt borde försvara arbetarnas intressen – aktivt motverkade arbetarnas krav på ökad kontroll över sitt eget arbete. Hur kommer det sig att arbetarrörelsen aldrig har satt styrka bakom kravet på makten över den omedelbara produktionsprocessen?

Svaret kräver bl a en analys av kapitalismens och arbetarrörelsens utveckling rent historiskt. Med den här framställningen försöker jag ge en provisorisk beskrivning av den svenska arbetarrörelsens utveckling fram till 1917. I centrum för framställningen står motsättningarna mellan yrkesutbildade och outbildade arbetare, mellan kampen för högre lön och kampen som tar sin utgångspunkt i den omedelbara produktionsprocessen. Det är min förhoppning att framställningen ska rättfärdiga att tyngdpunkten lagts här samt att detta inte ska få skymma att den övergripande motsättningen står mellan arbete och kapital. Jag kommer därför att försöka se dessa motsättningar i förhållande till samhällets och arbetarrörelsens utveckling i dess helhet.

Först vill jag emellertid relatera denna framställning till den tidigare forskningen kring arbetarrörelsens historia.

Kort om historieskrivningens historia

Det har skrivits åtskilliga hyllmetrar om den svenska arbetarrörelsen och dess tidiga historia. Tolkningarna har varit många och skiftande. De tidiga ansatserna att skriva om arbetarrörelsens historia präglades av en starkt empiristisk inriktning. Från första världskriget fram till mitten av 30-talet utkom en rad undersökningar och beskrivningar av organisationernas historia, deras framväxt, uppbyggnad, medlemsstruktur osv. Framställningarna saknade teoretiska ambitioner, men var å andra sidan imponerande faktasamlingar. (jmf t ex Lindgren 1927; Hansson 1923; Magnusson 1921) De beskrev utvecklingen, men förklarade den inte. Den praktiska politiken ställdes i centrum, medan motsättningar och avvikande åsikter knappast berördes. Inom partiet har man ”från tidig tid varit ytterst angelägen om att ‘rätt’ person sattes att skriva partiets historia”. (Björlin 1977) Historieskrivningen fick en legitimatorisk karaktär.

1936 tog Ture Nerman initiativ till ett av SAP och LO understött forskningsprojekt om den svenska arbetarklassens historia. Nermans mening var att partiet och fackföreningsrörelsen skulle vara med och styra projektet. Emellertid gled det snabbt ur rörelsens händer och förvandlades till en angelägenhet för en krets akademiska forskare med Herbert Tingsten i spetsen. Det väsentligt nya i projektet kvarstod dock, och bestod dels i att man började koncentrera intresset på arbetarklassen istället för på den organisatoriska utvecklingen, dels i att det kom att präglas av ansatser till förklaringar av den historiska utvecklingen i dess helhet.

Det senare innebar också att arbetarrörelseforskningen fick en mer politisk karaktär. Ortodoxin började ifrågasättas. Tingstens anti-marxistiskt präglade bidrag om Den svenska socialdemokratins idéutveckling (1941, nyutgåva 1967) ställde frågan om reformismens ”genombrott” genom att hävda att socialdemokratin från början stod för en marxistisk och revolutionär tradition, men att partiet på 1930-talet bröt med denna – därför att den praktiska politiken visat dess felaktighet. Tingstens arbete gav upphov till en politisk debatt om den tidiga arbetarrörelsens historia, men hans kritiker var alltför låsta vid tyngdpunkten på den ideologiska utvecklingen – istället för på den samhälleliga helheten – för att kunna bemöta Tingstens tes.

Revolutionärt förflutet?

Med Tingsten hade den problematik (eller frågeställning) som kommit att dominera ända fram till idag blivit formulerad. Har den svenska arbetarrörelsen ett revolutionärt förflutet eller ej? Och i så fall, vid vilket skede övergav man detta revolutionära förflutna? (jmf Ekdahl/Hjelm 1978)

Partikommunisten Knut Bäckström hävdar också han ett brott mot ett revolutionärt förflutet – i Arbetarrörelsen i Sverige (1958). Hans förklaring blir dock om möjligt ännu mer idealistisk än Tingstens. Socialdemokratin var ursprungligen marxistisk och revolutionär. Emellertid skulle partiledningen med Branting i toppen ha tagit kraftigt intryck av Bernsteins revisionistiska marxism. Som en följd av detta inflytande på ledningen skulle rörelsen under 1900-talets första årtionden ha drivits mot en reformistisk politik.

Under 1960-talet växte reaktionen mot Tingstens historieskrivning. Hypotesen om ett brott mot ett revolutionärt förflutet ifrågasattes. Leif Lewin gav 1967 ut sin avhandling Planhushållningsdebatten , i vilken han från en socialdemokratisk ståndpunkt försöker avvisa såväl Tingstens höger- som Bäckströms vänsterkritik för att på så sätt ”rädda” det socialdemokratiska idéarvet. Lewin driver tesen att den moderna socialdemokratin bara utgör en till dagens samhälle anpassad och modifierad tillämpning av marxismen. Marx vetenskapliga socialism och revolutionära hållning amputeras och Marx förvandlas till idealist. Arbetarrörelsens utveckling eller kontinuitet förvandlas eller reduceras till en idéhistorisk kontinuitet.

De skärpta samhälleliga motsättningarna från slutet av 60-talet har gett en ökad betydelse åt den tidiga arbetarrörelsens historia och försöken att tolka den. Skilda politiska ståndpunkter har hämtat näring ur eller legitimerats av skilda tolkningar av den tidiga arbetarrörelsens utveckling. Motsättningarna i samhället och inom den politiska vänstern har återspeglats i kampen om arbetarrörelsens historia. Ståndpunkter liknande Lewins och Tingstens har fått legitimera dagens socialdemokratiska praktik, liksom Bäckströms förräderites tagits som intäkt för stora delar av vänsterns politik.

Försök att bryta med idealistiska förklaringar

Under 1970-talet har ett flertal arbeten publicerats som försökt bryta med både Tingstens pragmatiska ståndpunkt och Lewins respektive Bäckströms idealistiska förklaringar. De har framkommit i spåren efter -68, den nya vänstern och kritiken av den traditionella arbetarrörelsen.

Christina Gynnas och Eva Mannheimers Studie i den svenska arbetarklassens uppkomst (1971) driver tesen om ett icke-revolutionärt förflutet. De tar, i sin förklaring av reformismen, sin utgångspunkt i att SAP bildades i huvudsak på grundval av fackföreningarna. Det övervägande arbetet inom den tidiga socialdemokratin kom därigenom att bestå i att organisera och leda den fackliga kampen. Det politiska perspektivet kom på så sätt att underordnas den ekonomiska, fackliga kampen, och det spontana arbetarmedvetande (”tradeunionismen”) som de menar utmärker denna.

Sune Sunesson har i sin avhandling Politik och organisation (1974) en annan uppfattning. Den reformistiska politiken eller praktiken skulle, enligt Sunesson, vara en följd av att rörelsen redan från början präglades av en stark lasselleansk eller statsvänlig ideologi. Liksom Gynnå/Mannheimer poängterar han alltså reformismens kontinuitet, men förklarar den på motsatt sätt med att den politiska delen av arbetarrörelsen genom sin statsuppfattning kom att dominera den fackliga rörelsen. Medan Gynnå/Mannheimer överbetonar den ”tradeunionistiska” ideologin, bär Sunessons arbete spår av en idealistisk förklaringsmodell. Han förklarar aldrig varför den lassalleanska ideologin kunde få en sådan förankring.

Kenth-Åke Andersson försöker i sitt ofullbordade arbete Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom (1974) skapa en historisk strukturell förklaring av reformismen. Emellertid kommer han att betona kontinuiteten alltför kraftigt och ser ingen väsentlig skillnad mellan de liberala arbetarföreningarna och den tidiga socialdemokratin.

Claes Fredelius söker i Det socialdemokratiska försöket (1977) förklaringen till reformismens dominans i den svenska kapitalismens ”sena” framväxt och i att socialdemokratin och fackföreningsrörelsen kom att växa fram samtidigt. Tillsammans med den lågt utvecklade klasskampen skulle detta vara orsaken till att reformismen och den lassalleanska statsuppfattningen kommit att dominera.

Nödvändigt att skifta problematik

De första försöken att beskriva arbetarrörelsens historia hade en empirisk slagsida. De idéhistoriska ansatserna att bryta med den empiristiska traditionen skapade en ny problematik samtidigt som de oftast ledde till idealistiska förklaringar. De senare årens arbeten har försökt bryta både med den tidiga historieskrivningens fixering vid de officiella dokumenten, partiprogrammen, resolutionerna, kongressprotokollen osv och med den idéhistoriska riktningens idealistiska förklaringsmodeller. Reformismens genombrott har i ökad grad setts i perspektivet av den samhälleliga utvecklingen i dess helhet och mot bakgrund av klasskampen.

Emellertid har även det senaste decenniets diskussion i hög grad varit fångad i den tidigare diskussionens problematik huruvida arbetarrörelsen har ett revolutionärt förflutet eller ej. Detta har hos exempelvis Kenth-Åke Andersson lett till en kraftig överbetoning av kontinuiteten i reformismen, som fått något av en naturlagsbunden nödvändighet över sig. Blomqvist/Östberg har i två artiklar (1977 a; 1977 b) kritiserat Andersson för denna absolutifiering av reformismen, men i försöken att ge en egen förklaring till reformismens genombrott övertar man okritiskt Bäckströms idealistiska förklaringsmodell.

Det är med andra ord nödvändigt att bryta med den tidigare diskussionens ”ideologiska problematik”, för att tala med Althusser, eftersom denna förhindrar en verkligt materialistisk och icke-deterministisk förklaring av reformismens dominans.

För att kunna se reformismens framväxt som en historisk process måste den tidigare dominerande problematiken överges. Istället för att ställa frågan om den svenska arbetarrörelsen har ett revolutionärt förflutet eller inte, bör man söka analysera hur reformismen i kamp med andra tendenser tar form och kommer att dominera inom rörelsen. (Ekdahl/Hjelm 1978 s 12)

Reformismen blir ur detta perspektiv inte alls nödvändig, utan låter sig förstås som ett resultat av de erfarenheter arbetarna gör i sin dagliga praktik och av styrkeförhållandena i klasskampen och inom arbetarrörelsen. Skiftet av problematik eller frågeställning är alltså en nödvändig utgångspunkt för en historisk analys av reformismens framväxt, om vi vill undvika att falla in i den tidigare historieskrivningens idealistiska eller deterministiska förklaringsmodeller. Ingenting är givetvis garanterat för det. Det nuvarande forskningsläget (uppsatsen bygger på andrahandskällor) och det övergripande perspektivet gör naturligtvis att framställningen bitvis blir programmatisk.

Litteratur:

Althusser L (1970) – Att läsa kapitalet I, II (Bo Cavefors)

Althusser L (1976) – Marxisme og klassekamp (Aurora)

Andersson K-Å (1974) – Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom (Röda Rummet)

Björlin L (1977) – ”Historia och politik. Kring den socialdemokratiska historieskrivningen” (i Meddelanden från Arbetarrörelsens arkiv nr 2/3 -77)

Blomqvist/Östberg (1977a) – ”Socialdemokratins internationella rötter” (i Fjärde Internationalen nr 2 -77)

Blomqvist/Öberg (1977b) – ”Den tidiga socialdemokratin” (i Fjärde Internationalen nr 3 -77)

Bäckström K (1958, 1971) – Arbetarrörelsen i Sverige , del l (Arbetarkultur), del 2 (Rabén & Sjögren)

Ekdahl L-O/Hjelm H-E (1978) – ”Reformismens framväxt inom svensk arbetarrörelse” (i Häften för kritiska studier nr 2-78)

Fredelius C (1976) – Det socialdemokratiska försöket (Barrikaden)

Gynnå/Mannheimer (1971) – En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst (stencil)

Hansson S (1923) – Den svenska fackföreningsrörelsen (Tiden)

Lewin L (1967) – Planhushållningsdebatten (Almqvist & Wiksell)

Lindgren (1927) – Det socialdemokratiska arbetarpartiets uppkomst i Sverige (Tiden)

Magnusson G (1921) – Socialdemokratin i Sverige , del l till 3 (Norstedts)

Negt/Kluge (1974) – Offentlighet og erfaring (NSU)

Roth K-H (1976) – Den ”anden” arbeiderbevægelse (GBT)

Sunesson S (1974) – Politik och organisation – staten och arbetarklassens organisationer (Arkiv)

Tingsten H (1967) – Den svenska socialdemokratins idéutveckling (Bonniers)


I. Något om kapitalismens genombrott

I början av 1800-talet hade kapitalistiska produktionsförhållanden börjat utvecklas i Sverige såväl inom jordbruket som inom industrin. Den kapitalistiska expansionen hindrades emellertid av förkapitalistiska egendoms- och levnadsformer och juridiska lagar (t ex skråväsendet).

Den svenska borgarklassen uppnådde inte nödvändiga förändringar genom en revolution, som t ex det franska borgerskapet. Trots att kapitalistiska embryon går att finna långt tillbaka i tiden dröjde det ända in på andra halvan av 1800-talet innan man kan säga att borgarklassen övervunnit de största skrankorna och hindren som den absolutistiska staten satte upp för den privatkapitalistiska expansionen.

Näringsfriheten infördes gradvis med 1846 års fabriks- och hantverksordning och förordningen om utvidgad näringsfrihet 1864, alltså med ett mellanrum på inte mindre än 22 år mellan reformerna.

Inte heller de politiska förändringarna av statssystemet följde någon revolutionär bana. Tryckfrihet infördes 1809, men det dröjde ända fram till 1866 innan ståndsriksdagen avskaffades och först 1917 genomfördes allmän rösträtt. Under hela 1800-talet förblev den konservativa bondeklassen den dominerande politiska kraften i staten.

Andra viktiga förutsättningar för den kapitalistiska expansionen var upplösningen av jordbrukets ”statiska” förhållanden och uppkomsten av ett modernt proletariat. Dessa förutsättningar växte fram under 1700- och början av 1800-talet genom omfattande förändringar inom jordbruket.

Sverige har aldrig varit verkligt feodalt. Inte heller det svenska 1700-tals-samhället kan sägas ha utgjort ett sådant samhälle. Ståndssamhället existerade visserligen som juridiskt faktum, men knappast i praktiken.

Håller vi oss nu till ”arbetsmarknaden” så finner vi att under den absolutistiska statens långa historia så skapas tekniker, förhållanden och normer som svårligen låter sig inpassas i feodala principer; och att detta låter sig avläsas i framväxten av sociala grupper som inte är ståndslegitima och som följaktligen betyder problem för ståndssamhället.

Tre sådana grupper kan urskiljas: den från 1700-talets mitt hastigt växande ”underklassen” inom jordbruket; den från samma tid sporadiskt växande ”arbetarklassen” i städerna, dvs de arbetare vars verksamhet inte regleras av hantverkets skråbestämmelser; och den från slutet av 1700-talet likaledes växande ”medelklassen”, dvs egendomsägare utanför stånden, t ex köpmän, brukspatroner, husägare, ”fria” yrkesutövare etc. . . (Melberg 1978 s 22)

Bland landsbygdsbefolkningen (som utgjorde omkring 90% av den totala befolkningen ända fram till 1870-talet) började jordbruksarbete kombineras med andra sysselsättningar under former liknande lönarbetets. Om 1700-talets Sverige har det sagts att det var ett samhälle ”där befolkningen nästan över hela linjen ägnade sig åt jordbruket men där det snarast var sällsynta undantag att någon ägnade sig åt jordbruket enbart” (Heckscher 1949 s 132).

Andelen självägande bönder (eller bönder med lagstadgad rätt att bruka jord) sjönk från drygt hälften av befolkningen 1750 till drygt en tredjedel 1850. Deras jordareal ökade däremot från 30% 1720 till inemot 60% 1850, samtidigt som adelns privilegier och jordegendomar minskade.

Efter 1810 skedde en folkökning ”utan motsvarighet under något föregående århundrade av Sveriges eller mänsklighetens historia” (Heckscher 1969 s 252). ”År 1720 synes Sveriges folkmängd – inom landets nuvarande gränser – ha varit mellan 1,4 och 1,5 miljoner. År 1800 hade siffran stigit till drygt 2,3 och 1860 till nära 3,9 miljoner.” (Montgomery 1970 s 9) Den kraftiga folkökningen medförde att stora delar av befolkningen inte kunde tillförsäkras egen jord genom hemmansklyvningar eller utökning av jordbruksarealen. Istället växte de egendomslösa grupperna (torpare, backstugufolk, inhysehjon osv) kraftigt.

År 1751 utgjorde sålunda alla de nu ifrågavarande grupperna (torpare, backstugesittare och inhysehjon; min anm) tillsammans en ganska måttlig del av jordbruksbefolkningen. . . Men medan de egentliga böndernas antal steg mycket långsamt, befunno sig dessa grupper i mycket stark tillväxt ända till 1800-talets mitt, och redan vid år 1815 hade grupperna undergått fördubbling sedan 1751 så att deras sammanlagda antal då ej var mycket mindre än böndernas. Tillväxten av jordtorp härstammade därvid huvudsakligen från 1700-talets senare hälft; inhysehjonens ökning var en senare företeelse, med början huvudsakligen från 1790-talet. Utan tvivel återspeglar denna viktiga ändring i lantbefolkningens sociala sammansättning det förut uppvisade faktum att hemmansklyvningen ej höll jämna steg med folkökningen. (Heckscher 1969 s 192)

I stort sett medförde den sociala utvecklingen 1720-1850 icke blott en minskning av klyftan mellan ståndspersoner och bönder utan också en viss ökning av distansen mellan den egentliga bondeklassen och jordbruksproletariatet. Det var sistnämnda samhällsgrupp, som fick mottaga större delen av befolkningsöverskottet. Approximativt kan beräknas, att den (bortsett från de indelta soldaterna) under tiden 1750-1850 växte från drygt 20 till inemot 40% av den totala befolkningen. Större delen av denna ansvällning skedde under årtiondena 1810-50. (Carlsson/Rosén 1961 s 64)

Delvis förbunden med de egendomslösa klassernas tillväxt är den omfattande skiftesrörelse som tog fart under 1700-talets andra hälft. Skiftesreformernas målsättning var att slå ihop de gamla trådsmala skifterna till ”en för varje gård, eller åtminstone till så få storskiften som möjligt”, som det hette i 1749 års storskiftesstadga.

Det stora problemet vid skiftesväsendets genomförande var från början till slut byalagens sprängning. Ett samhällsliv, som visserligen hade varit mycket långt ifrån utan friktion och otrevnad, men som hade givit stöd av grannar åt grannar och med vilket många gamla, glada sedvänjor voro förbundna, bröts till stor del sönder, när byarna avlöstes av den spridda bebyggelsen, med avstånd emellan de olika boningshusen. Och utflyttningen tedde sig sällan välkommen, också när den utflyttade – vilket väl var regeln – fick mer jord än han förut hade haft. . . (Heckscher 1969 s 177, 178)

Det är minst av allt egendomligt att motståndet mot skiftet skulle bli starkt. Utbyte av innehavda jordstycken mot helt andra kunde ej undgå att verka ytterst pinsamt på en bondebefolkning som sedan århundraden hade känt sig bunden vid en individuellt bestämd jord; ändringen stod ju i strid med varje till ett visst föremål bundet äganderättsbegrepp. (Heckscher 1969 s 175)

Det var först genom statsmakternas direkta ingripande som skiftesrörelsen överhuvudtaget kunde komma igång. Storskiftesreformen åtföljdes i början av 1800-talet av en förordning om s k enskifte, dvs ett fullständigt eliminerande av ägosplittringen. Enskiftesreformen medförde på många håll att gårdar fick brytas ut ur byarna och flyttas till utmarkerna. Hela bebyggelsen fick alltså ändras, och där bosättningen förut varit koncentrerad till relativt stora byar, måste det nu bli enskilda gårdar och småbyar. Det var ett ingrepp i bybefolkningens liv som kunde väntas möta ännu mer opposition än de reformer som dittills genomförts.

Skiftesreformerna slog sönder den gamla bykulturen. Värst drabbades de egendomslösa grupperna.

Med den nya ordningen var deras (de jordlösas; min anm) tillvaro förstörd, och de svåraste lidanden som skiftesväsendet medförde voro de som drabbade backstugusittarna. Också för de fattigare bönderna i byn innebar emellertid gemensamhetsjordens försvinnande svårigheter, därför att de i en mängd fall hade varit i tillfälle att förse sig från gemenskapen ungefär lika rikligt som de bättre situerade men nu blevo inskränkta inom mycket trängre gränser. . . Det måste dessutom framför allt ha varit dessa grupper som blevo lidande av att ingen hjälp ha att vänta från grannarna utan helt och hållet vara hänvisade till sig själva. (Heckscher 1969 s 180)

Samtidigt med den snabba befolkningstillväxten blev det lönsamt att odla spannmål och produktiviteten inom jordbruket steg. Orsakerna var flera. Spannmålspriserna steg i samband med Napoleonkrigen. Tekniska förbättringar och skiftet möjliggjorde rationellare brukningsmetoder. Jorden blev ett vinstgivande spekulationsobjekt för storgodsägare, köpmän, och storbönder, vilket ledde till jordkoncentration. Befolkningstillväxten och skiftesreformerna medförde en omfattande tillgång på arbetskraft och det blev möjligt att pressa ned lönerna. I städerna ökade efterfrågan på jordbruksprodukter.

Varuproduktionen bredde ut sig inom jordbruket, som nu började anta kapitalistiska former. Ett lönarbetarsystem skapades samtidigt som investeringarna ökade. Vinsterna inom jordbruket investerades på nytt. Kapitaliseringen ledde till att jordbruket kunde föda mycket fler människor än dem som omedelbart sysselsattes i det.

Förändringarna inom jordbruket skapade en industriell reservarmé, dvs ett egendomslöst proletariat som var tvunget att sälja sin arbetskraft för att överleva. Den gamla bykulturens enhet av produktion, konsumtion och socialisation slogs sönder och jordbruket fick en mer kapitalistisk karaktär samtidigt som en långtgående arbetsdelning mellan stad och land blev möjlig. Marx talar om ”den ursprungliga ackumulationen” (Kapitalet I), som en förutsättning för den kapitalistiska ackumulationen.

Vid sidan om jordbruket fanns av tradition två viktiga industrinäringar, bergshanteringen och manufakturen. Inom bergshanteringen dominerade järnhanteringen. Under 1700-talet hade Sverige i det närmaste världsmonopol inom den branschen. Under 1800-talets början stundade kärvare tider för svenskt järnbruk. I England hade man infört nya och mer rationella produktionsmetoder och den svenska järnhanteringen konkurrerades ut. Inte förrän under andra halvan av 1800-talet löstes krisen för järnhanteringen. Manufakturer hade växt upp under 1600- och 1700-talet, men manufaktursystemets expansion hindrades bl a av utländsk konkurrens.

Genom den kroniska kris som rådde i Sverige under 1800-talets första hälft kom det industriella genombrottet relativt sent. Först efter 1850 skedde ett verkligt uppsving, och det är från denna tid man kan säga att det kapitalistiska produktionssättet dominerar i Sverige.

Sågverksindustrin var den första stora svenska industri som utvecklade kapitalistiska företagsformer. Detta skedde från och med 1850-talet, då ångan som drivkraft gjort det möjligt att förlägga sågverken i anslutning till brädgårdar och utskeppningsplatser vid kusten. En annan viktig förutsättning var att tillräckligt med kapital kunde anskaffas till denna kapitalkrävande näring, vilket möjliggjordes genom aktiebolagslagstiftningen 1848. Aktiebolagsformens opersonliga relationer mellan kapitalägare och lönarbetare innebar början till upplösningen av de gamla patriarkaliska förhållandena inom sågverksindustrin. Men ända in på 1900-talet var det t ex vanligt att sågverken uppförde arbetarkaserner, där arbetarna bodde hyresfritt. Vid de flesta sågverk förekom bolagsbutiker, där arbetarna köpte mat och kläder. På vissa ställen förekom tombolagspengar, som bara gällde vid bolagets egna butiker. Det var inte ovanligt att arbetarna så gott som aldrig fick ut någon betalning i kontanta pengar utan tvingades handla allt de behövde i bolagets affärer.

Den nya aktiebolagsformen möjliggjorde även satsning på tekniska förbättringar inom bergshanteringen. Malmbrytningen och järnhanteringen blomstrade åter upp genom utnyttjandet av bl a dynamit och ångkraft. Bergs- och järnhanteringen lyckades under andra hälften av 1800-talet ta sig ur den kroniska kris som konkurrensen från England orsakat under seklets början. Produktiviteten steg samtidigt som driften koncentrerades. ”Den stora brukspatrondöden” sägs ha inträffat under 1870-talet. De förkapitalistiska och patriarkaliska förhållandena började luckras upp.

Under 1870-talet fick verkstadsindustrin sitt genombrott. Det var ångkraften och maskinsystemets utbredning som möjliggjorde verkstadsindustrins expansion och genombrott. Kapitaliseringen av jordbruket skapade efterfrågan på jordbruksmaskiner, järnvägsbyggandet som tagit fart vid 1850-talet skapade en helt ny industri, järnvägsverkstäderna, och den växande internationella handeln möjliggjorde ett uppsving för varvsindustrin. Under 1890-talet kom genombrottet för en rad specialindustrier, t ex ångturbiner, kullager osv, och dessa verkstäder expanderade våldsamt. Från 1870 till 1900 ökade antalet verkstadsarbetare från ca 5 000 till ca 31 000.

Inom textilindustrin kom det industriella genombrottet under 1870-talet. Först inom bomullsindustrin där det bl a möjliggjordes av de mekaniserade vävstolarna och högkonjunkturen. Ylleindustrin mekaniserades mer långsamt och dess expansion kom inte förrän på 1890-talet.

Efter 1850 kan man säga att borgerligheten blivit ekonomiskt dominerande, även om den inte politiskt dominerade staten. Varuutbytets och lönarbetets former hade vunnit intrång och börjat dominera över andra former för produktion, distribution och konsumtion. Det innebar inte att förkapitalistiska produktionssätt och livsformer helt försvunnit, utan endast att kapitalismens ”expansivitet” och lönarbetets – det abstrakta arbetets – normer slitit sig loss från det gamla samhällets bojor och nu börjat breda ut sig inom allt fler sektorer av det samhälleliga livet och över allt större delar av landet.

Under en första fas lägger kapitalet endast formellt under sig produktionsmedlen och arbetskraften. Det skaffar sig kontroll över verktygen och över arbetsprocessen, men i stort sett förändrar det inte själva arbetets konkreta utformning. Produktionssättet förändras bara kvantitativt. Produktionen drevs fortfarande under 1800-talets andra hälft i hög grad som hantverksproduktion. Först med mekaniseringen och en mer systematisk arbetsdelning förändrar kapitalet själva arbetsprocessen, dvs påbörjas kapitalets reella subsumtion (formbestämning) av arbetet.

Fabrikssystemet infördes inte på en och samma gång inom alla sektorer. Mekaniseringen skedde gradvis. Olikheterna var stora. Inte bara mellan branscherna, utan också inom en och samma bransch.

Den svenska kapitalismen under slutet av 1800-talet kännetecknades av stor heterogenitet. Där fanns en relativt omfattande varuproduktion inom jordbruket, en ökande hantverksproduktion och en framväxande kapitalistisk industri, dock med frånvaro av verkligt stora industricentra (som i t ex England). Ett utmärkande svenskt drag är att en stor del av industrin var förlagd utanför städerna. Så sent som 1870 fanns 64% av alla industriarbetare på landsbygden.

Litteratur:

Andersson K-Å (1974) – Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom (Röda Rummet)

Carlsson/Rosén (1961) – Svensk historia (Läromedelsförlagen)

Fredelius C (1976) – Det socialdemokratiska försöket (Barrikaden)

Gynnå/Mannheimer (1971) – En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst (stencil)

Gårdlund T (1955) – Industrialismens samhälle (Tiden)

Habermas J (1971) – Borgerlig offentlighet (Gyldendal)

Heckscher E(1949) – Svensk ekonomisk historia från Gustav Vasa II:I (Bonniers)

Heckscher E(l969) – Svenskt arbete och liv (Bonniers)

Krovoza A (1976) – Produktion und Sozialisation (EVA)

Marx K(1974) – Kapitalet I (Bo Cavefors)

Marx K (1975) – ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” i Skrifter i urval (Bo Cavefors)

Melberg A (1977) – ”Litteratur, samhälle och offentlighet på Almqvists tid” (i Häften för kritiska studier nr 1 -77)

Melberg A (1978) – Realitet och utopi (Tema Nova)

Montgomery A (1970) – Industrialismens genombrott i Sverige (Almqvist & Wiksell)

Rappe E (1973) – ”Från katekes till social fostran” (i Häften för kritiska studier nr 2/3 -73)


II. Hantverksarbetare och outbildade arbetare: skilda kampformer

1800-talets framväxande kapitalism hade inte skapat en homogen arbetarklass. I början av andra halvseklet kan vi finna en rad arbetargrupper vars förhållanden och arbetsformer är vitt skilda. Hantverkets lönarbetare var uppdelade på utlärda hantverkare och icke-utlärda arbetare eller hantlangare. Därtill fanns ett stort skikt av grovarbetare (hamnarbetare, rallare, gruvarbetare osv) och ett växande skikt av outbildade arbetare inom den framväxande industrin, förutom alla jordbruksarbetare. Hantverksarbetarna och de outbildade skikten av arbetare gjorde vid denna tid skilda erfarenheter av kamp och organiseringsförsök.

Hantverksorganisering

De första ”arbetar”sammanslutningarna var de s k bildningscirklarna som växte fram bland skrånas hantverkare på 1840-talet. På ett trettiotal orter runt om i Sverige organiserades i dessa såväl mästare, dvs arbetsköpare, som gesäller och lärlingar. Som sina främsta uppgifter satte cirklarna att hålla gesällerna borta från det ”demoraliserande kroglivet” och att ”bidra till folkets uppfostran och karaktärsdaning”. Cirklarna bar ofta en djup religiös prägel och deras syfte var snarare att verka i kristlig försonande anda än att främja hantverksarbetarnas intressen. De radikala hantverksarbetarelement som förekom i cirklarna tystades ganska snart ner. I Stockholms bildningscirkel skedde en mindre ”statskupp”. Kungens personliga sändebud avsatte ordföranden och förbjöd alla diskussioner i cirklarna. Med tiden dog också bildningscirklarna ut.

Händelserna i Stockholms bildningscirkel ledde till att mer radikalt lagda hantverksarbetare och intellektuella lämnade denna och istället bildade Skandinaviska sällskapet, 1847. Det intressanta med det här sällskapet är inte vad man rent praktiskt uträttade. När marsoroligheterna 1848 bröt ut i Stockholm hämtades sju av sällskapets medlemmar till polisförhör. Emellertid frigavs de så snart polisen läst deras skrifter och förhört dem. Aftonbladet kunde dagen efter rapportera, att polischefen inte kunde finna ”ringaste syftning av revolutionär anda och andra olagliga planer, varför polisdomstolen och komparanterna lär ha åtskilts under förklarande av ömsesidig aktning”. Det intressanta är istället att man hade kontakt med Kommunisternas förbund i London och att man därför var först i världen med att ge ut en översättning av Kommunistiska manifestet (i verkligheten ett förarbete till det slutliga och idag så kända manifestet). Kommunisternas stolta motto ”Proletärer i alla länder – förena er” förvandlades emellertid till det något mer fäaktiga ”Folkets röst är Guds röst”.

Skandinaviska sällskapet var inte den enda oppositionen mot bildningscirklarna. Kring årsskiftet 1849-50 skapades en ny sammanslutning av besvikna hantverksarbetare och intellektuella, men även en del grov- och fabriksarbetare. Efter en tid tog man namnet Stockholms arbetareförening. Dess syfte sades vara:

att åstadkomma ett samarbete emellan den arbetande klassen inom Sverige, för vinnande av förbättring i dess närvarande samhälleliga ställning och villkor; samt att, för ernående av en sådan förbättring genom alla lagliga medel, söka förskaffa även arbetarklassen rätt till delaktighet i lagstiftningen. (ur programmet)

Inom kort bildades liknande föreningar i bl a Göteborg, Malmö och Lund. Inspiration hämtades från den norska Thraniterrörelsen som hade allmän rösträtt som sitt mål. Men i jämförelse med Norge, där rörelsen i juni 1850 omfattade 273 föreningar med något över 20 000 medlemmar, var de svenska arbetareföreningarna bara en ynklig kopia. Stommen i det fåtal föreningar, som trots allt existerade, utgjordes av hantverkare som under sina gesällvandringar utomlands kommit i kontakt med radikala och socialistiska strömningar.

De inslag av socialistiska idéer som fanns med i arbetarföreningarna blandades emellertid upp med religiösa utopier och en liberal ideologi. Några år in på 50-talet var också radikalismens gyllene år förbi. Ledningen inom arbetarföreningarna hade tagits över av liberala borgare, i Stockholm t ex av Aftonbladsutgivarens Hierthas folk. Arbetarföreningarna blev på så sätt gemensamma organ för både arbetsköpare och arbetare. Verksamheten kom att likna bildningscirklarnas sällskapsverksamhet och intresset för föreningarna svalnade.

Hantverksarbetarna gjorde också andra erfarenheter, t ex av lönekamp. Denna lönekamp var emellertid förknippad med en kamp för deras privilegier gentemot andra arbetargrupper. Hantverksarbetarna försökte hålla kontroll över den arbetskraft som fanns och hindra andra arbetare från att bryta sig in på deras område. Ett exempel är en strejk bland murarna i Örebro 1855:

Trots att det för tillfället fanns arbete för vem som helst, hade en mängd murare enligt tidningen förklarat, att de på inga villkor ville arbeta, förrän några tyskar hade blivit avskedade från de byggnadsföretag, som de fått sig anförtrodda. Dessa utlänningar ansågs göra intrång i murareyrket, ”varförutom nedsättning i arbetsförtjänsten troddes bli en följd av deras användande”. (Karlbom 1967 s 151)

Man uppvaktade tom kungen med begäran om att återinföra det gamla skråsystemet och försökte på olika sätt förmå statsmakterna att begränsa lärlings- och arbetarantalet inom hantverken. Påfallande är den naiva tro på kungen och staten som skymtar fram i dessa försök. (Något som också får betydelse för den organiserade arbetarrörelsen senare.)

På 60-talet växte en ny arbetarföreningsrörelse fram. Liksom de bägge tidigare hade den sitt fäste bland hantverkarna. I den organiserades redan från början både hantverksarbetare och mästare. Rörelsen var ett resultat av hantverksarbetarnas kamp för att behålla sina yrkesprivilegier och upprätthålla lönerna. Man ville också motverka mekaniseringen och den framväxande fabriksindustrin. Lösningen trodde man sig kunna finna i den ekonomiska självhjälpen. Man ”underströk särskilt nyttan och betydelsen av den ekonomiska kooperationen i dess skilda former, framför allt med hänsyn till de hantverksidkande klasserna” (Lindgren 1927 s 40). I praktiken var det bara konsumtionskooperationen som slog igenom, och det i samband med hungeråren efter de misslyckade skördarna 1867-68.

Till en början lockades många arbetare till föreningarna. Erfarenheten av kooperationsförsökens misslyckande och av att föreningarna inte åstadkommit den minsta tillstymmelse till förbättring av arbetarnas situation ledde efter hand till att andelen arbetare minskade kraftigt. Som mest omfattade arbetarföreningarna omkring sexton till sjutton tusen medlemmar, men av dessa var högst fyra eller fem tusen arbetare i egentlig mening.

De outbildade arbetarna
– grovarbetare och hantlangare

Hantverkarna var privilegierade arbetare. Deras arbetsförhållanden skilde sig markant från de outbildade arbetarnas, grovarbetarna och hantlangarna. Just mot den icke yrkesutbildade hantlangaren och grovarbetaren riktade sig mycket tidigt en stark kapitalistisk repression, och detta långt innan maskinindustrin skapade det stora skiktet av massarbetare.

Skiktet av grovarbetare såsom rallare, hamnarbetare, hantlangare på byggen eller outbildade fabriksarbetare rekryterades från de egendomslösa klasserna i jordbruket. De tvingades flytta långt från sin hemmiljö och deras sociala situation förändrades ofta radikalt. De outbildade arbetarna hade oftast de längsta arbetsdagarna, ibland upp till 14 eller 15 timmars arbetsdag (med någon timmes rast). De hade ingen organisatorisk erfarenhet från jordbruksarbetet, utan tvingades själva utveckla nya motståndsformer. De förblev också länge utanför fackföreningarnas och socialdemokratins organiseringsförsök.

Arbetsköparna var inte beroende av de enskilda arbetarna. Det var alltid gott om arbetslöst folk att sätta in i stället. Det rådde inte heller brist på medel att bekämpa strejker och disciplinera arbetarna: Man använde sig av allt, från lönediskrimineringar till avsked och fysisk bestraffning av ovarsamma, lata eller uppstudsiga arbetare. Brutala förmän var en vanlig anledning till motåtgärder och kamp från arbetarnas sida. Bäckström berättar bl a om ett bråk vid Gustavsbergs porslinsfabrik 1850. En nyligen anländ ”styresman” vid namn Gentele lät bygga ett stort plank kring fabriken för att skärpa övervakningen av arbetarna.

Arbetarna fann detta utmanande och lyfte av porten. Då Gentele visade sig uppstod ett stort tumult, varvid Gentele, enligt tidningen Folkets Rösts beskrivning, ”blev kringpiskad och de uppbragta arbetarna ryckte av honom håret, ävensom han då miste en del av sitt långa skägg”. (Bäckström 1958 s 79)

För att bli av med upprorsmakare eller strejkledare kunde arbetsköparen därtill hänvisa till den s k försvarslöshetsstadgan. Denna innebar i korthet att den som inte kunde uppvisa papper på sin anställning omedelbart kunde förpassas till allmän arbetsinrättning (dvs tvångsarbete under de vidrigaste förhållanden) eller till militärtjänstgöring.

Grovarbetarnas extremt usla arbetsförhållanden och kapitalets ohöljda repression utgjorde grogrund både för resignation och militant kamp. De outbildade arbetarnas motstånd skilde sig väsentligt från hantverksarbetarnas kamp, både till form och innehåll. De outbildade arbetarna slogs inte för bibehållandet av några privilegier. De hade inga privilegier att försvara. Deras kamp riktade sig omedelbart mot den kapitalistiska repressionen. I den kampen fanns inget stöd att vänta.

Strejker har förekommit alltsedan 1600-talet, men först vid mitten av 1800-talet vinner strejken som kampform sin utbredning – och då bland de outbildade arbetarna. Under tiden före 1870-talet kan man se hur en strejktradition rotfäster sig på vissa orter och arbetsplatser i Sverige.

Det gällde före 1868 i vart fall järnvägen i Stockholm, Falu gruva och stenhuggarna i Stockholm. Följer vi utvecklingen fram till Sundsvallsstrejken 1879, möter vi nya konflikter bland gruvarbetarna i Falun 1872, stenhuggarna i Stockholm samma år, i Hälsingborgs hamn 1873 och 1878 liksom på brädgårdarna i Gävle 1875 (en tidigare strejk inträffade 1867; min anm). Ytterligare illustrativa exempel på denna företeelse erbjuder Kropps kolgruva, där det strejkades i januari 1874, maj 1874 och mars 1875 samt hamnen i Malmö med konflikter 1873 och 1874. (Karlbom 1967 s 227)

Det är intressant att iaktta inom vilka yrken strejker förekom. Trots den bristfälliga statistiken kan man tydligt se att det främst var bland grovarbetare som det strejkades. Av de kända strejkerna är en mycket stor del förlagda till gruvor och i hamnar. Det är också bland t ex gruvarbetare som vi kan finna de värsta arbetsförhållandena. Dödsfallen var vanliga och tekniska förbättringar utöver dynamiten, hackan och bräckjärnet ansågs alltför ofta som helt överflödiga.

En annan kampform som utvecklades av de outbildade arbetarna var den kollektiva massutvandringen. Det var till en början vanligt att just strejken tog formen av att arbetarna kollektivt begärde avsked.

Vi kan iaktta detta förfaringssätt t ex vid rallarekonflikten på Köping-Hults järnvägsbygge 1853, timmermansgesällernas aktion i Malmö 1855, gruvstrejken i Bispberg 1856, från skräddargesällerna i Örebro 1859 och valsverksarbetarna i Nyköping 1864, möjligen också vid sjöfolkets strejk i Stockholm 1856. (Karlbom 1967 s 247)

Ganska snart förvandlades friställning till ett effektivt motmedel för arbetsköparna. Där det fanns gott om arbetstillfällen var det emellertid mycket vanligt att stora skaror av arbetare helt enkelt lämnade en arbetsplats, där man betalade dåligt eller arbetsförhållandena var alltför usla, för att söka sig till en annan. När Claes Adelsköld började på Gävle-Dalabanan 1855 hade han stora svårigheter att samla en fast arbetarkår.

Första sommaren belöpte sig arbetsstyrkan ej till mer än omkring 200 man, mest ortens folk – vilka kommo när de hade lust, och gingo hem, när de funno detta nyttigt eller nöjsamt. (Adelsköld, enligt Gårdlund 1955 s 288)

Emot detta motstånd från rallarnas sida svarade staten och järnvägsbolagen under järnvägsbyggandets första årtionden med tvångskommendering.

Svårigheten att erhålla kunnigt och disciplinerat arbetsfolk ledde under kanal- och järnvägsbyggandets tidiga år till arbetskommendering av soldater. Nils Ericsson (chef för Statens järnvägar; min anm) hade som kanalbyggare lärt sig uppskatta den ordning och punktlighet i arbetet, som möjliggjordes genom de militära kommenderingarna, och även för arbetets ledning och organisation synes det militära systemet ha varit en förebild. (Gårdlund 1955 s 229)

Mot den tidiga strejkkampen riktades kraftiga åtgärder. De medel som stod arbetsköparna till buds var kollektivt avsked, insättande av militär mot arbetarna och långa fängelsestraff för strejkledare. Med 1864 års näringsfrihetsförordning kom ett principiellt erkännande av strejkrätten, eftersom kontraktsprincipen erkändes. Efter denna tid tvingades arbetsköparna använda nya och andra medel att krossa strejkerna. Man började sätta in strejkbrytare, vräka strejkande arbetare från företagsbostäderna samt avskeda strejkledare och fackföreningsmedlemmar. Det förekom givetvis även i fortsättningen att militär grep in och arbetsköparna kunde ända fram till 1885 fortfarande hänvisa till försvarslöshetsstadgan, vilket bl a sågverksarbetarna vid Sundsvallsstrejken 1879 fick erfara.

Massupploppen

En föregångare till strejken var de omfattande massupploppen under 1700-och 1800-talet. Vi koncentrerar oss här på hungerupploppen 1855 och 1867-68. Precis som i hantverksarbetarnas kamp för sina privilegier kan vi här skymta spår av den statsvänliga ideologi, föreställningarna om den ”klassneutrala” staten, som sedan kommit att dominera arbetarrörelsen, men här utvecklas denna föreställning tillsammans med viktiga kamperfarenheter och solidaritetsyttringar.

Bakgrunden till upploppen var brist på spannmål och kraftigt höjda levnadsomkostnader. Orsaker till 1855 års spannmålskris var bl a den omfattande spekulation och export av säd som ägde rum till följd av de höga spannmålspriserna på världsmarknaden. Hungersåren 1867-68 orsakades däremot av missväxt i hela Sverige. Den värsta katastrofen var missväxten 1867. Särskilt hårt drabbades den egendomslösa och fattigare befolkningen i Norrland. Hungrande massor drog omkring där det gick att ta sig fram. Från Vilhelmina berättades exempelvis:

Vi stekte kohuden. Åt ett par gamla skor som var tjärade. Vi låg i sängarna längs väggarna, ingen steg upp. (citerat ur Estréen 1978 s1)

Stora delar av den arbetande befolkningen deltog under dessa år i spontana uppror. Massans vrede riktade sig mot ockrare, exportörer och brännvinstillverkare, som drev upp priserna på spannmål. Man ställde också kraven på sänkta priser direkt till statsmakten.

Ett vanligt händelseförlopp var att stadsbefolkningen först vände sig till myndigheter eller arbetsgivare för att hos dem söka bot för de rådande svårigheterna. När detta ofta visade sig resultatlöst, tillgrep massan mer våldsamma medel. Man stoppade spannmålstransporter och tilltvingade sig bytet för ett mer rättvist pris. Vid flera tillfällen tvingade man hamnarbetare att gå i strejk och låta bli att lasta på spannmålsexporterande fartyg. Ett annat sätt att öka tillgången på spannmål var att bege sig till bränneriägarna runt staden och tvinga dessa att skära ned på brännvinsbränningen. Det hände att massan gick så långt som till att förstöra apparaturen för bränningen eller släcka eldarna under pannorna. Det våld som användes hade som främsta funktion att skrämma och skapa skräck hos spannmålshandlare, bränneriägare, exportörer och omedgörliga myndighetspersoner.

Den revolterande massan bestod huvudsakligen av sämre ställda hantverksarbetare, grovarbetare och under de stora missväxtåren även av en stor del arbetslösa.

Till skillnad från hantverksarbetarnas priviligierade kamp deltog hela den arbetande befolkningen gemensamt i dessa upplopp. Skråmässigheten och yrkesinskränkningen upphävdes. Istället utvecklades en konkret fysisk solidaritet också mellan skilda arbetargrupper. Om någon greps av polisen, så befriades han oftast med våld av den övriga massan. Massan krävde av polismyndigheten att personer som blivit arresterade för sin aktivitet under upploppen skulle släppas utan bestraffning, oftast med hänvisningen, att alla agerande var gemensamt ansvariga. ”Alla för en, en för alla”, ”alla är gemensamt ansvariga” var viktiga och ofta förekommande paroller under dessa upplopp.

Men samtidigt som myndigheterna tvingades ingripa repressivt mot den revolterande massan, tillgodosåg man en rad krav från denna. Å ena sidan garanterade statsmakterna att spannmålspriserna hölls på en viss nivå, att brännvinsbränningen hölls inom bestämda gränser osv. Å andra sidan krävde staten medborgarnas lojalitet och slog därför ner alla uppror. Detta förstärkte idéerna om staten som något ”neutralt”, stående vid sidan av de kämpande samhällsgrupperna och själva samhället.

De öppet politiska upproren eller upploppen var mer sällsynta. Egentligen var det bara 1838 års kravaller i samband med tryckfrihetsmålet mot Chrusenstolpe och oroligheterna 1848 i Stockholm, Jönköping, Eskilstuna och Göteborg som hade en uttalad politisk innebörd, om än mycket vag på vissa håll. I Stockholm demonstrerade man bl a för kraven på allmän rösträtt och republik. Deltagande var framförallt grovarbetare och lägre arbetsfolk. Bildningscirklarna och arbetarföreningarna tog inte heller aktiv del i dessa aktioner.

Litteratur:

Andersson K-Å (1974) – Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom (Röda Rummet)

Bäckström K (1958) – Arbetarrörelsen i Sverige, del 1 (Arbetarkultur)

Estréen R (1978) – Några data angående arbetarrörelsens historia i Sverige (stencil)

Gårdlund T (1955) – Industrialismens samhälle (Tiden)

Karlbom R (1967) – Hungerupplopp och strejker 1793-1867 (Gleerups)

Lindbom T (1938) – Den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst (Tiden)

Lindgren J (1927) – Det socialdemokratiska arbetarpartiets uppkomst i Sverige (Tiden)

Melberg A (1978) – Realitet och utopi (Tema Nova)

Påhlman/Sjölin (1944) – Arbetarföreningarna i Sverige 1850-1900 (Kooperativa förbundets förlag)

En skönlitterär skildring av hungerupploppen finns i Fredrik Segerståhls Brödupproret (Arbetarkultur 1977).


III. Arbetarrörelsens framväxt

Strejkkamp och organiseringsförsök under 1870-talet

1870-talet inleddes med ett kortvarigt ekonomiskt uppsving med åtföljande kraftiga höjningar av levnadsomkostnaderna. Följden blev en omfattande lönerörelse och ett stort antal strejker i hela landet. Även denna gång var det de outbildade arbetarna som stod för militansen. Inom hantverksyrkena löstes lönetvisterna oftast på fredlig väg. Hantverksmästarna var beroende av den dagliga inkomsten och det var svårt att få tag på strejkbrytare. De valde därför att gå med på löneförhöjningar, många gånger upp till 20-25%, framför att utsättas för en strejk. Väl medvetna om sin egen ”oumbärlighet” drev hantverksarbetarna igenom sina lönekrav via fredliga förhandlingar med mästarna/arbetsköparna.

Bland de outbildade arbetarna startades strejker utan föregående förhandling. Oftast rörde det sig om korta och spontana strejker, som varade högst några dagar. Trots att sammanhållningen bland de strejkande var god, slutade strejkerna oftast med nederlag. Arbetsköparna hade inga svårigheter att finna strejkbrytare utanför arbetsplatsen. De var inte på samma sätt som hantverksmästarna beroende av de enskilda arbetarna. Ändå var det alltså bland dessa outbildade arbetare som de mer militanta kampformerna vann terräng. Av 71 kartlagda strejker under hela 70-talet stod dessa arbetare för inte mindre än 47.

Typografiska föreningen som bildades 1846 brukar ses som Sveriges äldsta fackförening. I verkligheten liknade den under en lång rad av år de vid samma tid startade bildningscirklarna. Man såg den blott och bart som en bildnings- och nöjesförening för ”konstförvanter”, för det var så de kallade sig, de dåtida tryckarna. ”Enighet, Nytta, Trevnad” var föreningens stolta paroll.

De fackföreningar som växte fram i samband med strejkerna i början av 1870-talet hade många likheter med Typografiska föreningen. Den fackliga rörelsen nådde endast en blygsam omfattning under 70-talet. Antalet föreningar som sysselsatte sig med fackliga frågor var inte mer än ett tiotal. Samtliga föreningar återfanns inom hantverksyrkena och utgjordes ofta av en blandning av fackförening och understöds-/självhjälpsförening. Icke utbildade arbetare och lärlingar hade vanligen inte tillträde till föreningarna. Med depressionen 1878-79 minskade antalet strejker drastiskt och de fackliga föreningarna dog ut.

Sundsvallsstrejken 1879 bildar slutpunkten på de spontana strejkernas period. Den utgör på många sätt ett verkligt typexempel på hur dessa strejker såg ut. Å ena sidan visar Sundsvallsstrejken den direkta och fysiska solidariteten, sammanhållningen, enigheten. Å andra sidan visar dess nederlag de spontana och ”oorganiserade” strejkernas otillräcklighet och svagheter.

Sågverksindustrin, som var en av Sveriges första, var redan tidigare hårt strejkdrabbad. Ingen industri hade varit så utsatt för konflikter som denna. Arbetsförhållandena stod under all kritik. Olycksfallen hörde till vardagen. Arbetaren kunde få fingrarna i sågen – stympade fingrar var nästan ett yrkestecken. Han kunde falla över sågbladet – vilket oftast innebar en direkt död. Han kunde träffas av trästycken som med våldsam kraft slungades iväg av maskinen. Vid seklets slut skildrade en yrkesinspektör hur en arbetare som med skottkärra körde sågspån utsattes för följande livsfaror:

Över den vid marken gående parten av denna rem ställdes nu kärran med hjulet på ena sidan och kärrans båda ben på andra sidan om remmen. För att ilasta den på denna farliga plats stående kärran, kröp arbetaren igenom ytterligare en oskyddad sågramsrem bort och fram för varje skyffel sågspån, han hämtade från den längst in i sågverket uppställda sågramen, och lastade kärran – sex ramar finnes därstädes. Sedan återstod det farligaste arbetet, nämligen att i nedböjd ställning skjuta den lastade kärran framför sig och samtidigt stiga igenom den först omnämnda remmen. Hade denna sågspånstransport fått fortfara, skulle det utan tvivel varit en tidsfråga, när arbetaren blivit dödad; hans livsfarliga arbete kunde emellertid ersättas med en för ringa kostnad anordnad sågspånsledning. (Gårdlund 1955 s 343)

Dödsfall och invaliditet hörde till vardagen i den framväxande sågverksindustrin.

Vid Sundsvallssågverken utgjordes majoriteten av arbetare av säsongsarbetare, som vandrade till sågverken när skeppningssäsongen började. Det var fråga om arbetare utan yrkesutbildning, de var första generationens proletärer. Ett mindre antal av arbetarna var fast anställda på kontrakt och bodde i företagsbostäder.

Sundsvallsstrejken uppstod som en försvarsstrejk mot lönesänkningar. Sågverksägarnas vinster hade minskat. De utnyttjade lågkonjunkturen som ett skäl att pressa ned lönerna, från 5 och 8 kronor om dagen, som tidigare varit vanligt, till 1,50 och 2 kronor om dagen. Riksdagen beslutade ge sågverksägarna en nödhjälp på 3 miljoner. När arbetarna fick veta detta och att ingenting skulle tillfalla dem, gick man ut i strejk. Kamptaktiken var enkel. Man tågade runt till de olika arbetsplatserna och övertalade de andra arbetarna att gå ut i strejk. På arbetarnas initiativ stängdes stadens krogar. Strejken hade inom loppet av ett par dagar spritt sig till ett 30-tal sågverk och de strejkande uppgick till inte mindre än 5 000 sågverksarbetare. Flera tusen av de strejkande arbetarna slog läger vid Norra Stadsberget i Sundsvall, då många även blivit uppsagda från företagsbostäderna.

Redan under strejkens första dagar kallades landshövdingen, Curry Treffenberg, till platsen och den 2 juni beslöt denne slutligen att sätta in militär mot de strejkande. När militären omringat lägerplatsen uppmanades arbetarna att återgå till arbetet en och en. De som inte följde beslutet hotades med försvarslöshetsstadgan (dvs med tvångsarbete). Den ditintills största strejken i Sverige krossades.

Styrkan i strejken låg i sammanhållningen och spontaniteten. Men nederlaget visade också behovet av en fastare organisering. Det var nödvändigt att organisera strejken och att organisera strejkkassor.

Trots nederlaget blev Sundsvalls strejken inledningen till flera strejker inom den norrländska träindustrin. Strejker förekom bl a i Hudiksvall, Forssa, Iggesund, Bergvik, Söderhamn, Sandarne, Skutskär.

(Ett intressant faktum vid Sundsvallstrejken och andra strejker vid denna tid är inflytandet från de frireligiösa. Flera av strejkledarna vid såväl Sundsvallsstrejken som vid Hudiksvalls- och Söderhamnsstrejkerna synes ha varit aktiva frireligiösa. Under Sundsvallsstrejken förrättades t ex såväl morgon- som aftonbön vid det uppslagna lägret.)

Facklig hantverkarorganisering på 1880-talet

Redan under 1870-talet kunde vi skymta de första embryona till facklig organisering, men det var först under 1880-talet som den fackliga rörelsen blommade ut. De fackföreningar som bildades under 80-talets första år var uteslutande hantverksarbetarorganiseringar. Den fackliga organiseringen var ett uttryck för de utlärda arbetarnas kamp för att behålla sina privilegier inom det kapitalistiska samhällets ramar. Fackföreningsrörelsen dominerades ända in på mitten av 1890-talet av hantverksarbetarföreningar.

De outbildade arbetarna utgjorde ett hot mot hantverksarbetarna, eftersom de erbjöd sina tjänster till lägre löner. Enda möjligheten för hantverkarna att upprätthålla lönenivån var att yrkesmässigt försöka slå sig samman.

Och om dessa sammanslutningar begränsades endast till de verkligt yrkeskunniga, blev det lättare att taga upp kampen mot halvutbildade ”fuskare” inom yrkena. . . Yrkesskicklighetens befrämjande var ett av de första fackföreningarnas stående krav. (Lindbom 1938 s 41)

Till en början fäste man inom den fackliga rörelsen ett hopp till att fackliga arbetar- och mästarorganisationer gemensamt skulle verka för hantverksyrkenas skyddande mot inre upplösning. De outbildade arbetarna hade ingen plats i denna kamp. Istället ”voro. . . föreningarna. . . måna om – vilket också underströks i stadgarna – att få endast välfrejdade arbetare”.

1885 kunde man räkna åtminstone 105 fackföreningar i hela landet. Skåne intog tätplatsen med ett 30-tal fackföreningar, som ofta tillkommit på initiativ från danska arbetare, vilka ville minska inströmningen av arbetare till Danmark (där de fackliga organisationerna lyckats tillkämpa sig högre löner). Medlemsfluktuationen i de tidiga fackföreningarna var hög. En tillfällig motgång innebar ofta stora medlemsras.

Under 1884-85 uppstod också en del fackföreningar inom grov- och fabriksarbetaryrken. 1885 utgjorde grov- och fabriksarbetarföreningarna 29 av landets 102 fackföreningar. Av dessa 29 bestod endast 17 av okvalificerade arbetare.

Organisationsstrukturen skilde sig väsentligt för dessa olika arbetarskikt. Medan hantverksfackföreningarna byggde på en strängt genomförd yrkesföreningsprincip där varje yrke bildade sin fristående avdelning, organiserade grovarbetarnas fackföreningar arbetare från en mängd olika yrken.

De tidiga fackföreningarna spelade oftare en pacificerande roll på arbetsmarknaden än motsatsen. Av 40 strejker 1880-85 var endast 5 fackföreningsstrejker. Återhållsamheten var dels ett resultat av att fackföreningarna faktiskt kunde uppnå vissa resultat via föregående förhandlingar och dels en följd av att fackföreningarna ofta omfattade alltför få arbetare för att man skulle våga ge sig ut i en strejk. Det var nödvändigt att vinna de strejker som man låg bakom, om fackföreningsidén skulle kunna spridas. Det var de oorganiserade och spontana strejkerna som gav upphov till fackföreningarna, och inte tvärtom.

Socialdemokratin vinner fäste – stridigheter med liberalerna

Vid 1880-talets mitt var fackföreningsrörelsen i stort sett opåverkad av de socialistiska idéerna. De liberala förespråkarna för en facklig rörelse hoppades ännu att en sådan skulle kunna fungera i samverkan med arbets”givarna”, och att denna samverkan skulle befrämja yrkesskicklighetens bevarande, eliminera de dåtida ”tvistigheterna” mellan arbetare och mästare och därmed bidra till ökad produktion.

Den uppfattning om förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare, som de frisinnade protagonisterna för arbetarnas fackliga organiserande hyste, stod i ganska god överensstämmelse med de stämningar, som rådde bland hantverksarbetarna i början av åttiotalet. Dessa voro också från början mycket benägna för att i sina fackföreningar se ett medel att i fredlig samverkan med arbetsgivarna reglera marknadsförhållandena. Därtill hade flertalet ledande fackföreningsmän fått sin fostran i politiska och sociala frågor i de liberala arbetarföreningarna. . . (Lindbom 1938 s 92)

Den svenska socialdemokratin var istället en import från Tyskland och Danmark. 1881 återvände den 31-årige skräddargesällen August Palm till Sverige, efter tolv års utlandsvistelser. Med sig i bagaget hade han socialdemokratiska idéer, som han förvärvat under sina kontakter med arbetarpartiet i Tyskland och olika socialdemokratiska föreningar i Danmark. På eget initiativ utlyste Palm Sveriges första socialistiska möte på Hotell Stockholm i Malmö. En kort tid därpå bildades en organisation – Svenska Socialdemokratiska Arbetarförbundet. Hösten året därefter utarbetade Palm även ett program för klubben. I stora drag var det en översättning av det tyska Gothaprogrammet från 1875, det program som Marx i en först postumt utgiven skrift (1891) kritiserat bl a för dess statsvänliga ideologi.

Gothaprogrammet tillkom ursprungligen som en kompromiss, när två tyska arbetarpartier slogs ihop till ett, 1875. Programmet präglades i hög grad av arbetarledaren Lasalles tankar om staten som en i grunden ”neutral” apparat. Lasalle medgav visserligen att den preussiska staten vid den tidpunkten dominerades av borgarklassen, men han menade likväl, att detta förhållande skulle kunna ändras om allmän rösträtt infördes. Marx skriver bl a följande om Gothaprogrammet:

Tyska arbetarpartiet visar – åtminstone om det gör programmet till sitt – att dess socialistiska idéer inte ens trängt innanför huden, då det istället för att behandla det bestående samhället (och detta gäller lika väl för varje framtida) som grundval för den bestående staten (eller den framtida för framtida samhällen) snarare behandlar staten som ett självständigt väsen som äger sina egna ”andliga, moraliska och frihetliga grundvalar”. . . Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger perioden av det enas revolutionära omvandling i det andra. Mot det svarar också en politisk övergångsperiod under vilken staten inte kan vara annat än proletariatets revolutionära diktatur. Programmet sysslar nu varken med det senare eller med det kommunistiska samhällets framtida statsväsen. Dess politiska krav innehåller ingenting utöver den gamla välkända demokratiska litanian: allmän rösträtt, direkt lagstiftning, folkrätt, folkförsvar osv. De är bara ett eko av det borgerliga Folkpartiet, av Freds- och Frihetsförbundet. De är alla krav som – såvida de inte är fantastiskt överdrivna – redan är förverkligade. Den stat de tillhör ligger bara inte inom tyska rikets gränser, utan i Schweiz, Förenta Staterna osv. Denna slags ”framtidsstat” är en nuvarande stat, även om den existerar utanför tyska rikets ”ramar”. (Marx 1970 s 32 ff)

Även det av Palm skrivna programmet uttryckte samma statsvänliga tankar, synen på staten som i grunden helt klassneutral, som någonting stående ovanför klasserna.

En kort tid efter det att Malmös förbund av socialdemokrater antagit programmet lämnade August Palm återigen landet. Socialismen och socialdemokratin lades på is för några år framåt.

Det var inte förrän 1885-86 som socialismen och socialdemokratin dök upp igen på allvar. Visserligen hade en socialdemokratisk klubb bildats redan 1884 i Stockholm, men det var först efter ett besök av Palm våren 1885 som den socialistiska agitationen tog verklig fart. I september började man ge ut tidningen Socialdemokraten, som redan efter ett par provnummer kunde ges ut som veckotidning, med August Palm som redaktör och Axel Danielsson som flitig medarbetare.

Ungefär samtidigt växte striderna mellan liberaler och socialdemokrater i den centralkommitté som Stockholms fackföreningar bildat 1883. Det var inte de praktiska frågorna som vållade problem. Det var de mer övergripande ideologiska frågorna som gav upphov till hetsiga diskussioner och stridigheter. Den viktigaste frågan gällde om fackföreningsrörelsen skulle avvisa liberalismen och övergå till den socialdemokratiska rörelsen. Efter drygt ett års stridigheter hade socialdemokraterna vunnit majoritet i centralkommittén. I det nya program som antogs i maj 1886 förklarades att:

Sveriges fackföreningar genom enig samverkan och ömsesidigt bistånd söka att skydda arbetarna mot arbetsgivarnas förtryck och despotism, samt steg för steg tillkämpa alla samhällsmedlemmar fulla mänskliga och medborgerliga rättigheter. (enligt Karlbom 1955 s 33)

Av de strider, som förekom mellan socialdemokrater och liberaler inom Stockholms fackföreningar, märktes föga i fackföreningarna ute i landet. Uppgörelserna fick inom dessa betydligt stillsammare förlopp än i huvudstaden. Den liberala radikalismen hade aldrig ett lika starkt fäste i de mindre städerna som i Stockholm.

Sommaren 1886 avhölls även en skandinavisk fackföreningskongress i Göteborg. På den uttalade man sitt ”erkännande av det socialistiska programmet”, som det hette i resolutionen. Nu ska man emellertid inte inbilla sig, att denna kongress var representativ för landets alla fackföreningar. Många liberala fackföreningar lät bli att skicka sina representanter, då man befarade att kongressen skulle vara till socialisternas fördel. Istället dominerades kongressen av representanterna från Göteborg, där radikalismen och socialismen stod ojämförligt starkast. Göteborg var också den enda svenska stad där antalet fackföreningar bland grov- och fabriksarbetare vida översteg hantverksarbetarnas organisationer.

Åren efter 1885 bildades socialdemokratiska klubbar och föreningar på en rad orter runt om i landet. Tillkomsten av en socialdemokratisk förening innebar oftast en rejäl uppryckning av det fackliga arbetet. ”Vi äro förvissade om, att denna klubb skall energiskt bidraga till att även stärka fackföreningsorganisationen”, skrev t ex tidningen Arbetet när en klubb nyligen startat i Lund (enligt Lindbom 1938 s 127).

Under andra hälften av 1880-talet startades inte mindre än 200 nya fackföreningar. Bakom dessa stod ofta socialdemokratiska pionjärer. Särskilt viktigt var deras arbete för att organisera grov- och fabriksarbetarna. När konjunkturen var som sämst 1887-88 var det de outbildade arbetarnas fackföreningar som drabbades värst. De fick läggas ned, en efter en. Vid decenniets slut fanns 250 till 275 fackföreningar i hela landet. Av dessa utgjorde hantverksarbetarnas organisationer drygt två tredjedelar eller 185.

Sammanfattningsvis kan man säga, att 1880-talets organiserade arbetarrörelse dominerades av de yrkesutbildade arbetarnas kamp för att behålla sina privilegier – inom det bestående samhällets ramar. Det var också främst bland dessa arbetare som föreställningarna om den neutrala staten frodades.

När det socialdemokratiska partiet bildades våren 1889 utgjorde hantverksarbetarnas fackföreningar dess huvudsakliga bas. Representanterna från dessa utgjorde en klar majoritet på den konstituerande kongressen. Givetvis fick denna dominans också en hel del konsekvenser för det socialdemokratiska partiets politik och ideologi. Den lasalleanska stats vänligheten som vi kunde skymta redan i Palms Malmö-program från 1882, kom även i fortsättningen att dominera den organiserade arbetarrörelsen. Den stod inte på något sätt i motsättning till de erfarenheter hantverksarbetarna gjort i sin kamp för att behålla sina privilegier, snarare tvärtom.

Det var också under tiden för arbetarpartiets bildande som hantverksarbetarnas kamp för att behålla sina privilegier kom att intensifieras.

Litteratur:

Ahlsén Bengt (1972) – ”Perioden för partiets bildande” i Från Palm till Palme (Rabén & Sjögren)

Bäckström K (1958) – Arbetarrörelsen i Sverige , del 1 (Arbetarkultur)

Ekdahl/Hjelm (1978) – ”Reformismens framväxt inom svensk arbetarrörelse” (i Häften för kritiska studier nr 2-78)

Estréen R (1976) – Den tidiga arbetarrörelsen och kristendomen (stencil)

Gynnå/Mannheimer (1971) – En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst (stencil)

Gårdlund T (1955) – Industrialismens samhälle (Tiden)

Karlbom R (1967) – Hungerupplopp och strejker 1793-1867 (Gleerups)

Karlbom T (1955) – Den svenska fackföreningsrörelsen (Tiden)

Kämpe A (1979) – Den stora strejken (Barrikaden)

Lindbom T (1938) – Den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst (Tiden)

Lindgren J (1927) – Det socialdemokratiska arbetarpartiets uppkomst i Sverige (Tiden)

Lundberg H (1979) – Sundsvallsstrejken (CEWE-POOL)

Marx K (1970) – Till kritiken av det socialdemokratiska Gothaprogrammet (Arbetarkultur)

En skönlitterär skildring av sågverksarbetarnas villkor finns i P-O Enqvists Musikanternas uttåg (Norstedts 1978).

 

Livet för arbetarna i de för Sverige så typiska bruksorterna var mycket olikt det liv som människor/lönearbetare idag lever.

Det negativa bestod bl a i de oftast mycket usla bostäderna. Standard och teknisk utformning nödvändiggjorde att det mesta av hushållets sysslor utfördes utomhus eller i de gemensamma utrymmen som fanns. Man träffade de andra människorna när man var ute och gjorde sina sysslor. De små bostadsutrymmena omöjliggjorde oftast umgänge med bekanta inom hemmet. Något utrymme för det privata eller intima gavs knappast heller. Å andra sidan gav detta inte heller utrymme för den oönskade isolering, som ofta drabbar t ex inflyttade arbetare till de nuvarande stora städerna. Problemen för varje enskild arbetare och varje enskilt hushåll var desamma för alla i de gamla bruksorterna – och eftersom bostadsformen inte medgav något privat utrymme upplevdes de också som gemensamma, och var på så sätt anledning till stöd mellan människor.

I grannskapet var nästan alla arbetskamrater. En eller några få arbetsplatser dominerade orten. Dess invånare kände varandra, som grannar och som arbetskamrater. Människorna flyttade inte så ofta till och från. Det fanns en utpräglad vi-känsla. En upplevelse av gemensam historia. Man kände de fackliga och politiska ledarna. Man bodde kanske i samma kasern eller arbetade sida vid sida på arbetsplatsen. Kampen fanns i vardagen. Den mellan vi och dom. Klasskampen var ofta entydig och lättupplevd. Den utsugande bruksherren och den vrånge samhällsförvaltaren var en och samme. Offret var både på verkstadsgolvet och i hyreskasernerna arbetarklassen. Konflikterna i Arbetarsverige upplevdes som en del i en större, den mellan kapital och arbete, mellan borgerlighet och arbetarklass. Många människor tillbringade en stor del av sin fritid i arbetarrörelsens organisationer eller i föreningar som i realiteten var utväxter från arbetarrörelsen. (Jan Lindhagen/Macke Nilsson, citerat efter Richard Estréen: ”Jag skulle bli slaf! Nej, så djäflar anamma!” , Fri Press 1980)

Även om möten och organisationsstruktur i det stora hela följde det borgerliga föreningsmönstret, med formella mötesformer, stadgar och val av en ledning som stakade ut politiken, linjen åt medlemmarna osv, så gav den gemensamma proletära bakgrunden och erfarenhetsvärlden ett helt annat liv åt de dåtida politiska föreningarna. Trots de långa arbetsdagarna pågick möten och träffar till sent på kvällen, och även efter detta stannade folk kvar och diskuterade. Så här berättar en kvinna om sin tid som vanlig medlem i SSU i början av 1900-talet:

Man var inte hemma mycket. Var man inte på möte, så var man på ABF . . . Man fick sätta till mycket tid. Ofta sköt man till egna pengar också. Hade man inte lyckats sälja alla tidningar köpte man resten själv. Det var nog var och varannan kväll som gick åt till klubben. Teaterövningen tog mycket tid. Vi hade basarer och gick runt och samlade in saker och gjorde i ordning dem. Det var många timmar som gick åt ... I början tog vi flickor med oss dukar och porslin hemifrån, sen tog man hem det och tvättade. (citerat efter H-E Holmqvist i Meddelanden från arbetarrörelsens arkiv nr 10 -79)

 


IV. Arbetarrörelsen expanderar

Under 1890-talet expanderade industrin kraftigt. Mellan 1890 och 1900 ökade antalet fabriksarbetare nästan tre gånger, dvs från 93 000 till närmare 270 000. Större delen bestod av outbildade arbetare.

Mekaniseringen innebar inte att arbetarklassen homogeniserades och förvandlades till en. Istället innebar den att splittringen mellan hantverksarbetare och grovarbetare/hantlangare reproducerades som en splittring mellan yrkesutbildade kvalificerade arbetare och outbildade okvalificerade arbetare inom industrin. De outbildade arbetarnas arbetsförhållanden liknade knappast något annat. Arbetarförsäkringskommittén sammanfattade en undersökning av fabrikshygienen genom att konstatera:

att inom huvudstaden blott 12 procent av här förekommande industrilokaler kunna anses äga fullt nöjaktig ventilation, och att uti 46 procent av arbetslokalerna till och med alla anstalter för luftväxling saknas;

att landsortens industriella rörelser i fråga om ventilationsapparater utan tvivel äro sämre lottade än Stockholms. . .,

att anordningarna för ventilation ofta äro sämst just där de bäst behövdes, eller uti gamla lokaler, vilka oftast nog äro trånga, låga och osunda. (enligt Gårdlund 1955 s 336)

Men mekaniseringen ökade även riskerna för olycksfall i arbetet.

Markerat framträder risken för skador vid järnets och träets maskinella förädling liksom för skador ”på annat sätt” vid dessa råvarors beredning, exempelvis fall samt slag av nedstötande föremål. Risken för död eller framtida men var stor i gruvorna; framtida men drabbade ofta dem som utsatts för olycksfall i verkstäder, sågverk och snickerier. . . I den moderna järnhanteringen hade säkerligen riskerna ökats. Klämning och krossning i valsverken blevo vanliga. . . Vid metallernas bearbetning medförde de allt snabbare maskinerna ökade risker: det var lätt att få handen indragen i ett kuggdrev, att skadas av metallens spån och flisor eller att gripas av en maskinaxel och dödas liksom på stegelhjul. Hanterandet av det tunga materialet förorsakade ofta sträckningar eller skador av nedfallande föremål. (Gårdlund 1955 s 342)

I sågverksindustrin och i synnerhet vid hyvelmaskinerna var olycksriskerna allra störst. En yrkesinspektör skrev följande kring sekelskiftet:

Ingen snickerimaskin torde finnas vid vilken så många olycksfall inträffa, som vid rikthyvlarna, och det kan såsom regel uppställas, att en arbetare, även om han är försiktig, sällan är i stånd att arbeta vid en rikthyvel längre tid än ett á två år utan att bli invalid. Vanligen inträffa dock olycksfall vid dessa maskiner mycket förr. . . (enligt Gårdlund 1955 s 243-4)

Fackföreningsrörelsen under 1890-talet

1890 omfattade fackföreningsrörelsen blott 15 000 arbetare, eller omkring 9% av landets alla arbetare. Fram till 1900 ökade tillströmningen kraftigt och antalet organiserade uppgick då till närmare 70 000, dvs mer än 20% av det totala arbetarantalet.

Under 1880-talet började kapitalet att i ökad utsträckning sätta in outbildad arbetskraft inom mer kvalificerade yrken och arbetsprocesser. Det omfattande utnyttjandet av billigare arbetskraft som lönesänkningsstrategi blev alltmer uppenbar. De yrkesutbildade arbetarna och hantverksarbetarna insåg under 90-talet vikten av att också organisera de outbildade arbetarna i sina organisationer, samtidigt som det socialdemokratiska partiet satsade alltmer av sina resurser på agitation och organisering i branscher där det fanns mycket få utbildade arbetare. Vid 1890-talets slut översteg organiserade grov- och fabriksarbetare antalet organiserade hantverksarbetare. Hur stor del av dessa som bestod av okvalificerade och outbildade arbetare är mer oklart.

Under 1890-talet slog också förbundsidén igenom på allvar inom fackföreningsrörelsen. De lokala fackliga centralkommittéer som under 80-talet sett dagens ljus – och vars uppgifter dels var politiska (de sågs som en förberedelse till ett reformvänligt arbetarparti) och dels fackliga – upplöstes eller miste sin betydelse när det socialdemokratiska partiet bildades. Istället började fackföreningarna slå sig samman yrkesvis i fackförbund. 1886 till 1897 bildades 19 olika förbund, varav 14 inom utpräglade hantverksyrken. Under de tre sista åren före sekelskiftet bildades 13 nya förbund, inte mindre än nio inom grov- och fabriksyrken.

Även arbetsköparna hade börjat organisera sig. Den första arbetsgivarsammanslutningen bildades redan 1889 bland byggmästarna i Stockholm. Under 90-talet följde arbetsköparna i en rad branscher exemplet, vilket orsakade problem för fackföreningarnas strejkkamp. Omfattande lockouter hotade göra slut på ekonomin i flertalet fackförbund. För att ekonomiskt överleva var det nödvändigt med en central sammanslutning. 1898 bildades därför Landsorganisationen (LO). Till en början organiserade LO endast understöd vid lockouter, dvs vid defensiva konflikter. När ekonomin inom LO några år in på 1900-talet förbättrats, började man även stödja offensiva strejker och kampaktioner.

Vid sekelskiftet var anslutningen till LO ännu dålig. Inte mer än 16 fackförbund, dvs något mer än hälften, hade anslutit sig. Bl a ställde sig Metall – landets största förbund – utanför. En orsak till tveksamheten inom många förbund var beslutet om tvångsanslutning till det socialdemokratiska partiet som LO tagit på sin konstituerande kongress. När tvångsanslutningsbestämmelsen upphävts på julikongressen år 1900 minskade tveksamheten. 1904 anslöt sig även Metallarbetarförbundet till LO.

Partiet och fackföreningsrörelsen

Fram till LO:s bildande 1898 fungerade det socialdemokratiska partiet som en inofficiell landsorganisation. Eftersom partiet var den enda nationella arbetarsammanslutningen, vände sig de partianslutna fackföreningarna vanligen till detta för att erhålla moraliskt och ekonomiskt stöd under strejkerna. De rent politiska partiföreningarna var ytterst få. 1895 utgjorde fackföreningarna 89,5% av samtliga partiorganisationer, 1899 hela 96%. Partiet dominerades nästan helt av de anslutna fackföreningarna.

Det socialdemokratiska partiets framgångar bland arbetare hängde mindre samman med den socialistiska propagandan än med partiets rent praktiska organiserande funktion. Istället för att de politiska partiföreningarna genomsyrade fackföreningarna med socialistiska idéer och väckte deras intresse för politiska frågor överhuvud, blev det så, att partiet nästan uteslutande drogs in i och upptogs av det rent fackliga arbetet. Axel Danielsson skrev 1892 att:

De rent politiska föreningarna ha till dags dato fört ett tynande liv, på vissa platser icke ens kunnat existera bredvid fackföreningarna, en omständighet, som inverkat ensidigt både på den muntliga propagandan och partiorganets redigering.

Läget var inte stort annorlunda i slutet på 1890-talet, snarare förvärrat. Detta återspeglas också av den iver med vilken de flesta socialdemokrater försvarade tvångsanslutningsparagrafen vid LO:s konstituerande kongress.

Vid sidan av det fackliga arbetet, som alltså rent tidsmässigt i det närmaste totalt uppslukade partiverksamheten, bestod partiets arbete i stort sett i kampen för allmän rösträtt. I denna fråga betraktades samarbetet med liberalerna som mycket viktigt. Dels var liberalerna den enda borgerliga gruppering som ställde sig positiv till den allmänna rösträtten, dels kunde socialdemokraternas Hjalmar Branting låta sig inväljas till riksdagen på en liberal lista 1896. Liberalerna hade i sin tur nytta av stödet från socialdemokraterna i denna fråga. Under hela 1800-talet hade det konservativa bondeblocket utgjort ett effektivt hinder för reformer i borgarklassens intresse. Storföretagarna hoppades att den allmänna rösträtten skulle kunna bryta denna dominans. Wallenberg och andra storföretagare återfanns därför ofta inom det liberala lägret.

Motsättningar inom socialdemokratin

Inom socialdemokratin härskade tron på möjligheterna att via den allmänna rösträtten ”omdana” samhället. Samarbetet med liberalerna ansågs viktigt och av rädsla för att störa detta samarbete företog man inga större åtgärder för att öka strejkkampen. På 1894 års kongress ströks t o m en paragraf i stadgarna som talade om partiets medverkan vid strejker.

År 1890 hade strejkkampen nått sin kulmen. Inte mindre än 105 strejker har bokförts för det året. Samtidigt växte missnöjet inom partiet mot bristen på militans. Inom ledande kretsar betonade man däremot att dåligt organiserade strejker ofta kunde vara till mer skada än nytta. Oppositionens främste talesman utgjordes av den populäre agitatorn Hinke Bergegren.

Det våld, de ohyggliga arbetsförhållanden, kort sagt den kapitalistiska repression som de outbildade arbetarna utsattes för inom industrin, framkallade ett spontant motvåld och ett starkt hat. För arbetarna i de fabriker där döden och stympningen av kroppen var ett ständigt närvarande hot var det säkert inte alls särskilt chockerande eller skrämmande att Hinke Bergegren vid ett tillfälle tomrekommenderat ”småmord”:

För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och sådana attentat sätter skräck i de härskande i samhället. Vi skall ingjuta det gift som heter hat, så att vi blir mogna för vilket våld som helst. (enligt Bäckström 1958 s 262)

1891 års kongress kom emellertid att utveckla sig till en strid mot den mer militanta gruppen kring Hinke Bergegren. Flera talare kritiserade i skarpa ordalag den politik dessa ville föra och de beskylldes för att vara ”anarkister” och ”snyltgäster” (Palm) i partiet. (Anarkismen var vid den här tiden en i det närmaste okänd idériktning här i landet, först 1903 introducerades anarkosyndikalismens teoretiska idéer i en artikelserie i Brand.) Både Hinke Bergegren och Luthman, hans närmaste kamrat, undvek att gå i polemik, utan betonade istället de gemensamma målsättningarna.

När det efter många timmars debatter blev dags för omröstning förlorade de förslag som lagts fram av Hinke eller Luthman. Brantings åsikt att Hinke m fl inte hade något i de socialdemokratiska organisationerna att göra vann däremot aldrig något gehör bland kongressens övriga deltagare. Därtill var Hinke, trots sina ibland udda idéer, en alltför populär och kunnig agitator.

Uppgörelsen med gruppen kring Hinke möjliggjorde ett närmande till liberalerna. Danielssons taktikresolution, som antogs av kongressmajoriteten med 38 röster mot 10, talade för att man måste pröva den allmänna rösträttens fredliga medel innan man tog till andra medel för att åstadkomma socialismen. På kongressen nio år senare hade emellertid den allmänna rösträtten förskjutits från att vara medel till att närapå uppfattas som ett mål.

Olika tendenser inom arbetarrörelsen i stort

Vad var egentligen ”socialismen” på 1880- och 90-talet? Arbetarrörelsens folk hade aldrig konfronterats med några verkliga försök till socialism. Arbetarklassens internationella erfarenheter var få. Pariskommunen var länge ett okänt begrepp här i Sverige. De misslyckade försök till socialism i öststaterna som vi idag tvingas konfronteras med och som färgar hela den socialistiska rörelsen var något ännu helt okänt.

I själva verket hade man nog ingen konkret bild av vad det socialistiska samhället skulle kunna innebära. Den svenska marxismen importerades framför allt från Tyskland, där Kautskys ortodoxa Marx-tolkning var dominerande. Kautsky menade att skapandet av utopier, av en konkret bild av det samhälle som ännu inte finns, stod i strid med den ”vetenskapliga socialismen”. Kautskys ortodoxa marxism fick här i Sverige inflytande inte minst via det nya partiprogram som togs av kongressen 1897 och som utgjorde en något bearbetad version av det av Kautsky och Bernstein ihopskrivna Erfurtprogrammet från 1891.

Till skillnad från den svenska arbetarrörelsen kan man internationellt urskilja flera tendenser under andra hälften av 1800-talet. Ännu under 1860-talet fram till Pariskommunens fall 1871 dominerades socialismen i exempelvis Frankrike av anarkismen, först av Proudhons federalism och senare av Bakunins kollektivistiska och revolutionära idéer. Trots att den första landsorganisationen behärskades av de parlamentariskt inriktade guesdisterna kom den anarkistiska tendensen även i fortsättningen att vara stark, fast nu i den revolutionära syndikalismens skepnad i landsorganisationen CGT (Confédération Générale du Travail, bildad 1895). 1902 uppgick tomden tidigare fackföreningsrörelsen i CGT.

Den internationella syndikalismen utgick ifrån Marx teori om löneslaveriet och dess avskaffande. Kampen skulle riktas mot ett övertagande av produktionsmedlen, ett krossande av kapitalismen och staten. För att nå socialismen krävdes aktiv klasskamp, direkt aktion, och generalstrejken sågs som medlet att genomföra revolutionen och överta produktionsmedlen. Istället för partipolitiskt arbete framhölls den ekonomiska kampen av arbetarnas fackliga organisationer som enda möjliga vägen. Det rådde en något naiv koppling mellan lönekampen och övertagandet av produktionsmedlen. Däremot hade man en klar bild av socialismen. Det socialistiska samhället skulle bygga på lokala sammanslutningar med administrativa och distributiva funktioner. Fackföreningarna skulle kontrollera och ha hand om produktionen.

Den reformistiska tendensen stod i skarp kontrast till syndikalismen, och i synnerhet till anarkismen. Den reformistiska tendensen – som den tog sig uttryck i t ex Tyskland och Sverige – betonade den dagliga reformkampen och partiet var ofta bärare av en statsvänlig lassalleansk ideologi.

Ännu i början av 1890-talet var det få som ensidigt talade om den parlamentariska vägen till socialismen. Revolutionära idéer om kampen inom produktionssfären frodades fortfarande inom en del socialdemokratiska partier. Betoningen på masskampens vikt kom emellertid att alltmer skjutas undan under 1900-talets början. Socialismen kunde till slut genomföras av riksdagsmännen, utan att arbetarna skulle behöva lyfta ett pekfinger – på sin höjd gå till valurnorna.

De yrkesutbildade arbetarna utgjorde reformismens bärande skikt och motor. Det var inte något ”förräderi”, utan ett politiskt uttryck för deras ställning i produktionen. Den yrkesutbildade arbetaren hade överblick och kontroll över den konkreta produktionsprocessen. Arbetsprocessen var bara formellt underordnad kapitalet. Samtidigt kunde han klart urskilja att kapitalisten genom sin vinst berövade honom en del av hans lön. I de socialdemokratiska klubbarna och fackföreningsorganisationerna talade man dag för dag om för arbetarna hur mycket lön för obetald arbetstid som arbetsgivarna egentligen behöll för sig själva.

Därför låg inte det kapitalistiska systemets grundläggande motsättning för de yrkesutbildade arbetarna på fabriksplanet. Istället utgick deras kamp från den sfär där lönen och vinsten fördelades, dvs från distributionssfären. Motsättningen låg inte i produktionen, som de ännu kontrollerade, utan i fördelningen av samhällets rikedomar, övergången till socialismen innebar inte i första hand att man skulle lägga produktionens högre utsiktsposter och själva arbetsprocessen under kontroll, utan att man på något sätt skulle skapa en rättvis fördelning av rikedomarna, övergången till socialismen – vad den nu kunde innebära – var en okomplicerad och enkel sak, som skulle kunna ordnas så fort man skaffat sig allmän rösträtt och majoritet i statsapparaten. För de utlärda och kvalificerade arbetarna betydde den socialistiska revolutionen en fredlig samhällsförändring. Tills dess att denna var möjlig, måste man vänta tålmodigt.

De outbildade arbetarna lät sig inte alls på samma sätt lugnas eller disciplineras av den bestående produktionsordningen. Deras arbetsförhållanden, där tomderas barn utsattes för extrema påfrestningar, tillät dem inte att behålla något status quo med kapitalisterna inom produktionssfären. Den repression som de hela tiden utsattes för, framkallade ett spontant och livsnödvändigt motstånd, som tog sin utgångspunkt just på fabriksplanet.

Den organiserade arbetarrörelsen i Sverige byggde på de kvalificerade arbetarna inom industrin och hantverksarbetarna. Båda dessa arbetarskikt hade tagit ställning för socialismen och brutit med den liberala arbetarrörelsen, men det var fortfarande vanligt att man såg på arbetsgivarna och arbetarna som två jämnstarka organiserade parter på arbetsmarknaden.

I den resolution som antogs på den skandinaviska fackföreningskongressen 1886 såg man t ex lösningen på arbetsmarknadens konflikter i ”fredliga förhandlingar” mellan arbetare och arbetsgivare, samtidigt som man uttalade sitt ”erkännande av det socialistiska programmet”. Denna uppfattning förstärktes bara i kampen för en mer ”rättvis” lön, som tidigt hade kommit att dominera fackföreningarna. De yrkesutbildade arbetarnas ställningstagande för socialismen var ett val av en reformistisk socialism. De stod fullständigt främmande inför det våld och den oordning som kännetecknade de outbildade arbetarnas motstånd.

Litteratur:

Blomqvist/Östberg (1977a) – ”Socialdemokratins internationella rötter” (i Fjärde Internationalen nr 2 -77)

Blomqvist/Östberg (1977b) – ”Den tidiga socialdemokratin” (i Fjärde Internationalen nr 3 -77)

Bäckström K (1958) – Arbetarrörelsen i Sverige, del 1 (Arbetarkultur)

Dahlberg L (1972) – ”SAP:s ideologiska utveckling. Från klasskampens primat till taktikens diktatur” i Från Palm till Palme (Rabén & Sjögren)

Ekdahl L-O/Hjelm H-E – ”Reformismens framväxt inom svensk arbetarrörelse” (i Häften för kritiska studier nr 2-78)

Eklund P (1974) – Rätten i klasskampen (Tiden)

Fernström K (1950) – Ungsocialismen (Federativ)

Fredelius C (1976) – Det socialdemokratiska försöket (Barrikaden)

Gynnå/Mannheimer (1971) – En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst (stencil)

Gårdlund T (1955) – Industrialismens samhälle (Tiden)

Hansen/Marquardt/Sörensen (1978) – ”Kapitalförståelse och reformism. Om reformismens teorihistoriska rötter” (i Tekla nr 3/4 -78)

Jungen R (1978) – Vävarstad i uppror (Arkiv)

Karlbom T (1955) – Den svenska fackföreningsrörelsen (Tiden)

Lindbom T (1938) – Den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst (Tiden)

Persson L (1975) – Syndikalismen i Sverige 1903-1922 (Federativ)

Söderpalm S-A (1969) – Storföretagarna och det demokratiska genombrottet (Gleerups)

Tingsten H (1967) – Den svenska socialdemokratins idéutveckling (Bonniers)


V. Ekonomisk och politisk kamp

Fackföreningsrörelsen = lönekamp

Företagsledningarna och den borgerliga staten försökte på alla sätt hindra den framväxande arbetarrörelsen. Angreppen riktade sig framför allt mot fackföreningsrörelsen. Arbetsköparna körde iväg fackliga agitatorer, avskedade fackföreningsmedlemmar, tvingade arbetarna att skriva på kontrakt där de lovade att inte bli medlemmar i någon fackförening osv osv.

Under 1890-talets andra hälft förekom inte mindre än 35 föreningsrättsstrider, i vilka framför allt de outbildade arbetarna led nederlag. Den mest omfattande var 1899 års föreningsrättsstrid bland sågverksarbetarna i Sundsvallsdistriktet. Trots ordentliga förberedelser (till skillnad från strejken 20 år tidigare) och stöd från arbetare i hela landet slutade striden i nederlag för arbetarna. Av Sågverksarbetarförbundets totalt 4 426 medlemmar 1898 kvarstod endast 1 782 efter konflikten.

Samma år antogs den s k Åkarpslagen, som innebar att alla försök att hejda strejkbrytare kunde åtalas och att åklagaren fick omedelbar häktningsrätt. (På så sätt kunde strejkledare häktas mycket tidigt under en strejk.)

När Svenska Arbetsgivarföreningen och en rad andra arbetsgivarföreningar uppstod kring sekelskiftet innebar det att antalet föreningsrättsstrider sjönk kraftigt. Det hade redan varit svårt att förena den ekonomiska frihetsdoktrinen med kravet på föreningsförbud för arbetarna, och det skulle ha varit omöjligt för de arbetsgivare som nu sammanslöt sig, att samtidigt förmena arbetarna denna rätt.

Vid sidan om kampen för rätten att organisera sig förde den fackliga rörelsen ännu under 1890-talet en kamp mot mekaniseringen och dess värsta följder. Med övergången till storindustriella förhållanden skedde en utbredning av ackordslönesystemet. Ackordssystemet var under seklets sista årtionde på frammarsch i så gott som alla branscher inom den svenska industrin. Fackförbundsorganen och arbetartidningarna riktade ständiga angrepp mot denna löneform, som ansågs leda till pressande arbetstakt och solidaritetsbrytande konkurrens mellan arbetarna. Socialdemokraten skrev 1894 att:

Ackordsarbetet är som hötappen, som körsvennen satte på en stång framför sin utkörda åsna. Hon sprang och sprang för att nå den, men tappen var lika fullt före och hon drog fram lasset, trots att hon var färdig att digna ned av trötthet. Arbetaren fördubblar sina ansträngningar och ökar sin dag ett par timmar, för att trots ”avdraget” få samma daglön som vid det högre priset, men ständigt gäckas han.

Klagomålen från hantverksarbetarorganisationerna riktades framförallt mot godtyckligheten och orättvisan i utmätningen av ackorden. Med införandet av skenbart mer neutrala metoder för ackordsättningen minskade fackföreningsrörelsens motstånd, och i några av de kollektivavtal för industrin som slöts efter sekelskiftet, fastslogs att ackordslön om möjligt skulle utgå för allt arbete. En utredning kunde 1907 dra slutsatsen att ”när tekniska förhållanden icke lägga hinder i vägen, ackordslönen i allmänhet föredrages framför tidlönen, och att någon principiell motvilja mot ackordsarbetet icke kan anses föreligga” (enligt Gårdlund 1955 s 408).

Kampen mot ackordslöneformen, som i sin förlängning gällde makten över den konkreta arbetsprocessen, intog en alltmer undanskymd roll. Istället inriktade fackföreningen sina krafter på den mer framgångsrika lönekampen och kampen för en kortare arbetsdag.

Kravet på kortare arbetstid hade en framskjuten plats i fackföreningsrörelsens handlingsprogram långt innan LO bildades. 1889 hade en internationell socialistisk kongress i Paris beslutat att omfattande demonstrationer för åtta timmars arbetsdag skulle äga rum i en rad länder året därpå. I Sverige hölls stora arbetardemonstrationer på ett trettiotal orter. I Stockholm samlades inte mindre än 20 000 arbetare på Ladugårdsgärde för att demonstrera kravet på åttatimmarsdag.

Fackföreningsrörelsens viktigaste krav från denna tid sammanfattades i en populär slagordsramsa: ”Åtta timmar verkar för åtta kronors pang,/åtta timmar fritt och åtta uti säng.” Mellan 1890 och 1905 minskade den genomsnittliga arbetsdagen dock inte med mer än en halvtimme, från 10,5 timmar till 10 timmar på de större företagen. Vid de mindre arbetsplatserna var arbetstiden oftast mycket längre.

De från 1900-talets början allt vanligare kollektivavtalen innebar framför allt en normalisering av arbetstiden. 1905 slöts det första riksavtalet i verkstadsbranschen och det dröjde inte länge förrän övriga branscher följde exemplet. Kollektivavtalen garanterade därtill en viss minimilön.

1900-talets början innebar ett starkt uppsving för den fackliga rörelsen. Mellan 1902 och 1907 ökade antalet medlemmar från 66 000 till 231 000. Under samma tid ökade också antalet strejker kraftigt.

I den fackliga agitationen och organiseringen från denna tid kan man skymta delvis motsägelsefulla drag: å ena sidan medförde den ökade fackliga agitationen en större aktivitet bland arbetarna, å andra sidan tenderade kampen att ledas in i de ordnade förhandlingarnas fåra, och de spontana aktionerna minskade.

Förbundens ledare hade att på en gång tända organisationstanken bland sina kadrer och dämpa den regellösa handlingsvilja, som hotade att spränga organisationens former. (enligt Gårdlund 1955 s 396)

Den spontana strejken tog sin utgångspunkt både i de framställda lönekraven och arbetarnas spontana utlevelse, men slutade som regel med nederlag för arbetarna. Fackliga förhandlingar var ofta mer framgångsrika, men stod i konflikt med den spontana utlevelsen och de aggressioner osv som skapades i den konkreta arbetsprocessen. Motsättningen är implicit även i följande yttrande av en förtroendeman i Sågverksarbetarförbundet 1902:

De konflikter och strejker, som förekommit under den gångna tvåårsperioden bland icke organiserade arbetare, äro otaliga. Större delen av dessa lönenedsättningar och konflikter skulle säkerligen icke ha förekommit, om organisation funnits bland arbetarna, vilken kunnat inleda sakliga underhandlingar. (enligt Gårdlund 1955 s 397)

Med den fackliga rörelsens frammarsch tog kampen alltmer formen av förhandlingar. Den kollektiva avtalsregleringen av arbetsvillkoren kom att träda i förgrunden. En förutsättning både för att fackföreningarna skulle kunna föra omfattande förhandlingar med arbetsköparna och för avtalsregleringen var att fackföreningsrörelsen formellt erkände arbetsköparnas rätt att bestämma på arbetsplatserna. ”Hur skulle det se ut om fackföreningen ingick bestämda avtal, som den sedan konstant försökte bryta emot?”

Men det fanns också andra förhållanden som talade för att fackföreningarna skulle godta denna ”rätt” för kapitalisten. Den kamp som tar sin utgångspunkt i arbetarnas revolt och spontana utlevelse hotar en kontinuerlig kapitalackumulation och därmed också fackföreningens möjligheter att driva igenom förbättrade lönevillkor. Med andra ord hade fackföreningsrörelsen, vars främsta krav var högre löner och kortare arbetsdag, ett intresse av att hålla kampen inom produktionens sfär under kontroll.

Oppositionen inom fackföreningsrörelsen

Fackföreningens utveckling till lönekampsorganisation bekräftades i och med den s k decemberkompromissen mellan SAF och LO 1907. Genom denna godtog fackföreningsrörelsen att ”arbetets frihet” skulle skrivas in i alla kollektivavtal. Med ”arbetets frihet” menade arbetsköparna helt enkelt sin ”rätt” att leda och fördela arbetet, samt fritt antaga och avskeda arbetare, oavsett om de tillhörde LO eller var oorganiserade. I utbyte mot erkännandet av denna rätt, tvingades arbetsköparna till ett slutgiltigt erkännande av föreningsrätten och SAF antog bestämmelser till skydd mot avskedanden riktade mot föreningsrätten. Den fackliga rörelsen hade i och med det formellt avsagt sig sitt inflytande i produktionssfären, på fabriksgolvet. Där härskade kapitalet fritt, medan LO förlade kampen till cirkulationssfären, dvs den sfär där vinsten och lönen fördelas.

Många arbetare förblev kritiska till arbetsköparnas rätt att fritt leda och fördela arbetet. Inom de lokala fackklubbarna kunde en skarp kritik mot decemberkompromissen iakttas. Oppositionen förblev emellertid isolerad till vissa fackförbund och lyckades aldrig komma till organiserat uttryck inom den samlade arbetarrörelsen.

Bland hamnarbetarna och i Transportarbetarförbundet möttes §23 om ”arbetets frihet” med starkt motstånd. När SAF och Redareföreningen under 1908 försökte genomdriva bestämmelsen i hamnarbetsavtalen intensifierade arbetarna strejkkampen. Bland hamnarbetarna hade det varit vanligt att fackföreningarna själva organiserade anställningslistor och arbetets uppläggning.

Arbetsgivarsidan hotade med storlockout för att driva igenom §23. Arbetarna svarade med hotet om storstrejk. Samtidigt sprängdes ett fartyg med strejkbrytare av några ungsocialister, vid det s k Amaltheaattentatet. Spänningen steg. Den borgerliga och socialdemokratiska pressen fördömde ungsocialisterna och aktionen, som av misstag kostat en strejkbrytare livet och skadat sju. Bland arbetare var stödet större och i den danska borgerliga tidningen Politiken kunde man efter domen av de tre ungsocialisterna läsa att:

det är icke för mycket sagt när man säger, att det för dessa tre män fanns minst 100 förmildrande omständigheter. Faktum är att de svenska domstolarna skuffade dem alla åt sidan. De tre männen blevo noggrant dömda efter rov- och lustmordsparagraferna. Det är politiskt färgade domar, och det är en fläck på den svenska Justitia, vad man än må säga. (enligt Fernström 1950 s154)

För att undgå storkonflikt kring §23 tillsatte regeringen en förlikningskommission. Efter långdragna förhandlingar accepterade LO att §23 även skulle gälla i hamnarna. En viktig orsak till LO:s ställningstagande för en fredlig lösning var i detta läge Brantings och riksdagsgruppens fruktan att en öppen konflikt skulle hota socialdemokraternas samverkan med liberalerna. Bland transportarbetarna var kritiken skarp, men oppositionen var alltför osjälvständig för att kunna forma ett alternativ till majoritetens politiska strategi.

Fackföreningsrörelsen hade utvecklats till ren lönekampsorganisation och den fackliga kampen tenderade att underordnas den politiska. Storstrejken 1909 konfirmerar denna utveckling. Genom lockout av 70 000 arbetare drev SAF ut LO i storstrejk, med långt över 200 000 arbetare. Inom LO-ledningen befarade man att storstrejken skulle sluta i nederlag, men det gällde samtidigt att inte stöta sig med den radikala oppositionen inom fackföreningsrörelsen – vilken önskade storstrejk.

Det var en allmän uppfattning bland många arbetare att storstrejken skulle vara inledningen till den socialistiska samhällsomvandlingen. Från topphåll såg man också sin chans att kväsa oppositionen. Ett fiasko i storstrejken skulle med all säkerhet innebära slutet för den radikala oppositionen.

Det är ur en sådan synvinkel det är värt att notera LO-ledningens motstånd mot att ta ut transportarbetarna, bl a järnvägsarbetarna, i strejk. En sådan åtgärd hade varit taktiskt nödvändig för att storstrejken skulle ha kunnat lyckas. Strejken bland produktionsarbetarna bekom inte kapitalet särskilt mycket, då lagren var stora och konjunkturen dålig. Däremot hade en strejk bland järnvägsarbetarna drabbat kapitalet hårt, då man i sådana fall inte kunnat använda sig av de stora lagren.

Även om detta säkert inte heller var LO-ledningens avsikt, fick arbetsköparna på detta sätt andrum, allt medan strejkkassorna sinade. Resultatet blev ett kraftigt nederlag för arbetarna. LO:s medlemstal sjönk till hälften och mängder med svartlistade arbetare tvingades emigrera till USA. Den nystartade syndikalistiska fackföreningsrörelsen, SAC, som bildats 1910, var ännu alltför okänd för att kunna suga upp något större antal arbetare.

Taktikens diktatur

1902 tillgrep det socialdemokratiska partiet, efter en medlemsomröstning, storstrejksvapnet mot riksdagsmajoriteten. Dels ville man på så sätt stoppa det rösträttsförslag som den konservativa regeringen lagt fram. Dels ville man sätta kraft bakom kravet på allmän och lika rösträtt. 120 000 arbetare, mer än hälften oorganiserade, kom att delta i strejken. Det var tillräckligt för att fälla regeringens rösträttsförslag, men inte tillräckligt för att driva igenom de egna kraven.

Storstrejken väckte irritation bland liberalerna, som samlade många av storfinansens vänner. För ögonblicket hade strejken drivit in det socialdemokratiska partiet på kollisionskurs med de frisinnade. Motsättningarna mellan partiledningen och en mer radikal opposition på basplanet ökade.

Under 1890-talet hade ungsocialisterna med Hinke Bergegren i spetsen bildat ett radikalt ungdomsförbund. När man 1903 introducerade anarkismen i en artikelserie i Brand kom samtidigt ett nytt ungdomsförbund att bildas – Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund. Redan en månad efter brytningen med ungsocialisterna hade det nya ungdomsförbundet lika många medlemmar som det gamla förbundet. För att skaffa sig ett eget organ startade man också tidningen Fram.

Inom båda ungdomsförbunden kritiserades partiets parlamentariska inriktning och samarbetet med liberalerna. Man propagerade för ytterligare generalstrejker i stil med 1902 års storstrejk och bedrev en kraftfull antimilitaristisk propaganda. Däremot lyckades man aldrig – på ett större politiskt plan – utarbeta något egentligt alternativ till ledningens och majoritetens linje.

Med 1906 års s k Staaflagar skärptes den redan tidigare hårt kritiserade munkorgslagen, vilket bl a innebar att den antimilitaristiska agitationen illegaliserades. Inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen protesterade man inte ens mot beslutet, som tagits av den liberala regeringen. Att riksdagsgruppens veka hållning inte delades av majoriteten inom partiet klarlades tydligt då 1908 års kongress uttalade allvarliga anmärkningar mot riksdagsgruppens agerande i denna och några andra frågor.

Samma år som riksdagsgruppen utan att blinka godtagit den liberala regeringens skärpta lagar riktade mot yttrandefriheten, suspenderade partistyrelsen de båda ungsocialisterna, och numera anarkisterna, Hinke Bergegren och C G Schröder, för deras antiparlamentariska propaganda. När Bergegren och Schröder slutligen uteslöts ur partiet vid kongressen 1908 riktades dock en anmärkning mot partistyrelsens åtgärd att företa suspendering – utan föregående medlemsomröstning. Huruvida anmärkningen var av formell art eller uttryckte en oro bland medlemmarna för en alltför självständig partiledning är svårt att veta – särskilt med tanke på att kongressen senare gav uteslutningsrätt åt partistyrelsen (även om man krävde 3/4 majoritet inom denna).

Det socialdemokratiska partiets organisationsstruktur hade onekligen också förändrats sedan partiets konstituerande kongress. En byråkrati hade börjat uppstå. Man anställde ombudsmän, som inte var valda. Partiet hade försett sig med en relativt självständig partiledning och en riksdagsgrupp som alltmer kommit att dominera partiets taktiska och politiska avgöranden. Ledningen koncentrerades till Stockholm och riksdagsgruppen och partiledningen tenderade alltmer att sammanfalla och medlemmarna var samma år från år.

Riksdagsgruppen fick allt friare händer. Decemberkompromissen och storstrejkens misslyckande säkrade att fackföreningskampen tog sig de ordnade avtalsförhandlingarnas former. När väl tankarna på en politisk generalstrejk lagt sig, eller avgränsats till en minoritet i partiet, kunde ledningen helt gå in för samarbetet med liberalerna.

Borgerligt organisationsmönster – proletärt innehåll

Arbetarklassens organisationsformer följde i princip det tidiga borgerliga samhällets splittring i stat och (privat-) samhälle. I och med att de fackliga centralkommittéerna under 90-talet ersattes med förbundsorganiseringen skildes den politiska kampen organisatoriskt från den fackliga. Kampen splittrades efterhand dels i ekonomisk kamp, med fackföreningen som organisationsform, och dels i politisk kamp, som bedrevs utifrån det socialdemokratiska partiet.

Den för en socialistisk samhällsomvandling relevanta kampen inom produktionssfären isolerades alltmer både från den politiska och den fackliga delen av rörelsen. Fackföreningsrörelsen tog sin utgångspunkt i kampen för en ”rättvis” lön, dvs i cirkulationssfären, medan det socialdemokratiska partiet riktade kraven till staten i den politiska offentligheten. Inte heller oppositionens strategi utgick ifrån kampen på fabriks- eller produktionsplanet. Avsaknaden av marxistiska teoretiker och det ensidiga inflytandet från den tyska socialismen gjorde såväl oppositionen som ledningen oförmögen att skapa en egen politisk strategi, som kunde utgått ifrån kampen inom produktionssfären.

Arbetarrörelsen övertog det borgerliga föreningsmönstrets yttre former, men genom sitt innehåll och organisationens ofta subjektiva betydelse för medlemmarna skiljer den sig ändå kvalitativt från en borgerlig organisationsform. Den borgerliga idealföreningen organiserar endast ett del intresse hos medlemmarna, aldrig de totala livssammanhangen. Den organiserar endast individerna i en särskild egenskap, idag t ex som husägare, bilist, sympatisör till ett visst parti. Organisationen fordrar ingen aktivitet av medlemmarna, förutom att välja och avsätta styrelsen. Det borgerliga föreningsmönstret är ”motsatt bilden av en produktionsplats, där arbetarna arbetar och styrelsen för det hela inte arbetar: i föreningen arbetar styrelsen, inte medlemmarna”. (Negt/Kluge 1974 s 261)

I en mening övertog arbetarrörelsen alltså dessa organisationsformer. Fackföreningsrörelsen drev arbetarnas löneintressen, partiet vissa politiska intressen, som exempelvis den allmänna rösträtten. Ingendera hade sin förankring i produktionen. De formella mötesformerna med dess eviga protokollskrivande och bokföringsuppgifter kopierades från frikyrko- och nykterhetsrörelsen, men därifrån hämtade man också traditionen med kampsånger, fanor och demonstrationer.

Det fanns emellertid något annat som gjorde de tidiga fackföreningarna, parti- och ungdomsklubbarna till något mer och kvalitativt annorlunda än de traditionella borgerliga organisationerna. På ett övergripande plan skiljer sig arbetarrörelsen från den borgerliga idealföreningen därigenom att den hävdar en klass intressen, inte enskilda individers. Detta medförde också att medlemmarna i de proletära föreningarna hade ett gemensamt förråd av erfarenheter, som utgick ifrån den gemensamma ställningen i produktionen och i det kapitalistiska samhället som helhet. De homogena boendeformerna med närheten till grannarna och arbetskamraterna utgjorde grogrund för en medvetenhet om att problemen var kollektiva, och att de krävde gemensamma ansträngningar för att övervinnas.

Den proletära organisationen var visserligen utgränsad från produktionssfären, men den var ändå något mer än en ren intresseorganisation. I sina bästa stunder hjälpte den arbetaren att skapa sig en identitet, som utgick ifrån den gemensamma proletära erfarenhetsvärlden och ett kollektivt klassmedvetande.

Litteratur:

Berner B(1977) – ”Arbetsintensitet och kontroll. Om förspelet till ‘rationell arbetsledning’ i svensk verkstadsindustri” (i Sociologisk Forskning nr 2/3-77)

Broady/Weyler(1977) – ”Borgerlig och proletär offentlighet” (i Tekla nr 2-77)

Bäckström K (1971) – ” Arbetarrörelsen i Sverige, del II (Rabén & Sjögren)

Dahlberg L (1972) – ”SAP:s ideologiska utveckling. Från klasskampens primat till taktikens diktatur” i Från Palm till Palme (Rabén & Sjögren)

Edlund/Eklund (1974) – Rätt och arbetsgivarmakt (Prisma)

Eklund P (1974) – Rätten i klasskampen (Tiden)

Fernström K (1950) – Ungsocialismen (Federativ)

Fredelius C (1976) – Det socialdemokratiska försöket (Barrikaden)

Gustavsson/Rydqvist/Lundgren (1979) – Mera ljus! Socialdemokratins kultursyn fram till andra världskriget (Verdandi)

Gynnå/Mannheimer (1971) – En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst (stencil)

Gårdlund T (1955) – Industrialismens samhälle (Tiden)

Hentilää S (1974) – ”Orsaker till reformismens genombrott i svensk socialdemokrati” (i Studier i arbetarrörelsens historia nr 5)

Jungen R(1978) – Vävarstad i uppror (Arkiv)

Karlbom T (1955) – Den svenska fackföreningsrörelsen (Tiden)

Lindbom T (1938) – Den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst (Tiden)

Negt/Kluge (1974) – Offentlighet og erfaring (NSU)

Persson L (1975) – Syndikalismen i Sverige 1903-1922 (Federativ)

Schiller B (1973) – ”Krisår- 1906-1914” i Från fattigdom till överflöd (Wahlström & Widstrand)


VI. Institutionaliseringen av intressekampen i den borgerliga staten

Större delen av det socialdemokratiska partiets medlemmar var ännu på 1910-talet yrkesutbildade arbetare. Hantverksyrkena hade minskat sin relativa andel, men samtidigt hade den fabriksmässiga utvecklingen gett upphov till nya och omfattande yrkesarbetargrupper, vars arbete väsentligt skilde sig från de outbildade arbetarnas.

Bland de yrkesutbildade arbetarna var den fackliga organiseringen betydligt mer omfattande än bland de outbildade. Eftersom den överväldigande andelen av SAP:s medlemmar var kollektivanslutna via fackförbunden kom de utbildade arbetarna också att dominera partiet. Det framgår t ex av att av partiets 60 000 medlemmar 1911 kom 14 600 ur metallbranschen, som hade den största andelen yrkesutbildade arbetare. Det var också bland dessa arbetare som parti- och LO-ledningen hade haft de ivrigaste anhängarna i agitationen mot storstrejksvapnet. I medlemsomröstningarna om storstrejken som påtryckningsmedel för den allmänna rösträtten (1901, 1904 och 1907) motsatte sig de (utbildade) arbetargrupper, som redan erhållit denna politiska rättighet, särskilt starkt strejken som medel att uppnå detta mål. Man ville inte offra fackföreningarnas resurser för att arbeta för övriga gruppers rättigheter. Mycket talar för att det var bland de yrkesutbildade arbetarna som partiledningen och majoriteten hade sitt stöd, medan oppositionen framförallt utgjordes av outbildade arbetare.

”Klasskamp” eller ”borgfred”
– stridigheter inom socialdemokratin

Motsättningarna mellan den dominerande (parlamentariskt inriktade) högerflygeln och vänstern, som poängterade den utomparlamentariska kampens vikt, ökade under 1910-talets första år. I opposition mot riksdagsgruppens och partiets samarbete med liberalerna stod framförallt ungdomsförbundet, som riktade häftig kritik mot ledningen.

Men samtidigt som missnöjet med den parlamentariska inriktningen och samarbetet med liberalerna var stort bland framför allt de yngre arbetarna, så hade partiet gjort stora framsteg vid valen till andra kammaren. 1896 hade man bara haft en man, Branting, invald på liberal lista. 1905 var man redan uppe i 13 mandat och 1914 utgjorde man det största partiet i andra kammaren. Dessa framgångar hade givetvis gett näring åt förhoppningarna och tron på den parlamentariska vägens framkomlighet. Även om det främst var bland de mer privilegierade yrkesutbildade arbetarna som riksdagsgruppen och ledningen hade sitt största förtroende, så måste detta ha ökat även bland övriga arbetargrupper.

Att ungdomarna var de starkaste motståndarna till den parlamentariska inriktningen och samarbetet med borgerliga grupper hänger förmodligen samman med att de dels hade de värsta och sämst betalda jobben (och därför lade stor vikt på den mer lokala kampen) och att de dels inte heller hade något större intresse av rösträtten (då de ändå skulle sakna den).

Den fråga som skulle bli en av de mer avgörande för motsättningarnas fortsatta utveckling gällde inställningen till militarismen. Fram till 1911 hade antimilitarismen betonats t o m av riksdagsgruppen, som i åtskilliga motioner velat sänka försvarskostnaderna. Därefter hade man tonat ner denna kritik för att inte komma i öppen konflikt med liberalerna i riksdagen. När kriget slutligen bröt ut 1914 var inställningen ändrad och Branting skickade det berömda Kisa-telegrammet till regeringen Hammarskjöld, i vilket det stod att:

Inför krigets tryck måste varje folks inre sociala strider, hur skarpa de än till följd av klassmotsättningarna kunde bli, för ögonblicket träda tillbaka . . . Socialdemokratiskt valmöte i Kisa . . . vill betyga att regeringen, då den i nuvarande hotande världsläge strävar att till det yttersta vidmakthålla Sveriges neutralitet, härutinnan kan påräkna fullt förtroende från ett enigt folk. (enligt Bäckström 1971 s 183)

Partiledningen tog också ett principbeslut om ett eventuellt regeringssamarbete om landets säkerhet så krävde. SAP hade ingått ”borgfred” med högerregeringen Hammarskjöld – bland arbetare ofta kallad ”Hungerskjöld”.

När 1915 års riksdag öppnades hade dock flera starkt uttalade anti-militarister, däribland Zeth Höglund, invalts till andra kammaren. Det uppstod hetsiga debatter mellan dessa och riksdagsgruppens majoritet. För att tysta de oppositionella, vilka hotade samarbetet med liberalerna, försökte majoriteten i riksdagsgruppen införa en disciplinstadga, liknande den s k munkorgslagen, vilken skulle ge möjlighet att ingripa mot den i riksdagsgruppen som inte följde den linje som gruppmajoriteten beslutat. Efter stark kritik från medlemmarna på basplanet beslöt partistyrelsen 1915 att avslå stadgan.

Riksdagsgruppens politik väckte stark opposition främst inom ungdomsförbundet. Dess ”nya” tidning Stormklockan (som snabbt nådde en upplaga på 25 000 ex) riktade häftiga angrepp mot partiets ledning och beskyllde riksdagsgruppen för ”opportunism”. I oktober 1915 föreslog man därför partiet att inkalla ”en allmän svensk arbetarkongress, eventuellt utvidgad till en folkriksdag, i syfte att organisera den kraftigast möjliga påtryckning för freden. . .” (enligt Tingsten 1967:11 s 174).

Efter flera månaders förhalningar av ungdomsförbundets begäran avslog parti- och LO-ledningen slutgiltigt förslaget i februari året därefter. Trots detta och partiledningens varningar genomförde ungdomsförbundet en extra kongress den 18-19 mars 1916, till vilken representanter för inte mindre än 40 000 arbetare kom. Arbetarfredskongressen avslutades med att man antog en resolution om ”Fred till varje pris”, i vilken man talade för ”organiserandet av en utomparlamentarisk massaktion till mötande av alla krigsplaner”.

Resultatet av kongressen var faktiskt ett omfattande stöd från stora delar av arbetarklassen. Några av initiativtagarna – Ivan Oljelund, Zeth Höglund och Erik Hedén – kastades i fängelse för uppmaning till förräderi. Från partiledningens sida kritiserade man skarpt ungdomsförbundets agerande och Branting skrev i Socialdemokraten att: ”På det lättvindigaste sätt har man nu provocerat – tacka för att en härskande höger till sist slog till.” (Socialdemokraten 22 mars 1916)

En vecka senare genomförde partiledningen mer eller mindre en kupp vid tidningen Socialdemokratens stämma, och Per-Albin Hansson kom att utses som andre redaktör. Hansson förde därefter en hänsynslös kamp mot partivänstern och senare mot det nya vänsterpartiet.

I den socialdemokratiska riksdagsgruppen blev situationen alltmer outhärdlig. Efter ”kuppen” på tidningsstämman ansåg sig vänstern nödgad att skaffa sig ett eget språkrör. Stormklockan var dock ungdomsförbundets organ och partiledningen gjorde allt för att avgränsa vänsteroppositionen till ungdomsrörelsen. För att nå en större del av de äldre militanta arbetarna tog vänstern inom riksdagsgruppen därför initiativ till en ny tidning, Politiken.

En partisprängning var på väg. Vid årsskiftet 1916-17 ställde partistyrelsen ett ultimatum till ungdomsrörelsen där man krävde att ungdomsförbundet skulle förklara sig ”redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut” (enligt Bäckström 1971 s 231 ff).

En allmän medlemsomröstning inom ungdomsförbundet utlystes och av dess 15 000 medlemmar svarade 5 794 mot 172 att man inte var beredd att ställa upp på partistyrelsens krav, utan att man endast var villig att underkasta sig partiets program (vilket man menade att ledningen och partiet svikit).

Vid partikongressen 1917 var partisprängningen oundviklig. Ungdomsförbundet drevs ut ur partiet och i maj bildades ett nytt parti, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV). SAP kunde nu ostört fortsätta samarbetet med liberalerna. Några månader efter brytningen ingick också SAP i en regeringskoalition med liberalerna.

Massaktionerna

För den svenska arbetarklassen innebar krigsutbrottet inledningen till en längre period av höjda matpriser, låga löner och direkt materiell nöd. Utsugningen intensifierades. Men det var också en period av ökad klasskamp.

1914 stod den svenska kapitalismen inför hotande depressioner och konkurser. Kriget innebar ökad efterfrågan på varor, framförallt krigsvaror. Bank- och industriledningarna inriktade sina resurser på produktion av krigsförnödenheter, vapen och tunga produktionsmedel, samtidigt som importen av konsumtionsvaror minskade. Det rådde stor brist på konsumtionsvaror. Staten ställde upp på exportindustrins sida (eftersom detta var den viktigaste industrin för staten och för säkrandet av en positiv handelsbalans). Man möjliggjorde Krigsindustrins export på kredit till (framförallt) Tyskland genom att Riksbankens sedelpressar kördes varma och ställde betalningsmedel till förfogande. Krediterna och sedelpressningen medförde givetvis våldsamma prisstegringar.

Samtidigt innebar arbetarrörelsens borgfredspolitik att man sökte dämpa arbetarklassens intressekamp. Men trots maningar från LO:s landsekretariat att överge ”de öppna konflikternas taktik” ökade strejkerna med flera hundra procent, jämfört med åren före kriget. I genomsnitt förekom inte mindre än 442 strejker per år.

Under första världskrigets sista år försämrades den tyska krigs”lyckan”, samtidigt som det intensifierade u-båtskriget och ”blockaden” från västmakterna hotade den svenska exportindustrins framgångar. I denna ”kris”situation sökte den liberala storbourgeoisin – med Wallenberg i spetsen – kontakt med västmakterna, och fick stöd av framför allt Branting inom socialdemokratiska partiet (då västmakterna ansågs mer ”demokratiska” än Tyskland). Denna bourgeoisins ”nya” hållning, tillsammans med trycket från massorna, ledde till (den ”tyskvänliga”) regeringen ”Hungerskjölds” fall i mars 1917. Efter en tillfällig nedgång 1916-18 kunde industrin återigen expandera.

Meddelandena om revolutionen i Ryssland nådde Sverige i mitten av mars 1917. Redan av de första telegrammen och nyheterna framgick det, att soldaterna hade gått emot tsarväldet och ställt sig på det arbetande folkets sida. Detta gav det socialdemokratiska ungdomsförbundet vind i ryggen i deras propaganda mot militarismen. Karl Kilbom, då sekreterare i förbundet, skrev:

Låt högern giva oss mer militarism, men låt oss dra försorg om att den stora massan av militärer i Sverige utvecklas på samma sätt som i Ryssland. Vi måste skärpa den antimilitaristiska agitationen, på varje lägerplats omedelbart upptaga revolutionsarbetet. Och frågan är om vi icke måste skapa en stående revolutionsarmé genom att beväpna oss. Arbetarklassen i vapen, beredd att med deras tillhjälp genomdriva sina krav – skulle det inte vara en makt att räkna med? Förvisso! (enligt C-G André 1975 s 88)

Runt om i landet, men mest i Stockholm, fanns socialdemokratiska ungdomsklubbar och ungsocialistiska klubbar som bedrev en omfattande agitation bland värnpliktiga och anställda militärer. Hungern och de dåliga militära förhållandena skapade jordmån för deras agitation. Under april-maj månad svepte en våg av militära demonstrationer och protester över hela landet. Med några få dagars mellanrum inträffade militära demonstrationer på följande orter: Västerås, Stockholm, Boden, Gävle, Skövde, Växjö, Östersund, Vänersborg, Sollefteå, Karlskrona, Vaxholm, Göteborg, Malmslätt och Ystad.

Samtidigt spred sig hungerdemonstrationerna över hela landet. I Västervik lämnade arbetarna fabrikerna och bildade en ”16-aprilkommitté”. Man krävde att livsmedelsexporten skulle stoppas och att levnadsstandarden skulle återställas till 1914 års nivå. Även kravet på åtta-timmars arbetsdag fördes fram vid aktionerna. På vissa orter förekom att demonstranterna själva tog hand om spekulanternas livsmedelslager och organiserade kommittéer för att dela ut dem eller sälja dem till lägre pris.

Myndigheterna svarade genom att sända ut militär mot demonstranterna. Men socialisternas propaganda hade gjort intryck. I Västerås samlades 600 soldater i uniform till solidaritetsdemonstration för de hungrande arbetarna. På ett flertal andra förläggningar, bl a i Boden, Falun och Östersund, förekom myterier. När de militära myndigheterna försökte förbjuda soldaterna att besöka socialistiska möten blev detta bara en ny anledning att demonstrera. Läget var ytterst spänt.

För att öka propagandan bland militärerna tog de socialdemokratiska ungdomsklubbarna initiativ till ett tiotal ”Soldater och Arbetare”-föreningar över hela landet. Föreningarnas viktigaste uppgift var att tillhandahålla propagandamaterial och man tryckte mängder med flygblad (”Lydnadens anda”, ”Ryssland framom Sverige”, ”Skjut ej på oss”, ”Kamrat i vapenrock”, ”Storstrejk 1 maj i alla land” osv) och flera broschyrer, bl a Einar Ljungbergs Antimilitarisk katekes som gick ut i över 80 000 ex. Men organisationsarbetet hade kommit igång sent och rörelsen hade isolerats, utgränsats, från (den alltmer försvarsvänliga) arbetarrörelsen. Det stöd man hade hoppats på kom bara från Grov- och fabriksarbetarförbundets avdelningar och syndikalisternas LS.

Läget var dock så krisartat att man på flera håll kraftigt skärpt bevakningen av vapenförråden och vid flera kristillfällen borttogs bl a slutstyckena från kulsprutorna och förvarades hos pålitliga befäl.

För att förekomma vänstern bildade partiets riksdagsgrupp och LO:s landssekretariat 1917 års arbetarkommitté. Kommittén varnade arbetarna för att själva åsidosätta lokala myndigheter och ta hand om livsmedelsdistributionen. För att få kontroll över rörelsen ville man ersätta de 16-aprilkommittéer, som spridit sig till ett flertal platser, med lokala arbetarkommittéer. Dessa skulle från början samarbeta med myndigheterna. Givetvis skulle partiet ha stort inflytande över kommittéerna. Kraven skulle framförallt inriktas på det ”politiska” kravet om allmän och lika rösträtt. De fackliga ledare som gått med i arbetarkommittén försökte på alla sätt motarbeta tankarna på en politisk storstrejk (vilket propagerades av vänstern), då en sådan – enligt deras mening – skulle vara alltför dyrbar.

Den 5 juni besvarade regeringen en interpellation från Branting om allmän rösträtt med ett kraftigt ”Nej!”. På initiativ från vänstersocialisterna lade en stor del av Stockholms arbetare ned arbetet och marscherade till riksdagshuset för att demonstrera för kravet. Polis till häst utrustade med piskor och sablar gick till attack mot massorna. Arbetarna svarade med stenkastning. Häftiga gatustrider utbröt. Då det blev bekant i kammaren att omfattande kravaller var i gång utanför riksdagshuset, utbringade Z Höglund ett leve för ”gatans parlament”, medan Branting ilade ned till demonstranterna. För att undvika ytterligare blodspillan uppmanade han massorna att bege sig till Folkets Hus för att där ställa sina krav. Han lyckades avstyra mängden och snart var inte bara Folkets Hus, utan också gatorna runt omkring, fyllda med uppretade vänstersocialistiska arbetare. När Branting i ett tal uppmanade massorna att gå hem för att vänta på de kommande valen utbröt tumult. Massorna krävde storstrejk och Branting fick inga fler möjligheter att ta till orda. Istället beslöt de församlade arbetarna att göra en uppvaktning för storstrejk hos landssekretariatet och kräva svar nästa dag.

Gatans parlament

”Trashankar” man med fränt förakt oss kallat
då man med hån på våra klutar sett,
i våra sinnen har det återskallat
och hat i våra hjärtan det berett –
men varje förödmjukelsernas timma,
då skammens rodnad våra kinder bränt,
vår svält, vår nöd, allt ont vi fått förnimma,
skall hämnas utav Gatans Parlament.

När landets mäktige med hårda sinnen,
för folkets nöd lyckt sina öron till
och endast fråssa uti ”stora minnen”
och tro, att tiden evigt skall stå still;
när folkets valda män sin plikt förglömma
och en kretin i landet är regent –
då börjar massan att om uppror drömma –
då bildas självmant Gatans Parlament.

När rätten undertrycks och våldet råder
och underklassens talsmän tystnat ha,
och sina stämmor sålt för att, i nåder,
en kung skall dem till sina tromän ta –
då är det folkets egen röst som ropar
och fordrar räkenskap av dem, det sänt,
och jorden ren från fala skurkar sopar
med blodigt gissel Gatans Parlament.

För länge re’n i riksdagshusens salar
man schackrat med vår frihet och vårt bröd,
nu är det tid, att folkets stämma talar
ett mäktigt språk, som färgar jorden röd,
och kommer himmelen att dystert glöda
utav den vilda världsbrand vi ha tänt –
ve er, tyranner! Till att er föröda
konstitueras Gatans Parlament.

Elis Höglund (1913)

Svaret fick vänta och kom först i mitten av juni, med ett uttalande av 1917 års arbetarkommitté, där man ifrågasatte en politisk storstrejk (med hänvisning till att man inte funnit några starka stämningar bland arbetarna för en sådan åtgärd och med fackliga motiveringar som tidigare). LO:s kongress i slutet av augusti tog beslut, som i praktiken förbjöd medlemmarna att gå ut i strejk som utlysts från ”obehörigt håll”, dvs från vänstersocialister eller syndikalister.

Vid valen på hösten 1917 fick SAP stora framgångar och i den liberala regering som bildades kom fyra socialdemokrater att ingå.

1918 blev matbristen värre än tidigare. Dessutom grasserade spanska sjukan, vilken krävde inte mindre än 50 000 liv. I slutet av året ökade antalet arbetsnedläggelser. Omfattande demonstrationer mot dyrtiden och för en författningsreform genomfördes.

Vänstersocialisterna gav tillsammans med syndikalisterna ut ett upprop – ”Fram för den socialistiska republiken” – riktat till landets arbetare, bönder och soldater. Man uppmanade till bildandet av ”arbetare-, soldat- och bonderåd” för att driva igenom kraven på allmän rösträtt, bildandet av en socialistisk regering (stödd på dessa råd), genomförandet av åttatimmarsdagen, arbetarkontroll över industrin osv.

Uppmaningen om ”bildandet av arbetare-, soldat- och bonderåd” fick ingen större uppslutning. Däremot fruktade högern i första kammaren oroligheter och en eventuell socialistisk regering (om SAP och SSV kunde enas), och förordade därför en författningsreform inom det snaraste.

Bland liberalerna och bland storföretagarna var man inte alls oroad över att den allmänna rösträtten på sikt skulle leda till en socialistiskt inriktad politik. Man hade sett socialdemokrater som regeringsmedverkare i en koalitionsregering av liberalt slag och detta gav lugnande erfarenheter. I december 1918 kunde en författningsform därför slutligen antas.

Socialdemokratin stod vid sitt första mål. Man hade lyckats genomföra den allmänna rösträtten. Den borgerliga ”revolutionen” var fullbordad. Nästa uppgift bestod i att via parlamentet genomföra socialismen. Att detta inte har lyckats vet vi. Däremot har kapitalismen överlevt flera kriser och möjliggjort en social och ekonomisk expansion av tidigare oanat mått. En reformistisk politik har möjliggjorts av och garanterat en dynamisk kapitalism.

Litteratur:

Andrae C-G (1975) – ”Proletära organisationsformer 1917: militärdemonstrationer och arbetarekommittén” (i Studier i arbetarrörelsens historia nr 7-8)

Bierebourgh L (1972) – ”Sverige och det första världskriget” i Från Palm till Palme (Rabén & Sjögren)

Blomqvist/Östberg (1977b) – ”Den tidiga socialdemokratin” i Fjärde Internationalen nr 3 -77)

Bäckström K (1971) – Arbetarrörelsen i Sverige, del II (Rabén & Sjögren)

Dahlberg L (1972) – ”SAP:s ideologiska utveckling. Från klasskampens primat till taktikens diktatur” i Från Palm till Palme (Rabén & Sjögren)

Elgemyr G (1974) – ”Arbetarefredskongressen i Stockholm” (i Studier i arbetarrörelsens historia nr 5)

Gustavsson/Rydqvist/Lundgren (1979) – Mera ljus! Socialdemokratins kultursyn fram till andra världskriget (Verdandi)

Hentilää S (1974) – ”Orsaker till reformismens genombrott i svensk socialdemokrati” (i Studier i arbetarrörelsens historia nr 5)

Höglund E (1929) – Gatans parlament och andra dikter (Brand)

SchillerB(1973) – ”Krisår – 1906-1914” i Från fattigdom till överflöd (Wahlström & Widstrand)

Söderpalm S-A (1969) – Storföretagarna och det demokratiska genombrottet (Gleerups)

Tingsten H (1967) – Den svenska socialdemokratins idéutveckling (Bonniers)


Exkurs: Max Weber och reformismens integration i den borgerliga staten i Tyskland

Den tyske politikern och vetenskapsmannen Max Weber var en av de ledande borgare som förstod att kapitalismen aldrig skulle överleva efter kriget om den inte kunde garantera ”ett visst minimum av inre anslutning från åtminstone de viktigaste sociala skikten av de behärskade” (Weber 1971 s 339). Det skulle i längden vara omöjligt för borgerskapet att kunna upprätthålla sitt herravälde enbart genom våld. Borgerskapet måste med andra ord uppnå en viss legitimitet för att kunna fortsätta härska.

Weber skilde på i huvudsak tre former av legitimitet: det var den traditionsbundna legitimiteten, som hämtade sin kraft i ”tron på, att den ordning och den härskarmakt, som existerar från äldre tider, är helig” (Weber 1972 s 89 ff); det var den legitimitet som var bunden till den karismatiska ledaren, som hämtar sin kraft i massornas hängivelse till ledarens person eller i tron på hans nådegåva (charisma), och det var slutligen den legala legitimiteten, där herradömet är legitimt därför att det är legalt, därför att det följer lagen. I det kapitalistiska samhället förekommer alla tre formerna av legitimitet, även om den sistnämnda – legitimitet som legalitet – utgör den viktigaste.

Det politiska problemet för borgerskapet i Tyskland (liksom även i Sverige) var, enligt Weber, att legitimiteten höll på att försvinna under det i och för sig legala tyska styret. Man hade kastat arbetarklassen och dess söner ut till slakt i ett imperialistiskt krig (som dessutom höll på att sluta i nederlag). Borgerskapet, och i särskilt hög grad det tyska, hade mist sin trovärdighet: man hade inte längre den minimala anslutning som var nödvändig för ett fredligt herradöme. Legalitet och legitimitet var inte längre en och samma sak.

Weber menade att ett fortsatt våldsamt förtryck av arbetarklassen bara skulle stärka de kommunistiska tendenserna. Han kritiserade Bismarcks Tyskland för att ha låtit byråkratins förvaltning av staten bli till ren rutin, till ”en livlös ande i en livlös maskin”, för att ha låtit parlamentet urarta och förlora sina viktiga kontrollfunktioner (för att istället endast bli en plats för strebrar och karriärister) och slutligen för att ha låtit makten bli till ren konfliktundertryckning.

Huvudintentionerna bakom det författningsutkast som han lade fram, gick ut på att på nytt få legalitet och legitimitet att sammanfalla. Författningsförslaget var en modell för att omvandla klasskampen från kamp på gator och i fabriker till en intressekonflikt som utspelades mellan valda delegater i staten. Staten skulle själv uppfostra till konsensus, den skulle själv skapa den upplevda legitimiteten.

Medlen för att genomföra detta var ett utbyggt och förstärkt parlament samt starkare partier, och då även ett starkt socialdemokratiskt parti. Weber menade inte att den allmänna rösträtten och det förstärkta parlamentet skulle innebära att borgerligheten skulle ge makten till arbetarna. I sin illusionslöshet skrev han att:

I den moderna staten ligger det verkliga herradömet varken i de parlamentariska siffrorna eller i utstrålningen från monarken, utan i det dagliga handhavandet av förvaltningen, dvs nödvändigtvis och oundvikligt i händerna på byråkratin. Och det gäller den militära såväl som den civila byråkratin.

Den ”nya” statsform som skulle garantera klasskampens omvandling till intressekonflikt i staten måste, enligt Weber, innehålla tre viktiga element:

1. En statsbyråkrati, som skulle vara rationell och följa klart uppställda och enkla normer och lagar;

2. Ett starkt parlament. ”Offentlighet i förvaltningen och speciellt ett starkt parlament är motvikten till byråkratin.” ”Parlamentens främsta uppgift är att kontrollera förvaltningen.” ”Det moderna parlamentet är i första hand representant för dem som är behärskade av byråkratin. Ett visst minimum av inre anslutning från åtminstone de viktigaste sociala skikten av de behärskade är förutsättningen för att varje, också det bäst organiserade, herradöme kan ha varaktighet. Parlamenten är idag det viktigaste medlet, varigenom man utåt manifesterar detta minimum av anslutning från de behärskade.” (Weber 1971 s 339 ff)

3. Starka partier . Bara om partierna är så starka, att de ”blir de viktigaste bärarna av den politiska viljan” (enligt Nielsen 1977 s 128) kan klasskampen omvandlas till intressekonflikt i staten.

Här var socialdemokratin viktig. Den reformistiska arbetarrörelsen hade, enligt Weber, en sådan styrka, att man inte kunde utestänga den från ett visst inflytande. Samtidigt var det reformistiska innehållet så starkt och viktigt, att det skulle kunna utnyttjas för att ”integrera” arbetarklassen i det kapitalistiska systemet och rent av gynna kapitalismens utveckling. Webers kanske viktigaste uppgift bestod i att försöka övertyga borgerskapet om att dess ”fruktan var oberättigad, att en effektiv parlamentarisk regim kunde bli både ett bålverk mot pöbelväldet och ett skydd mot den monarkistiska och den byråkratiska absolutismens maktmissbruk”.

Partiämbetsmännen och den genombyråkratisering som drabbat även det socialdemokratiska partiet säkrar, enligt Weber, att ”massorna, eller i vart fall väljarna, och i tämligen stor omfattning också de enskilda medlemmarna, inte (eller bara formellt) deltar i besluten om program och kandidater” (enligt Nielsen 1977 s 128). Vid val av kandidater till parlamentet skulle extremister från båda hållen utgränsas. Weber menade att en stark socialdemokrati var ofarlig, eller t o m av godo. Om partiet blev det viktigaste uttrycket för arbetarklassens politiska viljor, och om dess inriktning blev parlamentet, skulle socialdemokratin kunna oskadliggöra arbetarklassen. Weber menade att borgerskapet måste arbeta för en stark socialdemokrati och ett förstärkt parlament, för att uppnå den nödvändiga legitimiteten, eller ”minimumet av inre anslutning”. Parlamentet skulle uppsluka partiet i statsapparaten – och socialdemokratin skulle genom sin egen partiapparat medverka till en passivisering av massorna.

Litteratur (exkurs):

Cappelen Å (1979) – ”Nogle kritiske kommentarer til T H Nielsen” (i Nordisk Forum nr 18)

Nielsen T H (1977) – Borgerskabets reformer og marxismen (Modtryk)

Nielsen T H (1979a) – ”Välfärdssocialdemokratismens krise” (i Nordisk Forum nr 18)

Nielsen T H (1979b) – ”En replik med lidt spredt fægtning” (i Nordisk Forum nr 18)

Therborn G (1978) – ”Marginalistisk ekonomi och historisk kultur. Max Webers sociologi” (i Häften för kritiska studier nr 1 -78)

Weber M (1972) – Makt og byråkrati (Gyldendal)


Avslutning och sammanfattning

Den svenska borgarklassen nådde inte de nödvändiga förändringarna och reformerna genom en revolution eller hastig omvandling av den absolutistiska staten. Den borgerliga revolutionen blev egentligen slutligt genomförd först i och med att arbetarrörelsen lyckades driva igenom den allmänna rösträtten på 1900-talet. Frånvaron av en genuin borgerlig revolution, dvs av en revolutionär tradition överhuvudtaget, skapade ingen egentlig grund för misstro till staten och en långsam reformering av samhället. Varför skulle inte arbetarklassen kunna reformera samhället när borgarklassen kunnat vinna de nödvändiga reformerna på fredlig väg?

1800-talets svenska samhälle var ett heterogent samhälle, med en mycket heterogen och splittrad arbetarklass. En stor del av proletariatet bestod av lantarbetare av olika slag och dessa kom aldrig att på riktigt upptas i den organiserade arbetarrörelsen. Därtill fanns ett relativt omfattande skikt av utbildade hantverksarbetare, vars arbetsformer och förhållanden väsentligt skilde sig från dem för grovarbetarna och hantlangarna samt de outbildade arbetarna inom den framväxande industrin.

Det var hantverksarbetarna som först organiserade sig i arbetarföreningar och fackföreningar. Men deras kamp var en kamp inom det bestående systemets ramar – det var en kamp för att bibehålla en privilegierad ställning. I denna kamp riktades kraven till staten, och hantverksarbetarna var de främsta bärarna av den borgerliga ideologin om statens ”klassneutralitet”. Denna föreställning befordrades även av de erfarenheter som gjordes under massupploppen på 1850- och 60-talen (också om solidariteten mellan skilda arbetargrupper här var utvecklad).

När socialdemokratin växte fram kom den att domineras av hantverksarbetarnas fackföreningar. Därför kom också den statsvänliga ideologin om den ”neutrala” staten att dominera den spirande arbetarrörelsen.

Den tilltagande mekaniseringen innebar i Sverige inte att arbetarklassen homogeniserades. Istället reproducerades splittringen i hantverksarbetare och grovarbetare/hantlangare som en splittring mellan yrkesutbildade kvalificerade arbetare och outbildade okvalificerade arbetare inom industrin. De yrkesutbildade arbetarna tog över hantverksarbetarnas roll som den organiserade arbetarrörelsens och reformismens bärande skikt och motor.

Det var inte fråga om något ”förräderi”. Istället svarade reformismen mot deras erfarenheter som arbetar-tekniker/reparatörer. Motsättningen låg inte för dem på fabriksplanet, då de fortfarande hade överblicken och i sista hand kontrollen över produktions- eller i vart fall den egna arbetsprocessen. Istället utgick deras kamp ifrån den orättvisa fördelningen av deras arbetes frukter, dvs ifrån cirkulationssfären. Det tragiska är, att yrkesarbetarnas socialistiska ideologi alltså utgick ifrån sfären där värdeprodukten skulle fördelas, i en situation där de utan större svårigheter kunde ha lagt hela produktionen under kontroll.

Distinktionen mellan det som Marx kallar ”produktions”- och ”cirkulations”-sfär är nödvändig om man ska förstå reformismen och samtidigt vill kvarhålla ett revolutionsteoretiskt perspektiv. Mycket av bristerna i de historieteoretiska förklaringarna hänger samman med avsaknaden av sådana grundläggande teoretiska begrepp och uppdelningar. I produktionssfären, dvs i den omedelbara produktionsprocessen, erfar arbetaren sinnligt kapitalets diktatur, eller repression, som hänger samman med att arbetaren åtta timmar om dagen tvingas avstå sin kropp och sin förmåga att arbeta till för honom ”i grunden” likgiltiga arbetsuppgifter. Härur föds också revolten mot det kapitalistiska produktionssättet. I cirkulationssfären cirkulerar, dvs köps och säljs, alla de varor som ingår i den kapitalistiska produktionsprocessen. I köpakten – när arbetaren säljer varan arbetskraft, dvs sin egen förmåga att arbeta, mot en summa pengar från kapitalisten – framstår bägge som likvärdiga ägare av varsin vara. Ur bytesakten springer ideologin om allas ”frihet, jämlikhet och oberoende”.

Under yrkes- och hantverksarbetarnas inflytande formades fackföreningarna till lönekampsorganisationer. Men bakom denna centrering till lönekampen och kampen för kortare arbetsdag låg också andra erfarenheter. Kampen inom produktionssfären mötte ett kompakt motstånd, medan fackföreningarna nått vissa framgångar i löneförhandlingar och lönekamp. Därtill kommer att den spontana kampen i produktionssfären tendentiellt hotar fackföreningens möjligheter att i längden driva igenom förbättrade avtal. Kampen för socialism kom i motsättning till kampen för förbättringar inom systemet.

Som ett resultat av föreställningarna om den ”klassneutrala” staten och arbetarnas bristande möjligheter att påverka lagarna kom den ”politiska” kampen, dvs partiets politiska udd, att inriktas på kravet om allmän och lika rösträtt. Förändringar i produktionssfären sågs som möjliga att förverkliga endast genom att arbetarklassen skaffade sig kontroll över staten. För att uppnå den allmänna rösträtten var samarbetet med liberalerna viktigt. Samarbetet hotades dock av kampen inom produktionssfären och av en alltför utbredd strejkkamp. Med decemberkompromissen 1907 säkrade kapitalet bestämmanderätten inom produktionssfären och fackföreningsrörelsen kunde framstå som ren lönekampsorganisation. Partiets samarbete med liberalerna, som var ett led i den överordnade rösträttskampen, tvingade fram en återhållsam facklig taktik.

Den reformistiska, parlamentsfixerade, inriktningen förstärktes slutligen av de valframgångar partiet gjorde.

Splittringen i ekonomisk och politisk kamp och utgränsandet av kampen i produktionssfären, gjorde att arbetarrörelsen endast organiserade delintressen, inte arbetarnas totala livssammanhang. Visserligen stärkte organiseringen av dessa delintressen arbetarens självkänsla och hjälpte till att skapa en kulturell och politisk identitet, men samtidigt förankrades organiseringen utanför de viktiga produktionsprocesser – dvs utanför fabriken, hemmet osv – som utgjorde arbetarens konkreta vardag.

Den tidiga organiserade arbetarrörelsen utmärktes av att vara en omedelbar nödvärnsorganisering. Det borgerliga samhället satte villkoren för motståndet och organisationsformerna. Repressionen från arbetsköparnas och statens sida medverkade till att skapa utgränsningsmekanismer inom själva arbetarrörelsen. De outbildade arbetarnas dagliga ”minikamp” inom produktionssfären isolerades alltmer från den fackliga lönekampen och partiets politiska kamp för allmän rösträtt. Men även andra grupper och kamper utgränsades. Trots att t ex kvinnorna utgjorde en viktig del inom den oorganiserade arbetarrörelsen hade de nästan ingen som helst plats varken inom fackföreningsrörelsen eller partiet. (jmf R Jungen 1976;1978) Socialdemokratin övertog också de gängse bildningsidealen och den borgerliga synen på familjen och hemmet. (jmf t ex Gustavsson/Rydqvist/Lundgren 1979)

Reformismen har aldrig varit resultatet av ledarnas eller någon annans förräderi. Istället växte den reformistiska arbetarrörelsen fram som ett resultat av de erfarenheter lönarbetarna gjorde i sin dagliga praxis. Men den växte inte fram oemotsagd. Arbetarna, framförallt skiktet av outbildade arbetare, gjorde också andra erfarenheter, framförallt av repressionen inom produktionssfären, som gav upphov till militanta kamper och ett dagligt ”minikrig” på arbetsplatsen.

Litteratur:

Gustavsson/Rydqvist/Lundgren (1979) – Mera ljus! Socialdemokratins kultursyn fram till andra världskriget (Verdandi)

Jungen R (1976) – ”Vävarstad i uppror: spontan och organiserad arbetarrörelse i Borås 1900-02” (i Studier i arbetarrörelsens historia nr 9-10)

Jungen R (1978) – Vävarstad i uppror (Arkiv)