Moishe Postone

Från Krigsmaskinen

Hoppa till: navigering, sök
Moishe Postone undervisar ynglingar om en abstrakt form av temporalitet som strukturerar och underkastar samhället.
Moishe Postone är historieprofessor på universitetet i Chicago och har bland mycket annat skrivit Time, labor, and social domination där han utarbetar en kritisk omtolkning av Marx' kritik av den politiska ekonomin.


Innehåll

Omtolkning av Marx kritiska teori

I boken Time, Labor and Social Domination gör Postone en grundlig omtolkning av Marx kärnkategorier i kritiken av den politiska ekonomin. Denna omtolkning skiljer sig på flera grundläggande sätt från vad han kallar traditionell marxism som han menar begränsar sig till en kritik av olika distributionsformer (som marknaden) utifrån arbetets och produktionens ståndpunkt. Han menar att historien har visat att en sådan traditionellt marxistisk kritik inte är adekvat, istället menar han att kritiken måste fördjupas betydligt och inte blott fokusera på olika former av exploatering. Marx senare teorier, menar Postone, påvisar att kärnkategorierna (som varan och kapital) är temporalt dynamiska kategorier som begreppsliggör det kapitalistiska samhället som en social form karaktäriserad av kvasi-objektiva former av domination, och dessa former strukturerar en intrikat historisk dynamik. Denna dialektiska dynamik är ett socialt konstituerat och historiskt specifik särdrag för kapitalismen, ett särdrag som också både ger upphov till och samtidigt hindrar möjligheten av en frigjord livsform och gemenskap. Det är grundat i en form av rikedom som är specifik för kapitalismen, nämligen värde, som samtidigt är en form av social mediering vilket Marx tydligt särskiljer från vad han benämner materiell rikedom.

Postone menar att de transformationer den globala kapitalistiska ordningen genomgått visar på en genomgripande strukturell historisk dynamik. Det var denna djupstruktur Marx analyserade. Tvärtemot den gängse bilden av exempelvis Sovjetunionen som ett kommunistiskt samhälle menar Postone att skillnaderna mellan "väst och öst" i själva verket är en del av ett mönster i en mer komplex helhet där Sovjetunionen var en (misslyckad) variant av samma kapitalackumulationsregim snarare än ett alternativ till kapitalismen. Detta är inte bara fallet på grund av att Sovjetunionen exploaterade arbetarklassen utan också för att det var en del av en global, temporal, strukturering och omstrukturering av kapitalismen.

De strukturella begränsningar och imperativ kapitalismens historiska och globala ordning implicerar ska enligt Postone förstås som uttryck för en specifik form av domination.

Abstrakt arbete och värde: en ny social form

Postone gör en djuplodande analys av Marx kategori varan som är den mest grundläggande formen av sociala relationer i kapitalismen, och som också är grunden för kategorin kapital. Postone påpekar med emfas att Marx kategorier är historiskt specifika. Utifrån denna förståelse menar Postone att han kan visa på att kapitalismen och dess kategorier som till synes är transhistoriska i själva verket är reifierade framträdelseformer. Det gör det möjligt att systematiskt differentiera kapitalismens kärna från dess olika historiska konfigurationer.

Marx analys av varan visar att arbetet i det kapitalistiska samhället har en dubbelnatur: det är å ena sidan konkret arbete och å andra sidan abstrakt arbete. Postone lägger fokus på att abstrakt arbete inte är (konkret) arbete i allmänhet utan att det har en unik social dimension som inte kan härledas till (det konkreta) arbetet som sådan: det medierar en ny, kvasiobjektiv form av socialt ömsesidigt beroende. Abstrakt arbete är en historiskt specifik medierande funktion, det är värdets innehåll eller "substans". Arbetet i kapitalismen är, enligt Marx, inte bara arbete förstått transhistoriskt utan en historiskt specifik socialt medierande aktivitet. Därför är arbetets objektivering -- i varan, kapital, etc -- både konkreta arbetsprodukter och objektiverade former av social mediering. I grunden struktureras det kapitalistiska samhället av en ny underliggande nivå av sociala relationer som konstitueras av denna historiskt specifika form av arbete. Dessa sociala relationer har en speciell kvasiobjektiv karaktär och är dualistiska då de kännetecknas av motsättningen mellan en abstrakt, generell, homogen dimension och en konkret, partikulär, materiell dimension. Det kapitalistiska samhällets relationer framstår därför som "naturliga" snarare än sociala.

Den abstrakta karaktären i denna sociala relation uttrycks också i den form av rikedom som är dominerande i det kapitalistiska samhället. Abstrakt arbete skapar värde vilket är något annat än den materiella rikedomen (i form av bruksvärden) som det konkreta arbetet skapar. Marx analyserade värdet som en historiskt specifik form av rikedom som är bundet till den historiskt unika roll arbetet har fått i kapitalismen, och som en form av rikedom är det också en form av social mediering. Den materiella rikedomen mäts av kvantiteten produkter medan värdet endast konstitueras av förvärvandet av mänsklig arbetstid.

Postone menar att denna nya form av social mediering konstitueras av bestämda former av socialt handlande men blir kvasi-självständiga från människorna som är involverade i dessa praktiker. Människor underkastas strukturella imperativ och begränsningar som inte fullt ut kan begripas som klassherravälde eller någon form av konkret förtryck. Den struktur vi underkastas i det kapitalistiska samhället är, enligt Marx, en historiskt specifik social form som konstitueras av en särskild form av tid, nämligen värdets tid, vilket ytterst beror på det abstrakta arbetet. Värdet, definierat som den samhälleligt nödvändiga arbetstid som läggs ner i varan och vars mått alltså är temporalt (tidsligt), ger upphov till en social form som drivs av en särskild dynamik.

Abstrakt och historisk tid

Kapitalismens historiska logik är rotad i värdets temporalitet. Marx visade på hur ökad produktivitet ökade mängden bruksvärden som producerades per tidsenhet men att produktionsökningen blir generell och att värdemängden då faller till basnivån. Alltså den materiella rikedomen ökar men värdenivån per tidsenhet förblir på samma nivå. Effekten är en slags ekorrhjulsdynamik. Arbetets (arbetskraftens) bruksvärde förändrar inte mängden värde som produceras per tidsenhet utan vad som räknas som en tidsenhet, en tidsenhet som ständigt komprimeras. Som Postone formulerar det: den abstrakta tidsenheten pressas framåt i historisk tid.

Marx teori om mervärdet tolkats ofta som en teori om exploatering, att kapitalistklassen utsuger arbetarklassen genom att tillskansa sig det överskott som lönearbetet skapar, men Postone lägger istället fokus på värdet i denna temporala dynamik. Problemet, enligt Postone, är alltså inte bara att det sker exploatering då mervärdet inte fördelas rättvist utan minst lika mycket det fortsatta beståendet av värdet. Marx åtskiljde två olika aspekter av produktionsprocessen: dels produktionen av bruksvärden (arbetsprocessen) och dels skapandet av (mer-) värde (valoriseringsprocessen). I analysen av valoriseringsprocessen åtskiljde han också mellan produktion av absolut mervärde och relativt mervärde. Det absoluta mervärdet ökades genom att arbetstiden helt enkelt förlängdes, medan det relativa mervärdet berodde på ökningar i produktiviteten, vilket sänker värdet på arbetarnas reproduktionsmedel. Med införandet av kategorin relativt mervärde får Marx framställning en historisk logik som karaktäriseras av temporal acceleration. Relativt mervärde innebär alltså att ju högre den samhälleliga produktivitetsnivån är, desto högre måste produktiviteten fortsätta öka för att generera en ökning i mervärde. Ändå innebär inte ökningen av materiell rikedom att behovet av arbete minskar (vilket hade varit fallet om materiell rikedom hade varit dominerande snarare än värdet). Försäljning av arbetskraft förblir ett nödvändigt sätt för försörjning och lönearbete förblir en grundläggande nödvändighet för produktionsprocessen oavsett produktivitetsnivå.

Varuformen konstituerar alltså en historiskt specifik och abstrakt form av temporalitet som strukturerar och underkastar samhället. När Marx definierar kapital som självförökande värde så implicerar det att kategorin kapital är en av ständig rörelse och expansion; det är värde i rörelse. Kapitalet har inte en fix form. Istället försöker Marx visa på en riktad rörelse utan externt telos som genererar storskaliga cykler av produktion och konsumtion, skapande och förstörelse.

Kapital och arbete

Marx introducerar kategorin kapital som en dimension av det värdeskapande arbetet (abstrakt arbete), som självförökande värde, men längre fram i sin presentation menar Marx att också arbetets konkreta aspekt, det bruksvärdeskapande arbetet, blir ett attribut av kapitalet. När Marx behandlar samverkan och manufakturen tycks kapitalets appropriation av det konkreta arbetet vara en fråga om ägande, men när storskaliga industrier utvecklas är inte det konkreta arbetets produktivkrafter längre producenternas (arbetarnas), det vill säga det är inte blott en kraft tillhörande arbetarna som sedan tas ifrån dem. Arbetet är allaredan konstituerat i alienerad form, skiljt och motsatt arbetarna.

Alltså, menar Postone, försöker inte Marx använda kategorin kapital för att beskriva en mystifierad makt som ”egentligen” styr arbetarna. Kapitalet är snarare en verklig existensform som historiskt har konstituerats i alienerad form. Kapitalet är det sociala arbetets båda dimensioner (abstrakt och konkret arbete) i alienerad form.

En implikation av den här analysen är att kapitalet inte är en enhetlig totalitet och att den marxistiska uppfattningen om den dialektiska motsättningen mellan produktionsförhållanden och produktionskrafter inte är en motsättning mellan förhållanden som är kapitalistiska och produktionskrafter som är externa i förhållande till totaliteten. Den dialektiska motsättningen är en motsättning mellan två dimensioner av kapitalet. Det kapitalistiska samhället, som en dialektisk och öppen totalitet, genererar en komplex historisk dynamik, en riktad rörelse utan externt telos.

Externa länkar

Personliga verktyg