Visa wikitext

[[Bild:Blanchot.jpg|left|frame|Ett av mycket få kända foton föreställande Maurice Blanchot.]]

'''Maurice Blanchot''' (September 22, 1907 – Februari 20, 2003) var en fransk författare, filosof och litteraturkritiker.

Den fråga Blanchot engagerade sig mest i var den om litteraturen och erfarenheterna av läsandet och skrivandet. Han formulerade aldrig någon enhetlig, koherent "teori", utan utgick ofta från paradoxer och omöjligheter. Hans influens framför andra - i alla fall i frågan om litteraturen - är poeten Stéphane Mallarmé, som utvecklade sin förståelse av litteraturen som en i grunden anti-realistisk och från vardagslivet skild erfarenhet. Blanchot menade att litteraturen ställer oss inför språket som [[utsida|exterioritet]].

Blanchots livsverk spänner över fem decennier och överskrider ofta gränserna mellan olika genrer. Han skrev en mängd artiklar och essäer om litteratur, filosofi och konst, tre romaner, tio eller fler noveller eller korta berättelser (”''récits''”), en betydande del politisk journalism och en mängd fragmentariska texter som trotsar kategorisering. Detta trotsande av kategorisering utmärker Blanchot som tänkare och belyser den centrala ansatsen i hans tänkande: att pressa litteraturens och filosofins gränser, och med det dekonstruera och transformera sättet vi tänker. I denna ansats kan man inte underskatta det ömsesidiga inflytandet mellan Blanchot och de båda nära vännerna '''[[Georges Bataille]]''' och '''[[Emmanuel Lévinas]]'''. Batailles erfarenheter och tankar om exempelvis [[gemenskap]], erotism och döden, samt Lévinas tankar kring etik och ansvaret inför den Andre ingår i en ständig dialog genom hela Blanchots livsverk. Samtidigt påverkade Blanchots livsverk Lévinas och Batailles tankar kring hur vår uppfattning av omvärlden påverkas av orden och språket bland annat. 

Blanchots inflytande på senare generationer franska tänkare har varit omfattande, om än ofta indirekt. Hans speciella stil och stundtals abstrakta resonemang, liksom den anonymitet han behöll livet ut (han skydde offentligheten och lät sig varken intervjuas eller fotograferas) gör att hans verk förblir en diskret, men likväl ständigt närvarande, fond till det sena 1900-talets kontinentala tänkande.

== Blanchots närvaro ==
Maurice Blanchot är i Sverige relativt okänd och utanför Frankrike betraktas han ofta som en bakgrundsfigur, en föregångare till exempelvis [[Jacques Derrida]] och [[Jean-Luc Nancy]]. Men utan Blanchots banbrytande tänkande hade mycket av det vi har i dag varit otänkbart. Jacques Derrida, Paul de Man, [[Michel Foucault]], [[Roland Barthes]], och [[Gilles Deleuze]], för att bara nämna några framstående teoretiker, är djupt influerade av Blanchot. Blanchot intar trots sin relativa okändhet platsen som en av de absolut viktigaste figurerna inom 1900-talets tänkande. Särskilt betydande har han varit för att lyfta upp litteraturen som ett seriöst filosofiskt problem. Snarare än att ha varit en kritiker som bedömt litterära verks kvalitet har Blanchot genom hela sitt liv på olika sätt närmat sig litteraturens möjligheter och på vilket sätt litteraturen utmanar tänkandet.

== Biografi ==
:''Se också: [[Revolt och undandragande: En kort biografi över Maurice Blanchot]]''

Blanchot var under hela sitt liv sparsam med fakta om sitt liv och föredrog en tillbakadragen roll för att låta litteraturen tala för sig själv. Förhållandevis lite är känt om hans liv, det finns bara några få kända fotografier och i de delar av hans verk som involverar erfarenheter från hans liv är det svårt att utröna exakt vad som är fakta och vad som är fiktion.

Han föddes 1907 i Quain i Frankrike och växte upp i en välbärgad katolsk familj. 1925 började han studera filosofi vid universitetet i Strasbourg där han träffade '''[[Emmanuel Lévinas]]''' med vem han förblev nära vän livet ut. Blanchot och Lévinas var på många sätt ett omaka par: Blanchot var lång, smal, tystlåten och tillbakadragen; Lévinas var kort, kraftig, pratglad och socialt utgående; Blanchot var av allt att döma konservativ, Lévinas liberal, osv. Deras vänskap var minst sagt osannolik, men ”just därför” skrev Blanchot långt senare. Blanchot introducerade Lévinas till fransk litteratur, och Lévinas introducerade Blanchot till '''[[Martin Heidegger|Heideggers]] filosofi'''. Blanchot beskrev senare detta filosofiska möte, framför allt med ''Sein und Zeit'', som en ”veritabel intellektuell shock”. Deras intellektuella utbyte liksom vänskapen varade livet ut.

Under trettiotalet försörjde sig Blanchot som politisk journalist för en rad tidskrifter på högerkanten. Hans främsta arbetsuppgift var som redaktör för den konservativa dagstidningen ''Journal des débats''. Samtidigt skrev han för mer radikala tidskrifter med fascistisk profil. De tog ställning för behovet av våldsamt uppror för att rädda Frankrike från det inre hotet av moraliskt och andligt förfall och det yttre hotet från nazityskland. Blanchot intensifierade kontinuerligt retoriken till den grad att han förespråkade revolutionär terror för att leda Frankrike till ett nationellt andligt uppvaknande. Vid 1938 övergav han dock den nationalrevolutionära diskursen helt och drog sig undan politiken. Efter att Vichyregeringen hade tagit över finansieringen av ''Journal des débats'' fick Blanchot flera av sina artiklar censurerade och refuserade. Han började då istället koncentrera han sig på litteraturen.

Under ockupationen hjälpte han Lévinas fru och barn att gömma sig undan säkerhetspolisen. Han ordnade också så att Lévinas kunde skicka brev till sin familj under tiden Lévinas satt som krigsfånge i ett fångläger i Hannover. Av okänd anledning (möjligen för sitt samröre med motståndsrörelsen?) ställdes Blanchot i juni 1944 inför en tysk exekutionspluton och skenavrättades.

Under ockupationen hade han också träffat '''[[Georges Bataille]]''' som också skulle komma att bli en livslång vänskap. Bataille beskrev vänskapen med Blanchot som direkt och en vän han ”omedelbart kom att beundra och hålla med.”

Efter kriget blev Blanchot igen politisk journalist och framträdande intellektuell men nu på vänsterkanten. Tillsammans med vänner som Bataille, [[Dionys Mascolo]], Marguerite Duras, [[Robert Antelme]] och Jean-Paul Sartre, bland andra, var han drivande i motståndet mot de Gaulle och författade anonymt ''Manifeste des 121'', en deklaration för det algeriska folkets befrielsekamp. Han var senare också aktiv i maj-juniupproret 1968 då han anslöt sig till den antiauktoritära student- och författaregruppen Comité d’action étudiants-écrivains.

Han fortsatte skriva till sin död, framför allt kritik av fascismen och [[antisemitism]]. Han kritiserade bland annat också Heideggers tystnad om Förintelsen, och den tilltagande antisemitismen i vänstern.

Han dog 20 februari 2003, 95 år gammal, i Yvelines.

== "Vad är litteratur?" ==
Blanchots litteraturkritik skiljer sig på flera sätt från traditionell kritik som exempelvis formalism, marxistisk eller psykoanalytisk litteraturkritik. Han utgick inte från någon koherent teori utan hans teori kan snarare enklast kallas för en anti-teori. Han menade att det är omöjligt att definiera litteraturen som sådan, den undgår varje försök att fastställa något slags inre väsen. Varje läsning ger en singulär erfarenhet som inte fullt kan fångas av någon teori. Med det menar han inte att exempelvis en psykoanalytisk läsning inte kan ha mycket att säga oss om ett visst verk, men att ingen teori kan säga allt. Varje läsning ger ett överskott av mening, något mer som inte kan uttömmas. Vi kan tolka och omtolka en litterär text i oändlighet och varje text kräver detta av oss, men samtidigt undgår textens ”sanning” oss vid varje läsning. Blanchot menar därför att varje text har två sidor: å ena sidan är den en del i ett större nätverk av kulturella koder, en tidsanda, etc, samtidigt som den å andra sidan talar med en unik röst som motstår varje konceptualisering; den så att säga uppfinner ett nytt språk som vi aldrig riktigt kan fånga. Blanchot använder den bibliska berättelsen om när Jesus väcker Lasaros från de döda för att exemplifiera: läsaren är som Jesus som står inför graven och befaller ”Lasaros, kom ut”. Graven representerar boken och Lasaros bokens mening som läsaren förväntar sig ska uppenbaras vid läsningen. Den uppväckte Lasaros är textens kulturella sida, dess mening. Den andre Lasaros ruttnande lik i graven är textens hemlighet som aldrig ser dagens ljus, den del av texten som vi aldrig helt kan avtäcka.

=== Språk och negativitet ===
Litteraturen uppfinner vid varje läsning ett eget språk som skiljer sig från vårt vardagliga språk. Språk i vardaglig mening förstår vi oftast som ett medium för att utbyta idéer som hänvisar till ting i världen. I denna förståelse har språket tre komponenter: ordet, begreppet och tinget. Man yttrar ord kopplade till begrepp som representerar ting. Vad som intresserar Blanchot är skillnaden mellan vardagligt språk i den här meningen och '''litteraturens språk'''. I vardagligt språk är orden ett medel för att kommunicera information. Ordet är den minst viktiga komponenten och tjänar bara för att överföra mening. Men i litteraturens språk blir ordet tvärtom den viktigaste komponenten. Om orden i vardagligt språk endast tjänar som en funktion för att överföra mening trotsar orden i litteraturens språk denna mening. Litteraturen ger orden ''materialitet'' - form, textur, färg, osv - som trotsar överföringen och inte låter sig reduceras till medel.

Centralt för Blanchot är språkets ''negativitet''. De här tankarna hämtar han från [[Hegel]], eller mer specifikt från Alexander Kojèves läsning av Hegel som var mycket inflytelserik för Blanchots generation av franska tänkare ([[Georges Bataille|Bataille]], Sartre, [[Jacques Lacan|Lacan]], bland andra). Negativitet är enligt Hegel språkets väsen eftersom orden ''negerar'' tingen. När man exempelvis yttrar ''ordet'' ”trädet” negerar man det specifika trädets partikularitet och ersätter det med ''begreppet'' trädet. Ordet negerar alla verkliga träd och ersätter det med ''idéen'' om ett träd. Språket abstraherar världen och skapar en ''distans''. Denna distans är enligt Blanchot språkets särskilda makt. Språket ersätter tingen med begrepp som aldrig direkt representerar den verkliga världen.

Om tingen i den här meningen är frånvarande i språket och ersätts med begreppen eller idéerna är litteraturen närmare språkets väsen då orden inte längre hänvisar till begrepp som representerar tingen. I litteraturen befrias språket från tingen och orden hänvisar bara till andra ord i en oändlig kedja; den negerar världen och skapar sin egen. I litteraturen finns en '''dubbel frånvaro''' - från ting ''och'' begrepp - och det är denna dubbla frånvaro som gör att den litterära texten aldrig kan tolkas ”utifrån” och helt förklaras av någon litterär teori. Denna aspekt i det litterära verket kallar Blanchot för dess ”''väsentliga ensamhet''”.

== Från filosofi till litteratur ==
Blanchots förhållande till filosofin kan inte oproblematiskt inordnas i någon tidigare filosofisk tradition. Litteraturen och etiken spelar en avgörande roll. Blanchot närmade sig litteraturen genom filosofin men hans filosofi kan inte reduceras till en filosofi ''om'' litteraturen, istället menade han att litteraturen ställs som ett problem ''för'' filosofin. Ett viktigt begrepp som Blanchots tankar om språk, litteratur och filosofi centreras kring är '''döden'''.

=== Döden i filosofin ===
Döden är den abstrakta motsatsen till livet och som sådan markerar den en gräns som har en konkret inverkan på hur vi lever våra liv. Inom filosofin har det därför alltid funnits en intim relation mellan livet, medvetandet, sanningen och döden. [[Platon]] till exempel menade att det är det medvetna förhållandet till döden som särskiljer oss från djuren. Blanchot håller med om att utan ett medvetet förhållande till döden som det som markerar våra livs ändlighet reduceras livet till ett meningslöst djuriskt liv. Det är därför nödvändigt med en filosofisk förståelse av döden, men Blanchot menar att det västerländska tänkandet har dominerats av en tolkning av döden och livet som har gjort oss alienerade från världen. För Platon hörde döden, i motsats till livet, till sanningens domän eftersom livet alltid är i ständig förändring medan döden är oförändrad. Eftersom sanningen måste vara konstant över tid för att verkligen vara sann är det bara med en förståelse av hur döendet och döden markerar varje moment i livet som vi kan uppnå en sann relation till livet. Det är denna relation till döden som gör det möjligt för oss att överhuvudtaget ha en relation till tingen i världen, menade Platon. Eftersom världen för oss uppträder som ett ständigt föränderligt flöde är det omöjligt för något distinkt ting att framträda. Men då människan bär på en själ i vilken det finns idéer eller former som är eviga och identiska med sig själva i den sanna världen, den världen som bara är närvarande efter döden, kan människan identifiera ett ting i den här världen. Att lära sig att dö och vara död är därför samtidigt att lära sig att leva ett autentiskt, sant liv. Blanchot delar här Platons ståndpunkt att man bara kan vinna över döden (och uppnå evigt liv) genom att förlora det sanna livet, det vill säga så länge vi inte förstår vårat liv som ändligt blir våra liv meningslösa. Men det är också här Blanchot reser sin invändning. För det är nämligen förståelsen av en autentisk död som ''den enskildes egna död'' som lett till en föreställning om det självständiga subjektets suveränitet. För det självständiga subjektet, menar Blanchot, blir omvärlden blott en reflektion av subjektets egna medvetande och omskapad utifrån våra egna projekt. Det, i sin tur, skapar en distans, en alienation, till omvärlden och andra människor.

Blanchots kritik av filosofernas förståelse av döden utvecklas främst i en diskussion med '''[[G.W.F. Hegel]]''' och '''[[Martin Heidegger]]'''. För Hegel är det mänskliga medvetandet redan intimt kopplat till döden. Medvetandet är nämligen, enligt Hegel, just ingen-''ting'', det är motsatsen till tingen i världen och medvetandet blir bara närvarande genom erfarenheten av något annat och aldrig i sig självt. Medvetandet kan aldrig vara självmedvetet utan relation till någonting som det ''inte är'', och det är just denna '''negation''' som gör det möjligt för ting att framträda för oss. Denna negationens logik (eller dialektik) drivs alltså av en slags brist som dock är skapande, det är vad som gör medvetandet, människan, levande som ett subjekt i världen. Blanchot tar i det här sammanhanget upp paradoxen med suicidet, filosofens död par excellence. För med suicidet har döden blivit en idé och ett projekt. Suicidet är medvetandets beslut att inte bara negera världen omkring utan också sig själv. Beslutet är ett uttryck för medvetandets egen vilja. Enligt Blanchot hamnar Hegels filosofi i samma paradox som suicidet, nämligen att i bemästrandet av döden, när det mänskliga subjektet medvetet tar kontrollen över döden genom viljehandlingen, sker det också ett ”bortvändande” från döden. Det ligger en död bortom som suicidet inte når. Denna paradox leder enligt Blanchot till en erfarenhet om ett '''döende mäktigare än döden'''. Detta döende är varken döden i meningen en naturlig händelse, eller bemästrandet av döden som filosoferna föreställde sig utan en ''anonym, opersonlig och neutral död''.

Litteraturen har en annan relation till detta ”döende mäktigare än döden”. Skillnaden ligger i hur vi förstår språket. För filosofin är språkets negativitet under subjektets kontroll medan det i litteraturen är omvänt; orden undflyr alltid subjektets intentioner. Detta undflyende eller försvinnande från tingen och subjektet korresponderar med den dubbla frånvaron i litteraturen (se ovan). Litteraturen ger därmed ett särskilt övergivande av subjektet, något som vi längre ner ska se spela en betydande roll för Blanchots förståelse av gemenskap och kommunism. Först måste vi emellertid närma oss den andre filosof som jämte Hegel spelade av avgörande roll för Blanchots förhållande till döden: Martin Heidegger.

För Heidegger är det bara genom ''daseins'' förhållande till sin egna död som den blir en unik, singulär människa. I allt annat, sitt arbete, intressen, åsikter, livsstil, etc, kan man ersättas av någon annan, det är bara i förhållande till den egna döden, som är det enda som är unikt för var och en, som dasein kan uppnå autenticitet. Denna ''tilldödenvaro'', som Heidegger kallade det, är en autentisk existens som förstår sin ändlighet, som manar till ett aktivt föregripande av döden och deltagande i historien. Döden är därför, för Heidegger, vad som gör det möjligt för oss att över huvud taget kunna välja våra liv, som möjliggör våra möjligheter. Gränsen för våra möjligheter - döden - är också källan till alla våra andra möjligheter. Heidegger kallar därför döden för ''omöjlighetens möjlighet''. Liksom med Hegel delar Blanchot i stora delar Heideggers ståndpunkt, men menar att det bara är ena sidan av vad han kallar '''dödens två sidor'''. Den filosofiska förståelsen av döden som Blanchot identifierar hos Hegel och Heidegger döljer en mer väsentlig, underliggande död, en död som inte grundar den enskildes autentiska existens. Blanchot kallar denna ”andra” död för ''möjligheternas omöjlighet''.

=== Ett döende mäktigare än döden ===
Blanchots invertering av Heideggers fras ”omöjlighetens möjlighet” implicerar, som sagt, inte så mycket ett förkastande som en breddning, där filosofernas död utgör en av två sidor. Döden sedd som omöjlighetens möjlighet innebär en ”positiv” verkan av döden, det vill säga att den manar till ett autentiskt levande, ett görande och skapande; '''döden ”sätts i arbete”'''. Om detta är dödens ena sida så är den andra tvärtom den passiviserande och förlamande verkan som ångesten inför döden ger. Det bryter ner arbetet och skapandet. Det '''”omöjliggör alla möjligheter.”''' Dessa två sidor måste betraktas som parallella fenomen i den ambivalenta erfarenheten av dödsångesten. Denna ”ursprungliga” erfarenhet är en skräck för världens meningslöshet, för en frånvaro av mening där självets alla möjligheter blir overkliga till den grad att jaget försvinner i ett döendets passivitet. Så i kontrast till filosofernas idé om den autentiska döden som ursprunget till kunskap och meningsskapande uppenbarar den andra döden en omöjlighet att förvandla världen till något meningsfullt. Denna omöjlighet leder Blanchot till ett tänkande som inte står i självets tjänst, det vill säga som inte utgår från medvetandets negerande. Jaget har, som Blanchot uttrycker det, förlorat rätten till sin egen död. ”Jag” dör inte, utan ”man” dör; döendet uppenbarar en anonym och opersonlig makt som separerar jaget från sig självt. Blanchot uttrycker det som att döendet berövar självets makt att säga ”jag”.

Det kan tyckas som att Blanchot här redan har lämnat filosofin bakom sig eller att han till och med gjort tänkandet meningslöst och omöjligt. För Heidegger innebär döden (eller ''tilldödenvaron'') skapande medan döendet för Blanchot tvärtom innebär ett slags '''avskapande''' ("''désoeuvrement''"), en ”passivitet mer passiv än all passivitet.” Filosofin har, som vi sett, ofta haft denna ambivalens som sin grund (även om filosoferna har varit ensidiga) men, menar Blanchot, det är också vad som ger upphov till litteraturen. Filosofernas förståelse av döden separerar människan och världen, som bara finns där passivt och väntande på människans handlande. Det reducerar och alienerar våra liv, enligt Blanchot. Istället vill han lyfta fram passiviteten inom oss och med det göra oss uppmärksamma och lyhörda för det som ligger utanför vår kunskap (om världen, det vi skaffar oss med negationen av världen för att tala med Hegel). ''Litteraturens språk'' har makten att göra detta. För även om man kan förstå språk som uttryck för medvetandets negation - att det står i självets tjänst - så gör litteraturen dess historicitet uppenbar för oss. Litteraturens språk är kort sagt oberoende av oss; den fanns innan självets födelse och finns kvar efter vår död. Litteraturen har slutit en pakt med döden och är själv en extrem passivitet.

Om Blanchot i sina tidigare böcker, som exempelvis ''L’Espace littéraire'' (1955), särskilt i sin diskussion om Hegel, talade mycket om negativitet så kom han i senare böcker, från ''L’Entretien infini'' (1969) och framåt, istället att tala alltmer och '''den Andre'''; den andre människan, den '''singulära''' varelse som är utanför självets och språkets grepp. Man kan säga att '''denna singularitet är varats hemlighet''', en hemlighet som litteraturen och döendet närmar sig. Blanchot menar därför att filosofin är ett ofullständigt och inte självtillräckligt tänkande som är beroende av det som undflyr dess räckvidd. Litteraturens språk däremot är inte bundet till det vardagliga språket då det kan bryta sig fritt från ''både'' tingen ''och'' begreppen (se ovan om litteraturens dubbla frånvaro). Det rör sig såklart inte om ett slags rent språk totalt separerat från världen, vilket vore meningslöst. Litteraturens språk bekämpar vår världsliga alienation eftersom det kan ''skapa en relation till varats hemlighet'', den andres singularitet; just därför att det inte helt kan reduceras till ett strikt kommunikativt språk (i instrumentell mening) som universaliserar alla ting.

Heidegger såg döden som exklusivt för ''dasein'', som det enda som självet egentligen kan säga är sitt. Blanchot menar tvärtom att '''döden aldrig är ens egna''', och att det bara är '''den Andres död''' som man kan ha en autentisk relation till. Döendet som Blanchot förstår det, det som passiviserar oss och ger upphov till den andres närvaro, ger också upphov till gemenskap av singulära människor.

== Bibliografi ==

'''Utgivet på svenska:'''
* ''[[Essäer (Blanchot)|Essäer]]''. Propexus, 1990. ISBN: 91-87952-02-5
* ''Döden väntar. Berättelse''. Umbra Solis, 1990. ISBN: 91-88236-00-5
* ''Dagens vanvett''. 1992. ISBN: 91-88236-02-1 
* ''Katastrofens skrift''. Daidalos, 2008. ISBN: 978-91-7173-231-6

== Extern länk ==
[http://www.blanchot.fr/fr/ Espace Maurice Blanchot] (på franska)

[[Kategori:Maurice Blanchot]]
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]