24/7 – Late capitalism and the ends of sleep

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
247.jpg
24/7 kallar Jonathan Crary den befallning, det krav och den förväntning som har börjat dominera samtiden. ”Det är en tid som inte längre passerar, bortom klocktid.” Med 24/7 utbreder sig en generalisering av liv utan sömn, utan rast, alltid verksamt, alltid tillgängligt.

1. Det nya med 24/7, gentemot modernitetens homogena och tomma tid, är förutom försöket att eliminera all väntan, att också all föreställning om långtidsprojekt, till och med idén om historisk ”utveckling,” har fallit bort. ”24/7 är en likgiltighetens tid, emot vilket det mänskliga livets ömtålighet i allt högre grad blivit inadekvat och inom vilket sömn inte har någon nödvändighet eller oundviklighet.” Naturligtvis kommer 24/7 att krocka med sömnen. Trots att det satsas ofantliga summor på forskning som syftar till att eliminera behovet av sömn har det ändå inte uppnåtts ännu. Läkemedel för att kontrollera sömnen används mer, men med bieffekten att sömnen också blir sämre. Sömn är, än så länge, ”bra” för att det gör oss mer produktiva. Om vi kunde sova mindre utan att förlora på det, eller om vi kunde slippa helt, skulle det direkt bli en nödvändighet. Inte nog med att det skulle möjliggöra mer produktion och konsumtion, utan sömn skulle vi ju kunna ”leva” mer. Sömn är värde-löst och bara tills vidare ett nödvändigt ont. Det är, tills vidare, kompromisslöst och en av få grundläggande mänskliga behov som ännu inte har gjorts till en vara. Därför är det inte konstigt att sömnen eroderar: den blir mindre och sämre på grund av ett oavbrutet krig i form av mediciner, flexibelt arbete, konsumistiska njutningsflöden, och mobila gränssnitt. Inte bara gränserna mellan arbete och fritid löses upp utan också mellan sömn och vakenhet. Det skapar ett slags undantagstillstånd som den sömnlöse bara uthärdar, halvt frånkopplad, apatiskt och inte nödvändigtvis empatilöst men i ett tillstånd där den Andre inte har någon närvaro. Ett tillstånd mellan ”självupptagenhet och en radikal avpersonifiering.” Det är en av anledningarna till att ingenting görs åt den pågående ekologiska katastrofen, eller behovet av förändring i allmänhet.

2. En oneklig men överallt ignorerad sanning är att 24/7 naturligtvis är omöjligt. Men eftersom det nu är möjligt att arbeta, shoppa, uppdatera, dygnet runt så bryter 24/7:s icketid in i varje aspekt av livet. Som en effekt töms också allt mer av livet på erfarenhet. En ”hallucination om närvaro” tar livets plats och gemensamhet förvandlas till objekt medierade av teknik. Framtiden stängs och tid i sig kan endast föreställas som kontinuum av nu-punkter – så kallad pointillistisk tid – där förändring tänks endast i termer av individuella val. På så sätt blir också varje teknisk innovation en anpassning till och ett fördjupat beroende av 24/7. Det som inte passar in, exempelvis aktiviteter som tar längre tid eller är allt för komplexa, eller helt enkelt inte kan medieras via de olika gränssnitten, blir ointressanta och undviks. Variation och utmaning väljs bort till förmån för omedelbar tillfredsställelse. Samarbete och sårbarhet accepteras endast i förmedlad form. Då det är nästan omöjligt att fly eller övervinna 24/7 odlas istället myten om hackern som genom individuell förmåga vinner kontroll över systemet. I den mån gruppaktivitet tillåts att tänkas och utföras är det som redskap för inbördes hierarkiskt klättrande eller som resurs att mobilisera för exploatering. Massan av oanvändbara blir en exkluderad ren negativitet, spontant irrationell och våldsam, representerad endast som fara, något för att mobilisera opinion och biobesökare, om de inte bara helt enkelt filtreras bort som spam.

3. Kapitalismen etablerade en särskild abstrakt temporalitet som pekade mot 24/7. Från det att nätverk av värdeflöden, där värdet i ena stunden manifesteras som pengar för att i nästa manifesteras som varor, tar rot expanderar de för att successivt innesluta och omstrukturera den infrastruktur som drar upp linjerna för den samhälleliga geografin. Kapitalismen skapar en Värld i sin egen avbild. Historiskt såg vi uppkomsten av det disciplinära samhället, som Foucault analyserade, där värdets tid främst tog plats inom avgränsade rum (fabriken, skolan, osv.), men också parallellt uppkomsten av vardagen, som var relativt oreglerad och icke-administrerad. Vardagens tid var då i huvudsak cyklisk, och Henri Lefebvre menade att vardagen väsentligen karaktäriserades av upprepning och vana, till skillnad från kapitalismen som under en begränsad tid kan framstå som cyklisk (särskilt under det monotona fabrikslivets nötande tyranni) men som i och med sin ackumulerande natur gradvis ersätter all annan tid med 24/7. Lefebvre och andra beskrev kapitalets kolonisering av vardagen genom konsumtion, organiserad fritid och skådespel. Crary menar att televisionen under 1950-talet och framåt introducerade disciplinära strategier i hemmet. Den fungerade som en passivisering av isolerade enheter (familjer och enskilda) och som ett slags ”avförverkligande” och ”rubbning” som gör det svårt att ens föreställa sig någon ”sann” verklighet. Det begränsade och konformistiska utbudet samspelade med atomiseringen av samhällslivet för att generera en passiv, tyst majoritet. 1980-talet kom delvis med förändring: fler skärmar och gränssnitt. Det sågs som befriande, demokratiskt, kreativt, men gav individen en större mängd uppgifter och rutiner att utföra. Med en redan fullt koloniserad vardag återstod bara illusionen om egna val. Då uppstår plötsligt ”cyberspace.” Som idé och förhoppning var det den ultimata kropps- och platslösheten, där verklighetens stelhet och tyngd upphört. En omöjlighet, liksom 24/7, men en förebådan om vad som skulle komma. ”Ett av målen för Google, Facebook och andra företag (om fem år kan namnen vara annorlunda) är att normalisera och, som Deleuze skisserade, göra ett kontinuerligt gränssnitt oumbärligt—inte bokstavligen sömlös, men relativt obruten sysselsättning med upplysta skärmar av olika typer som outtröttligt kräver intresse eller vila. Självklart förekommer avbrott men det är inte intervaller där någon sorts motprojekt eller tankegångar kan vårdas och upprätthållas. Då möjligheten till elektroniska transaktioner av alla sorter förekommer överallt finns det inte en tillstymmelse av vad som förr utgjorde vardagslivet, som nu står bortom företagens intrång.”

4. Om sömnen är en av frontlinjerna i kriget mellan 24/7 och vad som återstår av mänskligt liv, så kan en motståndsstrategi vara att försvara och vårda just denna radikala passivitet. Med hjälp av Chris Markers film Terrassen (La jetée, 1962) vill Crary visa på ett utopiskt moment inte i framtiden utan i överlappningen av minne och det nuvarande, mellan sömn och vakenhet, dröm och liv, ”i en dröm om liv som det outsläckliga löftet om uppvaknande.” Det är där vi kan föreställa eller drömma en annan tid. Crary menar att Markers komposition av minnen, drömmar och bilder vill ge en skymt av en tidlöshet i nuet, en uppfattning om ett det verkligas under, som ligger utanför dualiteterna liv/död och vakenhet/dröm. För vi nekas idag drömmar som inte handlar om individuell konsumtion eller karriärsmässiga konkurrensframgångar, och det är vi själva som i hög grad nekar oss dem därför att i den sociala isolationen och det konsumistiska njutningsflödet framstår allt annat som utdragna ansträngningar utan utdelning. Enligt Crary har 24/7 ”producerat en förtvining av det individuella tålamod och den hänsyn för andra som är avgörande för all form av direkt demokrati: tålamodet att lyssna på andra, att vänta på sin tur för att tala.” Att som en grupp av vänner vårda varandras sömn, dela drömmar och ömsesidiga behov, dela materiella och subjektiva erfarenheter, kan vara ett sätt att motarbeta sömnens erosion och bereda plats för motstånd. Då det är omöjligt att helt fly 24/7 och den digitala maskinpark som fångar in oss uppstår frågan om hur vi saboterar, hackar och omskapar teknikerna. Det första steget är inte alls att stänga av våra mobiler eller logga ut från våra konton utan att helt enkelt vara tillsammans. Först då kan steg i annan riktning tas. Underskatta inte radikaliteten i vänskap och drömmar.

”Det är möjligt att—på många olika platser, i många disparata tillstånd, inklusive rêverie eller dagdrömmeri—föreställningarna om en framtid utan kapitalism börjar som drömmar om sömn.”

Vidare läsning